Bet. 1991/92:TU14

Trafikutskottets betänkande

1991/92:TU14

Riksfärdtjänst

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1991/92

TU14

Sammanfattning

Trafikutskottet tillstyrker regeringens förslag i årets

budgetproposition om anslag till riksfärdtjänsten. Detta innebär

att sammanlagt drygt 113 milj.kr. föreslås i bidrag under nästa

budgetår för att ge svårt handikappade möjlighet att göra längre

resor inom landet.

Med hänvisning till tidigare riksdagsbeslut och till

pågående överläggningar mellan staten och kommunerna avstyrker

utskottet två motioner i vilka begärs att riksdagen skall uttala

sig mot en kommunalisering av riksfärdtjänsten.

Utskottet avstyrker vidare ett motionsyrkande om

kollektivtrafikens handikappanpassning med hänvisning bl.a. till

de insatser som redan vidtagits och det utredningsarbete som

pågår på området.

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande av

s-ledamöterna om riksfärdtjänstens huvudmannaskap.

SJÄTTE HUVUDTITELN

Propositionen

G 1. Riksfärdtjänst

Regeringen har i proposition 1991/92:100 bilaga 7

(kommunikationsdepartementet) under denna rubrik (s. 119--120)

föreslagit att riksdagen till Riksfärdtjänst för budgetåret

1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 113300000 kr.

Motionerna

1991/92:T908 av Charlotte Branting (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om handikappanpassning av

kollektivtrafiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ansvaret för riksfärdtjänst.

1991/92:T909 av Ingvar Björk och Börje Nilsson (båda s) vari

yrkas att riksdagen beslutar att styrelsen för riksfärdtjänst

permanentas som central myndighet för riksfärdtjänsten.

Utskottet

1 Riksfärdtjänsten

1.1 Bakgrund

Riksfärdtjänstens syfte är att ge svårt handikappade möjlighet

att göra längre resor inom landet till normala kostnader.

Berättigade till riksfärdtjänst är personer som på grund av sitt

handikapp och brist på tillgängliga färdmedel måste resa på ett

dyrare sätt än normalt. Riksfärdtjänstresor kan ske med flyg,

båt, tåg, taxi eller med specialfordon till ett pris som

motsvarar kostnaden för att åka andra klass tåg inkl.

anslutningsresor. I vissa fall får även ledsagare följa med.

Riksfärdtjänsten betalas med statliga medel, som täcker

resenärens kostnader exkl. dennes egenavgift. Det är kommunerna

som fattar beslut om resorna. Riksfärdtjänsten administreras

sedan den 1 januari 1992 av en för verksamheten tillfälligt

inrättad myndighet, styrelsen för riksfärdtjänst, i avvaktan på

resultatet av samordnade överläggningar mellan staten och de

båda kommunförbunden om en framtida kommunalisering av

verksamheten.

1.2 Anslaget G 1. Riksfärdtjänst

Regeringen föreslår i årets budgetproposition att

bidragsanslaget till riksfärdtjänsten räknas upp till sammanlagt

113300000 kr. Anslagsökningen beror dels på att

transportkostnaderna beräknas öka, dels på att fler

riksfärdtjänstresor förväntas företas. I medelsberäkningen har

kansliresurser inräknats för styrelsen för riksfärdtjänst.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till

medelsanvisning.

1.3 Huvudmannaskapet för riksfärdtjänsten

Frågan om riksfärdtjänstens huvudmannaskap har behandlats

i ett par motioner, vari motionärerna motsätter sig en framtida

kommunalisering av verksamheten.

I motion T908 (fp) anges att målsättningen med politiken på

handikappområdet är att minimera skillnader i livsvillkor mellan

handikappade och icke handikappade. Alla typer av färdtjänst bör

därför enligt motionären betraktas som komplement till

kollektivtrafiken och inte som stöd enligt socialtjänstlagen.

Mot denna bakgrund yrkas att staten behåller ansvaret för

riksfärdtjänsten.

I motion T909 (s) framhålls att det är av stor betydelse att

resurserna för riksfärdtjänsten finns samlade hos en central

myndighet, för att inte funktionshindrades resor skall vara

beroende av de enskilda kommunernas ekonomi. Ett sådant organ

behövs också enligt motionärerna för övergripande planering och

tillsyn av verksamheten. Mot denna bakgrund yrkas att styrelsen

för riksfärdtjänsten permanentas som central myndighet.

Utskottet vill med anledning av de nu aktuella

motionsyrkandena erinra om att redan när riksfärdtjänsten

permanentades år 1984 angavs att förutsättningarna för att samla

kostnadsansvar och beslutsfattande borde övervägas ytterligare

(prop. 1983/84:100 bil. 8, bet. TU23, rskr. 289). Som skäl

angavs i propositionen att ett delat kommunalt och statligt

huvudmannaskap minskar incitamenten hos beslutsfattare till att

effektivisera verksamheten och kan leda till snedvridning vid

valet av lämpligt färdmedel.

Riksdagen har därefter vid två tillfällen ställt sig bakom

de av regeringen aviserade planerna på att kommunalisera

riksfärdtjänsten. Utskottet framhöll sålunda våren 1991 att ett

"systemfel" kännetecknar nuvarande ordning som innebär att

kommunerna beslutar om riksfärdtjänstresorna, medan staten står

för den allra största delen av kostnaderna (prop. 1990/91:100

bil. 8, bet. TU22, rskr. 187). Utskottet bedömde i sammanhanget

att med en mera övergripande och samordnad syn såväl på riks-,

läns- och kommunal färdtjänst som på sjukreseverksamheten bör

rationaliseringsvinster kunna vinnas, t.ex. i samband med

upphandling av transporttjänster från taxi och andra

transportföretag. Möjligheterna att styra resandet i tid och rum

och att öka samåkandet bedömdes härvid som inte obetydliga.

Detta ansågs särskilt kunna gälla om samverkan sker med

huvudmännen för kollektivtrafiken i länen. Utskottet framhöll

vidare angelägenheten av att regeringen i samband med

överläggningarna med kommunförbunden om en kommunalisering söker

finna organisatoriska former för att säkerställa att

handikappades synpunkter på riksfärdtjänsten beaktas.

Utskottet har därefter under innevarande riksmöte bekräftat

sitt tidigare ställningstagande om att riksfärdtjänsten bör

kommunaliseras (prop. 1991/92:12, bet. TU3, rskr. 46). Utskottet

framhöll härvid att den omständigheten att förhandlingarna

hittills mellan staten och de båda kommunförbunden inte lett

till att kommunaliseringen har kunnat genomföras vid den avsedda

tidpunkten den 1 januari 1992 inte innebär att tanken som sådan

bör överges. Enligt riksdagsbeslutet bör i stället

utgångspunkten vara att en övergång till ett förändrat

huvudmannaskap kan ske den 1 januari 1993 då ett nytt, generellt

utformat kommunalt statsbidragssystem avses bli infört.

Utskottet anser fortfarande att flera viktiga fördelar kan stå

att vinna med ett kommunalt huvudmannaskap för riksfärdtjänsten.

Utskottet är därför inte, såsom begärs i motionerna, berett att

föreslå att riksdagen uttalar sig mot en kommunalisering. Enligt

utskottets mening är det dock viktigt att slå fast att

riksfärdtjänsten även framgent bör betraktas som ett viktigt

trafikpolitiskt medel som tillgodoser angelägna behov som

handikappade har. Riksfärdtjänsten utgör således en viktig

insats för att en grundläggande trafikförsörjning skall kunna

erbjudas alla i samhället. Det innebär att de trafikanter som

har funktionshinder skall så långt möjligt kunna delta i arbets-

och samhällsliv på samma villkor som andra medborgare.

Inom ramen för de överläggningar som för närvarande sker

mellan staten och kommunerna kring ett nytt generellt utformat

kommunalt statsbidragssystem är utgångspunkten från statens sida

som tidigare angetts att riksfärdtjänsten bör kommunaliseras den

1 januari 1993. En kommunalisering förutsätter ett förnyat

riksdagsbeslut. En proposition om ett reformerat kommunalt

statsbidragssystem har aviserats till april månad 1992.

Utskottet förutsätter att det förslag till organisatorisk

lösning som regeringen kommer att förelägga riksdagen innebär

att riksfärdtjänsten även fortsättningsvis tryggas. I avvaktan

på detta förslag och med hänvisning till vad som har anförts

avstyrker utskottet de båda berörda motionsyrkandena.

2 Kollektivtrafikens handikappanpassning

2.1 Bakgrund

Enligt lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik

skall handikappades behov beaktas så långt det är möjligt.

Föreskrifter om handikappanpassningens närmare utformning, som

tidigare meddelades av transportrådet, ombesörjs fr.o.m. i år av

trafikverken inom sina resp. verksamhetsområden.

Trafiksäkerhetsverket har vidare -- i avvaktan på överväganden

om det offentliga trafiksäkerhetsarbetets framtida organisation

-- ett ansvar att med utgångspunkt i en helhetssyn bevaka

behovet av insatser i hela reskedjan.

2.2 Handikappanpassningens inriktning

I motion T908 (fp) framhålls att det i många fall är att

föredra att handikappade människor reser kollektivt i stället

för att anlita färdtjänsten. Den allmänna kollektivtrafiken

ger den handikappade ökad frihet och blir på sikt billigare för

samhället. Enligt motionären har dock några nämnvärda åtgärder,

trots riksdagens beslut år 1979 om att handikappanpassa

kollektivtrafiken, ännu inte vidtagits för att t.ex. göra det

möjligt för rullstolsburna att åka buss eller tåg. Motionären

framhåller därför angelägenheten av att riksdagens tidigare

beslut fullföljs.

Utskottet vill erinra om att ett av de viktigaste målen för

trafikpolitiken är att en grundläggande transportförsörjning i

form av en god tillgänglighet erbjuds alla i samhället, och

därmed även de trafikanter som har funktionshinder. Sedan 1979

års trafikpolitiska beslut pågår med denna utgångspunkt en

planmässig handikappanpassning av kollektivtrafiken.

Antalet handikappade, t.ex. personer med svårigheter att gå,

synskadade, hörselskadade och allergiker, beräknas uppgå till

cirka en miljon, medan antalet rullstolsburna uppgår till ca

30000. Arbetet med att handikappanpassa kollektivtrafiken har

därför inriktats på att prioritera generella åtgärder som kan

komma så stora grupper av handikappade som möjligt till godo.

Resultatet av det hittillsvarande arbetet visar att sedan år

1979 har handikappades möjligheter att utnyttja de allmänna

färdmedlen förbättrats. I sammanhanget kan nämnas att Sverige i

ett par aktuella rapporter, som behandlar handikappanpassad

kollektivtrafik i bl.a. ett flertal västeuropeiska länder och

som framtagits inom ramen för Europeiska

transportministerkonferensens (CEMT) arbete, framställts som

något av ett mönsterland på området.

I årets budgetproposition redovisas vidare att inom i första

hand tre områden har handikappanpassningen gått längre än vad

som anges i de gällande statliga föreskrifterna på området. Det

gäller bl.a. utbyggnaden av s.k. servicelinjer inom

kollektivtrafiken. Dessa linjer trafikeras med mindre fordon

vilka är väl anpassade till rörelsehindrades

förflyttningsproblem. En annan positiv utveckling är att

stadstrafikföretagen har börjat använda sig av s.k.

låggolvbussar. Därmed ges även gravt rörelsehindrade möjlighet

att på ett enkelt sätt komma in i och ut ur bussen. En tredje

positiv nyhet är att SJ nu har allt fler personvagnar som är

försedda med rullstolslift. Det gäller förutom snabbtåget X2000

också Inter-City-tågen.

Vad gäller den framtida politiken på handikappområdet kan

nämnas att 1989 års handikapputredning (S1988:03) har till

uppgift bl.a. att överväga generellt inriktade insatser för att

göra det möjligt för den enskilde att ta del av samhällets utbud

av bl.a. service, kultur, fritid och rekreation. Utredningen

behandlar mot denna bakgrund frågan hur anpassningsarbetet kan

förstärkas så att fler grupper av funktionshindrade kan använda

sig av kollektivtrafiken. Utredningens slutbetänkande avses

redovisas före sommaren 1992.

Utskottet anser att arbetet med att göra kollektivtrafiken

tillgänglig för alla trafikanter är en viktig del i det

trafikpolitiska utvecklingsarbetet. Handikappanpassningen måste

dock av både tekniska och ekonomiska skäl ske successivt och

planmässigt. Det är härvid av stor vikt att anpassningen kommer

in i ett tidigt skede i samband med trafikplanering och

trafikupphandling.

Utskottet förutsätter att handikappanpassningen av

trafiksystemet målmedvetet drivs vidare med hänsyn till de

svårigheter som kvarstår för gravt handikappade att färdas.

Motionsyrkandet påkallar med hänvisning härtill och till det

utredningsarbete som pågår på området ingen åtgärd från

riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motionen i nu

behandlad del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslaget Riksfärdtjänst

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till

Riksfärdtjänst för budgetåret 1992/93 anvisar ett

förslagsanslag på 113300000 kr.,

2. beträffande riksfärdtjänstens huvudmannaskap

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:T908 yrkande 2 och

1991/92:T909,

3. beträffande kollektivtrafikens handikappanpassning

att riksdagen avslår motion 1991/92:T908 yrkande 1.

Stockholm den 24 mars 1992

På trafikutskottets vägnar

Rolf Clarkson

I beslutet har deltagit: Rolf Clarkson (m), Sten Andersson

i Malmö (m), Sven-Gösta Signell (s), Sten-Ove Sundström (s),

Margareta Winberg (s), Lars Svensk (kds), Kenneth Attefors

(nyd), Bo Nilsson (s), Lars Björkman (m), Anita Jönsson (s),

Lars Biörck (m), Jarl Lander (s), Ines Uusmann (s), Hugo

Bergdahl (fp) och Rune Thorén (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Särskilt yttrande

Riksfärdtjänstens huvudmannaskap (mom. 2)

Sven-Gösta Signell, Sten-Ove Sundström, Margareta Winberg, Bo

Nilsson, Anita Jönsson, Jarl Lander och Ines Uusmann (alla s)

anför:

Socialdemokraterna instämmer i vad utskottet anfört om att en

organisatorisk lösning kan skapas så att riksfärdtjänsten även

fortsättningsvis tryggas. De överläggningar som tidigare förts i

frågan mellan staten och kommunförbunden om en kommunalisering

av riksfärdtjänsten har dock inte kunnat slutföras. Samtidigt

gäller att den kommunala ekonomin för närvarande är ytterst

ansträngd. Mot denna bakgrund är det viktigt att de

handikappades intressen beaktas innan ställningstagande görs

till förmån för en eventuell förändrad organisation för

riksfärdtjänsten. Vi förutsätter vidare att, om förslag

framläggs om en kommunalisering, regeringen prövar om ett

specialdestinerat statligt bidrag också i fortsättningen kan

utgå till riksfärdtjänsten.