Bet. 1991/92:UU13

Utrikesutskottets betänkande

1991/92:UU13

Avskaffandet av sanktioner mot Sydafrika

Innehåll

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1991/92

UU13

Ärendet

I detta betänkande behandlas dels regeringens proposition

1991/92:146 om bemyndigande att avskaffa vissa sanktioner mot

Sydafrika jämte motioner med anledning av propositionen, dels

regeringens skrivelse 1991/92:42 med redogörelse för svenska

företags verksamhet i Sydafrika jämte motion med anledning av

skrivelsen samt dels några motioner från allmänna motionstiden.

Skrivelsen

Enligt lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika

och Namibia (i det följande benämnd investeringsförbudslagen)

skall svensk juridisk person som själv eller genom utländskt

dotterföretag driver rörelse i Sydafrika eller Namibia årligen

redovisa hur verksamheten utvecklas i dessa länder.

Redovisningsskyldigheten omfattar också uppgifter om löner och

anställningsvillkor samt sociala förhållanden för de anställda i

dotterföretagen. Slutligen skall uppgifter även lämnas om

förvärv av utländska företag som äger aktier eller andelar i

sydafrikanska eller namibiska företag (indirekta

företagsförvärv).

Kommerskollegium skall, enligt 12 § förordningen (1985:99) om

förbud mot investeringar i Sydafrika, varje år före den 1

oktober till utrikesdepartementet lämna en redogörelse för de

redovisningar som har avgetts av berörda företag under det

senaste budgetåret. En sådan redogörelse avseende

verksamhetsåret 1990 har lämnats och omfattar svenska företags

dotterbolag i Sydafrika. Till grund för kollegiets redogörelse

ligger, förutom de svenska moderföretagens redovisningar, även

årsredovisningar avseende de sydafrikanska dotterföretagen samt

upplysningar inhämtade från de svenska moderföretagen.

I regeringens skrivelse 1991/92:42 lämnas en redogörelse för

svenska företags verksamhet i Sydafrika under verksamhetsåret

1990. Bl.a. lämnas uppgifter om omsättning, antal anställda,

investeringar och rörelseresultat. En redovisning ges även av de

uppgifter som företagen lämnat om löner och anställningsvillkor

samt sociala förhållanden för de anställda vid dotterbolagen i

Sydafrika.

Av skrivelsen framgår att antalet redovisningsskyldiga företag

vid utgången av år 1990 uppgick till sex. Vidare anges att

omsättningen hos de rörelsedrivande dotterföretagen år 1990

totalt uppgick till omkring 408 miljoner rand (ca 909 milj.kr.),

vilket innebär en minskning i löpande penningvärde med ca 8 %

jämfört med föregående period. Om hänsyn tas till inflationen i

Sydafrika blir minskningen 19 %. Det totala värdet av bolagens

tillgångar minskade under perioden med 8 % och uppgick vid

slutet av år 1990 till 229 miljoner rand (ca 150 milj.kr.). Det

sammanlagda resultatet före skatt uppgick till ca 10 miljoner

rand (ca 22 milj.kr.). Jämfört med året innan innebär detta en

minskning med ca 64 %. Antalet anställda vid de svenska

dotterbolagen i Sydafrika minskade från 1 734 till 1 577

personer.

Investeringsförbudslagen föreskriver förbud för svenska

juridiska personer att företa eller bidra till att investeringar

görs i Sydafrika. Lagen innehåller dock i 6 § bestämmelser

enligt vilka regeringen för visst fall kan medge undantag från

förbudet. Några ansökningar om undantag av detta slag har ej

inkommit under nu aktuell period. Enligt 5 §

investeringsförbudslagen skall företagen lämna redovisning om

löner och anställningsvillkor samt sociala förhållanden för de

anställda i Sydafrika.

Kommerskollegium har i sin redovisning konstaterat att ett par

mindre avsteg från investeringsförbudslagen har noterats. Inte i

något fall har avstegen dock syftat till eller medfört någon

utvidning av verksamheten i Sydafrika. Sammanfattningsvis anser

kollegiet att efterlevnaden av investeringsförbudslagen får

anses god under den aktuella perioden. Regeringen delar denna

uppfattning.

Propositionen

Propositionens huvudsakliga innehåll

I regeringens proposition 1991/92:146 lämnas en redogörelse

för svenska sanktionsåtgärder mot Sydafrika och regeringens

bedömning och ställningstagande i frågan om deras avskaffande.

Regeringens ställningstaganden bygger i stor utsträckning på

en rapport den 25 mars 1992 av den parlamentariska delegation

som besökte Sydafrika under februari 1992.

I propositionen redovisas regeringens bedömning att

handelsförbudet bör upphävas när det föreligger en bindande

överenskommelse om en interimsregering i Sydafrika.

Vidare föreslås att regeringen får ett bemyndigande att

föreskriva att bestämmelserna om investeringsförbud och

uppgiftsskyldigheter i lagen (1985:98) om förbud mot

investeringar i Sydafrika inte skall tillämpas. Ett sådant

bemyndigande skulle göra det möjligt för regeringen att snabbt

fatta ett sådant beslut när de sista hindren för förbudens

upprätthållande undanröjts.

Förslag om upphävande av denna lag liksom övriga lagar med

sanktioner mot Sydafrika bör föreläggas riksdagen under hösten

1992 eller vid ett senare tillfälle om utvecklingen i Sydafrika

skulle motivera detta.

De svenska sanktionerna

I propositionen redogörs för de svenska sanktionerna mot

Sydafrika.

Efter ett beslut i Förenta nationernas (FN) säkerhetsråd den 4

november 1977 införde Sverige ett vapenembargo genom

förordningen (1977:1127) om vissa sanktioner mot Sydafrika. Det

svenska embargot skärptes år 1985 (SFS 1985:100).

Lagen (1979:487) om förbud mot investeringar i Sydafrika och

Namibia trädde i kraft den 1 juli 1979. Denna lag ersattes år

1985 av en ny lag, nämligen lagen (1985:98) om förbud mot

investeringar i Sydafrika och Namibia, varvid

investeringsförbudet utvidgades till att omfatta bl.a. förbud

mot finansiell leasing. Lagen riktar sig sedan den 1 april 1990

endast mot Sydafrika (SFS 1990:78).

Den 1 juli 1987 trädde lagen (1987:474) med bemyndigande att

tillämpa lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner i

fråga om en handelsblockad mot Sydafrika och Namibia i kraft.

Med stöd av bemyndigandet beslutade regeringen förordningen

(1987:477) om förbud mot handel med Sydafrika och Namibia.

Handelsförbudet började tillämpas den 1 oktober samma år.

Kommuner och landstingskommuner får med stöd av lagen

(1985:1052) om rätt för kommuner och landstingskommuner att

vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika vid upphandling av varor och

tjänster med sydafrikanskt ursprung vidta sådana

solidaritetsaktioner som riktar sig mot den sydafrikanska

apartheidpolitiken.

För sydafrikanska medborgare gäller restriktioner i

viseringshänseende enligt förordningen (1991:836) om visering

för sydafrikanska medborgare. Bestämmelserna har under senare år

successivt skärpts.

Under år 1985 beslutade regeringen rekommendationer om

begränsning av handel och sjöfart samt av upphandling och

kontakter inom bl.a. kulturens och vetenskapens områden. Samma

år upphörde också luftfartsavtalet med Sydafrika att gälla. Ett

förbud mot exportkreditgarantier gäller sedan år 1965.

Utvecklingen i Sydafrika

I propositionen lämnas vidare en redogörelse för utvecklingen

i Sydafrika under senare år. Det anges bl.a. att en politisk

process bort från apartheid i riktning mot demokrati i Sydafrika

inleddes i och med president de Klerks öppningsanförande inför

det sydafrikanska parlamentet den 2 februari 1990, då han

tillkännagav att Nelson Mandela och andra politiska fångar

skulle komma att friges samt att ANC (African National Congress)

och andra organisationer åter skulle få verka fritt i landet.

I maj 1990 togs ett nytt steg då den sydafrikanska regeringen

och ANC undertecknade en överenskommelse i Kapstaden (det s.k.

Groote Schuur-protokollet). I juni samma år upphävde regeringen

undantagstillståndet -- det behölls dock i provinsen Natal

fram till oktober 1990. I augusti 1990 ingicks det s.k.

Pretoria-protokollet, i vilket parterna uttalade att vägen låg

öppen för förhandlingar om en ny författning för Sydafrika.

Dessa förhandlingar kom emellertid att dröja. Ett huvudskäl

utgjordes av det våld som kort efter undertecknandet av

Pretoria-protokollet bröt ut i de svarta förstäderna runt

Johannesburg. Till dags dato har minst ett par tusen liv krävts

i dessa våldsdåd.

I propositionen konstateras att våldet kring Johannesburg var

ett utflöde av det våld som sedan mitten av 1980-talet pågått i

Natal-provinsen och där krävt åtskilliga tusen dödsoffer. Det

föreligger belägg för att element inom polisen och

säkerhetstyrkorna medverkat i våldet.

Vid halvårsskiftet 1991 upphävde Sydafrikas parlament de

rasåtskillnadslagar som brukar kallas apartheids grundpelare --

jordlagarna, gruppområdeslagen och lagen om

befolkningsregistrering (Land Acts, Group Areas Act och

Population Registration Act). Den viktigaste apartheidlag som nu

återstår utgörs av författningen som inte ger landets svarta

befolkning rösträtt till parlamentet. Lagen om det s.k.

hemlandssystemet är en annan rasåtskiljande lag som ännu inte

avskaffats.

Ett viktigt steg för att söka bringa våldet till ett slut togs

i september 1991, då ett nationellt fredsfördrag ("National

Peace Accord") undertecknades av 23 organisationer, däribland

det regerande nationalistpartiet, ANC och Inkatha. Det möte där

fördraget undertecknades var det dittills mest representativa

som hållits i Sydafrika. Trots fördraget har våldet dock

fortsatt.

I slutet av förra året ledde förändringsprocessen fram till

öppnandet av Codesa ("Convention for a Democratic South Africa")

för förhandlingar om en ny, demokratisk författning för landet.

Vid Codesas första plenarsession den 20--21 december 1991

undertecknades bl.a. en avsiktsförklaring av de 19 deltagande

partierna m.fl. av innebörd att parterna förband sig att arbeta

för en författning grundad på allmän rösträtt och en gemensam

röstlängd för alla väljare.

I och med att Codesa inledde sitt arbete, gick utvecklingen i

Sydafrika in i en förhandlingsfas.

Nationalistpartiets förlust i fyllnadsvalet i valkretsen

Potchefsstroom i februari 1992 medförde att president de Klerk

utlyste en folkomröstning den 17 mars för att bereda landets

vita väljare tillfälle att visa om de stödde reformpolitiken

eller ej. Bakom presidentens beslut låg nationalistpartiets

löfte inför 1989 års parlamentsval att de vita väljarna skulle

få uttala sig innan viktiga förändringar av landets författning

genomfördes.

Utgången av folkomröstningen blev en överväldigande framgång

för presidenten. 68,7 % av väljarna röstade ja och uttalade

därmed sitt stöd för presidentens reformpolitik. Valdeltagandet

var drygt 85 %.

Sedan folkomröstningen givit presidenten mandat för fortsatta

reformer, är nu förhoppningen att en andra plenarsession, Codesa

II, skall resultera i viktiga överenskommelser, framför allt om

en interimsregering för Sydafrika. Codesa II väntas äga rum i

mitten av maj.

Sydafrika-delegationen

I syfte att skaffa sig ett fördjupat underlag inför

bedömningen av, om och när förändringar av den svenska

Sydafrikapolitiken kunde och borde göras beslöt regeringen i

november 1991 att tillsätta en särskild delegation. Denna, den

s.k. Sydafrika-delegationen, besökte Sydafrika under två veckor

i februari i år.

Under sitt besök sammanträffade delegationen med företrädare

för ett stort antal organisationer, myndigheter, partier m.fl. i

Sydafrika. Samtal ägde rum med representanter för bl.a.

regeringen, flertalet politiska partier, befrielserörelserna ANC

och PAC (Pan Africanist Congress), Inkatha,

fackföreningsrörelsen Cosatu, svenska företag i Sydafrika, det

sydafrikanska näringslivet, kyrkor och organisationer som

arbetar med mänskliga rättigheter.

I sin rapport till regeringen, som överlämnades till

utrikesministern den 26 mars 1992, föreslog delegationen att de

svenska restriktionerna och sanktionerna mot Sydafrika skulle

upphävas steg för steg under vissa förutsättningar.

I sina rekommendationer konstaterade delegationen att

resultatet av folkomröstningen den 17 mars i år innebar att en

klar majoritet av landets vita uttalat sig för demokrati. Det

innebär vidare att förändringsprocessen i Sydafrika måste

betecknas som i det närmaste oåterkallelig. En bekräftelse på

att så är fallet skulle enligt delegationens mening föreligga i

och med att en bindande överenskommelse träffades mellan

parterna i Codesa om en interimsregering.

Sydafrika-delegationen föreslog att de svenska sanktionerna

skulle upphävas samtidigt med att de sista resterna av

apartheidpolitiken avskaffas, steg för steg. En överenskommelse

om en interimsregering, som av delegationen bedömdes med stor

sannolikhet kunna ingås i anslutning till Codesa II, borde

enligt delegationen följas av ett omedelbart upphävande av det

svenska handelsförbudet.

Den slutliga bekräftelsen på processen från apartheid till

demokrati borde enligt delegationen kunna utgöras av själva

bildandet av en interimsregering. Delegationens bedömning var

att en sådan regering borde kunna tillträda någon gång under

sommaren 1992. Vid den tidpunkten borde enligt delegationens

förslag förbudet mot investeringar i Sydafrika liksom de

finansiella sanktionerna upphävas. Ett avskaffande kräver, som

delegationen konstaterade, beslut av riksdagen.

För att undvika att riksdagen kan fatta beslut att upphäva

förbudet mot investeringar först en tid efter det att

interimsregeringen bildats i Sydafrika, föreslog delegationen

att regeringen hos riksdagen hemställer om fullmakt att omgående

avskaffa investeringsförbudet och de finansiella sanktionerna så

snart en interimsregering bildats i Sydafrika, såvida inte

överenskommelse träffas om andra rekommendationer inom ramen för

Codesa.

Delegationen framhöll på denna punkt slutligen att regeringen

borde utnyttja sin möjlighet att lämna dispens från

investeringsförbudet under den tid som återstår till dess att

detta slutligt kan upphävas.

Propositionens förslag

Beträffande investeringsförbudet föreslås att riksdagen

bemyndigar regeringen att föreskriva att 1, 2, 4, 5 och 9 §§

lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika inte

skall tillämpas. Som grund för förslaget anges att

investeringsförbudet inte längre bör tillämpas när en

interimsregering bildats i Sydafrika, såvida inte

överenskommelse träffas inom ramen för Codesa om att

rekommendera ett tidigare avskaffande.

Som Sydafrika-delegationen framhållit måste enligt

propositionen bildandet av en interimsregering ses som en

slutlig bekräftelse på att processen bort från apartheid till

demokrati är helt oåterkallelig. Förslag om formellt upphävande

av investeringsförbudslagen bör därför föreläggas riksdagen

under hösten 1992 eller vid ett senare tillfälle om utvecklingen

i Sydafrika skulle motivera detta.

Beträffande handelsförbudet föreslås i propositionen att det

bör upphävas när det föreligger en bindande överenskommelse om

en interimsregering i Sydafrika.

Som grund för förslaget anges att sanktionerna mot Sydafrika

bör upphävas samtidigt med att de sista resterna av

apartheidpolitiken avskaffas, dvs. i takt med och som stöd för

framstegen i en process som leder till allmän och lika rösträtt

i ett demokratiskt Sydafrika.

Beträffande kommuners och landstingskommuners rätt att vidta

bojkottåtgärder mot Sydafrika anges i propositionen att det inte

längre finns starka skäl att vidta bojkottaktioner sedan

handelsförbudet upphävts.

Beträffande visering för sydafrikanska medborgare anges att de

särskilda viseringskrav som gäller för sydafrikanska medborgare

enligt förordningen i samma ämne (SFS 1991:836) bör upphävas när

handelsförbudet upphävs.

Beträffande rekommendationer om upphandling och kontakter med

Sydafrika m. m. anges att de av riksdagen år 1985 godkända

riktlinjerna för den svenska Sydafrikapolitiken bör upphävas.

Dessa riktlinjer från 1985 innebär

att regeringen bör rekommendera myndigheter och institutioner

att avstå från upphandling från Sydafrika,

att Sverige i det nordiska samarbetet och inom FN bör verka

för ett bindande beslut av säkerhetsrådet om oljeembargo samt

ett effektivt genomförande av de embargon som antagits av

oljeexporterande och oljeproducerande länder,

att Sverige bör ta upp frågan om nedläggning av SAS

flygförbindelse med Johannesburg med de danska och norska

regeringarna,

att regeringen bör gå ut med rekommendation till myndigheter

och institutioner med riktlinjer avseende kontakter med

Sydafrika.

Beträffande övriga åtgärder mot Sydafrika anges i

propositionen att regeringen i samband med upphävande av

handelsförbudet bör besluta att följande rekommendationer inte

längre skall gälla:

rekommendationen den 10 oktober 1985 som uppmanar företag som

exporterar till eller importerar från Sydafrika att söka finna

andra marknader m.m. och

rekommendationen den 10 oktober 1985 till svenska rederier

att om möjligt undvika trafik på Sydafrika.

Vidare bör förbudet mot exportkreditgarantier avskaffas.

Vapenembargot mot Sydafrika hävs först när FN:s säkerhetsråd

fattat beslut därom.

I propositionen hemställs att riksdagen

dels

1. antar förslaget till lag om ändring i lagen (1985:98) om

förbud mot investeringar i Sydafrika,

2. godkänner att 1985 års riktlinjer för den svenska

Sydafrikapolitiken upphävs i enlighet med vad jag anfört i

avsnitt 2.7.

dels bereds tillfälle att ta del av vad som anförts i övrigt

om avvecklingen av sanktionerna mot Sydafrika.

Motionerna

1991/92:U7 av Lars Moquist m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om avskaffandet av lagen om förbud mot

investeringar i Sydafrika (SFS 1985:98).

1991/92:U8 av Birger Hagård och Hugo Hegeland (båda m) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att upphäva lagen (1985:98) om förbud mot

investeringar i Sydafrika,

2. att riksdagen beslutar att upphäva lagen (SFS 1990:78) om

förbud mot finansiell leasing,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förbudet mot handel med Sydafrika (SFS

1990:77) bör upphävas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att lagen (1985:1052) om rätt för kommuner

och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder m.m. mot

Sydafrika upphävs.

1991/92:U9 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) vari

yrkas

1. att riksdagen omedelbart upphäver alla restriktioner,

rekommendationer, förordningar och lagar som berörs i

regeringens proposition 1991/92:146,

2. att riksdagen vid avslag på yrkande 1 omedelbart upphäver

lagen 1985:98 om förbud mot investeringar i Sydafrika,

3. att riksdagen vid avslag på yrkande 1 omedelbart upphäver

lagen 1990:77 om vissa sanktioner i fråga om en handelsblockad

mot Sydafrika,

4. att riksdagen vid avslag på yrkande 1 omedelbart upphäver

lagen 1985:1052 om rätt för kommuner och lagstingskommuner att

vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika,

5. att riksdagen vid avslag på yrkande 1 omedelbart upphäver

lagen 1991:836 om visering för sydafrikanska medborgare,

6. att riksdagen vid avslag på yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om omedelbart

upphävande av alla de förordningar som fastställts av

regeringen.

1991/92:U10 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fortsatt stöd till ANC och andra delar av

den demokratiska antiapartheidrörelsen bl.a. den s.k.

civicrörelsen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vidmakthållande av en restriktiv hållning

till dispenser från handels- och investeringsförbudet som

tidigare beslutats,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om stöd till olika initiativ och projekt inom

Sydafrika i syfte att säkra en fredlig och demokratisk

ickerasistisk utveckling.

1991/92:U11 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att handelsförbudet mot Sydafrika måste

kvarstå till dess att en överenskommelse träffats om en

representativ övergångsregering,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att investeringsförbudet i Sydafrika skall

bibehållas till dess att en övergångsregering installerats och

begär att sanktionerna skall lyftas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att vapenembargot mot Sydafrika skall

bibehållas till dess att en demokratisk grundlag antagits,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att återhållsamhet skall iakttas i

Sveriges officiella kontakter med Sydafrika till dess att

demokratiprocessen kan betraktas som oåterkallelig,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att dispenser för investeringar i

Sydafrika inte bör ges förrän en överenskommelse finns om en

representativ övergångsregering,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökat svenskt bistånd till ANC och den

breda demokratiska rörelsen i Sydafrika,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenskt agerande i internationella fora

för att stoppa våldet i Sydafrika,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bistånd till rasismens offer i Sydafrika.

1991/92:U608 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om upprätthållande av de svenska sanktionerna

mot Sydafrika samt om de förutsättningar och villkor som bör

gälla för gradvis hävande av dem.

1991/92:U616 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förutsättningarna för ett upphävande av

sanktionerna mot Sydafrika.

Sanktionerna mot Sydafrika

Sammanfattning av motionerna

Två motioner från allmänna motionstiden, U608 (s) och U616

(v), tar upp sanktionsfrågan. I U608 redogörs bl.a. för det

antal nationella lagar i Sydafrika som fortfarande har rasmässig

indelning. Vidare omnämns det omfattande våldet i landet. Det

konstateras i motionen att apartheid inte är borta i Sydafrika.

Som villkor för att de svenska sanktionerna skall upphävas anges

att det måste finnas klara belägg för djupgående och

oåterkalleliga förändringar i Sydafrika. Sanktionerna bör enligt

motionen inte upphävas förrän en bred övergångsregering kommit

till makten. En sådan regering bör ha som uttalat mål att

upphäva apartheid och skapa ett verkligt demokratiskt Sydafrika.

Först när en sådan regeringen kontrollerar polis, militär och

valapparat kan situationen kallas för oåterkallelig.

I motion U616 förs ett liknande resonemang. Sanktionerna kan

enligt motionen upphävas först när en bred övergångsregering

bildats.

Även motion U7 (nyd), som väckts med anledning av regeringens

skrivelse 1991/92:42, tar upp sanktionsfrågan. I motionen anges

att allt fler länder och organisationer lättar på sanktionerna

mot Sydafrika. Vidare sägs att Sverige genom sanktioner och

olika fördömanden av Sydafrika nått långt mot det eftersträvade

målet att få den sydafrikanska regeringen att inse att man måste

införa en demokratisk författning och avskaffa apartheid.

Eftersom utvecklingen går i rätt riktning är det nu dags att

visa tillfredsställelse med denna utveckling genom att avskaffa

det svenska investeringsförbudet.

Ett antal motioner har väckts med anledning av proposition

1991/92:146.

I motion U10 (s) beskrivs situationen i Sydafrika, det

omfattande våldet och de hinder som kvarstår innan apartheid är

avskaffat. Bl.a. omnämns att skillnader mellan regeringen och

ANC fortfarande föreligger i synen på hur övergången till

majoritetsstyre skall ske och beträffande Sydafrikas framtida

styrelseskick. Det konstateras att även om processen att

avveckla apartheid inom en snar framtid kan betecknas som

oåterkallelig kan processen bli lång och mycket smärtsam.

Sverige bör enligt motionens yrkande 2 även i fortsättningen

vidmakthålla den restriktiva hållning till dispenser från

handels- och investeringsförbudet som tidigare beslutats om. Det

är viktigt för att inte urholka de politiska effekterna av att

behålla sanktionerna fram till dess att processen att avveckla

apartheid verkligen kan betecknas som oåterkallelig och

grundläggande.

I motion U11 (v) yrkas att handelsförbudet mot Sydafrika måste

kvarstå till dess att en överenskommelse träffats om en

representativ övergångsregering (yrkande 1). Enligt motionens

yrkande 2 skall investeringsförbudet bibehållas till dess att en

övergångsregering installerats och begär att sanktionerna skall

lyftas. I yrkande 3 föreslås att vapenembargot mot Sydafrika

skall bibehållas till dess att en demokratisk grundlag antagits.

Enligt yrkande 4 skall återhållsamhet iakttas i Sveriges

officiella kontakter med Sydafrika till dess att

demokratiprocessen kan betraktas som oåterkallelig. Enligt

yrkande 5 skall dispenser inte ges förrän en överenskommelse

finns om en representativ övergångsregering.

I några motioner föreslås ett snabbare upphävande av

sanktionerna än vad som förordats i propositionen.

I motion U8 (m) anges att om Sverige vill underlätta för den

svarta befolkningen att så snart som möjligt få samma

rättigheter och samma möjligheter till en rimlig levnadsnivå,

bör Sverige omgående avskaffa sanktionerna. Nästan alla länder

utom Sverige har enligt motionen nu upphävt sanktionerna mot

Sydafrika. Det är enligt motionen möjligt att bildandet av en

interimsregering kan dröja, vilket drabbar svenska företag.

Motionärerna delar den avvikande mening som framförts av

ledamoten Karin Falkmer i den s.k. Sydafrika-delegationens

rapport.

I motion U9 (nyd) föreslås att Sverige omedelbart bör

normalisera alla förbindelser med Sydafrika. Enligt motionen

kommer riksdagen att fortsätta straffa svensk industri om man

bifaller regeringens proposition. I yrkande 1 föreslås att

riksdagen omedelbart upphäver alla restriktioner,

rekommendationer, förordningar och lagar som berörs i

regeringens proposition. I yrkandena 2--5 föreslås, i fall av

avslag på yrkande 1, upphävande av investeringsförbudslagen,

handelsblockaden, rätten för kommuner och landstingskommuner att

vidta bojkottåtgärder samt lagen om visering. Enligt yrkande 6

föreslås att riksdagen vid avslag på yrkande 1 ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om omedelbart upphävande av

alla de förordningar, regler och rekommendationer i

Sydafrikafrågan som fastställts av regeringen.

Utskottet

Beträffande bakgrundsbeskrivning till situationen i Sydafrika

får utskottet hänvisa till dels utskottets senaste betänkande om

Sydafrika (1990/91:UU7), dels den översikt som lämnas i

proposition 1991/92:146 jämte den s.k. Sydafrika-delegationens

rapport (bilaga till propositionen).

I betänkandet 1990/91:UU7 gjorde utskottet bedömningen att

avgörande för när sanktionerna mot Sydafrika kan lyftas bör vara

faktiska och konkreta steg och åtgärder, som är djupgående och

oåterkalleliga, för avskaffande av apartheidsystemet. Utskottet

ansåg då att sådana erforderliga åtgärder ännu inte vidtagits.

Utskottet betonade också vikten av ett demokratiskt

styrelseskick och allmän och lika rösträtt.

Utskottet konstaterar att regeringen i proposition 1991/92:146

föreslagit ett upphävande av sanktionerna mot Sydafrika i två

steg, med båda stegen kopplade till villkor vad gäller den

fortsatta demokratiseringsprocessen i landet.

Utskottet konstaterar att den process som inleddes i början av

1990 och som syftat till att ersätta apartheidpolitiken med

demokratiska förhållanden har utvecklats långt. Särskilt viktiga

inslag i denna process har förhandlingarna mellan Sydafrikas

regering och bl.a. ANC varit om en ny författning för Sydafrika.

Dessa förhandlingar inleddes i december 1991 inom ramen för

Codesa och resulterade i maj 1992 bl.a. i överenskommelse om ett

s.k. övergångsorgan (Transitional Executive Structure).

Demokratiprocessen har dock kontinuerligt utsatts för

påfrestningar, i synnerhet genom det utbredda våldet i landet.

Utskottet ställer sig bakom propositionens förslag om en

stegvis avveckling av sanktionerna under förutsättning av att

vissa villkor kopplade till en fortsatt utveckling i Sydafrika

till demokrati uppfylls. Således bör enligt utskottets

uppfattning handelsförbudet jämte övriga sanktioner och

rekommendationer enligt punkt 2.5. till 2.8. i propositionen

kunna upphävas när det föreligger en bindande överenskommelse om

en interimsregering i Sydafrika. Genom detta ställningstagande

är det utvecklingen i Sydafrika som blir avgörande för de

svenska åtgärderna. Utskottet utgår från att regeringen

fortsätter att noggrant analysera utvecklingen i Sydafrika och i

synnerhet de faktorer som ligger till grund för ett upphävande

av sanktionerna.

Utskottet ställer sig även bakom propositionens förslag om att

inte längre tillämpa investeringsförbudet när en

interimsregering bildats i Sydafrika. I det fall en

överenskommelse träffas inom ramen för Codesa om att

rekommendera ett tidigare avskaffande bortfaller detta villkor.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag om att ge

regeringen ett bemyndigande att efter samråd i utrikesnämnden

föreskriva att bestämmelserna i lagen (1985:98) om förbud mot

investeringar i Sydafrika inte skall tillämpas. Som framgår av

propositionen möjliggör detta för Sverige att i så gott som

omedelbar anslutning till övergångsregeringens tillträde i

praktiken avskaffa de sista svenska sanktionerna mot Sydafrika.

De åtgärder som redovisas ovan ligger enligt utskottets

bedömning i linje med utskottets ställningstagande enligt

betänkandet 1990/91:UU7.

Utskottet delar således inte den syn som kommer till uttryck i

motionerna U7 (nyd), U8 (m) samt U9 (nyd), vilka anger att

sanktionerna bör lyftas omgående utan att några villkor kopplade

till demokratiseringsprocessen anges.

Härmed avstyrks motion U7 (nyd), yrkandena 1--4 i motion U8

(m) samt yrkande 1--6 i motion U9 (nyd).

I såväl motion U608 (s) som motion U616 (v) yrkas att

sanktionerna inte bör upphävas förrän en bred övergångsregering

bildats. En sådan regering bör ha som uttalat mål att upphäva

apartheid och skapa ett verkligt demokratiskt Sydafrika.

Utskottet konstaterar att den överenskommelse om ett

övergångsorgan med verkställande befogenheter som träffats

mellan parterna i de fortsatta förhandlingarna har gjorts

avhängig av ett avtal om en konstituerande församling, vars

syfte är att tillskapa en ny, demokratisk författning. För att

samhällsutvecklingen skall kunna ta den form som åsyftas krävs

självfallet att kontrollen av polis och militär inte hamnar

under politiska grupperingar som har för avsikt att omintetgöra

den demokratiska processen.

Med det ovan anförda betraktar utskottet motion U608 (s) och

U616 (v) som besvarade.

Utskottet noterar det som Sydafrika-delegationen angett om att

regeringen bör utnyttja sin möjlighet att lämna dispens från

investeringsförbudet under den tid som återstår till dess att

detta slutligt kan upphävas.

Utskottet utgår från att avsikten med denna hållning, liksom

beträffande dispensförfarandet generellt, inte är att frångå

gällande sanktioners syfte, men att ge ett visst utrymme för en

tillämpning avpassad till utvecklingen i Sydafrika.

Enligt utskottets mening tillfredsställs nu även de villkor

som ställs i motionerna U10 (s) och U11 (v) för att dispenser

till investeringar i Sydafrika skall kunna ges, nämligen att en

överenskommelse om en representativ övergångsregering först bör

finnas. Dispenserna skall självfallet inte ges i avsikt att

kringgå investeringsförbudet så länge de politiska förhållandena

i landet motiverar en restriktiv tolkning av förbudet.

Med det ovan anförda betraktar utskottet yrkande 2 i motion

U10 (s) samt yrkandena 1--5 i motion U11 (v) som besvarade.

Bistånd m.m.

Sammanfattning av motionerna

I yrkande 1 i motion U10 (s) anförs att processen att avveckla

apartheid kan bli lång och smärtsam. Som en konsekvens av

Sveriges långa engagemang mot apartheid bör Sverige även i

fortsättningen stödja de krafter och organisationer som står för

demokratiska ideal. Stödet till ANC och andra delar av

antiapartheidrörelsen, bl.a. den s.k. civic-rörelsen, bör

fortsätta. I motionens yrkande 3 anges att i syfte att säkra en

fredlig och demokratisk utveckling bör stöd lämnas till olika

initiativ och projekt i Sydafrika som verkar bl.a. för att

upprätthålla mänskliga rättigheter.

I motion U11 (v) anges att den demokratiska processen inte är

fullbordad förrän den dag demokratiska val kan genomföras.

Rasförtrycket kommer att lämna efter sig ett sargat land med

skriande sociala och ekonomiska orättvisor. Enligt yrkande 6 bör

regeringen öka biståndet till ANC och den breda demokratiska

rörelsen i Sydafrika. I yrkande 7 föreslås att regeringen agerar

i internationella fora för att stoppa våldet i Sydafrika. Enligt

yrkande 8 måste rasismens offer kunna påräkna ett omfattande

internationellt bistånd.

Utskottets överväganden

Riksdagen har under en följd av år behandlat och godkänt

förslag om ett omfattande humanitärt bistånd till Sydafrika.

Syftet med detta bistånd är att stödja en utveckling mot ett

fritt, icke-rasistiskt och demokratiskt Sydafrika. Biståndet

omfattar bl.a. stöd till uppbyggnad av folkliga organisationer

såsom fackföreningar och kyrkor, rättshjälp och

försörjningsbidrag till fängslade apartheidmotståndare och deras

familjer, flyktinghjälp, stipendier, utbildningsinsatser m.m.

I årets budgetproposition angavs bl.a. att en fortsatt markant

satsning för södra Afrika och Sydafrika är berättigad. Utskottet

konstaterade i betänkandet 1991/92:UU15 om Internationellt

utvecklingssamarbete att regeringen angivit en vilja att

fortsätta det omfattande biståndssamarbetet med södra Afrika.

Utskottet delar den syn som framförs i såväl motion U10 (s)

som motion U11 (v) om att den fortsatta utvecklingen även i ett

demokratiskt Sydafrika innebär stora påfrestningar och svåra

levnadsvillkor för folkmajoriteten. Svenskt bistånd till

Sydafrika bör mot den bakgrunden fortsätta och inriktas mot att

stödja demokratiseringsprocessen och att nå eftersatta grupper

samt mot sociala sektorer. Efter hand ter det sig naturligt att

biståndet breddas i sin inriktning och att biståndsmyndigheter

som BITS och Swedecorp kan komma in i bilden.

Stödet till ANC och andra demokratiska rörelser är värdefullt.

En utfasning av det direkta statliga biståndet till ANC är

enligt utskottets mening naturlig i samband med att rörelsen

ombildas till ett politiskt parti. Enligt vad utskottet erfarit

pågår inom regeringskansliet arbete med riktlinjer för det

fortsatta svenska biståndet, bl.a. i form av s.k. landprofil för

Sydafrika.

Utskottet anser att Sverige på olika sätt inkl. i relevanta

internationella fora bör fortsätta att söka motverka våldet i

Sydafrika.

Med det ovan anförda får yrkandena 1 och 3 i motion U10 (s)

och yrkandena 7 och 8 i motion U11 (v) anses besvarade.

Utskottet ansåg enligt betänkandet 1991/92:UU15 inte att någon

beloppsmässig nivå på dessa biståndsinsatser behöver fastslås,

utan den närmare fördelningen mellan olika typer av insatser bör

göras av regeringen och biståndsmyndigheterna. Denna bedömning

äger ännu giltighet.

Mot denna bakgrund kan utskottet inte ställa sig bakom yrkande

6 i motion U11 (v) om att öka stödet till ANC, utan yrkandet

avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande regeringens skrivelse

att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1991/92:42 till

handlingarna,

2. beträffande lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i

Sydafrika

att riksdagen antar regeringens förslag om ändring i lagen

(1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika,

3. beträffande 1985 års riktlinjer för den svenska

Sydafrikapolitiken

att riktlinjerna upphävs i enlighet med propositionens

förslag,

4. beträffande sanktionerna mot Sydafrika

att riksdagen med besvarande av motion 1991/92:U10 yrkande 2,

motion 1991/92:U11 yrkandena 1--5, motion 1991/92:U608 och

motion 1991/92:U616 samt med avslag på motion 1991/92:U7, motion

1991/92:U8 yrkandena 1--4 och motion 1991/92:U9 yrkandena 1--6

godkänner vad som anförts i proposition 1991/92:146,

res. (nyd)

5. beträffande bistånd till Sydafrika

att riksdagen förklarar motion 1991/92:U10 yrkandena 1 och 3

och motion 1991/92:U11 yrkandena 7 och 8 besvarade med vad

utskottet anfört samt att riksdagen avslår motion 1991/92:U11

yrkande 6.

Stockholm den 19 maj 1992

På utrikesutskottets vägnar

Pierre Schori

I beslutet har deltagit: Pierre Schori (s), Pär Granstedt

(c), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils T Svensson

(s), Margareta Viklund (kds), Lars Moquist (nyd), Karl-Göran

Biörsmark (fp), Berndt Ekholm (s), Peeter Luksep (m), Håkan

Holmberg (fp), Hans Göran Franck (s), Bertil Persson (m), Sonia

Karlsson (s) och Stig Alemyr (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Sanktionerna mot Sydafrika (mom. 4)

Lars Moquist (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "Utskottet ställer sig bakom" och på s. 12 slutar med

"1--6 i motion U9 (nyd)" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att situationen i Sydafrika i många stycken

visserligen har kunnat kritiseras, men att de positiva åtgärder

som vidtagits av den sydafrikanska regeringen motiverar ett

omedelbart upphävande av handelssanktionerna och

investeringsförbudet. I jämförelse med omvärlden är de sociala

och politiska förhållandena i Sydafrika på intet vis av sådan

art att de motiverar den förkastelsedom som många länder på

bekvämt avstånd från Sydafrika har uttalat. Sverige har tidigare

okritiskt anslutit sig till denna kritikerkör utan att samtidigt

vidta kraftfulla åtgärder mot länder vars brott mot de

grundläggande mänskliga rättigheterna varit betydligt mera

avskyvärda. Till vissa länder som systematiskt brutit mot de

mänskliga rättigheterna har Sverige t.o.m. givit ett generöst

bistånd.

Det är utskottets uppfattning att sanktioner och likvärdiga

åtgärder skall genomföras med konsekvens om de skall ha några

möjligheter att bli effektiva. Man kan inte vidmakthålla

sanktioner mot ett land som gör stora ansträngningar att

utvecklas i riktning mot en oklanderlig demokrati och samtidigt

inte bara underlåta att genomföra sanktioner mot, utan också ge

ett omfattande bistånd till, länder som logiskt sett borde

utsättas för en betydligt mera kraftfull internationell kritik.

Enligt utskottets mening bör Sverige inte längre försvåra den

demokratiska och ekonomiska utvecklingen i Sydafrika genom en

föråldrad sanktionspolitik utan omedelbart upphöra med såväl

handelssanktionerna som investeringsförbudet. Syftet med dessa

åtgärder bör vara att uppmuntra den sociala och politiska

utveckling som i civiliserade samhällen normalt brukar betecknas

som glädjande.

Därmed tillstyrks motion U7 (nyd), yrkandena 1--4 i motion U8

(m) samt yrkandena 1--6 i motion U9 (nyd).

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

4. beträffande sanktionerna mot Sydafrika

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U7, motion

1991/92:U8, yrkandena 1--4 och motion 1991/92:U9 yrkandena 1--6

samt med avslag på proposition 1991/92:146, motion 1991/92:U10

yrkande 2, motion 1991/92:U11 yrkandena 1--5, motion

1991/92:U608 och motion 1991/92:U616 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.