Bet. 1991/92:UU19

Utrikesutskottets betänkande

1991/92:UU19

Säkerhet och nedrustning

Innehåll

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1991/92

UU19

Motionerna

1991/92:U401 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen med kraft och

konkretion verkar för ett förnyat internationellt samarbete i

syfte att främja gemensam säkerhet och globalt ledarskap i

enlighet med Stockholmsinitiativet och vad som framförts i

denna motion,

2. att riksdagen begär att regeringen stimulerar och

underlättar initiativ som verkar i denna riktning.

1991/92:U402 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen fortsatt aktivt arbetar

för internationell fred och nedrustning inom FN och på

FN-stadgans grund,

2. att riksdagen begär att regeringen ställer sin

förhandlings- och tekniska kompetens till det internationella

freds- och nedrustningsarbetets förfogande,

3. att riksdagen beslutar att nedrustningsfrågorna fortsatt

skall förankras i en parlamentarisk nedrustningsdelegation,

5. att riksdagen begär att regeringen aktivt arbetar för ett

fullständigt stopp för alla kärnvapenprov,

6. att riksdagen begär att regeringen i FN kräver en

oberoende internationell undersökning om de medicinska och

miljömässiga konsekvenserna av kärnvapen,

7. att riksdagen begär att regeringen verkar för NPT-avtalets

förlängning och en förstärkning av IAEA-garantierna,

8. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag om

icke-första användning, icke-användning och olagligförklarande

av kärnvapenanvändning,

9. att riksdagen begär att regeringen arbetar för ett förbud

mot icke-strategiska kärnvapen till sjöss,

10. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om

att kärnvapen ställs under internationell kontroll och att ett

internationellt kärnvapenregister upprättas i FN:s regi,

11. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag om

skrotning av kärnvapen i Sovjet och USA i enlighet med vad som

anförs i motionen,

12. att riksdagen begär att regeringen tar initiativet till

förverkligandet av en kärnvapenfri zon i Norden,

13. att riksdagen begär att regeringen aktivt arbetar för att

ett totalförbud av kemiska vapen snarast kommer till stånd,

14. att riksdagen begär att regeringen arbetar för ett förbud

mot radiologiska vapen inkluderande förbud mot angrepp av civila

kärnenergianläggningar,

15. att riksdagen begär att regeringen verkar för ett

internationellt förbud mot antipersonella laservapen,

16. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om

en internationell regim för begränsning och kontroll av den

internationella vapenhandeln, inkl. vapenproduktionen, i

enlighet med förslag i motionen,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om den europeiska säkerhetskonferensen

(ESK) och aktivt verkar för att ESK:s institutioner stärks.

1991/92:U403 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att i internationella fora driva frågan om

begränsningar, registrering och kontroll av den internationella

vapenhandeln och vapenindustrin.

1991/92:U404 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringen bör ge högsta prioritet åt

arbetet inom ESK,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör aktivt verka för

kärnvapenfrihet och minskade militära styrkor i våra närområden,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts som riktlinje för en tredje-världen-politik

gällande militariseringen, skuldfrågan, vapenhandeln,

handelspolitiken och flyktingpolitiken.

1991/92:U405 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Sverige bör verka för en FN-studie om

möjligheterna att utveckla en global fredstjänst baserad på

principen om icke-våld.

1991/92:U407 (delvis) av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en ny utrikespolitik för Sverige.

1991/92:U409 av Sten-Ove Sundström (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om kärnvapenproven i Ryssland.

1991/92:U410 av Lennart Daléus (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om krig och miljö.

1991/92:U411 av Lennart Daléus (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om åtgärder för att minska riskerna med sjöburna kärnreaktorer.

1991/92:U517 av Hans Göran Franck och Ulla-Britt Åbark (s)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svensk alliansfrihet syftande till

neutralitet i krig samt om målsättningar och förutsättningar för

Sveriges Europapolitik.

1991/92:U534 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sveriges säkerhetspolitik alltfort skall vila på principen

alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.

1991/92:U601 av Kjell Eldensjö (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om upprättande av ett världsomspännande strukturerat

vänortsnätverk.

1991/92:U612 av Karl-Erik Svartberg m.fl. (s, fp, c, kds, v)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att verka för en FN-studie om

möjligheterna att utveckla en global fredstjänst baserad på

principen om ickevåld.

1991/92:U614 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige internationellt måste verka

för begränsning och kontroll av den internationella handeln med

krigsmateriel.

Den internationella bakgrunden och Sveriges säkerhetspolitik

Propositionen

(prop. 1991/92:100, bil. 4, s. 10--14)

De senaste årens genomgripande omvälvningar har lett till ett

i grunden förändrat säkerhetspolitiskt läge i Europa. En ny

europeisk säkerhetsordning håller på att byggas upp. Sverige har

ett starkt nationellt intresse av att delta i detta arbete.

Genom att utvecklingen inte längre domineras av ideologiska och

säkerhetspolitiska motsättningar mellan två rivaliserande

maktblock har nya förutsättningar skapats inte bara för Europas

utveckling utan också för internationell politik i stort.

De dramatiska världspolitiska förändringarna under de senaste

åren gör det nödvändigt att anpassa vår utrikes- och

säkerhetspolitik till de nya europeiska realiteterna.

Tre slutsatser kan i det sammanhanget dras.

För det första är det uppenbart att termen

"neutralitetspolitik" inte längre kan användas som en adekvat

övergripande beskrivning av den utrikes- och säkerhetspolitik vi

önskar föra inom den europeiska ramen. Sverige skall föra en

politik med en klar europeisk identitet.

Den andra slutsatsen är att Sverige har ett lika stort

intresse som andra europeiska nationer av att en ny

säkerhetsstruktur byggs upp i Europa för att hantera, bemästra

och lösa de säkerhetspolitiska hot och spänningar som vi med all

sannolikhet kommer att möta i framtiden. Sverige är redo att

delta i en konstruktiv dialog om hur vi kan medverka till detta.

Den tredje slutsatsen är att detta inte i något avseende

befriar oss från vårt ansvar för att på egen hand försvara vårt

stora luftrum och vårt vidsträckta land- och sjöterritorium med

dess strategiska läge mellan Nordatlanten och nordvästra

Ryssland. För att säkerställa detta avser regeringen att realt

höja försvarsutgifterna under den kommande femåriga

försvarsbeslutsperioden.

Den svenska utrikespolitiken skall vara en klar röst för

mänskliga rättigheter, frihet och demokrati i alla världens

delar. Omsorgen om dessa principer är en integrerad del av vår

utrikespolitik. Samarbetet med såväl Central- och Östeuropa som

utvecklingsländerna inriktas på ett starkare stöd för demokrati

och marknadsekonomi.

På det utrikespolitiska området kommer en gradvis anpassning

till EG:s samarbetsformer att äga rum. Detta hindrar inte

Sverige från att fortsätta att driva för vårt land angelägna

frågor i FN och andra internationella fora. En ökad samordning

med EG-länderna kommer att äga rum.

EG kommer att spela en huvudroll i utformningen av Europas nya

frihets- och samarbetsordning. Sverige önskar delta aktivt i

detta arbete. Våra möjligheter att påverka den fortsatta

politiska, sociala och ekonomiska utvecklingen i Europa kommer

att avsevärt förbättras genom medlemskap i Gemenskapen.

Samtidigt som vi söker medlemskap i EG fortsätter vi att

arbeta för ett enat Europa med samarbetsordningar som också

inkluderar demokratierna i Central- och Östeuropa. Vi vill verka

för ett Europa som är öppet mot omvärlden och som kan fungera

som en motor i det internationella arbetet.

Betoningen av den europeiska identiteten i Sveriges

utrikespolitik innebär inte att det nordiska samarbetet blir

mindre angeläget. Tvärtom kommer detta att ges nya impulser.

Samarbetsformerna måste omprövas och stärkas mot bakgrund av de

nya förutsättningar som de senaste årens utveckling i Europa

skapat.

ESK är också ett centralt forum för diskussionerna om Europas

framtida säkerhets- och samarbetsstruktur. Genom "Parisstadgan

för ett nytt Europa", som ESK antog i november 1990, bekräftades

den alleuropeiska värdegemenskapen som en stabil grund för det

framtida samarbetet. För närvarande pågår inom organisationen

ett intensivt arbete för att utveckla de olika förtroende- och

säkerhetsskapande regimer som tidigare framförhandlats. Sverige

deltar aktivt i dessa ansträngningar.

Efter kalla krigets slut bedrivs det internationella

nedrustningsarbetet i en ny atmosfär. Verklig nedrustning har

inletts på områden där utsikterna till framgång endast för några

år sedan tedde sig små. START-avtalet mellan Sovjetunionen och

Förenta staterna om betydande reduktioner i de strategiska

arsenalerna, liksom genombrottet i förhandlingarna om kemiska

vapen, kan tjäna som exempel på utvecklingen i olika

förhandlingsfora under år 1991. Genom avtalet om konventionella

rustningsbegränsningar i Europa (CFE-avtalet), som ingicks i

november 1990, kommer också de offensiva konventionella

stridskrafterna att kraftigt begränsas. Till detta skall läggas

de omfattande unilaterala åtgärder som presidenterna Bush och

Gorbatjov tillkännagav i höstas. De innebär bl.a. att de

landbaserade taktiska kärnvapnen på sikt kommer att försvinna

från Europa.

Det är i denna förändrade miljö som den svenska

nedrustningspolitiken nu skall verka. Den ställs inför nya

frågor och nya utmaningar. Det ställer höga krav på kunskaper

och analys. Förslag och åtgärder måste värderas mot svenska

säkerhetspolitiska intressen, mot utvecklingen i vårt närområde

och mot den europeiska integrationsprocessen.

I internationella fora har frågor om icke-spridning av vapen

och vapensystem kommit i förgrunden. Sverige kommer att arbeta

för en förlängning och ett stärkande av icke-spridningsavtalet

för kärnvapen (NPT), för en effektivisering av kontrollsystemet

inom det Internationella atomenergiorganet (IAEA) och för ett

totalförbud för kemiska vapen inom ramen för

nedrustningskonferensen i Genève (CD). I andra organ deltar vi

också i ansträngningarna att etablera en internationell kontroll

av handeln med högteknologiska vapen.

Irak--Kuwait-kriget kom att sätta icke-spridningsfrågan i

fokus både när det gäller nukleära och konventionella

massförstörelsevapen. I det sönderfallande Sovjetunionen finns

ett stort antal strategiska och taktiska kärnvapen spridda till

flera republiker. Det är av yttersta vikt att dessa kärnvapen

förblir under tillfredsställande kontroll.

Inom ramen för ESK-förhandlingarna har betydande framsteg

gjorts i fråga om nedrustning av konventionella stridskrafter.

Sverige fäster stor vikt vid att avtalet om konventionella

rustningsbegränsningar i Europa (CFE-avtalet) från år 1990

omgående ratificeras. Konsultationer pågår för närvarande om ett

mandat för en sammanhållen militärförhandling rörande

förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder efter ESK:s

uppföljningsmöte i Helsingfors år 1992, som skall vara öppen för

samtliga medlemsstater.

Den svenska nedrustningspolitiken bedrivs i ett systematiskt

samråd mellan olika myndigheter. Vid de internationella

nedrustningsförhandlingarna stödjer sig utrikesdepartementet i

stor utsträckning på expertis från försvarets forskningsanstalt

(FOA).

Mot bakgrund av den snabba utvecklingen i världen och i Europa

har en expertgrupp tillsatts inom utrikesdepartementet för att

granska nedrustningspolitiken och utforma rekommendationer inför

resten av 1990-talet. Gruppen skall presentera sina slutsatser i

mitten av januari 1992.

Förenta nationerna förblir en hörnsten i den svenska

utrikespolitiken.

På grund av att blockbildningen upphört har FN fått större

möjlighet att upprätthålla internationell fred och säkerhet samt

att handskas med mera långsiktigt globala frågor, som miljövård,

utvecklingsbistånd och nedrustning.

Enligt propositionen inger säkerhetsrådets beslutsamma

uppträdande under kriget vid Persiska viken förhoppningar om att

både folkrätten och FN:s förmåga att hantera politiska kriser

har stärkts. Verksamheten i FN:s säkerhetsråd har präglats av en

samarbetsanda, som gjort det möjligt för FN att verksamt bidra

till att lösa ett antal långvariga regionala konflikter. Sverige

kandiderar för en plats i säkerhetsrådet under mandatperioden

1993--94.

Sverige arbetar tillsammans med de andra nordiska länderna för

att ytterligare utveckla FN:s fredsskapande och fredsbevarande

verksamhet. Under den gångna hösten presenterade de nordiska

länderna i generalförsamlingen konkreta förslag på detta område,

med tonvikt på förebyggande åtgärder i syfte att förhindra att

väpnade konflikter bryter ut.

Förändringarna i Europa och i världen

Motionerna

I den socialdemokratiska partimotionen U401 föreslås i

yrkandena 1 och 2 att regeringen med kraft och konkretion skall

verka för ett förnyat internationellt samarbete i syfte att

främja gemensam säkerhet och globalt ledarskap. Motionärerna

hänvisar bl.a. till dokumentet "Gemensamt ansvar under

l990-talet -- Stockholmsinitiativet för gemensam säkerhet och

globalt ledarskap", vilket antogs vid ett möte i Stockholm i

april 1991 med ledare från ett trettiotal länder. Det

internationella samfundet måste sträva efter att stärka och

reformera FN-systemet och ge det en central roll i en ny

världsordning. En unipolär världsordning präglad av de rika

ländernas intressen saknar moralisk och demokratisk grund och

kommer aldrig att accepteras av det etthundrafemtiotal länder

som då ej skulle komma till tals.

Reformerna av FN-systemet bör gälla såväl förstärkning av

generalsekreterarämbetet som av säkerhetsrådet och FN:s

fredsbyggande och fredsbevarande arbete. De förslag som lagts

fram inom ramen för det nordiska FN-projektet beträffande FN:s

arbete på det ekonomiska och sociala området bör också drivas

vidare av Sverige. Det gäller särskilt bättre styrformer för

FN:s olika organ, t.ex. genom ett förstärkt ECOSOC eller ett

Internationellt utvecklingsråd som skulle kunna fastställa de

övergripande politiska riktlinjerna för FN-organens arbete.

Regeringen bör enligt motionärerna verka för sammankallandet

till ett världstoppmöte liknande dem som hölls i San Fransisco

och Bretton Woods på l940-talet om globalt ledarskap och

beslutsfattande.

I den socialdemokratiska partimotionen U402 En fredlig värld

föreslås i berörd del i yrkande 1 att regeringen skall fortsatt

aktivt arbeta för internationell fred och nedrustning inom FN

och på FN-stadgans grund. Konflikter måste enligt motionärerna

föregripas och förebyggas genom nya kollektiva

säkerhetsförfaranden inom FN:s ram och genom en förbättring av

de fredsbevarande åtgärderna. Palme-kommissionens förslag om

gemensam säkerhet åsyftade just detta och har nu i praktiken

fått genomslag i internationell politik och givit ett viktigt

bidrag till den internationella nedrustningen. Sveriges

medverkan i det internationella nedrustningsarbetet bör utgå

från en syn på säkerhet och samarbete som betonar det gemensamma

intresset för fred och överlevnad och samtidigt en rättvis

social och ekonomisk utveckling.

I yrkande 4 i motion U404 (s) framhålls att Sveriges

säkerhetspolitik även måste innehålla en tredje

världen-dimension. Ledstjärnan för svensk tredje världen-politik

bör vara att motverka militarisering och stödja demokratisering.

Sverige bör också verka för avskrivande av tredje världens

skuldbörda, minskade handelshinder och utökade flyktinginsatser.

Utskottet

Utskottet konstaterar att de senaste årens genomgripande

omvälvningar har lett till ett i grunden förändrat

säkerhetspolitiskt läge i Europa. Den sovjetiska kontrollen över

Central- och Östeuropa har avvecklats. Dess ideologiska bas,

kommunismen, har raserats. Fria stater har uppstått inom den

forna Warszawapaktens område. Sovjetunionen har upplösts och den

tidigare militära kapaciteten att genomföra ett massivt och

överraskande militärt angrepp mot Västeuropa likaså.

Risken för ett krig mellan stormakterna i vår del av världen

måste bedömas mycket avlägsen. I stället håller en ny europeisk

freds- och säkerhetsordning på att byggas upp. Sverige har ett

starkt nationellt intresse av att delta i detta arbete. Genom

att kontinenten inte längre domineras av ideologiska och

säkerhetspolitiska motsättningar mellan två rivaliserande

maktblock har nya förutsättningar skapats inte bara för Europas

utveckling utan också för internationell politik i stort.

Sveriges aktiva Europapolitik står inte i motsättning till

vårt engagemang i andra delar av världen. Vi kan inte avskärma

oss från förhållandena i andra länder, vare sig de geografiskt

befinner sig nära eller långt borta. Tvärtom vill utskottet se

ett öppet Europa som aktivt medverkar till bättre

utvecklingsbetingelser för tredje världen. Världens länder står

i dag inför utmaningar av global räckvidd och har ett gemensamt

ansvar för att finna former att stimulera demokratisk och

ekonomisk utveckling, minska klyftorna och avvärja de växande

miljöhoten.

När den bipolära blockuppdelningen upphört har Förenta

nationerna avsevärt bättre möjligheter att genomföra stadgans

principer och syften att skapa en säkrare värld. Säkerhetsrådets

ökade intresse för att förhindra spridningen av

massförstörelsevapen visar att FN kan spela en fortsatt viktig

roll i centrala nedrustningsfrågor, även om stormakternas

kärnvapennedskärningar sker i bilaterala eller unilaterala

former. Ett svenskt medlemskap i säkerhetsrådet skulle öka

Sveriges möjligheter att påverka nedrustnings- och

säkerhetsfrågorna samt den fredsskapande verksamheten.

Som en demonstration av FN:s ökade betydelse efter det kalla

krigets slut samlades medlemmarna av FN:s säkerhetsråd till ett

toppmöte i New York den sista januari i år. Vid detta möte antog

de en deklaration som betonade vikten av FN:s fredsskapande

verksamhet och uppdrog åt generalsekreteraren att undersöka hur

världsorganisationens kapacitet på detta område kan stärkas.

Många av deklarationens tankar kring stärkandet av FN:s

konfliktförebyggande förmåga sammanfaller med vad de nordiska

länderna tidigare rekommenderat. Utskottet välkomnar att

regeringen också aktivt verkar för ett stärkande av Förenta

nationerna på de ekonomiska och sociala områdena bl.a. enligt de

förslag som presenterats i det nordiska FN-projektet.

Det är emellertid naturligen i Europa som

öst--väst-konfliktens upphävande lett till de för Sveriges

säkerhet mest genomgripande konsekvenserna. Trots stora

osäkerheter om den framtida utvecklingen i Östeuropa och de

länder som tidigare bildade Sovjetunionen är en återgång till de

säkerhetspolitiska förhållandena som kännetecknade huvuddelen av

efterkrigsperioden i Europa ytterst osannolik. Den nya

utvecklingsfasen har emellertid endast inletts. Fortsatta

betydelsefulla förändringar kan väntas. Den formativa period som

Europa nu gått in i kan enligt utskottets mening pågå under lång

tid innan det nya samarbetet funnit mer bestående former.

Med det anförda anser utskottet yrkandena 1 och 2 i motion

U401 (s), berörd del av yrkande 1 i motion U402 (s) samt yrkande

4 i motion U404 (s) besvarade.

Nedrustningsåtgärder

Motionerna

I berörd del i yrkande 1 i motion U402 (s) föreslås att

förändringarna framför allt i Europa, där nu i praktiken

gemensam säkerhet börjat tillämpas, också bör leda till en

granskning av den svenska nedrustningspolitiken. Ensidiga

nedrustningsåtgärder är välkomna men har vissa begränsningar.

Kärnvapenprovstopp, totalförbud mot kemiska vapen, marin

kärnvapennedrustning, förlängning och stärkande av

icke-spridningsavtalet, begränsning och kontroll av den

internationella vapenhandeln är alla frågor som kräver

internationella avtal och kontroll och som måste förhandlas inom

Förenta nationernas och dess nedrustningskonferens ram. De kan

inte lösas vare sig genom bilaterala avtal eller enbart inom en

europeisk ram.

I yrkande 2 i samma motion föreslås att Sverige skall ställa

sin förhandlings- och tekniska kompetens till förfogande i det

internationella freds- och nedrustningsarbetet.

Utskottet

Det nya samarbetsklimatet mellan stormakterna har på det

militära området manifesterats såväl i åtaganden om en

omfattande nedrustning i Europa som i form av avveckling av

militära baser. Sammantaget innebär de militära förändringar som

följt i spåren av den politiska utvecklingen och som delvis även

regleras i åtaganden i CFE-avtalet att möjligheten till

inledande av större militära aktioner med kort förvarning i

Centraleuropa elimineras. Unilateralt tillkännagivna

reduktioner, som alltså genomförs vid sidan av CFE-avtalet och

som avser både vapensystem och stående trupper inom NATO och i

Ryssland, förstärker detta förhållande ytterligare. I Wien

ingicks i slutet av förra året ett nytt avtal om ytterligare

skärpning av ESK:s förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder.

Till denna utveckling i fråga om konventionella vapen skall

också läggas betydelsefulla minskningar på kärnvapensidan. I

START-avtalet har Sovjetunionen och USA åtagit sig att reducera

antalet strategiska vapenbärare med ungefär en tredjedel till

högst 1 600 för vardera sidan. Antalet stridsspetsar skall

enligt avtalet samtidigt minskas med drygt 40 procent till högst

vardera 6 000.

I två omgångar under hösten l991 resp. januari 1992 har USA

och först Sovjetunionen och sedan Ryssland härutöver gått vidare

med ensidiga men delvis ömsesidigt villkorade utspel om fortsatt

kärnvapennedrustning. Förslagen består av en rad komponenter

avseende utveckling, tillverkning, utplacering och skrotning.

Sammanlagt skulle härmed upp till ytterligare en tredjedel av de

kvarvarande strategiska vapnen försvinna.

Mest dramatiska har de annonserade åtgärderna varit

beträffande de taktiska kärnvapnen. För amerikansk del innebär

de att samtliga landbaserade kortdistanskärnvapen i Europa har

förts tillbaka till USA och förstörts. Samtliga sjöbaserade

taktiska kärnvapen, inkl. kärnladdade flygbomber ombord på

hangarfartyg, tas bort från ytfartyg och attackubåtar för att

lagras på land. Alla sjöbaserade medeldistansrobotar

(kryssningsmissilen Tomahawk) avlägsnas likaledes från ytfartyg

och attackubåtar. Kärnvapen till sjöss kommer därmed endast att

medföras på de strategiska ubåtarna. När denna process

fullbordats skulle därmed i fråga om taktiska kärnvapen i Europa

endast återstå flygbomber på taktiskt flyg.

Det sovjetiska resp. ryska svaret på de amerikanska utspelen

har i stort sett omfattat motsvarande vapenkategorier men

hittills varit mindre preciserade.

Utskottet behandlar i annat sammanhang i detta betänkande dels

förhållanden i norra Europa, vilka ännu inte berörts nämnvärt av

de pågående nedrustningsprocesserna, dels de frågor som är

aktuella i de internationella nedrustningsförhandlingarna.

Utskottet välkomnar att regeringen, såsom tillkännagivits i

utrikesdeklarationen, fortsätter att driva en aktiv politik på

nedrustnings- och rustningskontrollområdet. Däri bör även i

framtiden ingå att Sverige ställer sin förhandlingserfarenhet

och tekniska kompetens till det internationella arbetets

förfogande.

Utskottet finner utvecklingen hittills på nedrustningsområdet

i Europa glädjande och hoppingivande. En allvarlig källa till

oro utgör emellertid enligt utskottets mening spridningen av

vapen och delar av vapensystem, såväl konventionella som

nukleära. Ett särskilt problem gäller vapen från förband som

avvecklas eller dras tillbaka inom i första hand Oberoende

Staters Samvälde. Inte minst oroväckande är möjligheten att

dessa vapen på olika sätt hamnar hos parter i öppna eller

potentiella etniska konflikter, eller hos terrororganisationer.

Det är tillfredsställande att Sverige tillsammans med andra

länder och internationella organisationer medverkar till en

avveckling av vapen i OSS. En expertgrupp med

sekretariatsfunktion i utrikesdepartementet bereder det svenska

stödet, vilket även omfattar åtgärder för att öka den civila

kärnkraftssäkerheten i Baltikum och OSS. Det kommer att utgå

både som finansiell hjälp och i form av expertis och materiel.

Arbetet inriktas bl.a. på säkerhetsåtgärder vid kärnkraftverk,

förbättrat strålskydd, kärntekniskt relaterade miljöfrågor,

destruktion av kemiska vapen, nationell exportkontroll av

massförstörelsevapen, ett internationellt vetenskaps- och

teknologicenter, lagring av verifiering av anrikat uran och

plutonium från nedmonterade kärnvapen samt uppbyggnad av

nationella kontrollsystem för klyvbart material.

Med det anförda betraktar utskottet berörd del i yrkande 1

samt yrkande 2 i motion U402 (s) som besvarade.

Nya och gamla samarbetsmönster i Europa

Motionerna

I yrkande 19 i den socialdemokratiska partimotionen U402

föreslås att Sverige aktivt skall verka för att ESK:s

institutioner stärks. ESK är enligt motionärerna den självklara

grunden för arbetet på att bygga en ny alleuropeisk säkerhets-

och samarbetsordning. I yrkande 1 i motion U404 (s) föreslås att

regeringen skall ge högsta prioritet åt arbetet inom ESK.

I några motioner berörs Sveriges allianspolitik. I motion U407

(nyd) (delvis) förutsätts att Sverige kommer att växa in i den

Västeuropeiska unionen. Motionärerna anser att

neutralitetspolitiken är överspelad med hänsyn till Sveriges

ekonomiska och ideologiska tillhörighet till västvärlden.

Utrikespolitiken bör anpassas därefter.

Utskottet

Europas säkerhet har blivit i grunden avhängig av långt fler

faktorer än de militära. En förändrad stormaktsbalans, ekonomisk

utveckling, handelsfrågor, miljöhot, integrationssträvanden,

nationella motsättningar, migration är några av de faktorer som

kommer att få avgörande betydelse för den framtida säkerheten

också i vår världsdel. Sverige måste därför i samverkan med

andra länder i sin säkerhetspolitik beakta långt fler faktorer

och fler aktörer i en flytande och ofta snabb utveckling. Stora

krav ställs på helhetssyn i säkerhetspolitiken liksom på

samordning av alla politiska och diplomatiska ansträngningar som

kan påverka säkerheten i dess allt bredare mening. De många allt

fastare band med vilka den framtida säkerhetsstrukturen kommer

att byggas -- ekonomiska, säkerhetspolitiska, sociala,

kulturella, demokratiska -- demonstrerar med all tydlighet att

det nya Europa kommer att söka sin trygghet i ett vidgat

säkerhetsbegrepp.

Grundvalen härtill lades vid ESK:s toppmöte i november

1990, då deltagarna undertecknade "Parisstadgan för ett nytt

Europa". I denna förband sig alla parter att verka för

demokrati, mänskliga rättigheter och marknadsekonomi inriktad på

uthållig ekonomisk tillväxt, välstånd, social rättvisa, ökad

sysselsättning och ett effektivt resursutnyttjande. Därmed

bekände sig alla Europas stater för första gången till

gemensamma värderingar. Därmed blev också ett verkligt samarbete

möjligt.

ESK är det enda europeiska forum som har ett allomfattande

medlemskap och en allomfattande dagordning. Samtidigt som ESK

håller på att stärka sina egna mekanismer och beslutsformer

förbättras också samarbetet med andra organisationer. De senare

frågorna stod i centrum vid det utrikesministermöte som inledde

ESK:s fjärde uppföljningsmöte i Helsingfors. Från svensk sida

underströks behovet av att utveckla organisationens strukturer

och verkställande förmåga och ge den ett fastare formulerat

mandat i fråga om fredsskapande och fredsbevarande uppgifter, om

den skall kunna bli den centrala instansen i ett system av

samverkande organisationer. En ökad roll på detta område innebär

inte nödvändigtvis att ESK som organisation måste utveckla en

förmåga att själv ta på sig de operativa uppgifterna i

fredsbevarande aktioner. ESK kan också tänkas ge ett politiskt

mandat som innebär att ett samarbete kan etableras med andra

organisationer i detta syfte. Diskussion om förhållandet mellan

ESK och mer operativt inriktade organisationer som NATO, FN och

även i någon mån WEU förs bl.a. utifrån de skilda perspektiv och

intressen som olika ESK-medlemmar har på dessa senare

organisationer.

Enighet nåddes vid utrikesministermötet i mars om att engagera

ESK i en medlingsinsats i konflikten om Nagorno-Karabach mellan

Armenien och Azerbajdzjan. Efter en inledande mission i syfte

att etablera vapenvila är avsikten att sammankalla en

fredskonferens i Minsk med deltagande av elva medlemsstater,

däribland Sverige.

Det är enligt utskottets mening ännu för tidigt att avgöra i

vad mån uppföljningsmötet i Helsingfors kommer att resultera i

en väsentligt förstärkt förmåga för ESK vad gäller

krishantering samt fredsskapande och fredsbevarande verksamhet.

Utskottet anser det emellertid vara ett klart svenskt intresse

att verka för att så blir fallet. Utskottet välkomnar därför

Sveriges aktiva bidrag till ESK-processen, inkl. axlandet av

ordförandeskapet under nästa period. Detta kommer enligt

utskottets mening att ge Sverige speciella möjligheter att under

en nyckelperiod bidra till den framtida säkerhetsstrukturen i

Europa också i ett längre tidsperspektiv.

Inom den Europeiska Gemenskapen togs i Maastricht i

december 1991 ett viktigt steg mot en fortsatt fördjupning av

samarbetet. Färdriktningen stakades ut mot målet, ett allt

fastare förbund mellan Europas länder och folk.

I Maastricht utformades bl.a. ramarna för en gemensam utrikes-

och säkerhetspolitik. Resultatet skall nu ratificeras av

medlemsländerna. Sverige har ett starkt intresse av att så

snabbt som möjligt som medlem kunna påverka även i denna del av

EG:s utveckling. Som medlem av EG kan Sverige enligt utskottets

mening ge konstruktiva bidrag på detta område och därmed till

hela Europas framtid. Utskottet behandlar frågan om

medlemskapsförhandlingarna i ett annat betänkande

(1991/92:UU24).

De senaste toppmötena såväl inom EG som NATO tyder på att

berörda EG-stater under överskådlig tid ser ett NATO med

bibehållen koppling till Förenta staterna och med någon form av

fortsatt amerikansk närvaro på europeisk mark som den

fördelaktigaste lösningen på sina försvarsproblem även i det

förändrade läget.

EG:s medlemsstater torde sålunda under överskådlig framtid

komma att lägga sin militäroperativa samverkan utanför EG:s

ramar. Detta försvagar inte bilden av Gemenskapen som en växande

säkerhetspolitisk stabilitetsfaktor i Europa.

NATO har å sin sida fattat viktiga beslut om att anpassa

organisationen till den nya situationen i Europa. Både enskilda

NATO-medlemmar och organisationen som sådan har i sina

reaktioner successivt sökt bidra till utvecklingen i öst. Vid

NATO:s toppmöte i juli 1990 antogs den s.k.

London-deklarationen, i vilken bl.a. förutskickades en

förstärkning av organisationens politiska roll för att etablera

nya samarbetsrelationer med de tidigare motståndarna i den gamla

Warszawapakten. Vid NATO:s toppmöte i Rom i november 1991 beslöt

man sålunda att inbjuda de forna Warszawapaktsstaterna till en

säkerhetspolitisk dialog inom ramen för ett North Atlantic

Cooperation Council (NACC). Dess verksamhet inleddes redan

månaden därpå och har utvecklats snabbt. Det är utskottets

uppfattning att NATO på detta sätt lämnar ett konstruktivt

bidrag till dialog och samarbete med sina forna motståndare i

ett nytt säkerhetssamarbete. Ett antal central- och

östeuropeiska länder har förklarat sin önskan att bli medlemmar

i NATO. Inställningen från NATO kan karakteriseras så att frågan

för närvarande saknar aktualitet, även om en dylik möjlighet

inte kan uteslutas på sikt.

NATO kommer sålunda att undergå betydande förändringar i vad

avser såväl den politiska rollen som de militära uppgifterna och

resurserna. Dock talar som ovan angivits starka skäl för att

NATO under överskådlig tid kommer att förbli den organisation

inom vilken de västeuropeiska medlemsstaterna, tillsammans med

Förenta staterna och Canada, bedriver huvuddelen av sitt

försvarspolitiska samarbete.

Västeuropeiska unionen (WEU) har länge fört en undanskymd

tillvaro som organ för visst militärt samarbete mellan sina för

närvarande nio medlemsländer (de tolv EG-medlemmarna utom

Irland, Grekland och Danmark). I samband med EG-debatten om den

politiska unionens säkerhetspolitiska dimension, och mot

bakgrund av de erfarenheter som gjordes i samband med

Gulfkrisen, har emellertid ett antal västeuropeiska stater

markerat ett växande intresse för WEU och en europeisk

försvarsidentitet, parallellt med ett förändrat NATO.

Det är i dag inte möjligt att precisera den säkerhetspolitiska

miljö i vilken en fortsatt fördjupning av samarbete mellan WEU

och den Europeiska Unionen kan komma att ske. Redan i dag kan

skönjas en utveckling innebärande att de olika

säkerhetspolitiska samarbetsstrukturerna inte utgör alternativ

utan komplement till varandra och var för sig ingår som

väsentliga element i en europeisk säkerhetsordning. På vilka

sätt den nya helheten i sin tur kommer att påverka EG, WEU,

NATO, ESK, NACC och andra samverkansstrukturer är i dag

vanskligt att förutse.

Denna fortsatta föränderlighet återspeglas även i

Maastrichtavtalet, i vilket stadgas att det utrikes- och

säkerhetspolitiska samarbetet skall utvärderas i en rapport till

en regeringskonferens mellan unionens medlemsstater 1996, då nya

beslut kan fattas innan frågan om en förlängning av WEU-avtalet

skall avgöras 1998.

I anslutning till toppmötet i Maastricht antog de länder som

är medlemmar i WEU en deklaration, i vilken de inbjuder

medlemmarna i den blivande Europeiska unionen att bli medlemmar

eller observatörer i den Västeuropeiska unionen. Medlemskap i

den Europeiska unionen innebär således möjlighet men ej

skyldighet att bli medlem i WEU. Beslut fattade inom WEU är

bindande endast för organisationens medlemmar.

Det är först vid ett medlemskap i den Europeiska unionen som

ett ställningstagande beträffande WEU kan ske för svensk del.

Dessförinnan saknar frågan aktualitet. Den militära

alliansfriheten består alltjämt såsom utskottet utvecklar senare

i detta betänkande.

Därmed anser utskottet yrkande 19 i motion U402 (s) och

yrkande 1 i motion U404 (s) besvarade. Berörd del av motion

U407 (nyd) avstyrks.

Säkerheten i norra Europa

Motionerna

I yrkande 12 i motion U402 (s) föreslås att Sverige bör ta

initiativet till förverkligandet av en nordisk kärnvapenfri zon.

Med hänsyn till att Europa totalt förändrats och att en kraftig

kärnvapennedrustning påbörjats borde enligt motionärerna tiden

nu vara mogen att aktualisera den nordiska kärnvapenfria zonen.

I yrkande 2 i motion U404 (s) föreslås att Sverige aktivt skall

verka för kärnvapenfrihet och minskade militära styrkor i våra

närområden.

I motion U409 (s) föreslås att Sverige skall ta ett initiativ

tillsammans med de övriga nordiska länderna med krav på

totalförbud mot kärnvapenprov på Nordkalotten. Den pågående

demokratiseringen i Ryssland bör enligt motionärerna underlätta

en sådan diskussion som blivit angelägen mot bakgrunden av

beslutet att upphöra med proven i Kazakstan.

Utskottet

Genom de senaste årens utveckling har som tidigare skildrats

den säkerhetspolitiska situationen i det europeiska och

nordatlantiska området förändrats i grundläggande avseenden.

Dessa förändringar har genomgripande konsekvenser också för

Sveriges säkerhetspolitiska läge. De rubbar självfallet inte det

grundläggande nordiska mönstret karakteriserat av stabilitet och

begränsad närvaro av konventionella styrkor liksom det i varje

nordiskt land traditionella hänsynstagandet till och respekten

för de andra nordiska ländernas val av säkerhetspolitisk linje.

Tvärtom har de senaste årens förändringar lett till att denna

stabilitet ytterligare förstärkts. En sådan förändring är att

den tidigare VSB-pakten mellan Finland och Sovjetunionen har

ersatts av ett nytt bilateralt avtal om grannrelationerna mellan

Finland och Ryssland, vilket ej innehåller någon klausul om

militärpolitiskt bistånd eller samarbete.

De senaste årens åtaganden om minskningar av stridskrafterna

inom NATO och länderna i den forna Warszawapakten berör i första

hand Centraleuropa, medan förhållandena i norr påverkats i långt

mindre utsträckning. Därtill kommer att överenskommelserna inom

ESK:s ram hittills berört varken stormakternas luft- och

sjötransportkapacitet eller deras förmåga till operativa

förflyttningar, faktorer som från nordisk synpunkt har ett

särskilt intresse.

Det nordeuropeiska och nordatlantiska områdets strategiska

betydelse sammanhänger i väsentlig grad med vissa grundläggande

militärstrategiska intressen för Rysslands och USA:s del. Främst

avser de den globala kärnvapenbalansen, liksom marinstrategiska

och luftoperativa förhållanden. Dessa har hittills berörts

endast i ringa utsträckning av de senaste årens

nedrustningsprocess mellan NATO och den numera avvecklade

Warszawapakten, och de kommer inte heller enligt utskottets

mening att påverkas i grundläggande avseenden av avtalet om

begränsning av de strategiska kärnvapnen, det s.k. START-avtalet

eller de därpå följande utspelen om fortsatta minskningar av de

strategiska arsenalerna.

I en långsiktig bedömning av Sveriges säkerhetspolitiska miljö

finns det mot denna bakgrund anledning att räkna med att

nordvästra Europa med kringliggande havsområden under

överskådlig tid framöver kommer att ha kvar sin betydelse i ett

strategiskt perspektiv.

Det säkerhetspolitiska läget i norra Europa påverkas också av

den fortsatta inre utvecklingen i Ryssland och i Oberoende

Staters Samvälde, där såväl positiva möjligheter som risker för

en turbulent utveckling utsträckt över en lång tidsperiod kan

urskiljas. Till de senare hör tecken på uppsplittring även av

den Ryska federationen. Det kan inte uteslutas att följden av

alla svårigheter förr eller senare blir en återgång till en mer

auktoritär styrelseform med ökat utrymme för en aggressiv

politik. Det är enligt utskottets mening en central uppgift för

det framtida europeiska samarbetet att minska riskerna för en

sådan negativ utveckling i Ryssland och övriga Östeuropa.

I yrkande 12 i motion U402 (s) föreslås att regeringen skall

ta initiativet till förverkligandet av en kärnvapenfri zon i

Norden. I yrkande 2 i motion U404 (s) föreslås att Sverige skall

aktivt verka för minskade militärstyrkor och kärnvapenfrihet i

alla våra närområden i Nordeuropa.

I föregående betänkande om dessa frågor (l990/91:UUl8)

redogjorde utskottet för de slutsatser som den år l987 tillsatta

nordiska ämbetsmannagruppen kommit fram till i sin slutrapport,

vilken publicerades i mars l991.

I rapporten konstaterades att frågan ännu inte varit uppe till

behandling i det vidare europeiska perspektiv där den hörde

hemma. En zon borde inte undergräva de grundelement som bidragit

till säkerhet och stabilitet i norra Europa och inte skapa en

ordning som var isolerad från det övriga Europa. En eventuell

zon skulle också behöva ta hänsyn till de nordiska ländernas

olika säkerhetspolitiska lösningar. Gruppen kunde inte se att

förutsättningar för en kärnvapenfri zon enligt dessa och andra

kriterier förelåg. Den fick av utrikesministrarna i uppdrag att

"fortsätta att mötas i syfte att vidare behandla sådana

särskilda nordiska perspektiv i den säkerhetspolitiska

utvecklingen i Europa som lämpade sig härför, däribland

zontanken".

Utskottet konstaterar att den nordiska ämbetsmannagruppen fått

förlängt uppdrag och förutsätter att regeringen tar de

eventuella initiativ som kan bedömas erforderliga.

Utskottet anser att regeringen i det nya läget löpande bör

pröva frågan vad som kan göras för att reducera antalet

kärnvapen i vårt närområde samt verka för sådana militära

strukturer på lägre nivåer som ger ökad stabilitet såväl i

Europa som helhet, som i synnerhet i det nordeuropeiska området.

Fortsatta styrkereduktioner, men också åtgärder som skapar insyn

i andra staters militära dispositioner och åtgärder som kan

försvåra en snabb militär uppladdning, bör stå högt på

dagordningen. Utskottet välkomnar att regeringen verkar för att

de f.d. sovjetiska styrkorna i de baltiska staterna skall dras

bort. Utskottet delar statsministerns inför riksdagen redovisade

uppfattning att det är en anomali i dagens Europa att varken de

främmande truppernas status eller tidtabellen för deras

tillbakadragande ännu reglerats i någon form av avtal.

Med det anförda anser utskottet yrkande 12 i motion U402 (s)

samt yrkande 2 i motion U404 (s) besvarade.

I motion U409 (s) föreslås att Sverige tar initiativ för att

tillsammans med de övriga nordiska länderna kräva ett

totalförbud för kärnvapenprov på Nordkalotten.

Den senaste provsprängningen i området ägde rum den 24 oktober

1990. Vid en gemensam uppvaktning i Moskva framförde Sverige och

de övriga nordiska länderna en kraftig protest mot

provsprängningen och vädjade till den dåvarande sovjetiska

regeringen att upphöra med fortsatta prov på Novaja Zemlja.

Utskottet konstaterar att den ryske presidenten Jeltsin den 26

oktober l991 deklarerade ett års moratorium för kärnsprängningar

på ryskt område. Samtidigt fick den ryska regeringen i uppdrag

att utarbeta ett förslag för hur testområdet på Novaja Zemlja

och dess experter hädanefter skulle användas för civil

verksamhet.

Utskottet noterar att vissa uppgifter under senare tid tyder

på att centrala ryska myndigheter fattat beslut som innebär en

beredskap att återuppta kärnvapenproven. Utskottet finner dessa

uppgifter oroväckande. Återupptagna kärnvapenprov ligger inte i

linje med den nedrustningspolitik med vilken president Jeltsin

identifierats. Om provsprängningar på Novaja Zemlja trots den

ryske presidentens moratoriebeslut åter skulle aktualiseras,

förutsätter utskottet att regeringen åter tar upp denna fråga

med de ryska myndigheterna och även samråder med övriga nordiska

regeringar om lämpliga åtgärder.

Utskottet finner de allt talrikare uppgifterna om olika former

av miljöskador från de tidigare kärnvapenproven på Novaja Zemlja

mycket oroväckande. Utskottet finner det angeläget att alla

ansträngningar görs såväl för att förhindra ett återupptagande

av kärnvapenproven på Novaja Zemlja som för att åtgärda de

skador som redan inträffat, skador som på sikt kan visa sig vara

ett allvarligt hot mot hela Nordeuropas miljö.

Därmed anses motion U409 (s) besvarad.

Svensk säkerhetspolitik

Motionerna

I två motioner föreslås att Sverige skall bibehålla den

traditionella neutralitetspolitiken. I yrkande 1 i motion U517

(s) föreslås att riksdagen skall slå fast att de uttalanden som

riksdagen tidigare gjort om en bibehållen neutralitetspolitik,

dvs. alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig,

fortfarande gäller inför förhandlingarna om ett medlemskap i EG.

Motionärerna finner det anmärkningsvärt att statsministern i ett

viktigt utrikespolitiskt anförande utomlands slagit fast att

termen neutralitetspolitik inte längre kan användas som en

lämplig beskrivning av den utrikes- och säkerhetspolitik som

Sverige önskar föra inom den europeiska ramen. En ändring av

riksdagens beslut beträffande neutralitetspolitiken kan enligt

motionärerna endast ske genom nytt riksdagsbeslut.

Också i yrkande 3 i motion U534 (v) föreslås att riksdagen

skall uttala att Sveriges säkerhetspolitik alltfort vilar på

principen alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.

Enligt motionärerna är det grundfalskt att hävda att

neutraliteten inte behövs längre därför att öst--väst-konflikten

upphört. De skäl som motiverade Karl XIV Johan att införa den

dåtida motsvarigheten till neutralitetspolitiken på 1830-talet

består alltjämt.

I yrkande 3 i motion U402 (s) föreslås att

nedrustningsfrågorna fortsatt skall förankras i en

parlamentarisk nedrustningsdelegation med hänsyn till att freds-

och nedrustningspolitiken även i framtiden kommer att vara

alltför viktig för att tillåtas bli en majoritetens maktpolitik.

Utskottet

Målet för den svenska säkerhetspolitiken förblir detsamma som

riksdagen slagit fast i flera tidigare betänkanden och som

bekräftas i regeringens proposition, nämligen att i alla lägen

och i former som vi själva väljer trygga en handlingsfrihet för

oss att -- såsom enskild nation eller i självvald samverkan med

andra länder -- kunna utveckla vårt samhälle i politiskt,

ekonomiskt, socialt och kulturellt och varje annat hänseende.

Därmed bidrar vi även till fortsatt lugn och stabilitet i Norden

och angränsande områden. Ett viktigt inslag i säkerhetspolitiken

är också att utåt verka för avspänning, nedrustning, samarbete

och demokratisk utveckling, inte minst genom att aktivt verka

för en ökad roll för FN på dessa områden.

Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land

skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde

består. Den förutsätter att en betryggande försvarsförmåga

upprätthålls.

De senaste årens dramatiska förändringar i Europa har i vissa

grundläggande avseenden haft konsekvenser också på Sveriges

säkerhetspolitiska situation.

Den svenska neutraliteten har rötter som går tillbaka till

1800-talets stormaktskonstellationer i Europa. Den traditionella

beskrivningen av svensk säkerhetspolitik såsom alliansfrihet i

fred syftande till neutralitet i krig, vanligen kortfattat

benämnd neutralitetspolitik, utformades i ett klimat präglat av

det kalla krigets djupgående konflikter och misstro mellan

stormakterna. Inte heller ett land som valt att föra en

självständig säkerhetspolitik utanför stormaktsblocken kunde

undgå detta klimat utan fick bära en särskild börda och ett

särskilt ansvar att göra den valda politiken trovärdig. Sverige

avstod därför i sin säkerhetspolitik från sådana samarbetsformer

och engagemang som kunde riskera att dra in vårt land i

stormaktsblockens utrikes- och säkerhetspolitiska motsättningar

och därmed leda till ifrågasättanden av vår avsikt och förmåga

att genomföra den deklarerade politiken.

Det var därför en viktig uppgift för den svenska

utrikespolitiken att undvika att väcka osäkerhet i form av

farhågor eller förväntningar från någon stormakts sida om att

Sverige i ett utsatt läge skulle låta sig utnyttjas till någon

sidas fördel. Våra åtaganden i det europeiska samarbetet kom i

detta syfte att präglas av självvalda begränsningar och

återhållsamhet.

Också i detta avseende har i dag den tidigare situationen i

vår världsdel grundligt förändrats. Förutsättningarna för

samarbetet grundas nu på de gemensamma värderingar i

grundläggande frågor som manifesterades i Parisstadgan 1990. De

förhållanden mellan stormakterna som nu håller på att byggas upp

i det nya Europa präglas av ett omfattande och växande samarbete

inom ramen för ett nätverk av delvis överlappande och

samverkande organisationer och strukturer, i vilka samarbetet

även omfattar säkerhetspolitiken.

Som framgått ovan är det enligt utskottets mening ännu för

tidigt att säga vilka institutionella uttryck detta nya

samarbete på sikt kan ta sig. Det rör sig emellertid om för

Europas säkerhet kvalitativt nya former av samverkan, i vilken

alla europeiska länder har en roll att spela. Det går inte i dag

att utskilja någon naturlig slutpunkt för denna

integrationsprocess.

I denna nya situation förändras också förutsättningarna för

svensk säkerhetspolitik. Den tidigare centrala frågan om

undvikande av utrikespolitiska bindningar ställs ej på samma

sätt som tidigare. Ett fullvärdigt deltagande i det europeiska

samarbetet, redan nu inom ESK och vid ett medlemskap även inom

den Europeiska unionen, är tvärtom en förutsättning för att ett

land skall kunna påverka utvecklingen och aktivt bidra till att

skapa en ny freds- och säkerhetsordning på vår kontinent. Det

gäller inte minst de mindre och medelstora europeiska länderna.

Bevarande av den militära alliansfriheten förutsätter inte att

Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig

restriktioner vad gäller deltagandet i det framväxande,

mångfacetterade europeiska samarbetet. Den svenska

säkerhetspolitiken karakteriseras i den nya situationen tvärtom

av ett aktivt och fullvärdigt deltagande i arbetet för de mål

som numera delas av alla europeiska stater.

Vilka medel som bäst lämpar sig för att nå säkerhetspolitikens

mål betingas av den långsiktiga utvecklingen i världen

runtomkring oss. Riksdagen har tidigare avvisat en permanent

bindning av svensk utrikespolitik för varje tänkbart läge i en

oförutsägbar framtid.

Med det anförda betraktar utskottet yrkande 1 i motion U517

(s) och yrkande 3 i motion U534 (v) som besvarade.

I yrkande 3 i motion U402 (s) föreslås att riksdagen beslutar

att nedrustningsfrågorna fortsatt skall förankras i en

parlamentarisk nedrustningsdelegation. Motionärerna hänvisar

till att detta varit fallet under snart trettio år. Oppositionen

har av regeringar av olika slag hela tiden informerats om

regeringens nedrustningspolitik och haft möjligheter att påverka

den. Säkerhets-, freds- och nedrustningspolitiken har enligt

motionärerna ansetts vara alltför viktig för att vara en

majoritetens maktpolitik.

Utskottet konstaterar att den nuvarande

nedrustningsdelegationen är en rådgivande kommitté underställd

utrikesministern. Den tillkom genom ett regeringsbeslut den 26

maj 1976 och består för närvarande av sex riksdagsledamöter och

tre representanter för utrikesförvaltningen. I delegationens

möten deltar också experter från utrikesdepartementet,

försvarsdepartementet och FOA.

Enligt sitt mandat är nedrustningsdelegationen direkt

underställd utrikesministern med uppgift att fortlöpande följa

utvecklingen på detta område samt utarbeta förslag till Sveriges

agerande i olika aktuella nedrustningsfrågor. I mandatet sades

vidare att delegationens närmare arbetsformer borde anpassas

till den internationella förhandlingssituationens växlande läge.

Utskottet anser att delegationen har varit ett värdefullt

forum för dialog mellan parlamentariska representanter och sådan

expertis som på heltid arbetar med nedrustningsfrågor.

Ytterligare parlamentarisk förankring av nedrustningspolitiken

har skett i utrikesnämnden, utrikesutskottet samt genom

riksdagsledamöternas deltagande i FN:s generalförsamling och

nedrustningskonferensen i Genève.

Utskottet förutsätter att en särskild parlamentarisk

förankring av nedrustningsarbetet kommer att ske även i

framtiden. I regeringskansliet pågår enligt vad utskottet

erfarit överväganden av olika alternativ i syfte att finna den

lämpligaste formen. Utskottet överlåter prövningen av dessa

alternativ åt regeringen.

Därmed anser utskottet yrkande 3 i motion U402 (s) besvarat.

Sverige och de internationella nedrustningsförhandlingarna

Fullständigt provstoppsavtal

Motionerna

I den socialdemokratiska partimotionen U402 föreslås i yrkande

5 att Sverige fortsatt aktivt skall arbeta för ett provstopp och

tillse att förhandlingar om det förslag till fullständig

avtalstext som Sverige presenterade vid nedrustningskonferensen

i Genève 1991 så snart som möjligt inleds. Enligt motionärerna

fortsätter den kvalitativa utvecklingen mot alltmer effektiva

kärnvapen trots att en kvantitativ reduktion av kärnvapnen har

inletts.

Förutom minskningen av antalet kärnvapen är enligt

motionärerna den totalt förändrade situationen i

världspolitiken, slutet på det kalla kriget, genombrottet för

inträngande nedrustningsverifikation och framstegen i

icke-spridningsarbetet tecken på att tiden nu är mogen för ett

fullständigt stopp för alla kärnvapenprov. Enligt motionärerna

är det inte heller möjligt med en stegvis nedtrappning av

kärnvapenproven, eftersom detta skulle innebära en de facto

acceptans av proven som sådana.

Utskottet

Utskottet konstaterar att Sverige sedan många år har ägnat

stor uppmärksamhet åt försöken att få till stånd ett avtal om

fullständigt stopp för alla kärnvapenprov (CTB).

Ansträngningarna har sedan 1960-talet koncentrerats till

förhandlingarna vid nedrustningskonferensen i Genève. Sverige

har lagt flera förslag i denna fråga. Senast i juli 1991

presenterade Sverige ett fullständigt avtalsförslag. Sedan 1976

har Sverige också lett arbetet på ett globalt

verifikationssystem med omfattande teknisk utrustning för analys

av seismiska data.

Utskottet välkomnar regeringens avsikt att även fortsatt verka

för ett fullständigt stopp för alla kärnvapenprov. Det är också

en positiv utveckling att antalet kärnvapenprov successivt har

minskat under senare år samt att även sprängstyrkan i varje prov

har reducerats. 1991 företogs 14 provsprängningar, att jämföra

med exempelvis 34 prov 1988 och 47 stycken 1987. Det uttalande

som gjordes av Frankrikes regering den 8 april 1992, med

innebörd att Frankrike beslutat upphöra med ytterligare

kärnvapenprov under perioden fram till årsskiftet 1992/93, är

likaledes glädjande.

Utskottet noterar med tillfredsställelse utrikesministerns

uttalanden i riksdagen den 20 mars 1992 att den svenska

politiken att verka för ett fullständigt stopp för alla

kärnvapenprov ligger fast, samt att regeringen fortsätter att

söka stöd för och synpunkter på det förslag till provstoppsavtal

som Sverige presenterade vid nedrustningskonferensen i Genève.

Ett fullständigt stopp för alla kärnvapenprov försvårar

vidareutvecklingen av kärnvapen och är enligt utskottets mening

ett av flera nödvändiga steg mot kärnvapennedrustning. Ett

fullständigt provstopp är emellertid ingen garanti för att

kärnvapnen inte sprids, och arbetet på detta område måste

självfallet kompletteras med andra överenskommelser, exempelvis

på icke-spridningsområdet.

Såsom FN:s specialkommission för Irak och IAEA:s inspektörer

har påvisat var Irak vid tiden för Gulfkrigets utbrott nära att

utveckla egna kärnvapen, trots att man tidigare hade

undertecknat icke-spridningsfördraget och instämt i kritiken mot

kärnvapenmakternas provsprängningar.

Frågan om ett fullständigt provstopp måste enligt utskottet

också ses i nära relation till den kärnvapenavveckling och de

därmed förknippade spridningsproblem som blivit följden av den

senaste tidens politiska omvälvningar i de länder som tidigare

bildade Sovjetunionen.

Med det ovan anförda betraktar utskottet yrkande 5 i motion

U402 (s) som besvarat.

Studie av de miljömässiga konsekvenserna av kärnvapen

Motionerna

I motion U402 (s) framhålls att det finns en vitt spridd oro

för de hälso- och miljömässiga effekterna av kärnvapenproven. En

hänvisning görs till FN:s kärnvapenstudie 1990 i vilken vissa

medicinska och miljömässiga effekter av kärnvapenproduktion och

kärnvapenprov påvisades. Motionärerna föreslår därför i yrkande

6 att Sverige i FN kräver en oberoende internationell

undersökning om de medicinska och miljömässiga konsekvenserna av

kärnvapen.

Utskottet

Som utskottet underströk i sitt förra betänkande om

nedrustning (1990/91:UU18) är det angeläget att kärnvapenprovens

effekter på hälsa och miljö undersöks noggrant. Det är enligt

utskottet en självklarhet att de internationella ansträngningar

som görs i denna fråga får Sveriges stöd. Utrikesministern har

också i riksdagen uttalat att regeringen ämnar verka för att den

nödvändiga internationella enighet som krävs för oberoende

vetenskapliga studier uppnås. I flera kärnvapenstater pågår

medicinska studier om effekterna på de människor som mer direkt

utsattes för effekterna av provsprängningarna. Det är enligt

utskottet angeläget att göra deras resultat tillgängliga för en

bred krets forskare. Utskottet förutsätter att regeringen aktivt

deltar i den fortsatta internationella diskussionen i denna

fråga och därvid tar de egna initiativ som enligt regeringens

bedömning kan vara motiverade.

Med det ovan anförda får yrkande 6 i motion U402 (s) anses

besvarat.

Icke-första användning och negativa säkerhetsgarantier

Motionen

I yrkande 8 i ovan citerade motion föreslås att Sverige skall

lägga fram ett förslag om icke-första användning,

icke-användning och olagligförklarande av kärnvapenanvändning.

Enligt motionärerna ökar säkerheten om kärnvapenmakterna

utfäster sig att aldrig använda sina vapen. Dessutom finns i dag

folkrättsliga grunder för att användningen av kärnvapnen kan

förbjudas i en konvention: Kärnvapenmakterna har i mer än 46 år

tillämpat icke-användningspraxis, bland FN:s medlemsstater finns

en övertygelse om olagligheten i användningen av kärnvapen, de

båda stora kärnvapenmakterna är övertygade om "att ett

kärnvapenkrig inte kan vinnas och aldrig får föras". I dagens

nya internationella situation är det lämpligt att försöka skapa

negativa säkerhetsgarantier för att ytterligare minska risken

för användning av kärnvapen.

Utskottet

Utskottet konstaterar att förslagen om icke-första användning

och ett förbud mot användning av kärnvapen har stått på

dagordningen i internationella fora under en lång följd av år

utan att frågan har kunnat föras framåt. USA och OSS har nu valt

en metod med successiva minskningar i arsenalerna.

Utskottet anser att det är angeläget med en utveckling som på

olika sätt höjer kärnvapentröskeln. Ett åtagande om icke-första

användning skulle kunna vara ett steg på denna väg. Utskottet

har tidigare konstaterat (UU 1987/88:1) att åtaganden om

icke-första användning inte nödvändigtvis vinner i trovärdighet

om de görs inom ramen för en konvention.

Beträffande negativa säkerhetsgarantier konstaterade utskottet

i sitt betänkande 1990/91:UU18 att det kan finnas fördelar för

kärnvapenfria stater med denna typ av utfästelser från

kärnvapenstaterna, då den förra kategorin inte binds i

avtalsförhållanden till de senare. Sverige har enligt utskottet

naturligtvis intresse av att entydiga och villkorslösa

uttalanden om icke-användning av kärnvapen mot kärnvapenfri stat

görs av kärnvapenmakterna. Utskottet förutsätter att regeringen

kontinuerligt följer frågan och tar de initiativ som kan bedömas

vara ändamålsenliga.

Därmed avstyrks yrkande 8 i motion U402 (s).

Förbud mot icke-strategiska kärnvapen till sjöss

Motionerna

I motion U402 (s) anför motionärerna att Sverige hösten 1990

föreslog att förhandlingar om ett förbud mot icke-strategiska

kärnvapen till sjöss skulle inledas. Senare har USA och

Sovjetunionen ensidigt förklarat att de har för avsikt att dra

tillbaka sina taktiska kärnvapen till sjöss. Målet bör dock,

enligt motionärerna, vara att alla icke-strategiska kärnvapen

till sjöss förstörs under internationell kontroll. I motionens

yrkande 9 föreslås därför att Sverige fortsatt aktivt bör agera

för ett förbud mot dessa vapen.

Utskottet

Beträffande icke-strategiska kärnvapen till sjöss konstaterar

utskottet med tillfredsställelse att Förenta staternas president

i september 1991 deklarerade att alla taktiska kärnvapen med

undantag för ett begränsat antal flygburna bomber skulle dras

tillbaka och att en stor del av dessa vapen skulle förstöras. En

motsvarande, men i sitt innehåll något vagare, deklaration

gjordes senare av Sovjetunionens president. Dessa deklarationer

skulle innebära att samtliga sjöbaserade taktiska kärnvapen

avlägsnades och att de två berörda kärnvapenmakternas ytfartyg

och attackubåtar skulle bli kärnvapenfria efter en kort tid.

Därmed kommer kärnvapnen till sjöss att vara begränsade till de

vapen som finns på de strategiska ubåtarna.

Mot bakgrund av ovanstående är det enligt utskottet inte

meningsfullt att specifikt driva frågan om ett förbud mot

sjöbasering av dessa vapen.

Därmed avstyrks yrkande 9 i motion U402 (s).

Internationell kontroll av kärnvapen och kärnvapenregister

Motionerna

Motionärerna (U402, yrkande 10) anför vidare att man åren

efter det andra världskriget på förslag av USA i FN diskuterade

att ställa kärnvapnen under internationella kontroll. Avsikten

var att förhindra en okontrollerad kärnvapenkapplöpning.

Grundtankarna i denna plan bör nu enligt motionärerna tas upp

till ny diskussion. En början skulle kunna vara att upprätta ett

internationellt kärnvapenregister i FN:s regi. Sverige bör

därför i FN föreslå att kärnvapnen ställs under internationell

kontroll samt att ett internationellt kärnvapenregister i FN:s

regi upprättas.

Utskottet

Frågan om internationell kontroll av kärnvapnen har fått ökad

aktualitet genom risken för spridning av de kärnvapen som stod

under Sovjetunionens kontroll och den kunskap som fanns samlad

hos denna stats kärnvapenexperter. Utskottet konstaterar att

båda de stora kärnvapenmakterna har visat en ny och välkommen

öppenhet beträffande sina innehav av kärnvapen. I samband med

den amerikanske presidentens senaste unilaterala utfästelse i

januari 1992 lämnades en redovisning för hela den amerikanska

kärnvapenarsenalen. Uppgifter om de ledande kärnvapenmakternas

vapentyper och antal vapen är i dag därför tillgängliga på ett

helt annat sätt än tidigare. Det är emellertid önskvärt att en

motsvarande redovisning kommer till stånd beträffande samtliga

kärnvapen.

Den nya beredvillighet hos de ledande kärnvapenmakterna att

komma till rätta med de kontrollproblem som existerar bör enligt

utskottets mening ses mot bakgrund av de förslag om förstärkning

av icke-spridningsregimen och en utökad roll för IAEA som i dag

föreligger. Gulfkrigets utveckling och de avslöjanden som gjorts

om Iraks kärnvapenprogram har på ett dramatiskt sätt

understrukit kontrollfrågornas vikt. Samtidigt har därigenom

tydligt visats svårigheterna att kontrollera en stats

kärnvapenprogram mot dess vilja.

Utskottet utgår från att regeringen kontinuerligt följer

utvecklingen på detta område, främst vad gäller möjligheten till

internationellt stöd för ett kärnvapenregister och utsikterna

att genom ett sådant register få tillgång till relevant

information från medlemsstaterna. Utskottet anser därför att

förslag som bidrar till att begränsa de kärnvapenprogram som kan

finnas även utanför kretsen av de erkända kärnvapenmakterna

självfallet bör ges Sveriges stöd.

Något särskilt uttalande från riksdagen är inte erforderligt,

varför utskottet avstyrker yrkande 10 i motion U402 (s).

Skrotning av kärnvapen

Motionen

Enligt motionärerna i motion U402 (s), yrkande 11, har USA

politiskt intresse av att de sovjetiska kärnvapnen förstörs,

framför allt de taktiska. USA har teknisk och ekonomisk

kapacitet för detta och kunde erbjuda sig att i ömsesidiga och

balanserade former samtidigt skrota de egna vapensystemen i

motsvarande grad. Därför yrkas att Sverige i FN föreslår att USA

ställer upp med teknisk hjälp för skrotning av sovjetiska

kärnvapen och samtidigt skrotar de egna vapensystemen i

motsvarande grad.

Utskottet

Utskottet anser att det är angeläget att internationella

ansträngningar görs för att kärnvapen skrotas på ett säkert och

effektivt sätt. Det är därför med tillfredsställelse utskottet

kan konstatera att Förenta staternas regering i slutet av 1991

för budgetåret 1992 avsatte 400 miljoner USD att användas till

riktade biståndsinsatser till de tidigare sovjetiska

republikerna på detta område. Representanter för såväl den

amerikanska administrationen som den amerikanska kongressen har

uttalat att ytterligare insatser kan bli nödvändiga.

Utskottet konstaterar samtidigt att utrikesministern i

februari 1992 tillsatte en expertgrupp som skall förbereda

svenskt stöd till avveckling av nukleära och kemiska vapen i de

f.d. Sovjetrepublikerna. Enligt utrikesministern skall gruppen

bl.a. samordna Sveriges stöd med det stöd som kommer från

Förenta staterna och övriga europeiska länder.

Därmed får yrkande 11 i motion U402 (s) anses besvarat.

Sjöburna kärnreaktorer

Motionen

Enligt motion U411 (c) finns i dag närmare 600 kärnreaktorer

på fartyg och båtar runtom i världen. Dessa sjöburna reaktorer

utgör en stor risk för den marina miljön, och olyckor med sådana

reaktorer bör ägnas ökad uppmärksamhet. De riktlinjer i dag som

finns för sjöburna reaktorer gäller bara civila fartyg. Det är

enligt motionärerna angeläget att FN engagerar sig i frågan om

såväl civila som militära kärnreaktorer till sjöss. Som exempel

på lämpliga åtgärder nämns tillsättandet av en internationell

expertgrupp. I motionen föreslås därför att ett internationellt

förbud mot kärnreaktorer till havs på sikt införs.

Utskottet

Utskottet delar den oro motionären hyser för de risker som kan

förknippas med sjöburna kärnreaktorer. Sverige och de övriga

nordiska länderna har vid flera tillfällen tagit upp denna fråga

i internationella sammanhang. Frågan kompliceras emellertid av

det faktum att av de fartyg på vilka reaktorer finns placerade

är de flesta krigsfartyg. De enda civila kärnkraftsdrivna fartyg

i trafik är ett fåtal ryska isbrytare. Enligt sin stadga har

IAEA endast mandat att behandla civil användning av kärnkraft.

Eftersom de militära reaktorerna är kraftkällor för

krigsfartygen och inte utgör en del av vapnen ombord, har

reaktorerna aldrig tagits upp i bilaterala eller andra

nedrustningssammanhang. Vid IAEA:s generalkonferens hösten 1990

försökte de nordiska länderna på svenskt initiativ genomdriva

att IAEA:s och IMO:s (International Maritime Organization)

gemensamma säkerhetsriktlinjer från 1981 för civila

kärnkraftsdrivna fartyg skulle moderniseras. Frågan utreds för

närvarande inom IMO.

Därmed får motion U411 (c) anses besvarad.

Radiologiska vapen m.m.

Motionerna

Enligt Socialdemokraternas partimotion U402, yrkande 14, bör

Sverige i nedrustningskonferensen i Genève aktivt verka för ett

förbud mot radiologiska vapen, innehållande förbud mot angrepp

på kärnenergianläggningar. Ett förbud måste enligt motionärerna

också innehålla förbud mot angrepp på civila

kärnenergianläggningar. Inte minst i det tättbefolkade Europa

och nära inpå Sveriges gränser finns ett stort antal

kärnkraftverk med dålig säkerhet. Mot den bakgrunden är det

enligt motionärerna väsentligt att Sverige fortsätter att med

kraft driva frågan.

I samma motions yrkande 15 föreslås att Sverige bör verka för

ett internationellt förbud mot användning av laser mot soldater

på slagfältet på ett sådant sätt att de blir permanent blinda.

Utskottet

Utskottet konstaterade i sitt betänkande 1989/90:UU6 om

nedrustning att Sverige sedan flera år inom CD har arbetat för

att få till stånd en konvention mot radiologiskt orsakad

massförstörelse, omfattande även förbud mot angrepp på

kärnkraftsanläggningar. Sverige deltar i det arbete som bedrivs

inom FN:s ram för att kartlägga effekterna av joniserande

strålning, bl.a. inom FN:s vetenskapliga kommitté för att

studera effekterna av strålning (UNSCEAR).

Utskottet anser att frågan om radiologiska och andra inhumana

vapen, inklusive angrepp på civila kärnkraftsanläggningar, har

hög angelägenhetsgrad för Sverige i vars omedelbara närhet flera

kärnkraftsanläggningar finns lokaliserade. Utskottet

konstaterar att Sverige tillsammans med bl.a. Nederländerna och

Ungern i nedrustningskonferensen har lagt ett förslag om förbud

mot radiologiska vapen. Regeringen har också deklarerat sin

avsikt att driva frågan vidare inom ramen för CD i Genève.

Vad gäller frågan om laservapen har Sverige nyligen genom

bilaterala konsultationer med ett antal stater verkat för

förslag om förbud mot anti-personella laservapen som gör

människor blinda. Tanken var att en resolution härom skulle

antagas på den 26 Internationella Rödakorskonferensen som skulle

hållas i början av december 1991. Konferensen inställdes

emellertid, och enligt vad utskottet har inhämtat avser Sverige

nu i samråd med Internationella Rödakorskommittén (ICRC) utröna

andra möjligheter att nå fram till ett internationellt förbud

mot dessa vapen.

Därmed får yrkandena 14 och 15 i motion U402 (s) anses

besvarade.

NPT-avtalets förlängning och förstärkning av IAEA-garantierna

Motionerna

I motion U402 (s) yrkande 7 föreslås att Sverige aktivt bör

verka för att en förstärkning av IAEA-garantierna och för att

kärnvapenmakterna lever upp till sina förpliktelser i artikel VI

i NPT-avtalet. Sverige bör också medverka till att fler stater

ansluter sig till NPT. 1995 kommer frågan om NPT-avtalets

förlängning upp till behandling. Enligt motionärerna hävdar

många länder att om kärnvapenstaterna inte inlett förhandlingar

om ett fullständigt provstopp innan dess kommer avtalet inte att

förlängas mer än för en mycket begränsad tid. Motionärerna ser

en positiv utveckling i att Frankrike, Kina och Sydafrika m.fl.

stater beslutat att ansluta sig samt att Nordkorea har beslutat

ställa sin civila kärnkraft under IAEA-kontroll. Gulfkriget

visar enligt motionärerna dock att IAEA-garantierna inte är

tillräckliga och därför måste stärkas. Kunskaperna hos tusentals

arbetslösa sovjetiska kärnvapenexperter och tekniker kan enligt

motionärerna komma att spridas över världen och därmed bidra

till spridningen av kärnvapen.

Utskottet

Som utskottet i det ovanstående har påpekat är arbetet med ett

förhindrande av kärnvapnens spridning en av de mest centrala

frågorna på den internationella nedrustningsagendan. Utskottet

delar motionärernas syn på behovet av en stärkning av

icke-spridningsregimen och IAEA:s kontrollsystem. Som

motionärerna påpekar har flera länder knutit frågan om en

förlängning av NPT till kärnvapenstaternas nedrustningsåtaganden

enligt artikel VI samt till provstoppsfrågan. Det är enligt

utskottet därför nödvändigt att särskilda ansträngningar görs

för att åstadkomma såväl fullständigt provstopp som en

förlängning av NPT och en förstärkning av

icke-spridningsregimen.

Därmed får yrkande 7 i motion U402 (s) anses besvarat.

Kemiska vapen

Motionerna

Socialdemokraterna föreslår vidare i partimotionen U402,

yrkande 13, att Sverige bör intensifiera sitt arbete för en

konvention om kemiska vapen och aktivt arbeta för att ett

totalförbud och en förstörelse av dessa vapen snarast kommer

till stånd. Kriget i Persiska viken och avslöjandet av stora

arsenaler av kemiska vapen i Irak har på nytt visat behovet av

ett stopp för kemiska vapen och en fullständig kontroll över

dem. Förhandlingarna har gjort betydande framsteg, och en

konvention bör enligt motionärerna kunna slutföras om den

politiska viljan finns.

Utskottet

Utskottet konstaterar att Sverige sedan många år aktivt har

deltagit i de förhandlingar om ett totalförbud för kemiska vapen

som bedrivs inom nedrustningskonferensen i Genève. Även på detta

område har en positiv utveckling skett under senare år.

Förhandlingarna bedrivs för närvarande under mandatet att en

konventionstext skall föreligga under 1992. År 1990 kom Förenta

staterna och Sovjetunionen dessutom överens om att med början

1992 inleda en förstöring av existerande lager av kemiska vapen.

Rysslands president förklarade i januari 1992 att omfattande

praktiska svårigheter att inleda den utlovade förstöringen i

utsatt tid föreligger, men att detta inte innebar en förändrad

målsättning.

Utskottet anser det angeläget att en konvention som omfattar

förbud mot utveckling, framställning, användning och lagring av

samt handel med kemiska vapen snarast kommer till stånd.

Utskottet utgår från att regeringen fortsatt aktivt bidrar

härtill.

Med det ovan anförda anser utskottet yrkande 13 i motion U402

(s) besvarat.

Internationell vapenhandel

Motionerna

I tre motioner föreslås att Sverige skall verka för

begränsningar av den internationella vapenhandeln. I motion U402

(s) yrkande 16 föreslås att Sverige bör lägga förslag i FN om en

internationell regim för begränsning och kontroll av den

internationella vapenhandeln. Varje land bör rapportera till FN

om sin vapenproduktion, export och import. Detta register bör

vara tillgängligt för alla medlemsländer. FN bör också sätta upp

en kunskapsbank för information om den militära produktionen,

exporten och importen. Avsikten är enligt motionärerna inte att

förbjuda utan endast begränsa den internationella vapenhandeln.

I motion U403 (s) föreslås i yrkande 1 att Sverige skall verka

för att ett internationellt organ under FN inrättas och ges i

uppgift att begränsa och kontrollera den internationella

vapenhandeln. Varje land skall ha skyldighet att rapportera till

FN, och ett FN-register baserat på dessa uppgifter bör

upprättas.

I yrkande 4 i motion U614 (v) föreslås att Sverige

internationellt bör verka för en begränsning och kontroll av den

internationella handeln med krigsmateriel. Det finns enligt

motionärerna inte något reellt hopp om att världens

flyktingproblem skall kunna lösas så länge amerikansk och

europeisk vapenexport gör militarism och terrorism möjlig i

u-världen.

Utskottet

Beträffande åtgärder i internationella fora för att åstadkomma

en kontroll av den internationella vapenhandeln konstaterar

utskottet att Sverige 1988 stod som medförslagsställare när en

resolution angående internationella vapenöverföringar för första

gången antogs av FN:s generalförsamling. I resolutionen

uppmanades medlemsstaterna bl.a. att stärka sina nationella

system för övervakning och kontroll samt att skapa större

öppenhet på området. Sverige har också till FN:s

generalsekreterare redovisat sin positiva syn på upprättandet av

ett registreringssystem för vapenhandeln.

Utskottet konstaterar vidare att generalförsamlingen i

december 1991 antog en resolution som uppmanar FN:s

medlemsstater att informera FN-sekretariatet om import och

export av tyngre konventionella vapen som stridsfordon,

artilleripjäser och robotar etc. Uppgifter skall också på

frivillig basis lämnas om innehav av sådana system. Information

skall för första gången presenteras i april 1993 och då avse

kalenderåret 1992. På sikt avses registret eventuellt vidgas

till att omfatta även andra vapentyper. Sverige var en av många

medförslagsställare till denna resolution.

Ett FN-register om handeln med konventionella vapen är enligt

utskottet ett viktigt steg mot ökad internationell öppenhet i

frågan och kan tjäna som ett förtroendeskapande instrument.

Utskottet utgår från att regeringen fortsatt aktivt verkar för

en utvidgning av registret.

Med det ovan anförda betraktar utskottet yrkande 16 i motion

U402 (s), yrkande 1 i motion U403 (s) och yrkande 4 i motion

U614 (v) som besvarade.

Krig och miljö

Motionerna

I motion U410 (c) hänvisas till de miljöförstörande effekter

väpnade konflikter har. Motionären anför att en ny

Genève-konvention innehållande regler för förebyggande av

allvarliga miljöeffekter i samband med krigshandlingar kan komma

att behövas. Kriget i Irak aktualiserar enligt motionären

behovet av en konvention. Parallellt med ett konventionsarbete

bör ansträngningar göras för att samla information om sambandet

mellan krig och miljö.

Utskottet

Gulfkriget visade enligt utskottets mening med all tydlighet

hur allvarliga konsekvenserna på miljön kan bli även av

geografiskt och tidsmässigt begränsade konflikter. Utskottet

konstaterar att Sverige också på detta område har varit aktivt i

internationella fora. På svenskt initiativ rekommenderade

exempelvis FN:s miljöstyrelse i maj 1991 regeringarna att

överväga en förstärkning av folkrätten i fråga om allvarliga

miljöeffekter av krigföring. FN:s konferens om miljö och

utveckling i juni 1992 är enligt utskottet ett lämpligt

tillfälle att driva dessa frågor vidare.

Med det ovan anförda betraktar utskottet motion U410 (c) som

besvarad.

Global fredstjänst

Motionerna

I två nästan likalydande motioner, U405 (v) och U612 (s, fp,

c, kds, v), föreslås att Sverige bör verka för att en FN-studie

kommer till stånd om möjligheterna att utveckla en global

fredstjänst baserad på principen om icke-våld. Människor som går

in i global fredstjänst skall få en gedigen utbildning och

träning i bl.a. icke-våld och konfliktlösning för att bl.a.

kunna främja mänskliga rättigheter och skydda miljön, slå vakt

om och utveckla barns rättigheter, lära ut metoder och

strategier för aktivt icke-våld, bistå dem som hotas av

kidnappning, tortyr eller mord samt bistå flyktingar, t.ex. då

de återvänder till sina hemländer.

Utskottet

Utskottet ser positivt på utvecklandet av ett globalt

fredsarbete i den anda som motionärerna beskriver. Ett

omfattande och hängivet arbete utförs av en lång rad enskilda

organisationer, vilket resulterat i värdefulla insatser i många

länder. Utskottet delar också motionärernas uppfattning att

samarbete och erfarenhetsutbyte mellan de organisationer som

engagerat sig i dessa uppgifter skulle vara värdefullt för en

vidareutveckling av verksamheten.

Inom Förenta nationerna har den nye generalsekreteraren

påbörjat ett ambitiöst program för att effektivisera och

rationalisera arbetet i FN-sekretariatet. Till de prioriterade

uppgifterna hör att utvidga och förstärka den avdelning som

ansvarar för de fredsbevarande operationerna. Under senare år

har de civila inslagen i de fredsbevarande operationerna blivit

allt större. Sverige har aktivt deltagit i denna utveckling. I

denna bemärkelse pågår en utveckling i den riktning motionärerna

föreslår. Det är enligt utskottet naturligt att FN fortsätter på

den inslagna vägen. Utskottet förutsätter att regeringen tar de

initiativ som bedöms lämpliga och realistiska för att driva

denna utveckling vidare.

Med det ovan anförda betraktar utskottet motion U405 (v) och

motion U612 (s, fp, c, kds, v) som besvarade.

Internationellt nätverk av vänorter

Motionerna

I motion U601 (kds) anförs betydelsen av vänskap och

förtroende mellan människor i olika länder för en bestående

fred. Utveckling av ett världsomspännande nätverk av vänorter

borde enligt motionären ge förutsättningar för ökat

fredsbevarande och bör dessutom vara ett sätt att långsiktigt

motverka främlingsfientlighet och rasism i skilda länder världen

över. FN bör vara det sammanhållande organet för detta nätverk.

Utskottet

Avseende upprättandet av ett världsomspännande strukturerat

vänortsnätverk konstaterar utskottet att de svenska kommunerna

redan är brett engagerade i det internationella vänortsarbetet.

Vid val av vänorter har hittills det huvudsakliga syftet varit

att vänorterna skall kunna ge varandra ett ömsesidigt utbyte.

Detta frivilliga kontaktutbyte bör enligt utskottet uppmuntras.

Utskottet anser däremot inte att det internationella

vänortsarbetet skulle främjas av en samordning inom FN:s ram.

Därmed avstyrks motion U601 (kds).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande den säkerhetspolitiska utvecklingen

att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 2 i motion

1991/92:U401, yrkande 1 (berörd del) i motion 1991/92:U402 och

yrkande 4 i motion 1991/92:U404 besvarade med vad utskottet

anfört,

2. beträffande nedrustningsåtgärder

att riksdagen förklarar yrkande 1 (berörd del) och yrkande 2 i

motion 1991/92:U402 besvarade med vad utskottet anfört,

3. beträffande samarbetsmönster i Europa

att riksdagen med avslag på motion 1991/92:U407 (berörd del)

förklarar yrkande 19 i motion 1991/92:U402 och yrkande 1 i

motion 1991/92:U404 besvarade med vad utskottet anfört,

4. beträffande säkerheten i norra Europa

att riksdagen förklarar yrkande 12 i motion 1991/92:U402,

yrkande 2 i motion 1991/92:U404 och motion 1991/92:U409

besvarade med vad utskottet anfört,

5. beträffande svensk säkerhetspolitik

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1991/92:U402,

yrkande 1 i motion 1991/92:U517 och yrkande 3 i motion

1991/92:U534 besvarade med vad utskottet anfört,

men. (v)

6. beträffande fullständigt provstoppsavtal

att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1991/92:U402

besvarat med vad utskottet anfört,

7. beträffande miljömässiga konsekvenser av kärnvapen

att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1991/92:U402

besvarat med vad utskottet anfört,

8. beträffande icke-första användning och negativa

säkerhetsgarantier

att riksdagen avslår yrkande 8 i motion 1991/92:U402,

res. 1 (s)

9. beträffande icke-strategiska kärnvapen till sjöss

att riksdagen avslår yrkande 9 i motion 1991/92:U402,

res. 2 (s)

10. beträffande kärnvapenregister m.m.

att riksdagen avslår yrkande 10 i motion 1991/92:U402,

res. 3 (s)

11. beträffande kärnvapenskrotning

att riksdagen förklarar yrkande 11 i motion 1991/92:U402

besvarat med vad utskottet anfört,

12. beträffande sjöburna kärnreaktorer

att riksdagen förklarar motion 1991/92:U411 besvarad med vad

utskottet anfört,

13. beträffande radiologiska vapen m.m.

att riksdagen förklarar yrkandena 14 och 15 i motion

1991/92:U402 besvarade med vad utskottet anfört,

14. beträffande NPT-avtalet och IAEA-garantierna

att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1991/92:U402

besvarat med vad utskottet anfört,

15. beträffande kemiska vapen

att riksdagen förklarar yrkande 13 i motion 1991/92:U402

besvarat med vad utskottet anfört,

16. beträffande internationell vapenhandel

att riksdagen förklarar yrkande 16 i motion 1991/92:U402,

yrkande 1 i motion 1991/92:U403 och yrkande 4 i motion

1991/92:U614 besvarade med vad utskottet anfört,

17. beträffande krig och miljö

att riksdagen förklarar motion 1991/92:U410 besvarad med vad

utskottet anfört,

18. beträffande global fredstjänst

att riksdagen förklarar motion 1991/92:U405 och motion

1991/92:U612 besvarade med vad utskottet anfört,

19. beträffande internationellt vänortsnätverk

att riksdagen avslår motion 1991/92:U601.

Stockholm den 28 april 1992

På utrikesutskottets vägnar

Daniel Tarschys

I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Pierre

Schori (s), Nic Grönvall (m), Mats Hellström (s), Maj Britt

Theorin (s), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils T

Svensson (s), Viola Furubjelke (s), Karl-Göran Biörsmark (fp),

Göran Lennmarker (m), Berndt Ekholm (s), Birgitta Hambraeus (c),

Fanny Rizell (kds) och Richard Ulfvengren (nyd).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Icke-första användning och negativa säkerhetsgarantier

(mom. 8)

Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Karl-Erik

Svartberg, Nils T Svensson, Viola Furubjelke och Berndt Ekholm

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "8 i motion

U402 (s)" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att en framtida säkerhetsordning som baseras

på användning av eller hot om användning av kärnvapen inte är

acceptabel. Som påpekas i motion U402 (s) finns alltid en risk

för kärnvapnens användning så länge de existerar, trots att

politiska ledare i kärnvapenstaterna själva principiellt kanske

motsätter sig deras användning. Möjligheten till

kärnvapenanvändning måste därför enligt utskottets mening på

lång sikt elimineras. Ett viktigt folkrättsligt steg vore att

förbjuda användning av kärnvapen. Ett sådant steg skulle kunna

inleda en process som leder till allmän och fullständig

nedrustning.

Under 1980-talet framstod enligt utskottets mening allt

tydligare att staters förhållande till icke-användning av

kärnvapen konstituerade en begynnande process av sedvanerätt.

Grunden för en ny lag, såväl sedvane- som avtalsbaserad,

existerar redan: Kärnvapenmakterna har i mer än 46 år tillämpat

icke-användningspraxis. I de flesta medlemsstater i FN finns

också en övertygelse att användningen av kärnvapen skulle stå i

motsättning till humanitära och internationella normer.

I den nya internationella situation som råder i dag är det

enligt utskottets mening också möjligt att stärka den pågående

processen genom att förhandla fram internationella

överenskommelser eller förstärka negativa säkerhetsgarantier för

att ytterligare minska risken för användning av kärnvapen. Ett

steg i denna riktning vore att alla kärnvapenmakterna förband

sig att inte använda kärnvapen först. Sådana deklarationer har

redan avgivits av Kina och det förutvarande Sovjetunionen. Denna

typ av utfästelser skulle kunna följas av en internationell

överenskommelse om totalförbud mot användning av kärnvapen.

I likhet med motion U402 (s) anser utskottet därför att

Sverige bör lägga fram förslag om icke-första användning,

icke-användning och olagligförklarande av kärnvapenanvändning.

Därmed tillstyrks yrkande 8 i motion U402 (s).

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

8. beträffande icke-första användning och negativa

säkerhetsgarantier

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U402 yrkande 8

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Icke-strategiska kärnvapen till sjöss (mom. 9)

Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Karl-Erik

Svartberg, Nils T Svensson, Viola Furubjelke och Berndt Ekholm

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som

börjar med "Beträffande icke-strategiska" och slutar med "9 i

motion U402 (s)" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att Förenta staternas ensidiga deklaration,

följd av Sovjetunionens, att dra tillbaka sina taktiska

kärnvapen till sjöss måste ses som en positiv utveckling.

Problemet att varken bekräfta eller förneka förekomsten av

kärnvapen ombord torde exempelvis därmed kunna lösas. Dessa

förslag innebär emellertid inte att samtliga av denna kategori

av kärnvapen förstörs. En del av dem förs endast i land och blir

på så sätt tillgängliga för eventuell utplacering i ett senare

skede. I likhet med Socialdemokraternas partimotion U402 anser

utskottet att målsättningen måste vara att alla icke-strategiska

kärnvapen till sjöss förstörs under internationell kontroll.

Sverige bör i konsekvens med detta resonemang därmed fortsatt

aktivt agera för ett förbud mot icke-strategiska kärnvapen till

sjöss.

Därmed tillstyrks yrkande 9 i motion U402 (s).

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

9. beträffande icke-strategiska kärnvapen till sjöss

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U402, yrkande 9,

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Kärnvapenregister m.m. (mom. 10)

Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Karl-Erik

Svartberg, Nils T Svensson, Viola Furubjelke och Berndt Ekholm

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23

börjar med "Frågan om" och på s. 24 slutar med "10 i motion U402

(s)" bort ha följande lydelse:

Som påpekats i Socialdemokraternas partimotion U402 (s)

diskuterades i FN på förslag av USA åren efter det andra

världskriget att ställa kärnvapnen under internationell

kontroll. Avsikten var att förhindra en okontrollerad

kärnvapenkapplöpning. Grundtankarna i denna plan bör nu, i den

förändrade världspolitiska situationen som råder, tas upp till

ny diskussion. En början kan enligt utskottets mening göras

genom att ett internationellt kärnvapenregister i FN:s regi

snabbt upprättas, omfattande alla nationella arsenaler.

Utskottet anser att Sverige i FN bör föreslå att kärnvapnen

ställs under internationell kontroll samt att ett

internationellt kärnvapenregister i FN:s regi upprättas.

Därmed tillstyrks yrkande 10 i motion U402 (s).

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

10. beträffande kärnvapenregister m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U402, yrkande 10,

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Bertil Måbrink (v) anför:

De genomgripande omvälvningarna i Central- och Östeuropa har i

grunden förändrat det säkerhetspolitiska läget i Europa. Å ena

sidan har supermaktskonfrontationen upphört, men å den andra har

nya -- eller nygamla -- konflikter blossat upp i det f.d.

Sovjetunionen och Jugoslavien. Ryssland framträder på nytt som

europeisk stormakt, vilket ses med viss oro av dess grannar --

inte minst de baltiska staterna. Flera av de central- och

östeuropeiska staterna söker sin säkerhet hos Nato, medan

Ukraina uttalat önskan att bli neutralt och Kroatien närmat sig

den alliansfria rörelsen. Säkerhetsläget är sålunda flytande.

Den svenska neutralitetspolitiken är en stabiliserande faktor.

Den ger oss möjlighet att bidra konstruktivt till arbetet för

fred, gemensam säkerhet och nedrustning i FN, ESK och andra

internationella fora.

Sveriges politik måste vara förutsebar för omvärlden och får

inte göras beroende av de västeuropeiska stormakternas

sammanfallande eller motstridiga intressen. Därför måste

huvudlinjen i den svenska säkerhetspolitiken vara alliansfrihet

i fred syftande till neutralitet i krig.

Detta måste vara utgångspunkten för förhandlingarna med EG om

ett eventuellt svenskt medlemskap, som -- om den kommande

folkomröstningen säger ja -- kommer att innebära att Sverige

ansluter sig till den Europeiska unionen (EU). EU:s gemensamma

utrikes- och försvarspolitik skall omfatta alla frågor som berör

EU:s säkerhet inbegripet en framtida utformning av en gemensam

försvarspolitik, som på sikt kan leda till ett gemensamt

försvar. Detta låter sig inte förenas med svensk militär

alliansfrihet.

EU-medlemskapet innebär i sig inte medlemskap i Västeuropeiska

unionen (WEU). Men WEU är -- enligt Maastrichtfördraget -- en

integrerad del av EU:s utveckling och skall verkställa EU-beslut

när dessa har försvarsimplikationer. Hur den framtida

konstruktionen kommer att gestalta sig skall avgöras i de

förhandlingar som inleds 1996 inför WEU-fördragets utlöpande

1998.

WEU-staterna uttalade på Maastrichtmötet sin avsikt att

utveckla WEU dels som EU:s försvarskomponent, dels som

medel att stärka Natos europeiska pelare. Denna deklaration är

fogad som bilaga till Maastrichtfördraget. Den anger samtidigt

hur nära arbetsförbindelser skall utvecklas EU--WEU och

WEU--Nato, exempelvis genom att synkronisera mandatperioder,

sammanträdestider och -platser.

Medlemskap i Europeiska unionen är därför oförenligt med den

svenska neutralitetspolitiken.

Jag anser därför att riksdagen med bifall till yrkande 3 i

motion U534 (v) som sin mening bör ge regeringen till känna att

Sveriges säkerhetspolitik alltfort skall vila på principen

alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under

moment 5 borde ha hemställt:

5. beträffande svensk säkerhetspolitik

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U534, yrkande 3,

samt med anledning av motion 1991/92:U402, yrkande 3 och motion

1991/92:U517, yrkande 1, som sin mening ger regeringen till

känna vad som ovan anförts.

Särskilt yttrande

Samarbetsmönster i Europa (mom. 3)

Richard Ulfvengren (nyd) anför:

Ny demokrati anser att svensk säkerhetspolitik skall utformas

på ett sådant sätt att en betryggande försvarsförmåga

upprätthålls i händelse av krig i vårt närområde. Vilka medel

som bäst lämpar sig för att nå säkerhetspolitikens mål betingas

av den långsiktiga utvecklingen i världen runt omkring oss.

De senaste årens utveckling, vad avser säkerhetspolitiken,

pekar entydigt mot att Sverige militärt kommer att växa in i den

Västeuropeiska unionen. Ny demokrati välkomnar denna utveckling

och anser att neutralitetspolitiken är överspelad. En ståndpunkt

som vi intog i vårt partiprogram under valrörelsen 1991 och som

i dag har bekräftats av verkligheten.

Den svenska säkerhetspolitiken skall karakteriseras av ett

aktivt och fullvärdigt deltagande i arbetet för de mål som

numera delas av alla europeiska stater. Skall vi vara med i EG

och senare den Europeiska unionen, skall vi vara det på allvar

och på alla områden.