Beredningskedjan

Dir.SOUDsProp.Bet.Rskr.

Tillämpning i fråga om Libyen av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner

1992-05-26 · 4 sidor


Så kom texten hit

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,6 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: dokumentet är webbpublicerat utan tryckt paginering och indelas i avsnitt — ett sidnummer visas aldrig om det inte står i källan

Varje sida nedan har en egen länk «Kontrollera mot PDF» till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1991/92:UU31, Tillämpning i fråga om Libyen av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner

Dokumentets text

avsnitt 1 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets betänkande

1991/92:UU31

Tillämpning i fråga om Libyen av lagen (1971:176) om vissa

internationella sanktioner

Innehåll

Propositionen

Motionen

Utskottet

Hemställan

1991/92

UU31

Propositionen

Förenta nationernas säkerhetsråd antog den 31 mars 1992 en

resolution om vissa sanktioner mot Libyen. Till efterkommande av

resolutionen förordnade regeringen den 15 april 1992 att 3 §, 4

§ 1--3, 5 §, 7 § och 8 § lagen (1971:176) om vissa

internationella sanktioner skall tillämpas i fråga om Libyen.

I anslutning till det nu nämnda förordnandet meddelade

regeringen också närmare föreskrifter om tillämpningen av

sanktionerna.

Enligt lagen om vissa internationella sanktioner skall

regeringens förordnande att tillämpa lagen underställas

riksdagen för godkännande. I regeringens proposition 1991/92:132

begärs ett sådant godkännande.

Motionen

I motion 1991/92:U14 (v), yrkande 1, föreslås att Sverige

skall utnyttja de kvarvarande diplomatiska kanalerna med Libyen

för att utverka klara besked om hur landets regering tänker

efterkomma kraven i FN:s säkerhetsråds resolution 731.

I yrkande 2 föreslås att Sverige kraftfullt skall verka för en

fredlig lösning av konflikten mellan FN och Libyen. I yrkande 3

föreslås att Internationella domstolens i Haag ställning som

tvistlösare och uttolkare av folkrätten skall stärkas. Enligt

motionärerna bör Internationella domstolen i enlighet med punkt

5 i det förslag till FN-reformer som går under beteckningen

Skagendokumentet utnyttjas i högre grad för att lösa

internationella konflikter.

Bakgrund

Den 21 januari 1992 antog FN:s säkerhetsråd resolution 731

(1992) angående Libyen. Resolutionen var föranledd av att

resultatet av utredningarna kring attackerna mot Pan Americans

flight 103 och Union de transports aérens flight 772 visade på

libysk inblandning och att den libyska regeringen inte verksamt

besvarat begäran om samarbete i fastställandet av ansvaret för

terroristhandlingarna mot de båda flygningarna. Säkerhetsrådet

uppmanade därför den libyska regeringen att genast verksamt

besvara uppmaningarna för att därigenom medverka till

elimineringen av internationell terrorism.

Den 31 mars 1992 antog FN:s säkerhetsråd en resolution, nr 748

(1992), om sanktioner mot Libyen. I resolutionen bekräftar

säkerhetsrådet inledningsvis sin resolution 731 (1992) och

uttrycker sin oro över att den libyska regeringen ännu inte

lämnat något fullständigt gensvar på uppmaningarna i resolution

731 (1992). Rådet uttrycker sin övertygelse att undertryckandet

av internationell terrorism, inkl. sådan i vilken stater är

direkt eller indirekt inblandade, är väsentligt för

avsnitt 2 Kontrollera mot PDF

vidmakthållande av internationell fred och säkerhet. Vidare

påminner rådet om att medlemmarna av rådet i uttalande den 31

januari 1992 uttryckte sin djupa oro över internationella

terroristhandlingar och därvid betonade behovet för det

internationella samfundet att effektivt ta itu med sådana

handlingar. Rådet bekräftar på nytt, i enlighet med grundsatsen

i paragraf 4 av artikel 2 i FN:s stadga, att varje stat har en

skyldighet att avhålla sig från att organisera, anstifta, bistå

eller delta i terroristhandlingar i annan stat eller att

samtycka till organiserade aktiviteter inom dess territorium som

syftar till sådana handlingar, när handlingarna innefattar hot

eller bruk av våld. Slutligen fastställer rådet att

underlåtenheten från den libyska regeringen att genom konkreta

handlingar visa sitt avståndstagande från terrorism och i

synnerhet dess fortsatta underlåtenhet att fullständigt uppfylla

uppmaningarna i resolution 731 (1992) utgör ett hot mot

internationell fred och säkerhet. Rådet uttrycker därvid sin

beslutsamhet att eliminera internationell terrorism. Vidare

erinrar rådet om att, enligt artikel 50 i FN:s stadga, staterna

har rätt att vända sig till säkerhetsrådet om de på grund av

vidtagna åtgärder ställs inför speciella ekonomiska problem.

Utskottet

Utskottet har ingen erinran mot regeringens i proposition

1991/92:132 framförda förslag och tillstyrker därför regeringens

förordnande om tillämpning av 3§, 4§ 1--3, 5§, 7§ och

8§ i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner i

fråga om Libyen.

I anledning av motion U14 (v) vill utskottet inledningsvis

konstatera att Sverige som medlem av FN har att följa

säkerhetsrådets beslut. I resolution 748 (1992) har

säkerhetsrådet bl.a. slagit fast att den libyska regeringen

måste förbinda sig att upphöra med alla former av

terroristhandlingar och allt stöd till terroristgrupper.

Utskottet konstaterar vidare att den svenska regeringen har

vidtagit de åtgärder som säkerhetsrådet kräver samt till

generalsekreteraren inrapporterat om dessa åtgärder inom angiven

tidsram. Det är enligt utskottets mening nödvändigt att

världssamfundet snabbt och konsekvent tar avstånd från länder

som ger sitt stöd till terroristgrupper och terroristhandlingar.

I den citerade motionen ges en redogörelse för motionärernas

syn på hur Libyen försökt undandra sig det ansvar landet har som

FN-medlem. Motionärerna anser att det behövs ytterligare

påtryckningar från det internationella samfundet och att Sverige

via de diplomatiska kanaler som fortfarande existerar skall

medverka i detta agerande.

Utskottet konstaterar att regeringen både i multilaterala

avsnitt 3 Kontrollera mot PDF

sammanhang och i bilaterala kontakter med Libyens regering

klart redovisat Sveriges ståndpunkt, att Libyen utan fördröjning

måste efterkomma säkerhetsrådets resolutioner. Utskottet utgår

från att regeringen även fortsatt utnyttjar de tillfällen som

ges för att framföra Sveriges synpunkter.

Med det ovan anförda betraktar utskottet yrkande 1 i motion

U14 (v) som besvarat.

Vad yrkande 2 i Vänsterpartiets motion beträffar anser

utskottet att yrkandet utgår från felaktiga premisser. FN:s

säkerhetsråd har, i en situation då det fastställt att ett hot

mot internationell fred och säkerhet föreligger, krävt att

Libyen klart skall deklarera att det skall samarbeta i

fastställandet av ansvaret för terroristhandlingarna mot Pan

American-planet över Skottland och Union de transports

aériens-planet över Tchad. I denna situation och då

generalsekreterarens och säkerhetsrådets olika åtgärder inte

lett till någon åtgärd från Libyens sida har rådet i resolution

748 hänvisat till kap. VII och beslutat om införande av

sanktioner mot Libyen. Syftet med dessa sanktioner, även om de

är av tvångskaraktär, är naturligtvis att uppnå en fredlig

lösning i en hotfull situation. Genom dessa åtgärder, som alltså

helt faller inom ramen för vad FN kan och bör göra i syfte att

upprätthålla respekten för folkrätten, blir inte FN någon part i

en konflikt med ett enskilt land. Kravet från motionärerna att

Sverige skall verka för en fredlig lösning av denna förmenta

konflikt bygger därför på en missuppfattning och bör därför inte

föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Därmed avstyrks yrkande 2 i motion U14 (v).

Frågan om Internationella domstolens i Haag agerande kan

enligt utskottets mening inte heller beskrivas på det sätt som

det gjorts i Vänsterpartiets motion. Domstolen har beslutat

avslå Libyens yrkande om att domstolen genom s.k. provisoriska

förebyggande åtgärder skulle förbjuda USA och Storbritannien att

vidta åtgärder ägnade att tvinga Libyen att lämna ut de

anklagade libyerna för lagföring utanför Libyen. Domstolen kan

därmed självfallet inte sägas ha underordnat sig FN:s

säkerhetsråd i denna fråga. Utskottet anser att frågan om ökad

användning av Internationella domstolen i Haag för tvistlösning

i internationella konflikter är av stort intresse och

sympatiserar principiellt med motionärernas förslag att

domstolens roll bör stärkas. Detta kan emellertid inte innebära

att domstolen skulle ta en roll som inskränker säkerhetsrådets

rätt och skyldighet att fatta de beslut rådet finner nödvändiga

för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Att som

motionärerna föreslå att domstolen skall stärkas i syfte att

avsnitt 4 Kontrollera mot PDF

verka som motvikt till ett säkerhetsråd som går i Förenta

staternas och Storbritanniens ledband är ett perspektiv som

utskottet anser omotiverat och därför avvisar.

Därmed avstyrks yrkande 3 i motion U14 (v).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande regeringens proposition 1991/92:132

att riksdagen godkänner regeringens förordnande om tillämpning

av 3§, 4§ 1--3, 5§, 7§ och 8§ i lagen (1971:176) om

vissa internationella sanktioner i fråga om Libyen,

2. beträffande svenskt diplomatiskt agerande

att riksdagen med avslag på motion 1991/92:U14 yrkande 2,

förklarar motion 1991/92:U14 yrkande 1 besvarad med vad

utskottet anfört,

3. beträffande Internationella domstolen i Haag

att riksdagen avslår motion 1991/92:U14 yrkande 3.

Stockholm den 26 maj 1992

På utrikesutskottets vägnar

Daniel Tarschys

I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Nic

Grönvall (m), Alf Wennerfors (m), Pär Granstedt (c), Karl-Erik

Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils T Svensson (s), Margareta

Viklund (kds), Lars Moquist (nyd), Viola Furubjelke (s),

Karl-Göran Biörsmark (fp), Kristina Svensson (s), Berndt Ekholm

(s) och Hans Göran Franck (s).