Bet. 1991/92:UU4

Utrikesutskottets betänkande

1991/92:UU04

Mellanöstern

Innehåll

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1991/92

UU4

Motionerna

1990/91:U429 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att verka för en konferens om säkerhet och

samarbete i Mellersta Östern,

1990/91:U522 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om information i samband med beviljande av transitvisering för

sovjetiska medborgare av judiskt ursprung som utvandrar till

Israel.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf638.

1990/91:U601 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige i FN bör ta initiativ till FN-beslutade sanktioner mot

Israel på grund av Israels ovilja att följa FNs beslut angående

Palestina,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör stärka sina diplomatiska relationer med PLO så att

de når samma status som de som upprätthålls av Österrike,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör stå till förfogande för aktiv medverkan i försök att

nå fred i Mellanöstern,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör verka för att en fredskonferens om Mellanöstern med

representation för alla parter, däribland Israel och PLO, bör

sammankallas under FNs överinseende.

1990/91:U625 av Ingela Mårtensson och Kjell-Arne Welin (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om diplomatiska insatser för att få

till stånd en internationell fredskonferens i Mellersta Östern.

1990/91:U627 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i FN och andra internationella

sammanhang skall agera för fördömande av Israels ockupations-

och våldspolitik mot det palestinska folket,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i FN skall agera för att

sanktionspolitik används mot Israel för att på fredlig väg få

till stånd ett realiserande av FNs resolutioner i

Palestinafrågan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige internationellt skall agera

för att de judar som utvandrar från Sovjetunionen själva

bestämmer var de vill bosätta sig, men inte ges möjlighet att

bosätta sig på områden som sedan 1967 är ockuperade av Israel,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i FN skall agera för

inkallandet av en internationell Mellersta Östern-konferens för

att finna en två-statslösning av Palestinafrågan,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige stegvis erkänner den den 15

november 1988 utropade palestinska staten och som första steg,

på samma sätt som Österrike redan gjort, höjer PLOs

informationskontors diplomatiska status,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige ger biståndsmedel till PLOs

humanitära verksamhet omfattande exempelvis utbildning och

hälsovård.

1990/91:U638 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om FN-sanktioner mot Israel,

1990/91:U652 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige skall verka för en

fredsordning i Mellanöstern som kan inspireras av ESK-processens

tre korgar,

1990/91:U658 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att den aktivt verkar för att stoppa

kriget,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en FN-ledd internationell

Mellanösternkonferens,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av humanitära insatser i

Mellanöstern.

1990/91:U668 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige på alla sätt bör främja en fredlig lösning av krisen i

Persiska viken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige aktivt bör motsätta sig att trupper under FNs

överinseende eller med FNs sanktion uppträder som stridande part

i en konflikt,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör hävda att militära FN-insatser skall ske i formen av

fredsbevarande trupper som sätts in mellan stridande parter,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige i FN bör ta initiativ till en omprövning av resolution

678,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige i FN bör ta initiativ till en förutsättningslös prövning

av stadgar och beslutsformer beträffande FNs rätt att använda

eller legitimera militärt våld för att upprätthålla respekten

för FN-stadgan,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör ta initiativ till en helhetslösning av

krissituationen i Mellanöstern så att alla ockupationer,

däribland den irakiska av Kuwait och den israeliska av

Palestina, bringas att upphöra,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sveriges konkreta insats i den nu aktuella krissituationen icke

får ske genom militär insats -- inbegripet militär sjukvård --

på endera sidan, utan enbart i form av humanitär hjälp genom

Röda korset som kan komma alla parters krigsoffer till del,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige omedelbart måste ta initiativ till en vapenvila och en

förnyelse av de ekonomiska och andra icke-militära sanktionerna

mot landet tills de irakiska trupperna har lämnat Kuwait,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör ta initiativ till att s.k. Marshallhjälp på

sammanlagt 100 miljarder dollar för återuppbyggnad till

Mellanöstern från industri- och oljeländer verkställs så snart

kriget är slut,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige vid en sådan Marshallhjälp bör delta i proportion till

sin ekonomiska förmåga.

Bakgrund

Alltsedan Förenta nationernas tillkomst har

Mellanösternfrågorna haft en framskjutande plats på

världsorganisationens dagordning. Särskild uppmärksamhet har

ägnats åt relationerna mellan staten Israel, det palestinska

folket och de omgivande arabstaterna. Inom arabstaterna finns

emellertid också politiska konflikter som i sig inte är direkt

relaterade till staten Israels existens. Efter Iraks invasion av

Kuwait i augusti 1990 och den därpå följande multinationella

krigsinsatsen har ansträngningarna att finna bestående lösningar

på problemen i Mellanöstern intensifierats. För att en bestående

fred skall kunna uppnås i regionen måste även konflikten mellan

Israel och dess grannar lösas. Framför allt Förenta Staternas

regering har efter gulfkrigets upphörande varit pådrivande i

försöken att få till stånd en internationell fredskonferens där

denna konflikt kan diskuteras av de berörda parterna.

Mellanöstern är som geografiskt begrepp inte klart definierat

men brukar innefatta Israel, de flesta arabstaterna och Iran. I

regionen beräknas omkring två tredjedelar av världens

oljetillgångar finnas. Mellanöstern är också vagga till tre av

världens mest utbredda religioner -- kristendomen, islam och

judendomen. Den sammanlagda befolkningen i regionen uppgår till

ca 220 miljoner invånare.

Efter det första världskriget lämnade Nationernas förbund

mandat åt vissa stater till administration av de områden som

frånhänts Turkiet. Freden i Sèvres 1920 resulterade i franska

mandat över vad som i dag är Libanon och republiken Syrien.

Storbritannien tillerkändes mandat över Irak, Palestina och

Transjordanien.

I det brittiska mandatet över Palestina ingick

implementeringen av den s.k. Balfourdeklarationen av 1917 (efter

Storbritanniens utrikesminister James Balfour). Denna

deklaration innebar att ett judiskt nationalhem ("a national

home") skulle etableras i Palestina. Ingenting skulle emellertid

göras som kunde "inverka menligt på de civila och religiösa

rättigheterna hos det existerande icke-judiska samfundet i

Palestina". I Storbritanniens mandat ingick även att underlätta

den judiska immigrationen till Palestina. Begreppet nationellt

hem härrör från de formuleringar som användes av den sionistiska

rörelsen i 1897 års s.k. Baselprogram. Balfourdeklarationen var

med avsikt vag på punkten huruvida ett nationellt hem också

innefattade upprättandet av en egen stat.

Balfourdeklarationen fick speciell folkrättslig betydelse

genom att den införlivades i texten till det brittiska mandatet

för området Palestina. De omgivande arabiska staterna var

emellertid inte medlemmar av Nationernas förbund när detta

beslut togs.

De nya gränser som drogs upp i de arabisktalande områdena

efter det första världskriget tog inte alltid hänsyn till de

politiska, religiösa och kulturella konflikter som fanns. I det

hashemitiska kungadömet i Irak och Transjordanien, i kalifatet i

Egypten, i det wahhabistiska riket i Saudiarabien och inom den

icke-religiösa nationalistiska panarabismen i Syrien och Libanon

utvecklades politiska ambitioner som ofta stod i konflikt med

varandra.

Området öster om Jordanfloden undantogs från det ursprungliga

mandatområdet Palestina, och 1921 tillskapades där den arabiska

staten Transjordanien. Palestina blev en väl avgränsad

geografisk enhet väster om Jordanfloden och inkluderade

Cisjordanien, eller vad som i dag kallas Västbanken. Namnet

Palestina kommer från det hebreiska namnet Pelaesaet och

betecknade ursprungligen filistéernas land, som endast utgjorde

den sydvästligaste delen av mandatområdet. Efter korstågstiden

föll begreppet Palestina ur bruk och kvarlevde egentligen endast

som synonym till det "heliga landet". Palestina var ingen egen

administrativ enhet under det ottomanska rikets tid, utan ingick

då i provinsen Syrien. Med mandatets upprättande 1922

återinfördes beteckningen Palestina som officiellt namn på

området.

Efter nazisternas makttillträde i Tyskland 1933 ökade den

judiska invandringen till Palestina kraftigt. Efter protester

från den arabiska delen av Palestinas befolkning förklarade

Storbritanniens regering därför år 1939 att man inte skulle

tillåta större invandring än högst 75000 personer under

påföljande femårsperiod, samt att Palestina skulle omvandlas

till en självständig stat efter tio år. Efter den första

femårsperioden skulle ingen judisk immigration tillåtas utan

arabiskt medgivande. Våldsamma judiska protester, påtryckningar

från stormakterna och internationella reaktioner mot nazisternas

folkmord ledde emellertid till att mandatärmakten överlämnade

frågan om Palestina till Förenta nationerna 1947.

En av FN bildad Palestina-kommission (UNSCOP) rekommenderade

samma år en uppdelning av Palestina i två stater, en judisk och

en arabisk. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling

rekommendationen, och Storbritannien förklarade att dess mandat

över Palestina skulle upphöra den 15 maj 1948. Vidare sades att

staden Jerusalem med omgivningar skulle göras till en s.k.

corpus separatum, en speciell enhet under FN-administration.

Syftet var att skydda de "andliga och religiösa intressen som

delas av stadens tre monoteistiska religioner".

De palestinska araberna och de omgivande arabstaterna

opponerade sig mot Palestinas delning, som ansågs illegal och ej

tog hänsyn till den arabiska majoriteten. Arabiska försök att få

dessa frågor prövade av den Internationella domstolen i Haag

lyckades inte vinna gehör.

Vid tidpunkten för Palestinas föreslagna delning i två stater

utgjorde den judiska befolkningen ungefär en tredjedel av den

totala befolkningen i området. Även i den av dessa två stater

som avsågs utgöra den judiska bestod drygt hälften av araber.

Det privata markinnehavet dominerades i än högre grad av

araberna, och den judiska minoritet som redan 1949 kontrollerade

över två tredjedelar av Palestinas territorium svarade vid

tidpunkten för Palestinas föreslagna delning för endast 6 % av

det privata markinnehavet.

Israel förklarade sig som självständig stat den 14 maj 1948,

dagen före det brittiska mandatets upphörande. I den israeliska

självständighetsförklaringen åberopas FN-resolutionen om

delningen av Palestina. I förklaringen finns också en åberopning

av det judiska folkets historiska rätt till Israel.

De omgivande arabiska staterna angrep militärt den nya judiska

staten omedelbart efter det brittiska mandatets upphörande. Den

22 maj 1948 krävde FNs säkerhetsråd eld upphör i striderna.

Greve Folke Bernadotte utnämndes till FN-medlare men mördades av

judiska extremister den 17 september 1948. Ett eldupphöravtal

undertecknades av Israel, Libanon, Transjordanien och Syrien.

Överenskommelsen innebar att nya gränser drogs "utan inverkan på

endera partens rättigheter, krav eller positioner, vad den

slutliga lösningen av den palestinska frågan beträffar".

Israel erövrade i kriget 1948 delar av de områden som enligt

FNs delningsplan skulle ingå i den arabiska staten.

I juni 1949 införlivades de områden som enligt FNs

delningsbeslut skulle ingå i den arabiska staten Palestina med

Transjordanien, som samtidigt ändrade sitt namn till Jordanien.

I april 1950 proklamerade det jordanska parlamentet, i strid mot

folkrätten, att Västbanken annekterats. Gazaremsan, som kom

under egyptisk ockupation i väntan på en slutlig lösning av

Palestinafrågan, införlivades i kontrast till det jordanska

beslutet aldrig med Egypten.

FNs generalförsamling överlät den mördade svenske medlarens

funktioner till en särskild medlingskommission, som den 12 maj

1949 lyckades få parterna att underteckna det s.k.

Lausanneavtalet, enligt vilket FNs uppdelning av Palestina

skulle utgöra den grund på vilken fortsatta diskussioner skulle

föras. Medlingskommissionen misslyckades emellertid att föra

frågan vidare, eftersom de arabiska staterna inte accepterade

staten Israels existens. Israel å sin sida vägrade tillåta

palestinska flyktingar att återvända och förklarade sig inte

heller ha för avsikt att återlämna de territorier som erövrats

och som ej ingått i den ursprungliga judiska statens egentliga

territorium.

Ett stort antal araber flydde området, och vid UNRWAs (United

Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the

Near East) bildande år 1950 beräknades ca 960 000 palestinier ha

flyktingstatus.

Det inledande angreppet på Israel har följts av flera väpnade

konflikter i området: Det krig som utbröt 1956 och som blivit

känt som Suezkriget hade på grund av den egyptiska

nationaliseringen av Suezkanalen och den brittisk-franska

interventionen vidare internationella komplikationer. Genom sin

militära överlägsenhet intog Israel snabbt större delen av

Sinaihalvön, inkl. den av Egypten ockuperade Gazaremsan. Israel

uppmanades i generalförsamlingens resolution nr 997 att dra sig

tillbaka till 1949 års demarkationslinjer, vilken uppmaning

landet också efterkom.

År 1964 bildades PLO (Palestine Liberation Organization), med

en styrande exekutivkommitté och ett nationalråd. PLO

accepterades 1974 av Arabförbundet som den enda legitima

representanten för den palestinska befolkningen. I oktober 1974

tillät FN PLO att delta i generalförsamlingens debatt, och

organisationen gavs även framgent rätten att delta som

observatör. Israel vägrade att befatta sig med den nya

organisationen, som betecknades som en terroristorganisation med

syfte att utplåna den judiska staten.

Egypten koncentrerade i maj 1967 stora styrkor i Sinai, lät

avstänga Tiransundet för israelisk sjöfart och uppmanade FN att

dra tillbaka UNEF (United Nations Emergency Force), som hade

tillskapats i samband med 1956 års krig för att övervaka

vapenvilan. Den 5 juni gick Israel till attack. Kriget fördes på

tre fronter, mot Egypten, Syrien och Jordanien. Efter sex dagar

hade Israel segrat på alla fronter, ockuperat hela Västbanken,

inkl. östra Jerusalem, de syriska Golanhöjderna, Gaza och hela

Sinai.

I november 1967 antog FNs säkerhetsråd resolution 242 i avsikt

att etablera en "rättvis och varaktig fred" i Mellanöstern.

Resolutionen krävde att Israel skulle dra tillbaka sina väpnade

styrkor från områden som ockuperats, att de existerande

staternas territoriella integritet och politiska oberoende

skulle respekteras samt att staterna i regionen skulle få leva

utan hot och våldsaktioner innanför säkra och erkända gränser.

Säkerhetsrådet fastslog också "otillåtligheten i erövrandet av

territorier genom krig". Efter kriget 1973 antog säkerhetsrådet

resolution 338, som införde eld upphör, samtidigt som parterna

manades att acceptera resolution 242.

Den 6 oktober 1973 gick Egypten och Syrien till överraskande

anfall mot Israel och nådde vissa framgångar. Israel lyckades

dock gripa initiativet, och vid vapenvilan den 22 oktober befann

sig Israel i ett förmånligt strategiskt läge. Säkerhetsrådet

antog i oktober 1973 resolution 338, genom vilken eld-upphör

infördes och parterna uppmanades att acceptera resolution 242.

Israel och Egypten undertecknade i januari 1974 ett avtal om

åtskiljande av styrkorna på ömse sidor om en ny

demarkationslinje längs Gidi- och Mitla-passen på Sinaihalvön.

Avtal träffades också mellan Israel och Syrien i maj 1974 om

åtskiljande av stridskrafterna.

Den 26 mars 1979 tecknades ett fredsavtal mellan Israel och

Egypten baserat på den s.k. Camp David-överenskommelsen av 1978.

Israel drog sig slutgiltigt tillbaka från Sinai men ockuperade

fortsättningsvis östra Jerusalem, Västbanken, Gaza och

Golanhöjderna. År 1981 förklarade Israel Golanhöjderna och östra

Jerusalem som annekterade. Enligt israelisk mening har Jerusalem

alltid varit Israels huvudstad, ett förhållande som inte har

accepterats av världssamfundet. I juni 1982 invaderade

israeliska styrkor Libanon i avsikt att driva ut PLO ur detta

land. Så skedde och PLO flyttade sitt högkvarter från Beirut

till Tunis.

Den 15 november 1988 beslöt PLOs högsta organ, det palestinska

nationalrådet, vid ett möte i Alger att utropa en palestinsk

stat och att godta FNs resolution 242 i förening med krav på

självbestämmanderätt för det palestinska folket. Nationalrådets

beslut innebär ett de facto-erkännande av Israels existens samt

att PLO beslutat inrikta sig på en tvåstatslösning. Israels

regering har ifrågasatt trovärdigheten i dessa

ställningstaganden och betraktar fortfarande PLO som en

terroristorganisation.

Det palestinska nationalrådets beslut att erkänna Israels

existens, och den förhandlingsvilja som detta ställningstagande

internationellt uppfattades vara ett uttryck för, ledde genom

bl.a. svensk förmedling till att Förenta Staterna inledde en

direkt dialog med PLO i syfte att åstadkomma en lösning på

konflikten. På grund av en palestinsk terroristattack mot Israel

och ett, enligt amerikanskt förmenande, alltför lamt

avståndstagande från PLOs lednings sida, avbröt den amerikanska

regeringen i juni 1990 denna dialog.

I kontrast till världssamfundets kraftiga fördömande av Iraks

invasion av Kuwait den 2 augusti markerade PLO inte heller sitt

klara avståndstagande från denna aktion. Det vidtogs åtgärder

som snarare tydde på att PLO gav irakiska regeringen stöd. Detta

har försvårat PLOs möjligheter att av Israel accepteras som en

trovärdig förhandlingspartner. Flera arabstater upphörde på

grund av det inträffade med sitt ekonomiska stöd till PLO.

PLO-ledaren Yassir Arafat gjorde också uttalanden om Iraks

oprovocerade anfall på Israel som åtminstone i massmedia

presenterades som ett helhjärtat stöd för attackerna.

Robotanfallen riktades mot civila områden i Irael.

Under de senaste åren har en intensifierad invandring till

Israel från Sovjetunionen skett. Judiska nationalister har

strävat efter att de nya immigranterna till stor del skall

bosätta sig på Västbanken. Även om just denna politik av flera

skäl inte har lyckats fortsätter utbyggnaden av judiska

bosättningar på Västbanken, i Gaza och på Golanhöjderna trots

internationella fördömanden. De israeliska bosättningarna är

folkrättsstridiga, eftersom de upprättas på ockuperade områden i

stor skala. Även i östra Jerusalem förekommer israeliska

bosättningar i betydande omfattning. Enligt världssamfundet

förvärrar de endast en redan infekterad situation.

Befolkningen i Israel uppgår enligt officiell israelisk

statistik till ca 4,5 miljoner invånare. Härtill kommer 1,5

miljoner människor på de ockuperade områdena. Av sammanlagt 6

miljoner människor är ungefär 4 miljoner judar. Ca 300 000 av

dessa återfinns på de ockuperade områdena, de flesta i östra

Jerusalem. Av de 2 miljoner araberna bor 1,3 miljoner på

Västbanken, i Jerusalem och i Gaza. Ca 125 000 av den arabiska

befolkningen är kristna.

Araberna i Israel har formellt samma rättigheter som judarna

men är i praktiken undantagna från vissa typer av arbeten och

sociala förmåner. Stora skillnader i levnadsstandard föreligger

mellan den judiska befolkningen i Israel och den arabiska på de

ockuperade områdena. Den senare är i viss utsträckning

sysselsatt som tillfällig och okvalificerad arbetskraft i

Israel, som är ett industriland med en hög andel utbildad

befolkning.

Irak var ett brittiskt mandatområde 1920--1932 med kung Faisal

I som monark. 1932 blev Irak självständigt och medlem av

Nationernas förbund. Monarkin varade fram till år 1958, då

kungafamiljen avrättades i samband med en militärkupp. En

republik under ledning av överste Abdul Karim Kassem utropades.

I en ny militärkupp tio år senare avsattes Kassem. Saddam

Hussein utsågs till vice ordförande i Iraks styrande

revolutionsråd med ansvar för den interna säkerheten. Några år

senare hade han erövrat den politiska makten i landet. Kuwait

var i praktiken redan 1899 ett brittiskt protektorat och

undantogs från mandatområdet. Kuwait blev självständigt 1961,

men hamnade omedelbart i konflikt med Irak. Kuwait kunde därför

inte upptas som medlem i FN förrän 1963.

Irak genomförde under 70- och 80-talen en kraftig militär

upprustning. Den irakiska regeringen försökte med denna som bas

skaffa sig allt större politiskt inflytande i hela Mellanöstern.

I och med Saddam Husseins formella makttillträde i juli 1979

ägnade Irak ökad uppmärksamhet åt gulfområdet. Samtidigt visade

Irans nya makthavare efter den islamiska revolutionen i februari

1979 ökat intresse för att sprida sina politiska och religiösa

idéer till grannländerna i regionen. Mellan 1980 och 1988 pågick

ett utdraget krig mellan Iran och Irak. Kriget ledde inte till

några territoriella förändringar.

De irakiska maktambitionerna ledde den 2 augusti 1990 till

invasionen av Kuwait. Som en följd av en kraftfull

multinationell FN-insats kunde Kuwait befrias från irakiska

invasionsstyrkor i februari 1991. Den förstörelse som den

kortvariga ockupationen resulterade i blev omfattande. Bl.a.

sattes ett stort antal kuwaitiska oljekällor i brand.

Efter gulfkriget har förutsättningarna för en bestående

fredsordning i Mellanöstern förbättrats. En regional

Mellanösternkonferens har, efter omfattande förberedande

insatser främst från amerikansk sida, inletts i Madrid.

Konferensen ledde inte till några omedelbara genombrott, men det

faktum att parterna träffades i direkta samtal, inkl. bilaterala

israelisk-palestinska överläggningar, var i sig ett framsteg.

Nästa fas i den inledda processen är fortsatta samtal i

Washington D.C., USA.

Utskottet

Utskottet konstaterar att Sveriges inställning till

konflikterna i Mellanöstern baserar sig på principen om folkens

rätt till självbestämmande. Sverige ger sitt självklara stöd

till FNs säkerhetsråds resolutioner 242 och 338, med den därav

följande principen om land för fred. I resolutionerna fastställs

de existerande staternas rätt att existera inom säkra och

erkända gränser, "fria från hot om våld eller våldshandlingar".

Resolutionerna uppmanar också Israel att dra sig tillbaka från

ockuperade områden.

Enligt utskottet innebär accepterandet av resolution 242 att

Israels existens måste erkännas av de omgivande arabstaterna

samt att palestinierna av Israel tillerkänns rätten till

självbestämmande, inkl. rätten att upprätta en egen stat.

Sverige har också givit sitt stöd till de resolutioner som

antogs av säkerhetsrådet i samband med Iraks ockupation av

Kuwait, inkl. resolution 678, i vilken de av FNs medlemsstater

som samarbetar med Kuwaits regering bemyndigas att med alla

nödvändiga medel framtvinga ett irakiskt tillbakadragande.

Frågan om en internationell fredskonferens

I motion 1990/91:U625 (fp) föreslås att Sverige intensifierar

det diplomatiska arbetet för att få till stånd en fredlig

lösning av Palestinafrågan. Ett sätt att åstadkomma detta vore,

enligt motionärerna, att aktivt verka för en internationell

fredskonferens. I yrkande 4 i motion 1990/91:U627 (v) föreslås

att Sverige i FN skall agera för sammankallandet av en

internationell konferens för att finna en tvåstatslösning av

Palestinafrågan. I motion 1990/91:U601 (mp), yrkandena 3 och 4,

i yrkande 2 i motion 1990/91:U658 (s) samt i yrkande 6 i motion

1990/91:U668 (mp) föreslås på liknande sätt att Sverige bör

verka för en internationell fredskonferens i Mellanösternfrågan.

I motionerna 1990/91:U429 (c), yrkande 3, och 1990/91:U652

(m), yrkande 1, föreslås att Sverige skall verka för en

fredsordning i Mellanöstern som tar till vara de erfarenheter

som gjorts i ESK-processen, där frågorna har sorterats i

"korgar". Enligt motionärerna måste den fredsordning som skall

ta vid innehålla tre fundamentala komponenter --

säkerhetsarrangemang, demokrati och respekt för mänskliga

rättigheter. Dessutom måste hänsyn tas till den ekonomiska och

den sociala utvecklingen.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att en regional

fredskonferens om Mellanöstern har inletts samt att

förutsättningarna för att en bestående fredlig lösning skall

kunna uppnås har förbättrats.

Sverige har ända sedan greve Bernadottes insatser haft viktiga

medlingsuppdrag i olika skeden av Mellanösternkonflikterna och

dessutom i internationella fora verkat för fredliga lösningar.

Sverige har sedan länge givit sitt aktiva stöd till tanken om en

internationell fredskonferens. Utskottet förutsätter att

regeringen fortsätter att aktivt verka för en varaktig och

rättvis lösning av denna konflikt.

Därmed får yrkande 3 i motion 1990/91:U429 (c), yrkandena 3

och 4 i motion 1990/91:U601 (mp), motion 1990/91:U625 (fp),

yrkande 4 i motion 1990/91:U627 (v), yrkande 1 i motion

1990/91:U652 (m), yrkande 2 i motion 1990/91:U658 (s) och

yrkande 6 i motion 1990/91:U668 (mp) anses besvarade med vad

utskottet anfört.

Iraks ockupation av Kuwait

Utskottet noterar att ett antal motioner diskuterar förslag

och metoder för att få Iraks ockupation av Kuwait att upphöra.

Som har konstaterats hävdes ockupationen genom de irakiska

truppernas fördrivande i februari 1991.

Med det anförda betraktar utskottet yrkande 1 i motion

1990/91:U658 (s) samt yrkandena 1 och 11 i motion 1990/91:U668

(mp) som besvarade.

Israels ockupation av vissa områden

I motion 1990/91:U627 (v), yrkande 1, föreslås att Sverige i

FN och andra internationella sammanhang skall agera för att

Israels ockupations- och våldspolitik mot det palestinska folket

fördöms.

Utskottet konstaterar att Sverige, bl.a. genom sitt agerande i

FN, redan arbetar för att Israels ockupation av de aktuella

territorierna skall upphöra. Kravet att den israeliska

ockupationen av omgivande områden skall upphöra måste enligt

utskottet ingå i en allomfattande lösning som också tar hänsyn

till de hot och våldshandlingar som omger den israeliska staten.

Utskottet fäster därför stor vikt vid den påbörjade konferensen

om fred och säkerhet i Mellanöstern.

Därmed får yrkande 1 i motion 1990/91:U627 (v) anses besvarat.

Sanktioner mot Israel

I motion 1990/91:U627 (v), yrkande 2, motion 1990/91:U601

(mp), yrkande 1, samt motion 1990/91:U638 (mp), yrkande 2,

föreslås att Sverige i FN skall agera för att sanktioner vidtas

mot Israel på grund av ockupationspolitiken.

Frågan om sanktioner mot Israel behandlades av utskottet i

dess senaste betänkande om Mellanöstern, 1990/91:UU6. Utskottet

konstaterade då att det inte skulle tjäna några konstruktiva

syften att i FN väcka frågan om sanktioner mot Israel. Utskottet

är fortfarande av denna åsikt. Sanktioner mot Israel kan i sig

inte bidra till en förbättring av den situation som råder. De

skulle enligt utskottets mening snarare motverka sitt syfte

genom att omintetgöra förutsättningarna för fortsatta samtal

inom ramen för den regionala Mellanösternkonferensen.

Därmed avstyrks yrkande 2 i motion 1990/91:U627 (v), yrkande 1

i motion 1990/91:U601 (mp) samt yrkande 2 i motion 1990/91:U638

(mp).

Bistånd, humanitära insatser

I yrkande 6 i motion 1990/91:U627 (v) föreslås att Sverige ger

biståndsmedel till PLOs humanitära verksamhet, exempelvis till

utbildning och hälsovård.

Utskottet konstaterade i sitt betänkande 1990/91:UU15 att

Sverige redan ger bistånd till det palestinska folket. Insatsen

kanaliseras genom UNRWA och svenska enskilda organisationer.

Sveriges bidrag till UNRWA är betydande. Av de medel som ges

till organisationen tillfaller cirka en tredjedel Västbanken och

Gaza.

Därmed får yrkande 6 i motion 1990/91:U627 (v) anses besvarat.

I motion 1990/91:U658 (s), yrkande 3, understryks behovet av

humanitära insatser i Mellanöstern. Enligt motionärerna måste

det humanitära biståndet utökas och ges till behövande i

regionen, oavsett i vilket land de befinner sig, även Irak.

I yrkandena 14 och 15 i motion 1990/91:U668 (mp) föreslås att

Sverige tar initiativ till en s.k. Marshallhjälp om sammanlagt

100 miljarder USD till Mellanöstern.

Utskottet konstaterar att Sverige, vad humanitära insatser i

Mellanöstern beträffar, har att ta hänsyn till de

rekommendationer som lämnas av FN. Sverige bör pröva de behov

som föreligger i ljuset av dessa rekommendationer. Utskottet

delar motionärernas önskan att bidra till lindrandet av nöden i

området. Samtidigt kan också konstateras att många av länderna i

Mellanöstern har omfattande ekonomiska resurser som kan frigöras

för humanitära ändamål när väl de egna militära rustningarna

begränsas.

Därmed får yrkande 3 i motion 1990/91:U658 (s) samt yrkandena

14 och 15 i motion 1990/91:U668 (mp) anses besvarade.

Erkännande av Palestina

I motion 1990/91:U627 (v), yrkande 5 (delvis), föreslås att

Sverige stegvis erkänner Palestina, som av PLO den 15 november

1988 utropades som en självständig stat.

Som utskottet påpekade i sitt betänkande 1990/91:UU6 finns

vissa sedan länge uppställda kriterier för Sveriges erkännande

av andra stater. Bl.a. krävs effektiv myndighetsutövning inom

eget territorium. Dessa förhållanden kan inte anses föreligga i

dag. Sverige har konsekvent eftersträvat att erkänna stater så

snart de folkrättsliga förutsättningarna härför föreligger och

inga särskilda skäl talar emot ett erkännande. Ett erkännande är

i sig varken ett uttryck för politiskt stöd till eller sympati

för staten i fråga. Enligt samma princip behöver frånvaron av

ett erkännande inte innebära att den svenska regeringen inte ger

sitt stöd till ett folks rätt till självbestämmande i ett

territorium som det för tillfället inte behärskar.

Därmed avstyrks yrkande 5 (delvis) i motion 1990/91:U627 (v).

Diplomatiska relationer med PLO

I motion 1990/91:U601 (mp), yrkande 2, och motion 1990/91:U627

(v), yrkande 5 (delvis), föreslås att Sverige bör stärka sina

diplomatiska relationer med PLO och höja PLOs

informationskontors diplomatiska status.

Som ovan konstaterats uppfylls inte de villkor som krävs för

ett erkännande av en palestinsk stat. Några förutsättningar för

att etablera diplomatiska relationer med PLO föreligger därför

heller inte.

Därmed avstyrks yrkande 2 i motion 1990/91:U601 (mp) och

yrkande 5 (delvis) i motion 1990/91:U627 (v).

Judisk invandring från Sovjetunionen

I motion 1990/91:U522 (v) föreslås att riksdagen som sin

mening skall ge regeringen till känna att den svenska

utlandsrepresentationen i Sovjetunionen skall informera

sovjetiska medborgare av judisk börd, som ansöker om

transitviseringar, om de av FNs resolutioner som rör de av

Israel ockuperade territorierna samt om Sveriges inställning

till israeliska bosättningar i dessa områden.

Utskottet konstaterar att Sovjetunionen och Israel nyligen har

etablerat diplomatiska relationer. Vidare finns numera direkta

flygförbindelser mellan Moskva och Tel Aviv. Frågan om

transitviseringar torde därmed ha mist sin aktualitet.

Utskottet konstaterar vidare att det inte ankommer på svensk

utlandsrepresentation att informera främmande medborgare om

förhållanden som råder i tredje land.

Därmed avstyrks motion 1990/91:U522 (v).

I motion 1990/91:U627 (v), yrkande 3, föreslås att Sverige

internationellt skall verka för att de judar som utvandrar från

Sovjetunionen själva skall kunna bestämma var de vill bosätta

sig samt att de inte ges möjlighet att bosätta sig på områden

som sedan 1967 är ockuperade av Israel.

Som framgår av vad utskottet anfört tidigare i betänkandet är

det utskottets uppfattning att annektering av ockuperade områden

strider mot den moderna folkrätten. Om ockupationsmakten

medvetet strävar efter att ersätta civilbefolkningen i

ockuperade områden med egna medborgare är detta också

folkrättsstridigt. Utskottet konstaterar att även den Europeiska

Gemenskapen har uttryckt stark kritik mot den israeliska

ockupationspolitiken samt betecknat de nya bosättningarna på

ockuperade territorier som illegala.

Därmed får yrkande 3 i motion 1990/91:U627 (v) anses besvarat.

Svenska insatser inom FNs ram

Miljöpartiet har i motion 1990/91:U668, yrkandena 2--5 samt

yrkande 10, presenterat förslag som skulle innebära att Sverige

i framtiden inte skulle kunna hörsamma rekommendationer och

förfrågningar från FNs säkerhetsråd om svenskt deltagande i

fredsbevarande operationer.

Utskottet har tidigare behandlat denna frågeställning i sitt

betänkande 1990/91:UU18. I detta betänkande konstaterade

utskottet bl.a. att FNs medlemsstater enligt artikel 25 i FNs

stadga är skyldiga att "godtaga och verkställa säkerhetsrådets

beslut". Det är inte möjligt att genom ett riksdagsuttalande

skapa en särställning åt Sverige bland FNs medlemmar. Sveriges

skyldigheter är inte villkorslösa, men Sverige kan å andra sidan

inte kategoriskt friskriva sig från dem. Utskottet vill

understryka den traditionellt stora vikt Sverige fäster vid FNs

ansvar för bevarandet av freden och det starka stöd som Sverige

under lång tid har lämnat för att FNs roll på detta område skall

kunna bli effektivare.

Därmed avstyrks yrkandena 2--5 och 10 i motion 1990/91:U668

(mp).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande internationell fredskonferens

att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1990/91:U429,

yrkandena 3 och 4 i motion 1990/91:U601, motion 1990/91:U625,

yrkande 4 i motion 1990/91:U627, yrkande 1 i motion

1990/91:U652, yrkande 2 i motion 1990/91:U658 samt yrkande 6 i

motion 1990/91:U668 besvarade med vad utskottet anfört,

2. beträffande Iraks ockupation av Kuwait

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U658 samt

yrkandena 1 och 11 i motion 1990/91:U668 besvarade med vad

utskottet anfört,

3. beträffande Israels ockupation av vissa områden

att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U627

besvarat med vad utskottet anfört,

4. beträffande sanktioner mot Israel

att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1990/91:U627, yrkande

1 i motion 1990/91:U601 samt yrkande 2 i motion 1990/91:U638,

men. (v)

5. beträffande bistånd och humanitära insatser

att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1990/91:U627,

yrkande 3 i motion 1990/91:U658 samt yrkandena 14 och 15 i

motion 1990/91:U668 besvarade med vad utskottet anfört,

6. beträffande diplomatiska relationer till Palestina och

PLO

att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1990/91:U601 och

yrkande 5 i motion 1990/91:U627,

7. beträffande judisk invandring från Sovjetunionen

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:U522 förklarar

yrkande 3 i motion 1990/91:U627 besvarat med vad utskottet

anfört,

8. beträffande svenska insatser inom FNs ram

att riksdagen avslår yrkandena 2, 3, 4, 5 och 10 i motion

1990/91:U668.

Stockholm den 14 november 1991

På utrikesutskottets vägnar

Daniel Tarschys

I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Nic

Grönvall (m), Alf Wennerfors (m), Maj Britt Theorin (s), Pär

Granstedt (c), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils T

Svensson (s), Lars Moquist (nyd), Karl-Göran Biörsmark (fp),

Berndt Ekholm (s), Bengt Silfverstrand (s), Ulla-Britt Åbark

(s), Hans Göran Franck (s) och Fanny Rizell (kds).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Seija Viitamäki-Carlsson

(v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Seija Viitamäki-Carlsson (v) anför:

Enligt vänsterpartiets mening är det uppenbart att USA under

den pågående fredskonferensen håller inne en del av sitt

ekonomiska bistånd i syfte att få Israel att medverka i

förhandlingarna. Liknande sanktioner tillämpas även av EG. I

denna mening kan man säga att en viss form av sanktioner redan

förekommer. Att vidta ytterligare konkreta åtgärder för att

sätta makt bakom orden och förmå Israel att medverka till ett

positivt förhandlingsresultat kan bli nödvändigt.

Fredsprocessens vidareutveckling får avgöra när sådana konkreta

åtgärder kan vara lämpliga från världssamfundets sida. Utskottet

instämmer i princip i motionärens uppfattning men vill överlåta

åt regeringen att bedöma om och när sanktioner kan behöva

föreslås.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

4 borde ha hemställt:

4. beträffande sanktioner mot Israel

att riksdagen med bifall till yrkande 2 i motion 1990/91:U627

(v) som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i

denna del.