Bet. 1991/92:UU6

Utrikesutskottets betänkande

1991/92:UU06

Kambodja

Innehåll

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1991/92

UU6

Motionerna

1990/91:U635 av Eva Björne (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna att Sverige i

internationella fora med kraft verkar för att FNs fredsplan

skall kunna genomföras i Kambodja.

1990/91:U649 av Bengt Hurtig m.fl. (v, fp, c, mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en fredslösning måste ge garantier för

att de röda khmererna inte återerövrar makten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att minröjning snarast måste igångsättas i

Kambodja,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att gränslägren mot Thailand skall

neutraliseras,

4. att riksdagen begär initiativ av regeringen inför årets

generalförsamling i FN för att övervakade val snarast genomförs

i Kambodja.

1990/91:U653 av Ulla-Britt Åbark och Lennart Nilsson (s) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige aktivt skall medverka till en

fredlig lösning av Kambodjakonflikten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige skall agera i fråga om

Kambodjas representation i FN,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige skall ge Kambodja särskilt

stöd för att oskadliggöra minor som utplacerats i olika delar av

landet.

1990/91:U667 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Kambodja.

Bakgrund

Kambodja förhöll sig länge neutralt till det utdragna

Vietnamkriget. Amerikanska bombningar av begränsade delar av

Kambodjas territorium i slutet av 1960-talet och vietnamesiskt

utnyttjande av den s.k. Ho Chi Minh-leden ledde dock till att

landet gradvis drogs in i en konflikt som allt mindre

respekterade nationella gränser.

1970 genomfördes en statskupp ledd av general Lon Nol, och

statschefen, prins Norodom Sihanouk, tvingades att gå i exil.

Efter ett femårigt inbördeskrig lyckades Khmer Rouge, de röda

khmererna, ta makten 1975. Under en fyraårsperiod utsattes den

kambodjanska befolkningen för en brutalitet som har få

motsvarigheter i historien. Stora delar av befolkningen

utrotades genom massavrättningar. Andra torterades svårt

och/eller tvångsförflyttades. Huvudstaden Phnom Penh tömdes på

sin befolkning.

År 1979 invaderades Kambodja av vietnamesiska styrkor och en

ny regering etablerades i Phnom Penh. Samtidigt utvecklades en

väpnad konflikt mellan Vietnam och Kina. Mot den av Vietnam

upprättade regeringen i Phnom Penh, ledd av premiärminister Hun

Senn, kämpade tre stridande parter -- de röda khmererna,

Khmerfolkets nationella befrielsefront (KPNLF) och prins

Sihanouks Nationella armé. De röda khmererna var den fraktion

som dominerade och som utgjorde ett reellt hot mot Hun Senns

regering. De röda khmererna förlorade visserligen kontrollen

över större delen av det kambodjanska territoriet efter den

vietnamesiska invasionen, men lyckades behålla kontrollen över

vissa delar som under de följande åren fungerade som baser för

gerillaaktiviteter. De röda khmerernas politiska ledning behöll

sitt grepp om gerillarörelsen, som understöddes av Kina med

ekonomiska bidrag och militära leveranser.

1982 bildades en koalitionsregering i exil av prins Sihanouk,

de röda khmererna och KPNLF. Vad som höll koalitionen lösligt

samman var den gemensamma strävan att avlägsna de vietnamesiska

ockupanterna. Vietnam drog i september 1989 tillbaka sina

militära styrkor, men lämnade den tidigare tillsatta Phnom

Penh-regeringen tillräckligt politiskt och ekonomiskt stöd för

att den skulle kunna behålla makten.

De röda khmerernas fortsatta gerillakrigföring och dess

strävan att återta makten bidrog till att en svår

flyktingsituation uppstod, i huvudsak i gränsområdena mellan

Thailand och Kambodja. Av ca 350 000 flyktingar som alltjämt

befinner sig i detta område återfinns endast en mycket begränsad

del i läger som administreras av UNHCR. Ett betydande antal

flyktingar lever i läger som kontrolleras av de röda khmererna.

Även om den nuvarande regeringen i Phnom Penh inte har

fullständig kontroll beräknas den ha inflytande över den helt

dominerande delen av Kambodjas befolkade områden. Regeringens

reguljära armé, utrustad med avancerade vapen och ett begränsat

antal stridsvagnar, består av ca 45 000 man. Därutöver förfogar

regeringen över 75 000 till 100 000 hemvärnssoldater med lätt

beväpning.

De röda khmererna sägs å sin sida kontrollera närmare 10% av

byarna och har 25 000--35 000 beväpnade soldater plus ungefär

lika många civila kadrer. Organisationen livnär sig delvis på

beskattning av gränshandeln mellan Kambodja och Thailand.

Kina har offentligt deklarerat att den direkta militära

hjälpen till de röda khmererna upphörde i slutet av 1990 men har

trots detta inte helt fullföljt sina avsikter. Kina har också

antytt att stödet till gerillagruppen kan återupptas om

fredsansträngningarna går i stå.

Försöken att få till stånd en fredlig lösning av

Kambodjakonflikten började på allvar under 1987. I november

detta år möttes för första gången prins Sihanouk och

premiärminister Hun Senn för att diskutera detaljerna i en

framtida fredsuppgörelse.

I augusti 1988 träffades de kambodjanska parterna vid ett

informellt möte i Jakarta. Närvarande vid mötet var också

representanter för FNs generalsekreterare, ASEAN, Vietnam och

Laos. Mötet kunde inte enas kring något gemensamt

handlingsprogram men var av vikt genom att det trots allt förde

parterna samman. Ett andra informellt möte, även det utan

konkreta resultat, hölls i början av 1989.

På initiativ av den franska regeringen ersattes de informella

mötena i Jakarta av "Paris International Conference on Cambodia"

(PICC), vars första möte hölls i juli 1989. Utrikesministrar

från 18 länder deltog i ett månadslångt möte tillsammans med de

stridande kambodjanska parterna.

I början av 1990 kom de fem permanenta

säkerhetsrådsmedlemmarna överens om att gemensamt engagera sig i

konflikten. Till detta bidrog det generellt sett förbättrade

internationella klimatet 1989--1990.

Den fredsplan som utarbetats innehåller, förutom krav på

vapenstillestånd, formuleringar om en övergångsperiod syftande

till allmänna och fria val till en konstituerande församling,

tillskapandet av en demokratisk konstitution samt bildandet av

en ny regering baserad på majoritetsförhållandena i den nya

lagstiftande församlingen.

Fredsöverenskommelsen undertecknades av samtliga kambodjanska

parter den 23 oktober 1991 i Paris. Allmänna val beräknas kunna

hållas i början av 1993.

Grunderna i överenskommelsen är:

SNC, det suveräna nationalrådet, förbinder sig att hålla fria

och rättvisa val under FNs överinseende. En ny och legitim

regering bildas.

FNs särskilda organ för övergångsperioden, UNTAC (United

Nations Transitional Authority in Cambodia), med såväl civila

som militära komponenter och direkt underställt

generalsekreteraren, påbörjar efter undertecknande av

överenskommelsen sina uppgifter. SNC (Supreme National Council)

ger UNTAC de maktbefogenheter som krävs för att genomföra valet

samt för att tillfälligtvis ta över skötseln av vissa delar av

den kambodjanska administrationen. UNTAC skall bl.a. kontrollera

alla de myndigheter och organ som har inflytande över valet. Fem

ministerier--utrikes-, försvars- och finansministerierna samt

ministerierna för allmän säkerhet och information--ägnas

"särskild uppmärksamhet". Övriga myndigheter skall enligt

planerna fungera som tidigare, men kan i vissa fall komma att

granskas av UNTAC.

Utländska trupper, rådgivare och övrig militär personal dras

bort från Kambodja. UNTAC verifierar att så verkligen sker.

Återstående 70 % av de kambodjanska styrkorna demobiliseras.

Överenskommelsen om vapenstillestånd innebär också att

parterna inte kan utnyttja den nya situationen till att utöka

sina respektive territorier eller vidta åtgärder som senare kan

leda till förnyade strider.

Kambodjanska flyktingar och tvångsförflyttade personer som

befinner sig utanför Kambodja har rätt att återvända till ett

liv i "säkerhet och värdighet", utan trakasserier eller

betvingande åtgärder från myndigheternas sida.

I flera annex till överenskommelsen ges vidare detaljer för

UNTACs mandat. I ett beslut i säkerhetsrådet i oktober 1991

fastslogs att en mindre förhandsmission, UNAMIC (United Nations

Advance Mission in Cambodia), skall placeras i Kambodja som

inledning på omvandlingen av Kambodja till ett land i fred.

UNAMICs uppgifter skall huvudsakligen vara att bistå med

militära förbindelseofficerare i tvister kring

stilleståndsavtalet samt med utbildning av civila i avsikt att

undvika olyckor orsakade av minsprängningar.

De resurser som behöver ställas till UNTACs förfogande är ännu

inte fastställda, men beräknas bli mycket omfattande.

Utskottet

I motion 1990/91:U653 (s), yrkande 1, föreslås att Sverige

aktivt skall medverka till en fredlig lösning av

Kambodjakonflikten. I motion 1990/91:U635 (m) föreslås att

Sverige i internationella fora med kraft skall verka för att FNs

fredsplan skall kunna genomföras i Kambodja. I motion

1990/91:U649 (v, fp, c, mp), yrkande 4, föreslås att Sverige

inför 1991 års generalförsamling i FN skall ta initiativ för att

övervakade val snarast genomförs i Kambodja.

I motion 1990/91:U653 (s), yrkande 2, föreslås att Sverige

skall agera i frågan om Kambodjas representation i FN.

I motion 1990/91:U649 (v, fp, c, mp), yrkande 3, föreslås att

gränslägren mot Thailand skall neutraliseras.

Två motioner tar upp problemet med minröjning i Kambodja,

motion 1990/91:U653 (s), yrkande 4, och motion 1990/91:U649 (v,

fp, c, mp), yrkande 2.

I motion 1990/91:U649 (v, fp, c, mp), yrkande 1, föreslås att

riksdagen skall ge regeringen till känna att en fredslösning

måste innehålla garantier för att de röda khmererna inte

återerövrar makten. I motion 1990/91:U667 (c), yrkande 13,

anförs att världssamfundet har ett ansvar för att Kambodja får

en utveckling mot demokrati och respekt för de mänskliga

rättigheterna. I detta ingår att de röda khmererna inte återfår

makten.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att

Kambodjakonflikten genom fredsavtalets undertecknande kommit

närmare en bestående fredlig lösning. FN kommer genom UNAMIC och

UNTAC att spela en avgörande roll för den fortsatta utvecklingen

i Kambodja. Utskottet finner det självklart att Sverige även

fortsättningsvis ger sitt aktiva stöd till de ansträngningar som

görs samt ställer sig positivt till vidgade biståndsinsatser i

landet. Utskottet förutsätter också att regeringen diplomatiskt

erkänner det nya Kambodja när förutsättningarna därför

föreligger. Utskottet anser att motionärernas förslag rörande

FNs fredsplan har tillfredsställts genom de överenskomna

fredsarrangemangen.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att en lösning

som innebär att Kambodjas plats i FN har intagits av Kambodjas

Högsta nationella råd (SNC) har uppnåtts. Den situation som

beskrivs i motionen 1990/91:U653 (s), yrkande 2, är inte längre

aktuell.

Utskottet noterar att fredsuppgörelsen fäster stor vikt vid en

allomfattande lösning av de problem Kambodja har ställts inför.

Som konstaterades ovan kommer flyktingar och tvångsförflyttade

personer nu att ges rätt att återvända till Kambodja. UNTAC

kommer att ges omfattande befogenheter att kontrollera att en

normalisering av tillståndet i Kambodja verkligen sker. Behovet

av en s.k. neutralisering av gränslägren mot Thailand kommer

enligt utskottets mening att undanröjas om den nu påbörjade

fredsprocessen fullföljs enligt intentionerna.

UNAMIC har bildats bl.a. för att skyndsammast ta itu med den

ytterst angelägna uppgiften att arbeta med minröjning i landet.

Kostnaderna för UNAMIC, ca 20 miljoner USD, kommer enligt

FN-organisationens fördelningsmodell att delvis bekostas av

Sverige.

Utskottet konstaterar att den fredsplan som parterna har

undertecknat syftar till att omvandla Kambodja till en demokrati

med etablerad respekt för de mänskliga rättigheterna. De röda

khmererna är emellertid fortfarande en faktor att ta hänsyn

till. UNTACs roll kommer i detta sammanhang att bli viktig.

Genomförs fria och rättvisa val får det kambodjanska folket en

möjlighet att självt välja den framtid man önskar.

Med det ovanstående får motion 1990/91:U635 (m), motion

1990/91:U649 (v, fp, c, mp), yrkandena 1--4, motion 1990/91:U653

(s), yrkandena 1--2 och 4, samt yrkande 13 i motion 1990/91:U667

(c) anses besvarade.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande Kambodjakonflikten

att riksdagen förklarar motion 1990/91:U635, yrkandena 1, 2, 3

och 4 i motion 1990/91:U649, yrkandena 1, 2 och 4 i motion

1990/91:U653 samt yrkande 13 i motion 1990/91:U667 besvarade med

vad utskottet anfört.

Stockholm den 14 november 1991

På utrikesutskottets vägnar

Daniel Tarschys

I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Nic

Grönvall (m), Alf Wennerfors (m), Maj Britt Theorin (s), Pär

Granstedt (c), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils T

Svensson (s), Lars Moquist (nyd), Karl-Göran Biörsmark (fp),

Berndt Ekholm (s), Bengt Silfverstrand (s), Ulla-Britt Åbark

(s), Hans Göran Franck (s) och Fanny Rizell (kds).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Seija Viitamäki-Carlsson

(v) närvarit vid den slutliga behandlingen.