Bet. 1992/93:AU1

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1992/93:AU01

Jämställdhet

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1992/93

AU1

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas 23 motioner om jämställdhet

mellan kvinnor och män från den allmänna motionstiden vid

föregående riksmöte. Motionerna gäller bl.a. kvinnors

egenföretagande, löneskillnader mellan kvinnor och män, kvinnors

arbetsmiljö och hälsa samt frågor i anslutning till den nya

jämställdhetslagen. Åtskilliga av de nu aktuella

motionsyrkandena liknar dem som utskottet behandlade på våren

1991 i samband med propositionen om en ny jämställdhetslag, m.m.

Samtliga motioner avstyrks bl.a. med hänvisning till pågående

utredningsarbete och aktuell projektverksamhet. Utskottet är

inte heller berett att förorda några ändringar i den nya

jämställdhetslagen.

Till utskottets betänkande har fogats två reservationer från

Socialdemokraterna samt meningsyttring från Vänsterpartiet.

Motionerna

1991/92:A225 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om minskade löneskillnader mellan män och

kvinnor,

13. att riksdagen hos regeringen begär att Arbetslivsfonden

får i uppdrag att satsa på särskilda kvinnoprojekt i enlighet

med vad som anförts i motionen,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av ett aktivt

jämställdhetsarbete.

1991/92:A414 av Sinikka Bohlin m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tydliga direktiv och permanenta resurser

till jämställdhetsarbete.

1991/92:A707 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

31. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet

för tillförande av regler riktade mot kollektiv

könsdiskriminering i enlighet med vad i motionen anförts under

avsnitt 5.6.2,

32. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet

för införande av ett förbud mot alla sexuella trakasserier i

lagen i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.6.3,

33. att riksdagen hos regeringen begär förslag om bestämmelser

om ekonomiskt skadestånd i enlighet med vad i motionen anförts,

34. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet så

att arbetsledningen enligt 4 § inte skall behöva vara uppenbart

oförmånlig för att grunda ett skadeståndsansvar i enlighet med

vad i motionen anförts under avsnitt 5.6.4.

1991/92:A708 av Berit Andnor m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om särskilda insatser från arbetslivsfonderna

för att stimulera utvecklingen av arbetsorganisatoriska

lösningar i branscher där deltidsarbetandet är omfattande, i

syfte att öka antalet heltidsarbeten.

1991/92:A801 av Annika Åhnberg (v) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om nödvändigheten av skydd mot indirekt könsdiskriminering genom

missgynnande av föräldralediga vid upprättande av

turordningsavtal för uppsägning vid arbetsbrist.

1991/92:A802 av Lena Boström (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

regeringens jämställdhetspolitik.

1991/92:A803 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att ge kvinnorna möjligheter

till egenföretagande och en vidgad arbetsmarknad,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att bryta monopolen för att ge

kvinnor möjlighet att välja arbetsgivare och arbetsmiljö samt

inflytande över sitt arbete.

1991/92:A804 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att ett kvinnligt resurscentrum bör inrättas

i Örebro län och knytas till Forum för kvinno- och

jämställdhetsstudier vid högskolan i Örebro.

1991/92:A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) vari

yrkas

2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en

arbetsgrupp bestående av enbart kvinnor med uppgift att

analysera vad en harmonisering med EG kommer att innebära för

kvinnornas situation i Sverige i enlighet med vad i motionen

anförts,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utjämning av löneskillnaderna,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om förändringar i jämställdhetslagen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om personalkooperativ,

35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om insatser för att förstärka

kvinnorepresentationen.

1991/92:A806 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förutsättningarna för att uppnå

jämställdhet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om jämställdhetslagens tillämpningsområde,

3. att riksdagen beslutar att utbildningsområdet skall

omfattas av jämställdhetslagen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lika lön för lika arbete och kollektiv

lönediskriminering,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett nytt arbetsvärderingssystem,

7. att riksdagen beslutar att kollektivavtal om jämställdhet

måste ha minst lagens krav.

1991/92:A807 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en omfördelning av arbetsmarknadspolitiska

medel för att hjälpa kvinnor som arbetar i vård, omsorg och

utbildning att starta eget och för speciella utbildningsinsatser

för kvinnor som behöver kompletteringsutbildning,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en skärpt

jämställdhetslagstiftning enligt motionens inriktning.

1991/92:A809 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utdelningskriterier för stipendier till

män och kvinnor.

1991/92:A810 av Marianne Andersson och Marianne Jönsson (c)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skärpning av jämställdhetslagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om JämO:s tillsynsmöjlighet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utredning om utvidgning av

jämställdhetslagens tillämpningsområde.

1991/92:A812 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förutsättningarna för jämställdhet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om jämställdhetsarbetet i skolan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utöka jämställdhetsombudsmannens

tillsynsområde,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om EG:s betydelse för kvinnors arbetsmarknad.

1991/92:A813 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av kvinnlig kompetensutveckling,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Arbetslivsfonden aktivt bör stödja

arbetsplatsprogram där kvinnor får del av förändringsarbetet.

1991/92:A815 av Rose-Marie Frebran och Alwa Wennerlund (kds)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kartläggning av trakasserier

inom könssegregerade yrkesområden samt behovet av utbildning i

jämställdhetsfrågor inom mansdominerade utbildningar.

1991/92:A816 av Rose-Marie Frebran (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder för att stärka

Löneskillnadsutredningens pågående arbete.

1991/92:A817 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om jämställdhet i arbetslivet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en särskild utredning tillsätts för

att belysa vilka förbättringar sjuklöneperioden medför av

kvinnors arbetsmiljö och arbetsorganisation,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skärpt jämställdhetslagstiftning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om jämställdhet i det politiska livet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att satsa på och uppmärksamma

hälsoproblem som är typiska för kvinnor.

1991/92:Fi41 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

43. att riksdagen hos regeringen begär att Arbetslivsfonden

får i uppdrag att satsa på särskilda kvinnoprojekt i enlighet

med vad som anförs i motionen.

1991/92:Fi83 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att deltidsarbetande ges förtur till

anställningar med högre sysselsättningsgrad.

1991/92:Fi408 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av fler kvinnor på högre statliga

befattningar inom ekonomisektorn.

1991/92:U532 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenska kvinnors politiska representation.

1991/92:So612 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att

jämställdhetsombudsmannen får i uppdrag att komma med

utvärdering av och förslag till åtgärder som stimulerar män att

ta föräldraledigt enligt vad som i motionen anförts.

Utskottet

Inledning

Utskottet behandlade under våren 1992 vissa frågor rörande

jämställdheten mellan män och kvinnor i samband med

medelsanvisning till statlig och annan verksamhet på

jämställdhetsområdet (bet. 1991/92:AU8, rskr. 133).

I detta sammanhang behandlas kvarvarande yrkanden i

jämställdhetsfrågor i de till utskottet hänvisade motionerna

från den allmänna motionstiden år 1992. De avser bl.a. den

allmänna inriktningen av jämställdhetspolitiken, kvinnors

egenföretagande och den offentliga sektorn, löneskillnader

mellan kvinnor och män, kvinnors arbetsmiljö och hälsa samt

kvinnors inflytande. Vidare berörs frågor i anslutning till den

nya jämställdhetslagen (prop. 1990/91:113, bet. AU17, rskr.

288). Dessa frågor rör lagens tillämpningsområde, reglerna om

aktiva åtgärder, bl.a. jämställdhetsplaner, indirekt

diskriminering m.m. Åtskilliga av de nu aktuella

motionsyrkandena liknar dem som utskottet behandlade i samband

med den ovan nämnda propositionen om en ny jämställdhetslag m.m.

(Olika på lika villkor) under våren 1991.

Allmän inriktning

I två motioner tas frågor upp om förutsättningarna för

jämställdhet.

I motion A806 av Lars Werner m.fl. (v) anförs att det är

inflytandet över den egna arbetssituationen och inte

konkurrensen mellan arbetsgivarna som kan ge kvinnorna en

starkare ställning och bättre arbetsvillkor. En förändrad

maktstruktur i samhället kan skapa ett samhälle där kvinnor och

män har lika värde.

I motion A812 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) framhålls

att kampen för jämställdhet också är kampen för att erkänna

individuella skillnader. Alla individer måste bedömas efter sina

egenskaper. Vidare anför motionärerna att jämställdhetsfrågan är

lika viktig för mannen som för kvinnan och att insatser krävs

inom många olika delar av samhället. Bl.a. handlar

jämställdhetsarbetet om att påverka attityder -- och inte enbart

om att fatta politiska beslut. Föräldraskapet skulle avsevärt

underlättas om familjen själv fick välja barnomsorg. Valfrihet

och alternativ inom omsorg och vård främjar jämställdheten.

Utskottet kan -- liksom vid behandling av motsvarande frågor

vid flera tillfällen tidigare -- konstatera att det råder en

bred politisk enighet i fråga om de övergripande målen i

jämställdhetspolitiken. De mål som formulerades år 1988 (prop.

1987/88:105, bet. AU17, rskr. 364) står fast. Det innebär att

kvinnor och män skall ha samma rättigheter, skyldigheter och

möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Uppenbart är

att många problem återstår innan jämställdheten är förverkligad

på alla plan. Vilka medel som bör tillgripas finns det olika

meningar om. Enligt utskottets mening är det fråga om insatser

över hela fältet, såväl vad gäller politiska beslut som

attitydförändrande arbete. Statliga insatser och initiativ på

särskilda områden kommer att redovisas senare i betänkandet i

samband med motioner på dessa områden.

Arbetsmarknadsverkets handlingsprogram för att öka

jämställdheten i arbetslivet, antaget av styrelsen i februari

1992, slår fast att principen om lika behandling och allas

likhet inför lagar och bestämmelser självfallet är en

grundförutsättning för att samhällets jämställdhetsmål skall

uppnås. Vidare måste könsuppdelningen på arbetsmarknaden

motarbetas så att både kvinnors och mäns förutsättningar,

intressen och kompetens används bättre. Föreställningen om att

jämställdhet mellan kvinnor och män redan är uppnådd är i dag

ett av de viktigaste hindren för en utveckling mot ökad

jämställdhet. Bl.a. vill arbetsmarknadsverket satsa på mer

kvalificerad arbetsmarknadsutbildning för kvinnorna så att de

inte fastnar i monotona arbetsuppgifter.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motionerna

A806 och A812 inte bör föranleda något initiativ från riksdagens

sida. Därmed avstyrks motionerna i berörda delar.

I två motioner berörs frågan om resurser till

jämställdhetsarbetet.

Sinikka Bohlin m.fl. (s) begär i motion A414 ett

tillkännagivande om tydliga direktiv och permanenta resurser

till jämställdhetsarbetet. Enligt motionärerna räcker det inte

med en ny lag om jämställdhet; det är också nödvändigt med

resurser och uttalad styrning från statsmakterna. Lena Boström

(s) uttalar i motion A802 att det är ytterst angeläget att

resurserna bibehålls och helst utökas så att

jämställdhetsarbetet kan fullföljas.

Som ovan nämnts har utskottet under våren 1992 behandlat

anslag till jämställdhet i sitt betänkande 1991/92:AU8. I sitt

av riksdagen godkända betänkande anför utskottet att det delar

regeringens bedömning i fråga om medelsbehovet till anslaget

Särskilda jämställdhetsåtgärder. Detta innebär att anslaget

under budgetåret 1992/93 uppgår till 10,6 miljoner kronor

jämfört med 13,3 miljoner kronor budgetåret innan. En förklaring

till minskningen är att den speciella satsningen på projekt för

ökad kvinnorepresentation i statliga organ har upphört.

Utskottet har inte ändrat uppfattning i frågan om resurser till

särskilda jämställdhetsåtgärder och avstyrker därmed motionerna

A414 i denna del och A802.

Kvinnors villkor på arbetsmarknaden

Kvinnors företagande och den offentliga sektorn

I fyra motioner behandlas frågor om kvinnors företagande och

den offentliga sektorn.

I motion A803 av Gullan Lindblad m.fl. (m) ställs frågan om

det är nödvändigt att kvinnor är offentliganställda. Genom att

vård- och omsorgsverksamheten varit monopoliserad har inte

vårdpersonalens kunskap och yrkesskicklighet tagits till vara på

ett positivt sätt enligt motionärerna. Personalen har haft

alltför litet inflytande över arbetet och dess organisation.

Motionärerna begär ett tillkännagivande angående vikten av att

ge kvinnorna möjligheter till egenföretagande och en vidgad

arbetsmarknad. Vidare begärs ett uttalande om vikten av att

bryta monopolen för att ge kvinnor möjlighet att välja

arbetsgivare och arbetsmiljö samt inflytande över sitt arbete.

Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) menar i motion A805

att den offentliga sektorn snabbt förändras och att

möjligheterna att starta egna företag inom vård och omsorg ökar.

Enligt motionärerna är det viktigt att avskaffa de regler som

hindrar egenföretagande, t.ex. i personalkooperativ. Ett av

hindren för att bilda personalkooperativ är att minst fem

personer måste ingå som medlemmar. Dessutom finns inte

möjligheten att ha anställda.

Ylva Annerstedt m.fl. (fp) anför i motion A807 att en

utveckling mot EG-förhållanden har påbörjats i Sverige med många

kvinnliga företagare på bl.a. vårdområdet. Regeringen bör dock

medverka till snabbare förändringar genom att initiera att en

större del av tillgängliga arbetsmarknadsresurser avsätts för

att praktiskt förbereda intresserade kvinnor för eget

företagande inom vård, omsorg och utbildning. Även

kompletteringsutbildning kan behövas.

Även i motion A817 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) betonas

fördelarna för kvinnor när de offentliga monopolen bryts; bl.a.

flera arbetsgivare att välja mellan samt ökade möjligheter att

starta eget. Enligt motionärernas uppfattning är denna

utveckling ett bra sätt att minska löneskillnaderna.

Utskottet vill i detta sammanhang redovisa det kvinnliga

företagandets utveckling. SCB:s undersökning av nyföretagandet

visar att det kvinnliga nyföretagandet ökade från 15 % av

samtligt nyföretagande år 1989 till 19 % år 1990 och till 17 %

år 1991. Andelen nystartade företag där verksamheten drivs

gemensamt av kvinna och man har ökat kraftigt; från ca 5 % åren

1989--1990 till 13 % år 1991. 6 % av de nya företagen inom

industrinäringarna och 19 % inom tjänstenäringarna drivs av en

kvinnlig företagare (år 1991). Mer än hälften av kvinnorna

väljer att starta som enskild näringsidkare medan manliga

företagare främst väljer att starta företag i aktiebolagsform.

Totalt beräknas ca 20 000 nya företag ha startats under år 1991,

vilket innebär en mindre nedgång jämfört med tidigare år. Enligt

SCB:s AKU-undersökningar har antalet egna företagare totalt sett

minskat på senare år. År 1989 uppgick antalet kvinnliga

företagare således till 104000 och år 1991 till 95 000.

Antalet manliga företagare minskade under samma period från 289

000 till 284 000. De flesta kvinnliga egenföretagarna återfinns

inom detaljhandel, jordbruk m.m. samt inom området personlig

service.

När likartade motioner har behandlats tidigare år har

utskottet uttalat att det är önskvärt att åstadkomma ett ökat

kvinnligt företagande inom samtliga näringsgrenar. Denna

uppfattning står utskottet kvar vid.

Utskottet vill vidare erinra om att användningen av

starta-eget-bidraget har vidgats fr.o.m. budgetåret 1992/93.

Detta bidrag kan utgå till person som söker arbete genom

arbetsförmedlingen när lämpligt arbete inte finns eller annan

arbetsmarknadspolitisk åtgärd inte är aktuell. Utvidgningen av

bidraget innebär att från juli 1992 lämnas bidraget inte enbart

till arbetslös person utan även till person som riskerar

arbetslöshet eller är bosatt inom de regionalpolitiska

stödområdena. Bidragsperioden på sex månader kan -- om det finns

särskilda skäl -- förlängas med ytterligare sex månader. Även

bidragets storlek har ökat genom att det skall motsvara det

utbildningsbidrag som skulle ha beviljats en nyföretagare om

denne deltagit i arbetsmarknadsutbildning, dvs. lägst 338 kr per

dag. Såväl i arbetsmarknadsutskottets yttrande till

finansutskottet (1991/92:AU5y) som i finansutskottets av

riksdagen godkända betänkande (1991/92:FiU30, rskr. 350) ställer

man sig bakom regeringens uppfattning att AMS bör verka för att

starta-eget-bidraget används som ett medel för att bredda

kvinnornas möjligheter på arbetsmarknaden.

Beträffande den i motion A805 berörda frågan om bildande av

personalkooperativ vill utskottet redovisa att lagutskottet har

behandlat detta ämnesområde i sitt betänkande 1991/92:LU1.

Nykoop-företagsutredningen har år 1991 lagt fram betänkandet

(SOU 1991:24) Visst går det an!. Förslagen i betänkandet syftar

till att underlätta bildandet av ekonomiska föreningar och att

främja den kooperativa verksamhetsformen i övrigt. Bl.a.

föreslås att föreningslagen ses över och att frågan om en

minskning av lägsta antalet fysiska personer som kan bilda en

ekonomisk förening övervägs på nytt. Utskottet har under hand

från regeringskansliet inhämtat att en proposition planeras på

detta område under hösten 1992.

Med hänsyn till att det är av största vikt för Sveriges

ekonomiska utveckling under 1990-talet att små- och

nyföretagandet får en renässans, vill utskottet betona vikten av

kvinnornas företagande inom såväl näringslivet som vård- och

utbildningsområdet. Utskottet har ingen annan uppfattning än

motionärerna vad gäller behovet av förberedande utbildning för

kvinnor som startar företag. Starta-eget-kurser arrangeras

regelbundet av olika organ, bl.a. av de regionala

utvecklingsfonderna. En person som söker starta-eget-bidraget

(se ovan) erbjuds av arbetsförmedlingen att gå på lämplig

starta-eget-kurs med utbildningsbidrag. Vidare har regeringen i

slutet av år 1991 uppdragit åt NUTEK (Närings- och

teknikutvecklingsverket) att tillsammans med berörda myndigheter

och organ sammanställa ett informationsmaterial riktat till

kvinnliga företagare. En annan del av uppdraget till NUTEK

gäller att analysera möjligheter och hinder som möter kvinnliga

företagare i det regionalpolitiska stödområdet. Förslag för att

främja kvinnors företagande i stödområdet skall lämnas. Frågor

om stöd till kvinnor som övergår från verksamhet i offentlig

sektor till egen verksamhet bör särskilt uppmärksammas.

Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den 31 oktober

1992.

De insatser som har beskrivits ovan är enligt utskottets sätt

att se viktiga bidrag till att öka kvinnornas möjligheter till

företagande -- även inom de sektorer som hittills har präglats

av en stor offentlig produktion. Med hänvisning till det anförda

avstyrks motion A803 samt motionerna A805, A807 och A817 i

aktuella delar.

Löneskillnader mellan kvinnor och män

I två motioner behandlas löneskillnader mellan kvinnor och

män.

I Socialdemokraternas motion A225 betonas att löneutjämningen

mellan män och kvinnor i Sverige måste fortsätta. En viktig

förutsättning härför är enligt motionärerna att de fackliga

organisationerna fortsätter att framgångsrikt driva en

solidarisk lönepolitik.

I motion A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c)

påtalas att löneskillnaderna mellan kvinnor och män fortsätter

att öka. Hela samhällslivet är uppbyggt på att värdera de

manliga egenskaperna högre. Enligt motionärerna behövs därför

ett könsneutralt arbetsvärderingssystem. Vidare bör större

ansvar läggas på arbetsgivaren för att utjämna löneskillnaderna.

Utskottet ser allvarligt på att löneskillnaderna mellan

kvinnor och män från slutet av 1980-talet på vissa områden har

ökat.

Utskottet anser därför att den utredning om löneskillnader

mellan kvinnor och män som påbörjats under år 1991 är viktig.

Enligt direktiven (dir. 1991:61) har den särskilda utredaren

till uppgift att utreda arten av och orsakerna till

löneskillnader mellan kvinnor och män samt olika möjligheter att

komma till rätta med förekommande lönediskriminering av kvinnor

på arbetsmarknaden. Uppdraget innebär att utredaren bör bedöma

vilket behov av lönestatistik som föreligger för att ge en

tillräckligt god statistisk information om kvinnors resp. mäns

löneutveckling. Vidare bör utredaren lämna en analys av olika

orsakssamband bakom existerande löneskillnader mellan kvinnor

och män. Bl.a. bör marknadskrafternas inverkan på lönesättningen

samt den manliga dominansen inom förhandlingssystemet belysas.

Utredaren bör vidare redovisa fördelar och nackdelar med

arbetsvärdering som en metod för att jämföra arbeten som

vanligtvis utförs av kvinnor resp. av män. Om så befinns

lämpligt kan försök med arbetsvärdering genomföras inom

utredningens ram. Utredaren bör redovisa sitt arbete senast vid

utgången av år 1992.

Utskottet har i oktober 1992 informerat sig om

Löneskillnadsutredningens arbete. Beträffande området

arbetsvärdering har utredningen dels sett på utländska

erfarenheter, dels följt ett par tre pågående

arbetsvärderingsprojekt på lokal nivå i Sverige. Såväl frågan om

arbetsvärdering som övriga utredningsuppgifter inom uppdragets

ram är nu under övervägande. Utskottet anser att en utjämning av

löneskillnaderna mellan kvinnor och män är en av de viktigaste

jämställdhetsfrågorna på 90-talet.

Utskottet konstaterar att frågan om löneskillnader mellan

kvinnor och män är föremål för en grundlig genomlysning.

Utredningsresultatet bör enligt utskottets uppfattning kunna ge

väsentlig information på de områden som berörs i motionerna. Mot

bakgrund av det pågående utredningsarbetet bör de i sammanhanget

upptagna motionerna -- A225 och A805 -- inte påkalla någon

riksdagens åtgärd. De avstyrks därmed i tillämpliga delar.

I motion A816 av Rose-Marie Frebran (kds) begärs åtgärder

för att stärka Löneskillnadsutredningen. Enligt motionen är

det positivt att en statlig utredning om löneskillnader mellan

kvinnor och män har tillsatts av föregående regering. Den nya

regeringen bör dock stärka utredningen genom att ge frågan om

könsneutral arbetsvärdering överordnad prioritet samt överväga

om utredningen behöver mer tid för sitt arbete.

Som utskottet redovisat ovan bör Löneskillnadsutredningen

kunna redovisa sitt arbete senast vid utgången av år 1992.

Utredningen är i slutfasen av sitt arbete. Som ovan redovisats

överväger utredningen just nu det material som inhämtats i fråga

om arbetsvärdering. Någon omprioritering av

utredningsuppgifterna eller ändrade tidsmässiga förutsättningar

för utredningens bedrivande kan därför inte vara aktuella. Med

det anförda avstyrks motion A816.

Kvinnors arbetsmiljö och hälsa

I fyra motioner berörs Arbetslivsfondens arbete.

I Socialdemokraternas motioner A225 och Fi41 begärs att

Arbetslivsfonden får i uppdrag att satsa på särskilda

kvinnoprojekt. Under en tvåårsperiod bör fonden få möjlighet att

inom ramen för sina resurser vid sidan av gällande regler satsa

50 miljoner kronor per år i sådana projekt. Projekten skall tas

fram gemensamt av arbetsgivaren och berörda fackliga

organisationer. Fysisk arbetsmiljö, arbetsorganisation,

kompetensutveckling m.m. kan aktualiseras. Fonden bör också få i

uppdrag att dokumentera erfarenheterna från projekten och

informera om dem.

Margareta Winberg m.fl. (s) yrkar i motion A813 att

Arbetslivsfonden aktivt bör stödja arbetsplatsprogram, där

kvinnor får del av förändringsarbetet.

I motion A708 av Berit Andnor m.fl. (s) begärs särskilda

insatser av arbetslivsfonderna för att stimulera utvecklingen av

arbetsorganisatoriska lösningar i branscher där

deltidsarbetandet är omfattande, i syfte att öka antalet

heltidsarbeten.

Utskottet vill för sin del anföra följande.

I Arbetslivsfondens verksamhetsplan för 1992/93, antagen av

fondens styrelse den 15 juni 1992, sägs:

Under året ska i genomsnitt minst 20 procent av de anställda

med de mest utsatta arbetena beröras i de arbetsplatsprogram som

får stöd av fonden. Särskild uppmärksamhet ska riktas mot

speciellt utsatta arbeten som ofta innehas av kvinnor. Fonden

bör särskilt medverka till sådana insatser för kvinnor som

bidrar till breddat yrkeskunnande med möjlighet till ökat ansvar

och vidgat arbetsinnehåll.

För att förverkliga dessa mål har den centrala

Arbetslivsfonden tillsatt en särskild arbetsgrupp för kvinnors

arbetsmiljö. En av uppgifterna är att initiera

förändringsprojekt i kvinnodominerade branscher. Varje regional

arbetslivsfond har också utsett en särskild kontaktperson för

frågor som rör kvinnors arbetsmiljö. Enligt vad utskottet

inhämtat räknar arbetsgruppen med att lägga fram ett förslag

till arbetsplan för kvinnors arbetsmiljö, vilken skall kunna

behandlas av fondens styrelse i början av december 1992.

Utskottet redovisar vidare att fram till augusti 1992 har

fonden beviljat 5 125 miljoner kronor till drygt 6 500

arbetsplatsprogram. Programmen rör närmare 1,4 miljoner

anställda, varav ca 54 % är kvinnor. Exempel på satsningar är

förändring av arbetsorganisation inom vårdyrkena, breddning av

de anställdas kompetens och arbetslag med arbetsrotation. Flera

av arbetsplatsprogrammen syftar till ökad jämställdhet genom att

kvinnor utbildas inom traditionellt manliga yrken. Nya

arbetsområden öppnas för kvinnorna exempelvis när arbetsgivare

tillsammans med fonden satsar på maskiner som anpassas till

kvinnor.

Riksdagens beslut i samband med kompletteringspropositionen

våren 1992 (1991/92:FiU30, rskr. 350) innebar att

Arbetslivsfondens ca 11,4 miljarder kronor (därtill kommer

avkastning på kapitalet) minskades med två miljarder kronor.

Vidare har regeringen uppdragit åt Arbetslivsfonden att särskilt

beakta småföretagens behov vad gäller arbetsmiljöförbättringar

och rehabiliterande insatser. I kompletteringspropositionen görs

bedömningen att Arbetslivsfonden skall kunna besluta om

ytterligare 2,5 miljarder kronor utöver tidigare planerad

bidragsgivning fram t.o.m. december 1993. Utskottet konstaterar

vidare att regeringen och det socialdemokratiska partiet i

slutet av september 1992 kommit överens om att föreslå riksdagen

att ca 3 miljarder kronor engångsvis dras in från

Arbetslivsfonden som ett led i de olika åtgärder som nu

initieras i syfte att få balans i statsbudgeten och den svenska

ekonomin.

Arbetsmiljökommissionens kartläggning av de mest utsatta

arbetsplatserna visade att det är kvinnor som har de sämsta

arbetsmiljöerna. Kvinnor drabbas därför också i högre

utsträckning än männen av skador och därav föranledd

sjukfrånvaro.

Mot bakgrund av de ändrade ekonomiska förutsättningarna för

Arbetslivsfondens arbete utgår utskottet från att

Arbetslivsfondens fortsatta arbete koncentreras till de mest

utsatta arbetsplatserna, vilket innebär att insatserna för att

förbättra kvinnornas arbetsmiljö förstärks.

Med hänvisning till den pågående utvecklingen anser utskottet

att det inte är aktuellt att vidta någon särskild riksdagens

åtgärd med anledning av de aktuella motionerna. Motionerna A225,

A708, A813 och Fi41 avstyrks därför, samtliga i berörda delar.

Kvinnors hälsa tas upp i motion A817 av Karin Pilsäter

m.fl. (fp). Motionärerna betonar vikten av att satsa på och

uppmärksamma hälsoproblem som är typiska för kvinnor. Enligt

motionärerna beror kvinnornas högre sjukfrånvaro jämfört med

männens troligen på kvinnornas dåliga arbetsmiljö och

arbetsorganisation. Konsekvenserna av sjuklöneperioden för

kvinnornas arbetsmiljö bör därför belysas i en särskild

utredning. I ökad omfattning bör man i fortsättningen satsa på

forskning kring kvinnors hälsoproblem samt kvinnors arbete och

hälsa.

Som utskottet beskrivit ovan har Arbetslivsfonden särskild

uppmärksamhet riktad mot kvinnornas arbetsmiljö och

arbetsorganisation. Utskottet utgår från att denna satsning blir

föremål för uppföljning och utvärdering.

Socialutskottet har tidigare behandlat frågor om kvinnor och

hälsa. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:SoU15

(rskr. 223) redovisar socialutskottet (från budgetpropositionen

1991/92:100 bil. 6) att kvinnors sjukdomar, symptom och skador

orsakas av ett samspel av faktorer inom arbetsliv och familj.

Kvinnornas sjukfrånvaro har under 1980-talet ökat mer än

männens. Socialutskottets bedömning är att kvinnosjukvården är

eftersatt och att kvinnors särskilda hälsoproblem inte fått

tillräcklig uppmärksamhet. Socialutskottet ser det angeläget att

dessa frågor uppmärksammas ytterligare i framtiden.

Folkhälsoinstitutet har här en viktig uppgift enligt

socialutskottet. Vidare utgår socialutskottet från att

regeringen utan något initiativ från riksdagens sida noga följer

utvecklingen.

Folkhälsoinstitutet -- vilket har inrättats den 1 juli 1992 --

skall omsätta hälsopolitiska initiativ i programarbete. Kvinnors

hälsa är benämningen på ett av programmen, som nu påbörjas.

Verksamhetsplanen för detta program tar bl.a. upp forskning,

utvecklingsarbete och opinionsbildning. För verksamhetsåret

1992/93 prioriteras bl.a. följande projekt: kvinnor och

arbetsliv, unga kvinnor och ensamstående kvinnor med barn samt

kunskap om kvinnors hälsa och villkor. Inom det sistnämnda

området sägs i verksamhetsplanen att Folkhälsoinstitutet bör ta

initiativ till diskussioner med berörda organ och forskare m.fl.

angående frågan hur forskningen om kvinnors hälsa i ett brett

perspektiv bäst skall organiseras och stimuleras.

Vidare har Arbetsmiljöfonden stött forsknings- och

utvecklingsprojekt som rör kvinnor och hälsa, såväl i snävare

som i vidare bemärkelse. Inom området "Arbetslivsforskning,

psykosociala problemområden" finns flera projekt som rör

villkoren för kvinnors arbete i ett brett perspektiv.

Beträffande sjuklöneperiodens konsekvenser för kvinnorna vill

utskottet hänvisa till att socialförsäkringsutskottet i sitt av

riksdagen godkända betänkande 1990/91:SfU18 (rskr. 372) har

utgått från att verkningarna av de förändrade

sjukersättningsreglerna kommer att följas med största

uppmärksamhet. Socialförsäkringsutskottet anser bl.a. att det är

av mycket stor betydelse att denna grundläggande förändring i

systemet följs upp och att det finns möjligheter att värdera

förändringen.

Utskottet har under hand inhämtat att Riksförsäkringsverket

planerar att påbörja en utvärdering av de förändrade

sjukersättningsreglerna under det närmaste året.

Utskottet instämmer i den bedömning som socialutskottet och

socialförsäkringsutskottet har gjort beträffande behov av

uppföljning och utvärdering av kvinnors hälsa resp. av

sjuklöneperioden. I det senare fallet bör naturligtvis även

kvinnornas förhållanden bli belysta. Med hänvisning till vad som

ovan anförts avstyrker utskottet motion A817 i tillämpliga

delar.

I motion A815 av Rose-Marie Frebran och Alwa Wennerlund (kds)

pekas på behov av en kartläggning av trakasserier inom

könssegregerade yrkesområden. För att motverka sådana anser

motionärerna att utbildning i jämställdhetsfrågor inom

mansdominerade utbildningar kunde vara en åtgärd.

Enligt utredningar som JämO har gjort förekommer i arbetslivet

såväl sexuella trakasserier som trakasserier på grund av att en

arbetstagare har gjort en anmälan om könsdiskriminering. Det

finns enligt proposition 1990/91:113, Olika på lika villkor,

varierande uppfattningar om omfattningen av sådana trakasserier.

Dock kan man inte komma ifrån att de förekommer, sägs det i

propositionen, och att de utgör allvarliga problem för dem som

blir utsatta.

Mot bakgrund av att den nya jämställdhetslagen stadgar att

arbetsgivarna skall verka för att inte någon arbetstagare

utsätts för sexuella trakasserier har den jämställdhetsansvariga

ministern skickat ut en inbjudan till arbetsmarknadens parter

att söka projektmedel för att förebygga sexuella trakasserier på

arbetsplatserna. Inom en ram på ca 2 miljoner kronor kommer

medel att beviljas för sådana projekt. De projekt som planeras

bör enligt inbjudan ha karaktär av praktiskt utvecklingsarbete

ute på arbetsplatserna. Enligt utskottets uppfattning möjliggörs

därigenom sådana typer av åtgärder som motionärerna begär,

varför någon särskild riksdagens åtgärd inte är påkallad med

anledning av den aktuella motionen. Med det anförda avstyrks

motion A815.

Övriga frågor

Kvinnors deltidsarbete tas upp i motion Fi83 av Margareta

Winberg m.fl. (s). I motionen anförs att deltidsarbetslösheten

stigit kraftigt och att en stor majoritet av de

deltidsarbetslösa är kvinnor. Motionärerna begär därför att de

deltidsarbetande ges förtur till anställningar med högre

sysselsättningsgrad.

Utskottet vill anföra följande.

Inledningsvis bör noteras att motioner angående ändring i

lagstiftningen för att stärka de deltidsarbetandes ställning på

arbetsmarknaden kommer att behandlas i utskottets betänkande om

arbetsrätt m.m. (1992/93:AU2).

De deltidsarbetslösa uppgick i augusti 1992 till ca 79000

personer, varav mer än tre fjärdedelar är kvinnor

(deltidsarbetslösa som är registrerade vid arbetsförmedlingarna

vid månadens slut enligt AMS verksamhetsstatistik).

Enligt AMS handlingsprogram för att öka jämställdheten i

arbetslivet från februari 1992 (se ovan) bör oönskade deltider

motverkas. AMS skall informera och göra kvinnorna medvetna om de

ekonomiska konsekvenserna av deltidsarbete enligt programmet.

Vidare skall AMS uppmärksamma arbetsgivare och fackliga

organisationer på fördelarna med att anpassa

arbetsorganisationen, både schematekniskt och arbetsmässigt, så

att varje medarbetare får den arbetstid han/hon efterfrågar och

därtill ett arbetspass som man orkar genomföra.

Vidare hänvisar utskottet till att rekommendationen från AMS

styrelse i februari 1989 att samtliga kommuner och landsting

borde erbjuda heltidsarbete till de anställda som så önskar,

kvarstår. I AMS dåvarande styrelse ingick bl.a. Kommunförbundet

och Landstingsförbundet.

Enligt utskottets uppfattning är det ytterst angeläget att

finna en lösning på problemet med kvinnornas

deltidsarbetslöshet, inte minst mot bakgrund av dagens

arbetsmarknad. Frågan om kvinnornas deltidsarbetslöshet är

aktualiserad hos AMS. Med hänvisning till det anförda är någon

riksdagens åtgärd med anledning av motion Fi83 inte påkallad.

Den avstyrks därför i aktuell del.

I motion Fi408 påtalar Margareta Winberg m.fl. (s) ett behov

av fler kvinnor på högre statliga befattningar inom

ekonomisektorn. En uppvärdering av traditionellt kvinnlig

kompetens som kunskap om hushållsekonomi skulle enligt

motionärerna kunna leda till att fler kvinnor kommer in i

ekonomiska maktcentra.

Utskottet vill erinra om att det statliga

medbestämmandeavtalet (MBA-S) också tar upp ett kapitel om

jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet. Enligt MBA-S

uppnås jämställdhet bl.a. genom att åtgärder vidtas för att

åstadkomma en jämnare fördelning mellan kvinnor och män på olika

nivåer och inom skilda befattningar och yrken. En statlig

arbetsgivare är skyldig att varje år upprätta en

jämställdhetsplan med de konkreta åtgärder som skall vidtas

under budgetåret.

Vidare vill utskottet redovisa att Statens arbetsgivarverk

(SAV) i sitt arbete för jämställdhet inom den statliga sektorn

under senare år haft en inriktning att "lyfta

jämställdhetsfrågorna från ett rättviseperspektiv till ett

arbetsgivarperspektiv. D.v.s. att visa på effektivitetsvinster

som följd av jämställdhetssatsningar." I centrum för SAV:s

program för jämställdhet står det partsgemensamma ALVA-projektet

(Arbete av Lika Värde Arbetsgrupp), som behandlar frågor rörande

metoder och system för att jämföra arbete av lika värde.

Arbetsvärderingsprojekt pågår inom flera statliga arbetsplatser

i avsikt att hitta könsneutrala metoder för att jämföra arbeten.

Många projekt är också inriktade på att öka antalet kvinnliga

chefer eller att stötta befintliga.

Mot bakgrund av de satsningar som pågår inom det statliga

området finner utskottet inte anledning att föreslå några

speciella åtgärder av det slag som motionärerna förordar. Därmed

avstyrker utskottet motion Fi408 i tillämplig del.

Maud Björnemalm m.fl. (s) tar i motion A804 upp

arbetsmarknadsläget för kvinnor i Bergslagen. Motionärerna anför

att det är viktigt med särskilda kvinnosatsningar för att unga

kvinnor skall välja att verka i Bergslagen. De anser att ett

särskilt resurscentrum för kvinnor bör inrättas i Örebro län

och knytas till Forum för kvinno- och jämställdhetsstudier vid

högskolan i Örebro. Länsstyrelsen bör svara för att befintliga

organ samverkar.

Utskottet vill -- liksom tidigare när likartade motionskrav

har behandlats -- framhålla att ett sådant resurscentrum för

kvinnor kan skapas genom samverkan av olika organ inom länet

utan något initiativ från riksdag eller regering. Med hänvisning

till vad som anförts avstyrker utskottet motion A804.

Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) tar i motion A812 upp frågor

om jämställdhetsarbetet i skolan. Motionärerna menar att

undervisningens syfte kan störas av traditionerna när det gäller

ämnen som uppfattas som typiskt kvinnliga eller typiskt manliga.

Undervisning i särskilda flick- och pojkgrupper kan vara en

fördel och medverka till att stärka flickornas självförtroende.

Utskottet vill redovisa att olika verksamheter pågår för att

åstadkomma jämställdhet i skolan (se bl.a. bet. 1991/92:UbU1).

Vidare vill utskottet ta upp de särskilda direktiven för Statens

skolverks fördjupade anslagsframställning för budgetåren

1994/95--1996/97. Skolverket skall enligt direktiven särskilt

uppmärksamma om det i utfall och resultat föreligger skillnader

mellan könen och söka analysera vad dessa kan bero på.

Skolverket bör därvid beakta vikten av att skolan tar till vara

och vidareutvecklar pedagogiska metoder som tillmötesgår både

manliga och kvinnliga elevers behov.

Utskottet utgår från att förfarandet med skilda flick- och

pojkgrupper -- som ett led i jämställdhetssträvandena i skolan

-- prövas och utvärderas utan att riksdagen gör något

tillkännagivande härom. Med hänvisning till det anförda anser

utskottet att motion A812 i denna del inte bör föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Margareta Winberg m.fl. (s) framhåller i motion A813 att en

fråga som har mycket stor betydelse för kvinnor är

kompetensutveckling. Inte minst inom det privata

näringslivet finns det många kvinnor som har bristande

utbildning och som en följd därav får ensidiga och rutinbetonade

arbetsuppgifter.

Utskottet vill för sin del anföra följande.

I ESO-rapporten Hur bra är vi? Den svenska arbetskraftens

kompetens i internationell belysning (Ds 1992:83) dras

slutsatsen att Sverige internationellt sett inte tycks utmärka

sig speciellt när det gäller personalutbildning. Sverige ligger

troligen på samma nivå som en rad andra länder: Frankrike,

Japan, Kanada, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien och

Västtyskland.

Utredningen Kompetensutveckling -- en nationell strategi (SOU

1992:7) lades fram i början av år 1992. Efter remissbehandling

fram till 1 augusti 1992 pågår beredningsarbete inom

regeringskansliet. Kommitténs huvudförslag innebär att

ekonomiskt stöd skall ges till de företag och förvaltningar som

själva satsar på kompetensutveckling under vissa

förutsättningar; bl.a. att en kompetensutvecklingsplan görs upp

samt att kvinnornas behov av kompetensutveckling särskilt

övervägs. Därutöver föreslår kommittén att politiken för

kompetensutveckling samordnas -- såväl mellan olika

politikområden som mellan branscher och regioner m.m. -- samt

särskilda åtgärder för att stärka kvinnors kompetensutveckling i

arbetslivet.

Utskottet vill därutöver nämna att Arbetsmarknadsdepartementet

har tagit initiativ till en forskarrapport om kvinnornas

situation på arbetsmarknaden. Frågeställningar bakom de olika

forskaruppsatserna är bl.a. Vad sker med den offentliga sektorn

i framtiden? och Var finns de framtida jobben och alternativen

för kvinnorna? Vidare har departementet i samarbete med andra

departement, Närings- och teknikutvecklingsverket samt AMS under

september 1992 ordnat ett seminarium under temat Kvinnlig

kompetens -- framtidens resurs -- eget företagande, en

möjlighet?! Syftet med seminariet var att tjäna som forum för

ett brett erfarenhetsutbyte. Vidare har från departementet medel

beviljats till projektet Kvinnors kompetensutveckling och

arbetsförmedlingens roll. Projektet syftar till att hitta

metoder för hur arbetsförmedlingen kan arbeta för att bättre ta

till vara kvinnors kompetens.

Utskottet vill för sin del framhålla att kompetensutveckling

är en nyckelfaktor för en framtid med ekonomisk tillväxt och nya

jobb. Ur utskottets synpunkt är det väsentligt att

kompetensutvecklingen även kommer kvinnorna till del. Många

insatser pågår också i syfte att uppmärksamma kvinnornas behov

av kompetensutveckling. Mot bakgrund av vad som anförts om

pågående beredningsarbete m.m. finner utskottet inte anledning

att göra något uttalande i denna fråga. Motion A813 avstyrks

därför i aktuell del.

Jämställdhet och föräldraledighet

I Vänsterpartiets motion So612 begärs att

Jämställdhetsombudsmannen (JämO) ges i uppdrag att utvärdera och

komma med förslag till åtgärder som stimulerar män att ta

föräldraledigt. En bred uppföljning bör göras av de kampanjer

som varit de senaste åren. Förslag till mer effektiva åtgärder

bör utarbetas.

Utskottet vill för sin del anföra följande.

Riksförsäkringsverket redovisar statistik över mäns och

kvinnors andel av uttagna dagar med föräldrapenning under

perioden 1986--1991. Enligt statistiken utgjorde männens andel

8,1 procent av de uttagna dagarna under år 1991, vilket kan

jämföras med 6,2 procent år 1986. (Uppgifterna är hämtade från

Statistikinformation Is-I 1992:22.)

Enligt beslut den 12 september 1991 har regeringen uppdragit

åt Riksförsäkringsverket att genomföra sådana förändringar i

statistiken kring föräldrapenningen att statistikframställningen

påskyndas och att bättre möjligheter ges att läsa av

fördelningen mellan föräldrarna. Regeringens bedömning är att en

bättre och snabbare statistik är nödvändig för att kunna bedöma

om ytterligare åtgärder behöver sättas in för att öka pappornas

föräldraledighet. Enligt Riksförsäkringsverkets avrapportering

av uppdraget kommer en ny och förbättrad statistik att vara

färdigställd i slutet av år 1992.

JämO har nyligen publicerat en rapport som rör föräldralediga

fäder. I JämO:s rapportserie Nr 1 1992 "Det borde vara en

merit..." berättar föräldralediga pappor om arbetet, familjen

och ledigheten. Syftet med undersökningen har varit att beskriva

något av de villkor som föräldralediga fäder möter i

relationerna till arbetslivet. JämO:s slutsatser av studien är

att

1. det går att vara pappaledig oavsett yrke, position och

lönenivå

2. det finns ett stort behov av förebilder

3. papporna behöver uppmuntran från sina arbetsgivare

4. det finns stort behov av kvinnor på ledande poster; de har

större förståelse/erfarenhet av att ta hand om barn

5. en samhällelig styrning på samma sätt som med de öronmärkta

tio pappadagarna skulle med stor säkerhet revolutionera

föräldraledighetens utnyttjande.

Regeringen har i oktober 1992 tillsatt en arbetsgrupp som

skall gå igenom området "papporna, barnen och arbetslivet" med

syfte att undanröja hindren för en mer allmänt utnyttjad

pappaledighet. Samtidigt har idégruppen (A 1987:A) om

mansrollsfrågor avvecklats.

Utskottet har tidigare ställt sig bakom uppfattningen att

målet bör vara att, vid utgången av år 1993, minst två

tredjedelar av papporna i någon utsträckning använder sig av

möjligheten att utnyttja föräldrapenningen med anledning av

barns födelse (prop. 1990/91:113, bet. AU17, rskr. 288).

Utskottet instämde med propositionen att ytterligare åtgärder

får övervägas, om detta mål inte nås. Utskottet står kvar vid

denna uppfattning. Vänsterpartiets önskemål ligger således i

linje med den pågående utvecklingen. Av den anledningen påkallas

inte någon riksdagens åtgärd. Med hänvisning till det anförda

avstyrks motion So612 i denna del.

Kvinnors inflytande

Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) anför i motion A805

att det behövs kraftfulla insatser för att förstärka

kvinnorepresentationen. Det politiska arbetet måste

organiseras så att även unga kvinnor kan delta. Kortare och

effektivare sammanträden, fastställda sluttider m.m. är några

förslag.

Även Karin Pilsäter m.fl. (fp) påtalar i motion A817 problemen

för unga kvinnliga politiker med små barn. En liten förbättring

vore ersättning för barnomsorgskostnader även vid politiska

uppdrag utanför ordinarie arbetstid, enligt motionärerna. Vidare

bör kvinnorepresentationen i statliga kommittéer och utredningar

förbättras; de som utser medlemmar bör alltid nominera två

personer, en man och en kvinna. Även internationellt bör Sverige

verka för en ökad kvinnorepresentation.

Utskottet hänvisar till att regeringen har beviljat tre

miljoner kronor per budgetår i tre år till projekt som syftar

till att öka andelen kvinnor i olika organ. Medlen har främst

gått till organisationer som nominerar ledamöter i statliga

organ. Utskottet vill vidare informera att regeringen i februari

1992 har initierat en utvärdering av de olika insatser som

hittills gjorts för att öka kvinnorepresentationen i statliga

styrelser och kommittéer. Två statsvetenskapliga forskare har

beviljats medel för att göra utvärderingen som beräknas bli klar

i slutet av år 1992.

Den metod som prövats under senare år när regeringen skall

utse ledamöter i statliga styrelser -- dvs. en rekommendation om

att för varje plats begärs två namn, ett på en kvinna och ett på

en man -- finns fortfarande kvar. Någon påföljd om

rekommendationen inte följs har aldrig funnits.

Antalet ordinarie uppdrag i kommunerna efter valet 1991 är

41500. Av dessa innehas 33 procent av kvinnor. Enligt

Förtroendeuppdragsutredningen (SOU 1989:108) lämnar kvinnor

kommunalpolitiken i mindre utsträckning än män på grund av

åldersskäl. Brist på tid och ork, svårigheter att göra sig hörd

m.m. är däremot faktorer bakom kvinnornas avhopp.

Ersättningsfrågan för förtroendevalda inom kommuner och

landsting har ändrats den 1 januari 1992 genom införande av en

ny kommunallag (prop. 1990/91:117, bet. KU38, rskr. 360). Den

nya kommunallagen ställer krav på att kommunfullmäktige antar

bestämmelser om ersättning för förlorad arbetsinkomst m.m.

Därutöver kan kommunerna anta regler om kostnadsersättningar,

arvoden och andra ekonomiska förmåner. Beslut om ersättning för

resekostnader, barntillsynskostnader m.m. sker således lokalt

efter lokala förhållanden.

Arbete av det slag som efterlyses av motionärerna pågår

således. Motionerna A805 och A817 avstyrks därmed i berörda

delar.

Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) begär i motion A809

att regeringen låter utreda utdelningskriterierna för

stipendier. Könsdiskriminerande regler bör ändras så att

kvinnor och män får konkurrera på lika villkor om stipendierna.

Utskottet redovisar följande. Frågan om permutation av

bestämmelser gällande stipendier från universitetsfonder har

varit föremål för regeringsbeslut år 1990 efter det att

Kammarkollegiet med skrivelse överlämnat ett sådant ärende till

regeringen år 1988. Bakgrunden var att stipendiekommittén vid

Universitetet i Lund hade ansökt om att få ändra bestämmelserna

för 18 olika fonder för att bereda universitetet möjlighet att

dela ut stipendier även till kvinnliga studerande. Regeringen

delade Kammarkollegiets bedömning att donators intentioner skall

följas så nära om möjligt och avslog framställningen. Den

aktuella samhällsuppfattningen -- på t.ex. jämställdhetsområdet

-- får inte tränga undan avvikande värderingar som ligger till

grund för ett enskilt förordnande enligt Kammarkollegiets

skrivelse. Undantag görs när de ursprungliga bestämmelserna

kommit att bli stridande mot direkta lagbestämmelser och mot

samhällets rättsordning. Kammarkollegiet gjorde den bedömningen

att lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i

arbetslivet inte hindrar förordnanden av den aktuella typen och

att den med lagstiftningen avsedda normbildningen i samhället

inte motverkas på ett sådant sätt att det finns särskilda skäl

att tillämpa permutationslagen.

Sammanfattningsvis vill utskottet deklarera att det hyser

sympati för det syfte som anförs av motionärerna. Utskottet

förutsätter att annorlunda samhällsförhållanden -- t.ex. vad

gäller kvinnornas möjlighet att studera -- vid tidpunkten för

donationen verkligen beaktas vid nutida stipendiering och tolkas

på ett för jämställdheten positivt sätt.

Med hänsyn till vad som anförts avstyrks motion A809.

Internationella frågor

Frågor om kvinnor och EG tas upp i tre motioner.

Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) begär i motion A805

att regeringen tillsätter en arbetsgrupp av kvinnor, som skall

analysera vad en harmonisering med EG kommer att innebära för

kvinnornas situation i Sverige. Arbetsgrupper inför ett

eventuellt svenskt EG-medlemskap bör ha även kvinnliga

representanter.

Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) tar i motion A812 upp EG:s

betydelse för kvinnornas arbetsmarknad. Bl.a. finns en friare

etableringsrätt i de flesta EG-länder.

I motion U532 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) görs

bedömningen att den kvinnliga politiska representationen i

Sverige kan bli en tillgång i EG-samarbetet. Ett nytt valsystem

i vårt land -- t.ex. ett majoritetsvalsystem -- får inte

utformas så att kvinnorepresentationen minskar.

Utrikesutskottet har i april 1992 behandlat frågor om EG och

jämställdhet. Utrikesutskottets övergripande slutsats är att det

är möjligt och önskvärt att bibehålla en hög ambitionsnivå vad

gäller jämställdhetsarbetet inom ramen för ett närmare samarbete

med EG. Vidare har statsrådet Dinkelspiel som svar på en fråga i

riksdagen den 27 mars 1992 framhållit att såväl kvinnor som män

kommer att ingå i den svenska delegationen i

medlemskapsförhandlingarna.

Utskottet har i april 1991 behandlat frågan om

kvinnorepresentationen i EG-arbetsgrupperna (bet. 1990/91:AU17,

rskr. 288). Utskottet vidhöll då sin tidigare framförda

uppfattning att en jämn könsfördelning bör eftersträvas i

integrationsarbetet, även inom referensgrupperna. Utskottet kan

nu konstatera att kvinnorepresentationen endast har förbättrats

marginellt sedan denna tidpunkt. Från mars 1991 till augusti

1992 har antalet kvinnliga ordförande ökat från fem till sju

personer, medan andelen kvinnor i arbetsgrupperna i stort sett

ligger kvar på en fjärdedel. Andelen kvinnor i referensgrupperna

är lägre än så.

EG:s betydelse för den svenska arbetsmarknaden behandlas bl.a.

inom ramen för långtidsutredningen 1992 (SOU 1992:19).

Erfarenheten från EG-länderna tyder på att det är större risk

att kvinnornas resurser inte tas till vara i marknadsarbetet, om

sysselsättningen inte är tillräckligt hög. Vidare kan den

genomsnittliga löneskillnaden mellan könen förväntas öka vid ett

närmande till EG. I ett mer långsiktigt perspektiv kan enligt

långtidsutredningen den svenska jämställdheten och

jämställdhetspolitiken bli en tillgång vid integrationen.

Sverige kan ha en konkurrensfördel av att våra investeringar i

bl.a. en "social infrastruktur" möjliggör att både kvinnors och

mäns utbildning bättre kan tas till vara.

Vad gäller valsystemets effekter på kvinnorepresentationen

vill utskottet redovisa den pågående utredningen Ökat inslag av

personval. Enligt direktiven (1991:121) bör ett nytt system

övervägas som ger den enskilda väljaren ökade möjligheter till

personval. Det riksproportionella valsystemet skall dock

bibehållas. Enligt direktiven bör eventuella effekter i fråga om

fördelningen mellan kvinnor och män bland de valda belysas.

Utskottet instämmer i utrikesutskottets bedömning om vikten av

en hög ambitionsnivå på jämställdhetsområdet inom ramen för ett

närmare samarbete med EG. Vidare är enligt utskottets

uppfattning en hög ambitionsnivå av betydelse även vad gäller

andelen kvinnor inom arbets- och referensgrupper. Utskottet

utgår från att förbättringar sker på detta område, även utan

initiativ från riksdagens sida. Med hänvisning till vad som

anförts avstyrker utskottet motionerna A805, A812 och U532,

samtliga i berörda delar.

Jämställdhetslagen

Bakgrund

En ny jämställdhetslag trädde i kraft den 1 januari 1992. Den

ersatte 1979 års lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i

arbetslivet.

Den nya lagen föregicks av en utredning (SOU 1990:41) som hade

till uppgift att göra en utvärdering av den gamla lagen och

föreslå de förändringar som kunde anses påkallade för att lagen

bättre skulle kunna uppfylla sitt ändamål. Betänkandet, Tio år

med jämställdhetslagen -- utvärdering och förslag, överlämnades

till regeringen sommaren 1990.

Regeringens förslag till ny lag i proposition 1990/91:113,

Olika på lika villkor, och ett stort antal motioner som väckts

med anledning av förslaget behandlades av utskottet våren 1991 i

det av riksdagen godkända betänkandet AU17. I det sammanhanget

behandlades också motioner väckta under den allmänna

motionstiden det året.

I korthet innebär den nya lagen följande. Lagens

tillämpningsområde är liksom tidigare begränsat till

arbetslivet. Lagen är könsneutral, men det anges särskilt att

den syftar till att förbättra främst kvinnornas villkor i

arbetslivet. I lagen understryks det ansvar som arbetsmarknadens

parter har att samverka för jämställdhet i arbetslivet. Båda

parter skall särskilt verka för att utjämna löneskillnader.

Reglerna om aktiva åtgärder är utbyggda och preciserade. Utöver

vad som gällt tidigare skall arbetsgivaren underlätta för både

kvinnliga och manliga arbetstagare att förena förvärvsarbete och

föräldraskap. Arbetsgivare med minst tio anställda skall varje

år upprätta en jämställdhetsplan. Förbudet mot diskriminering

omfattar uttryckligen såväl direkt som indirekt diskriminering

och har utvidgats både vid anställning och vid tillämpning av

anställningsvillkor. Regler har också införts mot trakasserier.

I det följande behandlas motioner som väckts under den

allmänna motionstiden år 1992 och som innehåller krav på

lagändringar. Flera av de frågor som tas upp behandlades av

utskottet i anslutning till propositionen förra våren.

Innan utskottet kommer in på dessa motioner behandlas ett

yrkande i den socialdemokratiska partimotionen A225 som gäller

behovet av ett aktivt jämställdhetsarbete.

Parternas jämställdhetsarbete

Enligt Socialdemokraternas uppfattning i den nyssnämnda

motionen A225 går jämställdhetsarbetet för långsamt ute på många

arbetsplatser, och de lokala aktiviteterna är inte tillräckligt

kraftfulla. Det är nödvändigt att intensifiera detta arbete, som

i de flesta fall bygger på avtal. Motionärerna påpekar att det

är arbetsgivarens ansvar att se till att sådant arbete kommer

till stånd, men de ser det också som en självklarhet att

löntagarnas organisationer måste vara pådrivande. Alla områden

som kan påverka jämställdheten måste ses över, och en plan för

hur jämställdheten kan förbättras måste upprättas. Områden som

nämns är bl.a. rekrytering, befordran, kompetensutveckling,

arbetsorganisation, lönesättning och arbetstider. I motionen

begärs ett tillkännagivande om detta.

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna när det

gäller vikten av båda parternas engagemang för att få till stånd

ett aktivt jämställdhetsarbete ute på arbetsplatserna. Den

nya lagen ger också uttryck för ett sådant synsätt genom

samverkansregeln i 2§. Motivet till regeln är just insikten om

att gemensamma ansträngningar är en förutsättning för att nå

målet jämställdhet i arbetslivet. Även om ansvaret i första hand

ligger på arbetsgivaren är t.ex. en utveckling av

personalpolitiken knappast möjlig utan medverkan av

arbetstagarna och deras organisationer. De i den nya lagen mer

preciserade reglerna om aktiva åtgärder och kanske framför allt

reglerna om jämställdhetsplaner bör enligt utskottets mening

kunna bidra till ett mer livaktigt jämställdhetsarbete som båda

parter tar del i. Med krav på en årlig jämställdhetsplan blir en

diskussion nödvändig om vad som kan eller måste göras på

arbetsplatsen, och genom den uppföljning som skall ske

efterföljande år ges en möjlighet till självkontroll. Utskottet

anser sig därför kunna utgå från att den nya lagen är väl ägnad

att intensifiera det aktiva jämställdhetsarbetet. Någon särskild

åtgärd från riksdagens sida är därför enligt utskottets mening

inte erforderlig med anledning av motion A225, som således

avstyrks i nu berörd del.

Lagens tillämpningsområde

En fråga som var föremål för diskussion i samband med

behandlingen av jämställdhetspropositionen förra våren var

lagens tillämpningsområde. Närmare bestämt gällde det om lagen

liksom tidigare uteslutande skulle avse arbetslivet eller om

även vissa andra delar av samhällslivet skulle omfattas.

Utskottet anslöt sig till propositionens ståndpunkt. Övervägande

skäl ansågs tala för att behålla begränsningen till arbetslivet.

Frågan tas nu upp i två motioner.

I sin motion A806 ser Vänsterpartiet det som en allvarlig

brist att enbart arbetslivet omfattas. Lagen bör gälla på

samhällslivets alla områden, vilket enligt partiet

överensstämmer med den allmänna rättsuppfattningen. Särskilt

viktigt är utbildningsområdet, eftersom jämställdhet där har en

strategisk betydelse för förutsättningarna att uppnå

jämställdhet i arbetslivet, sägs det i motionen.

Liknande synpunkter framförs av Marianne Andersson och

Marianne Jönsson (c) i motion A810. De anser att regeringen bör

utreda möjligheterna att utvidga lagen till områden utanför

arbetslivet och anger som exempel utbildningen.

När motionsförslagen om en utvidgning av lagens

tillämpningsområde avvisades förra våren hade utskottet i och

för sig förståelse för de tankar som låg bakom motionerna. Det

var för utskottet således tydligt att ett aktivt

jämställdhetsarbete måste bedrivas inom stora delar av

samhällslivet om verklig jämställdhet skall uppnås. Utskottet

hyste emellertid tveksamhet till en lag med generell räckvidd.

Reglerna skulle med nödvändighet bli mycket allmänt hållna.

Därför var det att föredra att både mål och mer konkretiserade

regler formulerades för varje område för sig. Den fördelen

skulle också vinnas att lagen kunde anpassas till arbetslivets

särskilda förhållanden och följa samma mönster som övrig

arbetsrättslig och arbetsmarknadspolitisk lagstiftning.

Utskottet står fast vid denna uppfattning. När det gäller

utbildningen vill utskottet emellertid nu liksom då betona det

starka sambandet med arbetslivet. I konsekvens med detta skall

JämO numera i sin rådgivande och informerande roll enligt

instruktionen för myndigheten verka för jämställdhet även inom

skolväsendet, högskolan, arbetsmarknadsutbildningen och andra

utbildningsformer.

I sammanhanget vill utskottet även erinra om vad som tidigare

i detta betänkande anförts om jämställdhetsarbetet i skolan.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de nu

behandlade motionerna A806 och A810 i motsvarande delar.

Kollektivavtal om jämställdhet m.m.

Reglerna om aktiva åtgärder är till skillnad från

könsdiskrimineringsförbuden dispositiva. Andra regler får

fastställas genom kollektivavtal som har ingåtts eller godkänts

av en central arbetstagarorganisation.

I den förut nämnda utvärderingen av jämställdhetslagen

konstaterades att kollektivavtal om jämställdhet täckte större

delen av den svenska arbetsmarknaden. Utredningen fann

emellertid att avtalen var hållna i mycket allmänna ordalag med

förhållandevis få konkreta regler om hur det aktiva

jämställdhetsarbetet skall bedrivas. Brister i det aktiva

arbetet hade påtalats i mycket liten omfattning från fackligt

håll. Detta var bakgrunden till att utredningen föreslog att

kollektivavtalen borde ha en viss miniminivå.

Vid den gamla lagens tillkomst fästes en mycket stark tilltro

till parternas egna ansträngningar och vilja, men regeringen

kunde i jämställdhetspropositionen konstatera att

förväntningarna på partssamarbete inte till alla delar kunde

anses ha blivit infriade. Regeringen ansåg trots detta att

reglerna om aktiva åtgärder alltjämt skulle kunna ersättas med

andra regler i kollektivavtal. Ett skäl var den på den svenska

arbetsmarknaden djupt rotade principen att avtalsparterna själva

disponerar över avtalens innehåll och övervakar efterlevnaden.

Regeringen kunde dessutom se tecken på att jämställdhetsfrågorna

under den senaste tiden hade fått ökad prioritet i det fackliga

samarbetet.

De nya reglerna innebär att materiell reglering måste ske i

vart och ett av de hänseenden som anges i 4--11§§. Avtalen

måste således innehålla regler om t.ex. åtgärder i fråga om

arbetsförhållanden, rekrytering och jämställdhetsplaner.

I samband med behandlingen av propositionen väcktes i flera

motioner frågan ifall reglerna om aktiva åtgärder alltjämt

skulle vara dispositiva. Uppfattningen framfördes att endast

avtal som minst motsvarar lagens krav skulle godtas.

Arbetsmarknadsutskottet saknade inte förståelse för

motionskraven men anslöt sig ändå till propositionens

ståndpunkt. En ordning med en miniminivå för vad avtalen skall

innehålla skulle enligt utskottet innebära påtagliga svårigheter

i den praktiska tillämpningen.

Frågan om kollektivavtal och dispositivitet återkommer i

fyra av de under den allmänna motionstiden väckta motionerna.

Vänsterpartiet anser enligt sin motion A806 att

kollektivavtalen måste uppfylla minst lagens krav. Motsvarande

yrkande framförs av Marianne Andersson och Marianne Jönsson (c)

i motion A810 liksom i motion A817 av Karin Pilsäter (fp). I

motion A807 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) begärs en skärpning av

lagen så att möjligheten att avtalsvägen desavouera

jämställdhetsarbetet tas bort.

Utskottet står fast vid den ståndpunkt som den nuvarande

regleringen bygger på. Med anledning av de farhågor som framförs

i motion A810 (c) om att parterna inte har för avsikt att träffa

nya kollektivavtal och att den nya lagen därför kommer att bli

verkningslös anser utskottet att det finns anledning att upprepa

vad som framfördes i förra vårens betänkande.

Utskottet förutsätter sålunda att arbetsmarknadens parter

lojalt lever upp till sitt ansvar för att jämställdhetsarbetet

får en bättre prioritet i det fackliga arbetet och att

jämställdhetsfrågorna drivs på ett mer engagerat och livaktigt

sätt. Med de nya reglerna om jämställdhetsplaner bör man kunna

räkna med att avtalen blir mer åtgärdsinriktade och därigenom

också mer uppfordrande mot de lokala parterna att driva på

jämställdhetsarbetet.

Något uttalande därutöver är enligt utskottets mening inte

påkallat. De nu behandlade motionerna A806, A807, A810 och A817

avstyrks därför i motsvarande delar.

En fråga som har nära samband med den nu behandlade är

JämO:s tillsyn över det aktiva jämställdhetsarbetet. Den

principiella innebörden av lagen är även fortsättningsvis att

ombudsmannens tillsyn inskränker sig till det icke

kollektivavtalsreglerade området. I konsekvens med att parterna

svarar för utformning och efterlevnad av avtalen har en

arbetsgivare inte någon uppgiftsskyldighet i förhållande till

JämO när det gäller de kollektivavtalsreglerade aktiva

åtgärderna.

Frågan om JämO:s tillsyn tas upp i motion A812 av Charlotte

Cederschiöld m.fl. (m), vilka anser att begränsningen inte

tillgodoser den ambitiösa målsättning som ligger bakom

inrättandet av JämO-funktionen. Förhållandena på de stora

kollektivavtalsbundna delarna av arbetsmarknaden är enligt

motionärerna inte så tillfredsställande att det skulle vara

mindre motiverat med tillsyn där än på de arbetsplatser som

saknar kollektivavtal. Det är därför nödvändigt att utöka JämO:s

befogenheter till hela arbetsmarknaden.

Liknande synpunkter framförs av Marianne Andersson och

Marianne Jönsson (c) i motion A810. De begär motsvarande

utvidgning av tillsynsansvaret.

När utskottet vid behandlingen av jämställdhetspropositionen

anslöt sig till den princip som lagen bygger på fann utskottet

emellertid skäl att framhålla betydelsen av att JämO har

möjlighet att genom kontakter med organisationer och

kollektivavtalsbundna arbetsgivare skapa sig en bild av det

jämställdhetsarbete som bedrivs där. Att en formell

uppgiftsskyldighet saknas på detta område betyder alltså inte,

påpekade utskottet, att JämO:s verksamhetsområde skulle vara på

motsvarande sätt begränsat.

Utskottet vill till sist framhålla att det har förståelse för

de synpunkter som framförs i motionerna. Det finns därför

anledning att betona att den nya lagen, liksom den gamla, bygger

på förutsättningen att parterna på arbetsmarknaden lever upp

till sitt ansvar att driva jämställdhetsarbetet framåt. Skulle

det visa sig nödvändigt, får mer formaliserade lösningar

övervägas i framtiden.

Med det anförda avstyrker utskottet de nu behandlade

motionerna A810 och A812 i motsvarande delar.

Lönediskriminering m.m.

Åtgärder mot lönediskriminering tas upp i flera

motionsyrkanden. Det var också ett ämne som uppmärksammades i

ett antal motioner väckta med anledning av

jämställdhetspropositionen förra våren.

I den nya lagen, som innebär en anpassning till EG:s regler,

har möjligheterna blivit större att pröva frågor om

lönediskriminering. Diskrimineringsförbudet bygger liksom enligt

den gamla lagen på att man kan tänka sig två olika metoder att

jämföra arbeten och arbetsuppgifter. Den ena är att jämföra

arbeten som är av samma eller i det väsentliga likartad natur

med hänsyn till yttre kännetecken. Enligt den andra metoden

behöver det inte vara fråga om arbeten som utåt sett ser

likadana ut. Regeln uttrycks i 18§ så att jämförelsen kan avse

fall där det arbete som skall jämföras antingen är lika eller

att betrakta som likvärdigt på arbetsmarknaden. I förhållande

till den gamla lagen innebär detta att vad som är lika

arbete skall kunna prövas också när kollektivavtal eller praxis

inom verksamhetsområdet saknas eller ger otillräcklig ledning.

Vid den andra jämförelsemetoden skall vad som är att betrakta

som likvärdigt arbete nu kunna avgöras även om det inte

finns en överenskommen arbetsvärdering.

Vänsterpartiet har i sin partimotion A806 invändningar mot

utformningen av lönediskrimineringsförbudet. Partiet ser det som

att bestämmelsens räckvidd kraftigt inskränkts genom att det

numera enligt den förstnämnda jämförelsemetoden krävs att

arbetena är lika, medan den tidigare avsåg arbeten som är

att betrakta som lika.

Den nu berörda frågan behandlades utförligt i förra vårens

betänkande. Utskottet konstaterade att utrymmet för att anse

arbeten som lika begränsas något i den nya lagen, samtidigt som

utrymmet för att pröva frågan om arbeten är att betrakta som

likvärdiga utvidgas väsentligt. Detta såg utskottet som en

förbättring av en arbetstagares möjligheter att driva frågan om

lönediskriminering. I fråga om arbeten som visserligen inte är

lika men uppvisar likheter borde, enligt utskottet, kraven på

arbetstagaren att kunna hänvisa till vad som förekommer på

arbetsmarknaden i form av praxis, genomförd arbetsvärdering e.d.

inte ställas högre än vad som gällde enligt den gamla lagens

regler om arbete som kan betraktas som lika.

Utskottet står fast vid vad som då anfördes och kan alltså

inte dela motionärernas uppfattning att det skulle vara fråga om

en begränsning av bestämmelsens räckvidd. Motion A806 avstyrks i

motsvarande del.

I samma motion A806 kräver Vänsterpartiet att arbetsgivare

skall åläggas skyldighet att verka för utjämnande av

löneskillnader mellan män och kvinnor, som utför arbete som är

lika eller av lika värde.

Utskottet uppfattar motionskravet så att uppgiften att verka

för löneutjämning bör ingå bland de aktiva åtgärderna som en

skyldighet för arbetsgivaren och inte regleras genom en

samverkansbestämmelse.

I motion A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c)

framställs motsvarande yrkande, alternativt att samverkansregeln

i 2§ blir vitessanktionerad.

Även frågan om lagstiftning om utjämning av löneskillnader

behandlades i förra vårens betänkande med anledning av ett

motionsyrkande från Vänsterpartiet. Utskottet konstaterade då

att den utomordentligt viktiga frågan om hur man bör komma till

rätta med löneskillnader mellan kvinnor och män, som utför lika

eller likvärdigt arbete, hade framhävts i lagförslaget, dock på

ett annat sätt än vad som begärdes i motionen. Genom

samverkansregeln i 2§ åläggs parterna att särskilt verka för

löneutjämning. Med detta betonas att arbetsmarknadens parter,

inom ramen för den fria förhandlingsrätten, har ett gemensamt

ansvar i detta hänseende. Att regeln utformats som en

samverkansregel och inte som ett åliggande för arbetsgivaren

hänger samman med det förhållandet att lönerna i allmänhet

bestäms gemensamt av parterna. Utskottet ansåg att detta var en

lämplig ordning för att påskynda arbetet med att utjämna

löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

Arbetsmarknadsutskottet har ingen annan uppfattning i dag och

kan följaktligen inte ställa sig bakom motionernas krav om att

löneutjämningsregeln skall inordnas bland de aktiva åtgärderna.

Utskottet kan inte heller ställa sig bakom förslaget att göra

samverkansregeln vitessanktionerad. Ett skäl till att

lagstiftaren stannade för en modell med en samverkansregel var

svårigheten att tillämpa en vitessanktion när lönerna i

allmänhet bestäms av arbetsmarknadens parter genom

kollektivavtal (prop. 1990/91:113 s. 68). Enligt utskottets

mening skulle svårigheterna knappast bli mindre med

motionärernas förslag.

Av nu anförda skäl avstyrks motionerna A805 och A806, båda i

motsvarande delar.

I Vänsterpartiets motioner A806 och A707 begärs en lagändring

så att kollektiv lönediskriminering kan angripas rättsligt.

Eftersom den faktiska lönediskrimineringen av kvinnor

huvudsakligen sker genom att kvinnodominerade yrken betalas

sämre, är det nödvändigt med regler som möjliggör att hela

kollektiv uppvärderas, anser Vänsterpartiet, som åberopar att

lagstiftning av detta slag i USA visat sig ha stort värde.

Ett motsvarande yrkande framställdes i anslutning till

behandlingen av jämställdhetspropositionen. Innebörden av både

den gamla och den nya lagen är att diskrimineringsförbudet är

begränsat till att avse arbete hos en och samma arbetsgivare.

Lagen bygger på ståndpunkten att man bör avstå från att göra

förbudet tillämpligt på situationer i vilka en arbetsgivare

betalar lägre löner eller tillämpar sämre anställningsvillkor i

övrigt än andra arbetsgivare inom samma bransch eller

verksamhetsområde. En sådan ordning skulle leda till stor

osäkerhet i bedömningen. Frågor kring den lönenivå som allmänt

tillämpas av ett företag eller en annan arbetsgivare bör

behandlas med fackliga medel, dvs. genom förhandlingar och

kollektivavtal.

Utskottet anser i dag, liksom när frågan behandlats tidigare,

att den princip som lagens diskrimineringsförbud bygger på bör

bibehållas.

Med hänvisning till vad som anförts avstyrker utskottet

Vänsterpartiets motioner A707 och A806 även i de nu behandlade

delarna.

Vänsterpartiet kommer i motion A806 också in på JämO:s roll i

fråga om ett nytt arbetsvärderingssystem. Det är partiets

uppfattning att ombudsmannen bör få till särskild uppgift att

föra ut frågan om arbetsvärdering till en bred samhällelig

diskussion, varför JämO:s instruktion bör ses över. Uppgiften

bör också vara att aktivt övervaka lönediskriminering på hela

arbetsmarknaden och att vidareutveckla diskussionen om ett nytt

arbetsvärderingssystem.

Motsvarande yrkande behandlades förra våren, och utskottet

betonade då att den nyss berörda samverkansregeln ger uttryck

för arbetsmarknadsparternas gemensamma och särskilda ansvar för

lönefrågorna. Utskottet tillade att det förhållandet att

ansvaret ligger på parterna självfallet inte utesluter att JämO

i sin opinionsbildande roll initierar och deltar i diskussioner

om behovet av arbetsvärderingssystem. När det gäller att

övervaka lönediskriminering i individuella fall hänvisades till

den utvidgade rätten för JämO att föra talan i

diskrimineringstvister. Motionen avstyrktes.

Utskottet -- som även hänvisar till vad som tidigare i detta

betänkande anförts om Löneskillnadsutredningen -- står fast vid

detta och avstyrker även det nu behandlade motionsyrkandet i

A806.

Andra frågor med anknytning till diskrimineringsförbuden

Ylva Annerstedt m.fl. (fp) yrkar i motion A807 att

jämställdhetslagen EG-anpassas bl.a. vad gäller indirekt

diskriminering.

Med anledning av detta yrkande vill utskottet erinra om att

den nya lagen uttryckligen omfattar såväl direkt som indirekt

diskriminering. I 15§ definieras könsdiskriminering

som ett missgynnande under sådana omständigheter att

missgynnandet har ett direkt eller indirekt samband med den

missgynnades könstillhörighet. De enskilda

diskrimineringsförbuden bygger på denna definition. Innebörden

av begreppet indirekt diskriminering ansluter enligt förarbetena

till vad som gäller inom EG (prop. 1990/91:113 s. 80).

Med konstaterande att lagen således redan är EG-anpassad i

detta hänseende avstyrker utskottet det nu behandlade

motionsyrkandet.

Annika Åhnberg (v) efterlyser i motion A801 skydd mot indirekt

könsdiskriminering genom missgynnande av föräldralediga vid

upprättande av turordningsavtal vid uppsägning på grund av

arbetsbrist.

Med anledning av detta motionsyrkande vill utskottet framhålla

att avtalsfriheten inte är oinskränkt i fråga om

turordningsavtal vid arbetsbristuppsägning. I den mån en sådan

överenskommelse skulle anses diskriminerande eller stridande mot

god sed kan den angripas rättsligt. Några särskilda regler av

det slag som motionären efterlyser kan därför enligt utskottets

mening inte anses behövliga.

Av nu angivna skäl avstyrks motion A801.

Frågan om ekonomiskt skadestånd vid överträdelse av

diskrimineringsförbudet vid anställning har behandlats av

utskottet under en följd av år, senast i betänkandet med

anledning av förslaget om ny jämställdhetslag. Att tanken på

ersättning för ekonomisk skada avvisats hänger samman med den

rättsliga komplikation som kan uppstå om flera anser sig

diskriminerade genom ett och samma anställningsbeslut. Saken har

utvecklats ingående i förarbetena till den gamla

jämställdhetslagen (prop. 1978/79:175 s. 67 ff.)

När Vänsterpartiet nu tar upp frågan i sin motion A707 syftar

man på den nya regeln i 17§ jämställdhetslagen. Enligt denna

bestämmelse föreligger otillåten könsdiskriminering, när

arbetsgivaren vid anställning eller likartade situationer utser

någon framför någon annan av motsatt kön som har likvärdiga

förutsättningar för arbetet eller motsvarande. Detta gäller om

det är sannolikt att syftet med arbetsgivarens beslut är att

missgynna någon på grund av hans eller hennes kön. Förbudet är

inte tillämpligt i vissa fall av intressekollisioner.

Genom denna regel ges möjlighet att angripa ett

diskriminerande syfte hos arbetsgivaren. Diskrimineringsförbudet

i 16§, som motsvarar 3§ i den gamla lagen, är uppbyggt som

en presumtionsregel och gäller i princip oberoende av

arbetsgivarens syfte. En förutsättning är enligt denna regel att

den diskriminerade har ett försteg i fråga om sakliga

förutsättningar för arbetet.

En och samma skadeståndsregel är kopplad till de båda

förbudsreglerna. Ersättning kan bara utges för den kränkning

diskrimineringen innebär, alltså för ideell skada. Enligt

utskottets mening har det synsätt som ligger bakom den gamla

lagens diskrimineringsförbud giltighet också i de fall som avses

med den nya regeln. Utskottet är således inte berett att förorda

en rätt till ekonomiskt skadestånd i enlighet med

motionsyrkandet. Det bör således avslås av riksdagen.

Vad slutligen gäller det i samma motion framställda yrkandet

om borttagande av kriteriet "uppenbart" vid diskriminerande

arbetsledning kan utskottet konstatera att

diskrimineringsförbudet numera enligt 19§ avser arbetsledning

som innebär att arbetstagaren blir "påtagligt" oförmånligt

behandlad i jämförelse med arbetstagare av motsatt kön.

Motionsyrkandet får därmed i väsentlig mån anses tillgodosett

och någon riksdagens åtgärd därför inte påkallad. Yrkandet

avstyrks således.

Trakasserier

Den nya jämställdhetslagen innehåller två bestämmelser med

syftet att motverka trakasserier i arbetslivet. Den ena, 6§,

som ingår bland de aktiva åtgärderna, innebär att arbetsgivaren

skall verka för att inte någon arbetstagare utsätts för sexuella

trakasserier eller för trakasserier på grund av en anmälan om

könsdiskriminering. Denna regel avser trakasserier både

arbetstagare emellan och mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.

Den andra regeln, i 22§, innehåller ett förbud riktat mot

arbetsgivaren eller den som uppträder i hans ställe att

trakassera en arbetstagare på grund av att arbetstagaren har

avvisat arbetsgivarens sexuella närmanden eller anmält

arbetsgivaren för könsdiskriminering.

Lagen innehåller således inte någon regel med ett direkt

förbud mot trakasserier, vilket kritiserades i flera av de

motioner som väcktes med anledning av

jämställdhetspropositionen.

I två motioner tas frågan upp igen. Såväl Vänsterpartiet i

motion A707 som två enskilda motionärer, Karin Starrin och

Ingbritt Irhammar (c) i motion A805, anser att lagen bör

tillföras ett förbud mot sexuella trakasserier.

I sina överväganden förra året rörande denna fråga anförde

utskottet att sexuella trakasserier eller andra trakasserier

självfallet är något som inte skall behöva tålas på en

arbetsplats. Utskottet underströk att det framför allt är genom

regeln i 6§ som denna viktiga princip kommer till uttryck.

Däremot hade utskottet inte övertygats om behovet eller nyttan

av en särskild förbudsreglering i jämställdhetslagen. Det finns

redan regler i både civilrättslig och straffrättslig lag som kan

användas mot trakasserier av olika slag. Ett och samma handlande

skulle alltså kunna vara förbjudet och skadeståndssanktionerat

på flera olika håll i lagstiftningen, vilket enligt utskottets

mening skulle kunna leda till problem i den praktiska

tillämpningen.

I denna fråga har utskottet inte någon annan uppfattning nu,

varför de berörda motionerna avstyrks i motsvarande delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förutsättningarna för jämställdhet

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A806 yrkande 1 och

1991/92:A812 yrkande 1,

men. (v) - delvis

2. beträffande resurser till jämställdhetsarbetet

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A414 yrkande 2 och

1991/92:A802,

3. beträffande kvinnors företagande och den offentliga

sektorn

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A803, 1991/92:A805

yrkande 14, 1991/92:A807 yrkande 1 och 1991/92:A817 yrkande 2,

res. 1 (s) - motiv.

4. beträffande löneskillnader mellan kvinnor och män

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A225 yrkande 12 och

1991/92:A805 yrkande 7,

res. 2 (s)

5. beträffande åtgärder för att stärka

Löneskillnadsutredningen

att riksdagen avslår motion 1991/92:A816,

6. beträffande Arbetslivsfondens arbete

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A225 yrkande 13,

1991/92:A708 yrkande 1, 1991/92:A813 yrkande 6 och

1991/92:Fi41 yrkande 43,

7. beträffande kvinnors hälsa

att riksdagen avslår motion 1991/92:A817 yrkandena 3 och 7,

8. beträffande kartläggning av trakasserier

att riksdagen avslår motion 1991/92:A815,

9. beträffande kvinnors deltidsarbete

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi83 yrkande 8,

10. beträffande fler kvinnor på högre statliga

befattningar

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi408 yrkande 2,

11. beträffande resurscentrum för kvinnor i Örebro län

att riksdagen avslår motion 1991/92:A804,

12. beträffande jämställdhetsarbetet i skolan

att riksdagen avslår motion 1991/92:A812 yrkande 2,

13. beträffande kvinnors kompetensutveckling

att riksdagen avslår motion 1991/92:A813 yrkande 5,

14. beträffande mäns föräldraledighet

att riksdagen avslår motion 1991/92:So612 yrkande 1,

15. beträffande förstärkt kvinnorepresentation

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A805 yrkande 35 och

1991/92:A817 yrkande 5,

16. beträffande utdelningskriterier för stipendier

att riksdagen avslår motion 1991/92:A809,

17. beträffande kvinnor och EG

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A805 yrkande 2,

1991/92:A812 yrkande 5 och 1991/92:U532 yrkande 6,

18. beträffande aktivt jämställdhetsarbete

att riksdagen avslår motion 1991/92:A225 yrkande 16,

19. beträffande lagens tillämpningsområde

att riksdagen

avslår motionerna 1991/92:A806 yrkandena 2 och 3 samt

1991/92:A810 yrkande 3,

men. (v) - delvis

20. beträffande kollektivavtal och dispositivitet

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A806 yrkande 7,

1991/92:A807 yrkande 2 i motsvarande del, 1991/92:A810 yrkande

1 och 1991/92:A817 yrkande 4,

men. (v) - delvis

21. beträffande JämO:s tillsyn

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A810 yrkande 2 och

1991/92:A812 yrkande 3,

22. beträffande lika och likvärdigt arbete

att riksdagen avslår motion 1991/92:A806 yrkande 5 i

motsvarande del,

men. (v) - delvis

23. beträffande lagstiftning om utjämning av

löneskillnader

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A805 yrkande 10 och

1991/92:A806 yrkande 5, båda yrkandena i motsvarande delar,

men. (v) - delvis

24. beträffande kollektiv lönediskriminering

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A707 yrkande 31 och

1991/92:A806 yrkande 5 i motsvarande del,

men. (v) - delvis

25. beträffande nytt arbetsvärderingssystem

att riksdagen avslår motion 1991/92:A806 yrkande 6,

men. (v) - delvis

26. beträffande indirekt diskriminering

att riksdagen avslår motion 1991/92:A807 yrkande 2 i

motsvarande del,

27. beträffande missgynnande av föräldralediga

att riksdagen avslår motion 1991/92:A801,

28. beträffande ekonomiskt skadestånd

att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkande 33,

men. (v) - delvis

29. beträffande diskriminerande arbetsledning

att riksdagen avslår motion 1991/92:A707 yrkande 34,

30. beträffande förbud mot sexuella trakasserier

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A707 yrkande 32 och

1991/92:A805 yrkande 10 i motsvarande del.

men. (v) - delvis

Stockholm den 13 oktober 1992

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Ingela Thalén

I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson

(fp), Sonja Rembo (m), Kjell Nilsson (s), Georg Andersson (s),

Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund (s),

Laila Strid-Jansson (nyd), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist

(s), Kent Olsson (m), Berit Andnor (s), Marianne Jönsson (c) och

Rose-Marie Frebran (kds).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Kvinnors företagande och den offentliga sektorn (mom. 3,

motiveringen)

Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Georg Andersson, Lahja Exner,

Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser

att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Med

hänsyn" och på s. 9 slutar med "aktuella delar" bort ha följande

lydelse:

Utskottet vill vidare understryka vikten av en väl fungerande

offentlig sektor för att möjliggöra kvinnors insatser i

arbetslivet. Uskottet vill betona att det är väsentligt -- för

såväl samhället som de enskilda -- att kvinnornas kunskaper och

erfarenheter bättre tas till vara både inom den privata och den

offentliga sektorn. En sådan inriktning gynnar den pågående

förnyelsen inom den offentliga sektorn. Mot den bakgrunden har

utskottet självfallet ingen annan uppfattning än motionärerna

vad gäller behovet av förberedande utbildning för kvinnor som

startar företag. Olika statliga insatser, t.ex. via NUTEK, på

detta område är också värdefulla bidrag för att öka kvinnornas

möjligheter till företagande. Med hänvisning till det anförda

avstyrks motion A803 samt motionerna A805, A807 och A817 i

aktuella delar.

2. Löneskillnader mellan kvinnor och män (mom. 4)

Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Georg Andersson, Lahja Exner,

Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "tillämpliga

delar" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets bedömning är en framgångsrik solidarisk

lönepolitik en av förutsättningarna för att få till stånd

minskade löneskillnader mellan kvinnor och män.

Utan att föregripa Löneskillnadsutredningens resultat anser

utskottet att denna frågas centrala betydelse för jämställdheten

mellan kvinnor och män föranleder utskottet att föreslå

riksdagen ett tillkännagivande till regeringen. Det anförda

innebär att utskottet ställer sig bakom motion A225 (s) vad

gäller utjämning av löneskillnader mellan kvinnor och män,

vilket bör delges regeringen för kännedom. Ett yrkande i motion

A805 som också behandlas i detta sammanhang har en annan

inriktning och avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande löneskillnader mellan kvinnor och män

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A225 yrkande 12

samt med avslag på motion 1991/92:A805 yrkande 7 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Karl-Erik Persson (v) anför:

Jag instämmer i den reservation som de socialdemokratiska

företrädarna i utskottet har avgett beträffande löneskillnader

mellan kvinnor och män.

Därutöver vill jag anföra följande.

Enligt Vänsterpartiets mening är en förutsättning för att

uppnå jämställdhet att kvinnor får ett ökat inflytande över

den egna arbetssituationen och bättre arbetsvillkor.

Vidare bör lagens tillämpningsområde utvidgas till

samhällslivets alla områden. Detta överensstämmer, såsom anförs

i Vänsterpartiets motion A806, med den allmänna

rättsuppfattningen. Jag anser att utbildningsområdet är särskilt

viktigt. Regler måste finnas till skydd mot missgynnande på

grund av kön i samband med antagning till utbildning eller vid

examination.

När det gäller frågan om kollektivavtal och

dispositivitet, närmare bestämt om lagens regler om aktiva

åtgärder skall vara dispositiva, ansluter jag mig till

Vänsterpartiets uppfattning att kollektivavtalen minst måste

motsvara lagens krav. Som det är i dag är avtalen i de flesta

fall så allmänt hållna att man kan ifrågasätta om de alls kan

grunda rätt till skadestånd. Lagen kan urholkas om parterna ges

frihet att själva bestämma ambitionsnivån på de aktiva

åtgärderna.

Vidare instämmer jag i Vänsterpartiets kritik mot lagens

regler om lönediskriminering och löneutjämning.

Lönediskrimineringsförbudet bör för det första ta sikte på

arbeten som är att betrakta som lika eller likvärdiga.

Enligt Vänsterpartiets mening, som jag instämmer i, innebär den

nya lagen i detta hänseende en försämring jämfört med tidigare

regler. Förbudet bör dessutom utformas så, att det också kan

riktas mot kollektiv lönediskriminering, eftersom den

faktiska lönediskrimineringen sker genom att

kvinnodominerade yrken betalas sämre. Vad sedan gäller

lagstiftning om utjämning av löneskillnader anser jag att

ansvaret för att verka för sådan utjämning bör ligga på

arbetsgivaren. Frågan bör alltså inte regleras genom en

samverkansregel på det sätt som skett i den nya

jämställdhetslagen.

Min uppfattning är vidare att JämO genom ett tillägg till

instruktionen för myndigheten bör få till uppgift att föra ut

frågan om arbetsvärdering och behovet av ett nytt

arbetsvärderingssystem i samhällsdebatten. JämO måste aktivt

kunna övervaka lönediskriminering på hela arbetsmarknaden. Även

i dessa hänseenden ansluter jag mig således till Vänsterpartiets

uppfattning.

Slutligen ser jag det som en brist i lagen att den som

missgynnats vid anställning eller liknande på det sätt som anges

i 17 § inte har rätt till ekonomiskt skadestånd. Lagen bör i

enlighet med Vänsterpartiets uppfattning ändras på denna punkt.

Det är även en brist att lagen inte innehåller något direkt

förbud mot sexuella trakasserier. Även i detta hänseende

anser jag liksom Vänsterpartiet att lagen bör ändras.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

1, 19, 20, 22--25, 28 och 30 borde ha hemställt:

1. beträffande förutsättningarna för jämställdhet

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:A806 yrkande 1

samt med avslag på motion 1991/92:A812 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad ovan anförts,

19. beträffande lagens tillämpningsområde

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A806 yrkandena 2

och 3 samt med anledning av motion 1991/92:A810 yrkande 3 som

sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

20. beträffande kollektivavtal och dispositivitet

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A806 yrkande 7

samt med anledning av motionerna 1991/92:A807 yrkande 2 i

motsvarande del, 1991/92:A810 yrkande 1 och 1991/92:A817 yrkande

4 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

22. beträffande lika och likvärdigt arbete

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A806 yrkande 5 i

motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

23. beträffande lagstiftning om utjämning av

löneskillnader

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A806 yrkande 5 i

motsvarande del och med anledning av motion 1991/92:A805 yrkande

10 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna

vad ovan anförts,

24. beträffande kollektiv lönediskriminering

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:A707 yrkande

31 och 1991/92:A806 yrkande 5 i motsvarande del som sin mening

ger regeringen till känna vad ovan anförts,

25. beträffande nytt arbetsvärderingssystem

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A806 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

28. beträffande ekonomiskt skadestånd

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A707 yrkande 33

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

30. beträffande förbud mot sexuella trakasserier

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A707 yrkande 32

och med anledning av motion 1991/92:A805 yrkande 10 i

motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts.