Bet. 1992/93:AU17

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1992/93:AU17

Vissa frågor om arbetslöshetsförsäkringen

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1992/93

AU17

Sammanfattning

Utskottet föreslår i detta betänkande att den s.k.

150-dagarsregeln vid deltidsarbetslöshet upphävs. Vidare

behandlas frågan om arbetslöshetsersättning i samband med

studier. Utskottet är inte berett att förorda en liberalisering

av nuvarande regler. Även egenföretagares rätt till

arbetslöshetsersättning behandlas. Utskottet förordar ett mindre

vidsträckt företagarbegrepp, varför regeringen snarast bör

återkomma med lagförslag i ämnet. I fråga om samordningen mellan

vissa pensionsförmåner och arbetslöshetsförsäkringen anser

utskottet att de nuvarande reglerna kan få orimliga effekter.

Regeringen bör därför även i detta hänseende återkomma med

lagförslag.

Motionerna

1992/93:A201 av Sigge Godin och Britta Bjelle (fp) vari yrkas

att riksdagen ger regeringen bemyndigande att under

lågkonjunktur upphäva 150-dagarsregeln i

arbetslöshetsförsäkringen.

1992/93:A203 av Iréne Vestlund m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en översyn av de

samordningsregler som gäller änkepension och utbildningsbidrag.

1992/93:A204 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den deltidsarbetslöse skall kunna ta

erbjudet arbete även under kort tid utan att förlora ersättning

de närmast följande dagarna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att de deltidsarbetslösas

fyllnadsstämplingsdagar utökas från 150 dagar till 300 dagar.

1992/93:A206 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av ändrade regler för Småföretagarnas

arbetslöshetskassa.

1992/93:A207 av Lars Ulander m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förlängd tid för arbetslöshetsersättningar

åt deltidssysselsatta.

1992/93:A208 av Hans Nyhage och Lars Björkman (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om möjligheten att under viss tid kombinera

deltidsarbete och arbetslöshetsersättning.

1992/93:A210 av Kjell Ericsson och Karin Starrin (c) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder

som förbättrar småföretagarnas sociala situation vid bl.a.

personlig konkurs och arbetslöshet.

1992/93:A222 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att tillförsäkra anställda familjemedlemmar

samma rätt till A-kasseersättning som enligt nuvarande regler

tillkommer övriga anställa.

1992/93:A224 av Anita Persson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att,

under förutsättning att den arbetslöse står till

arbetsmarknadens förfogande och kontinuerligt håller kontakt med

den lokala arbetsförmedlingen samt är beredd att avbryta sina

studier om han får arbete, rätten att studera med bibehållen

A-kasseersättning alltid bör finnas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att,

under de i yrkande 1 angivna förutsättningarna, denna rätt också

bör kunna utvidgas till att omfatta heltidsstudier.

1992/93:A230 av Britt Bohlin och Barbro Evermo Palmerlund (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att 150-dagarsregeln för

deltidsarbetslösa bör upphävas och samordnas med villkoren för

heltidsarbetslösa.

1992/93:A231 av Anita Persson och Ingrid Andersson (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att slopa den speciella tidsbegränsningen

för deltidsarbetslösa att uppbära arbetslöshetsförsäkring.

1992/93:A233 av Hans Andersson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen ger

Arbetslöshetsförsäkringsutredningen tilläggsdirektiv om

utredning av den s.k. 150-dagarsregeln,

2. att riksdagen begär att regeringen utarbetar förslag till

ändring i förordningen om arbetslöshetsförsäkring så att den

arbetstagare som berättigats till full A-kasseersättning inte

skall kunna få sin ersättning sänkt till 150 dagar på grund av

tillfälligt, konjunkturberoende deltidsarbete,

3. att riksdagen begär att regeringen ger den sittande

Arbetslöshetsförsäkringsutredningen tilläggsdirektiv om

utredning av lag om rätt till heltidsarbete.

1992/93:A237 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att en a-kassa för egenföretagare bör inrättas från den 1

juli 1993.

1992/93:A241 av Olle Schmidt och Margitta Edgren (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts avseende förändrade regler för KAS.

1992/93:A242 av Doris Håvik och Sten Östlund (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om den oacceptabla samordningen mellan

pensions- och arbetslöshetsförsäkringarna.

1992/93:A248 av Maja Bäckström och Martin Nilsson (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om villkoren för deltidsarbetslösa.

1992/93:A250 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om möjlighet att läsa på folkhögskola med bibehållen

A-kasseersättning även vid heltidsstudier.

1992/93:A261 av Hans Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av ändrade regler i lagen om arbetslöshetsförsäkring

beträffande överhoppningsbar tid vid studier.

1992/93:A265 av Roland Larsson (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om rätten till arbetslöshetsersättning för delägare i

handelsbolag.

1992/93:A267 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rätten för deltidsarbetslösa till

arbetslöshetsersättning.

1992/93:A272 av Lennart Nilsson och Sverre Palm (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en översyn av samordningsreglerna för

dagpenning vid arbetsmarknadsutbildning.

1992/93:A277 av Marianne Andersson och Marianne Jönsson (c)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om

förändring i regelsystemet för A-kasseersättning i enlighet med

vad som anförs i motionen.

1992/93:A278 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, fp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av att snarast ge egenföretagarna

och deras närstående ett fullgott skydd vid arbetslöshet.

1992/93:A279 av Elving Andersson (c) vari yrkas att riksdagen

beslutar om ändrade regler för ersättning från

arbetslöshetskassa enligt vad som anförts i motionen.

1992/93:A280 av Stina Gustavsson och Birger Andersson (c) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om A-kasseersättning för studier vid

folkhögskola.

1992/93:A282 av Karin Israelsson och Birgitta Carlsson (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om lantbrukarhustrurs rätt till

arbetslöshetsersättning.

1992/93:A458 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär ett förtydligande av SFS

1992:1334 enligt vad i motionen anförts om att deltidsstudier är

tillåtna med bibehållen A-kassa vid planlagda

folkhögskolekurser.

1992/93:A810 av Inger Hestvik m.fl. (s) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för deltidsarbetslösa i lagen om

arbetslöshetsförsäkring.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner som

väckts under den allmänna motionstiden i år och som avser olika

frågor med anknytning till arbetslöshetsförsäkringen. Frågorna

rör enskilda bestämmelser i regelsystemet, bl.a. den s.k.

150-dagarsregeln, arbetslöshetsersättning i samband med studier,

företagare och arbetslöshetsförsäkringen samt samordningen

mellan arbetslöshetsersättningen och vissa andra förmåner.

I utskottets betänkande om arbetsmarknadspolitiken, AU11,

behandlas regeringens förslag i årets budgetproposition om nya

riktlinjer i fråga om ersättningsnivåer och karensdagar samt

motioner som väckts med anledning av detta. I AU11 behandlas

också motioner som innehåller mera övergripande synpunkter på

arbetslöshetsförsäkringen liksom finansieringsfrågor.

Utskottet hänvisar till redovisningen i AU11 (s. 42) när det

gäller den pågående utredningen (A 1992:03) om en allmän

arbetslöshetsförsäkring. Som anges där avser utredaren att lägga

fram sina förslag inom kort.

150-dagarsregeln

Den s.k. 150-dagarsregeln vid deltidsarbetslöshet och med den

sammanhängande bestämmelser har tagits upp i ett stort antal

motioner. I elva av motionerna föreslås att regeln tas bort

eller i vart fall mjukas upp. Dessa motioner har väckts av

företrädare för Socialdemokraterna, Moderata samlingspartiet,

Folkpartiet liberalerna, Centern resp. Vänsterpartiet.

Motionerna redovisas längre fram i betänkandet.

Bakgrund

Ersättningsrätten i samband med deltidsarbete var från början

restriktiv. Fram till 1984 fanns i såväl

arbetslöshetsförsäkringen som KAS regler som begränsade

ersättningsrätten till 50 dagar för den som regelbundet utförde

deltidsarbete under tid då han eller hon i övrigt var arbetslös.

Antalet ersättningsdagar kunde höjas till 150, men först efter

prövning i varje enskilt fall. Om det förelåg särskilda skäl

kunde i vissa fall ytterligare förlängning medges efter prövning

av AMS.

Bakgrunden till de restriktiva reglerna var främst farhågorna

för att arbetstagarna vid en vikande konjunktur skulle stanna

kvar i företaget på deltid och uppbära arbetslöshetsersättning

som en löneutfyllnad i avvaktan på att arbetstiden utökades till

heltid igen. Den största risken med att en sådan situation pågår

under en längre tid ansågs vara att såväl den

ersättningsberättigade som arbetsgivaren skulle sakna intresse

av att förhållandet ändras. Detta skulle kunna hindra den

nödvändiga rörligheten under en period av strukturomvandling i

näringslivet då det finns efterfrågan på arbetskraft inom nya

sektorer.

De av den dåvarande arbetsmarknadsministern (Anna-Greta

Leijon) anförda skälen till att 50-dagarsregeln upphävdes 1984

(prop. 1983/84:126, AU18, rskr. 323) var i korthet följande.

Lagen om anställningsskydd och begränsningar i fråga om rätten

att permittera

Deltidsarbete i kombination med arbetslöshetsersättning

förekommer inte främst i företag som inskränker arbetstiden utan

inom den offentliga sektorn, och där finns en tendens mot ökning

av arbetstiden

Administrativt merarbete

Svårförståeliga regler för den enskilde: Vederbörande kan

tvingas sluta deltidsarbetet för att bli helt arbetslös och

därmed berättigad till full ersättning. Den som söker

heltidsarbete och i väntan på sådant arbete accepterar

deltidsarbete kan drabbas av begränsningsregeln.

I stället för en begränsningsregel med generell utformning

borde det enligt propositionen fortsättningsvis ankomma på AMS

att begränsa ersättningsrätten i de fall där det kan anses att

arbetslöshetsförsäkringen och KAS missbrukas.

I propositionen (s. 16) anfördes vidare: "Det kan nämligen i

vissa fall finnas behov av att kunna förhindra att en

undersysselsättning normaliseras med arbetslöshetsersättning som

utfyllnad av arbetsinkomsten. Det fall som jag då främst tänker

på är när någon frivilligt slutar en heltidsanställning för att

börja arbete på deltid."

De föreslagna regeländringarna antogs av riksdagen. De hade

inte föranlett några motionsyrkanden.

Reglerna, som alltjämt är gällande lag, återfinns i 24 § lagen

om arbetslöshetsförsäkring resp. 15 § tredje stycket lagen om

kontant arbetsmarknadsstöd.

Den förstnämnda paragrafen har följande lydelse.

För en försäkrad som regelbundet utför deltidsarbete under

veckor då han i övrigt är arbetslös får, om det finns särskilda

skäl, regeringen eller, efter regeringens bestämmande,

arbetsmarknadsstyrelsen föreskriva begränsningar i

ersättningsrätten. (SFS 1984:513)

I budgetpropositionen våren 1987 togs frågan åter upp om de

deltidsarbetslösa. Arbetsmarknadsministern (Leijon) konstaterade

att det skett en snabb ökning av de s.k. deltidsmarkerarna

samtidigt som personer som enligt arbetskraftsundersökningarna

arbetade deltid av arbetsmarknadsskäl minskade. Utvecklingen

ansågs innebära att arbetslöshetsersättningen för den enskilde

därigenom mer och mer fått karaktären av permanent sidoinkomst.

Kostnaden hade ökat kraftigt och utvecklingen bedömdes som helt

oacceptabel (prop. 1986/87:100 bil. 12, s. 17).

Arbetsmarknadsministern återkom i ämnet i

kompletteringspropositionen (prop. 1986/87:150 bil. 6, s. 7).

Inte bara kostnadsutvecklingen bedömdes som allvarlig utan också

utvecklingen mot allt fler arbeten med korta arbetstider som

inte överensstämmer med de sökandes önskemål. Utvecklingen var

särskilt framträdande inom den offentliga sektorn men även inom

t.ex. handeln, vilket innebar en kraftig överrepresentation

bland kvinnorna. Mot denna bakgrund aviserades

verkställighetsföreskrifter av innebörd att ersättning skulle

få utgå i högst 150 ersättningsdagar till den som regelbundet

utför deltidsarbete och i övrigt är arbetslös.

Även med en på det sättet utformad regel skulle en

deltidsarbetande kunna få fyllnadsersättning under mycket lång

tid, maximalt ca 35 månader för den som får ersättning för en

dag per vecka. Mot den bakgrunden förordades i propositionen att

en särskild prövning skulle göras av ersättningsrätten var

sjätte månad. Normalt borde inte fortsatt ersättning komma i

fråga. Undantag kunde ske bl.a. om deltidsmarkeraren trots

intensiva insatser inte kunnat erbjudas arbete på hemorten eller

annan ort med en arbetstid motsvarande sökandens arbetsutbud och

inte heller kunnat erbjudas lämplig arbetsmarknadspolitisk

åtgärd.

Samtidigt betonades att problemet med otillfredsställande

arbetstider inte kan lösas enbart genom begränsningar i

ersättningsrätten. Det måste enligt propositionen angripas på

bred front och genom medverkan av alla som berörs.

För att öka arbetsmarknadsmyndigheternas möjligheter att

stödja deltidsarbetslösa utan att det sker på bekostnad av andra

angelägna sökandegrupper föreslogs i propositionen att dessa

myndigheter under det påföljande budgetåret skulle få disponera

60 miljoner kronor på ett särskilt anslag.

Arbetsmarknadsministerns anmälan om att föreskrifter skulle

utfärdas föranledde ställningstaganden i motioner.

Representanter för Centerpartiet resp. Vänsterpartiet

kommunisterna motsatte sig den föreslagna begränsningen medan

Moderata samlingspartiet förordade en lösning som gick ut på att

den anpassningstid som tillämpas vid vanlig arbetslöshet,

ungefär ett år, borde gälla också beträffande de

deltidsarbetslösa.

Arbetsmarknadsutskottet anslöt sig till uppfattningen att

problemet med arbetstiderna måste angripas på bred front. Man

kom därvid inte ifrån ersättningsreglerna, med tanke dels på den

allvarliga kostnadsutvecklingen för staten, dels på det

förhållandet att reglerna tydligen gav arbetsgivare incitament

att inrätta deltidsanställningar med beaktande av att de

anställda kan kompenseras ekonomiskt via

arbetslöshetsersättningarna. Utskottet ansåg att det låg en

rimlig intresseavvägning bakom de nya begränsningsreglerna och

avstyrkte motionerna i fråga (AU 1986/87:19 s. 11 f.).

De verkställighetsföreskrifter som sedan antogs under våren

1987 och trädde i kraft den 1 juli samma år återfinns numera i

19--21 §§ förordningen (1988:1400) om arbetslöshetsförsäkring.

Den s.k. 150-dagarsregeln i 19 § förordningen har följande

lydelse:

Till en försäkrad som regelbundet utför deltidsarbete under

veckor då den försäkrade i övrigt är arbetslös får ersättning

lämnas under högst 150 dagar. -- -- --

Länsarbetsnämnden skall under den tid ersättning lämnas, i

samarbete med den enskilde, arbetsgivare och fackliga

organisationer, aktivt verka för att den försäkrade får en

sammanlagd arbetstid som motsvarar dennes önskemål. Kan detta

inte åstadkommas, skall den försäkrade om möjligt i stället

erbjudas en lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

Motionerna

Socialdemokraterna anser i sin partimotion A267 att

150-dagarsregeln bör tas bort, vilket kan ske genom ett

regeringsbeslut. Partiet framhåller att regeln medför att

tusentals deltidsarbetslösa, de flesta kvinnor, står inför det

omöjliga valet att antingen säga upp sig helt från sin

anställning och stämpla på heltid eller försöka leva på en

alltför låg inkomst. Begränsningsregeln medför också en indirekt

diskriminering av kvinnor och strider därigenom mot EG:s regler,

sägs det i motionen.

Krav på att regeln skall tas bort framförs vidare i

s-motionerna A204 av Maud Björnemalm m.fl., A207 av Lars Ulander

m.fl., A230 av Britt Bohlin och Barbro Evermo Palmerlund, A231

av Anita Persson och Ingrid Andersson, A248 av Maja Bäckström

och Martin Nilsson samt i A810 av Inger Hestvik m.fl.

I motion A208 av Hans Nyhage och Lars Björkman (m) anförs att

det måste finnas möjlighet att ytterligare förlänga

ersättningstiden så att deltidsarbete kan kombineras med

arbetslöshetsersättning. Samtidigt måste missbruk kunna

förhindras. Motionärerna tänker sig att dispens skall kunna

beviljas efter noggrann prövning i det enskilda fallet.

Utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring bör enligt

motionen få tilläggsdirektiv att lägga fram förslag till lösning

på problemet.

Folkpartisterna Sigge Godin och Britta Bjelle framhåller i

motion A201 att reglerna kommit till för att förhindra missbruk.

Eftersom denna risk är liten i en lågkonjunktur bör regeln kunna

upphävas tillfälligt under en sådan period. Regeringen bör få

sådant bemyndigande.

Elving Andersson (c) anser i motion A279 att samma tidsregler

för utförsäkring bör gälla för både del- och heltidsarbetslösa.

150-dagarsregeln tas också upp i motion A233 av Hans Andersson

m.fl. (v). Motionärerna anser att regeln, som framför allt slår

mot kvinnor, måste ses över av den nyssnämnda utredningen. De

begär också en omedelbar ändring av regeln av innebörd att den

som utför tillfälligt, konjunkturberoende arbete inte skall

drabbas av 150-dagarsbegränsningen. Motionärerna begär slutligen

tilläggsdirektiv till utredningen även när det gäller rätten

till heltidsarbete. Om en begränsningsregel skall ha åsyftad

verkan måste den kompletteras med en lag om rätt till

heltidsarbete, anför motionärerna.

Utskottets överväganden

Utskottet anser det högst otillfredsställande att en

deltidsarbetslös efter en viss period skall behöva gå över i hel

arbetslöshet för att vara bibehållen rätten till ersättning ur

försäkringen. Detta måste anses stå i strid med arbetslinjen som

är en grundläggande princip i svensk arbetsmarknadspolitik.

Det skapar också en situation som är tvivelaktig från allmänna

försäkringsrättsliga synpunkter. Utskottet noterar därvid vad

som föreskrivs i AMS författningssamling. Enligt dessa regler

(AMSFS 1991:15) skall en medlem som slutat ett deltidsarbete på

grund av att ersättningsrätten avbrutits enligt 19--21 §§

förordningen om arbetslöshetsförsäkring anses ha haft giltig

anledning att lämna sitt arbete. Om en sådan medlem erbjuds nya

deltidsarbeten, som inte helt häver arbetslösheten, anses sådana

arbeten som olämpliga.

Bakom slopandet 1984 av den tidigare 50-dagarsregeln låg bl.a.

överväganden av detta slag. Samtidigt insåg lagstiftaren risken

för missbruk. Det gällde därför att i lagen öppna en möjlighet

att förhindra sådant.

Lagen bör enligt utskottets mening alltså tolkas så att den

framför allt ger utrymme för att begränsa ersättningsrätten i

missbruksfall. När frågan om inskränkningar några år senare togs

upp av arbetsmarknadsministern pekade hon bl.a. på att

ersättningen kommit att utnyttjas som komplement till

deltidsarbete. Frågan aktualiserades i en högkonjunktur med

stark efterfrågan på arbetskraft, hög sysselsättning och låg

arbetslöshet. Även om det inte direkt utsägs i någon av de

propositioner där reglerna tas upp kan man ändå anta att dessa

förhållanden bidrog till att en begränsning ansågs nödvändig.

När efterfrågan på arbetskraft är stor finns också typiskt sett

större anledning att misstänka missbruk.

Situationen på den svenska arbetsmarknaden är i dag en helt

annan. Efterfrågan på arbetskraft är ytterst svag. Ett

ofrivilligt deltidsarbete måste vara bättre än inget arbete

alls. Möjligheten att öka arbetstiden hos den egna arbetsgivaren

eller att få ett nytt arbete med en arbetstid som svarar mot de

egna önskemålen kan antas vara kraftigt begränsad. I ett sådant

läge måste det vara svårt att förklara för arbetstagaren att han

eller hon måste lämna sitt arbete. Samtidigt ter det sig

främmande att betrakta en undersysselsättning med

utfyllnadsersättning som ett missbruk av reglerna enbart därför

att den får en viss varaktighet.

Med hänvisning till det anförda finns det enligt utskottets

mening starka skäl att åtminstone tillfälligt upphäva den

generellt utformade regeln i 19 § ALF-förordningen.

Risken för missbruk får dock inte nonchaleras. Misstanke om

sådant kan finnas särskilt i de fall då den försäkrade under

längre tid deltidsarbetar hos samme arbetsgivare, antingen

permanent eller under upprepade tidsbegränsade anställningar,

och uppbär ersättning som utfyllnad. Som påpekas i den

proposition som låg till grund för borttagandet av den tidigare

50-dagarsregeln är den största risken med att en sådan situation

får pågå under längre tid att både arbetsgivaren och den

försäkrade saknar intresse av att förhållandena ändras.

Enligt utskottets mening bör därför systemet bygga på en

återkommande kontroll av den deltidsarbetslöses förhållanden i

detta hänseende. Ett villkor för fortsatt ersättning efter en

viss period, förslagsvis sex månader, bör normalt vara ett intyg

från arbetsgivaren att han saknar möjlighet att erbjuda den

anställde arbetstid i enlighet med av denne framfört önskemål.

Finner kassan vid en sådan kontroll att det finns anledning att

misstänka att den anställde i praktiken inte är intresserad av

att utöka sin arbetstid får det prövas om den allmänna

förutsättningen föreligger för rätt till fortsatt ersättning.

De ekonomiska konsekvenserna av ett borttagande av

150-dagarsregeln bör på kort sikt vara att belastningen på

försäkringen minskar, eftersom erfarenheten visar att en stor

del av de deltidsarbetslösa föredrar att hellre uppbära hel

ersättning än att fortsätta deltidsarbeta utan utfyllnad från

försäkringen. Erfarenheten visar också att den person som väljer

att vara helt arbetslös ofta ersätts av en annan

deltidsmarkerare på det arbete som lämnats. På längre sikt kan

kostnaderna öka. Slopas begränsningen, ökas nämligen också

möjligheten att kvalificera sig för ny ersättningsperiod.

I det längre perspektivet finns det enligt utskottets mening

skäl att överväga en tidsmässig begränsning av ersättningsrätten

vid deltidsarbetslöshet. Försäkringen har karaktären av en

omställningsförsäkring; skyddet är även vid hel arbetslöshet

begränsat i tiden. Som reglerna fungerar i dag kan en person med

ett lågt antal ersättningsdagar under beräkningsveckan uppbära

arbetslöshetsersättning under tidsperioder som är betydligt

längre än den normalt maximala ersättningsperioden om 300 dagar.

Det kan enligt utskottets mening ifrågasättas om detta verkligen

överensstämmer med försäkringens karaktär och syfte. Utskottet

utgår från att frågor om tidsmässig begränsning kommer att

övervägas i anslutning till beredningen av det kommande

förslaget från utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring.

Det finns enligt utskottets mening också skäl att anta att

frågan om möjlighet att kvalificera sig för en ny

ersättningsperiod kommer att övervägas i det sammanhanget.

Utskottet vill avslutningsvis betona att 150-dagarsregeln bara

är en del i det betydligt vidare problem som

deltidsarbetslösheten innebär. Problemet med arbetstiderna

måste, som betonades redan i samband med införandet av regeln,

angripas på bred front och med olika åtgärder. Att

arbetsmarknadsutskottet nu föreslår ett borttagande av regeln

innebär alltså inte att ambitionsnivån skall sänkas när det

gäller den försäkrades möjligheter att få en arbetstid som

motsvarar hans eller hennes önskemål. Den regel som för

närvarande återfinns i 19 § andra stycket förordningen om

arbetslöshetsförsäkring och som innebär att länsarbetsnämnden i

samarbete med den enskilde, arbetsgivare och fackliga

organisationer aktivt skall verka för detta, bör således finnas

kvar.

Vad utskottet anfört med anledning av de nu behandlade

motionerna A201, A204, A207, A208, A230, A231, A233, A248, A267,

A279 och A810, i förekommande fall i berörda delar, bör ges

regeringen till känna.

Övriga frågor

Utskottet tar i detta avsnitt slutligen upp några

motionsyrkanden som har beröring med 150-dagarsregeln.

Motion A204 yrkande 1 avser den särskilda kvalifikationsregeln

i 21§ förordningen om arbetslöshetsförsäkring för den som

förbrukat en ersättningsperiod. Enligt denna bestämmelse medges

en ny ersättningsperiod på högst 150 dagar till en försäkrad som

under en sammanhängande tid av minst fem månader har haft arbete

med en arbetstid som motsvarar dennes önskemål eller deltagit i

arbetsmarknadsutbildning.

Om 150-dagarsregeln upphävs, vilket utskottet förordat i det

föregående, uppkommer inte det särskilda problem som motionen

tar upp. Motionen får därigenom anses tillgodosedd i nu berörd

del.

Motion A277 av Marianne Andersson och Marianne Jönsson (c)

gäller frågan om möjligheten att under en arbetslöshetsperiod

åta sig kortare uppdrag liksom att ta korttidsvikariat och

avbryta ersättningsperioden under motsvarande tid. Motionärerna

vill ha en översyn av reglerna i detta hänseende.

Utskottet förutsätter att denna frågeställning kommer att ingå

i beredningsarbetet med anledning av de kommande förslagen från

utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring. Någon åtgärd

kan därför inte anses påkallad från riksdagens sida.

Motionsyrkandet avstyrks.

I Hans Anderssons m.fl. (v) motion A233 som gäller

arbetslöshetsersättning vid deltidsarbete begärs att den

nyssnämnda utredningen skall få tilläggsdirektiv avseende

lagstiftning om rätt till heltidsarbete. Motionärerna anser

att en begränsning av ersättningsrätten vid deltidsarbete inte

kan få åsyftad verkan så länge som en arbetsgivare har möjlighet

att inrätta deltidstjänster.

Som utskottet anfört i det föregående måste problemet med

deltidsarbetslösheten lösas på bred front tillsammans med alla

berörda. Utskottet tar däremot helt avstånd från tanken om ett

lagstiftat förbud mot deltidstjänster. En sådan lag skulle stå i

strid med grundläggande principer i svensk rätt. Motion A233

avstyrks således i den nu berörda delen.

Arbetslöshetsersättning vid studier m.m.

Enligt huvudregeln i 4 § andra stycket lagen om

arbetslöshetsförsäkring (motsvarande § i KAS-lagen) får

ersättning inte lämnas till den som deltar i utbildning om det

inte finns särskilda skäl. Regeln vilar på den grundläggande

principen för rätt till ersättning, nämligen att den arbetslöse

skall stå till arbetsmarknadens förfogande. Regeln i 4 §

infördes 1988 (prop. 1987/88:114, AU18) i syfte att hindra den

alltmer generösa bedömningen vid tillämpningen av lagen.

Arbetsmarknadsministern (Ingela Thalén) ansåg utvecklingen i

praxis otillfredsställande genom att arbetslöshetsersättningen

kommit att utnyttjas i stället för de finansieringsformer som

samhället erbjuder vid studier. Den användes därigenom på ett

sätt som den inte var avsedd för. Ersättningen riskerade att

förlora sin karaktär av arbetsmarknadspolitiskt medel.

I propositionen betonades att det naturligtvis inte är fel att

den arbetssökande tar tillvara tiden som arbetslös för att

förbättra sina möjligheter på arbetsmarknaden, men detta får

inte innebära att den sökandes möjligheter att söka och snabbt

anta ett ledigt arbete försämras. Studier som förbättrar den

sökandes möjligheter att få arbete skall mötas positivt, men

finansiering skall normalt vara skild från

arbetslöshetsersättningen.

Som huvudregel borde därför enligt propositionen (s. 34) gälla

att det inte skall vara tillåtet att uppbära

arbetslöshetsersättning samtidigt med studier. Undantag borde

kunna göras vid särskilda skäl, exempelvis för en

heltidsarbetande som bedriver heltidsstudier vid sidan av

arbetet. Skulle en sådan person bli arbetslös, bör studierna

kunna fortsättas samtidigt som ersättning uppbärs, förutsatt att

personen i fråga söker heltidsarbete och arbetet inte upphört på

grund av studierna. Enligt propositionen borde även mycket korta

kurser på heltid som påbörjas under arbetslösheten och som t.ex.

syftar till att ge orientering om olika yrken eller

utbildningsvägar kunna tillåtas. I fråga om deltidsstudier

anfördes i propositionen att särskilda skäl kunde anses

föreligga om studierna inte hindrar den arbetslöse från att söka

och anta heltidsarbete. Enligt propositionen borde det ankomma

på regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att

närmare föreskriva vilka särskilda skäl som skall gälla för att

arbetslöshetsersättning skall få utgå i samband med studier.

Arbetsmarknadsutskottet tillstyrkte regeringens förslag.

Utskottet anförde att den utbildningsform man i första hand

tänker på när det gäller arbetslösa är

arbetsmarknadsutbildningen, och vid den utgår utbildningsbidrag

som är lika stora eller i vissa fall bättre än ersättningarna

vid arbetslöshet. Det underströks att regeln inte innebär ett

totalstopp (AU 1987/88:18 s. 19).

I 22 a § förordningen (1988:1400) om arbetslöshetsförsäkring

anges när särskilda skäl enligt lagens 4 § andra stycke skall

anses föreligga. Förordningen överensstämmer med de exempel som

anges i propositionen. Genom ett tillägg från den 1 januari 1993

anses särskilda skäl att lämna ersättning till en arbetslös som

deltar i utbildning föreligga även när den arbetslöse deltar i

verksamhet för arbetslivsutveckling. Motsvarande reglering finns

i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd.

Motionerna

Fyra motioner rör frågan om rätten till ersättning vid studier

på folkhögskola.

I motion A224 vänder sig Anita Persson (s) mot gällande

praxis. Enligt motionen vägras en arbetslös ersättning om han

eller hon önskar delta i en planlagd folkhögskolekurs, som trots

att den är på deltid ger vidgad behörighet och kompetens i flera

ämnen. Den som på deltid studerar ett ämne i taget på komvux

skulle däremot kunna få ersättning enligt motionären. Det har

enligt motionen också visat sig att många har tagit tillbaka

sina ansökningar till de särskilda kurserna för arbetslösa vid

folkhögskolorna inför risken att förlora sin

arbetslöshetsersättning. Detta ger negativa effekter för både

samhället och de arbetslösa. Det vore bättre om de arbetslösa

kunde förbättra sin kompetens, anser motionären. Under

förutsättning att den arbetslöse står till arbetsmarknadens

förfogande och håller kontinuerlig kontakt med den lokala

arbetsförmedlingen samt är beredd att avbryta sina studier om

han får arbete borde rätten att studera med bibehållen

arbetslöshetsersättning alltid finnas. Under samma

förutsättningar borde detta vara möjligt även vid

heltidsstudier, anför motionären.

Motsvarande synpunkter framförs i motionerna A250 av Tuve

Skånberg (kds), A280 av Stina Gustavsson och Birger Andersson

(c) och A458 av Elisabeth Persson m.fl. (v). Den sistnämnda

motionen tar dock enbart sikte på deltidsstudier.

I motion A241 av Olle Schmidt och Margitta Edgren (fp) begärs

en uppmjukning av reglerna när det gäller KAS i samband med

studier. Motiveringen är av likartat slag som i de nyssnämnda

motionerna.

Utskottets överväganden

Utskottet anser att de skäl som låg bakom införandet av

begränsningsregeln i fråga om arbetslöshetsersättning vid

studier alltjämt har giltighet. Ett genomförande av

motionernas förslag skulle med nuvarande arbetsmarknadsläge i

realiteten kunna medföra att stora grupper av arbetslösa under

en ganska lång period kunde bedriva studier under andra

ekonomiska villkor än vad som normalt gäller vid

vuxenutbildning. Kravet på att stå till arbetsmarknadens

förfogande måste enligt utskottets mening ha ett reellt innehåll

och innebära mer än att hålla kontinuerlig kontakt med

arbetsförmedlingen och att vara beredd att avbryta sina studier.

Att den som bedriver studier inte kan vara lika aktiv i sitt

arbetssökande som andra arbetslösa är för utskottet närmast en

självklarhet. Därför måste man enligt utskottets mening hålla

fast vid att det skall föreligga särskilda skäl för att få

kombinera studier med arbetslöshetsersättning. De hel- eller

deltidsstudier eller korta kurser som enligt gällande regler kan

kombineras med ersättning utmärks av att de inte påtagligt

hindrar ett aktivt arbetssökande; utskottet bortser då från den

speciella regeln vid arbetslivsutveckling.

I sammanhanget vill utskottet erinra om sitt ställningstagande

med anledning av motionskrav om utökade möjligheter till

arbetsmarknadsutbildning inom högskolan. Utskottet har ansett

att generellt utökade sådana möjligheter skulle ge felaktiga

signaler till alla de ungdomar som söker sig till högskolan och

får finansiera sina studier genom studielån. Utskottet vill

också erinra om att socialförsäkringsutskottet inom kort kommer

att behandla frågor om studiestöd, däribland studiestöd till

vuxna.

Av det anförda följer att utskottet inte kan ansluta sig till

motionernas förslag om en liberalisering av ersättningsreglerna.

Utskottet vill tillägga att utredningen (U 1992:02) om

effektivare vuxenutbildning enligt sina direktiv skall avsluta

sitt arbete i dagarna. Uppdraget innefattar bl.a. att göra

noggranna kostnadsjämförelser mellan olika typer av utbildning

för vuxna. Det kan således förutses att frågor som har

beröringspunkter med dem som aktualiserats i motionerna kommer

att beredas inom regeringskansliet inom en snar framtid.

Motionerna A224, A241, A250, A280 och A458 avstyrks, i

förekommande fall i berörd del.

Utskottet tar i detta sammanhang också upp en motion som rör

överhoppningsbar tid vid studier. Det gäller motion A261 av

Hans Karlsson (s). Han anser att reglerna bör ändras när det

gäller vilken typ av studier som skall betraktas som s.k.

överhoppningsbar tid enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring.

Enligt 8 § i den nyssnämnda lagen medför två slag av

utbildningar s.k. överhoppningsbar tid. Att tiden är

överhoppningsbar kan vara till förmån för den försäkrade vid

prövningen av rätten till arbetslöshetsersättning. Det gäller

dels heltidsutbildning som den försäkrade avslutat efter fyllda

25 år eller som föregåtts av sammanhängande förvärvsarbete på

heltid i minst fem månader, dels arbetsmarknadsutbildning i

visst fall. Arbetsmarknadsutbildning är normalt s.k. jämställd

tid, vilket är mer förmånligt vid bedömningen av rätten till

ersättning, eftersom tiden som den försäkrade deltar i

utbildningen då jämställs med förvärvsarbete. Förutsättningen

för att tiden i arbetsmarknadsutbildning skall vara jämställd är

dock i princip att utbildningen fullföljts; i annat fall är

tiden enbart överhoppningsbar.

Enkelt uttryckt är lagens innebörd att ju angelägnare

studierna bedöms vara, desto mer förmånligt betraktas de vid

prövningen av rätten till arbetslöshetsersättning.

Som utskottet uppfattar det ser motionären en orättvisa i att

den som anvisas arbetsmarknadsutbildning inte bara får

utbildningsbidrag under studierna, utan också blir bättre ställd

när det gäller fortsatt rätt till ersättning än den som själv

finansierar sina studier under arbetslösheten. Motionen syftar

alltså längre än bara till det förhållandet att man gjort

åtskillnad mellan olika slag av studier i

försäkringsersättningshänseende.

Utskottet, som hänvisar till vad som sagts i det föregående om

arbetslöshetsersättning vid studier, utgår från att den

frågeställning som aktualiserats kommer att belysas inte bara i

samband med beredningen av det kommande förslaget från den

nyssnämnda utredningen om effektivare vuxenutbildning utan också

när förslagen från utredningen om en allmän

arbetslöshetsförsäkring övervägs.

Vad utskottet anfört med anledning av motion A261 bör ges

regeringen till känna.

Egenföretagare och arbetslöshetsförsäkring

Sju motioner rör frågan om företagares skydd vid arbetslöshet.

I några av motionerna riktas stark kritik mot gällande regler,

som beskrivs som alltför restriktiva, osolidaridariska och

diskriminerande.

I Ny demokratis motion A222 anförs att den som är anställd i

ett familjeföretag, i vilket han själv eller hans familj äger

huvudparten av aktierna, betraktas som företagare. När företaget

inte längre kan erbjuda arbete åt familjemedlemmarna kan dessa

inte få kassaersättning, trots att de uppfyller de allmänna

kvalifikationerna. Eftersom de bedöms som företagare, måste

företaget avvecklas helt för att de skall få ersättning, sägs

det i motionen.

Motion A206 av Gullan Lindblad (m) tar också upp frågan om vad

som gäller för delägare. Enligt motionen kan ingen delägare få

någon ersättning vid arbetslöshet, t.o.m. giftorätt skulle

diskvalificera för arbetslöshetsersättning.

Kritik mot de begränsade möjligheterna för familjemedlemmar

att få ersättning framförs även i motion A278 av Marianne

Andersson m.fl. (c, m, fp) samt i motion A282 av Karin

Israelsson och Birgitta Carlsson (c), som avser

lantbrukarhustrur.

Gullan Lindblad vänder sig i motion A206 också mot att

företagaren måste avveckla sitt företag helt för att få rätt

till ersättning. Det borde vara möjligt att i en lågkonjunktur

"lägga företaget i malpåse" för att starta det igen när

konjunkturen vänder. Det framhålls att inte minst kvinnor i

glesbygden drabbas av de nuvarande reglerna.

Liknande synpunkter framförs av Marianne Andersson m.fl. (c,

m, fp) i den nyssnämnda motionen A278 liksom av Kjell Ericsson

och Karin Starrin (c) i motion A210. Egenföretagarna bör enligt

motionerna få ett bättre skydd vid arbetslöshet.

Roland Larsson (c) anför i motion A265 att en yrkesverksam

person som vid sidan av sitt förvärvsarbete är delägare i ett

handelsbolag inte kan få någon ersättning vid arbetslöshet från

sitt ordinarie arbete. Regeln bör ändras eller tas bort, anser

motionären.

Slutligen efterlyses i motion A237 av Kenth Skårvik (fp) en

arbetslöshetskassa för egenföretagare.

Utskottets överväganden

Med anledning av vad som anförts i de nu redovisade motionerna

och mot bakgrund av vad utskottet erfarit om den praktiska

tillämpningen finner utskottet det påkallat att kort redogöra

för gällande lagstiftning vad avser arbetslöshetsersättning till

företagare. Saken inrymmer två frågeställningar, nämligen dels

vem som skall anses som företagare i lagens mening, dels när

förutsättningarna föreligger för att bedöma en företagare som

arbetslös. För företagare gäller ett särskilt

arbetslöshetsbegrepp, och det är därför nödvändigt att ta

ställning till om en person är företagare eller arbetstagare när

man skall pröva rätten till arbetslöshetsersättning. Enligt 4 §

tredje stycket lagen om arbetslöshetsförsäkring skall en

företagare anses arbetslös, när hans personliga verksamhet i

rörelsen har upphört annat än tillfälligt. Enligt bestämmelsen

kan AMS av särskilda skäl föreskriva annat. Den sistnämnda

regeln berörs inte vidare i denna framställning.

Företagarbegreppet

I förarbetena (prop. 1973:56 s. 185 f.) behandlas den första

frågeställningen i anslutning till de föreningsrättsliga

bestämmelserna om arbetslöshetskassor. Kassorna har möjlighet

att begränsa sin verksamhet till att avse förvärvsarbete

antingen som företagare eller som löntagare. Det sägs särskilt i

motiven att den som arbetar åt sin make eller annan

familjemedlem inte på grund av detta förhållande skall kunna

vägras inträde i arbetslöshetskassa. Förutsättning för rätt till

medlemskap är emellertid att det klart framgår att ett

anställningsförhållande föreligger. Det är enligt propositionen

även av vikt att det klarläggs att den försäkrade tidigare

verkligen haft inkomst av anställningen som tyder på att ett

ordinärt anställningsförhållande förelegat. En omständighet att

beakta i sammanhanget kan vara att arbetsgivaren betalt avgifter

till sjukförsäkringen, ATP m.m., sägs det i propositionen.

I propositionen togs en fråga upp särskilt. Departementschefen

anförde följande:

Jag vill i detta sammanhang även beröra det problem som de

allt vanligare förekommande s.k. enmansbolagen kan medföra. Jag

syftar då på sådana bolag där den anställde eller hans familj

äger huvudparten av aktierna. I praktiken är en sådan anställd

oftast att jämställa med en egen företagare fastän han formellt

står i ett arbetstagarförhållande gentemot bolaget. De regler,

som jag förordar skall gälla i fråga om företagare, bör därför

normalt tillämpas även när det gäller innehavare av enmansbolag.

Dessutom bör arbetslöshetskassa för arbetstagare kunna vägra

sådan anställd medlemskap i kassan. (a.a. s. 188)

Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn till vad utskottet

erfarit om den praktiska tillämpningen anser utskottet att det

bör klargöras i lag att enbart den som i praktiken har ett

väsentligt inflytande över verksamheten bör betraktas som

företagare och därmed omfattas av det särskilda

arbetslöshetsbegreppet för företagare. En grundläggande

förutsättning för att anses som företagare bör vara att personen

själv äger någon del av företaget.

Utskottet ställer sig således bakom uppfattningen att

företagarbegreppet har kommit att ges en alltför vidsträckt

tolkning. Det bör därför ankomma på regeringen att skyndsamt

återkomma med lagförslag i enlighet med det nyss anförda.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna A206, A222,

A278 och A282, i förekommande fall i berörda delar, bör ges

regeringen till känna.

Arbetslöshetsbegreppet

Utskottet övergår nu till frågan när en företagare skall anses

som arbetslös. Arbetslöshetsbegreppet för företagare berörs

i proposition 1973:56 på s. 175 f. Där sägs beträffande

företagare, att det förhållandet att inkomst av förvärvsarbete

inte längre föreligger inte på samma sätt som för arbetstagare

kan vara utgångspunkt för bedömningen av frågan om arbetslöshet

föreligger. Det är enligt propositionen i stället nödvändigt att

skapa en garanti mot att kontant stöd vid arbetslöshet blir en

inkomstutfyllnad i mindre lönsamma företag. Därför bör den

principiella och grundläggande huvudregeln vara att en

företagares arbetslöshet börjar den dag då hans personliga

verksamhet i rörelsen har upphört.

Till ledning för bedömningen av frågan om sökandens personliga

verksamhet i rörelsen har upphört anges vissa riktlinjer i

propositionen. Rörelsen skall ha lämnats av giltig anledning.

Arbetslösheten får inte vara självförvållad. Motivet måste vara

att rörelsen inte ger rimlig försörjning. Kravet på att rörelsen

skall ha lämnats innebär i allmänhet att företagaren skall ha

sålt fast egendom och rörelsetillgångar.

Vissa omständigheter anges som kan utgöra skäl att ifrågasätta

om den personliga verksamheten verkligen upphört, t.ex. fortsatt

innehav av fastighet eller annan rörelsetillgång av betydande

värde. Ett annat exempel är att sökandens anhöriga uppges

fortsätta den tidigare verksamheten, trots att de i realiteten

har uppenbart begränsade möjligheter att faktiskt utöva

verksamheten, eller fall då sökanden trots att rörelsen, t.ex.

jordbruksdrift, överlåtits fortsätter med sina sysslor på

gården. Den personliga verksamheten skall ha upphört utan

reservationer. Det får inte röra sig om ett tillfälligt eller

tidsbegränsat avbrott. Undantagsvis, exempelvis i en force

majeure-situation, då avbrottet är en ren engångsföreteelse som

inte till någon del har säsongskaraktär, bör ersättning ändå

kunna utges, anförs det i propositionen.

Frågan om en utvidgning av möjligheterna till ersättning för

företagare har vid flera tillfällen behandlats av utskottet. I

det av riksdagen godkända betänkandet AU 1983/84:7 var utskottet

inte berett att förorda någon ändring i det gällande

arbetslöshetsbegreppet i nu berört hänseende. Det underströks

att man bör undvika att arbetslöshetsersättningarna blir en

inkomstutfyllnad i olönsamma företag. Senast har utskottet i det

likaledes godkända betänkandet 1991/92:AU11 hänvisat till den

pågående utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring (A

1992:03).

Enligt direktiven till denna utredning (dir. 1992:24) bör

utredaren särskilt uppmärksamma enskilda företagares behov av

ett försäkringsskydd som fungerar på ett konkurrensneutralt

sätt.

Enligt utskottets mening måste principen alltjämt

upprätthållas att arbetslöshetsersättningen till företagare inte

får bli en inkomstutfyllnad i mindre lönsamma företag. De

nyssnämnda direktiven ger uttryck för samma princip. Utskottet

är därför inte berett att ansluta sig till motionärernas tanke

att det skulle vara möjligt att "lägga företaget i malpåse" i en

lågkonjunktur. Utskottet utgår från att frågan hur ett skydd för

företagare bör konstrueras som å ena sidan är ekonomiskt och

socialt acceptabelt men å andra sidan inte snedvrider

konkurrensen kommer att övervägas i anslutning till denna

utredning.

Motionerna A206, A210 och A278, i den del de berör den nu

aktualiserade frågan, bör därför inte påkalla någon ytterligare

åtgärd från riksdagens sida.

Med anledning av Roland Larssons (c) motion A265 om den som

vid sidan av sitt förvärvsarbete är delägare i ett handelsbolag

är följande att säga. I det tidigare nämnda betänkandet

AU1983/84:7 tog arbetsmarknadsutskottet upp frågan om personer

som kombinerar en deltidsanställning med ett begränsat

engagemang i ett företag. Enligt utskottets mening förelåg ett

behov av regler som medgav en flexiblare tillämpning än som då

syntes vara möjlig. I proposition 1983/84:126 anslöt sig

arbetsmarknadsministern till det nyss återgivna uttalandet. De

personer som avsågs borde enligt propositionen ha rätt till

ersättning för det inkomstbortfall som uppstår när anställningen

upphör, detta naturligtvis under förutsättning att verksamheten

i företaget inte utökas i samband med arbetslösheten.

Uppmjukningen sågs som en tillämpningsfråga, som borde kunna

lösas inom ramen för det gällande regelsystemet.

Från den 1 juli 1989 föreskrivs i 23 § andra stycket

arbetslöshetsförsäkringslagen (prop. 1988/89:100 bil. 12, AU 11,

rskr. 138) att en bisyssla som en försäkrad har utfört

varaktigt före arbetslösheten vid sidan av heltidsarbete skall

minska arbetslöshetsersättningen endast om den utvidgas under

arbetslösheten och hindrar den försäkrade från att anta lämpligt

arbete.

Utskottet kan tillägga att det i AMS regelbok för

arbetslöshetskassor, i det avsnitt som avser grundvillkoren för

rätt till ersättning, i fråga om bisyssla anförs följande: "Vid

bedömning av om medlem är arbetslös tas inte hänsyn till

bisyssla, om denna inte hindrar medlemmen från att anta erbjudet

lämpligt arbete."

Utskottet kan med detta konstatera att ett delägarskap i ett

bolag inte i sig diskvalificerar för rätt till ersättning vid

arbetslöshet från en anställning, och detta oavsett om

anställningen avsett heltid eller deltid. Det avgörande för

rätten till ersättning är att verksamheten i företaget är

begränsad, att den inte utökas i samband med arbetslösheten och

att den inte hindrar personen från att söka och anta arbete.

Motionen får anses tillgodosedd med det anförda och avstyrks

således.

Vad slutligen gäller den i motion A237 av Kenth Skårvik (fp)

framförda uppfattningen att en A-kassa bör inrättas för

egenföretagare har utskottet den kommentaren att sådana

kassor redan existerar. I den mån motionären åsyftar en

företagarkassa i offentlig regi får utskottet hänvisa till den

tidigare nämnda utredningen och de överväganden som utredningens

förslag kommer att föranleda. Något ytterligare uttalande från

utskottets sida kan inte anses påkallat, varför motionen

avstyrks.

Samordning av förmåner m.m.

Två motioner tar upp frågan om samordningen av änkepension

och utbildningsbidrag. Det är motion A203 av Iréne Vestlund

m.fl. (s) och A272 av Lennart Nilsson och Sverre Palm (s).

Motionärerna anför att en kvinna som deltar i

arbetsmarknadsutbildning enligt 29 § förordningen om

arbetsmarknadsutbildning får sitt utbildningsbidrag reducerat om

hon uppbär änke- eller efterlevandepension enligt äldre regler.

Detta upplevs enligt motionärerna som djupt orättvist, då

kvinnan inte har motsvarande avdrag om hon uppbär lön av arbete.

Detta kan bli ett hinder för möjligheten att utnyttja

arbetsmarknadsutbildningen då i vissa fall den sammanlagda

inkomsten minskas drastiskt.

Den i motionerna aktualiserade frågan har uppmärksammats i en

översyn av reglerna för utbildningsbidrag vid

arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering m.m.

(Ds 1992:66). Översynen har remissbehandlats och bereds för

närvarande i regeringskansliet. Någon åtgärd med anledning av

motionerna kan därför inte anses påkallad. De avstyrks således.

Slutligen behandlar utskottet en motion om samordningen av

arbetslöshetsersättningen och pensionsförmåner. Det är motion

A242 av Doris Håvik och Sten Östlund (s). Den tar sikte på

reglerna i 20 och 21 §§ lagen om arbetslöshetsförsäkring.

Dagpenningen är för närvarande normalt 90 % av den försäkrades

dagsförtjänst. Till den som har tillerkänts ålderspension av

visst slag som utgår på grund av förvärvsarbete lämnas

dagpenning med 65 % av dagsförtjänsten (20 § första stycket).

Enligt 21 § skall dagpenningen sättas ned med 1/260 av

årspensionen.

Motionärerna anger som exempel en person som uppbär

sjömanspension från 55 års ålder. Pensionsbeloppet är lågt.

Ersättningen från arbetslöshetskassan kan med nuvarande regler

inte bli högre än 65 % av lönen reducerat med ersättningen från

pensionsanstalten. Motionens exempel visar att

arbetslöshetsersättningen blir lägre än om personen inte haft

någon pension alls. Motionärerna anför att syftet med reglerna,

som infördes 1989, inte varit att en enskild person som har en

tjänstepension skall hamna i en betydligt sämre ekonomisk

situation än någon utan pension. Orättvisan blir särskilt tydlig

vid pensionering före 60 års ålder eftersom det då inte finns

möjlighet att fylla ut pensionen med förtida uttag av allmän

pension. Man är i stället helt beroende av att kunna få ett nytt

arbete. Om de tankegångar som låg bakom lagändringarna skall

vidmakthållas finns en möjlighet att sätta in en åldersgräns i

systemet, förslagsvis 60 år, för att undvika orimliga effekter.

Sådana personer borde endast behöva vidkännas det pensionsavdrag

som följer av 21 §, anser motionärerna.

Utskottet instämmer med motionärerna i att regeln med sin

nuvarande utformning i vissa fall kan få orimliga effekter.

Tanken är att det skall vara möjligt att uppbära

arbetslöshetsersättning samtidigt med pension. För många

personer med små pensioner är den enda möjligheten att få en

dräglig inkomst att så länge som möjligt stå till

arbetsmarknadens förfogande. De år 1989 genomförda

förändringarna syftade bl.a. till att undvika fall av

överkompensation. Bestämmelserna skulle också utformas så att de

motverkade att ålderspensionärer anmäler sig på förmedlingen

endast för att dryga ut pensionen med arbetslöshetsersättning

utan att de är reellt arbetssökande (prop. 1987/88:114 s. 28

f.).

Utskottet anser att de nu berörda reglerna bör ses över så att

de får en utformning som bättre överensstämmer med det angivna

syftet att förhindra överkompensation. Regeringen bör återkomma

med förslag i enlighet med detta.

Vad utskottet anfört med anledning av motion A242 bör ges

regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande 150-dagarsregeln

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A201,

1992/93:A204 yrkande 2, 1992/93:A207, 1992/93:A208,

1992/93:A230, 1992/93:A231, 1992/93:A233 yrkandena 1 och 2,

1992/93:A248, 1992/93:A267 yrkande 12, 1992/93:A279 och

1992/93:A810 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

2. beträffande 21 § förordningen om

arbetslöshetsförsäkring

att riksdagen avslår motion 1992/93:A204 yrkande 1,

3. beträffande kortare uppdrag

att riksdagen avslår motion 1992/93:A277,

4. beträffande lagstiftning om rätt till heltidsarbete

att riksdagen avslår motion 1992/93:A233 yrkande 3,

men. (v)

5. beträffande arbetslöshetsersättning vid studier m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A224, 1992/93:A241,

1992/93:A250, 1992/93:A280 yrkande 2 och 1992/93:A458,

6. beträffande överhoppningsbar tid vid studier

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:A261 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. beträffande företagarbegreppet

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A206 i

motsvarande del, 1992/93:A222, 1992/93:A278 i motsvarande del

och 1992/93:A282 hos regeringen begär förslag till lagändring i

enlighet med vad utskottet anfört,

8. beträffande arbetslöshetsbegreppet för företagare

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A206 i motsvarande

del, 1992/93:A210 och 1992/93:A278 i motsvarande del,

9. beträffande bisyssla

att riksdagen avslår motion 1992/93:A265,

10. beträffande A-kassa för egenföretagare

att riksdagen avslår motion 1992/93:A237,

11. beträffande samordningen av änkepension och

utbildningsbidrag

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A203 och 1992/93:A272,

12. beträffande samordningen av arbetslöshetsersättningen

och pensionsförmåner

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:A242 hos

regeringen begär förslag till lagändring i enlighet med vad

utskottet anfört.

Stockholm den 11 mars 1993

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Ingela Thalén

I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson

(fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Georg Andersson

(s), Marianne Andersson (c), Lahja Exner (s), Charlotte

Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds),

Laila Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson

(fp), Johnny Ahlqvist (s) och Berit Andnor (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant för Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Hans Andersson (v) anför:

Jag ansluter mig till motion 233 (v) när det gäller de

deltidsarbetslösas rätt till heltidsarbete. För att verkligen

förhindra att arbetsgivaren utnyttjar arbetslöshetsersättningen

är det nödvändigt med lagstiftning. Arbetslöshetsutredningen bör

få tilläggsdirektiv att lägga fram förslag till lagstiftning

om rätt till heltidsarbete.

Med anledning av vad utskottet anfört om

arbetslöshetsersättning vid studier vill jag som min mening

framföra att arbetsmarknadsutbildning i högskolan bör

möjliggöras. Utbildningsbidrag för sådan utbildning skall kunna

ges om det är motiverat med hänsyn till individuella

förutsättningar och arbetsmarknadens behov.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

4 borde ha hemställt:

4. beträffande lagstiftning om rätt till heltidsarbete

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:A233 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i

denna del,