Bet. 1992/93:AU2

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1992/93:AU02

Lönegarantifonden

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1992/93

AU2

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker ett förslag i proposition 1992/93:117 om

att den rörliga krediten för lönegarantifonden innevarande

budgetår ökas från 2 till 4 miljarder kronor. Två motioner i

ärendet avstyrks.

Propositionen

I proposition 1992/93:117 (Arbetsmarknadsdepartementet)

föreslår regeringen efter föredragning av statsrådet Börje

Hörnlund

1. att riksdagen medger att under budgetåret 1992/93 får en

rörlig kredit disponeras i Riksgäldskontoret om högst

4 000 000 000 kronor för utbetalningar enligt lönegarantilagen

(1992:497).

Propositionens yrkande 2 om anvisning av medel på

tilläggsbudget till bidrag till Arbetsmiljöfonden jämte

anslutande motioner har med utskottets yttrande 1992/93:AU2y

överlämnats till finansutskottet.

Motionerna

1992/93:A3 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen

avslår proposition 1992/93:117.

Motionen har i vad avser frågan om avslag på propositionens

yrkande 2 med utskottets yttrande 1992/93:AU2y överlämnats till

finansutskottet.

1992/93:A4 av Claus Zaar (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avveckla lönegarantin i enlighet med

vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar att utbetalningarna under

avvecklingstiden begränsas till gällande

arbetslöshetsersättningar.

Utskottet

Den statliga lönegarantin finansieras med en arbetsgivaravgift

som uppgår till 0,2 % på lönekostnaderna. De medel avgiften ger

tillförs en lönegarantifond, som även disponerar en rörlig

kredit. Denna uppgick tidigare till 200 miljoner kronor och

höjdes genom ett riksdagsbeslut i våras för budgetåret 1992/93

tillfälligt till 2 miljarder kronor.

I propositionen lämnas uppgifter om hur antalet

företagskonkurser och härav berörda anställda har ökat under de

tre första kvartalen 1992 jämfört med motsvarande tid året

dessförinnan. För lönegarantifonden har utvecklingen inneburit

att fondens utbetalningar under de aktuella perioderna åren 1991

och 1992 har stigit från 2 000 till 3 800 miljoner kronor.

Mot denna bakgrund kommer statens kostnader för lönegarantin

under budgetåret 1992/93 enligt propositionen att uppgå till

6 000 miljoner kronor. Lönegarantiavgiften beräknas under

budgetåret tillföra fonden ca 1 200 miljoner kronor, vartill

kommer att fonden disponerar en ingående balans på 952 miljoner

kronor. Kostnaderna för lönegarantin kommer med andra ord att

överstiga fondens tillgångar med ca 3 800 miljoner kronor. Vid

denna beräkning har regeringen tagit hänsyn till att de

anställdas ersättningsrätt enligt lönegarantin har begränsats i

den nya lönegarantilag som riksdagen antog i våras och som

ersatte 1970 års lag i ämnet (prop. 1991/92:139, LU37, AU2y,

rskr. 318).

Sten Söderberg (-) anför i motion A3 att den föreslagna

förstärkningen av den rörliga krediten för lönegarantifonden

är otillräcklig. Det behövs enligt motionären minst 5 000

miljoner kronor. Han yrkar att riksdagen skall avslå regeringens

förslag.

På grund av utvecklingen av företagskonkurserna är det enligt

utskottets mening uppenbart att lönegarantifondens finansiella

ställning måste stärkas för att fonden under det nu löpande

budgetåret skall kunna fullgöra sina i lag fastställda

uppgifter. Med avstyrkande av avslagsyrkandet i motion A3

biträder utskottet regeringens förslag om en till 4 000 miljoner

kronor utökad rörlig kredit för lönegarantifonden. Detta innebär

att riksdagsbeslutet på våren 1992 om en tillfällig rörlig

kredit på 2 000 miljoner kronor ändras.

Utbetalningarna från fonden under innevarande budgetår kommer

att ske med stöd av bestämmelserna i såväl den gamla som den nya

lönegarantilagen. I förtydligande syfte bör det av

riksdagsbeslutet framgå att den utökade krediten får användas

för att täcka kostnaderna för båda formerna av utbetalningar.

Claus Zaar (nyd) anser i motion A4 att en ofinansierad

lönegaranti inte uppnår sitt syfte och att lönegarantin därför

bör avvecklas. Under avvecklingstiden bör utbetalningarna

"begränsas till gällande arbetslöshetsersättningar".

Som ovan nämnts antog riksdagen i våras en ny lönegarantilag.

Den började gälla den 1 juli i år. Att bara några månader efter

ikraftträdandet ta initiativ till en avveckling av lagen är en

åtgärd som inte bör övervägas av riksdagen. En sådan åtgärd

torde för övrigt strida mot Sveriges åtaganden enligt det av

riksdagen nyligen godkända EES-avtalet att genomföra bl.a.

EG-direktivet om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens

insolvens. Utskottet avstyrker följaktligen motion A4 i den

delen.

Det kan tilläggas att även med den nya lagen kan ändringar i

lönegarantisystemet komma att aktualiseras. Insolvensutredningen

har i dagarna lagt fram sitt slutbetänkande (SOU 1992:113) med

förslag till lag om företagsrekonstruktion. Utredningen

behandlar den statliga lönegarantins roll i det sammanhanget och

vad som kommit att benämnas överutnyttjandet av lönegarantin,

däribland frågan i vad mån lönegarantin medverkar till osund

konkurrens. Regelsystemet kan dessutom komma att ses över också

i annat sammanhang. Detta förutskickades av

arbetsmarknadsministern liksom av lagutskottet i vårens

lagstiftningsärende.

Med avstyrkandet av motionens huvudyrkande saknar utskottet

anledning att gå in på det andra yrkandet om att begränsa de

anställdas ersättningsrätt under den tid lönegarantin skulle

avvecklas. Det kan påpekas att med den nya lagen har

garantibeloppet för den enskilde arbetstagaren begränsats från

tidigare högst 404 000 kronor till högst 100 000 kronor.

Begränsningen omfattar anställda i företag som har försatts i

konkurs från den 1 juli 1992.

Utskottet avstyrker alltså motion A4 i dess helhet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lönegarantifondens rörliga kredit

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motion 1992/93:A3 i motsvarande del -- med ändring av

vad riksdagen tidigare beslutat (prop. 1991/92:150 bil. I:8,

bet. 1991/92:FiU30 hemställan mom. 16, rskr. 1991/92:350) --

medger att under budgetåret 1992/93 en rörlig kredit får

disponeras i Riksgäldskontoret om högst 4000000000 kronor

för utbetalningar enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti

vid konkurs och lönegarantilagen (1992:497),

2. beträffande avveckling av lönegarantin

att riksdagen avslår motion 1992/93:A4.

Stockholm den 1 december 1992

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Ingela Thalén

I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Sonja Rembo

(m), Anders G Högmark (m), Kjell Nilsson (s), Georg Andersson

(s), Marianne Andersson (c), Lahja Exner (s), Charlotte

Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds),

Laila Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson

(fp), Johnny Ahlqvist (s) och Inger Gustavsson (fp).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Särskilt yttrande

Avveckling av lönegarantin (mom. 2)

Laila Strid-Jansson (nyd) anför:

Vår anslutning till EES-avtalet medför i det avseende som är

aktuellt i detta ärende att Sverige har förbundit sig att bereda

arbetstagarna ekonomiskt skydd vid arbetsgivarens konkurs. Jag

vill för min del understryka att åtagandet inte innebär att man

därmed från svensk sida har låst fast sig vid det

lönegarantisystem som vi har i dag och som har lett till

nackdelar av det slag Claus Zaar påtalar i motion A4.

Mot den bakgrunden noterar jag med gillande utskottets

skrivning om att Insolvensutredningen i sitt nya betänkande

tagit upp frågor om överutnyttjandet av lönegarantin. Jag

förutsätter att utredningens förslag i den delen leder till

lagstiftning som bidrar till att minska lönegarantins oönskade

effekter.

Med hänvisning till uttalanden av arbetsmarknadsministern och

lagutskottet påpekar utskottet vidare att lönegarantisystemet

skall tas upp till fortsatt översyn. Jag utgår från att man vid

den kommande översynen diskuterar lönegarantins omfattning för

att begränsa statens åtaganden och regeländringar som motverkar

missbruk utan att man därmed frångår garantins sociala syfte.

Som jag ser det är det angeläget att en översyn av

lönegarantin med den inriktning jag angett kommer i gång utan

dröjsmål, och jag räknar med att så kommer att bli fallet.