Bet. 1992/93:AU20

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1992/93:AU20

Arbetslöshetsersättning m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

1992/93

AU20

Sammanfattning

I betänkandet föreslår utskottet mot bakgrund av de

föreliggande regeringsförslagen att riksdagen följer upp det

tidigare under våren fattade principbeslutet om att sänka

kompensationsnivån inom arbetslöshetsförsäkringen från 90 till

80 % av tidigare inkomst samt att återinföra de tidigare fem

karensdagarna för ersättningarna vid arbetslöshet.

Beträffande karensdagarna förordar utskottet att införandet

senareläggs två månader, från måndagen den 5 juli som regeringen

föreslagit till måndagen den 6 september 1993. Vidare föreslår

utskottet att en av regeringen föreslagen femveckorsregel skall

ersättas med en regel om att de fem karensdagarna skall ligga

inom en tolvmånadersperiod.

När det gäller företagarbegreppet görs genom propositionen

klarlägganden av vem som skall betraktas som företagare i

arbetslöshetsförsäkringen. Frågan gäller bl.a. ersättningsrätten

för en anhörig som har deltagit i verksamheten utan att själv

äga någon del i företaget. Med vissa förtydliganden godtar

utskottet vad som anförts och föreslagits i propositionen i

denna del. När det gäller ett förslag i propositionen om

möjlighet att medge undantag från kravet att en rörelse skall ha

upphört annat än tillfälligt för att en företagare skall

betraktas som arbetslös anser utskottet att frågan är av sådan

art att den bör beredas närmare. Utskottet förutsätter att

regeringen skyndsamt återkommer i detta ämne.

I propositionen aktualiseras också frågan om samordning av

ersättningarna vid arbetslöshet med avgångsvederlag till

arbetstagare vars anställning upphör. Utskottet, som tar upp

frågan till diskussion, kommer fram till att frågan bör belysas

närmare och förutsätter att regeringen återkommer i ämnet. Mot

den bakgrunden avstyrks att man nu, som regeringen föreslagit,

gör en lagreglering på denna punkt.

Slutligen föreslår utskottet, med utnyttjande av sin

initiativrätt, att regeringen bemyndigas att om särskilda skäl

föreligger medge undantag från de bestämmelser som finns om

samordning av ersättningen vid arbetslöshet med vissa pensioner.

Utskottet förutsätter att sådana föreskrifter utfärdas med stor

skyndsamhet.

Socialdemokraternas företrädare avger reservation mot

sänkningarna av arbetslöshetsersättningarnas kompensationsnivå.

De anser vidare att karensdagarna inte skall gälla för

arbetslösa som vid ikraftträdandet befinner sig i en då löpande

ersättningsperiod.

Ny demokrati har invändningar mot utskottets resonemang i

fråga om avgångsvederlagen och arbetslöshetsförsäkringen för

företagare.

Företrädaren för Vänsterpartiet har till betänkandet avgivit

en meningsyttring.

Propositionen

I proposition 1992/93:150 bilaga 8

(Arbetsmarknadsdepartementet) föreslår regeringen -- efter

föredragning av statsrådet Börje Hörnlund -- att riksdagen

beträffande arbetslöshetsersättningar

antar de i propositionen framlagda förslagen till

lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,

lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant

arbetsmarknadsstöd.

Lagförslagen återfinns som bilagorna 3 och 4 till detta

betänkande.

Motionerna

1992/93:A12 av Lennart Brunander (c) vari yrkas att riksdagen

beslutar om övergångsbestämmelser för införandet av karens i

arbetslöshetsförsäkringen och KAS i enlighet med vad som anförts

i motionen.

1992/93:A13 av Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att karensperiod i arbetslöshetsförsäkringen ej bör drabba den

vars ersättningsperiod börjat före den 5 juli 1993.

1992/93:Fi93 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en reformerad arbetslöshetsersättning.

1992/93:Fi117 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

25. att riksdagen avslår regeringens förslag till karensdagar

i arbetslöshetsförsäkringen,

26. att riksdagen avslår regeringens förslag till karensdagar

i KAS,

27. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändrade

ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen,

28. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändrade

ersättningsnivåer i KAS.

1992/93:Fi120 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

25. att riksdagen beslutar avslå förslagen i proposition

1992/93:150 bilaga 8 om ändring i 17 och 20 §§ lagen om

arbetslöshetsförsäkring,

26. att riksdagen beslutar att den i proposition 1992/93:150

bilaga 8 föreslagna övergångsregeln 4 till förslaget om ändring

i lagen om arbetslöshetsförsäkring skall ha följande lydelse:

Bestämmelserna i 11, 15, 16, 24 och 30 §§ skall tillämpas i

fråga om ersättning som avser tid efter ikraftträdandet.

Bestämmelserna i 13 § skall tillämpas för ersättningsperiod som

påbörjas efter den 4 juli 1993,

27. att riksdagen beslutar avslå förslaget i proposition

1992/93:150 bilaga 8 om ändring i 18 § lagen om kontant

arbetsmarknadsstöd,

28. att riksdagen beslutar att den i proposition 1992/93:150

bilaga 8 föreslagna övergångsregeln 4 till förslaget om ändring

i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd skall ha följande lydelse:

Bestämmelserna i 11, 15, 16, 20 och 27 §§ skall tillämpas i

fråga om ersättning som avser tid efter ikraftträdandet.

Bestämmelserna i 13 § skall tillämpas för ersättningsperiod som

påbörjas efter den 4 juli 1993.

Utskottet

Arbetslöshetsförsäkringen m.m.

I detta betänkande behandlas de förslag i

kompletteringspropositionen som avser arbetslöshetsförsäkringen.

Det gäller för det första besparingar inom

arbetslöshetsförsäkringen och KAS i enlighet med de riktlinjer

som riksdagen tidigare godkänt (prop. 1992/93:100 bil. 11, AU19

res. 9, rskr. 258). För det andra gäller det förslag om hur

avgångsvederlag, som en arbetstagare uppbär från arbetsgivaren

på grund av anställningens upphörande, bör samordnas med

arbetslöshetsersättningen. Vidare behandlas förslag som gäller

företagares arbetslöshet.

På utskottets begäran har Lagrådet avgett yttrande över de i

propositionen framlagda förslagen till lag om ändring i lagen om

arbetslöshetsförsäkring och i lagen om kontant

arbetsmarknadsstöd. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.

Karensdagar

Propositionen

På grundval av det nyssnämnda betänkandet har riksdagen

nyligen godkänt ändrade riktlinjer i fråga om

arbetslöshetsförsäkringen m.m., däribland att fem karensdagar

införs både i arbetslöshetsförsäkringen och i KAS. I den nu

avlämnade propositionen återkommer regeringen med de lagförslag

som föranleds av detta.

En bakgrund till förslagen är att karensdagar fr.o.m. den 1

april i år införts bl.a. i sjukförsäkringen. Enligt

propositionen motiveras karensdagarna i

arbetslöshetsförsäkringen och KAS i stor utsträckning av det

ekonomiska läget i Arbetsmarknadsfonden och det svåra

statsfinansiella läget. Det är därför rimligt med en självrisk

när en sådan införts i övriga dominerande socialförsäkringar med

dag- eller timberäknade förmåner. Ett nytt karensdagssystem bör

enligt propositionen så nära som möjligt ansluta till det system

som gällde i försäkringen fram till år 1989.

De föreslagna nya reglerna innebär att dagpenning inte skall

lämnas förrän den arbetslöse har varit arbetslös fem dagar under

en sammanhängande tid av fem kalenderveckor (karensvillkor). I

karenstiden räknas endast in de dagar, för vilka ersättning

skulle ha lämnats, om bestämmelserna om karens inte hade

tillämpats. Om arbetslösheten upphör innan ersättningsperioden

(300 eller 450 dagar i arbetslöshetsförsäkringen, 150, 300 eller

450 dagar enligt KAS) gått till ända, skall den arbetslöse ha

rätt till ersättning under återstående antal dagar av perioden

vid ny arbetslöshet, även om han eller hon då inte uppfyller

arbets- och karensvillkoret. Skulle ersättningsperioden ha gått

till ända, men har den arbetslöse under perioden på nytt

uppfyllt arbetsvillkoret, lämnas ersättning under ytterligare en

ersättningsperiod. I sådant fall skall dock karensvillkoret

uppfyllas på nytt.

Den som är helt arbetslös eller utför icke regelbundet

deltidsarbete utförsäkras efter ca 14 månader. En arbetslös som

regelbundet utför deltidsarbete kan emellertid uppbära

ersättning under betydligt längre tid. Enligt propositionen ter

det sig inte rättvist i förhållande till andra grupper av

arbetslösa om ersättning i vissa fall skall kunna lämnas under

så långa tidsperioder utan att karensvillkoret på nytt uppfylls.

För att så långt som möjligt likställa de regelbundet

deltidsarbetande med övriga arbetslösa föreslås en särreglering.

En sådana reglering bör enligt propositionen ske i form av

regeringsföreskrifter.

Karensreglerna bör enligt propositionen inte gälla under den

tid då den arbetslöse deltar i arbetslivsutveckling (ALU).

Motiveringen är att åtgärden är angelägen. Viljan att delta

skulle kunna minska om ALU omfattades av reglerna om

karensdagar, sägs det i propositionen.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 5 juli 1993, en

måndag. Enligt propositionen bör de tillämpas i fråga om rätt

till ersättning som avser tid efter ikraftträdandet. Reglerna

bör också tillämpas i fråga om en ersättningsperiod som har

börjat före ikraftträdandet. Karensvillkoret bör i sådant fall

gälla när någon blir arbetslös första gången efter

ikraftträdandet.

I propositionen läggs fram förslag till ändringar i

arbetslöshetsförsäkringslagen och i lagen om kontant

arbetsmarknadsstöd i enlighet med detta.

Motionerna

Socialdemokraterna accepterar i motion Fi120 förslaget om fem

karensdagar i arbetslöshetsförsäkringen och i systemet med

kontant arbetsmarknadsstöd. Däremot avvisar man regeringens

förslag om att karensreglerna även skall tillämpas på

ersättningsperiod som börjat före reglernas ikraftträdande.

Enligt motionärerna bör karensreglerna endast tillämpas på

ersättningsperioder som påbörjas efter den 4 juli 1993. Lars

Sundin (fp) anser i motion A13 att det klarare bör uttryckas att

karensreglerna inte skall tillämpas retroaktivt.

Vänsterpartiet avvisar i motion Fi117 regeringens förslag om

karensdagar. Införande av karensdagar och sänkning av

ersättningsnivåerna slår mycket orättvist och löser inte några

statsfinansiella problem enligt motionärerna. De anser också att

systemet med karensdagar bl.a. innebär att det blir olönsamt för

arbetslösa att ta kortvariga jobb.

I motion A12 av Lennart Brunander (c) föreslås en särskild

övergångsbestämmelse i karensreglerna som bör gälla t.o.m. den 1

oktober 1993. Förslaget innebär att en arbetslös som påbörjar en

ersättningsperiod innan de nya reglerna träder i kraft och som

erbjuds en anställning kortare än fyra veckor skall undantas

från karenskravet.

Utskottets överväganden

Riksdagen har som framgått ställt sig bakom regeringens

förslag i årets budgetproposition i fråga om besparingar i

arbetslöshetsförsäkringen. Det nu framlagda förslaget ansluter

till de i budgetpropositionen angivna riktlinjerna, vilka bl.a.

innebär att fem karensdagar införs i arbetslöshetsförsäkringen

och vid kontant arbetsmarknadsstöd.

Endast Vänsterpartiet motsätter sig förslaget i sak (Fi117).

Förutom rättviseskäl anförs att det blir olönsamt för arbetslösa

att ta kortvariga arbeten.

Enligt utskottets mening är det av samhällsekonomiska skäl

nödvändigt att genomföra besparingar i försäkringen och i KAS.

En självrisk genom karensdagar framstår som rimlig även med

hänsyn till att en sådan införts också i de övriga dominerande

socialförsäkringarna. Det anförda innebär att motion Fi117

avstyrks i de berörda delarna.

I frågan hur karensvillkoret uppfylls innebär propositionen

att de fem karensdagarna måste ligga samlade i en ganska kort

tidsperiod; ersättning får inte lämnas förrän den försäkrade har

varit arbetslös fem dagar under en sammanhängande tid av fem

kalenderveckor. En regel av detta slag skulle vara till nackdel

för en person som har upprepade korta perioder av arbetslöshet

mellan tidsbegränsade anställningar som omfattar mer än fem

veckor. Teoretiskt skulle en sådan person kunna vara arbetslös

åtskilliga dagar utan rätt till ersättning från försäkringen

eller KAS. Att helt slopa kravet på tidsmässigt samband mellan

karensdagarna och ersättningen kan emellertid inte heller komma

i fråga. Utskottet anser att starka skäl talar för att de fem

karensdagarna skall ligga inom en tolvmånadersram. Ett sådant

system bör vara enkelt att förstå och även underlätta den

administrativa hanteringen.

Utskottet förordar med det anförda att karensvillkoret

utformas så att den försäkrade skall ha varit arbetslös fem

dagar under en sammanhängande tolvmånadersperiod innan

ersättning lämnas. Ställningstagandet i fråga om period för

karensvillkoret föranleder en annan lydelse av 13 § första

stycket första meningen i förhållande till det av regeringen

framlagda lagförslaget. Motsvarande förändring bör göras

beträffande KAS.

Utskottet ansluter sig till regeringens förslag beträffande

utformningen i övrigt av systemet med karens. Det innebär

således att karensvillkoret bara behöver fullgöras en gång under

varje ersättningsperiod (15§). Undantag härifrån skall gälla i

det fallet att en sammanhängande tid av tolv månader förflutit

från det att den försäkrade senast uppbar ersättning (16 §). I

sådant fall måste således både ett nytt arbetsvillkor och ett

nytt karensvillkor uppfyllas. Även förslaget om att den som

genomgår arbetslivsutveckling skall undantas från reglerna om

karens godtas av utskottet (13 § andra stycket). Detsamma gäller

förslaget om avstängningstid (30 § resp. 27 §).

När det gäller karenstid vid regelbundet deltidsarbete

föreslås i propositionen att regeringen, eller den myndighet som

regeringen bestämmer, skall kunna föreskriva ytterligare

karenstid (24 § resp. 15 § tredje stycket). Utskottet har ingen

erinran mot detta förslag i sig, men förutsätter att eventuella

föreskrifter om begränsningar i ersättningsrätten, och därmed

troligen ett mer detaljreglerat och administrativt betungande

system, vägs noga mot eventuella besparingseffekter. Utskottet

förutsätter också att regeringen senast i samband med nästa års

budgetproposition lämnar en redovisning beträffande de

föreskrifter som kan ha utfärdats med stöd av bemyndigandet.

Vad utskottet nu anfört om redovisning av utfärdade

föreskrifter bör ges regeringen till känna.

Utskottet övergår nu till frågan om övergångsbestämmelserna

för det nya systemet med karensdagar.

Regeringen har föreslagit att de nya reglerna i fråga om

arbetslöshetsförsäkringen och KAS skall träda i kraft den 5 juli

1993. Av administrativa skäl bör enligt propositionen systemet

träda i kraft en måndag. Bestämmelserna skall tillämpas i fråga

om ersättning som avser tid efter ikraftträdandet. I fråga om

karensdagar föreslås att om ersättningsperioden har börjat före

den 5 juli så skall karensvillkoret uppfyllas när den försäkrade

blir arbetslös första gången efter ikraftträdandet.

Rörande de invändningar som framförts om att det skulle vara

fråga om retroaktiv lagstiftning är följande att säga.

Som utskottet uppfattar saken grundar sig invändningarna på

att karensvillkoret föreslås bli tillämpat även mot den som

redan har påbörjat en ersättningsperiod. Till en början bör

klargöras, att propositionens innebörd är att den som är

arbetslös och uppbär ersättning den dag systemet träder i kraft

inte drabbas av karensdagar. Det är först när den försäkrade

efter denna dag åter blir arbetslös som karensvillkoret skall

uppfyllas.

Några rättsliga hinder kan enligt utskottet inte anses

föreligga mot den i propositionen föreslagna

övergångsbestämmelsen som bl.a. innebär att karensvillkoret

skall uppfyllas första gången som den försäkrade blir arbetslös

under löpande ersättningsperiod. En övergångsbestämmelse av

det slag som förordas i Socialdemokraternas motion Fi120 och i

motion A13 och som innebär att karensvillkoret skulle tillämpas

endast vid ersättningsperioder som börjar efter ikraftträdandet

skulle avsevärt minska de besparingseffekter som förslaget bl.a.

syftar till. Utskottet kan därför inte ansluta sig till de

motioner som innefattar yrkanden i detta hänseende. Det anförda

innebär att motionerna A13 och Fi120 avstyrks i motsvarande

delar.

Enligt utskottets mening finns det skäl för att

karenssystemets ikraftträdande förläggs till en senare

tidpunkt än den i propositionen föreslagna.

Som påpekats i flera av motionerna leder regeringsförslaget

till att den som är arbetslös och efter ikraftträdandet

accepterar t.ex. ett kortare vikariat under sommarmånaderna

måste uppfylla karensvillkoret för att åter kunna få ersättning.

Bl.a. för att inte minska beredvilligheten hos den arbetslöse

att söka och anta sådana tidsbegränsade anställningar anser

utskottet att genomförandetidpunkten bör förläggas till den

första måndagen i september månad, dvs. den 6 september 1993.

För detta talar dessutom att lagreglerna är av en karaktär som

motiverar att tämligen lång tid får förflyta mellan antagandet

och ikraftträdandet, inte minst med tanke på den administrativa

anpassningen.

Slutligen anser utskottet att ett förtydligande bör göras i

fråga om en formulering i punkt 3 i den föreslagna

övergångsbestämmelsen. I det fallet att ersättningsperioden har

börjat före ikraftträdandet skall karensvillkoret uppfyllas när

den försäkrade blir arbetslös första gången efter

ikraftträdandet. Enligt utskottets mening skall med att den

försäkrade "blir arbetslös första gången" avses att hans

anställning upphör och att han ställer sig till arbetsmarknadens

förfogande. Om anledningen till avbrottet i

arbetslöshetsperioden varit t.ex. sjukdom skall således inget

karensvillkor behöva uppfyllas av den som på nytt söker

ersättning.

Det anförda innebär att motion A12 får anses väsentligen

tillgodosedd. Utskottets ställningstagande innebär vidare att

övergångsbestämmelserna till de av regeringen framlagda

lagförslagen i dessa delar bör ges en annan lydelse.

Dagersättning och kompensationsnivå m.m.

De förutnämnda av riksdagen godkända riktlinjerna i fråga om

arbetslöshetsersättningen innefattade även sänkta

ersättningsnivåer och ändrade beräkningsgrunder för

dagpenningbeloppen.

Bakgrunden till förslagen är det snabbt växande underskottet i

Arbetsmarknadsfonden och det besvärliga statsfinansiella läget.

I propositionen framhålls att det inte nu är möjligt att höja

finansieringsavgifterna, "egenavgifterna", med hänvisning till

den s.k. krisöverenskommelsen hösten 1992.

I propositionen föreslås att det gällande beräkningssystemet

för fastställande av det högsta dagpenningbeloppet i

försäkringen resp. stödbeloppet för KAS slopas. Enligt nuvarande

regler knyts högstbeloppet till den genomsnittliga lönen för

vuxna industriarbetare. I stället skall regeringen bemyndigas

att fastställa dessa belopp. Till grund för bedömningen skall

läggas såväl pris- och löneutvecklingen som det statsfinansiella

läget. Någon automatisk uppräkning skall inte förekomma.

Dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen sänks från 90 till

80 % av den tidigare dagsinkomsten inom ramen för högsta och

lägsta dagpenning.

Det högsta dagpenningbeloppet i arbetslöshetsförsäkringen

föreslås bli 564 kr mot nuvarande 598 kr. Stödbeloppet för KAS

bör enligt propositionen vara 198 kr, att jämföra med nu

gällande 210 kr.

De nya beloppen föreslås bli tillämpade från och med den 5

juli 1993.

Motionerna

I den socialdemokratiska partimotionen Fi120 avvisas

regeringens förslag om en sänkning av ersättningsnivån i

arbetslöshetsförsäkringen från 90 till 80 %. Även förslaget om

ändrade regler för fastställande av högsta dagpenningbelopp i

försäkringen och för stödbeloppet i KAS avvisas. Enligt motionen

innebär regeringens förslag att en arbetslös, som ligger under

maximal ersättningsnivå, får en sänkning av ersättningen med

11,1 %.

Även Vänsterpartiet avvisar i motion Fi117 regeringens förslag

om ändrade ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen och i

KAS. Motionärerna anser att allt fler kommer att bli beroende av

socialbidrag som en konsekvens av den sänkta ersättningen.

Utskottet behandlar slutligen förslaget i Ny demokratis motion

Fi93 om en reformering av arbetslöshetsförsäkringen. Förslaget

innebär en ny modell där arbetslöshetsersättningen delas in i

tre delar: ett statligt grundskydd, en obligatorisk försäkring

som tecknas av arbetsgivaren samt en frivillig försäkring. Den

obligatoriska ersättningen maximeras till 300 dagar. Fem

karensdagar skall gälla och ersättningsnivån föreslås bli 75 %

av lönen upp till en årslön motsvarande 7,5 basbelopp.

Utskottets överväganden

Som redan framgått har riksdagen i det förut nämnda beslutet

(1992/93:AU19 res. 9, rskr. 258) godkänt de av regeringen

angivna riktlinjerna när det gäller sänkta ersättningsnivåer

inom arbetslöshetsförsäkringen och KAS. Godkännandet avser också

förslaget om att ändra de nuvarande beräkningsgrunderna för

högsta dagpenningbelopp inom försäkringen och beloppet för KAS.

Några omständigheter som skulle motivera att man frångår

riksdagens tidigare ställningstagande i fråga om dagersättning

och kompensationsnivå föreligger inte. Dagpenningen i

arbetslöshetsförsäkringen bör således sänkas från 90 till 80 %

av den tidigare dagsinkomsten inom ramen för högsta och lägsta

dagpenning. Regeringen bör bemyndigas att fastställa högsta

dagpenningbelopp resp. stödbeloppet för KAS. Utskottet godtar de

lagförslag som läggs fram i propositionen och avstyrker därmed

de motionsyrkanden från Socialdemokraterna (Fi120 yrkandena 25

och 27) resp. Vänsterpartiet (Fi117 yrkandena 27 och 28) som

innefattar avslag på propositionen i dessa delar.

I det nyssnämnda betänkandet tog utskottet ställning till ett

likartat förslag från Ny demokrati som det nu i motion Fi93

framlagda när det gäller reformering av

arbetslöshetsförsäkringen. Utskottet, som avstyrkte motionen,

konstaterade att den fråga som togs upp i motionen omfattas av

direktiven (dir. 1992:24) till Utredningen om en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring. Denna utredning väntas presentera sina

förslag inom kort. Motionen bör därför inte föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida, vilket innebär att den avstyrks i

den nu behandlade delen.

Utskottet vill tillägga att införandet av karensdagar, sänkta

ersättningsnivåer och ändrade beräkningsgrunder främst skall ses

som nödvändiga åtgärder på kort sikt för att komma till rätta

med den oroande kostnadsutvecklingen för dessa bidragsformer. I

sammanhanget skall erinras om att arbetsmarknadsutskottet i sitt

yttrande till finansutskottet med anledning av

kompletteringspropositionen (1992/93:AU8y) tillstyrkt att

Arbetsmarknadsfonden tillförs ytterligare medel. Det sker genom

att den kredit som Riksförsäkringsverket disponerar över för

utbetalningar höjs från högst 20 miljarder kronor till högst 55

miljarder kronor under nästa budgetår. Hur

arbetslöshetsförsäkringen och de kontanta understöden skall

utformas på längre sikt, liksom finansieringen, är en fråga som

övervägs i den nyssnämnda utredningen och därefter får beredas i

sedvanlig ordning.

Avgångsvederlag

Propositionen

På arbetsmarknaden förekommer det att avgångsvederlag betalas

ut av arbetsgivaren till den anställde i samband med att en

anställning upphör. Ofta innebär överenskommelsen att det

utgivna beloppet vida överstiger vad den anställde är berättigad

till på grund av reglerna om uppsägningstid enligt lagen

(1982:80) om anställningsskydd (LAS). I skattehänseende

likställs avgångsvederlaget fr.o.m. år 1991 med lön. Beloppet är

förmånsgrundande enligt lagen om allmän försäkring och

anslutande förmånssystem.

Mot bakgrund av ett avgörande i Försäkringsöverdomstolen (FÖD)

i tiden efter ändringen i skattelagstiftningen anser

arbetsmarknadsministern att det finns behov av bättre samordning

mellan avgångsvederlagen och arbetslöshetsersättningarna. Han

stöder sig därvid på vad AMS anfört i frågan. FÖD-avgörandet

innebär att en försäkrad kan anses som arbetslös och därmed vara

berättigad till arbetslöshetsersättning trots avgångsvederlag

från arbetsgivaren som överstiger vad han har rätt till enligt

LAS.

Samordningen bör enligt propositionen ske genom att

avgångsvederlaget jämställs med förvärvsarbete i fråga om

tillgodoräkningsbar tid för uppfyllande av arbetsvillkoret.

Avgångsvederlaget skall därvid anses avse viss tid. Regeringen

eller myndighet enligt regeringens bestämmande skall kunna

meddela närmare föreskrifter om beräkning av denna tid.

Förslaget innebär att den försäkrade under den på detta sätt

framräknade tiden inte skall anses som arbetslös i försäkringens

mening och följaktligen inte heller vara berättigad till

arbetslöshetsersättning.

Motsvarande ändring föreslås i fråga om KAS.

I sammanhanget anmäls att Utredningen om en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring (A 1992:03) överväger den nu berörda

samordningsfrågan.

Utskottets överväganden

Det av regeringen framlagda förslaget till samordning mellan

avgångsvederlag och arbetslöshetsersättning torde grunda sig på

uppfattningen att det är principiellt felaktigt att en person

samtidigt med arbetslöshetsersättning/kontant arbetsmarknadsstöd

från arbetsgivaren kan uppbära ersättning som grundar sig på att

anställningen upphört.

Enligt utskottet skulle det i vissa fall kunna uppfattas som

stötande att personer som fått avgångsvederlag också kompenseras

genom arbetslöshetsförsäkringen eller KAS. Det av regeringen

framlagda förslaget reser emellertid en rad frågor som borde

belysas närmare.

Till en början kan man konstatera att det är en utbredd

företeelse på arbetsmarknaden att olika slag av ersättningar

utbetalas till en arbetstagare som blivit uppsagd på grund av

arbetsbrist. Som utskottet ser det är möjligheten att ekonomiskt

kompensera arbetstagare som blir övertaliga många gånger en

förutsättning för att en nödvändig strukturomvandling skall

kunna komma till stånd. Det är inte uteslutet att en regel om

obligatorisk samordning mellan sådana utbetalningar och

arbetslöshetsersättningen skulle kunna försvåra önskvärda

omstruktureringar. Utskottet anser att denna frågeställning

borde analyseras närmare.

Vidare bör uppmärksammas att det på arbetsmarknaden finns

flera exempel på kollektivavtal som innehåller regler om

avgångsersättningar. Från det statliga området kan nämnas

Avtalet om trygghetsfrågor som föreskriver att den som blivit

uppsagd på grund av arbetsbrist har rätt till avgångsersättning

utöver arbetslöshetskassa/kontant arbetsmarknadsstöd.

Ersättningen utgörs av ett belopp som tillsammans med

arbetslöshetskassan motsvarar 85 % av den tidigare månadslönen

och utgår under lika lång tid som A-kassa/KAS. Om särskilda

omständigheter föreligger kan förlängd avgångsersättning utgå

längst till dess fem år har förflutit från

entledigandetidpunkten. En sådan förlängd avgångsersättning

utgör 85 % av den tidigare månadsinkomsten.

Det i propositionen framlagda lagförslaget tar enligt sin

ordalydelse sikte på ersättningar som den försäkrade får från

arbetsgivaren. Motsatsvis bör den enligt utskottet förstås så

att den inte omfattar ersättningar som med stöd av

kollektivavtal utbetalas via av parterna inrättade fonder,

stiftelser eller liknande. Enligt vad utskottet erfarit om den

praktiska tillämpningen sker normalt ingen samordning mellan

ersättning av detta slag och arbetslöshetsersättningen. Frågan

kan enligt utskottets mening ställas om det är motiverat att

göra åtskillnad mellan olika slag av ersättningar, beroende på

vem utbetalaren är. Utan att på något sätt ta ställning till

vilken räckvidd en regel om samordningen bör ha i nu berört

hänseende anser utskottet att ett förslag bör föregås av sådana

överväganden. I sammanhanget bör även regeln i 20 § femte

stycket lagen om arbetslöshetsförsäkring uppmärksammas.

Över huvud taget bör en regel om samordning grunda sig på ett

ställningstagande om i vilka fall det framstår som mindre

tillfredsställande att en person uppbär parallella ersättningar

eller utfyllnadsersättning. Man kan i sammanhanget inte bortse

från att företeelsen genom kollektivavtalen får anses som

accepterad på stora delar av arbetsmarknaden. Det är inte heller

otänkbart att sänkta ersättningsnivåer i försäkringen ökar

intresset av att kompensera arbetstagare som sagts upp på grund

av arbetsbrist. Enligt utskottets mening kan det också

ifrågasättas om ersättningar som otvetydigt grundar sig på

ideell skada alls bör omfattas av en samordningsregel.

Vidare bör övervägas alternativa modeller att konstruera en

samordningsregel. Om en regel av det slag som regeringen lagt

fram förslag om är att föredra -- den försäkrade skall då inte

anses som arbetslös i försäkringens mening -- bör det klaras ut

hur detta förhåller sig till de arbetsmarknadspolitiska

åtgärderna. Skall med andra ord någon kunna anvisas en åtgärd

trots att åtgärden förutsätter att personen är arbetslös? Vilka

ekonomiska villkor skall i så fall gälla?

Den av regeringen föreslagna konstruktionen reser även andra

frågor. Skall samordning ske redan på grund av ett avtal om

avgångsvederlag eller skall en förutsättning vara att beloppet

faktiskt betalas ut? Avtalets fullgörande kan ju hindras t.ex.

av arbetsgivarens insolvens. Skall samordning ske trots att

ersättningen betalats ut -- och kanske förbrukats -- innan

frågan om samordning aktualiserats?

Av det anförda följer att utskottet inte är berett att ställa

sig bakom det framlagda förslaget i dess nuvarande utformning.

Propositionen avstyrks således i den berörda delen. Utskottet

förutsätter att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen

rörande de frågor som utskottet berört i det föregående.

Företagares arbetslöshet

Arbetsmarknadsutskottet har nyligen i det av riksdagen

godkända betänkandet 1992/93:AU17 Vissa frågor om

arbetslöshetsförsäkringen behandlat frågor om företagares rätt

till arbetslöshetsersättning. Utskottet har bl.a. förordat ett

mindre vidsträckt företagarbegrepp och ansett att det bör

ankomma på regeringen att skyndsamt återkomma med lagförslag.

Propositionen

I propositionen konstateras att det framförts kritik mot en

alltför restriktiv praxis för anställda anhöriga i

familjeföretag. Anhöriga till företagare, om de som anställda

aktivt deltagit i rörelsen, har kommit att jämställas med

företagare även om de inte ägt någon andel i företaget. En sådan

praxis skulle kunna få som yttersta konsekvens att den som

arbetat åt t.ex. sin make eller annan familjemedlem redan på

grund av släktskapsförhållandet diskvalificeras från

arbetslöshetsersättning.

Arbetsmarknadsministern instämmer i riksdagens bedömning att

företagarbegreppet givits en alltför vidsträckt tolkning. I

propositionen föreslås att det i arbetslöshetsförsäkringslagen

och i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd slås fast att endast

den som äger någon del av en näringsverksamhet som han eller hon

aktivt deltar i och som han eller hon dessutom har ett

väsentligt inflytande över bör betraktas som företagare.

Anställda närstående skall vid arbetslöshet behandlas på samma

sätt som andra anställda. Skulle det uppstå tveksamheter om det

föreligger en verklig arbetslöshetssituation bör enligt

propositionen arbetslöshetskassan eller länsarbetsnämnden kunna

begära intyg om detta av t.ex. auktoriserad revisor i företaget

eller annan betrodd person.

Vid bedömningen huruvida en arbetslös är att anse som

företagare måste hänsyn tas till ett flertal aspekter, sägs det

i propositionen. Att klarlägga om den arbetslöse är delägare i

näringsverksamhet och samtidigt aktivt deltar i denna ställer

sig mindre problematiskt än att avgöra om den arbetslöse

dessutom har ett väsentligt inflytande över verksamheten. Enligt

arbetsmarknadsministerns åsikt bör med väsentligt inflytande

menas att den arbetslöse har haft ett inflytande på verksamheten

totalt som har varit så starkt att det ekonomiska utfallet till

stor del berott på dennes kompetens och dennes åtgärder och

ställningstaganden i verksamheten. För att avgöra detta måste

enligt propositionen en sammanvägning av samtliga relevanta

omständigheter göras i varje enskilt ersättningsärende.

När det gäller arbetslöshetsbegreppet för företagare innebär

nuvarande regler i princip att företagaren definitivt skall ha

upphört med sin rörelse för att betraktas som arbetslös. I

propositionen anförs att det är en prioriterad uppgift för

regeringen att skapa förhållanden som ger nya företag och

tillväxt i små och medelstora företag. Det är också av stor

betydelse att kunna ge rimliga förhållanden för dem som vill

starta ett eget företag. Det är en viktig förutsättning för att

kunna lösa den nuvarande arbetslöshetskrisen att just

företagandet ökar. Därför framstår det enligt

arbetsmarknadsministern som orimligt att ersättningssystemet

tvingar många arbetslösa att göra sig av med företaget, som ofta

är deras möjlighet att åter få fotfäste på den reguljära

arbetsmarknaden. Detta står inte i överensstämmelse med

arbetsmarknadspolitikens målsättningar, och därför finns det

starka skäl att förändra de regler som innebär att företagaren

måste ha definitivt upphört med sin rörelse för att vara

berättigad till arbetslöshetsersättning.

En möjlighet som bör övervägas är att arbetslöshetsersättning

skall kunna utges i samband med tillfälliga uppehåll. Vid ett

sådant uppehåll skulle kunna ställas krav på viss karenstid. För

att kunna bedöma om arbetsbrist som motiverar ett uppehåll

föreligger, skulle intyg kunna krävas från auktoriserad revisor

eller annan betrodd person.

Arbetsmarknadsministern förklarar att han inte är beredd att i

detalj redogöra för hur en reglering skulle kunna utformas. Han

vill bl.a. invänta överväganden från den förutnämnda Utredningen

om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. I propositionen

föreslås att regeringen ges rätt att meddela föreskrifter om

undantag.

De nu redovisade förslagen genomförs som en ändring i 4 §

lagen om arbetslöshetsförsäkring resp. 4 § lagen om kontant

arbetsmarknadsstöd.

Utskottets överväganden

I det förutnämnda betänkandet AU17 hemställde

arbetsmarknadsutskottet om ett klarläggande genom lag angående

vem som skall betraktas som företagare i

arbetslöshetsförsäkringen. Det var utskottets mening att

företagarbegreppet kommit att ges en alltför vidsträckt

tolkning. Utskottet uttalade -- med anledning av vad som

framkommit om den praktiska tillämpningen -- att en

grundläggande förutsättning för att anses som företagare bör

vara att man själv äger någon del i företaget. En anhörig som

deltar i verksamheten utan att själv äga någon del i företaget

skall således inte kunna anses som företagare.

Det nu framlagda förslaget innebär att den försäkrade skall

anses som företagare, och därmed omfattas av det särskilda

arbetslöshetsbegreppet för företagare, om han äger eller är

delägare i en näringsverksamhet som han är personligt verksam i

och som han har ett väsentligt inflytande över.

Frågan huruvida den arbetslöse är delägare i

näringsverksamheten och samtidigt aktivt deltar i denna bedöms

enligt propositionen vara mindre problematisk att klarlägga.

Utskottet instämmer i detta, men vill för sin del betona att det

särskilt i de fall då den som söker ersättning har arbetat åt en

nära anhörig finns anledning att noga granska de uppgivna

ägandeförhållandena.

Med väsentligt inflytande menas enligt propositionen "att den

arbetslöse har haft ett inflytande på verksamheten totalt som

har varit så starkt att det ekonomiska utfallet till stor del

berott på dennes kompetens samt de åtgärder och

ställningstaganden som han eller hon gjort i verksamheten". Det

sägs att för att avgöra om så varit fallet måste självfallet en

sammanvägning göras i varje enskilt ärende av samtliga relevanta

omständigheter.

Enligt utskottets mening bör inte bara den som genom sin

kompetens, sina åtgärder och sina ställningstaganden till stor

del avgjort det ekonomiska utfallet anses ha väsentligt

inflytande över verksamheten. Även en person som, utan att ha

haft ett inflytande av det angivna slaget, i kraft av sitt

ägande har haft möjlighet att fatta för verksamheten avgörande

beslut bör anses som företagare. En majoritetsägare som deltagit

i verksamheten skall således omfattas av företagarbegreppet.

Även en delägare, som visserligen inte ensam genom sitt

delägarskap kan bestämma över företaget, men som genom att vara

ensam firmatecknare, eller som är både firmatecknare och

styrelsemedlem, eller som är verkställande direktör bör enligt

utskottets mening kunna anses som företagare.

Utskottet vill understryka att en grundläggande förutsättning

för att betraktas som arbetslös företagare är att man varit

personligen verksam i rörelsen.

Med de nu gjorda förtydligandena godtar utskottet de i

propositionen framlagda förslagen till ändring i lagen om

arbetslöshetsförsäkring resp. lagen om kontant

arbetsmarknadsstöd. En justering bör dock göras i förhållande

till propositionens lagtext för att markera att även den som

indirekt genom sitt aktieinnehav äger eller är delägare i

näringsverksamheten omfattas. Vad utskottet anfört bör godkännas

av riksdagen.

När det gäller arbetslöshetsbegreppet för företagare läggs

i propositionen fram ett förslag om att regeringen skall medges

rätt att meddela föreskrifter om undantag från det annars

gällande kravet att rörelsen skall ha upphört annat än

tillfälligt för att en företagare skall kunna anses som

arbetslös.

I det av riksdagen nyligen godkända betänkandet AU17 har

utskottet med anledning av motionsyrkanden uttalat sig om

möjligheten till arbetslöshetsersättning vid tillfälliga

uppehåll i rörelsen. Därvid lämnades en redogörelse för motiven

till den princip som de nuvarande reglerna bygger på, nämligen

att arbetslöshetsersättningen till företagare inte får bli en

inkomstutfyllnad i mindre lönsamma företag (prop. 1973:56 s. 175

f.). Detta är grunden för det principiella kravet att rörelsen

skall ha upphört definitivt. Det var utskottets mening att denna

princip alltjämt måste upprätthållas. Utskottet var således inte

berett att ansluta sig till motionärernas tanke att det skulle

vara möjligt att "lägga företaget i malpåse". Utskottet utgick

från att den förut berörda Utredningen om en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring skulle överväga frågan hur ett skydd för

företagare borde konstrueras som å ena sidan är ekonomiskt och

socialt acceptabelt men å andra sidan inte snedvrider

konkurrensen.

Utskottet instämmer i och för sig med vad som sägs i

propositionen om vikten av att åstadkomma förhållanden som

skapar nya företag och ger tillväxt i små och medelstora

företag. Från den synpunkten kan man ifrågasätta ett regelsystem

som kan innebära att en arbetslös måste göra sig av med sitt

företag för att ha rätt till ersättning ur försäkringen.

Företaget är ju ofta den möjlighet som ges att åter få fotfäste

på arbetsmarknaden. Som anförs i propositionen kan detta

knappast heller anses stå i överensstämmelse med

arbetsmarknadspolitikens målsättningar. Denna aspekt måste dock

vägas bl.a. mot risken för konkurrenssnedvridning. Utskottet

anser därför att frågan ifall arbetslöshetsersättning skall

kunna utges även i samband med tillfälliga uppehåll är av sådan

art att den bör beredas sedan den nyssnämnda utredningen

framlagt sitt betänkande, bl.a. då det inte kan uteslutas att

lagstiftning blir erforderlig. Utskottet är således inte berett

att nu medge regeringen rätt att föreskriva undantag från

regeln, men förutsätter att regeringen skyndsamt återkommer i

frågan. I sammanhanget skall dock erinras om att lagen redan i

dag medger vissa undantag, nämligen i de fall särskilda skäl

föreligger. Vad som avses är enligt förarbetena bl.a. force

majeure-situationer (prop. 1973:56 s. 176).

Vad utskottet anfört med anledning av förslaget om

arbetslöshetsbegreppet för företagare bör ges regeringen till

känna.

Utskottet vill tillägga följande. Lagens innebörd är som

nämnts att en företagare enligt huvudregeln anses som arbetslös

när hans verksamhet i rörelsen upphört annat än tillfälligt.

Något absolut krav på att en företagare skall ha sålt fast

egendom och rörelsetillgångar för att betraktas som arbetslös

uppställs emellertid inte. I proposition 1973:56 med förslag

till lag om arbetslöshetsförsäkring m.m. anförs på s. 175 att

ett fortsatt innehav av fastighet eller annan rörelsetillgång av

betydande värde kan vara skäl att ifrågasätta om sökandens

personliga verksamhet i den tidigare rörelsen verkligen har

upphört. Tillsammans med andra omständigheter kan en sådan

oförändrad rätt till rörelsetillgång utgöra skäl för att avvisa

ansökan om ersättning, sägs det i propositionen. Innebörden är

således att det från fall till fall får prövas om den personliga

verksamheten i rörelsen verkligen har upphört om företagaren

inte har avyttrat rörelsetillgångarna.

I detta sammanhang vill utskottet även erinra om sina

uttalanden i det förutnämnda betänkandet AU17 när det gäller den

som vid sidan av sitt förvärvsarbete är delägare i ett

handelsbolag.

Innebörden av gällande regler är att rätt till ersättning

föreligger för det inkomstbortfall som uppstår när anställningen

upphör under förutsättning att verksamheten i företaget inte

utökas i samband med arbetslösheten. Verksamheten får inte

heller hindra den försäkrade från att anta lämpligt arbete.

Enligt vad som redovisas i AMS regelbok för

arbetslöshetskassor om uppkommen praxis har som riktlinjer gällt

att anställningen skall ha omfattat minst 17 timmar och

verksamheten i företaget högst 10 timmar per vecka. Dessutom får

den genomsnittliga inkomsten före skatt per vecka från företaget

inte överstiga tre gånger den högsta dagpenningen i

arbetslöshetsförsäkringen.

Utskottet kan konstatera att lagen inte innebär att ett

delägarskap i ett bolag i sig är diskvalificerande för rätt till

arbetslöshet från en anställning, och detta oavsett om

anställningen avsett heltid eller deltid. Det avgörande för

rätten till ersättning är att verksamheten i företaget är

begränsad, att den inte utökas i samband med arbetslösheten och

att den inte hindrar personen från att söka och anta arbete.

Samordningen av arbetslöshetsersättningen och vissa pensioner

I det förutnämnda av riksdagen godkända betänkandet AU17

behandlade utskottet en motion som avsåg samordningen av

arbetslöshetsersättningen och vissa pensioner enligt reglerna

i 20 och 21 §§ lagen om arbetslöshetsförsäkring. Dagpenningen är

för närvarande normalt 90 % av den försäkrades dagsförtjänst.

Till den som har tillerkänts ålderspension av visst slag lämnas

dagpenning med 65 % av dagsförtjänsten (20§ första stycket).

Enligt 21 § skall dagpenningen sättas ned med 1/260 av

årspensionen.

I motionen åskådliggjordes effekterna av dessa

samordningsregler med några exempel hämtade från Handelsflottans

Pensionsanstalt (HPA). Dessa visade att samordningen kunde leda

till att den som har rätt till pension vid arbetslöshet hamnar i

ett sämre ekonomiskt läge än den som inte har pension.

Utskottet instämde med motionärerna i att samordningen med sin

nuvarande utformning i vissa fall kan få orimliga effekter.

Reglerna borde därför ses över för att bättre överensstämma med

sitt syfte att förhindra överkompensation. Riksdagen biföll

utskottets hemställan om att hos regeringen begära förslag till

lagändring i enlighet med vad utskottet anfört.

Något förslag har ännu inte framlagts av regeringen. Frågan om

samordningen och de otillfredsställande effekter som reglerna

kan leda till är enligt utskottets mening emellertid så

angelägen, att en möjlighet bör öppnas redan nu att göra avsteg

från de annars gällande reglerna. Utskottet åsyftar därvid bl.a.

sådana situationer där samordningsreglerna leder till att den

arbetslöse blir sämre ställd i ekonomiskt hänseende än vad han

skulle ha varit utan rätt till pension. Regeringen bör ges rätt

att om sådana särskilda skäl föreligger föreskriva om undantag

från reglerna. Utskottet förutsätter att sådana föreskrifter

utfärdas med stor skyndsamhet, och att regeringen återkommer

till riksdagen med en redovisning i ämnet.

Med utnyttjande av sin initiativrätt enligt 3 kap. 7 §

riksdagsordningen föreslår utskottet att riksdagen, såsom 21 a §

lagen om arbetslöshetsförsäkring, antar en bestämmelse av

följande lydelse: "Vad som föreskrivs i 20 § första stycket

andra meningen och i 21 § skall inte gälla om regeringen av

särskilda skäl föreskriver annat." Den nya bestämmelsen bör

träda i kraft den 1 juli 1993.

Ikraftträdande m.m.

Utskottets ställningstaganden föranleder förutom ändrade

övergångsbestämmelser en annan lydelse i ingressen till resp.

lagförslag. Förslag om detta läggs fram i utskottets hemställan.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på proposition 1992/93:150 bilaga 8 i

fråga om karensdagar för arbetslöshetsersättningarna

att riksdagen avslår motion 1992/93:Fi117 yrkandena 25 och 26,

res. 1 (s) - motiv.

men. (v) - delvis

2. beträffande period för karensvillkoret

att riksdagen med anledning av regeringens förslag till lagar

om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och i

lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd antar 13 § första

stycket i de nämnda lagarna i enlighet med Utskottets

förslag i bilaga 1 resp. bilaga 2,

3. beträffande utformningen i övrigt av systemet med

karens

att riksdagen antar

dels 11 §, 13 § andra stycket samt 15, 16 och 30 §§ i

regeringens förslag till lag om ändring i lagen om

arbetslöshetsförsäkring,

dels 11 §, 13 § andra stycket, 15 § första och andra

styckena samt 16 och 27 §§ i regeringens förslag till ändring i

lagen om kontant arbetsmarknadsstöd,

4. beträffande karenstid vid deltidsarbete

att riksdagen

dels antar 24 § i regeringens förslag till lag om ändring

i lagen om arbetslöshetsförsäkring samt 15 § tredje stycket i

regeringens förslag till lag om ändring i lagen om kontant

arbetsmarknadsstöd,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om redovisning av föreskrifter som utfärdats

med stöd av i de båda lagarna givna bemyndiganden i ämnet,

5. beträffande karensvillkoret under löpande

ersättningsperiod

att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:A13 och

1992/93:Fi120 yrkandena 26 och 28 i motsvarande delar bifaller

regeringens förslag i motsvarande delar,

res. 2 (s)

6. beträffande karenssystemets ikraftträdande

att riksdagen med anledning av regeringens förslag i

motsvarande del och motion 1992/93:A12 godkänner vad utskottet

anfört om systemets tillämpning fr.o.m. måndagen den 6 september

1993,

7. beträffande dagersättning och kompensationsnivå

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motionerna 1992/93:Fi117 yrkandena 27 och 28 samt

1992/93:Fi120 yrkandena 25 och 27 i motsvarande delar antar

dels 17 och 20 §§ i regeringens förslag till lag om

ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring,

dels 18 § i regeringens förslag till lag om ändring i

lagen om kontant arbetsmarknadsstöd,

res. 3 (s)

men. (v) - delvis

8. beträffande reformering av arbetslöshetsförsäkringen

att riksdagen avslår motion 1992/93:Fi93 yrkande 8,

res. 4 (nyd)

9. beträffande avgångsvederlag

att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i

lagen om arbetslöshetsförsäkring och till lag om ändring i lagen

om kontant arbetsmarknadsstöd såvitt avser 7 § i båda

lagförslagen,

res. 5 (nyd) - motiv.

10. beträffande företagarbegreppet

att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,

res. 6 (nyd) - motiv.

11. beträffande arbetslöshetsbegreppet för företagare

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande

del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

res. 7 (nyd) - motiv.

12. beträffande lagbestämmelserna om företagare

att riksdagen antar 4 § i regeringens förslag till lag om

ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring och 4 § i regeringens

förslag till lag om ändring i lagen om kontant

arbetsmarknadsstöd med den ändringen att paragraferna erhåller i

bilaga 1 resp. 2 som Utskottets förslag betecknade lydelser,

13. beträffande samordning av arbetslöshetsersättningen och

vissa pensioner

att riksdagen beslutar att i regeringens förslag till lag om

ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring skall införas en ny

paragraf, 21 a §, med lydelse i enlighet med Utskottets

förslag i bilaga 1,

14. beträffande ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna

i övrigt

att riksdagen med anledning av regeringens förslag till

ikraftträdande- och övergångsbestämmelser till lagarna om

ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring resp. ändring i lagen

om kontant arbetsmarknadsstöd och med avslag på motionerna

1992/93:A13 och 1992/93:Fi120 yrkandena 25--28 i motsvarande

delar beslutar införa ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

till de aktuella lagarna med lydelse i enlighet med Utskottets

förslag i bilagorna 1 och 2,

res. 8 (s) - villk. 2 och 3

15. beträffande lagförslagens rubriker och ingresser

att riksdagen beslutar om rubriker och ingresser i enlighet

med regeringens förslag med de ändringar som framgår av

Utskottets förslag i bilagorna 1 och 2.

Stockholm den 28 maj 1993

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Ingela Thalén

I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson

(fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Kjell Nilsson (s),

Marianne Andersson (c), Lahja Exner (s), Sten Östlund (s),

Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Isa

Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Kent Olsson (m) och Berit

Andnor (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Avslag på proposition 1992/93:150 bilaga 8 i fråga om

karensdagar för arbetslöshetsersättningarna (mom. 1,

motiveringen)

Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund,

Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar

med "Enligt utskottets" och slutar med "berörda delarna" bort ha

följande lydelse:

Arbetslöshetsförsäkringen befinner sig i en finansiell kris.

Det är nödvändigt att snabbt uppnå en rimlig och hållbar

finansiering av arbetslöshetsförsäkringen men också att på något

sätt minska utgifterna. Det är mot den bakgrunden som utskottet

kan acceptera regeringsförslaget om införande av karensdagar i

försäkringen och vid kontant arbetsmarknadsstöd. I det rådande

läget måste alltså även de arbetslösa vara med och betala för

arbetslösheten. Utskottet vill dock betona att karensdagarna är

bara en av flera åtgärder för att minska utgifterna och öka

intäkterna i Arbetsmarknadsfonden. I Socialdemokraternas

motioner Fi92 och Fi120 läggs fram förslag som innebär att

fondens intäkter ökar med drygt 10 miljarder kronor.

2. Karensvillkoret under löpande ersättningsperiod (mom. 5)

Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund,

Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar

med "Som utskottet" och slutar med "motsvarande delar" bort ha

följande lydelse:

Den i propositionen föreslagna övergångsbestämmelsen innebär

att även den som påbörjat en ersättningsperiod drabbas av

karensdagar när han blir arbetslös. Detta är en retroaktiv

lagstiftning som enligt utskottets mening inte kan accepteras.

Den som har påbörjat en ersättningsperiod före ikraftträdandet

skall således inte behöva genomgå karens när han åter blir

arbetslös. Det anförda innebär att Socialdemokraternas motion

Fi120 tillstyrks i motsvarande del. Motion A13 får anses

väsentligen tillgodosedd med det anförda. Det innebär vidare att

övergångsbestämmelserna bör få en annan lydelse.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande karensvillkoret under löpande

ersättningsperiod

att riksdagen med

anledning av motionerna 1992/93:A13 och 1992/93:Fi120 yrkandena

26 och 28 i motsvarande delar och med avslag på regeringens

förslag i motsvarande delar beslutar att bestämmelserna om

karensdagar skall tillämpas för ersättningsperiod som påbörjas

efter ikraftträdandet,

3. Dagersättning och kompensationsnivå (mom. 7)

Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund,

Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Som redan" och slutar med "dessa delar" bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets mening finns det andra och bättre sätt att

komma till rätta med det snabbt växande underskottet i

arbetslöshetsförsäkringen än att sänka taket för ersättningarna

och ersättningsnivåerna. Ett sådant förslag läggs fram i

Socialdemokraternas motion Fi120. Som framhålls i motionen

betyder en sänkning av ersättningsnivån från 90 till 80 % av

tidigare lön mera för den som ligger under den högsta

ersättningsnivån än den som har maximal ersättning. För en

normal inkomsttagare sänks ersättningen med ca 13 %. Lågavlönade

-- merparten kvinnor -- drabbas särskilt hårt. Närmare en

tiondel av arbetskraften är beroende av nivån på ersättningen.

Denna nivå får konsekvenser för alla löntagares inkomster. En

sänkning av ersättningen med drygt 11 % medför att en stor del

av arbetskraften successivt kommer att få acceptera löner som

ligger 1 000 till 2 000 kr lägre per månad.

Regeringens förslag innebär att de arbetslösa själva skall

bära hela kostnaden för arbetslösheten. Regeringen bortser från

att den generella nivån på arbetslösheten inte kan påverkas av

den enskilde. Den nivån beror i stället på vilken utbildning man

har, var man bor och hur gammal man är.

Av dessa skäl motsätter sig utskottet regeringens förslag om

sänkta ersättningsnivåer m.m., vilket innebär att propositionen

avstyrks i nu berörd del. Ställningstagandet innebär att motion

Fi120 bör bifallas av riksdagen. Motion Fi117 får anses

tillgodosedd med det anförda.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande dagersättning och kompensationsnivå

att riksdagen med

bifall till motionerna 1992/93:Fi117 yrkandena 27 och 28 samt

1992/93:Fi120 yrkandena 25 och 27 i motsvarande delar avslår

regeringens lagförslag i motsvarande delar,

4. Reformering av arbetslöshetsförsäkringen (mom. 8)

Laila Strid-Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "I det" och på s. 9 slutar med "behandlade delen" bort ha

följande lydelse:

Med anledning av det av Ny demokrati i motion Fi93 framlagda

förslaget om reformering av arbetslöshetsförsäkringen vill

utskottet anföra följande.

Det stora underskottet i försäkringen och den höga

kompensationsnivån ger anledning till omprövning av principerna

för försäkringen. Trots de synnerligen höga kostnaderna står

många arbetstagare utanför. Utskottet anser, liksom Ny

demokrati, att en tänkbar modell kunde se ut på följande sätt:

Statligt grundskydd, efter fem karensdagar, under maximalt 300

dagar med belopp som bestäms av riksdagen

Obligatorisk privat försäkring under motsvarande tid och med

karens. Tecknas av arbetsgivaren och täcker skillnaden mellan

grundskyddet och 75 % av lönen upp till 7,5 basbelopp

Frivillig privatförsäkring som tecknas av den enskilde för

täckande av inkomstbortfall över 75 % av lönen och eventuell

förlängning av ersättningsperioden

Utskottet vill betona att frågan om ersättningsnivåerna i

arbetslöshetsförsäkringen måste ses i ett vidare pespektiv. En

större överensstämmelse med socialförsäkringssystemet måste

eftersträvas. Då minskar risken för fusk och

"bidragsoptimering". Principen bör således vara att nivån på den

del av ersättningen som betalas av det allmänna är lika stor

oberoende av grunden för ersättningen.

Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi93 i den nu

berörda delen bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande

lydelse:

8. beträffande reformering av arbetslöshetsförsäkringen

att riksdagen med

anledning av motion 1992/93:Fi93 yrkande 8 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Avgångsvederlag (mom. 9, motiveringen)

Laila Strid-Jansson (nyd) anser att den del av utskottets

yttrande som på s. 10 börjar med "Det av" och på s. 11 slutar

med "det föregående" bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer till fullo i vad AMS anfört om att det

torde uppfattas som stötande att personer som fått stora belopp

i avgångsvederlag också kompenseras av samhällsmedel för

inkomstförlust. Få saker har under det senaste året upprört

allmänheten så som de s.k. fallskärmsavtal som förekommer på

arbetsmarknaden. Det har visat sig att t.o.m. personer som fått

lämna sitt arbete på grund av inkompetens och oskicklighet

avtalat sig till ekonomisk ersättning med ansenliga belopp. Att

en person som genom ett sådant avtal får ekonomisk ersättning

inte dessutom skall ha rätt till av staten utbetald

arbetslöshetsersättning är enligt utskottets mening uppenbart.

Utskottet ser därför med stor tillfredsställelse på att

regeringen har tagit initiativ i frågan.

Utskottet har tidigare ställt sig bakom Ny demokratis förslag

i motion Fi93 till reformering av arbetslöshetsförsäkringen.

Denna modell innebär ett statligt grundskydd med obligatorisk

och frivillig försäkringspåbyggnad upp till 100 % av den

tidigare lönen.

Denna modell bör enligt utskottets mening även ligga till

grund för samordningen av avgångsvederlagen med

arbetslöshetsersättningen. Till den del avgångsvederlaget kan

anses motsvara en påbyggnad under en rimlig övergångsperiod bör

man alltså bortse från det vid samordningen med

arbetslöshetsersättningen. Med en sådan modell förhindrar man

stötande fall av överkompensation.

Innan en arbetslöshetsförsäkring införts enligt den modell som

Ny demokrati förespråkar och som ger alla anställda samma

möjligheter till obligatorisk och individuell påbyggnad är det

enligt utskottets mening tveksamt att vissa anställda på grund

av avtal med sin arbetsgivare skall kunna uppbära ersättning vid

sidan av arbetslöshetskassan eller KAS. Utskottet ser därför

positivt på att någon form av samordning sker mellan

ersättningarna och avgångsvederlagen.

Regeringens förslag reser emellertid en del frågor om hur

samordningsregeln bör konstrueras. Bl.a. kan man ställa frågan

om det finns anledning att tillämpa olika bestämmelser beroende

på om utbetalningen sker direkt från den tidigare arbetsgivaren

eller genom en fond eller liknande.

Regeringen bör snarast återkomma i frågan.

6. Företagarbegreppet (mom. 10, motiveringen)

Laila Strid-Jansson (nyd) anser att den del av utskottets

yttrande som på s. 13 börjar med "Frågan huruvida" och på s. 14

slutar med "av riksdagen" bort ha följande lydelse:

Den tolkning av av företagarbegreppet som förekommit i praxis,

särskilt i samband med familjeföretagen, kan knappast anses stå

i överensstämmelse med gällande lagstiftning. Det av regeringen

nu framlagda lagförslaget är därför synnerligen välkommet.

Enligt utskottets mening bör dock några förtydliganden göras.

Vid bedömningen av vem som skall anses ha väsentligt inflytande

instämmer utskottet i vad som sägs om detta i propositionen.

Enbart den som har haft ett inflytande på verksamheten totalt

som har varit så starkt att det ekonomiska utfallet till stor

del berott på dennes kompetens, åtgärder och ställningstaganden

skall alltså omfattas. En schablonmässig bedömning efter någons

formella ställning i företaget får inte förekomma. I varje

ersättningsärende måste en sammanvägning göras av samtliga

relevanta omständigheter för att avgöra om delägaren i praktiken

har haft ett väsentligt inflytande av det nyssnämnda slaget.

Vad utskottet anfört bör godkännas av riksdagen.

7. Arbetslöshetsbegreppet för företagare (mom. 11,

motiveringen)

Laila Strid-Jansson (nyd) anser att den del av utskottets

yttrande som på s. 14 börjar med "Utskottet instämmer" och på s.

15 slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:

Ett gynnsamt klimat för småföretagandet är en av de viktigaste

förutsättningarna för att Sverige skall kunna ta sig ur krisen.

Den hittillsvarande behandlingen av småföretagarna när det är

fråga om deras rätt till arbetslöshetsersättning ligger inte i

linje med en sådan politik. I den praktiska tillämpningen tycks

man ha glömt att försäkringen faktiskt omfattar alla

förvärvsarbetande. En ytterst sträng praxis har tvingat

företagare att avyttra rörelsetillgångarna för att få rätt till

ersättning; enbart genom att göra sig av med företaget har

kriteriet att rörelsen skall ha upphört "annat än tillfälligt"

anses uppfyllt. Som framförs i propositionen är detta en

orimlighet. Företaget är ju ofta den enda möjligheten för den

arbetslöse att åter få fotfäste på den reguljära

arbetsmarknaden.

Utskottet ser därför mycket positivt på det resonemang som

ligger bakom regeringens förslag. Om möjlighet ges att göra

undantag från kravet på att rörelsen skall ha upphört definitivt

kan man undvika de djupt otillfredsställande situationer som

dagens regler kan tvinga fram. Frågan är så angelägen att den

bör få snabbast möjliga lösning. Med hänsyn till ärendets art

bör dock regeringen lägga fram ett konkret förslag i frågan.

Utskottet förutsätter att ett sådant förslag föreligger senast

den 1 oktober 1993.

Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.

8. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i övrigt (mom.

14)

Vid bifall till reservationerna 2 och 3

Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund,

Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser:

Med hänvisning till vad som anförts i reservationerna 2 och 3

anser vi att utskottets hemställan under 14 bort ha följande

lydelse:

14. beträffande ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna

i övrigt

att riksdagen med

anledning av motionerna 1992/93:A13 och 1992/93:Fi120 yrkandena

25--28 i motsvarande delar beslutar om ikraftträdande- och

övergångsbestämmelser av följande lydelse:

Lagen om arbetslöshetsförsäkring

1. Denna lag träder

i kraft, ifråga om 21 a § den 1 juli 1993, i fråga om 4 § den 5

juli 1993 och i övrigt den 6 september 1993.

2. De nya bestämmelserna i 4, 11, 13, 15, 16, 24 och 30 §§

skall tillämpas i fråga om ersättning som avser tid efter

ikraftträdandet.

3. Bestämmelserna i 13 § första stycket skall tillämpas för

ersättningsperiod som påbörjas efter den 5 september 1993.

Lagen om kontant

arbetsmarknadsstöd

1. Denna lag träder i kraft, ifråga om 4 § den 5 juli 1993 och

i övrigt den 6 september 1993.

2. De nya bestämmelserna i 4, 11, 13, 15, 16 och 27 §§ skall

tillämpas i fråga om ersättning som avser tid efter

ikraftträdandet.

3. Bestämmelserna i 13 § första stycket skall tillämpas för

ersättningsperiod som påbörjas efter den 5 september 1993.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Hans Andersson (v) anför:

Som framförs i Vänsterpartiets motion Fi117 slår

karensdagarna för arbetslöshetsersättningarna mycket

orättvist. Inte heller löser försämringarna några

statsfinansiella problem. Ett bättre sätt att minska

utbetalningarna skulle åstadkommas med Vänsterpartiets samlade

förslag i motion Fi117. Som framhålls i motionen innebär

karensdagar att det blir mer olönsamt för den arbetslöse att ta

ett kortvarigt arbete. Det av utskottet framlagda förslaget om

att karensdagarna skall införas något senare än vad regeringen

förordat är visserligen en förbättring, men löser inte

grundproblemet att en kortare anställning kan ge upphov till en

ekonomisk bestraffning direkt efteråt i form av en karensvecka.

Till detta kommer att karensdagarna medför ett krångligare

regelsystem och en avsevärt ökad byråkrati.

När det gäller dagersättning och kompensationsnivå

instämmer jag i den reservation som de socialdemokratiska

företrädarna har avgett såvitt avser yrkandena om avslag på

propositionen, men jag vill därutöver anföra följande.

Det lika orättvisa förslaget om sänkt dagersättning och

kompensationsnivå löser inte heller några statsfinansiella

problem. Som framhålls i Vänsterpartiets motion kommer många att

tvingas söka socialbidrag för att klara sig.

På grund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 1

och 7 borde ha hemställt:

1. beträffande avslag på proposition 1992/93:150 bilaga 8 i

fråga om karensdagar för arbetslöshetsersättningarna

att riksdagen med

bifall till motion 1992/93:Fi117 yrkandena 25 och 26 avslår

regeringens förslag i motsvarande delar,

7. beträffande dagersättning och kompensationsnivå

att riksdagen dels med bifall till motionerna

1992/93:Fi117 yrkandena 27 och 28 i motsvarande delar samt

1992/93:Fi120 yrkandena 25 och 27 i motsvarande delar avslår

regeringens lagförslag i motsvarande delar, dels med

anledning av motion 1992/93:Fi117 yrkandena 27 och 28 i

motsvarande delar som sin mening ger regeringen till känna vad

ovan anförts,

Av utskottet föreslagna ändringar i regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring

Bilaga 1

Regeringens förslag Utskottets förslag

Härigenom föreskrivs i

fråga om lagen (1973:370)

om

arbetslöshetsförsäkring1

dels att 4, 7, 11, 15--17, 20, dels att 4, 11, 15--17, 20, 24

24 och 30 §§ samt och 30 §§ samt rubriken

rubriken närmast efter 12 närmast efter 12 § skall

§ skall ha följande ha följande lydelse,

lydelse,

dels att det i lagen skall

dels att det i lagen skall införas två nya

införas en ny paragraf, 13 paragrafer, 13 § och 21 a

§, av följande lydelse. §, av följande lydelse.

4 §

Ersättning vid arbetslöshet tillkommer försäkrad som

1. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete,

2. är beredd att antaga erbjudet lämpligt arbete under tid för

vilken han icke anmält hinder som kan godtagas av

arbetslöshetskassan,

3. är anmäld som arbetssökande hos den offentliga

arbetsförmedlingen i den ordning som arbetsmarknadsstyrelsen

föreskriver,

4. icke kan erhålla lämpligt arbete.

Ersättning enligt denna lag lämnas inte till den som deltar i

utbildning om det inte finns särskilda skäl. Närmare

föreskrifter om tillämpningen av denna bestämmelse meddelas av

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Som företagare enligt denna Som företagare enligt denna

lag anses den som äger lag anses den som äger

eller är delägare i eller är delägare --

näringsverksamhet som han direkt eller indirekt -- i

är personligt verksam i och näringsverksamhet som han

som han har ett väsentligt är personligt verksam i och

inflytande över. som han har ett väsentligt

Företagare anses inflytande över.

arbetslös, när hans Företagare anses

personliga verksamhet i arbetslös, när hans

näringsverksamheten har personliga verksamhet i

upphört annat än rörelsen har upphört

tillfälligt, om inte annat än tillfälligt, om

regeringen föreskriver icke arbetsmarknadsstyrelsen

annat. av särskilda skäl

föreskriver annat.

7 §

Med tid under vilken en försäkrad enligt 6 § skall ha utfört

förvärvsarbete jämställs tid då den försäkrade

1. deltagit i och, om inte särskilda skäl hindrat det,

fullföljt arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad

rehabilitering för vilken statligt utbildningsbidrag lämnats,

2. fullgjort värnplikt eller åtnjutit föräldrapenningförmån

enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, i båda fallen dock

tillsammans högst två månader,

Regeringens förslag Utskottets förslag

3. haft semester, 3. haft

semester, eller

4. eljest varit ledig av annan 4. eljest varit ledig av annan

anledning än sjukdom, anledning än sjukdom,

värnpliktstjänstgöring värnpliktstjänstgöring

eller barns födelse med eller barns födelse med

helt eller delvis helt eller delvis

bibehållen lön, eller bibehållen lön.

5. från en arbetsgivare

får annan ersättning

än pension på grund av

anställningens

upphörande

(avgångsvederlag).

Regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer

meddelar föreskrifter om

beräkning av tid som avses

i första stycket 5.

13 §

Dagpenning får inte Dagpenning får inte

lämnas förrän den lämnas förrän den

försäkrade under en försäkrade under en

sammanhängande tid av fem sammanhängande tid av tolv

kalenderveckor varit månader varit arbetslös

arbetslös fem dagar fem dagar (karensvillkor). I

(karensvillkor). I karenstiden karenstiden räknas in

räknas in endast de dagar endast de dagar för vilka

för vilka dagpenning skulle dagpenning skulle ha

ha lämnats, om karenstiden lämnats, om karenstiden

gått till ända. gått till ända.

Bestämmelserna om karenstid i denna paragraf skall inte

tillämpas på den som är anvisad verksamhet för

arbetslivsutveckling i enlighet med föreskrifter som har

meddelats av regeringen.

21 a §

Vad som föreskrivs i 20

§ första stycket andra

meningen och i 21 § skall

inte gälla om regeringen av

särskilda skäl

föreskriver annat.

1. Denna lag träder i kraft 1. Denna lag träder i

den 5 juli 1993. kraft, i fråga om 21 a §

den 1 juli 1993, i fråga om

2. Äldre bestämmelser i 4, 11, 17 och 20 §§ den

4 § tillämpas 5 juli 1993 och i övrigt

fortfarande i fråga om den 6 september 1993.

ersättning som avser tiden

före ikraftträdandet. 2. De nya bestämmelserna i

4, 11, 13, 15--17, 20, 24 och

3. Bestämmelsen i 7 § 30 §§ skall tillämpas

tillämpas om i fråga om ersättning

anställningen har som avser tid efter

upphört efter ikraftträdandet.

ikraftträdandet.

3. Vid tillämpning av 13

4. Bestämmelserna i 11, 13, § första stycket skall,

15--17, 20, 24 och 30 §§ om ersättningsperioden har

skall tillämpas i fråga börjat före den 6

om ersättning som avser tid september 1993,

efter ikraftträdandet. Vid karensvillkoret uppfyllas

tillämpning av 13 § när den försäkrade

första stycket skall blir arbetslös första

därvid, om gången efter

ersättningsperioden har ikraftträdandet.

börjat före den 5 juli

1993, karensvillkoret 1 Lagen omtryckt 1991:1334

uppfyllas när den

försäkrade blir

arbetslös första

gången efter

ikraftträdandet.

Av utskottet föreslagna ändringar i regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd

Bilaga 2

Regeringens förslag Utskottets förslag

Härigenom föreskrivs i

fråga om lagen (1973:371)

om kontant

arbetsmarknadsstöd1

dels att i 1 § orden dels att i 1 § orden

"erkänd "erkänd

arbetslöshetskassa" skall arbetslöshetskassa" skall

bytas ut mot "en bytas ut mot "en

arbetslöshetskassa", arbetslöshetskassa",

dels att 4, 7, 11, 15, 16, 18 dels att 4, 11, 15, 16, 18 och

och 27 §§ samt rubriken 27 §§ samt rubriken

närmast efter 12 § skall närmast efter 12 § skall

ha följande lydelse, ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall dels att det i lagen skall

införas en ny paragraf, 13 införas en ny paragraf, 13

§, av följande lydelse. §, av följande lydelse.

4 §2

Kontant arbetsmarknadsstöd vid arbetslöshet tillkommer den som

1. har fyllt 20 år,

2. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete

för arbetsgivarens räkning minst tre timmar varje arbetsdag och

i genomsnitt minst 17 timmar i veckan,

3. är beredd att antaga erbjudet lämpligt arbete under tid för

vilken han icke anmält hinder som kan godtagas,

4. är anmäld som arbetssökande hos den offentliga

arbetsförmedlingen i den ordning som arbetsmarknadsstyrelsen

föreskriver,

5. icke kan erhålla lämpligt arbete.

Ersättning enligt denna lag lämnas inte till den som deltar i

utbildning om det inte finns särskilda skäl. Närmare

föreskrifter om tillämpningen av denna bestämmelse meddelas av

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Som företagare enligt denna Som företagare enligt denna

lag anses den som äger lag anses den som äger

eller är delägare i eller är delägare --

näringsverksamhet som han direkt eller indirekt -- i

är personligt verksam i och näringsverksamhet som han

som han har ett väsentligt är personligt verksam i och

inflytande över. som han har ett väsentligt

Företagare anses inflytande över.

arbetslös, när hans Företagare anses

personliga verksamhet i arbetslös, när hans

näringsverksamheten har personliga verksamhet i

upphört annat än rörelsen har upphört

tillfälligt, om inte annat än tillfälligt, om

regeringen föreskriver icke arbetsmarknadsstyrelsen

annat. av särskilda skäl

föreskriver annat.

1 Lagen omtryckt 1982:433

Senaste lydelse av 1 §

1984:514 2 Senaste lydelse

1988:646

Regeringens förslag Utskottets förslag

7 §3

Med tid under vilken sökanden enligt 6 § skall ha utfört

förvärvsarbete jämställs tid då sökanden

1. i enskilt hem vårdat åldring eller handikappad i sådan

utsträckning att sökanden varit förhindrad att stå till

arbetsmarknadens förfogande,

2. deltagit i och, om inte särskilda skäl hindrat det,

fullföljt arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad

rehabilitering för vilken statligt utbildningsbidrag lämnats,

3. fullgjort värnplikt eller åtnjutit föräldrapenningförmån

enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, i båda fallen dock

tillsammans högst två månader,

4. haft semester, 4. haft semester, eller

5. eljest varit ledig av annan 5. eljest varit ledig av annan

anledning än sjukdom, anledning än sjukdom,

värnpliktstjänstgöring värnpliktstjänstgöring

eller barns födelse med eller barns födelse med

helt eller delvis helt eller delvis

bibehållen lön, eller bibehållen lön.

6. från en arbetsgivare

får annan ersättning

än pension på grund av

anställningens

upphörande

(avgångsvederlag).

Regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer

meddelar föreskrifter om

beräkning av tid som avses

i första stycket 6.

13 §

Dagpenning får inte Dagpenning får inte

lämnas förrän den lämnas förrän den

sökande under en sökande under en

sammanhängande tid av fem sammanhängande tid av tolv

kalenderveckor varit månader varit arbetslös

arbetslös fem dagar fem dagar (karensvillkor). I

(karensvillkor). I karenstiden karenstiden räknas in

räknas in endast de dagar endast de dagar för vilka

för vilka stöd skulle ha stöd skulle ha lämnats,

lämnats, om karenstiden om karenstiden gått till

gått till ända. ända.

Sökande som avses i 1 § 3 behöver inte uppfylla

karensvillkoret. Detsamma gäller dem som är

ersättningsberättigade enligt 9 § eller är anvisade verksamhet

för arbetslivsutveckling i enlighet med föreskrifter som har

meddelats av regeringen.

3 Senaste lydelse 1989:332

Regeringens förslag Utskottets förslag

1. Denna lag träder i kraft 1. Denna lag träder i

den 5 juli 1993. kraft, i fråga om 4, 11 och

18 §§ den 5 juli 1993

2. Äldre bestämmelser i och i övrigt den 6

4 § tillämpas september 1993.

fortfarande i fråga om

ersättning som avser tiden 2. De nya bestämmelserna i

före ikraftträdandet. 4, 11, 13, 15, 16, 18 och 27

§§ skall tillämpas i

3. Bestämmelsen i 7 § fråga om ersättning som

tillämpas om avser tid efter

anställningen har ikraftträdandet.

upphört efter

ikraftträdandet. 3. Vid tillämpning av 13

§ första stycket skall,

4. Bestämmelserna i 11, 13, om ersättningsperioden har

15, 16, 18, 20 och 27 §§ börjat före den 6

skall tillämpas i fråga september 1993,

om ersättning som avser tid karensvillkoret uppfyllas

efter ikraftträdandet. Vid när stödtagaren blir

tilllämpning av 13 § arbetslös första

första stycket skall gången efter

därvid, om ikraftträdandet.

ersättningsperioden har

börjat före den 5 juli

1993, karensvillkoret

uppfyllas när

stödtagaren blir

arbetslös första

gången efter

ikraftträdandet.

Propositionens lagförslag

Bilaga 3

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:370) om

arbetslöshetsförsäkring

Propositionens lagförslag

Bilaga 4

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant

arbetsmarknadsstöd