Bet. 1992/93:BoU1

Bostadsutskottets betänkande

1992/93:BOU01

Ändringar i fastighetsbildningslagen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1992/93

BoU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1991/92:127 om ändringar i

fastighetsbildningslagen (1970:988) m.m. och den motion som

väckts med anledningen av propositionen. Föreslagna ändringar

syftar till att bl.a. vidga möjligheterna att använda

fastighetsregleringsinstitutet vid genomförande av detaljplan

och att anpassa ersättningsreglerna vid fastighetsreglering

närmare till dessa regler i expropriationslagen (1972:719).

Propositionen tillstyrks och motionens förslag att

fastighetsreglering inte bör underlättas i förevarande situation

m.m. avstyrks.

I betänkandet behandlas vidare fyra motioner om

fastighetsbildning m.m. som väckts under den allmänna

motionstiden 1992. Även dessa motioner avstyrks.

Tre reservationer (nyd) har fogats till betänkandet.

Propositionen

Regeringen har i proposition 1991/92:127

dels föreslagit riksdagen att anta de i propositionen

framlagda förslagen till

1. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

2. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

3. lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)

4. lag om ändring i lagen (1987:11) om exploateringssamverkan

5. lag om ändring i lagen (1970:990) om förmånsrätt för

fordran på grund av fastighetsbildning,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad i

propositionen anförts om ersättning vid expropriation (avsnitt

2.3.1).

Motionerna

I betänkandet behandlas

dels den med anledning av propositionen väckta motionen

1991/92:Bo18 av Dan Eriksson i Stockholm (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen avslår förslaget om kommunens markåtkomst

genom fastighetsreglering vid plangenomförande,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ersättningsmöjligheterna vid

expropriation måste förbättras,

3. att riksdagen beslutar att införa regler för ersättning

till sakägare för kostnader som har uppkommit vid en förrättning

i enlighet med vad som föreslås i motionen.

dels de under allmänna motionstiden 1992 väckta motionerna

1991/92:Bo402 av Jan-Olof Franzén (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att små allmänningar återförs till sina ursprungliga

fastigheter.

1991/92:Bo408 av Per-Ola Eriksson (c) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 3 kap.

fastighetsbildningslagen att nybildning av fastigheter på

landsbygden underlättas.

1991/92:Bo409 av Gunhild Bolander (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om socknarnas betydelse för utvecklingen av

den svenska landsbygden och vikten av att utnyttja sockennamnen

som enheter vid samhällsplaneringen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att sockennamnen bör tilläggas i

fastighetsbeteckningarna.

1991/92:Bo411 av Stina Gustavsson och Rune Backlund (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om jordförvärvslagens tillämpning.

Utskottet

Bakgrund

Fastighetsbildningslagen (1970:988), FBL, innehåller regler om

nybildning och ombildning av fastigheter. Fastighetsbildning

sker som avstyckning, klyvning eller sammanläggning om den avser

nybildning av fastighet och som fastighetsreglering om den avser

ombildning. I det följande kommer i huvudsak reglerna för

fastighetsreglering att behandlas.

Fastighetsbildning prövas vid en förrättning. Förrättningen

handläggs av fastighetsbildningsmyndighet (FBM). Vid

förrättningen skall FBM utreda förutsättningarna för

fastighetsbildningen. Som huvudregel gäller att sammanträde

skall hållas med sakägarna. FBM skall då redogöra för den

ansökan om fastighetsbildningsåtgärd som föreligger och för

sakägarna klargöra innebörden av vidtagna och planerade

åtgärder. Sakägarna skall beredas möjlighet att yttra sig och

ställa frågor samt också presentera egna utredningar i saken.

FBM:s beslut kan överklagas till fastighetsdomstol. Prövningen

i domstolen sker i regel efter huvudförhandling.

Fastighetsdomstolens utslag kan överklagas till hovrätt och

vidare till Högsta domstolen.

Åtkomst av mark för genomförande av plan

Fastighetsreglering innebär bl.a. att mark överförs mellan

fastigheter. Genom fastighetsreglering kan vidare servitut

bildas, ändras eller upphävas. För vissa fall av

fastighetsreglering finns regler om inlösen i

fastighetsbildningslagen. Frågan under vilka förutsättningar

fastighetsreglering kan ske regleras av olika villkor i bl.a. 5

kap. FBL.

Fastighetsregleringsinstitutet används i stor utsträckning vid

överföring av mark som behövs för att genomföra kommunala

planer. På grund av de skyddsregler som finns för enskilda

intressen vid fastighetsreglering är det dock inte alltid

möjligt att överföra marken genom fastighetsreglering. Så skall

t.ex. fastigheten efter fastighetsregleringen vara lika lämpad

för sitt ändamål som före regleringen. Storleksförändringar av

en fastighet som medför att avsevärd olägenhet uppkommer för

ägaren får inte heller genomföras (5 kap. 8 § FBL). Dessa regler

tar sikte på att skydda fastigheten. Det finns skydd också för

byggnader (5 kap. 7 § FBL). Om fastigheten är bebyggd får mark

på vilken det finns en byggnad m.m. inte överföras till en annan

fastighet annat än i vissa undantagsfall. Avsteg från

skyddsbestämmelserna får vid fastighetsreglering enligt 5 kap.

ske endast efter överenskommelse med sakägare m.m. (5 kap. 18 §

FBL).

Mark kan också tas i anspråk genom bestämmelserna om inlösen i

plan- och bygglagen, PBL (1987:10). I 6 kap. 17 § första stycket

PBL stadgas att kommunen får lösa mark som enligt en detaljplan

skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är

huvudman. Frågan om bestämmandet av ersättningen prövas av

fastighetsdomstol, och expropriationslagens regler i 4 kap.

skall i princip tillämpas.

Mark kan vidare tas i anspråk genom expropriation enligt

bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) och efter

tillstånd av regeringen eller i vissa fall länsstyrelse.

Expropriationsmål prövas av fastighetsdomstol.

I avsikt att underlätta möjligheten att använda

förrättningsförfarandet föreslås i propositionen att reglerna om

fastighetsreglering ändras så att fastighetsregleringsinstitutet

alltid skall kunna användas om marken skulle ha kunnat inlösas

enligt 6 kap. 17 § första stycket PBL. Detsamma föreslås gälla

vid upphävande av servitut som besvärar sådan mark. Slutligen

föreslås den nu refererade ordningen gälla också om servitut

skall bildas för en allmän trafikanläggning på mark som är

avsedd för enskilt bebyggande.

Den föreslagna ändringen kritiseras i motion 1991/92:Bo18

(nyd) yrkande 1. Motionären anser att regeringsförslaget bör

avvisas. Han vänder sig mot några av de skäl som anförts i

propositionen, bl.a. att nuvarande regler kan medföra

fördröjningar och andra svårigheter i plangenomförandet och

också fördyringar genom att den enskilde kan komma att få mer

betalt än vad som kan vara motiverat vid en objektiv värdering

av fastigheten. Motionären befarar att förslaget kan hota den

enskildes rätt. Han erinrar om att sakkunniga remissinstanser

har avstyrkt förslaget eller ställt sig tvekande.

Enligt utskottets mening har förrättningsförfarandet genom att

det är snabbt, enkelt och billigt uppenbara fördelar framför

domstolsförfarandet vid överföring av mark mellan fastigheter.

Utskottet delar inte motionärens farhågor att regeringsförslaget

att utöka möjligheterna till fastighetsreglering skulle försämra

den enskildes rätt till ersättning. Den enskilde sakägaren kan

enligt utskottets mening förlita sig på att FBM gör objektiva

värderingar och i övrigt agerar så att den enskildes berättigade

intressen tillgodoses. Utskottet delar således den bedömning som

görs i propositionen att förrättningsförfarandet, och de

möjligheter till överprövning som finns, ger den enskilde en god

rättstrygghet. Denna säkerhet får anses stärkas ytterligare om

de i propositionen föreslagna ändringarna i reglerna om

rättegångskostnader vid överklagande av

fastighetsbildningsbeslut förverkligas. Denna fråga behandlas

ytterligare nedan. Med det anförda tillstyrker utskottet

förslaget i propositionen att införa en ny bestämmelse i FBL --

5 kap. 8 a § -- om genomförande av detaljplan genom

fastighetsreglering i vissa fall och avstyrker motion

1991/92:Bo18 (nyd) yrkande 1.

Ersättning vid marköverföring

Bestämmelserna i FBL om ersättning vid bl.a.

fastighetsreglering skiljer sig i vissa avseenden från

bestämmelserna i expropriationslagen som skall tillämpas vid

inlösen enligt PBL. För en redovisning av gällande rätt hänvisas

till propositionen s. 40--41. I propositionen föreslås att

ersättningsreglerna i FBL på olika sätt knyts närmare till

motsvarande regler i expropriationslagen.

Enligt regeringsförslaget bör ersättningsreglerna i FBL

utformas på följande sätt.

Huvudregeln föreslås vara att ersättning skall bestämmas med

tilllämpning av reglerna om ersättning i 4 kap.

expropriationslagen. Dessa regler föreslås tillämpas fullt ut

vid fastighetsreglering av egendom som kan tas i anspråk enligt

14 kap. 1 och 2 §§ PBL och vid värdering i andra fall där det är

uppenbart att marken kan tas i anspråk tvångsvis.

Ersättningsfrågan kommer således att prövas enligt samma

ersättningsregler när ett tvångsförfogande är aktuellt. Vid

tillämpningen av 4 kap. 3 § första stycket expropriationslagen

bör tiden för värdestegring räknas från dagen tio år före det

att fastighetsregleringen begärdes.

I andra fall av fastighetsreglering skall värderingen också

ske med tillämpning av ersättningsreglerna i

expropriationslagen. Skälig hänsyn skall även tas till det

särskilda värde egendomen har för den tillträdande fastigheten.

Det innebär att den som avträder egendom såsom tidigare kommer

att få en skälig del av regleringsvinsten. I dessa fall av

fastighetsreglering tillämpas inte bestämmelserna i 4 kap. 2 och

3 §§ expropriationslagen om att värdestegring i vissa fall inte

skall beaktas. Avdrag för företagsnytta, dvs. den höjande

inverkan på marknadsvärdet som regleringsföretaget kan ha

haft, skall således inte ske. Inte heller skall den s.k.

presumtionsregeln i 4 kap. 3 § expropriationslagen beaktas. Det

innebär att en fastighetsägare utan inskränkning får räkna sig

till godo en ökning av fastighetens marknadsvärde.

Möjligheterna till ersättning för personlig skada i

fastighetsbildningslagen föreslås utvidgas och utformas på samma

sätt som reglerna om övrig skada i expropriationslagen. Den

rättspraxis som har utvecklats i anslutning till regeln i

expropriationslagen bör enligt propositionen bli vägledande.

Ersättningsreglerna i FBL anpassas till expropriationslagens

regler så att det finns möjlighet i vissa fall att skjuta upp

prövningen av ersättningsfrågor i högst tio år när det gäller

svårbedömda skador. Vidare öppnas genom regeringsförslaget en

möjlighet att även i fastighetsregleringssammanhang pröva ett av

en sakägare framställt yrkande om ersättning som har samband med

regleringen men som rör ett rättsförhållande som skall prövas

enligt annan lag än FBL.

Utskottet tillstyrker 10, 10 a, 10 b, 12 och 12 a--c §§ i

regeringens förslag om ändrade ersättningsregler vid

fastighetsreglering.

Ersättning vid expropriation

I promemorian Ds Bo 1984:2 föreslogs bl.a. omfattande

redaktionella ändringar i expropriationslagens

ersättningskapitel och kodifiering av viss praxis. En saklig

ändring föreslogs också. Den var föranledd av en av riksdagen

(CU 1979/80:10) begärd översyn av reglerna när det gäller ett

byggnadsföretags rätt till ersättning för förlorad handelsvinst

resp. förlust av byggnadsarvode vid expropriation av företagets

mark beträffande vilken det s.k. markvillkoret för statliga

bostadslån inte gällde.

Enligt propositionen finns det inte tillräckliga skäl att

genomföra förslagen i 1984 års promemoria. Föredragande

statsrådet uttalar bl.a. att det inte kan komma i fråga att

generellt ta bort rätten till ersättning för förlorad

handelsvinst, vilket föreslagits i promemorian. Inte heller

anser hon att ersättningsrätten bör begränsas eller att några

lagstiftningsåtgärder nu bör vidtas. Vad sålunda anförts i denna

fråga bereds riksdagen tillfälle att ta del av.

I motion 1991/92:Bo18 (nyd) yrkande 2 hemställs att riksdagen

som sin mening ger regering till känna att ersättningsreglerna

vid expropriation måste förbättras. Enligt motionärens

uppfattning har rättspraxis mera sett till exploatörens intresse

än den enskilde fastighetsägarens. Som exempel nämns att

ersättningarna inte bedöms över tiden, att det krävs en

förhållandevis hög grad av miljöstörning för att ersättning

skall utgå och att sådana intrång värderas lågt.

I propositionen erinras om de direktiv (dir. 1991:119) som

finns för den kommitté som utreder frågan om grundlagsskydd för

äganderätten m.m. Enligt dessa ingår i uppdraget att överväga

preciseringar som ytterligare förstärker den enskildes rätt till

ersättning vid expropriation och liknande förfoganden.

Enligt utskottets mening bör resultatet av de pågående

övervägandena avvaktas. Motion Bo18 (nyd) yrkande 2 avstyrks med

hänvisning till det anförda. Vad i propositionen anförts i fråga

om ersättning vid expropriation (avsnitt 2.3.1.) bör riksdagen

lägga till handlingarna.

Sakägares rätt till ersättning för kostnader

Sakägare har vid fastighetsbildningsförrättning inte rätt till

ersättning för ombuds- och biträdeskostnader,

utredningskostnader eller kostnader för sin inställelse.

Rättshjälp beviljas inte i ärenden hos FBM, och

rättsskyddsförsäkringar gäller inte heller.

Dessa förhållanden har sin grund i att FBM har en aktiv

processledande uppgift med skyldighet att vägleda sakägarna och

att upplysa dem om det krävs t.ex. ett yrkande för att en viss

fråga skall tas upp. FBM skall också informera om olika

handlingsalternativ och deras konsekvenser. En av grundpelarna i

förfarandet är FBM:s utredningsskyldighet. Sakägare har därför

ansetts kunna föra sin talan utan juridiskt biträde.

Lantmäteriverket (LMV) har i rapporten 1988:28 Markåtkomst och

ersättning föreslagit att FBM i vissa expropriationsliknande

fall skall kunna besluta om ersättning till sakägare för

kostnader för ombud eller biträde och för utredning.

Föredragande statsrådet avvisar förslaget. Regler som gör det

möjligt för sakägare att få ersättning för kostnader som har

uppkommit vid en förrättning bör enligt propositionen inte

införas. I stället föreslås att möjligheterna till ersättning

för rättegångskostnader i domstol vidgas. I fastighetsdomstol

får sakägare i mål om inlösen ersättning för sina kostnader

oberoende av utgången i målet. Bl.a. föreslås att detta skall

gälla också i mål om ersättning för marköverföring eller

reglering av rättighet som hade kunnat genomföras enligt 14 kap.

1 eller 2 §§ PBL eller som uppenbarligen hade kunnat genomföras

genom expropriation eller annat liknande tvångsförvärv.

Sakägares rätt till ersättning för sina egna kostnader vid

förrättningsförfarande har tagits upp i motion 1991/92:Bo18

(nyd) yrkande 3. Enligt motionen bör regler införas som medger

ersättning till sakägare för ombuds- eller biträdeskostnader,

utredningskostnader samt kostnader för personlig inställelse.

Enligt utskottets mening är det viktigt att

förrättningsförfarandet även framgent kännetecknas av snabbhet

och enkelhet samt låga kostnader. Om rätt till

kostnadsersättning skulle införas kan befaras att

förrättningarna kommer att ta längre tid till en högre kostnad

utan att några egentliga fördelar kommer att uppnås. Problemet

med ojämbördiga parter bör kunna mötas med utökade rådgivnings-

och uredningsinsatser. FBM besitter i regel stor kompetens och

erfarenhet när det gäller att bestämma ersättningars storlek.

Genom den precisering och skärpning av riktlinjerna för

lantmäteriets uppdragsverksamhet som enligt propositionen har

aviserats bör risken för partiskhet ytterligare komma att

minska. En aktiv officialprövning och de möjligheter som står

till buds att i högre instans presentera utredningar, med de

förslag om bl.a. sakägares rätt till ersättning för sina

kostnader i domstol, ger enligt utskottet tillfredsställande

möjligheter att tillvarata deras rätt på ett godtagbart sätt.

Utskottet förutsätter att regeringen med noggrannhet kommer att

följa tillämpningen av de nu föreslagna utvidgade möjligheterna

till fastighetsreglering och vidtar de åtgärder som kan visas

nödvändiga.

Enligt utskottets bedömning bör en fastighetsägare även i

fortsättningen kunna bevaka sina intressen vid

lantmäteriförrättningar utan ersättning för kostnader för sin

inställelse till sammanträde.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1991/92:Bo18 (nyd)

yrkande 3 om rätt till ersättning för kostnader vid

förrättningsförfarandet.

Övriga lagförslag

Utskottet lämnar lagförslagen i övrigt utan erinran eller

särskilt yttrande. Lagförslagen tillstyrks.

Andra frågor om fastighetsbildning m.m.

I motion 1991/92:Bo402 (m) föreslås att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna att åtgärder bör vidtas så att

små allmänningar i form av grus- och jordtag mot ersättning kan

återföras till de fastigheter som de en gång tillhörde.

De allmänningar som motionären åsyftar synes vara sådana

samfälligheter som till största delen upphört att användas för

sitt ändamål. I Fastighetsbildningsutredningens delbetänkande

SOU 1983:37, Avveckling av samfällda vägar och diken,

diskuterades olika tänkbara tillvägagångssätt för att komma till

rätta med eller i vart fall minska olägenheterna med onyttiga

samfälligheter. I utredningen lämnades förslag till avveckling

av väg- och dikessamfällligheter som enligt utredningen vållar

mest problem i förrättningssammanhang. Förslaget

remissbehandlades men ledde inte fram till något

lagstiftningsförslag. I stället föreslogs vissa ändringar i FBL,

bl.a. bestämmelserna om delgivning, i avsikt att underlätta

avvecklingen av onyttiga samfälligheter av ringa värde.

En samfällighet av detta slag kan enligt gällande rätt bara

avvecklas genom en fastighetsbildningsförrättning, t.ex. genom

fastighetsreglering. Särskilda bestämmelser om sådan

fastighetsreglering finns i 6 kap. 6 och 7 §§ FBL. Kostnaderna

fördelas på delägarna.

Enligt utskottets mening skulle det vara en fördel om

onyttiga samfälligheter kunde avvecklas på ett enklare och

billigare sätt än vad som nu är fallet. Det system som finns för

närvarande ger emellertid garantier för att alla frågor blir

tillförlitligen utredda och att den enskilde sakägaren rätt

beaktas på ett godtagbart sätt. Enligt utskottets bedömning är

olägenheterna med de onyttiga samfälligheterna inte så stora att

de för närvarande bör föranleda nya överväganden om andra

avvecklingsåtgärder än de som FBL anvisar. Med det anförda

avstyrker utskottet motion 1991/92:Bo402 (m).

I motion 1991/92:Bo408 (c) föreslås att riksdagen hos

regeringen begär förslag till sådan ändring i 3 kap. FBL att

nybildning av fastigheter på landsbygden underlättas. Enligt

motionären har avregleringen gått betydligt längre i

jordförvärvslagen än i fastighetsbildningslagen. Motivuttalandet

i förslaget till den ändring av 3 kap. FBL som riksdagen beslöt

år 1990 (1990/91:BoU3) och som innebär bl.a. att företagaren

skall ha sin huvudsakliga utkomst från företaget på fastigheten

har enligt motionären lett till skärpta storlekskrav vid

nybildning av jord- och skogsbruksfastigheter. Detta befaras

leda till att angelägna fastighetsbildningar på landsbygden

förhindras.

LMV har i en promemoria till Justitiedepartementet den 13

augusti 1992 utarbetat förslag till ändringar i 3 kap. FBL i

syfte att åstadkomma bättre överensstämmelse med rådande

jordpolitik och för att underlätta en positiv

landsbygdsutveckling. Enligt regeringsförklaringen förbereds en

ändrad lagstiftning i syfte att förenkla möjligheterna att bilda

små lantbruksfastigheter. Arbetet pågår inom regeringskansliet,

och en proposition kan förväntas under våren 1993.

Med hänvisning till pågående överväganden får syftet med

motionen anses tillgodosett. Ett tillkännagivande till

regeringen om att nybildning av fastigheter på landsbygden

bör underlättas kan inte anses tjäna något reellt syfte. Motion

1991/92:Bo408 (c) avstyrks.

En fråga som rör jordförvärvslagen behandlas i motion

1991/92:Bo411 (c) yrkande 1. I motionen hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

jordförvärvslagens tillämpning vad gäller bosättningstvånget

måste skärpas. Enligt motionärerna är det inte ovanligt att

köparen, som säger sig ha för avsikt att bosätta sig på

fastigheten, mantalsskriver sig på denna under viss tid, men

inte flyttar dit.

Jordförvärvslagen har genom ändringar som trädde i kraft den 1

juli 1991 fått en markerad regionalpolitisk prägel. Ett viktigt

syfte med lagen är att främja bosättning och sysselsättning i

glesbygd. Numera får egendom i glesbygd som inte ingår i

omarronderingsområde utan tillstånd förvärvas av den som i minst

ett halvår varit bosatt i glesbygd inom den kommun där egendomen

är belägen. Detsamma gäller förvärvare som i ett särskilt

åtagande förbinder sig att vara bosatt på fastigheten. I dessa

två fall är det tillräckligt med en anmälan till länsstyrelsen.

Anmälan skall göras inom tre månader från den dag då

förvärvshandlingen undertecknades. Åtagandet innebär att

förvärvaren inom sex månader från förvärvet skall bosätta sig på

fastigheten och därefter bo på den i minst fem år. Vid alla

övriga förvärv inom glesbygdsområden och inom

omarronderingsområden krävs tillstånd. Uppfyller en förvärvare

inte sitt åtagande om bosättning eller överlåter han egendomen

före femårstidens utgång, får staten lösa egendomen, om det inte

är oskäligt. Länsstyrelsen skall genast anmäla till

Jordbruksverket om förutsättningar föreligger för att lösa

egendomen.

De nu refererade reglerna har varit i kraft i endast drygt ett

år. Med hänsyn härtill är det enligt utskottets mening för

tidigt att dra några bestämda slutsatser om jordförvärvslagens

tillämpning. Ytterligare erfarenheter av den nyligen införda

ordningen bör vinnas. Med det anförda avstyrker utskottet motion

1991/92:Bo411 (c) yrkande 1.

Fastighetsbeteckningsreformen

Sockenbegreppet behandlas i motion 1991/92:Bo409 (c). I

yrkande 1 hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om socknarnas betydelse för

utvecklingen på den svenska landsbygden och vikten av att

sockennamnen utnyttjas som enheter vid samhällsplaneringen.

Enligt motionären måste myndigheter och massmedia använda

sockenbegreppet i större utsträckning än för närvarande. I

yrkande 2 förordas att sockennamnen finns med i

fastighetsbeteckningarna.

Utskottet delar motionärens uppfattning att det är viktigt att

sockenbegreppet hålls levande. Så är också fallet i stora delar

av landet, vilket noteras i motionen. Att det förhåller sig så

beror inte minst på den betydelse som sockenbegreppet har i den

levande namntraditionen. Det ligger, som utskottet tidigare

anfört (BoU 1983/84:16 s. 2), också ett stort värde i att

socknar redovisas på kartor och därmed ges en lokaliserande

betydelse. Utskottet håller för troligt att dessa förhållanden

kommer att bidra till att sockenbegreppet även i framtiden

kommer att tillmätas stor betydelse. Ett tillkännagivande enligt

förslaget i motionen kan inte anses erforderligt. Utskottet

avstyrker således motion 1991/92:Bo409 (c) yrkande 1 om

användande av sockenbegreppet i samhällsplaneringen.

Beträffande yrkande 2 i motionen om att sockennamn skall

finnas med i fastighetsbeteckningen vill utskottet anföra

följande. År 1968 beslutades att ett enhetligt datoriserat

fastighetsregister skulle införas i Sverige. I reformen ingick

också att ett enhetligt beteckningssystem skulle införas.

Kommunerna skulle vara registerområde. Inom registerområdet

skulle beteckningen innehålla namn med anknytning till allmänt

kända geografiska begrepp. Beteckningsbyten skulle ske med stor

försiktighet, och vikten av att registerbeteckningarna inte blev

komplicerade eller omfattande underströks. Reformen kommer att

vara fullt genomförd år 1995.

I motioner till riksdagen har därefter föreslagits att

sockennamnen skulle finnas med i fastighetsbeteckningen.

Riksdagen har hållit fast vid sin ursprungliga inställning att

den beslutade fastighetsbeteckningsreformen skall genomföras och

att utgångspunkten skall vara att kommunen är registerområde. I

nyss nämnda betänkande (BoU 1983/84:16) erinrade utskottet om

att en fastighets sockentillhörighet m.m. förs in i det nya

fastighetsregistret genom att församlingsnamnet i princip anges

på fastighetsbeviset. Utskottet uttalade också att

konsekvenserna av ett genomförande av beteckningsreformen på

Gotland borde prövas. Om en särlösning avseende reformen skulle

visa sig lämplig utgick utskottet från att överväganden om en

sådan gjordes.

LMV har studerat förhållandena på Gotland och gör i sin

anslagsframställning för budgetåret 1993/94 den bedömningen att

beteckningsreformen där bör modifieras. Förslaget innebär bl.a.

att sockennamnet alltid skall ingå som en del i

fastighetsbeteckningen.

Den hittillsvarande ordningen, som i korthet beskrivits ovan,

får anses acceptabel när det gäller sockennamnens ställning i

det datoriserade fastighetsregistersystemet. Därutöver vill

utskottet anföra att om LMV:s förslag genomförs får yrkande 2 i

motion 1991/92:Bo409 (c) anses i allt väsentligt tillgodosett i

vad avser vissa delar av landet där genomförandet av

fastighetsbeteckningsreformen ännu inte

påbörjats. Utskottet, som utgår från att frågan kommer att

aktualiseras i riksdagen våren 1993 i samband med behandlingen

av LMV:s anslagsframställning, avstyrker motionsyrkandet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande genomförande av detaljplan genom

fastighetsreglering i vissa fall

att riksdagen antar i propositionen intaget och som bilaga

till detta betänkande fogat förslag till lag om ändring i

fastighetsbildningslagen (1970:988) såvitt avser 5 kap. 8 a §

och avslår motion 1991/92:Bo18 yrkande 1,

res. 1 (nyd)

2. beträffande ersättningsregler vid fastighetsreglering

att riksdagen antar i propositionen intaget och som bilaga

till detta betänkande fogat förslag till lag om ändring i

fastighetsbildningslagen (1970:988) såvitt avser 5 kap. 10, 10

a, 10 b, 12, 12 a--c §§,

3. beträffande ersättning vid expropriation

att riksdagen med avslag på motion 1991/92:Bo18 yrkande 2

lägger propositionen i denna del till handlingarna,

res. 2 (nyd)

4. beträffande ersättning för kostnader vid

förrättningsförfarandet

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo18 yrkande 3,

res. 3 (nyd)

5. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen antar i propositionen intagna och som bilaga

till detta betänkande fogade förslag till lag om ändring i

a. fastighetsbildningslagen (1970:988) i den mån det inte

omfattas av vad utskottet hemställt under mom. 1 och 2,

b. anläggningslagen (1973:1149),

c. ledningsrättslagen (1973:1144),

d. lagen (1987:11) om exploateringssamverkan och

e. lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av

fastighetsbildning,

6.beträffande onyttiga samfälligheter

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo402,

7.beträffande nybildning av fastigheter på landsbygden

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo408,

8.beträffande jordförvärvslagens tillämpning

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo411 yrkande 1,

9.beträffande sockenbegreppet i samhällsplaneringen

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo409 yrkande 1,

10.beträffande fastighetsbeteckningsreformen

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo409 yrkande 2.

Stockholm den 5 november 1992

På bostadsutskottets vägnarOskar Lindkvist

I beslutet har deltagit: Oskar Lindkvist (s), Bertil

Danielsson (m), Magnus Persson (s), Erling Bager (fp), Sören

Lekberg (s), Mikael Odenberg (m), Rune Evensson (s),

Ulf Björklund (kds), Dan Eriksson i Stockholm (nyd), Britta

Sundin (s), Birger Andersson (c), Marianne Carlström (s), Inga

Berggren (m), Lars Stjernkvist (s) och Birgitta Carlsson (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Genomförande av detaljplan genom fastighetsreglering i

vissa fall (mom. 1)

Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 1" bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det naturligtvis värdefullt om en

detaljplan kan genomföras på ett så snabbt, enkelt och billigt

sätt som möjligt. Det får emellertid aldrig rationaliseras så

att den lilla människan blir "överkörd". Rättssäkerheten får

inte äventyras. Den marköverföring som det här är fråga om

liknar mycket expropriation. Den enskilde kan inte hindra att

planen genomförs men är berättigad till ersättning för sin

förlust. Stor risk finns att enskilda människor sätter alltför

stor tilltro till FBM:s fastighetsvärderingar och inte

ifrågasätter dem i önskvärd utsträckning. Detta kan medföra att

ersättningen i vissa fall blir för låg då det inte finns några

garantier för värderingskompetensen hos FBM. Bl.a. erfarenheter

från lantbruksnämndens värderingar av jordbruksfastigheter

bidrar till tveksamhet kring myndigheters kompetens och förmåga

till riktiga bedömningar. Att det finns möjligheter att

överklaga FBM:s beslut är enligt utskottets mening inte

tillräckligt för att den enskildes rätt skall anses vara

tillgodosedd. Många människor drar sig för att gå till domstol.

Detta i kombination med stor tilltro till FBM:s värderingar kan

leda till att den enskilde får en lägre ersättning än vad han

skulle ha fått om inlösenfrågan hade prövats av domstol med de

möjligheter till utredning som där finns. Förslaget kan

uppenbarligen hota den enskildes rätt och bör därför inte

genomföras. Utskottet förordar att riksdagen med anledning av

motion 1991/92:Bo18 (nyd) yrkande 1 avslår regeringsförslaget om

att införa en ny bestämmelse i 5 kap. 8 a § FBL.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande genomförande av detaljplan genom

fastighetsreglering i vissa fall

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo18 yrkande 1

inte antar regeringens förslag till lag om ändring i

fastighetsbildningslagen (1970:988) såvitt avser 5 kap. 8 a §,

2. Ersättning vid expropriation (mom. 3)

Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar

med "I propositionen" och på s. 6 slutar med "till handlingarna"

bort ha följande lydelse:

Som framgår av propositionen utreds för närvarande frågan om

ett grundlagsskydd för äganderätten m.m. I uppdraget ingår också

att överväga vilka åtgärder som bör vidtas för att ytterligare

förstärka den enskildes rätt till ersättning vid expropriation

och liknande förfoganden. Det är bra. Utskottet anser också att

ersättningens storlek i olika skadesituationer måste övervägas.

I många fall utdöms alldeles för låga ersättningar. För vissa

intrång t.ex. miljöstörningar krävs förhållandevis allvarliga

störningar för att ersättning skall utdömas. Fastighetsägarnas

ställning måste i dessa sammanhang sättas i förgrunden och

stärkas betydligt.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion

1991/92:Bo18 (nyd) yrkande 2 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

3. beträffande ersättning vid expropriation

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo18 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Ersättning för kostnader vid förrättningsförfarandet (mom.

4)

Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar

med "Enligt utskottets" och på s. 7 slutar med "vid

förrättningsförfarandet" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar LMV:s bedömning att möjligheter för den

enskilde att få ersättning för sina kostnader vid FBM bör

införas i vissa tvångsliknande situationer. Härigenom skulle den

enskildes ställning förbättras avsevärt bl.a. genom att han

skulle kunna anlita ombud och presentera egen utredning. Den

enskilde skulle därigenom bli mera jämbördig med sin motpart,

som ofta är stat eller kommun. Ersättning bör utgå för ombuds-

och biträdeskostnader samt utredningskostnader men även för

sakägarens personliga inställelse vid förrättningar med

expropriativa inslag.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion

1991/92:Bo18 (nyd) yrkande 3 som sin mening ge regeringen till

känna,

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

4. beträffande ersättning för kostnader vid

förrättningsförfarandet

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo18 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Regeringens av utskottet tillstyrkta lagförslag

Bilaga