Bet. 1992/93:EES1

EES-utskottets betänkande

1992/93:EU1

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

1992/93

EU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag (prop. 1991/92:

170) om att riksdagen skall godkänna EES-avtalet, dvs. det avtal om

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet som träffats den 2 maj 1992

mellan å ena sidan Sverige och övriga EFTA-länder samt å andra sidan

EG och dess medlemsländer. Genom avtalet skapar de 19 länderna en

i allt väsentligt gemensam marknad, som omfattar 380 miljoner män-

niskor och där personer, varor, tjänster och kapital kan röra sig fritt.

Den fria rörligheten skall åstadkommas genom ett enhetligt regelsys-

tem och ett förbud mot särbehandling på grund av nationalitet. Ett

betydelsefullt inslag i avtalet är vidare enhetliga regler på konkurrens-

området. Avtalet innefattar också att parterna skall samarbeta på flera

andra viktiga områden som miljövård, konsumentskydd, forskning och

utveckling samt utbildning.

En förutsättning för att avtalet skall fungera på ett effektivt sätt är att

det finns ett system för bl.a. utveckling, beslutsfattande, övervakning

och tvistlösning. I avtalet har parterna därför åtagit sig att inrätta vissa

gemensamma organ. Dessa är ett EES-råd, där avtalsparterna skall

mötas på ministernivå för bl.a. politisk vägledning och utveckling av

EES samt en gemensam EES-kommitté, som bl.a. har till uppgift att

besluta om nya regler på EES-området. Vidare inrättas en parlamenta-

rikerkommitté med ledamöter från EG-parlamentet och från de natio-

nella parlamenten i EFTA-länderna. För samråd med arbetsmarkna-

dens parter skall det finnas en rådgivande kommitté. Avtalet bygger på

förutsättningen att det också skall finnas särskilda institutioner på

EFTA-sidan, främst då en övervakningsmyndighet och en domstol.

I betänkandet tar utskottet också upp andra förslag från regeringen

som har samband med EES-avtalet. Det föreslås att riksdagen skall

godkänna tre avtal som EFTA-länderna träffat sinsemellan. Ett av

avtalen avser inrättande av en övervakningsmyndighet (ESA) och en

domstol. Ett annat avtal rör en ständig kommitté för EFTA-ländernas

samarbete på EES-området. Det tredje avtalet gäller parlamentariker-

samarbete mellan ledamöter från EFTA-ländernas parlament. Rege-

ringen föreslår vidare att huvudbestämmelserna i EES-avtalet liksom

vissa bestämmelser i EFTA-avtalen införlivas med svensk rätt genom

en särskild EES-lag.

1 Riksdagen 1992193. 20 saml. Nr 1. Del 1

Även andra förslag till lagstiftning läggs fram av regeringen. Syftet

med dessa lagförslag, som bl.a. rör socialförsäkringsområdet, arbetsmil-

jölagen och utlänningslagstiftningen, är att åstadkomma en anpassning

av svensk rätt till EES-avtalets regelverk. Det stora flertalet av de

lagstiftningsåtgärder som krävs med anledning av EES-avtalet tas emel-

lertid inte upp i detta sammanhang. Förslag till lagstiftning på olika

sakområden kommer att läggas fram senare genom särskilda proposi-

tioner. 1 den nu aktuella propositionen bereds dock riksdagen tillfälle

att ta del av redogörelser för bl.a. behovet av lagstiftningsåtgärder inom

olika departements ansvarsområden.

I anslutning till regeringens förslag behandlar utskottet tillhopa 14

motioner, varav 12 väckts med anledning av propositionen och två

väckts under allmänna motionstiden 1992. I en partimotion (v) yrkas

avslag på propositionen samt begärs ett flertal tillkännagivanden i olika

frågor. Avslag på propositionen yrkas också av en motionär (-) samt —

under viss förutsättning — av två andra motionärer (s, resp. c). I en

gruppmotion (s) yrkas tillkännagivanden som i huvudsak gäller Sveri-

ges agerande på olika områden under EES-samarbetet. Övriga mo-

tionsyrkanden rör främst skilda sakfrågor, bl.a. den föreslagna EES-

lagen.

Utskottet gör i betänkandet en genomgång av avtalet både från ett

mera övergripande perspektiv och med utgångspunkt i de olika samar-

betsområden som det omfattar. Utskottet gör därvid den bedömningen

att avtalet ger betydande fördelar för Sverige men att det naturligtvis

inte är helt fritt från avigsidor.

Bland fördelarna pekar utskottet på att den fria rörligheten för

personer ger medborgarna i Sverige möjlighet till nya erfarenheter och

kontakter över gränserna. Vidare kan EES-samarbetet allmänt sett leda

till en bättre ekonomisk utveckling i Sverige än vad som annars skulle

vara möjligt. En öppen marknad för offentlig upphandling kan bli av

särskilt stor betydelse för viktiga branscher av det svenska näringslivet.

Avskaffandet av handelshinder ökar de små och medelstora företagens

exportmöjligheter. En ökad effektivitet och konkurrens följer med ett

EES-samarbete, och det ger konsumenterna vinster. En väsentlig fördel

med EES-avtalet är också att vi far nya och bättre förutsättningar att

påverka miljöpolitiken i Västeuropa och världen i övrigt. Detta är av

särskild betydelse, eftersom många miljöfaror är regionala eller globa-

la.

Nackdelarna med avtalet anser utskottet inte lika tungt vägande. De

kan också ofta motverkas. Utskottet tar avstånd från sådana påståenden

som att avtalet skulle inskränka allemansrätten och att kvinnornas

situation skulle försämras. Också ur miljösynpunkt anser utskottet att

de positiva effekterna av avtalet överväger.

I enlighet med vad konstitutionsutskottet anfört i ett yttrande över

propositionen finner utskottet att avtalet står i överensstämmelse med

grundlagarna. Utskottet konstaterar också att våra nuvarande samar-

betsformer med EG inte är ett realistiskt alternativ till EES-avtalet. Ett

nej till avtalet skulle få kännbara negativa konsekvenser för vårt land.

1992/93: EU 1

Utskottet tillstyrker att riksdagen godkänner EES-avtalet och de

avtal som träffats mellan EFTA-länderna. Utskottet förordar vidare att

riksdagen antar lagförslagen i propositionen.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden. När det gäller grupp-

motionen från s anser utskottet att motionärernas önskemål är tillgo-

dosedda genom vad utskottet anför. Till betänkandet har fogats sex

reservationer (4 s, 2 nyd), tre särskilda yttranden och en meningsytt-

ring (v).

1992/93: EU 1

Propositionen

I proposition 1991/92:170 föreslår regeringen

A. (bilaga 1, Utrikesdepartementet)

dels att riksdagen godkänner avtalet mellan Europeiska ekonomiska

gemenskapen, Europeiska kol- och stålgemenskapen och deras med-

lemsstater samt medlemsstaterna i Europeiska frihandelssammanslut-

ningen om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

dels att riksdagen godkänner avtalet mellan EFTA-länderna om upp-

rättande av en övervakningsmyndighet och en domstol,

dels att riksdagen godkänner avtalet mellan EFTA-länderna om en

ständig kommitté,

dels att riksdagen godkänner avtalet mellan EFTA-länderna om en

kommitté med ledamöter från EFTA-staternas parlament,

dels att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES),

2. lag om upphävande av lagen (1982:736) om ursprungsmärkning av

kläder,

3. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott mot

utländsk tullag,

4. lag om ändring i lagen (1969:200) om uttagande av utländsk tull,

annan skatt, avgift eller pålaga,

5. lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om

internationellt samarbete på brottmålsområdet,

6. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i

vissa fall.

B. (bilaga 2, Justitiedepartementet)

att riksdagen bereds tillfälle ta del av vad i propositionen anförts om

EES-avtalets konsekvenser inom Justitiedepartementets område.

C. (bilaga 3, Försvarsdepartementet)

att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts

om den civila beredskapen och fredsräddningstjänsten samt det framti-

da samarbetet med EG inom EES-avtalet.

D. (bilaga 4, Socialdepartementet)

dels att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag

om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar

inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),

dels att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen

anförts om EES-avtalets konsekvenser inom Socialdepartementets

verksamhetsområde.

E. (bilaga 5, Kommunikationsdepartementet)

att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts

om EES-avtalets konsekvenser inom Kommunikationsdepartementets

verksa mhetsområde.

F. (bilaga 6, Finansdepartementet)

att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts

om EES-avtalets konsekvenser inom Finansdepartementets verksam-

hetsområde.

G. (bilaga 7, Utbildningsdepartementet)

att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts

om EES-avtalets konsekvenser vad avser utbildnings- och forsknings-

frågor.

H. (bilaga 8, Jordbruksdepartementet)

dels att riksdagen godkänner den bilaterala jordbruksöverenskommel-

sen mellan Sverige och den Europeiska ekonomiska gemenskapen,

dels att riksdagen godkänner den bilaterala fiskeriöverenskommelsen

mellan Sverige och den Europeiska ekonomiska gemenskapen,

dels att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen

anförts om EES-avtalets konsekvenser såvitt avser Jordbruksdeparte-

mentets verksamhetsområde.

I. (bilaga 9, Arbetsmarknadsdepartementet)

dels att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag

om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),

dels att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen

anförts om EES-avtalets konsekvenser såvitt avser arbetsmarknadsfrå-

gor, arbetsmiljö, arbetsrätt och regionalpolitik.

J. (bilaga 10, Kulturdepartementet)

dels att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om arbetskraftens fria rörlighet inom Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES),

2. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),

dels att riksdagen bereds tillfälle att del av vad i propositionen i övrigt

anförts om anpassning till EES-avtalet av lagstiftning på Kulturdeparte-

mentets ansvarsområde.

K. (bilaga 11, Näringsdepartementet)

dels att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag

om teknisk kontroll,

dels att riksdagen godkänner riktlinjer för avveckling av riksprovplats-

systemet (bil. 11, avsnitt 7.5),

dels att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen

anförts om EES-avtalets konsekvenser såvitt avser Näringsdepartemen-

tets verksamhetsområde.

L. (bilaga 12, Civildepartementet)

att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts

om EES-avtalets konsekvenser såvitt avser konsumentskydd och ung-

domsfrågor.

1992/93:EU1

M. (bilaga 13, Miljö- och naturresursdepartementet)

att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts

om EES-avtalet och den svenska miljölagstiftningen.

Lagrådet har yttrat sig över lagförslagen under A 1, 1, J 1 och 2 samt

K.

De i propositionen framlagda lagförslagen har intagits i bilaga 3 till

betänkandet.

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1991/92:E1 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att riksdagen beslutar

utforma lag om EES så att artikel 61 i EES-avtalet inte omfattar

kommunalt stöd, i enlighet med vad som anförts i motionen.

1991/92:E2 av Lennart Brunander (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen sägs om livsmedelskontroll, märkning och övriga regler som

är viktiga för en bra matkvalité,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen sägs om skydd mot smittosamma sjukdomar och andra

regler som är viktiga för en god djurhälsa.

1991/92:E3 av Björn von der Esch (m) vari yrkas att riksdagen beslutar

att foga en bestämmelse om straffrihet till föreslagen EES-lag.

1991/92:E4 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att

regeringen snarast tar upp bilaterala överläggningar för att förmå

samtliga EES-stater att ratificera FN:s psykotropkonvention.

1991/92:E5 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, fp, kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den

svenska alkoholpolitiken skall med kraft försvaras vid ratificeringen av

EES-avtalet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att regeringen vid ev. framtida tolkningstvister

hävdar bibehållandet av de svenska monopolreglerna rörande vinim-

port.

1991/92:E6 av Sten Söderberg (-) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om de juridiska aspekterna på EES-avtalet,

2. att riksdagen inte godkänner EES-avtalet och övriga avtal samt att

man avslår förslagen till lagstiftning.

1992/93:EU 1

1991/92:E7 av Mats Hellström m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vikten av samråd mellan regering och riksdag

om utformningen av framtida EES-regler,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om nödvändigheten av en aktiv svensk medverkan i

EES-institutionerna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att därvid särskilt beakta jämställdhetsaspekterna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Sverige skall verka för att utveckla den

sociala dimensionen inom EES,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en överenskommelse om en så långt möjligt

vidgad frihandel på hela livsmedelsområdet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en strategi för ett offensivt miljöarbete inom

EES,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

övrigt anförts om att främja svenska intressen inom EES-samarbetets

ram.

1991/92:E8 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå prop. 1991/92:170 om EES, om det

vid riksdagens prövning visar sig att Sveriges nuvarande samarbetsfor-

mer med EG är mer fördelaktiga,

2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att avslå 5 §

Lagval, i regeringens förslag till lag om EES, i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1991/92:E9 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar godkänna EES-avtalet endast under förut-

sättning att de i motionen påtalade bristerna, svagheterna och oklarhe-

terna i propositionen rättas till,

2. att riksdagen beslutar att propositionen i annat fall i sin helhet

avslås.

1991/92:E10 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om remissbehandlingen av EES-avtalet,

2. att riksdagen återförvisar propositionen till regeringen enligt vad i

motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

EES-avtalet inte skall vara ett steg på vägen till ett svenskt medlemskap

i EG/EU,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om Sveriges uppgift att verka för en friare och

rättvisare världshandel.

1992/93:EU1

5. att riksdagen uttalar att kvotering skall tillämpas av den svenska

representationen i alla EES-organ, både parlamentariska och tjänste-

man nabaserade, så att andelen kvinnor utgör minst 40 %,

6. att riksdagen vid bifall till yrkande 2 begär att regeringen redovi-

sar de konstitutionella aspekterna av lagvalsparagrafen i förslaget till

EES-lag enligt vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med

uppgift att se över huruvida den praktiska tillämpningen av EES-lagen

är förenlig med regeringsformens portalparagraf 1 kap. 1 § RF ("all

offentlig makt utgår från folket"),

8. att riksdagen vid bifall till yrkande 2 begär att regeringen redovi-

sar om tillämpningen av artiklarna 97 och 98 i EES-avtalet är förenlig

med 10 kap. 5 § RF,

9. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med

uppgift att klargöra hur riksdagen, om propositionen bifalles, skall

kunna övervaka normgivningsprocessen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

kommunernas rätt till förhandlingsupphandling skall bevaras,

11. att riksdagen, om propositionen bifalles, avslår 7 och 8 §§ i

regeringens förslag till EES-lag,

12. att riksdagen vid bifall till yrkande 2 begär att regeringen

redovisar EES-avtalets verkningar på offentlighetsprincipen,

13. att riksdagen vid bifall till yrkande 2 begär att regeringen

redovisar EES-avtalets konsekvenser för meddelarskyddet,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om begränsning av fastighetsförsäljning till personer

som inte är/varit mantalsskrivna i Sverige,

15. att riksdagen vid bifall till yrkande 2 begär att regeringen

redovisar om EES-avtalet gör det möjligt att vid offentlig upphandling

välja den produkt som har den bästa miljöprofilen,

16. att riksdagen vid bifall till yrkande 2 begär att regeringen

redovisar Sveriges möjligheter — om propositionen bifalles — att

ingripa när spekulativa valutatransaktioner hotar stabiliteten i landets

ekonomi,

17. att riksdagen vid bifall till yrkande 2 begär att regeringen

tillsätter en utredning med uppgift att redovisa miljökonsekvenserna av

EES-avtalet,

18. att riksdagen — om propositionen bifalles — som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljömotiverade

särregler,

19. att riksdagen begär att regeringen redovisar EES-avtalets konse-

kvenser för svenska kvinnor,

20. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med

uppgift att redovisa konsekvenserna av EES-avtalets artikel 80 för

svensk biståndspolitik,

21. att riksdagen — om yrkande 1 bifalles — som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om val av remissinstanser

för att ge ett bättre beslutsunderlag för de alkoholpolitiska frågeställ-

ningarna,

1992/93: EU 1

22. att riksdagen vid bifall till yrkande 2 begär att regeringen gör en

noggrann redovisning av hur EES-avtalet kommer att påverka den

framtida trafikpolitiken,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om betydelsen av det obundna utbildningssamarbetet

mellan enskilda högskolor och universitet,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om studerandeinflytande inom Verket för högskole-

service,

25. att riksdagen begär att regeringen redovisar EES-avtalets konse-

kvenser för den svenska arbetsmarknadspolitiken,

26. att riksdagen begär att regeringen redovisar EES-avtalets konse-

kvenser för arbetsmiljölagstiftningen,

27. att riksdagen beslutar att EES-avtalet inte får leda till försäm-

ringar av arbetsmiljöreglerna i Sverige,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en

eventuell lagstiftning om minimivillkor på arbetsrättens område inte

far utformas så att inte bättre villkor kan uppnås genom kollektivavtal,

29. att riksdagen beslutar att arbete som sker i Sverige skall följa

svenska lagar och kollektivavtal från första dagen,

30. att riksdagen vid bifall till yrkande 2 begär att regeringen

redovisar EES-avtalets konsekvenser för regionalpolitiken på kort och

lång sikt,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om TV-reklam riktad till barn under 12 år,

32. att riksdagen — om propositionen avslås — begär att regeringen

förhandlar med EG/EU om ett utvidgat frihandelsavtal som eftersträ-

var fri rörlighet för människor, varor och tjänster inom de sociala och

miljöpolitiska villkor som anförts i motionen.

1991/92:E11 av lan Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Europaanpassa vårt socialförsäkringssystem,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att ett nytt socialförsäkringssystem införs som

grundas på intjänanderegler, dvs. ett system med raka rör mellan

premier och pensioner,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att intjänande- eller kvalificeringsprincipen också

utreds och införs i mer generell omfattning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att EDI, Electronic Data Interchange, måste

snabbt utvecklas för småföretagen och komma i praktisk tillämpning i

större omfattning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att det behövs en ny bolagsform av typ GmbH.

1991/92:E12 av Lena Klevenås (s) vari yrkas att riksdagen beslutar att

godkänna EES-avtalet först sedan en ordentlig konsekvensanalys, med

ett för miljön tillfredsställande resultat, har gjorts.

1992/93:EU1

Motioner väckta under allmänna motionstiden år

1992

1991/92:U534 av Lars Werner m.fl. (v) vari — såvitt nu är i fråga —

yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om noggrann analys av EES-avtalets effekter före

riksdagens beslut om godkännande av EES-avtalet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vikten av konsekvensanalyser av övergångsarran-

gemang på väsentliga områden före riksdagens beslut om godkännande

av EES-avtalet.

1991/92:11701 av Lars-Erik Lövdén och Kurt Ove Johansson (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om översättning av EG-domstolens domar.

Motion U534 i aktuella delar och motion U701 har överlämnats till

EES-utskottet från utrikesutskottet.

1992/93 :ELH

Ärendets handläggning i riksdagen

Riksdagen beslutade den 6 maj 1992 att ett särskilt utskott skulle

inrättas för beredning av den då väntade EES-propositionen och andra

ärenden av central betydelse för EES-avtalet (förs. 1991/92:15, bet.

KU34).

Regeringens proposition 1991/92:170 Europeiska ekonomiska samar-

betsområdet (EES) anmäldes och bordlädes den 29 maj 1992 (RD

1991/92:122). Då motionstiden gick ut den 15 juni 1992 hade tolv

motioner väckts med anledning av propositionen. Vid bordläggningen

och remitteringen av motionerna hölls en remissdebatt (RD

1991/92:130).

EES-utskottet har berett samtliga övriga utskott tillfälle att avge

yttrande över dels propositionen jämte de motioner som väckts med

anledning av propositionen, dels två motioner från allmänna motions-

tiden 1992 som har överlämnats till utskottet. Yttranden har avgivits av

konstitutionsutskottet, finansutskottet, skatteutskottet, justitieutskottet,

lagutskottet, utrikesutskottet, försvarsutskottet, socialförsäkringsutskot-

tet, socialutskottet, kulturutskottet, utbildningsutskottet, trafikutskottet,

jordbruksutskottet, näringsutskottet och arbetsmarknadsutskottet. Ytt-

randena har intagits i bilaga 1 till betänkandet.

Statsrådet Ulf Dinkelspiel har inför utskottet redovisat sin syn på

EES-samarbetet. Vidare har tjänstemän från Justitiedepartementet, Ut-

rikesdepartementet (handelsavdelningen), Socialdepartementet, Kom-

munikationsdepartementet och Finansdepartementet inför utskottet

lämnat uppgifter om bl.a. de olika samarbetsområden som omfattas av

EES-avtalet.

Två offentliga utskottsutfrågningar har anordnats i ärendet. I samråd

med EES-utskottet arrangerade sålunda Konstitutionsutskottet den 6

augusti 1992 en utfrågning för belysning av de konstitutionella frågor-

na. En utskrift från utfrågningen har intagits som underbilaga till

Konstitutionsutskottets yttrande.

Den 20 augusti 1992 höll EES-utskottet en utfrågning om olika

aspekter på EES-avtalet. Fem ämnen behandlades, nämligen Dynamis-

ka effekter av EES-avtalet, Effekterna av ett nej till EES-avtalet,

Medborgarnas EES — rörlighet och sociala villkor, jämställdhet, EES

och miljöfrågorna samt Regionalpolitiska och kommunala frågor i

anslutning till EES. En utskrift från utfrågningen har fogats till

betänkandet som bilaga 2. Av utskriften framgår vilka som var inbjud-

na till utfrågningen.

Utskottet har också tagit emot uppvaktningar från följande organisa-

tioner och företag, nämligen Landstingsförbundet, Svenska arbetsgiva-

reföreningen, Tjänstemännens centralorganisation, Miljöpartiet de

Gröna, Alternativt Nordiskt Råd, Svenska föreningen för Nordisk

Folkriksdag, Systembolaget AB och Vin & Sprit AB.

Skrivelser i ärendet har inkommit från Svenska arbetsgivareföre-

ningen, Grossistförbundet Svensk Handel, Handikappförbunden, Mil-

jöpartiet de Gröna, SAAB —Scania AB, Reflections AB samt jur. dr.

Hans Stenberg. Vidare har utskottet tillställts en inom Utrikesdeparte-

mentets handelsavdelning upprättad promemoria om informations-

verksamheten rörande den europeiska integrationen.

EES-utskottet företog den 15—17 juli 1992 en studieresa till Bryssel

för att inhämta ytterligare information om EES-samarbetet. Utskottet

sammanträffade därvid med bl.a. kommissionsledamöterna Frans And-

riessen och Henning Christophersen, båda tillika vice ordförande i

EG-kommissionen.

Utskottet

1 Betänkandets disposition

I betänkandet tar utskottet under skilda avsnitt upp de olika frågor

som aktualiseras genom regeringens proposition om Europeiska eko-

nomiska samarbetsområdet. Betänkandet inleds med en historisk åter-

blick, och därefter följer en översiktlig redogörelse för EES-avtalet och

de övriga avtal som omfattas av propositionen. Under ett avsnitt med

allmänna överväganden tar utskottet sedan upp vissa mera övergripan-

de frågor om EES-avtalet m.m. och behandlar i anslutning därtill

motioner vari bl.a. yrkas avslag på propositionen. Med utgångspunkt

huvudsakligen i EES-avtalets systematik går utskottet i därpå följande

avsnitt in mera i detalj på de olika samarbetsområden som omfattas av

avtalet. Den fria rörligheten för personer behandlas därvid först. I

varje sådant avsnitt tas upp de förslag, redogörelser m.m. som lämnats

av berörda departement i bilagorna till propositionen. Vissa frågor som

spänner över flera samarbetsområden och som bedömts särskilt bety-

delsefulla, t.ex. arbetslivets villkor och miljöfrågor, behandlas för sig i

1992/93:EU 1

10

skilda avsnitt. Sedan följer ett avsnitt om den institutionella uppbygg-

naden och ett rörande de lagstiftningsfrågor som är förknippade med

att EES-avtalet m.fl. måste införlivas med svensk rättsordning. Betän-

kandet avslutas med några avsnitt som bl.a. tar upp spörsmål om

offentlighet och sekretess samt utbildning och information.

2 Inledning

2.1 Historik

Sverige har i olika sammanhang arbetat för att nå samarbetsöverens-

kommelser med den grupp av länder som nu utgör EG och därigenom

kunna delta i den västeuropeiska integrationsprocessen. Vid 1950-talets

mitt bidrog Sverige aktivt till försöken att bilda ett stort frihandelsom-

råde i Västeuropa — den s.k. Maudling-planen. Sedan förhandlingarna

härom strandat var Sverige en av initiativtagarna till att bilda den

Europeiska frihandelssammanslutningen, EFTA. Redan från tillkomst-

en år 1960 har en av organisationens huvuduppgifter varit att verka

för ett närmare samarbete mellan EFTA:s medlemsländer och EG.

Genom åren har också en rad svenska initiativ tagits i syfte att finna

lämpliga former för en närmare svensk anknytning till EG och dess

integrationsarbete. Så t.ex. ansökte Sverige 1961 om association till

gemenskaperna. 1967 ansökte Sverige ånyo om förhandlingar om

närmare förbindelser med EG, denna gång utan att specificera i vilken

form.

Varken 1961 eller 1967 års ansökning ledde till så nära och omfat-

tande relationer med EG-länderna som Sverige önskat. Den formella

grunden för Sveriges samarbete med EG begränsade sig länge till de

frihandelsavtal som trädde i kraft år 1973. Liknande avtal hade också

slutits mellan EG och övriga EFTA-länder. Enligt frihandelsavtalen

förbjöds alla tullavgifter och kvantitativa handelshinder för industriva-

ror parterna emellan. I avtalen finns även förbud mot offentliga stöd

till företag eller produkter, om dessa innebär att handeln med industri-

varor parterna emellan påverkas. Motsvarande förbud mot tullar,

kvantitativa handelshinder och konkurrenspåverkande offentliga stöd-

åtgärder finns såväl i Stockholmskonventionen om bildandet av EFTA

som i EG:s Romfördrag. Frihandelsavtalen mellan EFTA-länderna och

EG innebar således att de båda frihandelsområdenas interna bestäm-

melser i dessa avseenden utsträcktes till att gälla mellan samtliga

EFTA- och EG-länder.

Även om samarbetet inom EG i en inledningsfas främst omfattat

handelsfrågor — internt och gentemot omvärlden — var EG:s mål

såsom de uttrycktes i Romfördraget betydligt mer långtgående. I takt

med att EG:s verksamhet utvidgades till nya områden och i takt med

att samarbetet inom EG:s ram fördjupades avskärmades Sverige från

det samarbete EG-länderna bedrev sig emellan.

När tullavvecklingen enligt frihandelsavtalen genomförts var det

därför naturligt att frågan om en vidareutveckling av samarbetet mel-

lan EG och EFTA-länderna togs upp till diskussion. I april 1984 i

1992/93: EU 1

11

Luxemburg anordnades en ministerkonferens med deltagande från

EFTA:s och EG:s medlemsländer. Sverige tillhörde initiativtagarna.

Konferensen hade som syfte att fastställa riktlinjer för ett fortsatt,

fördjupat och utvidgat samarbete inom och utom ramen för frihandels-

avtalen.

I slutdeklarationen förklarade sig ministrarna övertygade om beho-

vet av ytterligare åtgärder i syfte att skapa ett "dynamiskt ekonomiskt

område i Europa". Man konstaterade att ett samarbete, ofta i form av

informationsutbyte och diskussion av gemensamma problem, vuxit

fram på flera områden av ömsesidigt intresse. Ministrarna pekade på

ett antal sektorer inom vilka ett intensifierat samarbete borde åstad-

kommas. I första hand betonades handelsfrågorna samt forskning och

utveckling, men också bl.a. transport, jordbruk, energi, arbetsvillkor,

konsumentskydd och miljöfrågor ingick i uppräkningen. På den poli-

tiska grund som lagts genom deklarationen upptogs efter hand diskus-

sioner om möjliga former för samarbetet på några av områdena. År

1986 tillkom en konvention mellan EFTA-länerna och EG om förenk-

ling av formaliteterna vid handel med varor. Genom konventionen

infördes bl.a. ett gemensamt tulldokument (Single Administrative Do-

cument, SAD), som avsevärt underlättar EFTA-ländernas tillträde till

den inre marknaden. Konventionen, som var den första multilaterala

överenskommelsen mellan EFTA-länderna och EG, kan dessutom ses

som inledningen till ett ytterligare utvidgat samarbete mellan parterna.

Vidare har Luxemburgdeklarationen resulterat i ett antal sektorsavtal,

t.ex. om forskningssamarbete (1986), informationsutbyte om tekniska

föreskrifter (1989) och svenskt deltagande i EG:s utbildningsprogram

Comett (1989) och Erasmus (1991).

2.2 EES-förhandlingarna

I juni 1985 lade EG-kommissionen i en s.k. vitbok fram en konkret

handlingsplan för att den inre marknaden skulle kunna fullbordas

senast vid årsskiftet 1992/1993. Senare detta år beslutade EG om en rad

ändringar och tillägg till Romfördraget. Genom att införa kvalificerad

majoritet som huvudregel för beslut rörande den inre marknaden,

skapade man institutionella förutsättningar för att bedriva arbetet i den

takt handlingsplanen angav. Vidare utvidgades Romfördraget genom

enhetsakten med bestämmelser om samarbete på områden som regio-

nalpolitik, forskning och teknisk utveckling, socialpolitik och miljö-

vård. Dessa ändringar i Romfördraget trädde i kraft den 1 juli 1987.

Luxemburgkonferensens mål att skapa ett Europeiskt ekonomiskt

samarbetsområde kvarstod. Men genom EG-samarbetets dynamiska

utveckling stod det alltmer klart att detta mål knappast skulle kunna

förverkligas genom de sektorsvisa utvidgningar som förutsågs inom

Luxemburgdeklarationens ram. För Sverige blev det då naturligt att

söka nya samarbetsformer som skulle kunna säkerställa att Sverige så

långt möjligt skulle kunna delta i det västeuropeiska integrationsarbe-

tet i takt med att detta utvidgades och fördjupades. Ett motsvarande

intresse fanns såväl i övriga EFTA-länder som inom EG.

1992/93 :EU1

12

Dessa tankar låg till grund för riksdagens beslut (prop. 1987/88:66,

bet. UU 1987/88:24) att lägga fast vissa riktlinjer för Sveriges fortsatta

deltagande i den västeuropeiska integrationen. I sitt av riksdagen

godkända betänkande anförde utrikesutskottet att Sverige borde efter-

sträva ett så nära och varaktigt samarbete som möjligt på alla de

områden som innefattas av den inre marknaden. Som mål angavs att

integrationsarbetet skulle leda till samma fördelar och åtaganden för

medborgare, företag och institutioner i Sverige som i EG:s medlems-

länder.

Riksdagen har senare vid flera tillfällen behandlat frågor angående

Sveriges deltagande i den västeuropeiska integrationen. Riksdagen har

därvid bekräftat och ytterligare specificerat den målsättning som lades

fast genom dess beslut i juni 1988. Bl.a. har uttalats att Sverige bör

hålla jämna steg med den pågående processen i EG (bet.

1988/89:UU19).

Denna breda ansats för utvecklingen av samarbetet återspeglades i

den handlingsplan för de fortsatta kontakterna med EG som antogs av

EFTA vid dess ministermöte i juni 1988. Den mötte också gensvar i

EG. I ett tal inför Europaparlamentet den 17 januari 1989 föreslog

EG-kommissionens president Jacques Delors ett omfattande samarbete

mellan EG och EFTA-länderna på de ekonomiska, sociala, kulturella

och humanitära områdena. Det sålunda utökade samarbetet kunde ges

en fast rättslig ram och administreras av gemensamma institutioner.

Sedan EFTA-ländernas regeringschefer vid ett möte i Oslo i mars

1989 anslutit sig till dessa tankar inleddes en intensiv dialog mellan

EFTA- och EG-sidorna om den närmare utformningen av EES-samar-

betet.

Vid ett gemensamt ministermöte mellan EFTA och EG den 19

december 1989 beslöts att förhandlingar om ett brett upplagt samar-

betsavtal skulle inledas. Förhandlingarna skulle enligt ministrarna

avslutas så snart som möjligt och avtalet träda i kraft den 1 januari

1993. Denna tidpunkt valdes så att EFTA-länderna skulle delta i den

inre marknaden redan från början. Förhandlingarna inleddes formellt

den 20 juni 1990.

Parterna var eniga om målet att uppnå fri rörlighet inom hela

EES-området för varor, personer, tjänster och kapital. Det stod dock

klart att jordbruks- och fiskerisektorerna måste särbehandlas. Bl.a. av

det skälet fick även möjligheten av en tullunion avskrivas. En förut-

sättning för den fria rörligheten av varor och tjänster var att samarbe-

tet skulle vila på lika konkurrensvillkor. Samarbetet förutsågs också

komma att omfatta en rad s.k. angränsande områden som sociala

frågor (med svensk terminologi snarare frågor om skydd och rättighe-

ter för arbetstagare), konsumentskydd, forskning och utveckling, miljö-

frågor, utbildning, program för små och medelstora företag, statistik,

räddningstjänst, m.m.

En utgångspunkt för förhandlingarna var att EES-avtalet i materiellt

hänseende skulle grunda sig på relevanta delar av EG-rätten. På ett

antal punkter hade emellertid EFTA-länderna, var för sig eller gemen-

samt, önskemål om särlösningar. För svensk del var det främst våra i

1992/93: EU 1

13

vissa avseenden högre krav vad gäller skydd för liv, hälsa och miljö

som stod i centrum. Samtidigt var det nödvändigt att begränsa det

totala antalet särlösningar om EES-avtalet skulle kunna fungera. Vilka

avvikelser från motsvarande EG-reglers sakliga innehåll som skulle

göras i EES-avtalet, och hur dessa särlösningar skulle utformas, var

således ett centralt förhandlingstema.

Ett annat viktigt område var utformningen av EES-samarbetets

institutioner. Det gällde här att finna former för gemensamt beslutsfat-

tande om nya EES-regler, för övervakning av avtalets efterlevnad samt

för lösning av eventuella tvister om avtalets innebörd.

Beträffande ordningen för beslut om framtida regler var det, särskilt

för EG, angeläget att avtalet inte skulle inskränka någon av parternas

beslutsautonomi, dvs. inte ge någon part formell möjlighet att hindra

någon annan part att för egen del införa nya rättsregler. Samtidigt var

det angeläget att utforma procedurer ägnade att underlätta samför-

ståndslösningar och en bibehållen homogenitet i fråga om rättsreglerna

och deras tillämpning. Därför måste genom avtalet framför allt EFTA-

staterna tillförsäkras ett medinflytande på utformningen av de framtida

rättsregler som avsågs bli gällande inom hela EES-området. Vidare

måste samtliga parter ha möjlighet att ta initiativ till nya — eller

ändrade — gemensamma EES-regler.

Tillräckliga garantier för att EFTA-länderna skulle efterleva avtalets

bestämmelser var en förutsättning för att de skulle ges tillträde till den

inre marknaden och övriga samarbetsområden på i princip samma

villkor som EG:s medlemsländer. Därför var det viktigt att avtalet

kunde säkerställa en likformig övervakning liksom en effektiv tvistlös-

ning. Parterna blev därvid ense om att en gemensam EES-domstol

skulle inrättas.

EG-kommissionen begärde sedan ett yttrande från EG-domstolen

om det tilltänkta systemet för kontroll av avtalets efterlevnad och rätta

tolkning, dvs. främst den gemensamma EES-domstolen, var förenligt

med Romfördraget. Domstolen konstaterade i sitt yttrande den 14

december 1991 att så inte var fallet.

Domstolens ställningstagande ledde till att förhandlingarna återupp-

togs i syfte att finna tillfredsställande lösningar på de judiciella frågor

som berörts i yttrandet.

EES-förhandlingarna förklarades avslutade den 14 februari 1992.

Parterna hade då kommit överens om att systemet med en gemensam

domstol skulle överges och att i stället en domstol skulle inrättas på

EFTA-sidan. Sedan EG-domstolen i ett yttrande förklarat att de lös-

ningar parterna då enats om inte stod i konflikt med Romfördraget,

kunde själva EES-avtalet liksom de tillhörande avtalen mellan EFTA-

länderna undertecknas den 2 maj 1992. Ett avtal om samverkan

mellan parlamentariker från EFTA-länderna undertecknades dock

först den 20 maj detta år.

1992/93 :EU1

14

2.3 Ärendets beredning i regeringskansliet

I sin proposition Sverige och den västeuropeiska integrationen (prop.

1987/88:66) angav regeringen bl.a. att man avsåg förstärka den interna

samordningen inom regeringskansliet i fråga om Europasamarbetet.

Det var naturligt med hänsyn till önskemålet att utvidga samarbetet till

en lång rad samhällsområden utöver de dittills dominerande handels-

frågorna.

En särskild statsrådsgrupp under statsministerns ledning gavs huvud-

ansvaret för Europafrågorna. På statssekreterarnivå etablerades en mot-

svarande samordningsgrupp. En chefsförhandlare utsågs inför de över-

läggningar inom EFTA-kretsen och med EG som förutsågs.

Inom Utrikesdepartementets handelsavdelning skapades en särskild

enhet, det s.k. integrationssekretariatet, med samordning inom rege-

ringskansliet av frågor rörande den västeuropeiska integrationen som

en huvuduppgift. Under detta sekretariat etablerades ett drygt tjugotal

arbetsgrupper, som sammantagna avspeglade de sakområden det bred-

dade samarbetet med övriga EFTA-länder och med EG kunde komma

att omfatta. I resp, arbetsgrupp ingick företrädare för de närmast

berörda departementen och statliga myndigheterna. Till flertalet arbets-

grupper knöts också referensgrupper för information och samråd med

relevanta icke-statliga organisationer.

Efter hand som parterna enades om avgränsningen av det komman-

de EES-samarbetet kunde de relevanta EG-reglerna identifieras. Ar-

betsgrupperna hade ett huvudansvar, inom resp, sakområde, att analy-

sera dessa EG-regler samt jämföra dem med motsvarande svenska

författningar. Därmed skapades underlag för utarbetandet av svenska

förhandlingspositioner, liksom för regeringskansliets information om

konsekvenserna av ett EES-avtal.

I syfte att ytterligare belysa frågor rörande den västeuropeiska inte-

grationen, och konsekvenserna av ett eventuellt svenskt deltagande i

denna, utfärdade regeringen 1988 ett kommittédirektiv angående beak-

tande av EG-aspekter i utredningsverksamheten (Dir. 1988:43). De av

regeringen tillsatta kommittéerna och särskilda utredarna har enligt

detta direktiv att redovisa vilken ordning som råder inom EG på det

aktuella ämnesområdet, samt hur de förslag som läggs fram förhåller

sig till EG:s motsvarande regler. På grund härav har sedan i en lång

rad kommittébetänkanden redovisats förhållanden inom EG och kon-

sekvenserna av en svensk anpassning till relevant EG-rätt. I detta

sammanhang kan också nämnas att olika aspekter av ett eventuellt

svenskt närmande till EG analyserats i ett antal departementsprome-

morior, varav flera varit föremål för remissbehandling.

Regeringen har vidare regelbundet och fortlöpande informerat och

samrått med riksdagens EFTA-delegation om frågor och ställningsta-

ganden med anknytning till EES-förhandlingarna. Inför viktiga ställ-

ningstaganden har regeringen vidare samrått med Utrikesnämnden.

Regeringen har även utnyttjat möjligheten att vid riksdagens informa-

tionsstund redogöra för i EES-förhandlingarna aktuella frågor. Slutli-

1992/93: EU 1

15

gen kan här erinras om att olika frågor rörande Sveriges deltagande i

den västeuropeiska integrationen berörts i en rad interpeilations- och

frågedebatter samt i riksdagens handelspolitiska debatter.

För att fördjupa kontakterna i Europafrågor mellan regeringen och

främst löntagarorganisationerna och näringslivet tillsatte regeringen

våren 1988 Rådet för Europafrågor. Vidare initierade regeringen en

bred informationsverksamhet. Inför och under förhandlingarna har

främst Utrikesdepartementet givit ut nyhetsbrev, fektasammanställning-

ar, rapporter, presentationsskrifter och andra publikationer.

3 Översiktlig redogörelse för EES-avtalet m.m.

EES-avtalet är till formen ett folkrättsligt avtal. Gentemot andra mel-

lanstatliga avtal skiljer det sig i första hand genom det breda spektrum

av samhällsfrågor som berörs och genom sin nära anknytning till EG:s

rättsliga system.

EES-avtalet har undertecknats av Europeiska ekonomiska gemen-

skapen (EEG), Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) och

deras tolv medlemsstater samt av de sju medlemsstaterna i Europeiska

frihandelssammanslutningen (EFTA). Avtalets huvuddel består av 129

artiklar. Till EES-avtalet hör vidare 49 protokoll som innehåller

procedurregler och andra bestämmelser i anslutning till de olika

artiklarna. I avtalet ingår också ett stort antal EG-förordningar, direk-

tiv och andra rättsakter som har anpassats för EES-ändamål. Dessa

rättsakter är upptagna i 22 bilagor till avtalet och utgör en integrerad

del av avtalet. Av praktiska och förhandlingstekniska skäl har i avtalet

inte tagits med de rättsakter som beslutats inom EG efter den 31 juli

1991. EES-avtalet avses träda i kraft den 1 januari 1993, dvs. samtidigt

som EG:s inre marknad skall fullbordas.

Samtidigt med EES-avtalet undertecknade EFTA-länderna två avtal

sig emellan, nämligen dels ett om upprättande av ett övervakningsor-

gan och en domstol (övervakningsavtalet), dels ett om en ständig

kommitté (kommittéavtalet). Något senare, den 20 maj 1992, under-

tecknade EFTA-staterna därutöver ett avtal om en kommitté med

ledamöter från EFTA-staternas parlament (parlamentarikeravtalet).

EES-avtalet inleds med en ingress, som innehåller bl.a. uttalanden

av parterna om ett antal övergripande målsättningar för samarbetet,

exempelvis i fråga om ekonomiskt och socialt framåtskridande, miljö-

politik och jämställdhet. Avtalet består i övrigt av nio delar.

Av EES-avtalets del I, som behandlar mål och principer, framgår att

avsikten är att skapa ett homogent europeiskt ekonomiskt samarbets-

område, EES. Handel och andra ekonomiska förbindelser mellan

parterna skall stärkas. Varor, personer, tjänster och kapital skall kunna

röra sig fritt över gränserna. Till grund skall ligga lika konkurrensvill-

kor och gemensamma regler i övrigt. Ett system upprättas för att

säkerställa en enhetlig tillämpning och tolkning av reglerna. Avtalet

skall även utveckla och bredda samarbetet på en rad viktiga samhälls-

områden, såsom miljö, forskning och utveckling, utbildning, jämställd-

het, konsumentskydd och sociala frågor.

1992/93:EU1

EES-avtalets bestämmelser om den fria rörligheten för varor åter- 1992/93:EU1

finns i del II. Del III behandlar fri rörlighet för personer, tjänster och

kapital. Gemensamma konkurrensregler m.m. återfinns i avtalets del

IV. Andra sakområden regleras i del V, som innehåller vissa övergri-

pande bestämmelser om de fyra friheterna samt i del VI som rör

samarbete vid sidan av de fyra friheterna. Del VII i avtalet innehåller

bestämmelser om de gemensamma institutionerna samt om beslutsfat-

tande och tvistlösning, m.m. I del VIII sägs att EFTA-staterna skall

upprätta en mekanism för att finansiellt bidra till att utjämna de

sociala och ekonomiska skillnaderna mellan olika regioner i EES-

området. Del IX, slutligen, innehåller en "utvecklingsklausui" för

EES-samarbetet, liksom allmänna bestämmelser om territoriell till-

lämpning, språkversioner, ikraftträdande m.m.

Avtalets materiella bestämmelser motsvarar — med de anpassningar

som överenskommits — de delar av EG:s regelverk som är relevanta

för EES-samarbetet. Därigenom skapas enhetliga regler inom hela

EES-området. Enhetligheten blir dock inte fullständig från början.

Som ovan redovisats omfattar avtalet endast de rättsakter som beslutats

inom EG fram t.o.m. den 31 juli 1991. EG-regier som beslutats efter

den dagen och som siktar till fullbordandet av en inre marknad den 1

januari 1993 blir inte tillämpliga på EES-området då avtalet träder i

kraft. Sådana nytillkomna EG-regler måste i den mån de har relevans

på EES-området senare tillföras avtalet, om enhetligheten skall upp-

rätthållas.

På det institutionella området skapas ett system som syftar till att

underlätta samförståndslösningar om nya gemensamma regler och till

att garantera en likformig övervakning och tillämpning samt en effek-

tiv tvistlösning.

3.1 De fyra friheterna och därtill anknytande bestämmelser

Kärnan i EES-avtalet kan sägas vara att EFTA-länderna kommer att

delta i den inre marknaden på i stort sett samma villkor som EG:s

medlemsländer. En grundprincip är förbudet mot särbehandling på

grund av nationalitet.

Den fria rörligheten för personer skapar en gemensam arbetsmark-

nad inom EES-området. Arbetstagare skall ha rätt att söka anställning

och att inneha den utan diskriminering på grund av nationalitet. Det

underlättas genom ömsesidigt erkännande av examina. Rätten att bo-

sätta sig i anställningslandet innefattar även familjemedlemmar. Sociala

förmåner skall utgå på i princip samma villkor för alla EES-medbor-

gare som är bosatta i ett visst EG- eller EFTA-land. Den fria rörlighe-

ten för personer gäller även egenföretagare. Också pensionärer och

studerande ges rätt att bosätta sig var som helst inom EES-området,

dock under förutsättning att de har tillräckliga medel för sin försörj-

ning.

Den fria rörligheten innebär också en etableringsrätt som gäller

både fysiska och juridiska personer. Medborgare och företag från ett

EES-land får etablera sig i ett annat land och där bedriva förvärvsverk-

2 Riksdagen 1992/93. 20 saml. Nr 1. Del 1

samhet på samma villkor som etableringslandet föreskriver för sina

egna medborgare. Det innefattar i princip möjligheten att förvärva

såväl företag som fastigheter.

Den fria rörligheten för varor bygger på de principer som återfinns i

Romfördraget, EFTA-konventionen och de nu gällande frihandelsavta-

len mellan EFTA-länderna och EG. Sålunda skall tullavgifter och

liknande avgifter på import och export mellan parterna vara förbjud-

na. Även kvantitativa import- och exportrestriktioner samt åtgärder

med motsvarande verkan förbjuds i princip. Tekniska handelshinder

avvecklas genom harmoniserade krav på olika produkter. Varuhandeln

underlättas också genom att parterna har överenskommit gemensamma

regler för produktansvar och immaterialrätt samt för provning och

certifiering m.m.

Parterna har varit eniga om att EFTA-länderna inte skall delta i

EG:s gemensamma jordbrukspolitik. Av det skälet omfattas inte jord-

bruksprodukter av den fria varucirkulationen. Däremot underlättas

handeln med särskilt angivna jordbruks- och fiskeprodukter. Vidare

har, i anslutning till EES-avtalet, bilaterala avtal slutits på jordbruks-

och fiskeområdena.

Den fria varucirkulationen gäller heller inte för varor med ursprung

utanför EES-länderna. Det sammanhänger med att EES-avtalet inte

omfattar någon gemensam handelspolitik gentemot tredje land.

Av dessa skäl kommer gränskontrollerna att bibehållas också för

varor. Avtalet medför dock betydande förenklingar av ursprungsregler-

na och av kontroller och formaliteter i samband med gränspassager.

Den fria rörligheten för tjänster innebär rätt för fria yrkesutövare

och företag i varje EFTA- eller EG-land att tillhandahålla tjänster till

mottagare i hela EES-området. Transporttjänster har på grund av sin

särpräglade natur ägnats ett särskilt kapitel i avtalet.

Den fria rörligheten för kapital har ett nära samband med personers

och tjänsters rörlighet. 1 många fall är möjligheten till fria kapitalrörel-

ser en förutsättning för att personer skall kunna flytta mellan länder,

eller för att tjänstehandel — i synnerhet handel med finansiella tjäns-

ter — skall kunna förekomma över nationsgränser. Också etablerings-

rätten förutsätter att kaptital kan röra sig över gränserna.

EES-avtalet ger, liksom Romfördraget, utrymme för undantag från

principen om fri rörlighet, om sådana är nödvändiga för att skydda

bl.a. allmän ordning, säkerhet och hälsa. Därutöver har Sverige beträf-

fande farliga ämnen förbehållit sig rätten att behålla ett antal restriktio-

ner som är strängare än motsvarande regler inom EG.

EES-avtalets del IV innehåller konkurrensregler m.m. som i princip

är tillämpliga på alla de fyra friheterna. Dessa regler är i sak identiska

med motsvarande regler inom EG. Därmed, och i kombination med

de överenskomna mekanismerna för övervakning och tvistlösning, har

sådana garantier för lika konkurrensvillkor skapats att parterna ansett

sig kunna avstå från den annars i internationella handelsavtal vanliga

rätten till antidumpningsåtgärder, utjämningstullar o.d.

Statliga stöd som snedvrider eller hindrar konkurrensen genom att

gynna vissa företag eller viss produktion är i princip oförenliga med

1992/93: EU 1

18

avtalet i den utsträckning stödet påverkar handeln mellan parterna. 1992/93:EU1

Vissa former av stöd direkt till företag kan ändå anses förenliga med

EES-avtalet. Bestämmelserna i detta avseende tar sikte främst på regio-

nal- eller arbetsmarknadspolitiskt motiverade företagsstöd men ger

även utrymme för att "främja genomförandet av viktiga projekt av

gemensamt europeiskt intresse".

EES-avtalets del V innehåller bestämmelser om samarbete på vissa

områden som anses ha övergripande betydelse för de fyra friheterna,

nämligen socialpolitik, konsumentskydd, miljö, statistik och bolagsrätt.

3.2 Övriga samarbetsområden

Utöver det samarbete som berör de fyra friheterna avtalar parterna i

del VI om samarbete på en rad andra samhällsområden av gemensamt

intresse. De områden som här specifikt omnämns är: forskning och

teknisk utveckling, informationstjänster, miljö, utbildning, yrkesprak-

tik och ungdomsfrågor, socialpolitik, konsumentskydd, små och me-

delstora företag, turism, den audiovisuella sektorn samt räddnings-

tjänst.

Avsikten är att EFTA-länderna skall delta i EG:s ramprogram,

projekt eller andra verksamheter på de uppräknade områdena. På

projektnivå skall deltagande institutioner, företag, organisationer och

medborgare i EFTA-länderna ha samma rättigheter och skyldigheter

som sina motsvarigheter i EG:s medlemsländer.

Avslutningsvis i denna del finns en "utvecklingsklausul" av inne-

börd att parterna åtar sig att utveckla sitt samarbete inom ramen för

EG:s verksamheter även på områden utöver de uppräknade, när detta

anses vara av gemensamt intresse. Självfallet behåller parterna rätten

att självständigt vidta åtgärder på alla samarbetsområden, förutsatt

endast att åtgärderna i fråga inte påverkar tillämpningen av bestämmel-

serna i avtalets övriga delar.

EG bedriver ett omfattande arbete till stöd för de mindre utvecklade

regionerna inom gemenskapen. I EES-avtalet uttalar även EFTA-

länderna sin beredvillighet att bidra till en social och ekonomisk

utjämning inom EES-området. Konkret tar sig detta uttryck i avtalets

del VIII, vari EFTA-länderna förbinder sig att ge ekonomiskt bistånd

till utveckling och strukturanpassning till vissa angivna regioner inom

EG.

3.3 Institutionella bestämmelser

EES-institutionerna är gemensamma organ för främst belutsfattande,

samråd, administration och tvistlösning. Ett EES-råd skall bildas för att

ge politiska riktlinjer för avtalets genomförande och utveckling. Rådet

skall bestå av företrädare på ministernivå från samtliga EG- och

EFTA-stater samt ledamöter från EG-kommissionen. På motsvarande

sätt skall en gemensam EES-kommitté bildas med ansvar för avtalets

löpande administration. Kommittén blir också en central instans för

den gemensamma beslutsprocessen inom EES samt för lösande av 19

eventuella tvister mellan EG- och EFTA-sidorna. I rådet liksom i

EES-kommittén skall beslut fattas i enhällighet mellan de båda sidor-

na. EFTA-länderna måste därvid först komma överens om en gemen-

sam ståndpunkt. Detta innebär att en EFTA-stat har möjlighet att

hindra beslut i EES.

I de fall en fråga kräver parlamentsbehandling inom ett EFTA-land

blir överenskommelsen i EES-kommittén rättsligt bindande först sedan

den godkänts av det nationella parlamentet.

Till de gemensamma institutionerna hör även en parlamentariker-

kommitté för EES, bestående av ett lika antal ledamöter av, å ena

sidan, Europaparlamentet och, å andra sidan, EFTA-staternas parla-

ment. Fördelningen av platser mellan EFTA-staterna inbördes regleras

i det tidigare omnämnda parlamentarikeravtalet mellan EFTA-staterna.

Den gemensamma parlamentarikerkommittén kan framlägga sina syn-

punkter i form av rapporter eller resolutioner.

På motsvarande sätt etableras även en rådgivande EES-kommitté, i

vilken skall ingå ett lika antal medlemmar från, å ena sidan, EG:s

ekonomiska och sociala kommitté och, å andra sidan, EFTA:s rådgi-

vande kommitté. Däri ingår i första hand parterna på arbetsmarknaden

men också andra icke-statliga organisationer.

Samarbetet i EES-institutionerna bygger på att EFTA-sidan skall ha

organ för övervakning och tvistlösning motsvarande EG:s. EFTA-

staterna skall därför — enligt det inledningsvis nämnda övervaknings-

avtalet — upprätta en oberoende övervakningsmyndighet med liknan-

de uppgifter och befogenheter som EG-kommissionen har beträffande

övervakningen inom EG. EFTA-staterna skall också upprätta en sär-

skild domstol. Den skall på EFTA-sidan ha uppgifter som i stort

motsvarar EG-domstolens. EFTA-do msto len skall särskilt pröva EFTA-

staternas efterlevnad av EES-avtalet, överklaganden av beslut som

EFTA:s övervakningsmyndighet fattat på konkurrensområdet samt tvis-

ter mellan EFTA-stater. Nära kontakter och samråd skall äga rum

mellan motsvarande organ på de båda sidorna, i syfte att uppnå en

gemensam tolkning av avtalets bestämmelser samt gemensam rätts-

praxis.

4 Allmänna överväganden

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner EES-avtalet samt de

tre EFTA-avtalen, dvs. övervakningsavtalet, kommittéavtaiet och parla-

mentarikeravtalet. Avtalen avses träda i kraft den 1 januari 1993, dvs.

vid den tidpunkt då EG:s inre marknad skall fullbordas. Vidare

föreslås bl.a. att riksdagen antar ett i propositionen framlagt förslag till

lag om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-lagen). Lag-

förslaget innebär att huvudbestämmelserna i EES-avtalet och övervak-

ningsavtalet skall gälla som lag här i landet. Också vissa protokoll

m.m. till avtalen föreslås bli införlivade med svensk rätt. Till grund för

lagförslaget ligger en departementspromemoria, (Ds 1992:14) EES-

avtalets införlivande m.m. Promemorian har remissbehandlats.

Önskemål om avslag på propositionen förs fram i några av de

motioner som väckts med anledning av propositionen.

1992/93: EU 1

Birgitta Hambraeus (c) hänvisar i motion E8 till det frihandelsavtal

som finns mellan Sverige och EG samt till det samarbete på andra

områden som vuxit fram. Motionären ifrågasätter om EES-avtalet i

realiteten ger oss några ytterligare fördelar och om de i så fali väger

upp de nackdelar som är förknippade med avtalet i form av ökad

byråkrati och ökat beroende av EG. I motionen yrkas (yrkande 1) att

riksdagen avslår propositionen om det visar sig att nuvarande samar-

betsformer är mer fördelaktiga än EES-avtalet.

En delvis liknande inställning kommer till uttryck i motion U534

av Lars Werner m.fl. (v). Innan riksdagen godkänner EES-avtalet bör

det enligt motionärerna göras en noggrann ekonomisk analys av EES-

avtalets effekter på både vårt land och omvärlden. Vidare måste bl.a.

kostnaderna för anpassningsprocessen i Sverige analyseras och redovi-

sas. Motionärerna yrkar (yrkande 7) att det anförda ges regeringen till

känna.

I motion E10 av Lars Werner m.fl. (v) kritiseras beredningen av

ärendet i regeringskansliet. Motionärerna framhåller bl.a. att remissin-

stanserna fått en extremt kort tid på sig att avge yttranden i ärendet.

De påpekar vidare att avtalet är mycket omfattande och innebär

genomgripande förändringar. Enligt motionärerna har regeringen där-

för inte uppfyllt kraven i 7 kap. 2 § regeringsformen på att upplys-

ningar och yttranden skall inhämtas från myndigheter, organisationer

och enskilda. Motionärerna hänvisar också till att det genom folkom-

röstningen i Danmark uppkommit en ny situation som motiverar att

man överväger en samordnad form för de nordiska ländernas förbin-

delse med en framtida europeisk union, något som också påverkar

EES-avtalet. Av dessa skäl anser motionärerna att propositionen bör

återförvisas till regeringen för ytterligare överväganden. Motionärerna

yrkar (yrkande 1) att vad som anförts om remissbehandlingen ges

regeringen till känna. Vid ett bifall till detta yrkande begär motionä-

rerna också (yrkande 21) ett tillkännagivande om förbättrat remissun-

derlag för de alkoholpolitiska frågeställningarna. Vidare yrkas (yrkan-

dena 2 och 32) avslag på propositionen samt ett tillkännagivande om

upptagande av förhandlingar med EG om ett utvidgat frihandelsavtal.

Utskottet vill erinra om att efterkrigstiden har präglats av en fortlö-

pande och ökande internationalisering världen över. Strävanden efter

avspänning och fredlig samlevnad har fört länder samman. Världseko-

nomin har globaliserats. Handelsutbytet har blivit mer världsomspän-

nande och ökat betydligt. På motsvarande sätt har betalningsströmmar-

na internationaliserats. Över huvud taget har en sammanvävning av

ekonomin ägt rum som medfört att man i olika delar av världen har

blivit mera beroende av ekonomiska krafter utanför den närmaste

omgivningen. Det finns också andra inslag i bilden. Regionala och

globala miljöproblem har uppkommit som kräver ett samarbete över

gränserna. Rörligheten över gränserna har ökat för både enskilda

människor och företag. Internationell samverkan på forsknings- och

utvecklingsområdet har blivit allt vanligare. I Västeuropa har integra-

tionsprocessen nått långt genom det samarbete som etablerats inom

1992/93:EU1

21

EG, men också den samverkan som skett inom EFTA och OECD har

verksamt bidragit till att frigöra handeln och därmed till att främja en

gynnsam ekonomisk utveckling.

Det frihandelsavtal som träffades mellan Sverige och EG för 20 år

sedan har medfört betydande fördelar för oss. Detta avtal i kombina-

tion med de andra frihandelsavtal som ingåtts av EFTA:s medlemslän-

der och EG har lett till en successiv avveckling av tullarna. Ett

frihandelsområde för industrivaror har skapats som nu omfattar 380

miljoner människor. Gradvis har ett samarbete mellan Sverige och EG

utvecklats också på andra områden än handelns, exempelvis när det

gäller forskning och utveckling, miljöfrågor, studentutbyte samt stan-

dardiseringsarbete. Ett viktigt steg i relationerna mellan EFTA-länder-

na och EG togs år 1984 genom den s.k. Luxemburgdeklarationen då

den politiska grunden lades för ett utvidgat samarbete.

Förutsättningarna för Sveriges samarbete med EG såsom de gestal-

tats i Luxemburgdeklarationen ändrades när Enhetsakten trädde i kraft

år 1987. Genom Enhetsakten reviderades och kompletterades de tidiga-

re gemenskapsfördragen, och det skapades institutionella förutsättning-

ar för genomförandet av den inre marknaden. De ursprungliga målen i

Romfördraget om en fri rörlighet för varor, personer, tjänster och

kapital skulle förverkligas vid utgången av år 1992. EG antog då också

ett program för utveckling av integrationen som innebar att fysiska,

tekniska och fiskala hinder för den fria rörligheten över gränserna

skulle avlägsnas.

Våren 1988 (prop. 1987/88:66, bet. (JU 1987/88:24) lade riksdagen

fast riktlinjer för åstadkommande av ett breddat och fördjupat svenskt

samarbete med EG. Målsättningen angavs vara ett så nära och varaktigt

samarbete som möjligt på alla de områden som omfattas av EG:s inre

marknad samt att integrationsarbetet skulle leda till samma fördelar

och åtaganden för medborgare, företag och institutioner i Sverige som

i EG:s medlemsländer.

Den överenskommelse som nu nåtts mellan EG och dess medlems-

länder samt EFTA-staterna om ett europeiskt ekonomiskt samarbets-

område ligger enligt EES-utskottets mening väl i linje med 1988 års

målsättning för Sveriges integrationsarbete. Som utrikesutskottet fram-

håller i sitt yttrande har sålunda de ursprungligen uppställda förhand-

lingsmålen i allt väsentligt uppnåtts. Överenskommelsen bekräftar

också vår vilja att konstruktivt bidra till ett brett västeuropeiskt samar-

bete. Avtalet rör i stort sett alla områden i vårt samhälle men tyngd-

punkten ligger på ett deltagande i EG:s inre marknad. I allt väsentligt

ger avtalet en fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital samt

en enhetlig konkurrenspolitik. Avtalet innebär vidare att samarbete

skall etableras på en rad andra betydelsefulla områden som miljövård,

arbetsmiljö, konsumentskydd, forskning och utveckling samt utbild-

ning. Genom avtalet skapas även ett institutionellt system som syftar

till att ge Sverige och övriga EFTA-länder ett inflytande inom EES. 1

denna del uppfyller dock inte avtalet de förväntningar som uppställdes

då riksdagen lade fast riktlinjerna för integrationsarbetet. Trots detta

får enligt EES-utskottets mening den framförhandlade lösningen god-

1992/93: EU 1

22

tas. Utrikesutskottet gör för sin del den bedömningen att en rimlig

balans uppnåtts mellan rättigheter och skyldigheter samt att avtalet ger

möjligheter till medinflytande. I sammanhanget betonar dock utrikes-

utskottet att det endast är som medlem i EG som vårt land fullt ut kan

delta i och få inflytande på samarbetet inom den Europeiska gemen-

skapen.

I den allmänna debatten hävdas ibland att vårt nuvarande frihan-

delsavtal och de andra former av samarbete med EG som utvecklats

efter hand är tillräckliga och att vi inte bör eftersträva mer långtgående

bindningar. Som ett alternativ till ett EES-avtal förs också fram ett

utvidgat frihandelsavtal. Dessa tankegångar återspeglas i några av de nu

aktuella motionerna. Med anledning härav vill utskottet understryka

att EES-avtalet inte är ett frihandelsavtal i sedvanlig bemärkelse. Avta-

let har i överenskommelsen betecknats som ett associationsavtal. Det

är ett uttryck för en politisk vilja till närmare och starkare band

mellan EFTA och EG. Avtalet innefattar ett fortsatt och utbyggt

handelssamarbete, men det spänner också över en rad områden utan-

för handelsutbytet.

Enligt utskottets uppfattning bör man, realistiskt sett, inte räkna

med att Sverige — om vi skulle ställa oss utanför EES — under den

framtid som kan överblickas kan fa till stånd förhandlingar med EG

om en ny samarbetsform mellan frihandelsavtalet och EES-avtalet.

Denna uppfattning bekräftas av vad som framkom då utskottet i juli

sammanträffade med kommissionsledamöterna Andriessen och Chris-

tophersen. Valet står således i praktiken mellan EES-avtalet och Sveri-

ges nuvarande samarbetsformer med EG.

Utskottet vill för sin del ta avstånd från tanken att vi kan nöja oss

med nuvarande ordning. Frihandelsavtalet, som fortfarande utgör den

huvudsakliga grunden för vårt samarbete med EG, kom till under en

period då resultaten av samarbetet enligt Romfördraget i allt väsentligt

inskränkte sig till att varuhandeln blivit friare. Under det sista årtion-

det däremot har utvecklingen inom EG varit dynamisk. Den fria

rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital skall nu fullbordas,

och samverkan sker på andra, nya och viktiga områden. Omfattningen

och inriktningen av det samarbete som nu söks inom ramen för EES

stämmer därför väl överens med Sveriges ambitioner att fortlöpande

stärka och utveckla relationerna med EG.

I viss utsträckning dikteras vår önskan om närmare relationer med

EG av ekonomiska intressen. Sveriges viktigaste handelspartners finns

i Västeuropa. Om Sverige skall fa behålla sin position som ett utveck-

lat industriland kan vi inte isolera oss från en fortsatt integrationspro-

cess i Europa, där handeln utvecklas, de internationella kapitalström-

marna och direktinvesteringarna växer, där arbetskraftens och företa-

gens rörlighet ökar samt där bl.a. miljöfrågor, forskning och utveckling

ingår i det internationella samarbetet.

Väl så viktigt som det ekonomiska motivet är att det mellan Sverige,

övriga EFTA-länder och EG-länderna finns en samhörighet och värde-

1992/93: EU I

23

gemenskap som bygger på demokrati, jämlikhet, social rättvisa och

respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Denna gemenskap förstärks

och fördjupas om vi knyter närmare kontakter med EG.

Enligt utskottets mening är det således uppenbart att våra nuvarande

former för samarbete med EG inte är tillräckliga och att en förstärk-

ning och utvidgning av samarbetet måste komma till stånd. Utrikesut-

skottet gör i sitt yttrande samma bedömning och framhåller att EES-

avtalet vid en jämförelse med frihandelsavtalet ger ett betydligt djupare

samarbete på flera områden och ett fullt deltagande i den inre markna-

den. Utrikesutskottet pekar också på att förutom de fyra friheterna

tillkommer samarbete på totalt tolv delområden. Om Sverige väljer att

stå utanför EES uppkommer det enligt EES-utskottets mening med all

sannolikhet betydande negativa konsekvenser, vilka i vart fall under en

period leder till en sänkning av produktivitet och levnadsstandard i

Sverige. Vid den offentliga utskottsutfrågning som utskottet hållit i

ärendet har det som exempel på skadeverkningarna anförts ökad

företagsutflyttning och minskning av utländska investeringar i Sverige,

försämrade konkurrensvillkor för de företag som stannar kvar i landet

samt försämrad bytesbalans. Skadeverkningar av det berörda slaget blir

särskilt allvarliga för Sverige i tider då det råder ekonomisk kris.

Det har vidare gjorts gällande vid utfrågningen att det från konsu-

mentskyddssynpunkt uppkommer direkt negativa effekter om Sverige

inte tillträder EES-avtalet. Det goda samarbete som redan etablerats

inom EFTA på konsumentskyddsområdet kan spolieras. Står vi utan-

för EES förlorar vi också helt möjligheterna att påverka utvecklingen

inom EG på detta område men blir ändock tvungna att anpassa oss till

EG:s regelsystem. Enligt utskottets mening gäller detta naturligtvis

också på många andra områden. Som en ytterligare aspekt på frågan

vill utskottet peka på att det nordiska samarbetet troligen allvarligt

försvåras om Sverige till skillnad från övriga nordiska länder väljer att

ställa sig utanför EES.

Mot de negativa effekterna av ett nej till EES-avtalet måste ställas

fördelarna med avtalet. I propositionen (bilaga 1 s. 26—28) lämnas en

översiktlig redogörelse för dessa fördelar. Som utskottet tidigare angett

kommer utskottet i följande avsnitt att till närmare granskning ta upp

de olika samarbetsområden som omfattas av avtalet. Utan att föregripa

de ställningstaganden som utskottet därvid kommer att göra vill utskot-

tet redan nu framhålla att utskottet i allt väsentligt gör samma bedöm-

ning av avtalets fördelar som regeringen. Också finansutskottet under-

stryker i sitt yttrande avtalets positiva effekter.

Finansutskottet belyser i sitt yttrande EES-avtalets övergripande eko-

nomiska konsekvenser. I yttrandet framhålls att olika hinder för varu-

handeln med EG avvecklas genom avtalet och att en större marknad

öppnas för svenska företag samtidigt som kostnader för gränspassager

minskas. Enligt finansutskottet kommer EES att öka den ekonomiska

effektiviteten och främja en gynnsam ekonomisk utveckling på varu-

handelsområdet. Av finansutskottets yttrande framgår vidare bl.a. att

Sverige genom sin industristruktur sannolikt har större fördelar att

vinna än flertalet andra EFTA-länder när handelshindren med och

1992/93 :ELH

24

inom EG avskaffas. Vid undersökningar som gjorts inom EG och

EFTA har konstaterats att vissa branscher inom verkstadsindustrin,

t.ex. elektriska produkter, elektronik, telekommunikationer och bilar,

har hämmats av handelshinder. Även läkemedelsindustrin har påver-

kats. Eftersom den svenska exportindustrin är verksam inom de nämn-

da branscherna blir ett avskaffande av handelshindren av särskild

betydelse för Sverige.

I anslutning härtill vill EES-utskottet framhålla att ytterligare vinster

för svenska företag kan uppstå när den offentliga upphandlingen inom

EG öppnas för konkurrens från EFTA-länderna. Denna marknad

motsvarar 10 % av EG:s bruttonationalprodukt eller ca 4 500 miljar-

der kronor per år och har hitintills i stort sett varit förbehållen

producenter inom EG. Ett frigörande inom EG av den offentliga

upphandlingen på energi-, transport- och telekommunikationsområde-

na är som finansutskottet påpekar av särskilt intresse för flera svenska

företag.

Beträffande tjänsteområdet framhåller finansutskottet att gjorda be-

dömningar visar på en väsentlig ökning av produktiviteten när tjäns-

terna avregleras. Omfattande strukturomvandlingar kan också förvän-

tas. Samtidigt påpekas att denna utveckling inte är oproblematisk.

Konsumenterna får svårare att jämföra och värdera tjänster som er-

bjuds, och integreringen av varor och tjänster skapar konkurrenspro-

blem. Det är därför enligt finansutskottet angeläget att de konkurrens-

övervakande organen ges tillräckliga resurser så att den höjning av

effektiviteten som avregleringen förväntas ge kommer konsumenterna

och samhällsekonomin till godo. Vad slutligen angår rörligheten för

kapital anser finansutskottet att de fria kapitalrörelserna får sin största

betydelse i samspel med de nya möjligheterna på bl.a. tjänsteområdet.

Finansiering över gränserna av näringsverksamhet underlättas också.

EES-utskottet instämmer i finansutskottets uttalanden och vill peka

på några ytterligare omständigheter av betydelse. Vid den offentliga

utskottsutfrågningen uppgavs att EES-samarbetet kan leda till att den

svenska bruttonationalprodukten under de första fem samarbetsåren

kan öka med sammanlagt ca 6 % utöver den ökning som annars

kunde bli möjlig. Under de därpå följande 15 — 20 åren kan en

ytterligare tillväxt på totalt 2—3 % förväntas. Att EES-avtalet under en

längre tidsperiod leder till en ekonomisk tillväxt i EFTA-länderna

bekräftas av en rapport som det brittiska institutet Centre for Econo-

mic Policy Research (CEPR) nyligen avlämnat. Enligt rapporten vän-

tas EFTA-ländernas bruttonationalprodukt stiga med i genomsnitt till-

hopa 5 % mer än den annars skulle ha gjort. En del av denna ökning

inträffar redan första samarbetsåret. I rapporten påpekas vidare att de

ekonomiska vinsterna av avtalet i första hand kommer EFTA-länderna

till del. Vinsterna för EFTA-länderna uppkommer enligt rapporten

inte bara genom att en ökad konkurrens leder till lägre priser och

bättre resursutnyttjande. En del av tillväxten förklaras äv att investe-

ringar som utan avtalet skulle göras inom EG nu i stället kommer att

förläggas till EFTA-länderna.

1992/93: EU 1

25

1992/93:EU1

Den ökade konkurrens och effektivitet som följer med en större

rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital leder till sänkta

priser för konsumenterna. Vid utskottets offentliga utfrågning har

angetts att vinsterna för konsumenterna till följd av en ökad effektivitet

enbart på området för finansiella tjänster kan uppskattas till 1 % av

bruttonationalprodukten. Ytterligare vinster för konsumenterna upp-

står genom avreglering och ökad konkurrens inom transportväsendet. I

motsats till vad som påstås i motion E8 vill utskottet vidare hävda att

EES-avtalet ger svenska företag en möjlighet som de för närvarande

inte har att på jämställda villkor konkurrera med andra företag vid

offentlig upphandling inom EES. Samtidigt öppnas den svenska offent-

liga upphandlingen för konkurrens utifrån vilket kommer skattebeta-

larna till godo. Utskottet vill även påpeka att EES-avtalet inte bara

innebär att vi får tillgång till EG:s inre marknad utan också får som

konsekvens att den fria rörligheten mellan EFTA-länderna garanteras.

Härigenom undanröjs bl.a. kvarstående hinder för handeln mellan de

nordiska länderna, något som kan bli av värde för små och medelstora

tjänste- och industriföretag med begränsade resurser att söka sig ut på

den kontinentala stormarknaden.

I sammanhanget vill EES-utskottet i likhet med finansutskottet

understryka att integrationens betydelse för Sverige inte kan anges i

bestämda tal. Beräkningar av vinsterna med EES-samarbetet är därför

osäkra. EES-avtalet ger inte heller automatiskt en positiv utveckling

för Sverige. Fördelarna är i hög grad beroende av det svenska närings-

livets förmåga att ta till vara de nya möjligheter som skapas. Enligt

utskottets bedömning torde emellertid företagen i Sverige stå väl rusta-

de att möta dessa nya utmaningar. Den mest påtagliga betydelsen av

avtalet ligger således i att det skapas förutsättningar för att Sverige skall

komma i åtnjutande av ungefår samma vinster som integrationen ger

EG:s medlemsländer.

Vinsterna för Sverige av EES-avtalet begränsar sig emellertid inte till

de ekonomiska. Den fria rörligheten för personer ger medborgarna i

Sverige möjlighet till nya erfarenheter och ökade kontakter över

gränserna och blir en naturlig del av det växande mellanfolkliga

samarbetet på en rad olika områden. För att bara nämna ett exempel

vill utskottet hänvisa till att — som påpekas i kulturutskottets yttrande

— den fria rörligheten för personer får stor betydelse för samarbetet på

kulturområdet. De positiva effekterna av den fria rörligheten för

personer skall dock ses i ett längre tidsperspektiv. Några dramatiska

förändringar torde inte inträffa under de första åren av avtalets livstid.

Nya möjligheter skapas också på miljöområdet. Flera av de miljöfa-

ror som hotar oss är regionala eller globala till sin karaktär och

motverkas effektivast genom internationellt samordnade åtgärder. Det

är därför angeläget att Sverige kan medverka vid utformningen av en

gemensam miljöpolitik inom EES och därvid kräva en ambitiös miljö-

politik.

Den unikt stora, harmoniserade marknad innefattande 19 länder

med tillhopa 380 miljoner konsumenter som skapas genom EES- 26

avtalet ställer krav på en aktiv konsumentpolitik för att dess fördelar

fullt ut skall kunna utnyttjas. För att konsumenterna skall kunna dra

nytta av ett ökat utbud av varor och tjänster måste de kunna över-

blicka och värdera utbudet, vilket i sin tur kräver en god konsument-

information. Det behövs vidare en effektiv kvalitetskontroll av varor

och tjänster. Nya former för konsumentpolitiken kan också behöva

utvecklas på den nya marknaden. Inte minst är det angeläget med en

aktiv konsumentrörelse. Det är viktigt att det konsumentpolitiska

arbetet inom ramen för EES-avtalet präglas av en hög ambitionsnivå.

Med avtalet följer givetvis inte bara fördelar. Att negativa effekter

kan uppkomma stod klart redan när riktlinjerna för vårt integrations-

arbete drogs upp år 1988. Några av de tänkbara, inte önskvärda

konsekvenserna av avtalet kan — då väsentliga svenska intressen står

på spel — undvikas eller minskas genom särlösningar och övergångsar-

rangemang. Detta gäller bl.a. på miljöområdet. Utskottet återkommer i

ett senare avsnitt till denna fråga.

Som nackdelar med EES-avtalet brukar framhållas att vår handlings-

frihet begränsas genom anknytningen till EG och dess regelverk samt

att avtalet inte ger oss tillräckligt stora möjligheter att påverka besluts-

processen inom EG. Utskottet delar uppfattningen att vi genom avtalet

blir mer beroende av EG än för närvarande. Den inre marknaden

förutsätter ett gemensamt regelsystem inom områden som är av bety-

delse för de fyra friheterna. Det innebär att vi, liksom andra ingående

länder, måste acceptera regler, som inte är helt anpassade efter våra

nationella önskemål och behov utan är en sammanjämkning av flera

länders intressen. Det faktum att en stor mängd existerande svenska

regler ersätts med sådana som utformats inom EG kan också skapa

omställningsproblem under en övergångstid. Även om Sverige skulle

välja att stå utanför EES-samarbetet medför emellertid våra ekonomis-

ka relationer och kontakter på andra samhällsområden med Västeuro-

pa att vi förr eller senare i stort måste anpassa oss till utvecklingen i

EG.

Det bör också understrykas att EES-avtalet inte innebär att vi

behöver följa EG i alla avseenden. Eftersom EG:s regler ofta utformas

som minimibestämmelser är vi oförhindrade att på väsentliga områden

bibehålla strängare föreskrifter. Avtalets bestämmelser om beslutspro-

ceduren inom EES är också sådana att Sverige liksom övriga avtalspar-

ter har möjlighet att självständigt gå vidare när EES-kommittén inte

kunnat ena sig i en fråga. En förutsättning är dock att vi därmed inte

åsidosätter våra skyldigheter enligt avtalet.

När det gäller beslutsprocessen kan utskottet endast med beklagande

konstatera att det vid förhandlingarna inte varit möjligt att åstadkom-

ma en högre grad av inflytande inom EES för Sverige och övriga

EFTA-länder. Enligt utskottets mening väger dock fördelarna med

avtalet mer än väl upp de nu angivna nackdelarna. Denna positiva bild

kvarstår trots att det finns vissa speciella avigsidor i avtalet som

utskottet senare kommer att belysa.

En ytterligare konsekvens av ett svenskt tillträde till EES-avtalet

anser sig utskottet böra ta upp i sammanhanget. Den ökade effektivitet

och konkurrens som bör följa med avtalet kommer delvis att bli

1992/93:EU1

27

1992/93:EU1

resultatet av strukturförändringar. Åtminstone på kort sikt kan dessa

förändringar leda till bortfall av arbetstilllällen i vissa sektorer. I

propositionen anges att det mest kännbara anpassningstrycket kommer

att rikta sig mot skyddade sektorer, inom vilka prisförhållandena har

snedvridits och effektiviteten blivit låg på grund av avsaknaden av

konkurrens. Detta gäller särskilt sådana industrigrenar och tjänstesek-

torer som först genom EES-avtalet utsätts för en effektiv internationell

konkurrens. I finansutskottets yttrande nämns som exempel livsme-

dels- och byggmaterialbranscherna. Strukturrationaliseringarna kan en-

ligt EES-utskottets mening ofta vara ändamålsenliga men kan också

leda till svårigheter. Under alla förhållanden blir en fortsatt struktur-

omvandling nödvändig på sikt oavsett EES-avtalet. Det ökade ekono-

miska utrymme som kan skapas genom EES-avtalet ger oss bättre

förutsättningar än som eljest skulle vara fallet att, bl.a. genom arbets-

marknadspolitiska åtgärder, motverka effekterna av ett bortfall av

arbetstillfällen. Utskottet vill understryka betydelsen av att denna möj-

lighet tas till vara. Utskottet vill även betona att den samlade effekten

av EES-avtalet på sysselsättningen i Sverige förväntas bli positiv.

Sammanfattningsvis kan utskottet konstatera att EES-avtalet i sin

helhet ger Sverige goda förutsättningar att stärka sin ställning som en

livskraftig och avancerad industrination samt att de problem som kan

uppstå till följd av avtalet är förhållandevis små och inte står i paritet

med de negativa konsekvenser som uppkommer om Sverige ställs

utanför EES.

Sett i ett vidare perspektiv innebär avtalet att en ny dimension

tillförs det europeiska samarbetet. När avtalet träder i kraft upprättas

världens största ekonomiska samarbetsområde med ca 380 miljoner

människor. I likhet med utrikesutskottet anser EES-utskottet att EES-

avtalet bör ses som ett viktigt led i de europeiska samarbetssträvande-

na. Avtalet skapar ett brett och fördjupat samarbete mellan 19 demo-

kratiska länder i Europa, ett samarbete som är ägnat att ytterligare

förstärka samhörigheten och kontakterna mellan länderna liksom de

europeiska fredssträvandena. Som utrikesutskottet också framhåller i

sitt yttrande kan den ekonomiska tillväxt som avtalet syftar till även

komma länder utanför EES-området till del, exempelvis i form av

ökad handel och ökade biståndsflöden. Sett i ett brett utrikespolitiskt

perspektiv tillgodoser EES-avtalet således viktiga svenska intressen.

I likhet med finansutskottet och utrikesutskottet anser EES-utskottet

således att det finns all anledning att se positivt på frågan om ett

svenskt tillträde till avtalet. Eftersom det enligt utskottets mening är

klarlagt att våra nuvarande samarbetsformer med EG inte är ett

godtagbart alternativ till EES-avtalet, avstyrker utskottet yrkande 1 i

motion E8. I linje härmed avstyrker utskottet även yrkande 7 i motion

U534.

Vad härefter angår den fråga om regeringens beredning av ärendet

som tas upp i motion E10 vill utskottet hänvisa till redogörelsen ovan

i avsnittet 2.3. Av den där lämnade redovisningen framgår att ett stort

antal myndigheter och organisationer som berörs av EES-avtalet fortlö- 28

pande varit involverade i förhandlingsarbetet och därvid haft tillfälle

att framföra sina synpunkter. Utskottet delar i och för sig motionärer-

nas uppfattning att tiden för avgivande av remissyttranden över den

promemoria som ligger till grund för förslaget till EES-lag varit i

kortaste laget med hänsyn till ärendets omfång och betydelse. Från

åtskilliga remissinstanser liksom från Lagrådet har också framförts

kritik mot remisstiden. Mot bakgrund av vad som framgått om bered-

ningen av lagförslaget har dock Lagrådet funnit att föreskrifterna i 7

kap. 2 § regeringsformen är uppfyllda. Utskottet delar denna uppfatt-

ning. Det saknas därför skäl för något särskilt tillkännagivande i saken

i enlighet med motionärernas önskemål. Inte heller finns det anled-

ning för riksdagen att avslå propositionen. Utskottet avstyrker således

yrkandena 1 och 2 i motionen liksom de villkorade yrkandena (yrkan-

dena 21 och 32) rörande remissbehandling av de alkoholpolitiska

frågeställningarna och förhandlingar om ett utvidgat frihandelsavtal.

Under den uttryckliga förutsättningen att propositionen avslås begär

Lars Werner m.fl. (v) i motion E10 tillhopa nio tillkännagivanden

(yrkandena 6, 8, 12, 13, 15—17, 22 och 30). Tillkännagivandena gäller

konstitutionella aspekter på förslaget till EES-lag (yrkandena 6 och 8),

offentlighetsprincipen och meddelarskyddet (yrkandena 12 och 13),

miljöfrågor (yrkandena 15 och 17), valutatransaktioner (yrkande 16)

samt konsekvenserna för trafikpolitiken och regionalpolitiken (yrkan-

dena 22 och 30). I konsekvens med utskottets ovan gjorda ställningsta-

gande till motionärernas yrkande om avslag på propositionen avstyrker

utskottet också de villkorade motionsyrkandena, dvs. yrkandena 6, 8,

12, 13, 15—17, 22 och 30 i motion E10. Till de sakfrågor som omfattas

av yrkandena återkommer utskottet nedan.

1 motion E6 av Sten Söderberg (-) begärs ett tillkännagivande om de

juridiska aspekter på EES-avtalet som anförs i motionen samt yrkas

avslag på propositionen. Motionären kritiserar i åtskilliga hänseenden

den föreslagna EES-lagen från bl.a. konstitutionella utgångspunkter.

Rättsliga aspekter på EES-avtalet tas också upp i motion E9 av Hans

Göran Franck (s). Motionären begär (yrkande 1) ett flertal ändringar

av den föreslagna EES-lagen. Om önskemålen inte tillgodoses yrkar

motionären (yrkande 2) att propositionen avslås.

Vad som anförs i motionerna bör enligt utskottets mening inte

föranleda att propositionen i sin helhet avslås. Motionärernas olika

önskemål kan nämligen i princip tillgodoses inom ramen för lagförsla-

get, och utskottet kommer i senare avsnitt att överväga vilka ändringar

i förslaget till EES-lag som kan vara påkallade. Såsom motionärerna

utformat sina yrkanden måste de emellertid behandlas i ett samman-

hang. Utskottet anser därför att motionerna E6 och E9 bör avslås.

I motion E10 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas (yrkande 3) ett

tillkännagivande om att EES-avtalet inte skall vara ett steg på vägen

mot svenskt medlemskap i EG/EU. Motionärerna hänvisar till att

frågan om medlemskapet — oavsett ett tillträde till EES-avtalet —

ännu inte är avgjord utan skall bli föremål för folkomröstning.

Utrikesutskottet erinrar i sitt yttrande om att riksdagen vid flera

tillfällen uttalat och bekräftat målsättningen om ett svenskt medlem-

skap samt uttalat att det är naturligt att en folkomröstning anordnas i

1992/93: EU 1

29

frågan. Utrikesutskottet hänvisar vidare till vad som anfördes i betän-

kandet 1990/91:UU21, nämligen att intresset av ett EES-avtal inte står i

någon motsättning till riksdagens beslut om att medlemskap skall

sökas. Enligt utrikesutskottet är EES-förhandlingarna och resultatet av

dem i hög grad relevant och av stort värde även för medlemskapsför-

handlingarna. Det är viktigt, fortsätter utskottet, att EES-avtalet kan

fungera självständigt också för de EFTA-länder som väljer att inte söka

medlemskap.

Det ankommer inte på EES-utskottet att uttala sig i fråga om

Sveriges medlemskap i EG. Utskottet kan dock konstatera att EES-

avtalet i praktiken innebär att vi på ett flertal av EG:s verksamhetsom-

råden fatt till stånd gemensamma lösningar. Detta gäller särskilt den

fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital liksom kon-

kurrenspolitiken. Avtalet innebär dock inte en lösning av alla de

viktiga frågor som kan aktualiseras vid ett medlemskap. Utanför avtalet

faller sålunda EG-ländernas utrikespolitiska samarbete, jordbrukspoli-

tiken och fisket, det monetära och ekonomiska samarbetet, frågor

rörande tullunionen och den gemensamma handelspolitiken liksom

u-landsfrågor, avskaffandet av gränskontroller, skattefrågor samt EG:s

regionalpolitiska stödåtgärder. Frågor som aktualiseras vid ett medlem-

skap är givetvis också bidragen till EG:s budget och Sveriges medver-

kan i institutionerna. Skulle den överenskommelse som EG-länderna

träffade i Maastricht år 1991 träda i kraft tillkommer ytterligare ett

antal betydelsefulla frågor som inte omfattas av EES-avtalet.

I anslutning till det sagda vill utskottet understryka att EES är en

självständig samverkansform mellan EFTA-länderna och EG. Genom

EES-avtalet skapas även förutsättningar för ett fortsatt dynamiskt sam-

arbete och för att utvecklingen på de områden som omfattas av avtalet

skall kunna hålla jämna steg med EG:s. EES-avtalet står således på

egna ben, och EFTA-länderna kan välja mellan att fortsätta det mer

begränsade EES-samarbetet och att söka uppnå den djupare integration

som ett medlemskap innebär. EES-avtalet ger också möjlighet för det

EFTA-land som så önskar att helt dra sig ur samarbetet liksom för EG

och dess medlemsländer att säga upp avtalet.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion E10 yrkande 3.

I samma motion (yrkande 4) begär Lars Werner m.fl. (v) ett tillkän-

nagivande om Sveriges uppgift att som en del av Europasamarbetet

verka för en friare och rättvisare världshandel.

Att värna om och utvidga frihandeln är, som utrikesutskottet kon-

staterar i sitt yttrande, ett grundläggande svenskt intresse. Utökad

frihandel är av stor betydelse för såväl u-länderna som Central- och

Östeuropa i deras strävan att åstadkomma ekonomisk utveckling. EES-

utskottet vill erinra om att riksdagen nyligen godkänt frihandelsavtal

mellan EFTA-länderna och Tjeckoslovakien och Turkiet, liksom fri-

handelsavtal mellan Sverige och Estland, Lettland och Litauen. Inom

kort kommer EFTA-länderna att ingå avtal även med Polen och

Ungern. Förhandlingar om frihandelsavtal med Bulgarien och Rumä-

1992/93:EU1

30

nien avses bli inledda under hösten 1992. Sverige deltar vidare aktivt i

ansträngningarna att föra GATT-förhandlingarna om ett förbättrat och

utvidgat internationellt handelssystem till en lyckosam avslutning.

EES-utskottet anser att EES-avtalet står i överensstämmelse med

Sveriges strävanden mot att åstadkomma en friare handel. Utrikesut-

skottet påpekar att den förstärkning av frihandeln som genom avtalet

skapas på EES-området inte får leda till ökade restriktioner för han-

deln med länder utanför området. EES-utskottet ansluter sig till detta

uttalande.

Av det anförda framgår att något särskilt tillkännagivande från

riksdagens sida med anledning av motion E10 i denna del inte är

erforderligt, och utskottet avstyrker således bifall till yrkande 4 i

motionen.

Som tidigare angetts är avsikten att EES-avtalet m.m. skall träda i

kraft den 1 januari 1993. Saknas vid denna tidpunkt ratifikation eller

godkännande från någon av de avtalsslutande parterna träder avtalet i

kraft den första dagen i den andra månaden som följer efter det att

parterna underrättats om den sista ratifikationen eller godkännandet.

Saknas ratifikation eller godkännande från en part den 30 juni 1993

skall parterna sammankalla en diplomatkonferens för att bedöma läget.

För att EES-samarbetet skall kunna komma till stånd krävs det

således att samtliga parter tillträder avtalet. Visar det sig att något

EFTA-land inte kan eller kommer att kunna ratificera det nu framför-

handlade avtalet, anser utskottet det angeläget att en överenskommelse

ändock kommer till stånd med så bred anslutning som möjligt bland

EFTA-länderna. Vid utebliven ratificering bör regeringen därför —

snarast möjligt och i samråd med de EFTA-länder som ratificerat

EES-avtalet — ta upp förhandlingar med EG om en överenskommelse

med samma innehåll som EES-avtalet. Denna fråga bör enligt utskot-

tets bedömande kunna aktualiseras så snart det står klart att ratifika-

tion eller godkännande inte kan påräknas från något av EFTA-länder-

na, dvs. redan före den i EES-avtalet stipulerade slutliga tidpunkten

för godkännande eller ratifikation av avtalet. En överenskommelse i

enlighet med EES-avtalets innehåll men med färre parter på EFTA-

sidan blir formellt sett att betrakta som ett nytt avtal och måste

föreläggas riksdagen för godkännande.

5 Fri rörlighet för personer

Som redovisats tidigare är den fria rörligheten för personer ett av de

viktigaste inslagen i EES-avtalet. Det är också en ny frihet som inte

omfattas av tidigare avtal mellan EFTA-länderna och EG. EES-avtalet

innebär i korthet att alla EES-medborgare får rätt att flytta inom hela

EES för att ta anställning, starta egen verksamhet, studera, bo och leva.

De kan också föra med sig intjänade förmåner från bl.a. socialförsäk-

ringssystem i andra EES-länder. Den fria rörligheten underlättas av ett

system för ömsesidiga erkännanden av examensbevis för vissa utbild-

ningar. En betydelsefull del av den fria rörligheten utgör också etabler-

1992/93:EU1

31

ingsfriheten, som innebär att enskilda personer och företag från ett

EES-land får rätt att etablera sig och utöva näringsverksamhet i annat

EES-land.

Den fria rörligheten enligt avtalet sträcker sig ännu inte så långt att

man slipper använda pass inom EES-området. I anslutning till avtalet

har emellertid en deklaration om förenklad gränskontroll för personer

tagits in. Den innebär en avsiktsförklaring från parterna om samarbete

i framtiden.

Avtalsbestämmelserna på området finns i artiklarna 28—35 och

bilagorna V—XI.

EES-avtalets konsekvenser för Sverige redovisas i propositionens

bilaga 4 (Socialdepartementet), såvitt avser den sociala tryggheten,

bilagorna 4 och 7 (Socialdepartementet och Utbildningsdepartemen-

tet), såvitt avser ömsesidigt godkännande av examensbevis, bilagorna 9

och 10 (Arbetsmarknadsdepartementet och Kulturdepartementet), så-

vitt avser arbetskraftens fria rörlighet, och bilaga 11 (Näringsdeparte-

mentet), såvitt avser den fria etableringsrätten.

I bilagorna bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförs om

EES-avtalets konsekvenser.

I propositionen läggs också fram tre lagförslag med anpassningar av

svensk rätt till avtalets regler om personers fria rörlighet.

EES-utskottet vill för sin del understryka att den fria rörligheten för

personer är en väl så viktig del av samarbetet med EG som de

ekonomiska sidorna av avtalet. Som tidigare framhållits innebär prin-

cipen om personers fria rörlighet en helt ny frihet som inte täcks av

tidigare avtal mellan EFTA och EG. EES-avtalet innebär sett ur

svenskt perspektiv att den gemensamma arbetsmarknad som Norden

hittills utgjort i alla väsentliga avseenden vidgas till att i stort omfatta

EG-länderna och de tre icke-nordiska EFTA-staterna. Den enskilde

arbetssökanden far härigenom tillgång till en mycket stor gemensam

arbetsmarknad. Vidare kan den frie yrkesutövaren fritt välja att etable-

ra sig i vilket EES-land som helst utan administrativa procedurer. En

gemensam arbetsmarknad innebär också att det blir lättare att motver-

ka överhettningstendenser på arbetsmarknaden, vilket på sikt ökar

sysselsättningsmöjligheterna.

För de enskilda människorna kan den gemensamma arbetsmarkna-

den komma att upplevas som en stor tillgång. Reglerna främjar dess-

utom inte bara den arbetande befolkningens rörlighet utan också

rörligheten för de icke ekonomiskt aktiva, t.ex. studerande och pensio-

närer. EES-medborgarna ges alltså en unik möjlighet att fritt välja i

vilket av de 19 länderna de vill leva och verka. Utskottet vill under-

stryka vikten av att även de handikappade får del av denna frihet och

att de också ges förutsättningar för att kunna utnyttja den.

Även för företagen ökar möjligheterna till fri rörlighet över gränser-

na. Svenska näringsidkare kan t.ex. fritt etablera sig utomlands, vilket

förväntas öka våra exportintäkter. På motsvarande sätt underlättas

utländska företagsetableringar i Sverige, och denna konkurrens utifrån

kan leda till ett större utbud av varor och tjänster och lägre priser. Sett

1992/93: EU 1

32

från dessa utgångspunkter kommer avtalet att i ett längre tidsperspek- 1992/93:EU1

tiv innebära stora fördelar såväl för Sverige som nation som för de

enskilda medborgarna.

Den fria rörligheten innebär att Sverige, i vad avser EES-medborga-

re, överger den restriktiva politik beträffande arbetskraftsinvandring

som gällt under senare år. Erfarenheten från EG:s gemensamma

arbetsmarknad tyder dock inte på att detta skulle behöva skapa några

allvarligare störningar på vår arbetsmarknad. EES-utskottet bedömer

att fördelarna för svenska medborgare med den fria rörligheten vida

överstiger de nackdelar som kan uppstå. Utskottet ställer sig således

bakom EES-avtalet i denna del.

I det följande redovisar utskottet mer i detalj vad EES-avtalets regler

om den fria rörligheten innebär och tar därvid upp de förslag i

propositionen och motionerna som har anknytning till denna del av

EES-avtalet.

5.1 Arbetskraftens fria rörlighet

Artikel 28 i EES-avtalet säkerställer arbetskraftens fria rörlighet inom

det område som utgörs av EG- och EFTA-länderna. Där fastslås att

diskriminering på grund av nationalitet inte far förekomma vad gäller

anställning, lön och andra arbetsvillkor. Den fria rörligheten innebär

bl.a. rätt att flytta mellan de avtalsslutande länderna för att söka

anställningar som erbjuds där. Därutöver ger den möjlighet att vistas i

ett EG- eller EFTA-land för att inneha en anställning där i överens-

stämmelse med de lagar som gäller för arbetskraften i det landet.

Bestämmelserna avser såväl arbetstagare som deras familjemedlemmar.

Familjemedlemmar — som inte behöver vara medborgare i något

EG- eller EFTA-land — har också rätt att arbeta i det aktuella landet.

Med familjemedlemmar avses maka/make och barn som är under 21

år eller beroende av föräldrarna för sin försörjning. Rätt till vistelse

och bosättning har även släktingar i närmast föregående led till arbets-

tagaren eller dennes maka/make, om släktingen är beroende av dem

för sin försörjning. Några regler angående sambor finns inte i avtalet.

Frågan huruvida sambor skall jämställas med makar avgörs därför av

den nationella lagstiftningen i varje EES-land.

Motsvarande rättigheter finns för egenföretagare och deras familje-

medlemmar.

Den fria rörligheten är dock inte undantagslös. Hänsyn till allmän

ordning, säkerhet och hälsa kan legitimera regler som hindrar rörlig-

heten. Diskriminerande åtgärder far emellertid inte vidtas av ekono-

miska skäl utan måste motiveras av utlänningens personliga uppföran-

de i det enskilda fallet. Tidigare brottslig verksamhet är inte i sig

tillräcklig anledning att vidta sådana åtgärder. Undantagna från be-

stämmelserna om den fria rörligheten för personer är vidare ett ganska

begränsat antal offentliga tjänster.

Den fria rörligheten för personer gäller inte bara yrkesverksamma

utan också studerande, pensionärer och andra icke ekonomiskt aktiva

personer. Dessa personer skall ha rätt att under vissa villkor bosätta sig

3 Riksdagen 1992/93. 20 saml. Nr 1. Del 1

i andra medlemsländer, oavsett om de för tillfället utövar någon

ekonomisk aktivitet eller inte. Rättigheten avser också de berördas

familjemedlemmar.

Genom artikel 28 åtar sig Sverige och övriga EFTA-länder att

genomföra bestämmelserna i de EG-förordningar och direktiv om fri

rörlighet för arbetstagare och självständigt förvärvsverksamma som

räknas upp i bilaga V.

Den grundläggande rättsakten om arbetskraftens fria rörlighet är

rådets förordning (EEG) nr 1612/68. I förordningen fastställs att lika-

behandlingsprincipen även gäller sociala och skattemässiga förmåner,

deltagande i utbildnings- och omskolningsaktiviteter, medlemskap i

fackföreningar, m.m. Bland sociala förmåner ingår även insatser för

offentlig social eller hälsomässig omsorg, t.ex. socialt bistånd från den

kommun man vistas i. Någon rätt till export av förmånerna enligt

förordningen föreligger däremot inte. Regler om undanröjande av

restriktioner för rörlighet och bosättning finns i två direktiv. Innebör-

den av dessa rättsakter är att medborgare i EG- och EFTA-länderna

inte behöver arbetstillstånd för att arbeta i något av de andra länderna.

Medborgare i EG-länderna, och således vid EES-avtalets ikraftträdande

även medborgare i EFTA-länderna, som far anställning i ett annat

avtaisslutande land, samt deras familjemedlemmar, skall få uppehålls-

tillstånd för minst fem år. Denna tid skall därefter "utan vidare

förlängas". Förlängningen måste avse minst tolv månader. Uppehålls-

tillståndet upphör inte om arbetstagaren är arbetslös. Däremot kan, då

tillståndet första gången förnyas, uppehållstiden begränsas för den som

varit arbetslös i mer än tolv månader.

Vissa korttidsanställda, säsongsarbetare och arbetstagare som pendlar

mellan länderna behöver inte uppehållstillstånd men kan åläggas an-

mälningsplikt.

Den som blir oförmögen att arbeta på grund av sjukdom eller

olycka eller som blir ofrivilligt arbetslös kan inte på dessa grunder

fråntas sitt uppehållstillstånd.

Arbetstagare och egenföretagare har rätt att stanna i ett medlemsland

efter att ha arbetat där.

Enligt EES-avtalet skall EG-förordningar som sådana införlivas med

Sveriges interna rättsordning, dvs. inkorporeras, medan de avtalsslutan-

de parterna har rätt att själva välja form och metod för genomförandet

av EG-direktiv. De EG-förordningar angående den fria rörligheten för

personer som skall inkorporeras med svensk rätt är rådets förordning

(EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom Gemenskapen

i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 312/76 och kommissio-

nens förordning (EEG) nr 1251/70 om arbetstagares rätt att stanna

kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställda där.

Härutöver innebär avtalet att ett antal direktiv om personers rörlighet

skall genomföras i Sverige.

Enligt de svenska utlänningsförfattningarna — utlänningslagen

(1989:529) och utlänningsförordningen (1989:547) — krävs uppehålls-

tillstånd och arbetstillstånd i Sverige för utomnordiska medborgare.

1992/93: EU 1

34

Ändringar i detta regelverk är därför av grundläggande betydelse för

att den fria rörligheten skall förverkligas. För de avtalsslutande länder-

nas medborgare måste som tidigare framgått kravet på arbetstillstånd

tas bort. I stället måste ett förenklat förfarande med uppehållstillstånd

införas så att uppehållstillstånd kan sökas direkt i det land där anställ-

ningen erbjuds. För beviljande av uppehållstillstånd skall i princip

endast krävas att sökanden visar upp in resedokument och en bekräftel-

se om anställning från arbetsgivaren eller ett anställningsintyg. Sökan-

den skall inte behöva lämna landet och invänta tillståndet utomlands.

Uppehållstillståndet skall normalt gälla fem år och kunna förnyas

automatiskt.

I propositionen läggs fram två lagförslag som rör arbetskraftens fria

rörlighet. Det ena är ett förslag till lag om arbetskraftens fria rörlighet

inom EES som innebär att vissa av bestämmelserna i förordningen nr

1612/68 och förordningen nr 312/76 skall gälla som svensk lag. Införli-

vandet i övrigt i svensk rätt av de nämnda EG-förordningarna och

direktiven kommer att ske genom föreskrifter som meddelas av rege-

ringen.

Det andra lagförslaget gäller ändringar i utlänningslagen. Ändringar-

na innebär i huvudsak att lagens regler om uppehållstillstånd och

arbetstillstånd inte skall tillämpas i de fall det finns särskilda regler för

EES-medborgare. Utöver de bemyndiganden för regeringen som redan

finns i lagen föreslås att två nya bemyndiganden införs, nämligen att

föreskriva grunder för återkallelse av uppehållstillstånd som meddelats

på grund av åtaganden i EES-avtalet samt att föreskriva ytterligare

undantag från huvudregeln att en ansökan om uppehållstillstånd inte

far bifallas om utlänningen befinner sig i Sverige när ansökan görs

eller prövas.

Propositionen har i den nu aktuella delen inte föranlett några

motioner. Socialförsäkringsutskottet har i sitt yttrande inte någon

erinran mot regeringens förslag till ändringar i utlänningslagen eller

till lag om arbetskraftens fria rörlighet inom EES såvitt förslaget faller

inom utskottets beredningsområde. Inte heller har socialförsäkringsut-

skottet någon erinran mot vad som i övrigt anförs i propositionen om

anpassning till EES-avtalet på utlänningslagstiftningens område.

EES-utskottet har ovan ställt sig bakom EES-avtalet såvitt gäller den

fria rörligheten för personer. I enlighet härmed tillstyrker utskottet

också regeringens förslag till lag om arbetskraftens fria rörlighet inom

EES och lag om ändring i utlänningslagen.

Vad som anförs i propositionens bilagor 9 och 10 rörande arbets-

kraftens fria rörlighet föranleder inte några uttalanden från utskottets

sida.

1992/93: EU 1

35

5.2 Social trygghet för EES-medborgare

1992/93:EU1

Arbetstagare, egenföretagare och deras familjemedlemmar garanteras

genom EES-avtalet en social trygghet när de flyttar mellan länderna.

Grundbestämmelserna i avtalet om den sociala tryggheten finns i

artikel 29. Till artikeln anknyter avtalets bilaga VI, som innehåller en

förteckning över de EG-förordningar m.m. inom den sociala trygghe-

tens område som EFTA-länderna skall anpassa sina lagstiftningar till.

Dessa EES-regler gäller anställda, egenföretagare och deras familje-

medlemmar. Definitionen av arbetstagare och egenföretagare är i prak-

tiken så vid att varje person som någon gång varit arbetstagare eller

egen företagare i något EES-land omfattas av regelverket. Däremot

omfattas inte studerande, hemarbetande och andra icke förvärvsverk-

samma. Enligt ett direktivförslag från våren 1992 skall emellertid

tillämpningsområdet utvidgas till att avse även studerande samt alla

andra personer som är eller varit omfattade av en medlemsstats lagstift-

ning om social trygghet.

Reglerna gäller all lagstiftning om social trygghet som avser

-förmåner vid sjukdom och moderskap

-förmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara eller

förbättra förvärvsförmågan

-förmåner vid ålderdom

-förmåner till efterlevande

-förmåner i anledning av olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar

-dödsfallsersättningar

-förmåner vid arbetslöshet

- familjeförmåner.

Bland familjeförmåner ingår även barnbidrag.

Reglerna vilar på fyra principer. Likabehandlingsprincipen innebär

att anställda, egenföretagare m.fl. från ett EES-land som är bosatta

inom en annan stats område har samma rättigheter och skyldigheter i

fråga om socialförsäkringsförmåner som den statens egna medborgare.

Sammanläggningsprincipen innebär att anställda och egenföretagare

som flyttar till eller far arbete i en annan stat inte på grund härav skall

gå miste om de rättigheter som de tidigare intjänat. Exportabilitetsprin-

cipen innebär att intjänade förmåner skall kunna utbetalas oavsett var

inom EES-området som den berättigade är bosatt. Den gäller i fråga

om kontantförmåner vid invaliditet eller ålderdom eller till efterlevan-

de, ersättning med anledning av olycksfall i arbetet eller arbetssjukdo-

mar samt förmåner vid dödsfall som någon förvärvat. Principen om pro

rata temporis (dvs. i proportion till tiden) gäller enbart pensioner. Den

innebär att en pensionstagare som förvärvat rätt till pension i mer än

ett EES-land har rätt till en proportionellt beräknad pension från vart

och ett av de länder som han intjänat pensionsrätt i.

I propositionen läggs fram ett förslag till lag om samordning av

systemen för social trygghet när personer flyttar inom EES. Förslaget

innebär att ett stort antal av de rättsakter som räknas upp i bilaga VI

till EES-avtalet skall gälla som svensk lag.

36

Beträffande rättsakterna i övrigt avses regeringen utfärda förord-

ni ngsföreskrifter och berörda myndigheter, dvs. Riksförsäkringsverket

(RFV) och Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), ytterligare föreskrifter.

Socialförsäkringsutskottet påpekar i sitt yttrande att Sverige sedan

lång tid har konventioner med andra europeiska länder för att upprätt-

hålla det sociala skyddet för våra medborgare vid vistelse och arbete i

andra länder. Vidare framhålls att Sverige genom EES-avtalet far ett

heltäckande system för den rörliga arbetskraften inom EG—EFTA-

området, som ger ett skydd som i regel är mer omfattande än vad

svenska medborgare i dag åtnjuter utanför Norden. Detta innebär

enligt socialförsäkringsutskottet att svenska pensionärer nu för första

gången far verklig möjlighet att bosätta sig i något av de andra

länderna efter fritt vai. Socialförsäkringsutskottet ser detta som en stor

fördel för Sverige, och utskottet tillstyrker lagförslaget.

Inte heller socialutskottet har någon erinran mot det nu aktuella

lagförslaget.

EES-utskottet har i det föregående tillstyrkt lagförslaget om arbets-

kraftens fria rörlighet inom EES. En förutsättning för att människor

skall kunna utnyttja sin rätt till fri rörlighet är att denna kompletteras

med ett system för att säkerställa den sociala tryggheten för personer

som flyttar. Utskottet tillstyrker följaktligen även förslaget till lag om

samordning av systemen för social trygghet.

Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) framhåller i motion Eli yrkandena 1 — 3

att partiet ser positivt på EES-avtalet och senare anslutning till EG,

men att vissa förändringar i det svenska socialförsäkringssystemet re-

dan nu måste uppmärksammas. Bl.a. gäller detta folkpensionsreglerna,

eftersom det räcker med att vara bosatt här för att få folkpension.

Motionärerna menar att systemet löper en uppenbar risk för utspäd-

ning under de nya gränslösa förhållandena och att det är nödvändigt

att Europaanpassa socialförsäkringssystemet.

Socialförsäkringsutskottet, som yttrat sig över motionen, konstaterar

att EES-avtalet i sig inte innebär några förpliktelser för Sverige att

ändra reglerna i socialförsäkringssystemet. Vissa regler i detta är, enligt

utskottet, emellertid utformade så att de skulle skapa problem om de

behölls oförändrade. Pensionsberedningen, som gjorde en genomgång

av den svenska pensionslagstiftningen i förhållande till reglerna i

förordningen nr 1408/71, fann att ATP-systemet stod väl i överensstäm-

melse med förordningens principer om bl.a. likabehandling och expor-

tabilitet. Däremot fann beredningen att folkpensioneringens regler

skulle medföra att utländska medborgare som omfattas av förordning-

en skulle få rätt till full folkpension direkt fr.o.m. bosättningen i

Sverige och att nuvarande begränsningar i fråga om export av folkpen-

sion inte skulle kunna upprätthållas inom EES vare sig för svenska

eller utländska medborgare. Vidare skulle alla som är medborgare i

något EES-land och bosatta inom EES vara berättigade till svensk

folkpension om de någon gång tidigare under livet varit bosatta i

Sverige. Utredningen om socialförsäkringen och EG har härefter i

betänkandet (SOU 1992:26) utformat förslag till ny lagstiftning för

1992/93: EU 1

37

intjänande av rätt till folkpension. Enligt förslaget skall folkpension 1992/93.EU1

kunna intjänas antingen genom år med ATP-poäng eller genom år då

man varit bosatt i Sverige, varvid 30 år med ATP-poäng ger oreduce-

rad folkpension liksom 40 års bosättning i Sverige mellan 16 och 64

års ålder. I de situationer då båda beräkningsreglerna kan tillämpas

skall enbart en av reglerna användas, nämligen den som ger det för

den enskilde förmånligaste utfallet. I den nu aktuella propositionen

aviseras att förslag i frågan skall föreläggas riksdagen under hösten.

Socialförsäkringsutskottet anser att motionsyrkandena i vad de avser

införande av kvalifikationstider för rätt till folkpension tillgodoses

härmed. Socialförsäkringsutskottet vill tillägga att det i propositionen

anges att Utredningen om socialförsäkringen och EG nu överväger

övriga frågor om eventuella ändringar av socialförsäkringsiagstiffning-

en med anknytning till EES-avtalet.

En proposition (prop. 1992/93:7) om ett nytt system för beräkning

av folkpension, grundat på utredningens förslag, har nyligen lagts fram

för riksdagen.

EES-utskottet anser med hänvisning till vad socialförsäkringsutskot-

tet anfört att motion Eli yrkandena 1 — 3 inte påkallar någon åtgärd

från riksdagens sida.

Vad som anförs i propositionens bilaga 4 rörande den sociala

tryggheten föranleder inte några erinringar från EES-utskottet.

5.3 Etableringsfrihet

Principen om personers fria rörlighet omfattar också etableringsfrihet.

Enligt EES-avtalets artikel 31 får det inte förekomma några inskränk-

ningar för medborgare i en EG-medlemsstat eller en EFTA-stat att fritt

etablera sig på vilket som helst av dessa staters territorium. Detta gäller

även när agenturer, filialer eller dotterbolag upprättas. Enligt artikel

34 jämställs bolag och andra juridiska personer som drivs i vinstsyfte

fullt ut med fysiska personer såvitt gäller etableringsfriheten. Etabler-

ingsfriheten gäller således för bl.a. svenska handelsbolag och kooperati-

va organisationer.

Särskilda bestämmelser om etableringsrätten finns i bilagorna

VIII—XI till avtalet. Dessa bilagor innehåller förteckningar över EG-

direktiv m.m. och bestämmelser om anpassning av dem inom ramen

för EES-avtalet. De olika direktiven avser i första hand etablering och

tillhandahållande av tjänster inom olika branscher och yrkeskatego-

rier.

Enligt artikel 32 är verksamhet, om än tillfällig, som är förbunden

med myndighetsutövning undantagen från den fria etableringsrätten.

Undantag görs vidare i artikel 33 av hänsyn till allmän ordning,

allmän säkerhet och allmän hälsa.

Den svenska regleringen av utländska förvärv av företag och fastig-

heter är numera i väsentliga delar upphävd. Syftet härmed har varit att

främja direktinvesteringar från utlandet. Vidare har det krav på till-

stånd som länge gällt för att en utländsk medborgare eller ett utländskt

företag skall fa driva näringsverksamhet i Sverige avskaffats fr.o.m. den

1 juli 1992. Enligt propositionen, bilaga 11 (Näringsdepartementet), 1992/93:EU1

kommer Sverige därför inte att ha några svårigheter med att införliva

EES-avtalet på detta område.

Näringsutskottet har i sitt yttrande behandlat den fria etableringsrät-

ten. För näringsutskottets del föranleder denna del av propositionen

inga kommentarer.

EES-utskottet anser att den fria etableringsrätten är positiv såväl för

den svenska medborgaren som för företagen och den svenska ekono-

min. Utskottet har inga erinringar mot vad som anförs i proposition-

ens bilaga 11 i denna del.

5.4 Ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis

Enligt artikel 30 skall de avtalsslutande parterna försöka säkerställa ett

ömsesidigt erkännande av utbildnings- och examensbevis och andra

behörighetsbevis i syfte att underlätta det faktiska utövandet av etabler-

ingsrätten och friheten att tillfälligt tillhandahålla tjänster. Artikeln

omfattar även verksamhet som utövas som anställd.

Parterna skall vidare samordna bestämmelser i lagar och andra

författningar i sina interna rättssystem beträffande rätten att påbörja

och utöva yrkesverksamhet.

Åtagandena enligt EES-avtalet innebär att EFTA-staterna skall an-

passa sina regler till vissa angivna direktiv. Direktiven är av två slag.

Den ena gruppen utgörs av direktiv om erkännande av examensbevis

som gäller vissa yrkesutbildningar, nämligen för läkare, sjuksköterskor,

tandläkare, barnmorskor, veterinärer, apotekare och arkitekter. Dessa

direktiv anger vilka minimikrav som man ställer på utbildningarna för

att de skall erkännas i andra länder.

Det andra slaget av direktiv är ett generellt direktiv som omfattar

alla högskoleutbildningar som är längre än tre år. Huvudsyftet med

direktivet är att ett examensbevis, som i hemlandet ger tillträde till ett

yrke, för vilket gäller författningsreglerade behörighetskrav, också skall

ge behörighet i andra länder att utöva yrket. De yrken som omfattas av

direktivet i Sverige är revisorer, advokater, psykologer, kiropraktorer,

logopeder, psykoterapeuter, sjökaptener, sjöingenjörer samt organister

och kantorer i Svenska kyrkan.

Enligt propositionen (bilagorna 4 och 7) föranleder EES-avtalet att

de svenska reglerna beträffande kompetenskrav för vissa yrken måste

ändras. Dessa ändringar förbereds för närvarande inom regeringskans-

liet. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i dessa frågor under

hösten 1992.

Utbildningsutskottet föreslår att propositionen i denna del läggs till

handlingarna. Socialutskottet har ingen erinran mot regeringens redo-

visning av EES-avtalets konsekvenser såvitt nu är i fråga.

EES-utskottet vill framhålla att ett hinder för arbetande människors

fria rörlighet och för studerandes möjlighet att välja studieort har varit

svårigheterna att jämföra olika utbildningar och kompetenser. Genom

EES-avtalet och de anpassningar som nu görs i de olika EFTA-

länderna kommer alla EES-medborgare att även på denna punkt

39

omfattas av enhetliga regler. EES-utskottet ser positivt härpå och har

ingen erinran mot vad som anförs i propositionens bilagor 4 och 7 i

denna del.

Utskottet vill påpeka att arbetsgivaren naturligtvis har frihet att

ställa de krav som behövs, t.ex. beträffande språkkunskaper och kän-

nedom om regelverket på ett visst område, för att den sökande skall

anses lämplig för anställningen.

6 Fri rörlighet för varor

En central och ekonomiskt betydelsefull del av EES-avtalet utgörs av

reglerna om fri rörlighet för varor. Syftet med EES-samarbetet på

varuområdet är att handel och annan ekonomisk samverkan skall

främjas genom ett system med enhetliga regler och förenklade admi-

nistrativa rutiner.

Den fria rörligheten skall omfatta såväl industrivaror som andra

produkter. Alla varor skall dock inte få röra sig fritt inom EES.

EES-avtalet innebär inte att EFTA-länderna ansluts till EG:s gemen-

samma jordbrukspolitik (Common Agriculture Policy, CAP) eller fis-

keripolitik (Common Fishery Policy, CFP). Produkter från jordbruk

och fiske är därför undantagna från EES-samarbetet. Vissa livsmedel

och fiskeprodukter har dock liksom viner tagits med bland de varor

som skall få röra sig fritt inom EES. I avtalet förutsätts att bilaterala

jordbruks- och fiskeriavtal skall slutas mellan EG och ettvart av

EFTA-länderna. Sådana överenskommelser har också träffats av Sveri-

ge och övriga EFTA-länder vid sidan av EES-avtalet. I avtalet finns

även åtskilliga andra bestämmelser med anknytning till jordbruks- och

fiskeriområdena. De gäller exempelvis regler om livsmedelskontroll

m.m. och om veterinära frågor samt föreskrifter om tullättnader för

fiskeriprodukter.

Vidare är det endast varor med ursprung i EES-länderna som

omfattas av den fria rörligheten. Detta sammanhänger med att EES-

samarbetet inte skall bygga på en tullunion utan skall leda till ett

utvidgat och förstärkt fr i hande Isområde. I ett frihandelsområde avveck-

lar parterna sina tullar och kvantitativa handelsrestriktioner inbördes

men behåller sin handelspolitik gentemot länder som står utanför (s.k.

tredje land). De tullområden som bildas av EG samt av vart och ett av

EFTA-länderna kommer alltså att bestå. Detta är ett av skälen till att

gränskontrollerna mellan EG och EFTA-länderna liksom mellan

EFTA-länderna inbördes kommer att finnas kvar.

Utskottet konstaterar att EES-området beräknas bli världens i köp-

kraft räknat största hemmamarknad. För Sveriges näringsliv är denna

marknad av särskilt stor betydelse. Nära tre fjärdedelar av vår utrikes-

handel riktas mot de länder som ingår i EES-området. För många

svenska företag bildas nu en hemmamarknad som består av uppemot

50 gånger fler människor än den nuvarande inhemska marknaden. Ett

viktigt mål för Sveriges vidkommande är att den ekonomiska stagnatio-

nen skall brytas och att vårt land skall återvinna sin ställning som en

livskraftig industrination. Sveriges deltagande på lika villkor i det

1992/93:EU1

40

europeiska ekonomiska samarbetet är en avgörande förutsättning för

en stark och växande ekonomi och därmed en fortsatt positiv utveck-

ling av det svenska välståndet. Det är av väsentlig betydelse att vår

exportindustri får samma villkor på den europeiska marknaden som

konkurrentländerna.

Också i andra avseenden förbättras villkoren för det svenska nä-

ringslivet genom EES-samarbetet. Den vidgade frihandeln mellan EES-

länderna kommer att tillåta en större internationell specialisering.

Möjligheterna att utnyttja stordriftsfördelar ökar samtidigt och kom-

mer att bidra till en produktivitetsökning och sänkta enhetskostnader.

Även den skärpta konkurrens som förutses bli följden av EES-avtalets

regler om fria varurörelser kommer att medföra effekter, såväl i

produktions- som i distributionsleden. Ett ökat konkurrenstryck för-

väntas sålunda leda till en större dynamik i ekonomin i den meningen

att förnyelsearbetet och innovationsgraden hos företagen stimuleras.

Samtidigt främjas behövliga strukturrationaliseringar. Utskottet vill

erinra om att sådana är en naturlig del av förnyelsen i varje växande

ekonomi och är nödvändiga oavsett Sveriges anknytning till EG.

Vidare kommer många insatsvaror och komponenter inom industriell

tillverkning att kunna bli billigare i inköp och urvalet av leverantörer

att kunna vidgas. För vissa ekonomiskt betydande branscher inom det

svenska näringslivet kan särskilda fördelar uppkomma. Som redovisats

i avsnitt 4 pekar undersökningar som gjorts inom EG och EFTA på att

flera högteknologiska och växande sektorer har hämmats av handels-

hinder. Sådana sektorer är t.ex. elektronik, telekommunikationer och

läkemedel. Viktiga delar av Sveriges exportindustri är verksamma

inom dessa sektorer.

För konsumenterna innebär den ökade varurörligheten fördelar inte

bara med avseende på prisstegringstakten, som förutses kunna hållas

tillbaka, utan även när det gäller tillgången till en större mångfald i

butiker, varuhus m.m. De mest påtagliga effekterna av en fri varu-

marknad torde kunna förväntas inom områden där handeln har för-

svårats, snedvridits eller t.o.m. omöjliggjorts till följd av sådana han-

delshinder som nu undanröjs genom EES-avtalet. När det gäller in-

dustrivaror är de största förändringarna att vänta i branscher, i vilka

skillnader mellan olika tekniska standarder har fördyrat tillverkning-

en.

Utskottet vill också påminna om att en rad besparingar kan uppnås

genom förenklade tullkontroller m.m. som genomförs i enlighet med

avtalet. Minskade kostnader kan exempelvis uppkomma genom att

förseningar undviks och administrativt merarbete vid gränspassager

bortfaller. Vidare uppkommer besparingar genom att gemensamma

regler införs om provning och kontroll av varor. Det skall sålunda

vara tillräckligt för en tillverkare att få en produkt provad i ett land

för att sedan ha tillgång till hela den västeuropeiska marknaden.

Förändringarna kommer att medföra betydande förenklingar och där-

med fördelar för vår exportindustri.

Vissa fördelar kan vidare uppkomma genom att förekommande

handelsrestriktioner inom EES för järn- och stålskrot kommer att

1992/93: EU 1

41

avvecklas. Även det förhållandet att den västeuropeiska energimarkna- 1992/93:EU1

den nu kommer att öppnas för konkurrens från svensk sida kan bli av

betydelse.

Sammanfattningsvis anser utskottet att en fri rörlighet för varor på

EES-området kan bli av väsentlig betydelse för det svenska näringslivet

och också för konsumenterna. Sett från dessa utgångspunkter är det

enligt utskottets mening angeläget att Sverige tillträder avtalet. I linje

med vad som tidigare framhållits vill utskottet dock understryka att de

positiva effekterna av avtalet inte inträder automatiskt utan i hög grad

är beroende av om Sverige förmår ta till vara de möjligheter som

erbjuds.

I det följande lämnar utskottet en allmän redovisning av EES-

avtalets regler om den fria varucirkulationen. Utskottet behandlar

därefter vissa särskilda frågor med anknytning till den fria rörligheten

för varor, nämligen ursprungsmärkning av kläder, teknisk kontroll,

livsmedelsfrågor, veterinära frågor, alkohol- och narkotikafrågor samt

de bilaterala jordbruks- och fiskeriavtalen.

Bestämmelser i avtalet som rör både den fria rörligheten för varor

och samarbetet i övrigt och som är av betydelse från miljö- eller

konsumentskyddssynpunkt behandlas i avsnitten 13 och 14. Varurela-

terade bestämmelser med anknytning till arbetslivet tas upp i avsnittet

12.

6.1 Fri varucirkulation

Inom EG skall målet om en gemensam marknad på varuområdet

uppnås genom en avveckling av olika bestämmelser som hindrar,

försvårar eller snedvrider handeln mellan medlemsländerna. Principen

om varors fria rörlighet kommer till konkret uttryck i Romfördragets

artikel 30. Enligt denna är kvantitativa importrestriktioner och åtgär-

der med motsvarande verkan förbjudna. Ett motsvarande förbud såvitt

gäller exporten återfinns i artikel 34. Dessa förbud är inte undantagslö-

sa. Enligt artikel 36 i Romfördraget har en medlemsstat möjlighet att

bibehålla eller införa en handelshindrande åtgärd om detta är motive-

rat av hänsyn bl.a. till intresset att skydda människors eller djurs hälsa

och liv. Åtgärden far dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskri-

minering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan

medlemsstaterna.

Begreppet åtgärder med motsvarande verkan avser främst olika typer

av handelshinder som uppkommer genom att kraven på varors egen-

skaper m.m. är olika i de länder som handlar med varandra. Nationel-

la regler kan skilja sig i sådan utsträckning att varorna inte alls kan

säljas i andra länder än i tillverkningslandet, åtminstone inte utan

fördyrande produktanpassningar. Sådana s.k. tekniska handelshinder

kan avse krav såväl när det gäller varornas beskaffenhet i sig som

provning, kontroll eller märkning av varorna.

Två metoder tillämpas inom EG för undanröjande av de tekniska

handelshindren.

Den ena metoden används när det finns viktiga intressen som

behöver skyddas genom regler, exempelvis hänsynen till människors

hälsa och säkerhet. För att regleringen inte skall vara handeishindran-

de krävs att den är gemensam för länderna. Denna metod kallas

harmoniseringsmetoden. Tidigare var denna process tidsödande genom

att föreskrifterna i direktiven var mycket detaljerade. För att genomfö-

randet av den inre marknaden skall effektiviseras tillämpas sedan

mitten av 1980-talet den s.k. nya harmoniseringsmetoden (the New

Approach). Denna innebär att endast sådana krav som bedöms väsent-

liga anges i direktiven. Utformningen av de detaljerade bestämmelser-

na överlåts däremot till de europeiska standardiseringsorganen.

Den andra metoden har preciserats genom rättstillämpningen inom

EG och avser sådana fall när gemensamma eller harmoniserade regler

inte finns. Genom EG-domstolens avgörande som gällde en fransk

likör, Cassis de Dijon-fallet, har ett helt rättsområde utvecklats som

reglerar förutsättningarna för att nationella särregleringar skall kunna

accepteras. Med utgångspunkt i Romfördragets artikel 30 om den fria

varurörligheten formulerade domstolen en princip som innebär en

skyldighet för varje medlemsland i EG att godta varor som lagligen har

tillverkats och marknadsförts i ett annat medlemsland. Domstolen tog

även upp reglerna i artikel 36 om möjligheten att göra undantag från

förbudet mot handelshindrande åtgärder till skydd för bl.a. människors

hälsa. Genom utfyllnad av bestämmelsen slog domstolen fast att även

andra skäl än dem som anges i artikel 36 kan åberopas för att införa

ett handelshinder. Sålunda erkändes även hänsynen till bl.a. miljö och

arbetsmiljö samt konsumentskydd genom vad som har kommit att

betecknas som Cassis de Dijon-doktrinen. Gemensamt för alla undan-

tagskriterier är att de är av icke-ekonomisk natur.

EES-avtalet innebär att EG:s principer för den fria varurörligheten

skall tillämpas på EES-området. Varudelen i avtalet omfattar artiklar-

na 8—27.

Den centrala bestämmelsen finns i artikel 8, som föreskriver att det

skall råda fri rörlighet för varor mellan parterna i enlighet med

bestämmelserna i avtalet. Förbud uppställs mot tullar på import och

export liksom mot andra avgifter med motsvarande verkan (artikel 10).

Vidare är kvantitativa restriktioner och åtgärder med motsvarande

verkan förbjudna när det gäller import och export (artikel 11 resp.

12). Dessa bestämmelser motsvaras i Romfördraget av artiklarna 30

resp. 34. Liksom Romfördraget medger EES-avtalet att undantag görs

från förbuden mot kvantitativa import- och exportrestriktioner och

åtgärder med motsvarande verkan. Bestämmelserna härom finns i

artikel 13 som överensstämmer med artikel 36 i Romfördraget. När

exempelvis väsentliga miljö- eller hälsoskyddsintressen står på på spel

skall alltså också inom EES handelshinder kunna uppställas under

förutsättning att hindren inte är någon godtycklig diskriminering eller

förtäckt begränsning av handeln mellan avtalsparterna.

I artikel 16 i avtalet finns särskilda bestämmelser om statliga han-

delsmonopol som har sin motsvarighet i Romfördraget.

1992/93:EU1

43

I frihandelsavtalet mellan Sverige och EG, som trädde i kraft år

1973, kom parterna överens om att tullar och kvantitativa importbe-

gränsningar samt åtgärder med motsvarande verkan för industrivaror

skulle avskaffas. Målet såvitt gäller tullar och kvantitativa begränsning-

ar uppnåddes i och med ingången av år 1984. De handelshinder för

industrivaror som nu främst återstår att avveckla genom EES-avtalet är

således de tekniska handelshindren. För andra varor innebär avtalet att

samtliga handelshinder nu skall avvecklas.

Genom EES-avtalet åtar sig Sverige att — i den mån en harmoniser-

ing inte redan kommit till stånd — anpassa det svenska regelverket till

omkring 700 EG-direktiv m.m. som rör tekniska föreskrifter samt

standarder, provning och certifiering. Dessa rättsakter framgår av bila-

ga II till EES-avtalet och avser produktområden där framför allt

säkerhetsskäl gör det motiverat att ha vissa normer. Rättsakterna gäller

bl.a. motorfordon, hushållsmaskiner, övriga maskiner, tryckkärl, mät-

instrument, elektrisk materiel, textilier, livsmedel, läkemedel, gödsel-

medel, farliga ämnen/kemikalier, kosmetika, byggvaror och leksaker.

Utöver bestämmelserna om fri rörlighet för varor i allmänhet finns i

avtalet regler för tre särskilda områden, nämligen jordbruks- och

fiskeprodukter, kol- och stålprodukter samt energiområdet.

Bestämmelserna om jordbruks- och fiskeprodukter finns i artiklarna

17—20 i avtalet. Åtagandena i denna del avser veterinära frågor och

växtskyddsfrågor. Vidare åtar sig parterna att sträva efter en gradvis

liberalisering av handeln med jordbruksprodukter.

Avtalsparterna har även kommit överens om ett nytt system för

råvarukostnadsutjämning som avses medföra rättvisare utjämningsme-

toder för handeln med bearbetade jordbruksprodukter.

För fiskets del innebär avtalet ett frigörande av handeln i flera

avseenden. Bestämmelser om bl.a. tullättnader för fiskprodukter, om

statsstöd, direktlandningar och utländska direktinvesteringar återfinns i

protokoll 9 till EES-avtalet.

Artikel 24 avser bestämmelser och arrangemang i fråga om energi.

Bland åtagandena ingår att Sverige skall följa EG:s direktiv som går ut

på att handeln och konkurrensen på energiområdet skall främjas. Det

gäller framför allt ökade möjligheter att transitera el och naturgas över

nationsgränser. Vidare syftar bestämmelserna till en större öppenhet

beträffande el- och gaspriser till industrin, s.k. pristransparens. Även

vissa frågor av allmänt energipolitisk natur och om energiberedskap

ingår.

Ett särskilt kapitel, omfattande artikel 27, gäller kol- och stålproduk-

ter. Marknaden för dessa produkter regleras inom EG i första hand

genom fördraget om upprättandet av den Europeiska kol- och stålge-

menskapen (EKSG). Parallellt med det nyssnämnda generella frihan-

delsavtalet träffade Sverige och EG ett särskilt frihandelsavtal på kol-

och stålområdet. Detta särskilda avtal innebär bl.a. att EKSG:s prisre-

gler för järn och stål skall gälla i Sverige. Enligt bestämmelserna i

EES-avtalet skall som huvudregel frihandelsavtalet på kol- och stålom-

rådet — med dess institutionella bestämmelser — gälla även i fortsätt-

ningen. I de fall detta frihandelsavtal inte är tillämpligt skall emellertid

1992/93: EU 1

44

1992/93 :EU1

EES-avtalets bestämmelser användas. En viktig nyhet är att det i

EES-avtalet (protokoll 14) införs en regel som går ut på att kvantitati-

va import- och exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande

verkan skall slopas även vad gäller kol- och stålprodukter. Detta

innebär att de svenska exportrestriktionerna avseende järnskrot måste

avskaffas gentemot länderna i EES.

I avtalet finns vidare regler som avser förenklingar av s.k. ursprungs-

regler.

EES innebär — som har nämnts i det föregående — till skillnad

från EG inte en tullunion utan endast upprättande av ett frihandels-

område, bestående av de tullområden som bildas av EG samt vart och

ett av EFTA:s medlemsländer. Inom såväl en tullunion som ett frihan-

delsområde råder tullfrihet internt. En tullunion har dessutom en

gemensam tullmur utåt. Sedan varor väl införtullats i unionen från ett

utanförstående land får de sedan röra sig fritt inom unionen. I ett

frihandelsområde, däremot, behåller varje land sina nationella tullar

och andra handelspolitiska regleringar gentemot länder som står utan-

för samarbetet. I ett frihandelsområde är det därför nödvändigt att

införa regler som skall hindra varor från andra länder att tull- och

avgiftsfritt föras vidare inom frihandelsområdet via det land som har

de lägsta tullarna. Sådana regler finns beträffande industrivaror i

Sveriges nuvarande frihandelsavtal med EG liksom i de andra frihan-

delsavtal som EFTA-länderna slutit. EES-avtalet (artikel 9) innebär att

ursprungsreglerna nu byggs ut och förenklas i förhållande till frihan-

delsavtalen. Sålunda har t.ex. kravet på fastställande av om en vara har

sitt ursprung i EG eller ett enskilt EFTA-land slopats; det kommer i

fortsättningen att räcka med att ange att varan har sitt ursprung i EES.

Som har nämnts i det föregående innebär EES-avtalet — bl.a. som

en följd av att varken jordbruks- eller handelspolitiken inom EG

omfattas av samarbetet — inte att gränskontrollerna avskaffas. Samar-

betet mellan parterna skall emellertid förstärkas såväl när det gäller

tullfrågor som handelsprocedurfrågor. Bestämmelserna härom åter-

finns i artikel 21.

Tullsamarbetet berörs i två avseenden. Gränskontroller och formali-

teter vid gränsen skall förenklas för att tidsåtgången vid gränspassager

för den internationella godstrafiken skall kunna minska. Kontrollerna

skall utföras så snabbt som möjligt, helst på samma plats och om

möjligt i form av stickprov. Andra åtgärder avser enhetliga öppethål-

landetider och s.k. expressfiler för tomma lastbilar. Vidare skall avtals-

parterna lämna bistånd i tullfrågor, som bl.a. innefattar åtaganden om

informationsutbyte samt övervakning av misstänkta personer, varor

och transportmedel.

På varuområdet skall vidare Sverige och de övriga EFTA-länderna

delta i EG:s arbete med förenkling av handelsprocedurer.

Konsekvenserna av EES-avtalets regler om fri rörlighet för varor

redovisas i bilaga 4 (Socialdepartementet), såvitt gäller läkemedel,

bilaga 5 (Kommunikationsdepartementet) såvitt gäller bl.a. fordons

beskaffenhet och utrustning samt bilaga 11 (Näringsdepartementet) 45

såvitt gäller bl.a. elektrotekniska varor.

Konsekvenserna av EES-avtalets regler om varors rörlighet på jord-

bruks- och fiskeområdena redovisas i bilaga 8 (Jordbruksdepartemen-

tet). Av den där lämnade redogörelsen framgår bl.a. att växtskyddsre-

glerna håller på att omarbetas inom EG och att en anpassning av de

svenska bestämmelserna bör anstå till dess att det klarlagts vilka

föreskrifter som kommer att gälla inom EG. Beträffande vissa andra

frågor på växtskyddsområdet m.m. anmäler regeringen sin avsikt att

under hösten 1992 eller senare återkomma till riksdagen med de

särskilda förslag på jordbruksområdet som föranleds av EES-avtalet.

Enligt propositionen kan det nya systemet för råvarukostnadsutjäm-

ning föranleda ändringar i förordningen (1991:914) om avgifter på

vissa jordbruksprodukter m.m. I bilaga 8 redovisas även EES-avtalets

konsekvenser i livsmedelsfrågor och veterinära frågor. Till dessa frågor

återkommer utskottet i avsnitten 6.4 och 6.5.

Andra konsekvenser av de varurelaterade bestämmelserna i avtalet

redovisas i bilaga 9 (Arbetsmarknadsdepartementet) såvitt gäller bl.a.

arbetsmiljön, bilaga 12 (Civildepartementet) såvitt gäller konsument-

skydd samt bilaga 13 (Miljö- och naturresursdepartementet) såvitt

gäller miljöskydd. Dessa frågor tar utskottet upp senare i betänkandet.

Vad som anförs beträffande konsekvenserna av den fria varurörlig-

heten i bilaga 4 (Socialdepartementet), bilaga 5 (Kommunikationsde-

partementet) och bilaga 11 (Näringsdepartementet) föranleder inte

några erinringar från utskottets sida.

6.2 Ursprungsmärkning av kläder

Enligt lagen (1982:736) om ursprungsmärkning av kläder skall kläder

vid yrkesmässig försäljning vara märkta med uppgift om tillverknings-

land. Lagen, som trädde i kraft den 1 juli 1983, föranleddes av

konsumenternas intresse att få reda på i vilket land kläderna har

tillverkats.

I propositionen (bilaga 1, Utrikesdepartementet) gör regeringen be-

dömningen att EES-avtalet kräver att lagen upphävs. Regeringen hän-

visar till en skrivelse från Kommerskollegium med ett förslag av denna

innebörd. I skrivelsen anförs att EG-domstolen i ett avgörande år 1985

hade slagit fast att ett system med ursprungsmärkning av bl.a. kläder

strider mot artikel 30 i Romfördraget. Denna artikel har, som nämnts,

sin motsvarighet i EES-avtalets artikel 11.

I propositionens bilaga 1 (Utrikesdepartementet) föreslås att lagen

om ursprungsmärkning upphävs.

Av EG-domstolens dom (207/83 kommissionen mot Storbritannien

11985| E.C.R. 1207) framgår att de brittiska bestämmelserna föreskrev

förbud mot försäljning i detaljistledet av bl.a. kläder och textilvaror

om de inte var märkta med uppgift om tillverkningslandet. Reglerna

gällde för såväl inhemskt tillverkade som importerade varor och moti-

verades av att det var ett konsumentintresse att få uppgift om ur-

sprungslandet. Enligt domstolen var syftet med reglerna att möjliggöra

1992/93:EU1

46

för konsumenterna att göra åtskillnad mellan inhemskt tillverkade och

importerade varor. Reglerna motverkade därigenom strävandena i

Romfördraget om tillskapandet av en inre gemensam marknad.

Näringsutskottet, som i sitt yttrande tillstyrker regeringens förslag

om upphävande av lagen, anser att uppgifter om ursprungsland inte

fyller något direkt konsumentbehov. Det påpekas vidare att de företag

som så vill kan märka kläderna med uppgift om tillverkningsland om

företagen bedömer att en sådan upplysning t.ex. anger en viss kvalitets-

nivå och därmed kan användas som konkurrensmedel.

Enligt EES-utskottets mening strider en lagfäst regel om ursprungs-

märkning av kläder mot syftet med och andan i avtalet.

EES-utskottet konstaterar att det engelska systemet av EG-domstolen

ansågs strida mot artikel 30 i Romfördraget. En likalydande bestäm-

melse finns i EES-avtalets artikel 11. Artiklarna i EES-avtalet skal!

enligt vad som sägs i artikel 6 tolkas i enlighet med relevanta avgöran-

den av EG-domstolen. De svenska bestämmelserna om krav på ur-

sprungsmärkning bör med hänsyn härtill prövas i enlighet med dom-

stolens ställningstagande till det brittiska systemet.

Enligt EES-utskottets uppfattning är det motiverat att dra en paral-

lell mellan de krav på ursprungsmärkning som Storbritannien tilläm-

pade och det system som under snart tio år har gällt i Sverige. Det

ftnns knappast anledning att fästa avseende vid att det engelska syste-

met omfattade ytterligare några varugrupper. I första hand är det själva

principen om fri varucirkulation som domstolen har haft som utgångs-

punkt. Därtill kommer att varugrupperna sinsemellan far anses ha en

likartad karaktär.

Vidare anser utskottet att uppgifter om ursprungsland inte fyller

något direkt konsumentbehov. Några andra slutsatser än var plagget är

tillverkat kan man inte dra från en sådan uppgift. Det väsentliga från

konsumentsynpunkt måste vara att kläderna är märkta med uppgift

om t.ex. skötselinstruktioner och vilka material de är tillverkade av.

Utskottet erinrar om att regeringen — för att åstadkomma en anpass-

ning till EG-regler på området — nyligen framlagt förslag till en lag

om märkning av textilier (prop. 1992/93:33).

I sammanhanget är det också angeläget att understryka att det inte

finns något som hindrar företagen att frivilligt förse kläderna med

uppgift om ursprungsland. I den mån en sådan uppgift bedöms vara

ett konkurrensmedel torde leverantörerna till den svenska marknaden

även i fortsättningen tillämpa systemet.

Med det sagda tillstyrker utskottet regeringens förslag om att lagen

om ursprungsmärkning skall upphävas.

6.3 Teknisk kontroll, m.m.

När staten genom olika regleringar ställer krav på en produkts egen-

skaper i vissa avseenden föreskrivs ofta dessutom en särskild kontroll

av att kraven är uppfyllda. Kontrollen utförs genom olika slags prov-

ning. Det svenska kontrollsystemet innebär att en myndighet skall

utfärda ett godkännande innan produkten far introduceras på markna-

1992/93: EU 1

47

den. Den institutionella uppbyggnaden för kontrollverksamheten är

det s.k. riksprovplatssystemet. Detta system innebär att för ett särskilt

kontrollområde kan utses ett offentligt organ — en riksprovplats —

som därvid har monopol på den obligatoriska kontrollen inom det

berörda området.

En anpassning av kontrollordningen till EG:s regler kräver ett öppet

system som går ut på att såväl offentliga som enskilda, som uppfyller

kraven på kompetens, skall kunna medverka inom systemet och kon-

kurrera om uppdragen. Som en följd av det nya systemet bör riksprov-

platssystemet avskaffas. Enligt de i propositionen angivna riktlinjerna

förutsätts avvecklingen vara genomförd den 1 januari 1994.

I bilaga 11 (Näringsdepartementet) lägger regeringen fram förslag till

lag om teknisk kontroll. Vidare föreslås att riksdagen godkänner

riktlinjerna för en avveckling av riksprovplatssystemet. Lagförslaget

innebär bl.a. att Styrelsen för teknisk ackreditering skall fä i uppgift att

i samråd med berörda sektorsmyndigheter bedöma om organ som

önskar komma i fråga för kontrollförfaranden uppfyller de krav som

uppställs i lagen.

Näringsutskottet hänvisar i sitt yttrande till vad utskottet framhöll

våren 1991 (bet. 1990/91:NU35), nämligen att det är av stor betydelse

att det svenska systemet för obligatorisk provning och kontroll anpas-

sas till det system som gäller inom EG. Näringsutskottet, som konstate-

rar att den nu föreslagna lagen innebär en sådan anpassning, tillstyrker

lagförslaget. Även förslaget om riktlinjer tillstyrks av näringsutskottet.

EES-utskottet ansluter sig till näringsutskottets uppfattning och före-

slår att riksdagen dels antar förslaget till lag om teknisk kontroll, dels

godkänner riktlinjerna för avveckling av riksprovplatssystemet.

I ärendet har utskottet uppmärksammat att EG:s system för tekniskt

godkännande av byggprodukter kan diskriminera Efta-iänderna. Inom

EG-länderna har tillskapats ett särskilt organ, EOTA (European Orga-

nization for Technical Approvals) som bl.a. har till uppgift att i vissa

fall utfärda tekniska godkännanden eller riktlinjer för nationella god-

kännanden av att byggvaror uppfyller krav i EG:s byggproduktdirektiv.

Ett europeiskt tekniskt godkännande medför att produkten i fråga får

förses med det s.k. EG-märket. EG-märkta produkter fär fritt distri-

bueras, saluhållas och användas inom EG. Byggproduktdirektivet ingår

i EES-avtalet. EOTA:s godkännanden resp, godkännanden som medde-

lats enligt EOTA:s regler skall således bli gällande i Sverige. Något

organ från Sverige eller annat EFTA-land har för närvarande inte rätt

att delta i EOTA. Detta innebär att svenska byggvaruproducenter kan

behöva vända sig till ett organ i EG för att fa det godkännande som

krävs för EG-märket. Enligt utskottets mening är det angeläget att

detta problem löses genom att organ i Sverige far möjlighet att på

jämställd fot delta i EOTA:s verksamhet.

1992/93 :EU1

48

6.4 Livsmedel

1992/93 :EU1

Som redovisats i avsnittet 6.1 skall EFTA-länderna enligt EES-avtalet

anpassa sina regelverk till ett stort antal tekniska föreskrifter, standar-

der m.m. som gäller inom EG. I åtagandena ingår även en rad

EG-bestämmelser på livsmedelsområdet. Dessa gäller främst livsme-

delskontroll, livsmedelstillsatser, märkning, gränsvärden för främman-

de ämnen, livsmedelsstandarder, specialdestinerade livsmedel, material

som kommer i kontakt med livsmedel och metoder för analys av

livsmedel.

De närmare konsekvenserna av EES-avtalet för livsmedelsområdet

redovisas i propositionens bilaga 8 (Jordbruksdepartementet). Av redo-

görelsen framgår att EG:s regler för livsmedelskontroll överensstäm-

mer i stort med det kontrollsystem som infördes i Sverige den 1 juli

1990. Några särskilda åtgärder för införlivande av EG:s bestämmelser i

denna del bedöms inte erforderliga.

Även när det gäller märkning av livsmedel råder enligt propositio-

nen i många avseenden överensstämmelse mellan EG:s och Sveriges

regler. Vissa förändringar krävs emellertid beträffande bl.a. datum-

märkning och beteckningar på vissa ingredienser. Ett exempel härpå

är den regel som infördes i Sverige år 1987 och som innebär att mjukt

matbröd i färdigförpackning skall märkas med uppgift om baknings-

dag. Denna bestämmelse måste slopas på grund av åtagandena enligt

EES-avtalet. I stället skall EG:s regler tillämpas som innebär märkning

med bäst-före-dag eller — för särskilt ömtåliga livsmedel — sista

förbrukningsdag.

En ny ordning krävs i fråga om s.k. specialdestinerade livsmedel,

dvs. livsmedel som är avsedda för vissa konsumentgrupper. Krav skall

fastställas för produkter som är särskilt lämpade för den berörda

gruppen, t.ex. diabetiker. Även bestämmelserna om hygienkrav för

kött m.m. kan behöva ändras. Regier om användning av hormoner i

djurfoder i tillväxtbefrämjande syfte behöver däremot inte ändras efter-

som förbud gäller både i EG och Sverige. De svenska slakterier som

exporterar till EG, de s.k. EG-godkända slakterierna, har redan nu en

hantering som överensstämmer med EG:s regler.

Regeringen aviserar en särskild proposition till hösten med förslag

om erforderliga ändringar i livsmedelslagen (1971:511). I övrigt kan

nödvändiga anpassningar till EG:s bestämmelser på livsmedelsområdet

ske i förordningsform och genom myndighetsföreskrifter.

I propositionen görs den övergripande bedömningen att ett införli-

vande av EES-avtalets bestämmelser på livsmedelsområdet i huvudsak

inte innebär några större förändringar i förhållande till vad som gäller

i dag.

Regeringen har nyligen beslutat om en lagrådsremiss om ändringar i

livsmedelslagen m.fl. lagar i anledning av EES-avtalet. Såvitt gäller

livsmedelslagen föreslås att lagreglerna om märkning av färdigförpack-

ade livsmedel med olika uppgifter ersätts med ett bemyndigande för

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela

föreskrifter om märkning. Livsmedelsverket avses få det samlade ansva-

4 Riksdagen 1992/93. 20 saml. Nr 1. Del 1

ret för att meddela sådana föreskrifter i överensstämmelse med EG:s

direktiv. I lagrådsremissen framhålls att direktiven kräver totalharmo-

nisering, vilket innebär att de enskilda länderna inte far ha avvikande

regler. Livsmedelsverket kommer därför att vara bundet av direktiven.

Den nuvarande möjligheten att utvidga märkningsskyldigheten till att

gälla andra livsmedel än färdigförpackade föreslås kvarstå. I lagrådsre-

missen erinras om att livsmedelsproducenterna har möjlighet att frivil-

ligt och som ett konkurrensmedel märka sina produkter med uppgifter

i överensstämmelse med hittillsvarande regler. Därvid påpekas att

några större brödproducenter redan har beslutat att även i fortsättning-

en märka brödet med bakningsdatum, eftersom konsumenterna upp-

fattar denna uppgift som en kvalitetsgaranti.

Beträffande specialdestinerade livsmedel föreslås i lagrådsremissen

att det nuvarande tillståndskravet i livsmedelslagen ersätts med ett

bemyndigande att meddela föreskrifter. Förslagen i lagrådsremissen

innebär vidare att nuvarande svenska bestämmelser om bl.a. märkning

under en övergångstid skall kunna gälla jämsides med de nya EES-

reglerna.

I anslutning till den lämnade redogörelsen vill utskottet framhålla

att vissa EG-föreskrifter med anknytning till livsmedelskvalitet ingår i

den gemensamma jordbrukspolitiken. S.k. marknadsordningar Finns

sålunda utfärdade för t.ex. områdena ägg, fjäderfä, kött, grönsaker och

mjölk. Med dessa som grund har en rad marknads- resp, kvalitetsstan-

darder utfärdats för olika varugrupper. Eftersom rättsakter av nu

nämnt slag sålunda hänför sig till EG:s jordbrukspolitik är de inte

aktuella i EES-avtalet.

Det bör också tilläggas att frågan huruvida bestrålning av vissa

livsmedel bör tillåtas diskuteras sedan länge i EG. Utskottet har

inhämtat att arbetet på detta område ännu inte resulterat i någon

harmoniserad lagstiftning.

Regeringen har nyligen — genom notifiering till EG och EFTA —

föreslagit att ursprungsmärkningen av förpackade livsmedel skall för-

bättras. Gällande regler innebär att handeln eller producenterna skall

märka en produkt som är beredd i Sverige såsom svensk, även om

råvaran ursprungligen kommer från ett annat land. I fortsättningen

skall det framgå av förpackningen om det är fråga om ursprungsland

eller beredningsland. Problemet har aktualiserats främst i fråga om

kött och köttprodukter.

Livsmedelsfrågor tas upp i två motioner.

I motion E7 av Mats Hellström m.fl. (s) anförs att EFTA-länderna

genom EES-avtalet far möjlighet att utöva ett visst — informellt —

inflytande på framtida regler. Detta bör, menar motionärerna, utnyttjas

så långt möjlig för att skapa förståelse för svenska ståndpunkter,

särskilt i frågor av större politisk betydelse. Motionen tar i denna del

sikte på vissa EG-förslag till regler som rör livsmedelskvaliteten och

som skulle kunna innebära en sänkt ambitionsnivå. Som exempel

nämns ett väntat förslag om bestrålning av vissa livsmedel. Motionärer-

1992/93:EU1

50

na begär ett uttalande av riksdagen om vad i detta avseende har anförts

om främjande av svenska intressen inom EES-samarbetets ram (yrkan-

de 7 delvis).

I motion E2 av Lennart Brunander (c) uttrycks oro för att EES-

avtalet skall leda till ökad import av livsmedel som på olika sätt inte

uppfyller de stränga krav som ställs på inhemska produkter. Konsu-

menterna måste kunna lita på att maten inte innehåller ämnen som är

skadliga eller är preparerad med t.ex. antibiotika, heter det. Sverige

måste därför verka för en tillfredsställande livsmedelskontroll inom

EG och att samma krav ställs på alla slakterier som skall sälja sina

produkter inom EES. Vidare anförs att märkningen av livsmedel

kommer att bli viktigare i framtiden. Det måste — såväl i Sverige som

i övriga Europa — vara tillåtet att lämna information om i vilken

utsträckning maten är producerad utan antibiotika och utan tillsatser

av kemikalier. I motionen yrkas ett tillkännagivande om vad som

sålunda har anförts om livsmedelskontroll, märkning och övriga regler

som är viktiga för en bra matkvalitet (yrkande 1).

EES-utskottet erinrar om att de svenska reglerna på livsmedelsområ-

det präglas av en hög ambitionsnivå av hänsyn till konsumenternas

intressen. I flera avseenden är våra bestämmelser mer långtgående än

EG:s. När det gäller den i motion E2 aktualiserade frågan om kontrol-

len av livsmedel vill utskottet emellertid peka på att det kontrollsystem

som gäller i Sverige sedan några år i stort sett överensstämmer med

EG:s regler och att några anpassningsåtgärder inte är nödvändiga.

EES-avtalet ger oss också möjligheter att själva bestämma hur kontrol-

len praktiskt skall utformas liksom att avgöra vilka krav som bör

ställas på dem som utför kontrollerna. Utskottet vill vidare understry-

ka att, som har nämnts i det föregående, gränskontrollerna inte avskaf-

fas genom avtalet. Som lagutskottet framhåller i sitt yttrande finns det

därför ingen anledning att anta att EES-avtalet skulle leda till en

försämring av livsmedelskontrollen här i landet. Livsmedelsverket

kommer således också i framtiden att ha möjlighet att kontrollera att

den mat som importeras till Sverige inte innehåller ämnen eller halter

av ämnen som är skadliga för konsumenterna.

I den mån det saknas bestämmelser inom EG har vi vidare möjlig-

het att upprätthålla saluförbud eller krav på märkning när det är

nödvändigt med hänsyn till bl.a. konsumentskydd och skydd för all-

män hälsa. Sådana åtgärder måste dock stå i proportion till det

önskade resultatet och måste rikta sig mot både inhemska och utländs-

ka produkter. Alla svenska iivsmedelsstandarder som saknar motsvarig-

het inom EG torde dock inte kunna upprätthållas i framtiden.

Vad särskilt gäller frågan om krav på slakterier vill EES-utskottet i

likhet med lagutskottet framhålla att de svenska slakterier som exporte-

rar till EG, de s.k. EG-godkända slakterierna, redan nu har en

hantering som överensstämmer med EG:s regler. Införandet av EG:s

bestämmelser på detta område innebär att alla slakterier och föräd-

lingsanläggningar efter en övergångstid skall ha anpassat sig till de nya,

i många hänseenden högt ställda kraven. Utskottet utgår från att de

1992/93: EU 1

51

krav som sålunda ställs på svenska exportslakterier också kommer att

gälla för de slakterier inom EES som skall exportera sina produkter

till Sverige.

Vissa nackdelar för konsumenterna följer otvivelaktigt med EES-

avtalets regler på livsmedelsområdet. Som har redovisats tidigare måste

våra föreskrifter om märkning av produkter anpassas till EG:s bestäm-

melser, vilket innebär en viss sänkning av nu gällande krav. Också när

det gäller exempelvis livsmedelstillsatser innebär avtalet en förändring

av regelsystemet. Dessa nackdelar skall inte bagatelliseras. Avtalet ger

dock utrymme för särbestämmelser när det föreligger tillräckliga skäl

motiverade av hänsyn till bl.a. hälsa och miljö. Utskottet utgår ifrån att

regeringen noga prövar vilka regler som måste ändras och bedömer att

några mera väsentliga produkt- och säkerhetskrav inte behöver slopas.

Utskottet vill vidare framhålla att avtalet inte hindrar livsmedelsindu-

strin och handeln att frivilligt lämna information som är värdefull för

konsumenterna. Med ett ökat varuutbud kan, som lagutskottet påpe-

kar, konsumenterna i än högre grad än för närvarande komma att

efterfråga uppgifter om produktionsland, produktionssätt, produktions-

dag m.m. Eftersom en tillfredsställande märkning — i likhet med

annan varuinformation som konsumenterna önskar — är ett konkur-

rensmedel förutsätter utskottet att enskilda företag i branschen kom-

mer att utnyttja denna möjlighet.

En anpassning till EG:s nuvarande regelverk bör givetvis inte föran-

leda att Sverige ger upp ambitionerna på livsmedelsområdet. Enligt

utskottets mening är det angeläget att vi med utnyttjande av de resurser

och kontaktvägar som står till buds försöker påverka utvecklingen

inom EG i riktning mot en sådan högre skyddsnivå som tillgodoser

konsumenternas intressen. Särskilt viktigt är, som påpekas i motion

E7, att Sverige aktivt engagerar sig i de livsmedelsfrågor som nu bereds

inom EG. Detta gäller såväl pågående arbete rörande bestrålade livs-

medel och livsmedelstillsatser som andra frågor av betydelse för livs-

medelskvaliteten i Sverige. Utskottet utgår från att regeringen beaktar

vad utskottet sålunda anfört utan ett särskilt tillkännagivande från

riksdagens sida i saken. Synpunkterna i motion E7 (yrkande 7 delvis)

blir därmed helt tillgodosedda. 1 allt väsentligt tillgodoses även önske-

målet i motion E2 (yrkande 1). Någon riksdagens vidare åtgärd med

anledning av motionerna i dessa delar är således inte påkallad.

Vad som anförs om livsmedelsfrågor i bilaga 8 till propositionen

föranleder inte några ytterligare uttalanden från utskottets sida.

6.5 Veterinära bestämmelser m.m.

EES-avtalet innefattar, som tidigare berörts, åtaganden i fråga om EG:s

veterinära bestämmelser och regler om foder. Den del av EG:s bestäm-

melser på det veterinära området som ingår i EES-avtalet gäller främst

hälsoaspekter för både djur och människor liksom vissa livsmedelshy-

gieniska frågor. Vad som däremot inte omfattas av avtalet är sådana

1992/93: EU 1

52

EG-bestämmelser som rör finansiella dispositioner och s.k. tredje

land-frågor. Det bör understrykas att inte heller regler om djurskydd

ingår i avtalet.

Konsekvenserna för Sverige av åtagandena på det veterinära området

redovisas i bilaga 8 (Jordbruksdepartementet). Av redogörelsen fram-

går att Sverige genom avtalet åtar sig att tillämpa EG:s s.k. regionaliser-

ingsmodell. Den innebär bl.a. att djur — vid utbrott av vissa allvarliga-

re djursjukdomar — inte far föras från den region där sjukdomen

förekommer. Sverige har medgetts vissa undantag från EG:s veterinära

bestämmelser. Sålunda får exempelvis de svenska importrestriktioner-

na vad avser den s.k. ga Ina-ko-sju kan (BSE) behållas.

Vad gäller foderfrågorna konstateras i propositionen att den svenska

lagstiftningen i huvudsak redan är anpassad till EG:s regler. I vissa

avseenden, där Sveriges uppfattning avviker från EG:s, har undantag

medgetts.

I Sverige är det förbjudet att som foder till djur — andra än pälsdjur

— använda fodermjöl eller annan vara som har framställts av kött från

självdöda djur. Inte heller är det tillåtet att använda antibiotiska eller

kemoterapeutiska medel annat än för att förebygga, lindra eller bota

sjukdom eller sjukdomssymptom. I båda dessa avseenden har Sverige

en strängare syn än EG, och vi kommer att få behålla de svenska

reglerna tills vidare. Användning av hormoner i tillväxtbefrämjande

syfte är redan förbjudet inom EG. I ytterligare två fall gäller övergångs-

arrangemang till utgången av år 1995, nämligen beträffande bl.a.

gränsvärden för fodertillsatser och för främmande ämnen i foder,

exempelvis aflatoxin.

I en nyligen framlagd lagrådsremiss föreslår regeringen ändringar i

lagen (1985:295) om foder. Dessa innebär bl.a. att som allmänt krav på

foder skall gälla att detta inte har skadlig inverkan på miljön och att

förbudet att använda självdöda djur förtydligas till att omfatta också

hela djur eller djurdelar. Vidare föreslås en ny lag om provtagning på

djur för kontroll dels av vissa smittsamma djursjukdomar, dels av

användningen av läkemedel och liknande.

I motion E2 av Lennart Brunander (c) uttrycks farhågor för att

Sverige — genom att gränserna mellan länderna marknadsmässigt

försvinner — får in djursjukdomar som vi hittills har varit förskonade

från. Det måste, anförs det vidare, vara möjligt att även i fortsättningen

genomföra hälsokontroll av djur vid flyttning mellan länder. Motionä-

ren anser därför att riksdagen bör göra ett uttalande som går ut på att

de svenska regler som är viktiga för en god djurhälsa bör bibehållas

(yrkande 2).

Jordbruksutskottet anför i sitt yttrande att Sverige och EG har en

likartad syn på bekämpning av smittsamma sjukdomar. Samtidigt

betonar utskottet vikten av att de svenska bestämmelserna om skydd av

djurens hälsa och välbefinnande inte urvattnas då avtalet träder i kraft

och då de nu uppnådda undantagen omförhandlas. Behovet av snabba

och kraftfulla ingripanden mot hotande epizootier kan komma att öka.

1992/93:EU1

53

i takt med ökat antal gränsövergångar. En hög beredskap måste finnas

även i fortsättningen. Jordbruksutskottet utgår från att regeringen

beaktar dessa aspekter.

EES-utskottet ansluter sig till jordbruksutskottets uppfattning i frå-

gan och utgår — i likhet med jordbruksutskottet — från att de anförda

synpunkterna beaktas under det fortsatta samarbetet inom EES. Likaså

bör Sverige hävda vikten av bestämmelser om djurskydd. I detta

sammanhang vill utskottet även erinra om att gränskontroller inte

omfattas av avtalet. Sverige kommer alltså att behålla sina kontroller

vid gränserna. Med vad utskottet nu har sagt tillgodoses motion E2 i

huvudsak. Någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida är därför inte

erforderlig, och yrkande 2 i motionen avstyrks därför.

Vad som anförs i propositionens bilaga 8 om de veterinära frågorna

föranleder inte några erinringar från utskottets sida.

6.6 Alkoholfrågor

Den fria rörligheten för varor enligt EES-avtalet omfattar i princip

även alkoholhaltiga drycker, teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat.

Med anledning härav tas i några motioner upp alkoholpoiitiska frågor.

Riktlinjerna för den nuvarande alkoholpolitiken antogs av riksdagen

år 1977 under stor enighet (prop. 1976/77:108, SkU 1976/77:40). Då

antogs också det regelsystem som omgärdar hanteringen av alkohol.

Riksdagens beslut innebär bl.a. att staten och kommunerna måste vidta

åtgärder på en rad områden i syfte att minska alkoholkonsumtionen

och därmed alkoholskadorna. I riktlinjerna ingår en aktiv prispolitik,

försäljning av alkohol i kontrollerade former och en omfattande

opinionsbildning. Riksdagen har vid upprepade tillfallen, senast våren

1992, (1991/92:SoU15, rskr. 223) uttalat sitt stöd för en fortsatt aktiv

svensk alkoholpolitik. I nämnda betänkande förklarade socialutskottet

sig också stå fast vid sin uppfattning att det europeiska integrationsar-

betet inte Sr bedrivas så att en effektiv svensk alkoholpolitik försvåras.

Sverige har ställt sig bakom WHO:s hälsopolitiska strategi, i vilken

bl.a. ingår att minska alkoholkonsumtionen med minst 25 % under

perioden 1980—2000.

En bärande tanke i den svenska alkoholpolitiken är att ingen

enskild skall göra vinster på alkoholförsäljning, eftersom vinstintresse

anses öka intresset av att öka försäljningen. Nuvarande ordning inne-

bär att handeln med rusdrycker är uppdelad på två statliga monopol-

bolag, varav det ena, Vin & Sprit AB, partihandelsbolaget, har mono-

pol inom områdena import, export, sprittillverkning och partihandel.

Det andra, detaljhandelsbolaget, Systembolaget AB, har monopol på

detaljhandeln inkl, försäljning till restaurangerna, med undantag för

svenskt starköl. Bolagen är aktiebolag och staten äger samtliga aktier i

företagen. Bolagens verksamhet regleras av avtal med staten, bolagsord-

ning samt av lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, (LTD), och

lagen (1977:293) om handel med drycker, (LHD). Sammanfattningsvis

skall alkoholmonopolen vara ett medel för statsmakterna att i alkohol-

politiskt syfte hålla tillbaka alkoholkonsumtionen.

1992/93:EU1

54

När det gäller frågan om huruvida utländska rättssubjekt diskrimi-

neras jämfört med svenska är följande bestämmelser på området av

intresse. Utländska tillverkare och partihandlare är hänvisade till att

sälja spritdrycker till Vin & Sprit AB, som i Sverige har produktions-

monopol för spritdrycker. Svenskar far inte befatta sig med vare sig

tillverkning, import eller partihandel med spritdrycker. Vid försäljning

av vin från utländska tillverkare och partihandlare gäller samma

restriktioner som vid försäljning av spritdrycker. Svenska vintillverka-

re är hänvisade till Vin & Sprit för att få avsättning för vinet på den

svenska marknaden, men far exportera sitt vin själva. Svenska tillver-

kare av starköl får sälja starköl för export, till Vin & Sprit, till

Systembolaget och till annan tillverkare av starköl samt till restaurang-

er. Utländska starkölstillverkare är däremot hänvisade till Vin & Sprit.

När det gäller inköpspolitiken sker ett formlöst samråd mellan bolagen

i fråga om vilka drycker som bör köpas in.

Att monopolet är uppdelat på två separata statliga bolag har historis-

ka orsaker, inte alkoholpolitiska. I Island, Finland och Norge, vilka

har en alkoholdryckshantering motsvarande den svenska, ligger alko-

holmonopolet samlat i ett enda statligt bolag.

Beträffande det svenska alkoholpolitiska regelsystemet är bl.a. följan-

de artiklar i EES-avtalet relevanta.

Kvantitativa import- och exportrestriktioner eller åtgärder med mot-

svarande verkan är förbjudna enligt artiklarna 11 — 13 i EES-avtalet,

vilka motsvarar Romfördragets artiklar 30, 34 och 36. Artikel 14

stadgar bl.a. förbud mot diskriminerande avgifter, och artikel 23 inne-

håller vissa regler vad avser tekniska handelshinder i handeln med vin.

Dessutom finns i EES-avtalets bilaga II avsnitt XVII regler som gäller

märkning av varor m.m.

Enligt avtalets artikel 16 om statliga handelsmonopol, som motsva-

rar artikel 37 i Romfördraget, skall de avtalsslutande parterna säker-

ställa att statliga handelsmonopol anpassas på ett sådant sätt att ingen

diskriminering med avseende på anskaffnings- och marknadsförings-

viilkor föreligger mellan medborgare i EG-medlemsstaterna och med-

borgare i EFTA-länderna.

Protokoll 8 i EES-avtalet handlar också om statliga monopol. Här

fastslås att artikel 16 i avtalet också skall vara tillämplig på vin.

Protokoll 47 handlar om avskaffande av tekniska handelshinder för

vin.

Tillsammans med övriga nordiska EFTA-länder har Sverige i en

särskild förklaring i avtalets slutakt (prop. del IV s. 715) erinrat om att

dessa länders alkoholmonopol grundar sig på viktiga hälso- och social-

politiska hänsyn.

Alkoholfrågor behandlas i bilaga 4 (Socialdepartementet) till propo-

sitionen, s. 27. Riksdagen bereds där tillfälle att ta del av vad som

anförs om EES-avtalets konsekvenser inom Socialdepartementets verk-

samhetsområde.

I propositionen framhålls att EES-avtalet inte innebär några föränd-

ringar av den svenska alkoholpolitikens mål att pressa tillbaka alkohol-

konsumtion och alkoholskador. Ett av medlen för att nå detta mål

1992/93:EU i

55

måste även i fortsättningen vara åtgärder för att begränsa alkoholens

tillgänglighet. I vissa avseenden kan emellertid ändringar i alkohollag-

stiftningen behöva göras som en anpassning till EG:s regelsystem.

Enligt propositionen har en alkoholpolitisk kommission fatt i uppdrag

att se över lagstiftningen från bl.a. denna synpunkt. Kommissionen har

också till uppgift att presentera förslag till insatser som medför att de

alkoholpolitiska målen kan uppnås även inom ramen för EG-integra-

tionen.

Vidare anförs i propositionen att den nuvarande svenska ordningen

med statliga monopol för import, parti- och detaljhandel med alkohol-

drycker inte innehåller några inslag som diskriminerar utländska

tillverkare eller partihandlare. På den svenska marknaden råder enligt

propositionen konkurrens på lika villkor mellan inhemska och impor-

terade varor. Slutsatsen i propositionen är att alkoholmonopolen inte

är diskriminerande i Romfördragets mening. Däremot påpekas att det

föreligger formella olikheter i lagstiftningen när det gäller försäljning

av starköl till restauranger. Det är enligt propositionen angeläget att

försäljningen av starköl till restauranger sker på ett icke diskrimine-

rande sätt. Föredragande statsrådet har därför för avsikt att återkomma

till riksdagen i denna fråga under hösten 1992.

I motion E5 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, fp, kds) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om att den svenska alkoholpolitiken

med kraft skall försvaras vid ratificeringen av EES-avtalet (yrkande 1)

och att regeringen vid framtida tolkningstvister hävdar bibehållandet

av de svenska monopolreglerna rörande vinimport (yrkande 2). Enligt

motionärerna har de svenska alkoholmonopolen inte någon affärsmäs-

sig karaktär utan har tillkommit av rent alkoholpolitiska skäl. Dessa

skäl måste kunna hävdas så att svensk vinimport kan ske i samma

former som nu utan att anses diskriminerande.

Socialutskottet anför i sitt yttrande att utskottet vidhåller sitt stöd för

en aktiv svensk alkoholpolitik, som bl.a. innebär att en avsevärt större

vikt än tidigare skall läggas vid förebyggande insatser utifrån ett

folkhälsoperspektiv. I linje med sina tidigare uttalanden i saken fram-

håller socialutskottet vidare att det europeiska integrationsarbetet från

svensk sida inte Sr bedrivas så att en effektiv svensk alkoholpolitik

försvåras.

EES-utskottet ansluter sig till socialutskottets uppfattning. Som

framgått av den ovan lämnade redovisningen anförs i propositionen att

målen för den svenska alkoholpolitiken ligger fast och att EES-avtalet

inte innebär några förändringar härvidlag. Något särskilt tillkännagi-

vande i enlighet med yrkande 1 i motion E5 är således inte erforder-

ligt.

Vad härefter angår frågan om alkoholmonopolen vill EES-utskottet

erinra om att artikel 16 inte innebär ett ovillkorligt förbud mot statliga

handelsmonopol. Monopolen far emellertid inte vara utformade så att

medborgare i andra EES-länder diskrimineras när det gäller anskaff-

ning och marknadsföring.

I samband med att företrädare för Systembolaget AB och Vin &

Sprit AB inför utskottet redovisat synpunkter på EES-avtalet har

1992/93: EU 1

56

framkommit att de båda monopolföretagen är beredda att betydligt

utöka varusortimentet för att tillmötesgå eventuella krav från EG-

producenter och att också praktiska förutsättningar finns för att erbju-

da ett breddat sortiment. Inköpspolitiken måste dock, som i annan

verksamhet, bedrivas med hänsyn till avsättningsmöjligheterna.

I likhet med regeringen och socialutskottet anser EES-utskottet att

alkoholmonopolen inte är diskriminerande i Romfördragets mening.

Härtill kommer att monopolen kan försvaras under åberopande av att

deras syfte är att värna befolkningens hälsa och inte att skydda in-

hemsk produktion mot konkurrens. Enligt utskottets mening bör en

sådan linje också med framgång kunna hävdas under EES-samarbetet.

Sverige och övriga nordiska EFTA-länder har sålunda deklarerat sin

syn på alkoholmonopolen i den särskilda förklaringen till EES-avtalet,

och någon motsatt ståndpunkt har inte framförts från EG-sidan. Ut-

skottet utgår därför från att regeringen under EES-samarbetet kommer

att vidhålla denna inställning. För att Sverige skall kunna behålla

alkoholmonopolen är det emellertid av vikt att monopolföretagen

drivs under sådana former att någon diskriminering inte förekommer.

Enligt vad utskottet inhämtat har åtgärder i detta syfte redan vidtagits

från Systembolagets sida. Den alkoholpolitiska kommissionen har till

uppgift att föreslå de ändringar i lagstiftningen som kraven på icke-

diskriminering ställer.

Vad utskottet anfört om alkoholmonopolen tillgodoser syftet med

motion E5 yrkande 2 som därför avstyrks.

Vad som i propositionen i övrigt anförts om EES-avtalets konse-

kvenser på alkoholområdet bör inte föranleda något uttalande av

riksdagen.

6.7 Narkotikafrågor

Narkotika som inte saluförs för medicinskt eller vetenskapligt ändamål

omfattas inte av den fria rörligheten för varor enligt EES-avtalet.

Narkotikafrågor berörs därför inte av avtalet annat än indirekt genom

de bestämmelser som finns om tullsamarbete i syfte att bl.a. bekämpa

narkotikasmuggling.

Tullfrågor behandlas mer utförligt under avsnittet 6.1 ovan. Här

skall endast nämnas att artikel 21 i EES-avtalet, som handlar om

förenklad tullkontroll och bistånd i tullfrågor, bl.a. hänvisar till proto-

koll 11 om ömsesidigt bistånd i tullfrågor. Protokollet innebär att

bistånd i tullfrågor möjliggörs mellan EFTA-länderna och EG och dess

medlemsländer.

I motion E4 av Karin Israelsson (c) tas upp en fråga om narkotika,

som i motionen anges ha viss anknytning till EES-avtalet. Motionären

begär ett tillkännagivande om att regeringen snarast bör ta upp bilate-

rala överläggningar för att förmå samtliga EES-stater att ratificera FN:s

psykotropkonvention.

Enligt motionären öppnas Sveriges gränser genom EES-avtalet på ett

helt nytt sätt för handel med de flesta västeuropeiska länder. En del av

dessa länder, bl.a. Nederländerna och Schweiz, har inte ratificerat FN:s

1992/93:EU1

57

psykotropkonvention från år 1971. Biand de medel konventionen

reglerar märks LSD, ecstasy (MDMA), centralstimulantia och vissa

psykotropa läkemedel.

Det är enligt motionären oroande att två av de europeiska länder

som för närvarande har den minst restriktiva narkotikapolitiken inte

har ratificerat konventionen. Därmed har dessa länder ett svagt skydd

mot opinionsstormar som vill legalisera viss narkotika. Med hänvis-

ning till EG:s Cassis de Dijon-princip, som innebär att en vara som är

laglig för handel i ett land också skall vara det i andra länder, skulle,

enligt motionären, en person kunna hävda att han har rätt att handla

med ett narkotiskt medel i andra länder som accepterar denna princip.

Enklaste sättet att förhindra en sådan utveckling är att Sverige försöker

påverka samtliga EES-stater att ratificera psykotropkonventionen.

Socialutskottet redogör i sitt yttrande för regleringen på narkotika-

området internationellt och i Sverige. Av redovisningen framgår bl.a.

att Sverige vid upprepade tillfällen internationellt med kraft framfört

uppfattningen att de länder som inte redan gjort det måste ansluta sig

till 1971 års psykotropkonvention. Senast skedde detta vid FN:s narko-

tikakommissions möte i april i år. Uttalandet skedde i samband med

behandlingen av FN:s narkotikakontrollstyrelses årsrapport, i vilken

styrelsen uppmanade de länder som inte redan gjort det (bl.a. Belgien,

Irland, Nederländerna, Schweiz och Österrike) att ratificera psykotrop-

konventionen utan vidare dröjsmål. Socialutskottet påpekar att riksdag

och regering upprepade gånger slagit fast att målet för den svenska

narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle. Sverige har

därför också bestämt vänt sig mot alla tankar på en legalisering av

narkotika eller ett accepterande av narkotikamissbruk som en normal

företeelse i samhället. Socialutskottet säger sig helt ansluta sig till

denna inriktning av narkotikapolitiken och understryker att Sverige på

det internationella planet på allt sätt måste motverka försök att legali-

sera narkotika. Sverige bör också, enligt utskottet, fortsätta att med

kraft hävda att alla länder bör ansluta sig till FN:s narkotikakonventio-

ner. Socialutskottet anser att motion E4 är tillgodosedd med det

anförda och därför bör avstyrkas.

EES-utskottet ansluter sig till socialutskottets uttalanden. Med anled-

ning av vad som anförs i motionen vill utskottet för egen del framhålla

följande.

Cassis de Dijon-principen innebär bl.a. att en vara som lagligen

produceras och marknadsförs i ett av EG:s medlemsländer också fritt

skall få marknadsföras i de övriga. Liksom Romfördraget medger

EES-avtalet (artikel 13) att inskränkningar får göras i den fria varucir-

kulationen med hänsyn bl.a. till allmän moral, allmän ordning och

säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv.

Betydelsen av Cassis de Dijon-principen ligger främst i att den, för-

utom de här angivna undantagen, medger att vissa hänsyn kan tas

också till exempelvis skydd för allmän hälsa och konsumentskydd. De

s.k. Cassis-hänsynen gäller dock bara på de områden där gemensamma

1992/93: EU 1

58

EG-regler saknas. Det är enligt utskottets mening uppenbart att Sveri-

ge inte kan tvingas tillåta införsel av narkotiska preparat med hänvis-

ning till Cassis de Dijon-principen.

För den närmare innebörden av Cassis de Dijon-principen och den

s.k. Cassisdoktrinen redogörs under avsnittet 6.1.

I sammanhanget vill utskottet påpeka att EES-avtalet inte innebär

att gränserna öppnas. Däremot kan tullsamarbetet enligt avtalet ge

ökade möjligheter att bekämpa brott.

Skatteutskottet anför i sitt yttrande att det är tillfredsställande att det

administrativa tullsamarbetet utsträcks till samtliga länder inom EG

och EFTA. Mellanstatligt bistånd i tullfrågor är enligt skatteutskottet

ett viktigt hjälpmedel, inte minst för att komma åt en alltmer interna-

tionellt organiserad ekonomisk brottslighet och narkotikasmuggling.

Skatteutskottet vill betona att det är angeläget att hålla en hög skydds-

nivå när det gäller den illegala handeln med narkotika. EES-utskottet

kan helt ansluta sig till dessa uttalanden.

6.8 Bilaterala avtal på jordbruks- och fiskeområdena

I propositionen (bilaga 8, Jordbruksdepartementet) föreslår regeringen

att riksdagen godkänner de bilaterala jordbruks- och fiskeriöverens-

kommelser som träffats mellan Sverige och EG.

Jordbruksöverenskommelsen innebär ömsesidiga åtaganden i form

av tull- och avgiftsfria kvoter för en rad jordbruksvaror. Vissa punktli-

beraliseringar på jordbruksområdet uppnås sålunda när det gäller kött,

ost och vissa frysta grönsaker. Vidare har Sverige — inom ramen för

solidaritetsprogrammet med de mera eftersatta regionerna inom EG —

godtagit en lista på unilaterala koncessioner på jordbruksområdet,

framför allt s.k. Medelhavsprodukter, t.ex. frukt och grönsaker.

Fiskeriöverenskommelsen innebär endast en bekräftelse av det an-

passningsavtal på fiskets område som år 1986 slöts mellan Sverige och

EG (prop. 1985/86:153).

I motion E7 av Mats Hellström m.fl. (s) anförs att den ökade

öppenhet som blir följden av den bilaterala jordbruksöverenskommel-

sen bör följas upp med en överenskommelse som innebär att den

svenska livsmedelsnäringen förbereds för ett medlemskap i EG. Därvid

framhålls att de svenska kraven på djurskydd samt hälso-, miljö- och

säkerhetskraven bör bibehållas. Motionärerna begär att riksdagen gör

ett uttalande till förmån för en överenskommelse om en så långt

möjligt vidgad frihandel på hela livsmedelsområdet (yrkande 5).

Jordbruksutskottet framför i sitt yttrande inte någon erinran mot att

de bilaterala jordbruks- och fiskeriöverenskommelserna med EG god-

känns. Enligt jordbruksutskottet kan överenskommelsen på jordbruks-

området öka möjligheterna för svensk livsmedelsindustri att komma in

på EG:s marknad, samtidigt som konkurrensen ökar på den inhemska

marknaden, anförs det. Vidare framhåller jordbruksutskottet att det

inte har någon annan mening än den som anförs i motion E7,

nämligen att denna ökade öppenhet bör följas upp med ytterligare

insatser för en vidgad frihandel på hela livsmedelsområdet. Enligt vad

1992/93:EU1

59

jordbruksutskottet har erfarit följer den av regeringen tillsatta omställ-

ningskommissionen utvecklingen för att utröna vilka möjligheter som

efter hand erbjuder sig för en utvidgning av överenskommelsen. Jord-

bruksutskottet anser att det finns anledning understryka betydelsen av

att en ökad frihandel inte leder till att de svenska kraven på djurskydd,

och ej heller hälso- och miljökraven, eftersätts. De regler som gäller

för den svenska animalieproduktionen syftar bl.a. till att höja kvalite-

ten på livsmedlen till konsumenternas fromma, och de etiska aspekter-

na på en god livsmiljö för djuren har enligt jordbruksutskottet ett

betydande egenvärde. Mot den bakgrunden, anför jordbruksutskottet,

är det angeläget att regeringen och den svenska förhandlingsdelegatio-

nen verkar för att producenterna i våra konkurrentländer får villkor

som är likvärdiga dem som gäller i Sverige. Regeringen bör även verka

för att bestämmelser införs om märkning av jordbruksprodukters

ursprung och kvalitet, betonar jordbruksutskottet, som anser att det

anförda innebär att motionärernas syfte delvis har tillgodosetts.

EES-utskottet vill för sin del slå fast att den mellan Sverige och EG

beslutade överenskommelsen utgör ett viktigt steg i Sveriges strävanden

att stärka handeln med EG när det gäller jordbruksprodukter. Svenska

företag inom jordbruks- och livsmedelssektorn kommer att fä ökade

möjligheter att få avsättning för sina produkter på EG:s marknad. De

svenska konsumenterna kan samtidigt dra nytta av de relativt sett lägre

priser och det mer varierade utbudet som väntas följa av den ökade

konkurrensen i Sverige. Utskottet har samma uppfattning som motio-

närerna om vikten av att Sverige och EG nu går vidare på den

inslagna vägen. Målet bör vara att frihandeln skall omfatta hela livsme-

delsområdet. Samtidigt vill utskottet — i likhet med jordbruksutskottet

— betona vikten av att en ökad frihandel inte får innebära att de

svenska kraven på djurskydd samt hälso-, miljö- och säkerhetskraven

eftersätts. Utskottet erinrar om den utvecklingsklausul som finns i

EES-avtalet och som ger möjlighet till en gradvis ökning av frihandeln

med jordbruksvaror. Enligt artikel 19 skall parterna före utgången av

år 1993 och därefter i tvåårsintervaller se över villkoren för handeln

med jordbruksprodukter. Utskottet utgår från att regeringen tar till

vara denna utvecklingsmöjlighet och i sitt fortsatta arbete tar fasta på

vad utskottet har anfört. Utskottets nu gjorda uttalanden innebär att

motion E7 yrkande 5 blir väsentligen tillgodosedd. Något särskilt

uttalande av riksdagen i denna fråga är därför inte påkallat.

EES-utskottet föreslår att riksdagen godkänner den bilaterala jord-

bruksöverenskommelsen mellan EG och Sverige. Även motsvarande

överenskommelse på fiskets område bör godkännas.

1992/93: EU 1

60

7 Fri rörlighet för tjänster

Fri tjänstehandel utgör i EES-avtalet — liksom i Romfördraget — en

av de fyra grundläggande friheterna.

Avtalsbestämmelserna om rätten att fritt tillhandahålla tjänster finns

i kapitel 3 artiklarna 36—39 och bilagorna IX—XI. Fri rörlighet för

tjänster på transportområdet regleras av bestämmelserna i kapitel 6

artiklarna 47—52 och bilaga XIII.

EES-avtalets konsekvenser för Sverige redovisas i propositionens

bilaga 5 (Kommunikationsdepartementet), såvitt avser telekommunika-

tioner och transporter, bilaga 6 (Finansdepartementet), såvitt avser

finansiella tjänster, bilaga 10 (Kulturdepartementet), såvitt avser tjäns-

ter på medieområdet samt bilaga 11 (Näringsdepartementet), såvitt

avser etableringsrätten.

I bilagorna bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförs om

EES-avtalets konsekvenser.

Rätten att fritt tillhandahålla tjänster inom EES-området fastslås i

artikel 36 i EES-avtalet. I artikel 37 definieras tjänster allmänt som

prestationer som vanligen utförs mot ersättning och som inte berörs av

bestämmelserna för varor, kapital eller personer. Detta uppsamlingsbe-

grepp hänger samman med tjänstens speciella karaktär. Tjänsten är

nära knuten till någon som utför den. En tjänst kan vidare utföras

utan att personer flyttar över gränser. Det gränsöverskridande momen-

tet är då själva tjänsten.

Enligt artikel 37 skall med tjänster särskilt avses verksamhet av

industriellt eller kommersiellt slag, inom hantverk samt inom fria

yrken. Vidare slås fast att den person som tillhandahåller en tjänst

tillfälligt far utöva sin verksamhet i det land där tjänsten utförs på

samma villkor som landet ställer på sina egna rättssubjekt.

Ett fritt tjänsteutbyte innebär alltså frihet för den som erbjuder en

tjänst att antingen sälja tjänsten över gränsen eller resa till ett annat

land och prestera tjänsten där, men också en rätt för tjänstemottagaren

att ta emot tjänsten i annat land än det egna. Det fria tjänsteutbytet

anses vidare innebära att en upprepning av kontrollåtgärder som redan

genomgåtts i hemlandet är en konkurrensmässig nackdel och därför i

princip en form av förbjuden diskriminering.

Inte heller den fria rörligheten för tjänster är utan undantag. Lik-

som när det gäller varor kan tjänstehandeln över gränserna inskränkas

för att tillgodose krav på skydd för bl.a. allmän ordning, säkerhet och

hälsa (artikel 39).

Förutom de åtaganden som följer av de allmänna bestämmelserna

om fri rörlighet för tjänster skall EFTA-länderna införa bestämmelser i

enlighet med närmare angivna EG-direktiv. Direktiven rör finansiella

tjänster och försäkringstjänster, teletjänster, audiovisuella tjänster, så-

som radio- och TV-sändningar samt transporter.

EES-utskottet erinrar om att Sveriges nuvarande frihandelsavtal med

EG inte omfattar tjänstesektorn. Den fria rörligheten för tjänster enligt

EES-avtalet innebär således en ny frihet. En större rörlighet för

tjänster skapas genom att en rad hinder tas bort, vilket i sin tur leder

1992/93: EU 1

61

till en effektivare konkurrens. En sådan utveckling är av flera skäl

ägnad att öka den ekonomiska effektiviteten och främja en gynnsam

ekonomisk utveckling. Inom tjänsteområdet har den internationella

konkurrensen tidigare varit begränsad. Genom en rad regeländringar i

Sverige har under senare år hindren successivt avvecklats när det

gäller vissa tjänster. Denna utveckling förstärks genom EES-avtalet. På

den inre marknaden skall exempelvis banktjänster och flertalet försäk-

ringstjänster kunna säljas fritt över gränserna och etableringsfrihet

råda. Förändringarna kan bl.a. komma att innebära en större närvaro i

Sverige av utländska banker och kreditinstitut liksom större möjlighe-

ter för svenska företag på samma område att bedriva verksamhet i

andra EES-länder.

Som påpekas i finansutskottets yttrande visar gjorda bedömningar på

en väsentlig ökning av produktiviteten när tjänsterna avregleras. Om-

fattande strukturomvandlingar kan också förväntas. Små tjänsteföretag

går samman, banker och försäkringsbolag samverkar, konsultbolag och

revisionsföretag internationaliseras, olika förädlingsled inom ADB-

verksamhet integreras osv. Förändringarna på området finansiella

tjänster väntas enligt bl.a. EG-kommissionens egna analyser ge bety-

dande ekonomiska vinster genom att tillgången till en större kapital-

marknad och ökad konkurrens leder till sänkta kostnader och priser.

Härigenom kan företagens finansiering förbilligas. Den ökade konkur-

rens som uppstår när Sverige blir en hemmamarknad för andra

länders bank- och försäkringsinstitut är också till fördel för konsumen-

terna. Vid EES-utskottets offentliga utfrågning framhölls bl.a. att vins-

terna för konsumenterna blir särskilt betydande på området för finan-

siella tjänster. Konsumenterna gynnas också genom att den fria rörlig-

heten ger en större effektivitet på transportområdet.

De ekonomiska fördelarna med en fri rörlighet för tjänster är

således betydande. I likhet med finansutskottet anser EES-utskottet

dock att utvecklingen kan medföra vissa problem. För konsumenterna

blir det svårt att jämföra och värdera de tjänster som erbjuds. Integrer-

ingen av varor och tjänster skapar konkurrensproblem. Bindningar

skapas till vissa system, t.ex. på ADB-området mellan hård- och

mjukvaruproducenter. Finansutskottet anser att det mot denna bak-

grund är angeläget att de konkurrensövervakande organen ges tillräck-

liga resurser och förses med god kompetens så att den förväntade

högre effektiviteten av avregleringen kommer konsumenterna och

samhällsekonomin till godo. EES-utskottet delar denna uppfattning.

Sammanfattningsvis anser utskottet att en ökad rörlighet för tjänster

blir av stort värde för Sverige men att utvecklingen behöver följas med

uppmärksamhet så att eventuella problem kan förebyggas.

I det följande lämnar utskottet en mera detaljerad redogörelse för

avtalets regler om finansiella tjänster och försäkringstjänster, teletjäns-

ter samt audiovisuella tjänster. Tjänster på transportområdet behandlas

i ett särskilt avsnitt.

1992/93.EU1

62

7.1 Finansiella tjänster m.m.

1992/93: EU 1

När det gäller finansiella tjänster bygger EES-avtalet på tre grundprin-

ciper: en enda auktorisation, hemlandstillsyn och minimikrav för

harmonisering för ömsesidigt godtagande av medlemsstaternas regel-

verk.

Principen om en enda auktorisation ("one single licence") innebär

att en auktorisation, som ett finansiellt företag — i första hand en bank

eller ett kreditinstitut — fatt i det medlemsland där företaget hör

hemma, skall gälla i hela EES-området. Företaget skall från hemlandet

obehindrat, utan etablering, kunna sälja tjänster över gränserna ("cross

border-handel") och även fritt kunna etablera filialer i andra medlems-

stater. Verksamheten skall, var den än bedrivs inom EES, i princip stå

under hemlandstillsyn, dvs. hemlandets myndigheter skall ha huvud-

ansvaret för övervakning även av filialer etablerade i andra medlems-

stater.

En ordning med en enda auktorisation och hemlandstillsyn förutsät-

ter att varje medlemsstat godtar övriga medlemsstaters regler för finan-

siell rörelse och offentlig tillsyn som tillräckliga för att tillgodose

värdlandets anspråk på sundhet i rörelsen. Därför har i direktivform

lagts fast minimikrav på grundläggande regler för verksamheten i

banker och andra kreditinstitut, försäkringsbolag och värdepappersfon-

der.

I propositionens bilaga 6 påpekas att även om mycket redan gjorts

för att anpassa den svenska finansmarknaden till den pågående interna-

tionaliseringen återstår ännu en hel del att göra. Regeringen aviserar i

propositionen att den senare under året kommer med förslag till

anpassningar till EG:s regler bl.a. beträffande kreditinstitut, försäk-

ringsbolag och värdepappersmarknaden.

Regeringen har nyligen beslutat inhämta lagrådets yttrande över

förslag till ändrad lagstiftning för kreditinstitut och värdepappershan-

del med anledning av EES-avtalet.

Beträffande införlivandet av rättsakter på telekommunikationsområ-

det framhålls i propositionens bilaga 5 att den svenska teletjänstmark-

naden är mer liberal än den som föreskrivs i EG:s regelverk. Den

separering av myndighetsfunktioner och operatörsroll som EG stipule-

rar kommer att omfattas av ett förslag till en telelag som regeringen

avser att förelägga riksdagen under hösten 1992. I sammanhanget

erinras om regeringens förslag om inrättande av en ny myndighet på

telekommunikationsområdet.

När det gäller tjänster på medieområdet kan nämnas att Sverige

genom två europeiska överenskommelser har gjort vissa åtaganden

beträffande mottagning av utländska TV-sändningar i Sverige och

sändningar av TV-program från Sverige till andra länder. Det är dels,

genom EES-avtalet, EG-direktivet 89/552/EEG om samordning av vissa

bestämmelser om televisionssändningar som fastställts i medlemsstater-

nas lagar och andra författningar, dels Europarådets konvention om

gränsöverskridande television.

63

I propositionens bilaga 10 redovisas att Sverige genom EES-avtalet

förbundit sig att anpassa sin nationella lagstiftning till EG-direktivet.

Där anges också att när Europarådskonventionen trätt i kraft — detta

beräknas ske i år — kommer den för Sveriges del endast att gälla i

förhållande till de länder utanför EG—EFTA-kretsen som tillträtt

konventionen.

Radiolagsutredningen har i betänkandet (SOU 1992:31) Lagstiftning

om satellitsändningar av TV-program lämnat förslag till lagstiftning

med anledning av EG-direktivet och Europarådskonventionen. Avsik-

ten är att, sedan betänkandet remissbehandlats, en proposition i ämnet

skall beslutas under hösten.

Kulturutskottet har i sitt yttrande inte funnit anledning till erinran

mot vad som i propositionen anförts om lagstiftning med anledning av

EG-direktivet och Europarådskonventionen.

Näringsutskottet har i sitt yttrande inget att erinra mot vad som

anförs i propositionen rörande finansiella tjänster. Inte heller EES-

utskottet finner anledning till några särskilda uttalanden med anled-

ning av propositionens bilagor 6 och 10 i nu aktuella delar. Vad som

anförs i bilagorna 5 och 11 såvitt rör tjänsteområdet lämnas också utan

erinran.

En fråga som anknyter till EES-avtalets regler på medieområdet har

aktualiserats av Lars Werner m.fl. (v). I motion E10 yrkande 31 tar

motionärerna upp våra nuvarande regler om förbud mot reklam i TV

som riktar sig till barn under 12 år. Enligt motionärerna syftar

åldersgränsen till att skydda en lättpåverkad och sårbar målgrupp mot

TV-reklam. Motionärerna hänvisar till att Marknadsföringsutredningen

föreslagit att radiolagens förbud mot TV-reklam som riktar sig mot

barn under tolv år slopas. Motionärerna motsätter sig en försämring av

barns skydd mot en expanderande TV-reklammarknad. De förutsätter

att den svenska lagstiftningen mot barnreklam inte inskränks eller tas

bort.

Som en bakgrund till den fråga som tas upp i motionen vill

utskottet erinra om följande. Enligt 11 § första stycket radiolagen

(1966:755) far reklam som sänds under annonstid i televisionen inte

syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år. Bestäm-

melsen motiveras av TV-mediets stora genomslagskraft (prop.

1990/91:149). Av samma skäl finns en liknande regel i 11 § första

stycket lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten (prop.

1991/92:53).

Radiolagsutredningen har som ovan nämnts lagt fram förslag till

lagstiftning som bygger på EG-direktivet och Europarådskonventionen.

I 21 § första stycket i utredningens förslag till lag om satellitsändningar

av televisionsprogram till allmänheten finns en direkt motsvarighet till

bestämmelsen i 11 § första stycket radiolagen om förbud mot reklam i

TV, som riktar sig till barn.

Marknadsföringsutredningen har i delbetänkandet (SOU 1992:49)

EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen gjort bedömningen

att förbudet i 11 § första stycket radiolagen sannolikt inte låter sig

1992/93:EU1

försvaras vid en prövning utifrån Sveriges skyldigheter enligt EES-

avtalet. Utredningen har därvid pekat på innehållet i artiklarna 11 och

13 i avtalet, enligt vilka kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder

med motsvarande verkan är förbjudna. Utredningen har därför föresla-

git att detta förbud och det motsvarande förbudet i lagen om kabel-

sändningar till allmänheten upphävs.

Konstitutionsutskottet anser i sitt yttrande att resultatet av regerings-

kansliets beredning av de båda utredningsförslagen inte bör föregripas

genom något uttalande från riksdagens sida.

Regeringen har nyligen beslutat inhämta lagrådets yttrande över

förslag till ändring i marknadsföringslagen och radiolagen på grundval

av Marknadsföringsutredningens betänkande. Någon ändring av be-

stämmelsen i 11 § radiolagen om förbud mot reklam som riktar sig

till barn under tolv år föreslås inte i lagrådsremissen.

Också Radiolagsutredningens betänkande har nyligen lett till en

lagrådsremiss. I enlighet med utredningens betänkande föreslås att i en

lag om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten förs in

ett förbud som direkt motsvarar bestämmelsen i 11 § radiolagen.

Som framgår av det anförda innebär regeringens förslag att önske-

målet i motion E10 yrkande 31 blir tillgodosett. Någon riksdagens

vidare åtgärd i saken är därför inte påkallad.

7.2 Transporttjänster

EES-avtalet har ingen motsvarighet till artikel 74 i Romfördraget, som

föreskriver att en gemensam transportpolitik skall föras inom EG.

Genom att anpassa sig till EG:s regelsystem kommer Sverige och

övriga EFTA-länder ändå att integreras i en sådan gemensam politik.

Bestämmelser om fri rörlighet för tjänster på transportområdet finns

i artikel 38 och i kapitlet om transporter, dvs. kapitel 6, artiklarna

47—52. Artiklarna 48—52 gäller transporter på järnväg, landsväg och

inre vattenvägar.

Av flera avgöranden av EG-domstolen följer att Romfördragets all-

männa regler gäller för alla slags transporter, således även luft- och

sjötransporter, i den mån inte annat särskilt bestämts. På grund av

artikel 6 i EES-avtalet får dessa avgöranden genomslagskraft också för

tolkningen av EES-avtalet.

Till följd av artikel 47 åtar sig EFTA-länderna att anpassa sina

bestämmelser till de rättsakter som räknas upp i bilaga XIII till

EES-avtalet. I rättsakterna regleras förhållanden som tekniska normer

och säkerhet, vissa skatter, sociala frågor, marknadstillträde och cabo-

tage (rätt för utlandsregistrerade fordon att utföra inrikes transporter).

Vidare regleras taxor, kompetenskrav och förhyrning av fordon. Vad

nu sagts gäller godstransport på landsväg. I fråga om passagerartrafik

på landsväg regleras marknadstillträde och kompetenskrav. Beträffande

järnvägstrafik regleras strukturella åtgärder och taxor. Av den sekun-

därlagstiftning i form av förordningar, direktiv m.m. som gäller inom

EG på sjöfartsområdet har bara en del intagits i bilaga XIII. Dessa

gäller bl.a. sjösäkerhet och frihet att tillhandahålla tjänster.

1992/93: EU 1

65

5 Riksdagen 1992/93. 20 saml. Nr 1. Del 1

I propositionens bilaga 5 (Kommunikationsdepartementet) redovisas

EES-avtalets konsekvenser för Sverige på transportområdet. Enligt

propositionen kan rättsakter som ännu inte införlivats med svensk rätt

i betydande utsträckning implementeras genom regeringsförordningar

— med stöd av lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela före-

skrifter om trafik, transporter och kommunikationer — eller genom

myndighetsföreskrifter. I vissa fall avser dock regeringen att återkom-

ma till riksdagen med förslag till lagstiftning.

I trafikutskottets yttrande lämnas en redovisning för vad åtagandena

enligt EES-avtalet innebär på transportområdet. Trafikutskottet anför

att utvecklingen inom transport- och kommunikationssystemet har en

avgörande betydelse för möjligheterna att stärka den svenska industrins

konkurrenskraft och därmed skapa förutsättningar för ekonomisk till-

växt. EES-utskottet delar denna uppfattning. En fortsatt utveckling av

ett effektivt trafiksystem, där ansvar tas för miljö, säkerhet och regional

balans, förutsätter att det svenska transportväsendet betraktas som en

del av ett större europeiskt transportsystem med snabba och flexibla

förbindelser oberoende av nationella gränser. Villkoren för transport-

företagen i Sverige måste vidare vara sådana att en effektiv och

livskraftig transportnäring kan utvecklas. Detta kräver att transportfö-

retagen i Sverige och andra europeiska länder får arbeta under så

likvärdiga villkor som möjligt. Vid utskottets offentliga utfrågning har

angetts att betydande vinster för konsumenterna kan uppkomma till

följd av en ökad effektivitet på transportområdet.

EES-utskottet kan i likhet med trafikutskottet konstatera att EES-

avtalet synes ägnat att i betydande utsträckning säkerställa det mål som

riksdagen år 1988 fastställde för EES-förhandlingarna på transportom-

rådet — likvärdiga villkor för utförande av de internationella transpor-

terna för svenska och andra länders transportföretag.

Det av EG självt uppställda målet att nå en inre fri transportmark-

nad år 1992 har dock inte till alla delar uppnåtts. Av redogörelsen i

propositionen framgår t.ex. att cabotage inte införs i full utsträckning

för vare sig luftfarten eller sjöfarten och att det är osäkert om så sker

beträffande lastbilstrafiken då den inre marknaden träder i kraft den 1

januari 1993.

Inom EG har, som också framgår av propositionen, fram till i juni i

år antagits rättsakter som är av betydelse för en ytterligare liberaliser-

ing av transportmarknaden. Rättsakter som har antagits eller kommer

att antas av EG under tiden mellan den 31 juli 1991 och fram till

avtalets ikraftträdande omfattas inte av avtalet. Även efter ikraftträdan-

det kommer EG med all sannolikhet att anta rättsakter av betydelse för

att nå det uppsatta målet — en fri transportmarknad.

Enligt EES-utskottets mening bör det vara en angelägen uppgift för

Sverige att verka för att rättsakter som antagits efter den 31 juli 1991

snarast möjligt tillförs avtalet.

Trafikutskottet anser, från de synpunkter det har att företräda, att

riksdagen bör godkänna EES-avtalet. Vidare har utskottet ingen erin-

ran mot vad som anförs i bilaga 5 till propositionen om konsekvenser-

na av EES-avtalet inom Kommunikationsdepartementets område.

1992/93: EU 1

66

1992/93: EU 1

Även EES-utskottet ställer sig bakom EES-avtalet i denna del.

Utskottet har heller ingen erinran mot regeringens redovisning av

EES-avtalets konsekvenser såvitt nu är i fråga.

1 motion E7 av Mats Hellström m.fl. (s) uppmärksammas bl.a. ett

förslag till rättsakt som innebär att EG skapar ett särskilt register för

handelsfartyg, Euros. Motionärerna betonar vikten av att den svenska

regeringen på olika sätt stödjer de delar av förslaget som är utformade

för att tillvarata de anställdas intressen och yrkar att det anförda ges

regeringen till känna (yrkande 7 delvis).

Av propositionen framgår att det för närvarande är osäkert när ett

förslag rörande ett särskilt register för handelsfartyg, Euros, kan kom-

ma att antas inom EG. Enligt vad trafikutskottet anför behandlade

EG:s ministerråd frågan vid ett möte i juni 1992 och beslöt då att

hänskjuta den till ett beredande organ för fortsatta diskussioner. I

likhet med trafikutskottet förutsätter EES-utskottet att regeringen på

olika sätt söker påverka förslaget så att det far en utformning som så

långt möjligt tillgodoser alla berörda intressen, inte minst de ombord-

anställdas. EES-utskottet avstyrker därför motionärernas förslag om ett

riksdagsuttalande i frågan.

Under förutsättning att propositionen avslås begär Lars Werner

m.fl. (v) i motion E10 att regeringen gör en noggrann redovisning av

hur EES-avtalet kommer att påverka den svenska trafikpolitiken (yr-

kande 22). Motionärerna vill också ha en miljökonsekvensbeskrivning

av avtalet i de delar det berör trafikpolitiken.

Trafikutskottet framhåller bl.a. som svar på motionen att de trafik-

politiska målsättningarna att begränsa trafikens miljöpåverkan och

höja effektiviteten förutsätter ett gemensamt europeiskt agerande över

nationsgränserna. Mot den bakgrunden har utskottet funnit det angelä-

get att Sverige medverkar till att skapa och vidareutveckla det Europe-

iska ekonomiska samarbetsområdet samt förordat att riksdagen god-

känner avtalet härom.

Med anledning av motionen viil EES-utskottet, i likhet med trafik-

utskottet, fästa uppmärksamheten på vad som sägs i propositionen om

EES-avtalets miljökonsekvenser (bilaga 1 s. 41). Regeringen konstate-

rar att frågan om miljökonsekvenser berör flera departement och

framhåller att man under impiementeringsfasen avser att löpande

bevaka avtalets miljömässiga aspekter. Bl.a. kommer miljökonsekven-

serna att belysas i de skilda sammanhang då förslag om implementer-

ing framläggs. Därvid kommer transporternas miljöproblem att tas upp

till granskning med sikte på att uppfylla högsta tillämpade och tillämp-

bara ambitionsnivå. När effekterna på olika områden klarlagts bör en

samlad bedömning av miljökonsekvenserna göras. EES-utskottet finner

det för sin del värdefullt att sådana analyser och bedömningar redovi-

sas för riksdagen. Vidare förutsätter EES-utskottet, liksom trafikut-

skottet, att regeringen också för riksdagen redovisar utförliga analyser

av trafikpolitiska konsekvenser i övrigt av EES-avtalet.

Genom det anförda far synpunkterna i motion E10 yrkande 22 67

anses tillgodosedda. Yrkandet har formellt avstyrkts under avsnitt 4.

8 Fri rörlighet för kapital

Den fria rörligheten för kapital innefattar frihet för dels löpande

betalningar, dels fria kapitalrörelser. Att de löpande betalningarna är

fria är en förutsättning för att kommersiella krediter skall kunna

beviljas och återbetalas över gränserna. Vidare bygger etableringsfrihe-

ten på att det är möjligt att överföra kapital. För de fria kapitalrörel-

serna är det också väsentligt att hinder inte ställs upp för investeringar

i företag och fastigheter.

Avtalsbestämmelserna på området finns i kapitel 4 artiklarna 40—45

och bilaga XII.

Konsekvenserna av EES-avtalets regler om fri rörlighet för kapital

redovisas i propositionens bilaga 6 (Finansdepartementet), bilaga 11

(Näringsdepartementet) samt i bilaga 2 (Justitiedepartementet), såvitt

särskilt avser utlänningars förvärv av fast egendom.

I bilagorna bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförs om

EES-avtalets konsekvenser på resp, område.

En av huvudprinciperna i EES-avtalet — liksom i Romfördraget —

är att kapital skall kunna röra sig fritt över gränserna. Denna princip

slås fast i artikel 40 i avtalet och preciseras närmare i det s.k.

kapitalliberaliseringsdirektivet, nr 88/361. Genom att godkänna avtalet

åtar sig Sverige och övriga EFTA-länder att införliva direktivets be-

stämmelser i sina interna lagstiftningar.

Enligt artikel 41 i avtalet skall löpande betalningar mellan avtalspar-

terna vara fria från restriktioner. I artikel 42.1 behandlas principen om

icke-diskriminering, som innebär att nationella regler på kapital- eller

kreditmarknaderna som avser liberaliserade kapitalrörelser skall

tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt. Artikel 42.2 föreskriver att

lån för direkt eller indirekt finansiering av en EG-medlemsstat eller en

EFTA-stat eller dess regionala eller lokala myndigheter inte skall

emitteras eller placeras i andra sådana länder utan att överenskommel-

ser träffats mellan de berörda länderna. Möjlighet att åberopa en

skyddsklausul om störningar på kapitalmarknaden skulle uppstå finns

enligt artikel 43. Denna artikel medger att begränsningar av kapitalrö-

relserna far införas i vissa bestämda situationer. Artikel 43.2 låter

avtalsparterna införa skyddsåtgärder om störningar på kapitalmarkna-

derna i ett EG- eller EFTA-land uppstår till följd av kapitalrörelserna

mellan dem. Om ett land genomför t.ex. en växelkursjustering, som

allvarligt snedvrider konkurrensvillkoren, medger avtalet (artikel 43.3)

att de andra avtalsparterna vidtar nödvändiga motåtgärder. Vidare

framgår av artikel 43.4 att om en av medlemsstaterna har svårigheter

eller allvarligt hotas av svårigheter beträffande sin betalningsbalans och

om detta kan äventyra EES-avtalet, far de avtalsslutande parterna vidta

lämpliga åtgärder.

I artikel 46 anges att parterna skall utbyta åsikter och information

om bl.a. utformningen av den ekonomiska och monetära politiken

Detta åsikts- och informationsutbyte — som inte omfattar samordnad

växelkurspolitik eller ekonomisk politik — skall emellertid inte vara

förpliktande.

1992/93: EU 1

Under lång tid har ett internationellt samarbete bedrivits i syfte att

liberalisera kapitalrörelser. En grund lades genom OECD:s kapitallibe-

raliseringsstadga som antogs år 1961.

Sverige har genom beslut i juni 1989 i princip avskaffat alla dittills

gällande valutarestriktioner utom förbudet för privatpersoner att ha

inlåningskonto i utlandet. Ett förslag till anpassning av den svenska

lagstiftningen på detta område till vad som gäller inom EG har nyligen

framlagts av en kommitté. En följd av den fria rörligheten är också att

de "utlänningsförbehåll" som funnits i vissa lagar och i många bolags-

ordningar måste tas bort. Regeringen aviserar i propositionen lagför-

slag under hösten om avskaffande av systemet med bundna aktier och

av bosättningskravet för styrelseledamöter m.fl.

Vidare föranleder kapitalliberaliseringsdirektivet en omfattande av-

reglering av utländska medborgares rätt att förvärva fast egendom här i

landet. Också på detta område väntas en proposition under hösten

1992.

Under förutsättning att propositionen avslås och ärendet återförvisas

till regeringen begärs i motion E10 av Lars Werner m.fl. (v) att

regeringen redovisar Sveriges möjligheter att ingripa när spekulativa

kapital- och valutatransaktioner hotar stabiliteten i Sveriges ekonomi

(yrkande 16).

EES-utskottet vill för sin del framhålla att reglerna om rätt till fri

etablering inom EES utgör en mycket viktig del av EES-avtalet. Ett

fritt handelsutbyte underlättas väsentligt om betalningarna kan ström-

ma fritt mellan länderna. För att fri etablering skall vara möjlig krävs

att kapitalrörelserna mellan länderna frigörs. Som påpekas i finansut-

skottets yttrande underlättas vidare finansiering av näringsverksamhet

över gränserna om kapital far röra sig fritt. De fria kapitalrörelserna

kommer också att få stor betydelse i samspel med de nya möjligheter-

na på t.ex. tjänsteområdet. Den fria rörligheten för kapital utgör

därmed en grundläggande faktor i den ökande integrationen på det

finansiella och ekonomiska området i Europa.

Samtidigt måste utskottet konstatera att rörligheten för kapital kan

orsaka svåra påfrestningar på ett lands ekonomi. Inte minst den senaste

tidens oro på valutamarknaden visar vilka negativa effekter som kan

uppkomma. Utskottet vill emellertid understryka att dessa risker var-

ken ökar eller minskar genom EES-avtalet. Med Sveriges stora han-

delsutbyte följer ett beroende inte bara av EG utan också av omvärl-

den i övrigt. Oavsett om Sverige deltar i EES-samarbetet eller inte

måste vi tillåta att kapital obehindrat får röra sig över gränserna. Av

detta skäl avskaffades valutaregleringen år 1989. Även kreditmarkna-

den har avreglerats. I stort sett har Sverige alltså redan genomfört de

åtgärder som behövs för att åtagandena på kapitalområdet enligt EES-

avtalet skall uppfyllas.

I sitt yttrande understryker finansutskottet att kapitalrörlighetens

mest påtagliga effekter ligger i dess omvälvning i villkoren för den

ekonomiska politiken. Framför allt har de finansiella flödenas ökade

omfattning inneburit skärpta restriktioner för stabiliseringspolitiken.

1992/93:EU1

69

1992/93:EU1

EES-utskottet har ingen annan uppfattning och vill i likhet med

finansutskottet vidare framhålla att den ekonomiska politiken alltid

måste utformas så att stabiliteten i den svenska ekonomin upprätthålls.

Regeringen och riksdagen har vid ett flertal tillfallen de senaste åren

uttalat att den fasta växelkursen är en av hörnstenarna i den ekonomis-

ka politiken. Sverige har genom en rad ställningstaganden gjort detta

klart för omvärlden. De åtgärder som under den senaste tiden vidtagits

för att dämpa valutautflödet har haft till syfte att försvara den fasta

växelkursen.

Enligt finansutskottet underlättar EES-avtalet möjligheterna att föra

en politik som främjar stabiliteten i den svenska ekonomin. Finansut-

skottet påpekar att avtalet i och för sig inte innebär några förpliktelser

på det ekonomiska och monetära området men att parterna skall

utbyta åsikter och information om bl.a. utformningen av den ekono-

miska och monetära politiken. Vidare hänvisar finansutskottet till de

skyddsåtgärder som kan vidtas enligt artikel 43. Något ytterligare

klarläggande av vad avtalet medger på detta område är enligt finansut-

skottets mening inte behövligt.

Inte heller EES-utskottet finner det nödvändigt med något ytterliga-

re klarläggande av EES-avtalets innebörd i denna del. Utskottet vill

peka på att de restriktioner som under valutakrisen i månadsskiftet

september/oktober beslutats av Spanien uppenbarligen har godtagits

inom EG och därför kan ses som exempel på vad som kan vara

tillåtligt enligt EES-avtalet.

Med det anförda ställer sig utskottet bakom EES-avtalet såvitt gäller

den fria rörligheten för kapital. Yrkande 16 i motion E10 har formellt

avstyrkts under avsnitt 4.

1 motion E10 av Lars Werner m.fl. (v) anförs att en lagstiftning om

utländska förvärv av fast egendom i överensstämmelse med den regle-

ring som finns i Danmark kunde förhindra att Sverige får byar som är

mer eller mindre tömda på liv under vinterhalvåret. Motionärerna

anser att det kan behövas särskilda regler som ger aktiva producenter

och brukare bättre möjligheter att äga företag och fast egendom än

dem som förvärvar egendom endast i kapitalplaceringssyfte. EES-

avtalet och utvecklingen inom EG kan enligt motionärerna förmodas

innebära att en sådan styrning försvåras. Motionärerna begär ett till-

kännagivande till regeringen om vad som sålunda anförts i motionen

om begränsning av möjligheten för personer som inte har eller har

haft hemvist i Sverige att förvärva fast egendom här (yrkande 14).

Som en bakgrund till den fråga som tas upp i motionen vill

utskottet erinra om innehållet i kapitalliberaliseringsdirektivet vad

avser förvärv av fast egendom. Direktivet innebär en långtgående

utvidgning av rätten för invånare och juridiska personer i en EG-stat

att placera kapital och förvärva egendom i en annan EG-stat. Enligt

direktivet skulle varje medlemsstat senast den 1 juli 1990 ha avskaffat

lagregler som diskriminerar invånare och juridiska personer från and-

ra EG-stater bl.a. när det gäller förvärv av fast egendom och företag.

Några medlemsstater har dock fått anstånd t.o.m. år 1992. I ett särskilt 70

avseende, nämligen när det gäller förvärv av fastigheter för fritidsända-

mål, medger direktivet att medlemsstaterna under en inte närmare

fastställd övergångstid far underlåta att liberalisera sin lagstiftning. 1

artikel 6.4 föreskrivs sålunda att befintlig nationell lagstiftning om

förvärv av "secondary residences" far behållas till dess Ministerrådet

antar ytterligare bestämmelser på området. I artikeln anges vidare att

den bestämmelsen inte inverkar på tillämpligheten av andra bestäm-

melser i EG-rätten. Av EG-medlemsstaterna är det endast Danmark

som i sin nationella lagstiftning har kvar särskilda restriktioner för

andra än landets egna invånare vid förvärv av fastigheter för fritidsän-

damål. Så som direktivet är utformat kan nya sådana restriktioner inte

införas i något annat land som nu är medlem i EG.

Regeringen har nyligen beslutat om en proposition (prop.

1992/93:71) om utländska förvärv av fest egendom. I propositionen

föreslås att de nuvarande generella begränsningarna för utlänningars

rätt att här i landet förvärva fast egendom avskaffas. Vidare föreslås en

särskild lag om tillstånd till vissa förvärv av fast egendom som innebär

att viss förvärvskontroll behålls i fråga om sådana fastigheter som är

avsedda för fritidsändamål. Kriteriet för om ett förvärv fordrar tillstånd

föreslås vara att förvärvaren inte är fast bosatt här i landet och inte

heller tidigare har haft hemvist här under minst fem år. Förvärvstill-

stånd skall dock inte krävas om förvärvaren är gift med en person som

inte behöver tillstånd. Inte heller skall förvärvstillstånd krävas om

förvärvaren är gift med eller avkomling till överlåtaren. När det gäller

juridiska personer föreslås att förvärvstillstånd inte erfordras, om de är

bildade enligt svensk lagstiftning eller i övrigt enligt svensk rättsord-

ning. De fastigheter som skall omfattas av den föreslagna lagen är

sådan fast egendom som är taxerad som småhusenhet eller lantbruks-

enhet. Om egendomen förvärvas för annat än fritidsändamål skall

enligt remissen förvärvstillstånd meddelas. När det gäller förvärv av

egendom inom de områden där efterfrågan på fritidshus är ordinär

eller liten föreslås att även i utlandet bosatta personer normalt bör fa

förvärvstillstånd också för fritidsändamål. Förutsättningen bör dock

vara att förvärvet inte strider mot något väsentligt allmänt intresse. I

propostionen föreslås att den nya lagstiftningen träder i kraft den 31

december 1992, och en proposition i ärendet kan således förväntas

under hösten 1992.

EES-utskottet konstaterar i likhet med lagutskottet i dess yttrande att

ett bibehållande av de generella restriktionerna beträffande utländska

medborgares förvärv av fast egendom inte är förenligt med Sveriges

åtaganden enligt EES-avtalet och att en avreglering således måste

komma till stånd. Avtalet utesluter emellertid inte att tillstånd också i

fortsättningen kan krävas vid förvärv av fritidsfastigheter. I regeringens

proposition om utländska förvärv av fast egendom föreslås att denna

möjlighet utnyttjas.

Som lagutskottet framhåller tillgodoser regeringens förslag i huvud-

sak motionärernas önskemål. EES-utskottet avstyrker därför motion

E10 yrkande 14.

1992/93: EU 1

71

9 Konkurrensregler och andra gemensamma

bestämmelser

I EES-avtalets del IV har samlats dels konkurrensregler som riktar sig

mot företag, dels regler om offentliga stödåtgärder som är av betydelse

från konkurrenssynpunkt. I denna del finns också bestämmelser om

offentlig upphandling samt immaterialrätt. Den gemensamma nämna-

ren för denna grupp av regler är att de är tillämpliga på alla de fyra

friheterna.

9.1 Konkurrensregler

Det konkurrensrättsliga systemet utgör en hörnsten inom EG. Att

konkurrenspolitiken tillmäts en motsvarande betydelse även i EES-

samarbetet framkommer redan i avtalets ingress, där parterna säger sig

beakta målet att upprätta ett dynamiskt och homogent europeiskt

ekonomiskt samarbetsområde, som är grundat på gemensamma regler

och lika konkurrensvillkor. Genom EES-avtalet övertas EG-rättens

materiella regler på konkurrensområdet. Bestämmelserna tar enbart

sikte på förfaranden som kan påverka handeln mellan avtalsparterna.

På kol- och stålområdet införs särskilda regler som ansluter till

bestämmelserna inom den Europeiska kol- och stålgemenskapen.

Som en följd av att parterna har kunnat enas om gemensamma

konkurrensregler har i avtalet tagits in en bestämmelse (artikel 26)

enligt vilken antidumpningsåtgärder i princip inte får tillämpas inom

EES.

Konkurrensreglerna i avtalet är folkrättsligt bindande för avtalspar-

terna, dvs. EG och dess medlemsländer samt EFTA-staterna. De inne-

bär emellertid också skyldigheter för enskilda, t.ex. företag. Flera av

konkurrensreglerna medför dessutom rättigheter för enskilda som skall

kunna åberopas vid nationella domstolar och myndigheter.

Regler på konkurrensområdet återfinns i EES-avtalets och övervak-

ningsavtalets huvudbestämmelser samt i protokoll till avtalen. Ytterli-

gare bestämmelser finns i bilaga XIV till EES-avtalet. I bilagan anges

de EG-förordningar m.m. som omfattas av avtalet och vilka alltså

EFTA-staterna skall införliva med sina nationella regelverk.

De materiella reglerna tar sikte på tre förfaranden eller situationer

genom vilka företag kan hämma den fria konkurrensen.

Enligt artikel 53 gäller förbud mot avtal eller annat samarbete

mellan företag som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller

snedvrida konkurrensen. Förbjudna avtal är ogiltiga. Detta s.k. kartell-

förbud gäller inte avtal mellan moder- och dotterföretag eller vid s.k.

bagatellkarteller. Undantag från förbudet kan beviljas i enskilda fall

när förfarandets positiva effekter överväger de negativa. Vidare medges

undantag för vissa typer av avtal genom hänvisning i EES-avtalet till

EG-förordningar om s.k. gruppundantag. Ett exempel på sådana avtal

är ensamåterförsäljaravtal.

I artikel 54 förbjuds ett eller flera företags missbruk av en domine-

rande ställning på EES-marknaden eller en väsentlig del av den.

1992/93: EU 1

72

Artikel 57 innehåller regler om kontroll av företagskoncentrationer.

Kontrollen gäller bara företagsförvärv och andra typer av koncentra-

tion som överstiger vissa tröskelvärden. En koncentration skall förkla-

ras oförenlig med avtalet om den skapar eller förstärker en sådan

dominerande ställning som medför att en effektiv konkurrens inom

EES eller en väsentlig del därav hämmas påtagligt.

Av artikel 59 framgår att reglerna även omfattar offentliga företag

och företag som beviljas vissa rättigheter av avtalsparterna.

Efterlevnaden av regelsystemet skall övervakas av dels EG-kommis-

sionen, dels EFTA:s övervakningsmyndighet ESA (EFTA Surveillance

Authority). Uppdelningen på en EG-sida och en EFTA-sida är en följd

av den s.k. tvåpelarlösning som EES-avtalet bygger på. Fördelningen

av ärenden mellan de båda organen skall göras enligt särskilda regler i

avtalet.

Ett ärende enligt artikel 53 skall handläggas av ESA när det bara

berör handeln mellan EFTA-länder. ESA är också behörigt att hand-

lägga ärenden som omfattas av artikel 53 om de berörda företagens

omsättning inom EFTA-länderna uppgår till minst 33 % av deras

omsättning inom hela EES och handeln mellan EG-länderna inte

berörs. I det sistnämnda fallet krävs även att endast handeln mellan ett

EG-land och ett eller flera EFTA-länder berörs. Övriga ärenden enligt

artikel 53 skall handläggas av EG-kommissionen.

Ett ärende enligt artikel 54 skall handläggas av det övervakningsor-

gan inom vars område den dominerande ställningen föreligger. Om

den dominerande ställningen konstateras ligga inom såväl EFTA-

ländernas territorium som EG:s skall det nyssnämnda omsättningskri-

teriet om 33 % tillämpas. En ytterligare förutsättning för att ESA

skall få behandla den sistnämnda typen av ärende är att inte handeln

mellan EG-länder berörs. Påverkas denna handel skall ärendet hand-

läggas av EG-kommissionen. Å andra sidan gäller att ett ärende som

enligt huvudreglerna faller på EG-kommissionen skall handläggas av

ESA om ärendet inte har någon märkbar effekt på handeln mellan

EG:s medlemsländer eller på konkurrensen inom EG.

I fråga om företagskoncentrationer föreskrivs särskilda regier. Enligt

dessa skall EG-kommissionen pröva alla ärenden som omfattas av den

EG-förordning som gäller fusioner. Endast när en fusion avser EFTA-

ländernas territorium och inte faller under förordningen har ESA

behörighet att handlägga ärendet.

Övervakningsorganen har rätt att begära upplysningar såväl från

länderna — dvs. främst myndigheterna — som från enskilda företag.

Uppgifter kan också inhämtas genom inspektioner hos företag. Endast

ESA far besluta om inspektioner i EFTA-länderna. Sådana beslut skall

verkställas av nationella myndigheter.

Om EG-kommissionen eller ESA kommer fram till att en överträ-

delse av konkurrensreglerna föreligger kan beslutet innebära ett åläg-

gande att upphöra med eller vidta en viss åtgärd. Ett sådant åläggande

kan förenas med vite. Om överträdelsen har skett med uppsåt eller av

oaktsamhet kan böter utdömas. Övervakningsorganens beslut kan prö-

vas av EG-domstolen resp. EFTA-domstolen.

1992/93: EU 1

73

Sverige åtar sig genom avtalet att utse en behörig nationell myndig-

het med de uppgifter som framgår av de gemensamma konkurrensbe-

stämmelserna. Enligt propositionen avses Konkurrensverket — som

inrättades den 1 juli 1992 — svara för dessa uppgifter. En sådan

uppgift är att på begäran av ESA vidta undersökningar hos företag i

Sverige.

Som har nämnts i det föregående gäller EES-avtalets konkurrensreg-

ler förfaranden som kan beröra handeln mellan avtalsparterna. För

sådana förfaranden som har effekt uteslutande inom ett land skall den

nationella lagstiftningen gälla. Sveriges nuvarande konkurrenslag byg-

ger i huvudsak på den s.k. missbruksprincipen, vilket innebär att

ingripanden görs i efterhand sedan en skadlig konkurrensbegränsning

har påvisats. Utöver en generalklausul av denna innebörd innehåller

konkurrenslagen (1982:729) regler för kontroll av företagsförvärv samt

två förbudsbestämmelser avseende bruttoprissättning resp, anbudskar-

teller. Även om EES-avtalet i sig inte förutsätter en EG-anpassning av

den nationella lagstiftningen bereds för närvarande ett förslag till ny

konkurrenslag efter förebild från regelsystemet i Romfördraget och

EES-avtalet. Förslaget innebär principiella förbud mot dels samarbete

mellan företag som har till syfte eller effekt att begränsa konkurrensen

på den svenska marknaden, dels ett eller flera företags missbruk av en

dominerande ställning på denna marknad. En proposition är att vänta

under hösten 1992.

Avtalsbestämmelserna på konkurrensområdet innebär inte bara att

rättigheter och skyldigheter kan uppkomma för enskilda utan också att

EG-kommissionen, ESA, EG-domstolen och första instansen samt

EFTA-domstolen får rättskipnings- och förvaltningsuppgifter gentemot

enskilda. I propositionen föreslås att avtalens konkurrensrättsliga reg-

ler införlivas med svensk rätt genom det i propositionen framlagda

förslaget till lag om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-

lagen). Införlivandet föreslås ske genom att det i lagen (2 och 3 §§)

föreskrivs att huvudbestämmelserna i EES-avtalet och övervakningsav-

talet jämte vissa protokoll till dessa skall gälla som svensk lag. Enligt

lagförslaget (9 och 10 §§) skall också vissa närmare angivna artiklar i

de rättsakter som har angetts i bilaga XIV till EES-avtalet gälla som

svensk lag med de anpassningar som framgår av bilagan. Lagförslaget

omfattar dock inte EG:s s.k. gruppundantagsförordningar som förteck-

nats i bilaga XIV till EES-avtalet.

Vidare föreslås att i lagförslaget (11—13 §§) tas in bestämmelser om

vilken myndighet i Sverige som skall vara behörig myndighet vid

tillämpningen av konkurrensreglerna enligt avtalen samt denna myn-

dighets befogenheter. Regeringen föreslås få rätt att utse denna myndig-

het. Slutligen tas i lagförslaget upp regler om att beslut och domar om

betalningsskyldighet i bl.a. konkurrensärenden som har meddelats av

EG- eller EFTA-institutionerna skall få verkställas i Sverige på samma

sätt som en svensk lagakraftägande dom. Andra beslut och domar av

EG-institutionerna än de som avser att betalningsförpliktelser skall

1992/93:E(J1

74

gälla här i Sverige. Av övervakningsavtalets huvudbestämmelser som

införlivas med svensk rätt genom EES-lagen följer att även EFTA-

institutionernas domar och beslut skall gälla i Sverige.

Utskottet tar i ett senare avsnitt upp mer allmänna frågor rörande

EES-lagen. I det följande behandlas därför endast de särskilda reglerna

i lagen som rör konkurrensområdet.

I propositionens bilaga 11 (Näringsdepartementet) bereds riksdagen

tillfälle att ta del av av vad som anförts under bl.a. avsnittet Konkur-

rensreglerna (avsnitt 5.1), där en översiktlig redogörelse lämnas för

reglerna och deras införlivande.

I motion E6 (-) av Sten Söderberg riktas kritik mot att reglerna på

konkurrensområdet är spridda på olika delar i avtalskomplexet. Enligt

motionärens uppfattning bidrar detta till att regelsystemet blir än mer

svåröverskådligt. Han pekar vidare på att vissa regler skall införlivas

genom lag, andra genom regeringsförordning. I motionen ifrågasätts

om inte de konkurrensrättsliga bestämmelserna borde samlas i en

särskild lag. Motionären begär ett uttalande av riksdagen om vad som

anförts om de juridiska aspekterna på EES-avtalet (yrkande 1 delvis).

Näringsutskottet betonar i sitt yttrande vikten av att EES-avtalet

behandlas som en helhet i detta lagstiftningssammanhang. Därigenom,

menar näringsutskottet, klargörs sambanden mellan de olika bestäm-

melserna i avtalet tydligare än vad som skulle bli fallet om de delades

upp i olika lagar. Vidare anförs att konkurrensreglernas centrala

ställning markeras genom den av regeringen valda metoden. Näringsut-

skottet framhåller önskvärdheten av att det främst för berörda företag

skapas en lättillgänglig sammanställning av de konkurrensrättsliga be-

stämmelserna och den rättspraxis som har utvecklats inom EG.

EES-utskottet vill för egen del understryka att för EES-området

gemensamma konkurrensbestämmelser är ett nödvändigt komplement

till avtalets regler om fri rörlighet över gränserna. Effektiv konkurrens

är sålunda en förutsättning för att EES-marknadens fulla potential

skall kunna utnyttjas för förverkligande av avtalets mål. Konsumenter-

nas intressen främjas genom den prispress och det varierade utbud av

varor och tjänster som åstadkoms. Särskilt inom hittills skyddade

sektorer eller branscher kan en skärpt konkurrens leda till en ökad

effektivitet till nytta för konsumenterna.

Vidare avses gemensamma konkurrensbestämmelser säkerställa att

företagen i alla 19 länder far så lika konkurrensförutsättningar som

möjligt. En sådan snedvridning av konkurrensen som kan uppkomma

genom åtgärder av företagen eller avtalsparterna — t.ex. genom kartel-

ler eller protektionism i olika former — kommer således att motver-

kas. Inte heller kommer antidumpningsåtgärder att kunna vidtas i

princip. Enligt utskottets mening ligger det ett stort värde i att svenska

företag nu kommer att möta icke-diskriminerande villkor på hela

EES-marknaden. Utskottet ställer sig därför bakom avtalets bestämmel-

ser på konkurrensområdet.

När det gäller de lagtekniska aspekterna på hur konkurrensreglerna

skall införlivas med svensk rätt kan EES-utskottet för sin del finna

visst fog för synpunkten att det föreslagna regelsystemet kan te sig

1992/93: EU 1

75

svårtillgängligt. Den ordning som motionären förespråkar skulle visser-

ligen förbättra överskådligheten. Samtidigt skulle, enligt utskottets me-

ning, en särskild lag avseende konkurrensområdet innebära en oaccep-

tabel uppsplittring av EES-reglerna. I det föregående har utskottet

betonat att gemensamma konkurrensregler är en förutsättning för att

den fria rörligheten skall kunna upprätthållas. De har därför sitt

naturliga sammanhang i EES-lagen. Utskottet noterar att de remissin-

stanser som har kommenterat frågan inte har lämnat förslag till någon

annan lösning.

EES-utskottet avstyrker således önskemålet i motion E6 i denna del.

Beträffande utskottets ställningstagande till motionsyrkandet i dess

helhet hänvisas till avsnitt 4. Utskottet tillstyrker därmed regeringens

förslag till EES-lag såvitt gäller konkurrensreglerna.

Utskottet delar näringsutskottets uppfattning om vikten av att en

sammanställning görs av konkurrensreglerna och EG-domstolens prax-

is. Frågan om hur företag skall informeras om EES-avtalets konkur-

rensbestämmelser bereds, enligt vad utskottet har inhämtat, inom

regeringskansliet i samverkan med Konkurrensverket och företagsorga-

nisationer. Vidare har regeringen nyligen uppdragit åt länsstyrelserna

att informera om konkurrensreglerna i avtalet. Utskottet vill även peka

på att Konkurrensverket enligt sin instruktion (1992:820) har till

uppgift att informera om EG:s konkurrensbestämmelser och motsva-

rande regler i EES-avtalet.

I propositionens bilaga 1 (Utrikesdepartementet) tas särskilt upp frågan

i vilken mån de s.k. gruppundantagsförordningarna kan anses utgöra

verkställighetsföreskrifter till EES-lagen.

EG-kommissionen har i förordningar om gruppundantag angett

bestämda typer av avtal som på vissa villkor undantas från kartellför-

budet i Romfördraget. Dessa förordningar har genom införande i en

bilaga till EES-avtalet gjorts till en del härav. I propositionen görs

bedömningen att gruppundantagsförordningarna kan ses som verkstäl-

lighetsföreskrifter till EES-lagen. De skulle därmed inte behöva lag-

form utan kan införlivas med svensk rätt genom regeringsförordning.

Enligt vad utskottet har inhämtat har denna fråga kommit i en ny

belysning genom det förslag till en ny konkurrenslagstiftning som

remitterades till Lagrådet i juni 1992. Förslaget har som utgångspunkt

att gruppundantagen även i denna lag — som avser den svenska

marknaden — har karaktär av verkställighetsföreskrifter. En skillnad i

förhållande till EES-lagen är att konkurrenslagen för upplysnings skull

innehåller en regel om bemyndigande för regeringen eller den myn-

dighet som regeringen bestämmer att utfärda föreskrifter om gruppun-

dantag. Lagrådet har ifrågasatt metodens förenlighet med bestämmel-

serna i 8 kap. 2 § regeringsformen. Som en lösning på problemet har

Lagrådet föreslagit att materiella bestämmelser om gruppundantag in-

förs i själva lagtexten.

Utskottet konstaterar att frågan om gruppundantagen inte har tagits

upp av Lagrådet i samband med behandlingen av förslaget till EES-lag.

I avvaktan på regeringens ställningstagande till Lagrådets synpunkter

1992/93:EU1

76

rörande förslaget till en ny svensk konkurrenslag anser utskottet att

riksdagen inte bör göra något uttalande beträffande möjligheten att

förordningsvägen införa regler om gruppundantag. Utskottet vill dock

påpeka att det givetvis inte kan bli aktuellt med olika lösningar

beträffande gruppundantagen på EES-området och i vårt nationella

regelverk. Skulle regeringen följa Lagrådets förslag bör en motsvarande

ändring göras i EES-lagen.

Vad som anförs i propositionens bilaga 11 beträffande konkurrens-

reglerna föranleder inte några erinringar från utskottets sida.

9.2 Statliga stödåtgärder

Ett viktigt led i konkurrenspolitiken inom EG utgör de bestämmelser

som reglerar offentlig stödgivning till företag. En fri konkurrens inom

och mellan länderna kan inte åstadkommas om olika företag far

ekonomiskt stöd för sin verksamhet från det allmänna. Genom EES-

avtalet åtar sig EFTA-länderna att tillämpa motsvarande regler för

statsstöd som råder inom EG. Avtalsbestämmelserna på området finns

i artiklarna 61—64 och bilaga XV.

Under detta avsnitt tar utskottet främst upp statliga stödåtgärder och

återkommer i följande avsnitt till de frågor som rör kommunala

stödåtgärder.

Principiella förbud mot konkurrenssnedvridande stöd till enskilda

företag finns redan i flera internationella överenskommelser som Sve-

rige under senare år slutit inom t.ex. GATT och EFTA samt i

frihandelsavtalet med EG.

EES-avtalets konsekvenser för Sverige såvitt avser regionalpolitiken

redovisas i bilaga 9 (Arbetsmarknadsdepartementet) till propositionen.

Därvid görs den bedömningen att det nuvarande svenska regionalpoli-

tiska stödet till företag överensstämmer med EES-avtalets grundtanke

och att något behov av ändringar av regionalpolitiken därför inte

föreligger för närvarande. I bilaga 11 (Näringsdepartementet) redovisas

avtalets konsekvenser för det offentliga stödet till näringslivet och

framhålls att några anpassningsåtgärder inte heller är nödvändiga på

detta område. I båda bilagorna bereds riksdagen tillfälle att ta del av

vad som anförs.

Enligt artikel 61 i EES-avtalet gäller som en allmän princip att

offentligt stöd som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen

och därmed påverkar handeln mellan avtalsparterna inte är förenligt

med avtalet. Stöd av social karaktär till enskilda konsumenter och stöd

i samband med naturkatastrofer o.d. är dock undantagna från det

generella stödförbudet. Dessutom anges i artikel 61.3 fyra olika ända-

mål för vilka stöd kan tillåtas inom EES. Som förenliga med avtalet

kan sålunda följande anses:

a) stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där

levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på

sysselsättning,

1992/93:EU1

b) stöd för att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt

europeiskt intresse eller för att avhjälpa en allvarlig störning i en

EG-medlemsstats eller EFTA-stats ekonomi,

c) stöd för att underlätta utveckling av viss näringsverksamhet eller

vissa regioner, i den mån det inte påverkar handeln i negativ riktning i

en omfattning som strider mot det gemensamma intresset,

d) stöd av annat slag i enlighet med vad Gemensamma EES-kommit-

tén närmare kan ange.

Främst ändamålen under punkterna a och c möjliggör att regionalpoli-

tiskt företagsstöd kan lämnas i EG resp. EFTA-staterna. Till avtalets

huvudbestämmelser om offentliga stödåtgärder har avtalsparterna fogat

en gemensam deklaration. Där uppmärksammar parterna att även om

regioner inte är berättigade till stöd enligt artikel 61.3 a och c, så kan

en prövning göras utifrån andra kriterier, t.ex. mycket låg befolknings-

täthet.

All stödgivning inom EES skall, enligt artikel 62, anmälas, granskas,

godkännas och övervakas. Stöd som lämnas i EG-staterna skall be-

handlas av EG-kommissionen, medan stöd som lämnas i EFTA-länder-

na skall övervakas av EFTA:s övervakningsmyndighet, ESA. ESA:s

uppgifter och befogenheter på området för offentligt stöd definieras i

protokoll 26 till EES-avtalet och i protokoll 3 till övervakningsavtalet.

Stödåtgärder far i princip inte vidtas innan ESA har fastställt att de

är förenliga med EES-avtalet. Alla planer på att införa nya stöd liksom

ändringar av regler i befintliga stödprogram skall anmälas till ESA

innan de verkställs. ESA kan besluta att stödåtgärder som strider mot

EES-avtalet skall ändras eller upphävas. ESA har också rätt att begära

att ett land kräver att mottagaren av ett stöd återbetalar stödet om det

anses strida mot EES-avtalet. ESA saknar emellertid rättsliga medel att

tvångsvis genomdriva ett sådant beslut i ett EFTA-land.

ESA:s beslut beträffande offentliga stödåtgärder riktar sig till stater-

na. Om en berörd EFTA-stat inte följer ESA:s beslut inom en viss

föreskriven tid, far ESA, liksom andra EFTA-stater som har intresse i

saken, väcka talan mot staten i fråga för fördragsbrott vid EFTA-

domstolen.

I syfte att säkerställa enhetliga riktlinjer för övervakningen skall

EG-kommissionen och ESA samarbeta i enlighet med bestämmelser i

protokoll 27 till EES-avtalet.

Vidare föreskrivs i artikel 64.1 i EES-avtalet en särskild procedur

för införande av skyddsåtgärder vid offentliga stödåtgärder som

snedvrider konkurrensen.

I bilaga XV till EES-avtalet finns ett antal icke-bindande rättsakter,

som närmare anger förutsättningarna för att regionalpolitiskt stöd skall

fa lämnas till företag. Inom EES skall ESA enligt artikel 24 i övervak-

ningsavtalet utfärda motsvarande icke-bindande rättsakter samt överva-

ka att stöd som lämnas inom EFTA-länderna överensstämmer med vad

rättsakterna föreskriver. Dessa icke-bindande rättsakter behöver inte

införlivas med svensk lagstiftning, men skall ändå vara vägledande för

tillämpningen av artiklarna 61 och 62 i avtalet.

1992/93: EU 1

78

Under förutsättning att propositionen avslås och ärendet återförvisas

till regeringen begär Lars Werner m.fl. (v) i motion E10 yrkande 30

en redovisning från regeringen av EES-avtalets konsekvenser för regio-

nalpolitiken på kort och lång sikt.

Utskottet erinrar om att den svenska regionalpolitiken innefattar

både åtgärder av allmänt näringslivsfrämjande karaktär och företagsin-

riktade insatser främst i de s.k. stödområdena. I dag finns två perma-

nenta stödområden, benämnda 1 och 2, som tillsammans omfattar

60 % av landets yta men bara 8 % av befolkningen. Stöd till företag

inom dessa områden kan lämnas i form av lokaliserings-, utvecklings-

och sysselsättningsbidrag, transportstöd samt nedsatta socialavgifter.

Högsta bidragsnivå i samband med investeringar i byggnader och

maskiner är 35 % i stödområde 1 och 20 % i stödområde 2. Riksda-

gen har under våren 1992 beslutat utöka den geografiska omfattningen

och även de stödberättigade verksamheterna när det gäller systemet

med nedsatta socialavgifter (prop. 1991/92:100 bil. 11, bet.

1991/92:AU13, rskr. 175 och 176). Nedsättningen gäller dock inte för

verksamheter såsom malmgruvor, massa- och pappersindustri samt

järn-, stål- och ferrolegeringsverk, eftersom stöd till dessa verksamheter

kan betraktas som konkurrenssnedvridande på den internationella

marknaden. Riksdagen beslutade samtidigt att återinföra systemet med

lokaliseringslån som avskaffades år 1990.

En viktig utgångspunkt för svensk regionalpolitik är att näringslivet

i våra glesbefolkade regioner behöver kompenseras för konkurrens-

nackdelar i dessa områden. En gles befolkning innebär att avstånden

till de inhemska marknaderna blir längre och kostnaderna för infra-

strukturen högre. Ett av syftena med regionalpolitiskt stöd är därför att

ge företag i glesbefolkade regioner likvärdiga förutsättningar jämfört

med företag i andra delar av landet. Utskottet vill emellertid påpeka att

utformningen av det nuvarande regionalpolitiska stödet till företag

under senare år delvis har anpassats till utvecklingen i EFTA och EG.

Riksdagens regionalpolitiska beslut år 1990 (prop. 1989/90:76, bet.

1989/90:AU13, rskr. 346) innebar en viss förskjutning från direkta

företagsinriktade stöd till åtgärder för en förbättrad näringslivsmiijö i

stödområdena. Detta var ett led i en strävan från statsmakternas sida

att i görlig mån avveckla stödet till olika industrisektorer i syfte att

undvika snedvridning av handeln och skapa sunda konkurrensförut-

sättningar. Regionalpolitiken i Sverige handlar alltså i stor utsträck-

ning om att utforma infrastrukturen inom sektorer såsom t.ex. högre

utbildning, forskning, hälsovård, kultur, kommunikationer och jord-

bruk så att den ger förutsättningar för en god utveckling i landets alla

delar. Såsom påpekas i propositionen berörs inte sådana åtgärder av

EES-avtalet i den mån de inte snedvrider konkurrens och påverkar

handeln mellan avtalsparterna på ett sätt som strider mot det gemen-

samma intresset.

Enligt utskottets mening är det angeläget att stöd även i fortsättning-

en kan utgå till företag i områden med regionalpolitiska problem.

Avtalet ger denna möjlighet. Utskottet anser således att de stödformer

som syftar till att ge kompensation för permanenta konkurrensnackde-

1992/93 :EU1

79

lar i vissa delar av landet, t.ex. transportstödet, är förenliga med EG:s

regler, eftersom de inte försätter de berörda företagen i en bättre

konkurrenssituation, endast i en mer likvärdig, jämfört med andra

företag. Utskottet vill också hänvisa till att avtalsparterna i den gemen-

samma deklarationen till EES-avtalet bl.a. uttalat att mycket låg be-

folkningstäthet är ett kriterium som skall vägas in när förutsättningar-

na för stödgivning enligt avtalet bedöms.

Utskottet gör alltså samma bedömning som regeringen, nämligen att

det nuvarande regionalpolitiska stödet till företag överensstämmer med

EES-avtalets grundtanke att stöd inte Sr snedvrida konkurrensen och

handeln på ett sätt som strider mot det gemensamma intresset. Regio-

nalpolitikens nuvarande inriktning och den gemensamma deklaratio-

nens utformning innebär att Sverige även i fortsättningen bör kunna

bedriva en regionalpolitik med i stort sett samma inriktning och minst

samma omfattning som i dag. Som påpekas i propositionen är det dock

inte möjligt att alltid på förhand exakt bedöma om en viss typ av stöd

är förenlig med EES-avtalet eller inte. De ovan nämnda icke bindande

rättsakterna ger visserligen ytterligare vägledning, men de är inte

heltäckande. Den annorlunda regionala problembilden i Sverige jäm-

fört med EG-länderna — vår låga befolkningstäthet och de långa

avstånden — är också en viktig faktor vid avtalets tolkning. Utskottet

vill därför, i likhet med föredragande statsrådet, inte utesluta att det i

vissa avseenden i framtiden kan bli nödvändigt med modifieringar av

det svenska regionalpolitiska företagsstödet. Utskottet vill i samman-

hanget hänvisa till vad den för regionalpolitiska frågor ansvarige leda-

moten i EG-kommissionen, Bruce Millan, uttalat vid ett offentligt

framträdande i Stockholm nyligen. Enligt Bruce Millan är EG medve-

tet om de synnerligen speciella förhållanden som råder i norra Sverige.

EG har inga principiella invändningar mot det svenska regionalpolitis-

ka stödet. Däremot kan detaljer i stödformerna behöva övervägas.

Som anförs i arbetsmarknadsutskottets yttrande har Sverige således

inte anledning att på eget initiativ vidta några ändringar i sin regional-

politik av innebörd att minska företagsstödet. Skulle EFTA:s övervak-

ningsmyndighet, ESA, ha synpunkter på tillämpningen, får stödet

övervägas vid de förhandlingar som då kommer att äga rum. I yttran-

det påpekas att Sverige under åren 1985 och 1990 har gjort betydande

neddragningar av nivåerna på investeringsstöden. Det sistnämnda året

minskades också de permanenta stödområdena, så att de nu omfattar

endast 8 % av landets befolkning, vilket torde vara en ringa andel

jämfört med EG-länderna. Avslutningsvis vill EES-utskottet i likhet

med arbetsmarknadsutskottet understryka att det för svensk del är

angeläget att i den kommande utvecklingen av det europeiska samarbe-

tet med fasthet hävda vårt intresse av att föra en kraftfull regionalpoli-

tik med hänsyn till landets glesa befolkning, perifera läge, långa

avstånd och svåra klimatförhållanden.

Inte heller anser EES-utskottet att EES-avtalets regler om offentligt

stöd medför något krav på ändring av näringspolitiken. Samma be-

dömning gör näringsutskottet i sitt yttrande.

1992/93: EU 1

80

Genom det anförda far synpunkterna i motion E10 yrkande 30

anses tillgodosedda. Yrkandet har formellt avstyrkts under avsnitt 4.

Utöver vad som anförts ovan föranleder bilagorna 9 och 11 i de nu

aktuella delarna inte några uttalanden från utskottets sida.

9.3 Kommunala stödåtgärder

Enligt 2 kap. 8 § andra stycket kommunallagen (1991:900) får indi-

viduellt inriktat stöd från kommuner och landsting till enskilda nä-

ringsidkare bara lämnas om det finns synnerliga skäl för det. Bestäm-

melsen innebär att kommunalt och landstingskommunalt stöd av indi-

viduell natur på näringslivsområdet i princip inte får förekomma.

Beslut om sådant stöd kan överklagas av kommuninvånarna enligt 10

kap. 1 och 8 §§ kommunallagen.

Som redovisats i föregående avsnitt åtar sig EFTA-länderna genom

EES-avtalet att anpassa sina regler för offentligt företagsstöd till den

ordning som råder inom EG. Huvudregeln i artikel 61 i EES-avtalet

— vilken motsvarar artikel 92 i Romfördraget — är att stöd som ges av

EG:s medlemsstater och EFTA-stater eller med hjälp av statliga medel,

av vilket slag det än är, inte är tillåtet om stödet snedvrider eller hotar

att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss

produktion. En ytterligare förutsättning för att stödet skall vara otill-

låtet är att det påverkar handeln mellan avtalsparterna.

1 artikeln räknas särskilt upp fåll då stöd är eller kan anses vara

förenligt med avtalet. Som förenligt med avtalet kan sålunda anses stöd

för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstan-

darden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsätt-

ning. Som förenligt med avtalet kan vidare anses stöd för att underlätta

utvecklingen av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det

inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider

mot det gemensamma intresset. De avtalsslutande parterna har i en

gemensam deklaration i anslutning till EES-avtalet uttalat att låg

befolkningstäthet är ett kriterium som skall vägas in när förutsättning-

arna för stödgivning enligt avtalet skall prövas.

Av artikel 6 i EES-avtalet följer att sådana bestämmelser i avtalet

som är identiska med motsvarande artiklar i Romfördraget skall tolkas

och tillämpas i enlighet med relevanta avgöranden av EG-domstolen

som meddelats före undertecknandet av EES-avtalet.

Enligt artikel 62 skall all stödgivning som lämnas i EFTA-länderna

anmälas till, godkännas och övervakas av EFTA:s övervakningsmyndig-

het, ESA.

I propositionen föreslås att bl.a. artiklarna 61—63 i EES-avtalet skall

införlivas med svensk rätt genom en lag om ett europeiskt ekonomiskt

samarbetsområde, EES-lagen. Till införlivandefrågorna återkommer ut-

skottet i avsnitt 16. Förslaget innebär att avtalets bestämmelser om

offentligt stöd blir gällande som svensk lag.

I propositionen föreslås vidare att det i EES-lagen tas in särskilda

bestämmelser, 6—8 §§, som gäller offentliga stödåtgärder.

1992/93: EU 1

81

6 Riksdagen 1992193. 20 saml. Nr 1. Del 1

I 6 § föreskrivs en viss begränsning av svenska myndigheters pröv-

ningsrätt av offentligt stöd. Bestämmelsen tar sikte på fall då regering-

en eller den myndighet som regeringen bestämmer har anmält en

stödåtgärd till EFTA:s övervakningsmyndighet, ESA. Innan ett laga-

kraftvunnet beslut av ESA eller beslut av EFTA-domstolen föreligger i

saken far svenska myndigheter — i praktiken kammarrätterna och

Regeringsrätten — pröva tillåtligheten av stödet endast om särskilda

skäl föreligger.

Enligt 7 § i lagförslaget är kommuner och landsting skyldiga att

lämna upplysningar till regeringen eller den myndighet som regering-

en bestämmer om alla former av stöd som planeras och som kan bli

föremål för prövning av ESA.

En särskild bestämmelse om upphävande av kommunala beslut

föreslås införd genom 8 §. Bestämmelsen ger regeringen möjlighet att

upphäva sådana stödåtgärder som har beslutats av kommuner och

landsting. En förutsättning är att ESA, genom beslut som vunnit laga

kraft, eller EFTA-domstolen funnit att åtgärden strider mot artikel 61 i

EES-avtalet. Bestämmelsen i 8 § skall inte tillämpas, om en svensk

myndighet, dvs. en kammarrätt eller Regeringsrätten, har funnit att

kommunens eller landstingets beslut är förenligt med artikel 61, eller

om denna fråga alltjämt är föremål för sådan prövning.

I fråga om rättelse av verkställighet när ett beslut har upphävts skall

regeln i 10 kap. 15 § kommunallagen gälla. Denna regel tar sikte på

beslut som redan har verkställts. Om beslutet har upphävts genom ett

avgörande som har vunnit laga kraft, skall det organ som har fattat

beslutet se till att verkställigheten rättas i den utsträckning som det är

möjligt. I propositionen aviseras regler om återbetalning av statligt stöd

som befunnits fördragsstridigt. Skulle enligt propositionen undantags-

vis en fråga om återbetalning av ett kommunalt stöd aktualiseras får

denna lösas inom ramen för en sedvanlig tillämpning av offentligrätts-

liga och civilrättsliga regler.

1 motion El av Birgitta Hambraeus (c) anförs att den föreslagna

begränsningen av möjligheten till kommunala stödåtgärder är ett

mycket allvarligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Motionären

menar att svenska kommuner inte är jämförbara med lokala enheter i

EG-länderna. Kommunerna är juridiska personer, och den grundlags-

fästa kommunala beskattningsrätten finns enligt motionären veterligen

ingen annanstans. Enligt motionären är det alltså tydligt att kommuna-

la stöd inte är statliga. Motionären anser därför att lagregler om

upplysningsskyldighet för kommunerna och rätt för regeringen att

upphäva kommunala beslut inte bör införas. En liknande uppfattning

förs fram i motion E10 yrkande 11 av Lars Werner m.fl. (v).

Konstitutionsutskottet konstaterar i sitt yttrande att åtagandena enligt

EES-avtalet innebär att avtalets bestämmelser om offentliga stödåtgär-

der även omfattar sådant stöd som lämnas av kommuner och lands-

ting. EES-utskottet har samma uppfattning. I flera avgöranden från

EG-domstolen har det nämligen slagits fast att alla former av offentligt

stöd från såväl statliga och regionala som lokala organ omfattas av

1992/93: EU 1

82

reglerna i artikel 61. Genom artikel 6 i EES-avtalet är Sverige bundet

att tillämpa och tolka artikel 61 i enlighet med EG-domstolens avgö-

randen.

Med anledning av vad som anförs i motionerna vill EES-utskottet

vidare framhålla att den kommunala självstyrelsen aldrig kan vara

total. I förarbetena till regeringsformen (prop. 1973:90 s. 190) under-

ströks att arbets- och befogenhetsfördelningen mellan stat och kom-

mun i ganska vid omfattning måste kunna ändras i takt med samhälls-

utvecklingen. Termen kommunal självstyrelse kan anses ge uttryck för

principen om en självständig och inom vissa ramar fri bestämmande-

rätt. Enligt motiven till kommunallagen (prop. 1990/91:117 s. 23) ger

regeringsformen stöd för att riksdagen genom lag bestämmer grunder-

na för kommunernas och landstingens organisation och arbetsformer

och för den kommunala beskattningen. Vidare är det riksdagen som

genom lag bestämmer kommunernas och landstingens befogenheter

och åligganden. Graden av självstyrelse avgörs följaktligen ytterst av

formerna för samverkan mellan staten och den kommunala sektorn.

Lagrådet har i ett ärende rörande begränsningar av den kommunala

beskattningsrätten uttalat uppfattningen att inskränkningar i den kom-

munala självstyrelsen bl.a. får bedömas med hänsyn till arten och

omfattningen av inskränkningarna och att gränsdragningen inom vissa

ramar snarare är en politisk än en rättslig fråga (prop. 1989/90:150 bil.

4.4 s. 32 f.).

Konstitutionsutskottet finner det godtagbart från konstitutionella ut-

gångspunkter att det i lag föreskrivs begränsningar av kommunernas

och landstingens möjligheter att lämna sådant stöd som avses i artikel

61. Utskottet hänvisar till att det redan finns en sådan föreskrift i

kommunallagen. Rätten att fa lagligheten av ett beslut om stödåtgärder

prövad är dock enligt kommunallagen förbehållen medlem i kommu-

nen eller landstinget, påpekar utskottet. Inom en viss klagotid har

medlemmen rätt att överklaga beslutet hos kammarrätten, som kan

upphäva beslutet. Konstitutionsutskottet konstaterar att det genom

förslaget i propositionen införs en ny ordning vid sidan av laglighets-

prövningen enligt kommunallagen när det gäller ingripande mot kom-

muners och landstings beslut om stödåtgärder. Under vissa speciella

förutsättningar skall regeringen nämligen kunna upphäva sådana be-

slut. Konstitutionsutskottet anser att förslaget inte är helt invändnings-

fritt, eftersom det innebär en ny form av statlig uppsikt över kommu-

ner och landsting. I yttrandet görs emellertid den bedömningen att de

föreslagna föreskrifterna torde vara erforderliga för att Sverige skall

kunna uppfylla sina förpliktelser enligt EES-avtalet.

Konstitutionsutskottet påpekar vidare att regeringens förslag innebär

att samma regler gäller i fråga om rättelse av verkställighet som vid

laglighetsprövningen enligt kommunallagen. För det fall ett beslut

upphävs som redan är verkställt innebär lagförslaget nämligen att det

organ som fattat beslutet skall se till att verkställigheten rättas i den

utsträckning som det är möjligt. Skulle återbetalning av ett kommunalt

stöd aktualiseras får enligt utskottet denna fråga lösas inom ramen för

en sedvanlig tillämpning av offentligrättsliga och civilrättsliga regler.

1992/93: EU 1

83

Sammanfattningsvis har konstitutionsutskottet ingen erinran mot

propositionen i denna del.

EES-utskottet har inte heller någon invändning mot propositionens

förslag såvitt nu är i fråga. Beträffande frågan om regeringens prövning

av beslut om kommunala stödåtgärder vill utskottet tillägga att en

motsvarande befogenhet för regeringen att upphäva kommunala beslut

är intagen i lagen (1992:138) om tillämpning av avtal mellan Sverige,

Norge och EEG om civil luftfart, en lag som föreslås upphävd genom

EES-lagen. 1 den förstnämnda lagen förekommer ett övervakningsför-

farande på statsstödsområdet som har stora likheter med det som

föreskrivs i EES-avtalet. Vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget av-

styrktes för övrigt ett motionsyrkande (c), i vilket ifrågasattes om

regeringen skulle kunna upphäva ett kommunalt stödbeslut (prop.

1991/92:29, bet. 1911/92:TU4, rskr. 111).

Enligt EES-utskottets mening kan man utgå från att det endast i

undantagsfall kan förekomma att en kommunal stödåtgärd strider mot

artikel 61 i avtalet. På grund av bestämmelsen i 2 kap. 8 § andra

stycket kommunallagen är nämligen kommunernas och landstingens

kompetens att utge individuellt inriktat stöd till näringsidkare redan

nu mycket begränsad. Det måste också beaktas att det endast är sådana

stödåtgärder som snedvrider eller hotar snedvrida konkurrensen och

som dessutom påverkar handeln mellan de avtalsslutande parterna,

som är förbjudna enligt EES-avtalet. Sålunda torde exempelvis stöd

från en glesbygdskommun i syfte att rädda en nedläggningshotad

livsmedelsaffär eller bensinstation knappast kunna anses falla inom

ramen för det otillåtna.

Kommunernas och landstingens redan nu starkt begränsade möjlig-

heter att stödja enskilda näringsidkare påverkas således inte av EES-

avtalet. Inte heller bör det i andra avseenden uppkomma några olägen-

heter för kommunerna till följd av avtalets regler om offentligt stöd.

Vid utskottets offentliga utfrågning har det från Kommunförbundets

sida anförts att de eventuella olägenheterna inskränker sig till ett visst

administrativt merarbete som sammanhänger med rapporteringsskyl-

digheten. Enligt utskottets mening torde denna nackdel kunna undvi-

kas eller minskas om kommunerna erhåller information om hur

denna skyldighet skall fullgöras och om de rutiner som lämpligen bör

tillämpas då stödåtgärd planeras. Utskottet vill understryka vikten av

att regeringen inför ikraftträdandet av EES-avtalet lämnar en fyllig

sådan information till kommunerna.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna El och E10 yrkan-

de 11.

I motion E6 av Sten Söderberg (-) framhålls bl.a. att förslaget i

7—8 §§ EES-lagen bör justeras till att omfatta även landsting

(yrkande 1 delvis). Utskottet vill påpeka att en sådan justering gjordes

redan i det lagförslag som remitterades till Lagrådet. Motionärens

önskemål i den här delen är alltså redan tillgodosett.

I motion E9 av Hans Göran Franck (s) hänvisas till vad Lagrådet

anfört i fråga om möjligheten för regeringen att upphäva kommunala

beslut om stödåtgärder. Enligt motionären bör lagförslaget ändras i

1992/93:EU1

84

enlighet med Lagrådets förslag. Utskottet konstaterar att det ändrings-

förslag av Lagrådet, som motionären syftar på, biträtts i propositionen

genom att ett andra stycke lagts till 8 § EES-lagen (se prop. bil. 1

s. 163). Även den nu nämnda motionen är således tillgodosedd i

denna del.

Motionerna E6 och E9 har i sin helhet avstyrkts av utskottet i

avsnitt 4.

Utskottets ovan gjorda ställningstaganden innebär att utskottet till-

styrker regeringens förslag till 6—8 §§ i EES-lagen.

9.4 Offentlig upphandling

Inom EG har tidigare antagits flera direktiv för offentlig upphandling

av varor, av bygg- och anläggningsarbeten och för upphandling inom

sektorerna vatten, energi, transport och telekommunikationer. Den 1

juni 1992 antogs vidare ett direktiv för upphandling av tjänster vilket

träder i kraft inom EG den 1 juli 1993. Bland de tjänster som skall

omfattas kan nämnas landtransporter, taxitjänster, kurirtransporter,

flygtransporter och posttjänster. För en annan grupp av tjänster skall

gälla mindre detaljerade regler. Det gäller hotell- och restaurangtjäns-

ter, rälsbunden trafik, sjötransporter, utbildning, hälso- och sjuk-

vårdstjänster samt tjänster inom kultur- och fritidssektorn.

Den gemensamma nämnaren för EG:s regelverk på området är den

öppna marknaden. I detta begrepp ligger att ingen upphandling får

göras på ett sådant sätt att vissa leverantörer särbehandlas. Grunden för

all upphandling skall vara att den sker affärsmässigt och i fri konkur-

rens. För att mellannationell upphandling med full konkurrens skall

fungera krävs kontrollmekanismer. Inom EG övervakar kommissionen

att upphandlingsreglerna följs. Därutöver har öppnats en möjlighet för

missnöjda anbudsgivare att få till stånd en opartisk prövning av hur en

upphandling skötts av upphandlaren. Anbudsgivare har också fått

möjlighet att erhålla skadestånd. Bestämmelser om prövning och

skadestånd finns i två s.k. rättsmedelsdirektiv.

EES-avtalet innebär att den offentliga upphandlingen inom EG

öppnas för konkurrens också från EFTA-länderna, liksom att EG-

länderna får möjlighet att konkurrera vid den offentliga upphandling-

en i EFTA-länderna. Upphandlingen inom EES-området skall följa

enhetliga regler som bygger på EG:s regelverk. Genom artikel 65 i

EES-avtalet och bilaga XVI åtar sig EFTA-länderna att genomföra de

direktiv som nu finns inom EG med undantag för det ena rättsmedels-

direktivet och det första tjänstedirektivet, som beslutats efter den 31

juli 1991.

EG-kommissionen och EFTA:s övervakningsmyndighet ESA skall

övervaka att upphandlingsreglerna efterlevs på EES-området. ESA

skall svara för övervakningen när den upphandlande enheten hör

hemma i ett EFTA-land och kommissionen när den upphandlande

enheten har sitt säte inom EG.

Nuvarande svenska bestämmelser på området finns i upphandlings-

förordningen (1986:366) och i förordningen (1980:849) om tillämp-

1992/93:EUI

ning av GATT-överenskommelsen om statlig upphandling. De kom-

munala upphandlingsreglementena ansluter i stora drag till upphand-

lingsförordningen.

I propositionens bilaga 6 (Finansdepartementet) bereds riksdagen

tillfälle att ta del av vad som anförs i bilagan om EES-avtalets konse-

kvenser på bl.a. upphandlingsområdet. Av redogörelsen framgår att en

arbetsgrupp inom Finansdepartementet ser över de regeländringar som

behövs på grund av EES-avtalet och att gruppen avlämnat en prome-

moria, Ds 1992:4 Offentlig upphandling och EES — ett lagförslag,

vilken remissbehandlats. I bilagan anges att regeringen har för avsikt

att förelägga riksdagen ett förslag till lag om offentlig upphandling

under hösten 1992.

Sedan propositionen beslutats har arbetsgruppen avlämnat ytterliga-

re en promemoria, Ds 1992:62 Offentlig upphandling och EES — del

II tjänsteupphandling m.m., som också remissbehandlats.

Därefter har en lagrådsremiss grundad på förslagen i de båda prome-

moriorna beslutats. I lagrådsremissen föreslås en lag om offentlig

upphandling som skall träda i kraft den dag regeringen bestämmer,

vilket i praktiken betyder att den träder i kraft samtidigt med EES-

avtalet. Den del av lagen som bygger på EG:s tjänstedirektiv skall

enligt lagrådsremissen dock inte sättas i kraft samtidigt med lagen i

övrigt, eftersom direktivet inte träder i kraft inom EG förrän den 1

juli 1993.

Finansutskottet redovisar i sitt yttrande de viktigaste skillnaderna

mellan nuvarande svenska upphandlingsbestämmelser och det regel-

verk som avses gälla inom EES. Av redovisningen framgår bl.a.

följande.

1. All offentlig upphandling, såväl den statliga som den kommunala,

måste författningsregleras. Detta gör det nödvändigt att de nya reglerna

erhåller lagform.

2. Svenska upphandlare kommer att behöva utannonsera sina upp-

handlingar över s.k. tröskelvärden inte bara i Sverige, utan även

internationellt i Europeiska gemenskapernas tidning (EGT).

3. Upphandlingsbeslut skall kunna överprövas i domstol. Under

förfarandet skall en anbudsgivare kunna fa rättelse. Efter avslutad

upphandling kan en anbudsgivare, vars anbud förkastats på oriktiga

grunder, tillerkännas skadestånd.

4. Kretsen av upphandlare som omfattas utvidgas till statliga och

kommunala bolag och till i speciella fall även privata företag.

5. EG:s regelverk innehåller s.k. tröskelvärden som innebär att de

olika direktiven är tillämpliga endast om upphandlingen uppgår till

eller överskrider dessa tröskelvärden. På varu- och tjänsteområdena är

tröskelvärdet i dag 200 000 ecu (ca 1,5 mkr) och för bygg- och

anläggningsentreprenad 5 000 000 ecu (ca 37,5 mkr). Inom sektorer-

na vattenförsörjning, energi, transport och telekommunikationer, de

s.k. försörjningssektorerna, gäller särskilda tröskelvärden. För upp-

handling av bygg- och anläggningsentreprenader är tröskelvärdet

1992/93:EU1

86

5 000 000 ecu. Vid varuupphandling är tröskelvärdet 600 000 ecu

(ca 4,5 mkr) för telekommunikationssektorn och 400 000 ecu

(ca 3 mkr) för de andra sektorerna.

EES-utskottet vill understryka att den öppna marknad för offentlig

upphandling som följer med EES-avtalet kommer att bli av mycket

stor betydelse inte minst beloppsmässigt. Den offentliga upphandlingen

i EG-länderna beräknas enligt propositionen (bilaga 1 s. 32) uppgå till

ca 4 500 miljarder kronor per år, dvs. mer än 12 miljarder per dag.

Vid utskottets offentliga utfrågning upplystes att upphandlingen inom

EG motsvarar ca 10 % av BNP och inom EFTA-länderna ca 6 % av

BNP. Undersökningar visar att den offentliga upphandlingen i EG till

den helt övervägande delen sker hos inhemska producenter. Av en

redovisning som EFTA-sekretariatet publicerat, "Economic Aspects of

the European Economic Space", EFTA 1988, framgår att vid den

offentliga upphandlingen inom EG endast 2 % av aktuella varor och

tjänster upphandlades utanför det egna landet. Enligt EG-kommissio-

nen är prisnivån vid offentlig upphandling ca 20 % högre än den

skulle vara om uppköparen antog lägre utländska anbud.

Som framgår av det anförda har marknaden för offentlig upphand-

ling hittills varit mer eller mindre förbehållen nationella företag. I och

med att EES-avtalet träder i kraft öppnas denna marknad även för

svenska företag samtidigt som utländska företag far inträde på den

svenska. Den ökade konkurrensen vid offentlig upphandling bör på

sikt resultera i vinster för skattebetalarna. Vid utskottets offentliga

utfrågning såg företrädare för Svenska kommunförbundet positivt på

tillgången till en större upphandlingsmarknad och påpekade att ett av

de bästa sätten att minska kostnader är att åstadkomma ökad konkur-

rens. Den kommunala upphandlingen uppgår till omkring 120 miljar-

der kronor per år, och varje procents besparing blir därför betydande.

Företrädare för Landstingsförbundet har inför utskottet framfört sam-

ma uppfattning. Sverige kommer emellertid inte bara att vinna såsom

konsument, utan framför allt som producent av varor som säljs till den

offentliga sektorn. Svenska företag producerar i stor utsträckning kapi-

talvaror som upphandlas offentligt, t.ex. telefonväxlar, lastbilar, bussar,

tåg och generatorer. Dessa delar av den offentliga upphandlingen

överskrider också i allmänhet de tröskelvärden som måste uppnås för

att EG:s regelverk skall bli tillämpligt.

Utskottet anser sammanfattningsvis att de nya reglerna för offentlig

upphandling innebär stora fördelar för Sverige. Nackdelar finns emel-

lertid också, om än av avsevärt mindre betydelse. Så kommer till

exempel det nya upphandlingssystemet att bli mycket detaljerat och

komplext jämfört med nuvarande regler. Skälet härtill är den detaljer-

ingsnivå som präglar direktivtexterna. Enligt utskottets uppfattning

finns det därför ett stort behov av information till och kompetensut-

veckling hos såväl upphandlande offentliga organ som anbudsgivare

och leverantörer inom statlig och kommunal sektor. Utskottet vill

understryka vikten av att dessa behov tillgodoses i god tid innan de nya

upphandlingsreglerna börjar gälla. Behovet av föreskrifter, rådgivning,

1992/93:EU1

87

information och annan hjälp inför omställningen till ett nytt upphand-

lingssystem har påtalats i remissyttrandena över promemorian

Ds 1992:4.

Finansdepartementets arbetsgrupp har i sin andra promemoria för-

klarat sig dela remissinstansernas synpunkter om det angelägna i att

övergången till det nya systemet kan förberedas på myndighetsnivå så

snart som möjligt. I den ovan nämnda lagrådsremissen föreslås att

uppgiften anförtros en nyinrättad nämnd för offentlig upphandling.

Inledningsvis bör nämnden genom föreskrifter och allmänna råd spri-

da information om förändringarna och därmed också påverka upp-

handlingsrutinerna.

Frågor om offentlig upphandling och EES-avtalet tas upp i motion

E10 av Lars Werner m.fl. (v). I motionen framhålls att det skulle

innebära ett allvarligt avsteg från den kommunala självstyrelsens prin-

cip om den kommunala upphandlingen måste lagfästas. Motionärerna

anser att man kan ha en skärpt konkurrenslagstiftning som ingriper

mot osunda allianser mellan kommunpolitiker och lokala näringsidka-

re på ett mer effektivt sätt än vad som är möjligt i dag. Enligt

motionen måste man emellertid ha möjlighet i kommunerna att orga-

nisera s.k. förhandlingsupphandling, där hänsyn tas till miljö och

lokala kulturtraditioner. Motionärerna begär (yrkande 10) ett tillkän-

nagivande i saken.

EG-direktiven anger tre förfaranden vid upphandling, nämligen

det öppna förfarandet som innebär att alla intresserade får lämna in

anbud,

det selektiva förfarandet, som innebär att den som gör upphandlingen

får vända sig till vissa utvalda — selekterade — leverantörer och

erbjuda dem eller uppmana dem att om de så önskar lämna in anbud

avseende viss upphandling, samt

det förhandlade förfarandet, som innebär att enbart vissa utvalda

leverantörer tillfrågas och att deras anbud sedan förhandlas så att den

upphandlande myndigheten når ett visst avslut.

Det öppna förfarandet är i princip utgångspunkten för all offentlig

upphandling. Enligt promemorian Ds 1992:4, som bygger på EG-

direktiven, far förhandlingsupphandling i normalfallet bara tillgripas

först sedan något av eller båda de övriga förfarandena använts utan

framgång. Förhandlingsupphandling utan föregående annonsering skall

bara få användas i särskilt angivna fall, och utrymmet för sådan

upphandling bedöms vara förhållandevis litet.

I promemorian Ds 1992:62 (s. 63—64) tar arbetsgruppen upp den av

motionärerna aktualiserade frågan med anledning av att många remiss-

instanser ifrågasatt det lämpliga i att utrymmet för förhandlad upp-

handling är så noga angivet i arbetsgruppens tidigare förslag. Man har

ansett att förslaget kommer att leda till att rörelsefriheten begränsas i

alltför stor omfattning. Dagens förhandlingsupphandling har uppgivits

vara den vanligaste upphandlingsformen och den som också erbjuder

möjlighet att göra de bästa affärsmässiga bedömningarna.

Arbetsgruppen delar uppfattningen att utrymmet för förhandlings-

upphandling blivit begränsat men anför att den inom sitt uppdrag inte

1992/93:EU1

88

har möjlighet att tillgodose önskemålen om att utrymmet utvidgas

utöver vad som anges i direktivtext. Huruvida utrymmet är alltför

begränsat är enligt arbetsgruppen dock en fråga för en utvärdering av

den internationella tillämpningen av motsvarande regler. Lagrådsre-

missens förslag överensstämmer med arbetsgruppens.

Finansutskottet framhåller i sitt yttrande att det från svensk syn-

punkt inte kan ses som en nackdel att förhandlingsupphandling i sin

nuvarande form inte kommer att tillåtas inom EES. De i EG-direkti-

ven angivna upphandlingsförfarandena stärker affärsmässigheten i den

offentliga upphandlingen, anför utskottet.

EES-utskottet saknar anledning att göra en annan bedömning än

finansutskottet och avstyrker följaktligen motion E10 yrkande 10.

I motion E10 anförs också att om en viss produkt från exempelvis

ett svenskt företag har en bättre miljöprofil måste vi i Sverige ha rätt

att välja denna produkt även med ett EES-avtal. Detta är enligt

motionärerna en frågeställning som är ofullständigt utredd i proposi-

tionen. Frågan måste därför klarläggas och få ett positivt svar innan

avtalet kan antas. Under förutsättning att propositionen avslås yrkar

(yrkande 15) motionärerna att riksdagen hos regeringen begär en

redovisning av möjligheterna att ta miljöhänsyn vid upphandling enligt

EES-avtalet.

Frågan har tagits upp i lagrådsremissen med förslag till lag om

offentlig upphandling. Där anför föredragande statsrådet att huvudre-

geln vid upphandling visserligen utgörs av en tämligen grov bedöm-

ningsgrund, nämligen det billigaste anbudet. Denna nackdel torde

dock enligt statsrådet neutraliseras av att en alternativregel finns som

ger utrymme för att även andra omständigheter vägs in i bedömning-

en. Statsrådet fastslår att det sålunda är tillåtet att väga in t.ex. livstids-

kostnader, servicegrad, miljöhänsyn m.m. Emellertid måste det anges i

annonsen om upphandling att man använder sig av den alternativa

prövningsgrunden. I annonsen skall då också anges vilka kringomstän-

digheter man anser skall spela särskild roll för prövningen. Enligt

lagrådsremissen skall dessa omständigheter dessutom, om det är möj-

ligt, rangordnas i förhållande till deras relativa betydelse.

I lagrådsremissen betonar föredragande statsrådet vikten av att miljö-

hänsyn vägs in i all offentlig upphandling. Stat, kommuner m.fl. har

nått olika långt i detta avseende. Stora varuvolymer upphandlas offent-

ligt. En miljömedveten offentlig upphandling kan därför, fortsätter

statsrådet, få en mycket stor betydelse för att stimulera till miljöanpas-

sad produktutveckling, såväl för användandet av varan som då varan

tjänat ut. Föredragande statsrådet erinrar om utbytesregeln i lagen

(1985:426) om kemiska produkter. Regeln innebär att den som hante-

rar eller importerar en kemisk produkt skall vidta de åtgärder och

iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att motverka skada

på människor eller i miljön. Därvid skall sådana kemiska produkter

undvikas som kan ersättas med mindre farliga produkter. Enligt lag-

rådsremissen är det också viktigt att varor som tillverkats av återvunnet

material behandlas på samma sätt som varor av annat material.

1992/93 :EU1

89

I likhet med finansutskottet anser EES-utskottet att EG-direktiven

inte innebär någon begränsning vad gäller möjligheterna att ta miljö-

hänsyn vid upphandling. EES-utskottet delar uppfattningen i lagråds-

remissen att det är viktigt att miljöhänsyn vägs in i all offentlig

upphandling. Utskottet vill dock understryka vad som också påpekas i

lagrådsremissen, nämligen att den upphandlande enheten i upphand-

lingsunderlaget måste ange att man tar hänsyn till miljöpåverkan och

att den om möjligt också bör rangordna vilka olika slag av påverkan

som man tillmäter betydelse.

Enligt utskottets mening kommer det således att bli möjligt att också

inom ramen för EES-samarbetet ta miljöhänsyn vid upphandling.

Motionärernas önskemål blir därför tillgodosett i sak. Yrkandet i

motionen har formellt avstyrkts i avsnitt 4.

Vad som anförs i propositionen om EES-avtalets konsekvenser på

området för offentlig upphandling bör inte föranleda något uttalande

av riksdagen.

9.5 Immaterialrätt

EES-avtalet omfattar också åtaganden på det immaterialrättsliga områ-

det, dvs. det rättsområde till vilket brukar hänföras regler om bl.a.

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, patent, mönsterskydd,

växtförädlarrätt och varumärken. Åtagandena gäller i princip för alla

varor och tjänster. Avtalsbestämmelserna på området finns i artikel

65.2, protokoll 28 och bilaga XVII. I systematiskt hänseende har

bestämmelserna om immaterialrätt tagits in bland de regler som är

gemensamma för de fyra friheterna (del IV i avtalet).

I propositionens bilaga 2 (Justitiedepartementet) redovisas vad åta-

gandena rörande immaterialrätten innebär för Sveriges del. I bilagan

bereds också riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförs. Av

redogörelsen framgår att Sverige genom avtalet förpliktar sig att anta

de rättsregler på området som är en följd av tillämpningen inom EG

av vissa artiklar i Romfördraget. Främst rör denna förpliktelse våra

nuvarande regler om s.k. konsumtion av bl.a. patenträttigheter. Patent-

lagen liksom andra lagar inom immaterialrätten ger rättighetshavaren

en ensamrätt att sälja och importera produkten i fråga. I Sverige och i

många andra länder gäller som huvudregel att denna ensamrätt bara

omfattar första överlåtelsen. Sedan produkten med rättighetshavarens

samtycke väl förts ut på marknaden anses ensamrätten konsumerad,

och produkten kan exempelvis fritt säljas vidare. När det gäller patent,

mönsterskydd och växtförädlarrätt är emellertid de svenska reglerna

om konsumtion nationellt begränsade, vilket innebär att ensamrätten

konsumeras endast i det land där produkten förts ut på marknaden.

Det är alltså bara inom det egna landet som produkten fritt kan

överlåtas vidare. Den praktiska betydelsen av detta förhållande är att

rättighetshavaren har möjlighet att förhindra att en produkt importeras

till Sverige i fall då produkten redan finns på marknaden här. Åtagan-

det i EES-avtalet medför att Sverige nu far överge principen om

1992/93: EU 1

90

nationell konsumtion och införa bestämmelser om att ensamrätten

enligt patent-, mönsterskydds- och växtförädlarrättslagstiftningen är

konsumerad då produkten förts ut på marknaden inom EES-området.

Vidare förpliktar sig Sverige att överta reglerna i de EG-direktiv som

gäller skydd för varumärken, datorprogram och kretsmönster i halvle-

darprodukter. En annan konsekvens av avtalet är att Sverige ikläder

sig vissa skyldigheter i fråga om den konvention om gemenskapspatent

som utarbetats av EG:s medlemsländer men som ännu inte trätt i

kraft. Sverige åtar sig också att inom viss tid ansluta sig till närmare

angivna internationella överenskommelser på immaterialrättens områ-

de. Dessa överenskommelser har med ett undantag redan tillträtts av

Sverige. Undantaget gäller 1989 års Madridprotokoll om internationell

registrering av varumärken. Avtalet innefattar slutligen en skyldighet

för EFTA-länderna att anpassa sin lagstiftning till reglerna i Europe-

iska patentkonventionen. Konventionen tillträddes av Sverige år 1978,

och i samband därmed anpassades reglerna i den svenska patentlagen

till konventionsbestämmelserna.

Enligt redogörelsen i propositionen har inom Justitiedepartementet

upprättats en promemoria, Ds 1992:13 Ändringar i de immaterialrätts-

liga lagarna med anledning av EES-avtalet m.m. I promemorian läggs

fram förslag till de lagändringar som föranleds av Sveriges åtaganden

enligt avtalet. Avsikten är att ändringarna skall träda i kraft den 1

januari 1993. I promemorian tas dock inte upp frågan om Sveriges

anslutning till Madridprotokollet. Av avtalet följer att Sverige inte

behöver ansluta sig till protokollet förrän den 1 januari 1995, och i

promemorian förutskickas att Justitiedepartementet skall återkomma

med förslag i frågan.

På grundval av förslagen i promemorian har regeringen den 10

september beslutat en lagrådsremiss om ändringar i de immaterialrätts-

liga lagarna med anledning av EES-avtalet m.m.

Som lagutskottet framhåller i sitt yttrande kan de anpassningsåtgär-

der på immaterialrättens område som följer med Sveriges åtaganden

enligt EES-avtalet allmänt sett inte anses innebära några nackdelar för

svenskt vidkommande. Anpassningen ligger också i linje med den

harmonisering mellan olika länders lagstiftning som över huvud taget

präglat utvecklingen på det immaterialrättsliga området sedan lång tid

tillbaka. EES-utskottet vill dock peka på att en övergång till regional

konsumtion av patenträttigheter m.m. kan medföra nackdelar för vissa

näringsidkare i Sverige. Våra nuvarande bestämmelser ger nämligen

möjlighet för dem som så önskar att separera olika nationella markna-

der från varandra och därmed åstadkomma exempelvis en prisdifferen-

tiering mellan olika länder. En ändring av nuvarande regler får

emellertid också till konsekvens att konkurrensen ökar, och denna

fördel väger enligt utskottets mening väl upp de negativa effekterna för

vissa näringsidkare. Lagutskottet pekar i sitt yttrande på att EES-avtalet

i ett annat avseende kan medföra problem för svenskt vidkommande.

Sveriges åtaganden beträffande konventionen om gemenskapspatent

kan nämligen få vissa negativa konsekvenser för det svenska Patent-

och registreringsverket. Denna särskilda fråga får dock övervägas när-

1992/93:EU 1

91

mare om och när konventionen träder i kraft. I likhet med lagutskott-

et vill EES-utskottet understryka vikten av att svenska intressen tas till

vara också på detta område.

I motion E7 av Mats Hellström m.fl. (s) tas upp en fråga om

patentskydd för biotekniska uppfinningar.

Enligt den svenska patentlagen får patent inte meddelas på växtsor-

ter eller djurraser samt väsentligen biologiskt förfarande för framställ-

ning av växter eller djur. Patent får dock meddelas på mikrobiologiskt

förfarande och alster av sådant förfarande. Bortsett från vissa regler

rörande patentering av uppfinningar inom mikrobiologin innehåller

patentlagen härutöver inte några särskilda bestämmelser som tar sikte

på biotekniska uppfinningar. Uppfinningar inom växtriket kan ges ett

särskilt skydd enligt växtförädlarrättslagen, som grundar sig på en

internationell konvention i ämnet.

Som tidigare berörts är patentreglerna nationellt begränsade. Ett

patent som meddelas av det svenska Patentverket blir därför gällande

endast i Sverige. En uppfinnare som vill få patent också i andra länder

måste således söka patent i varje land. Motsvarande förhållande gäller

enligt den interna patentlagstiftningen i EG:s medlemsländer liksom i

andra stater. Genom den ovan nämnda Europeiska patentkonventio-

nen har emellertid skapats ett system som medger att en patentsökande

samtidigt kan erhålla patent i flera länder, s.k. europeiskt patent.

Förutom Sverige har ett femtontal europeiska länder tillträtt konven-

tionen, däribland samtliga EG-stater. De fördelar som är förknippade

med det europeiska patentsystemet har medfört att det helt övervägan-

de antalet patent som blir gällande i Sverige numera meddelas i form

av europeiska patent. Europeiskt patent söks hos Europeiska patent-

verket i Mtinchen. Konventionen innehåller en fullständig reglering av

förutsättningarna för att ett europeiskt patent skall beviljas. I konven-

tionen finns bl.a. ett förbud mot patent på växtsorter eller djurraser

m.m. som överensstämmer med motsvarande regel i den svenska

patentlagen.

Under de senaste årtiondena har utvecklingen inom bioteknologin

medfört att frågan om patent på levande organismer fått allt större

aktualitet. Den debatt som förts både i Sverige och utomlands har

särskilt gällt spörsmålet om patent kan och bör meddelas på gentek-

niskt förändrade djur, exempelvis möss, samt växter och mikroorganis-

mer. Inte minst de etiska aspekterna på patentering av levande organis-

mer har därvid stått i förgrunden. Inom Europeiska patentverket har

en utveckling skett i praxis därhän att patent i ökad utsträckning

numera meddelas för uppfinningar som avser levande organismer.

Bl.a. har patent beviljats på en gentekniskt förändrad växt liksom på

ett med gentekniska förändringar framställt djur (den s.k. onko-mu-

sen). De sistnämnda patentbesluten har dock ännu inte blivit föremål

för något avgörande i Europeiska patentverkets besvärsinstans, och det

är därför ännu inte slutgiltigt fastlagt hur långt praxis sträcker sig.

Också vid det svenska Patentverket har en utveckling skett som i

huvudsak kan sägas innebära en anpassning till Europeiska patentver-

kets praxis.

1992/93: EU 1

92

Några direktiv eller förordningar som rör patent på biotekniska 1992/93:E(J1

uppfinningar har hitintills inte beslutats inom EG. EES-avtalet inne-

bär således inte några åtaganden i detta hänseende. Inte heller ställs

några krav på Sverige till följd av förpliktelsen för EFTA-staterna att

anpassa sin lagstiftning till den Europeiska patentkonventionen, efter-

som, som tidigare nämnts, Sverige redan tillträtt konventionen. Ett

förslag till direktiv rörande rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar

har emellertid år 1988 framlagts av EG-kommissionen. Förslaget byg-

ger i betydande utsträckning på bl.a. Europeiska patentverkets nuva-

rande praxis. Syftet med förslaget är att det skall skapas enhetliga och

klara tillämpningsföreskrifter i EG-länderna när det gäller frågan om

vilka biotekniska uppfinningar som kan patenteras. I preambeln till

förslaget nämns att skillnader i patentreglernas tillämpning kan leda

till handelshinder.

Direktivförslaget har mött starka invändningar i Europaparlamentet,

och önskemål om betydelsefulla ändringar av förslaget har förts fram

under behandlingen. Sålunda har bl.a. framförts krav på att en tydlig

etisk dimension införs i direktivet samt att det uppställs uttryckliga

förbud mot patent på människokroppen och delar av denna liksom

mot patent på förfaranden för genetisk förändring av människokrop-

pen. I fråga om patentering av djur har det hävdats att det i direktivet

bör tas in ett förbud mot patent på sådana genetiska förändringar av

djur som medför att dessa utsätts för lidande utan att detta uppvägs av

fördelar för människan, särskilt med avseende på hälsa och miljö.

Enligt vad utskottet inhämtat kan kommissionen förmodligen kom-

ma att gå parlamentet till mötes genom en revidering av förslaget.

I motion E7 av Mats Hellström m.fl. (s) begärs (yrkande 7 delvis)

ett tillkännagivande om att regeringen inom ramen för EES-samarbetet

med kraft bör driva tidigare presenterade svenska ståndpunkter i fråga

om patentskydd av bioteknologiska uppfinningar.

Som lagutskottet framhåller i sitt yttrande är Sverige och de övriga

stater som är medlemmar i den Europeiska patentorganisationen i

betydande utsträckning bundna av utvecklingen inom organisationen.

Också den närmare utformningen av ett EG-direktiv om patentskyddet

för biotekniska uppfinningar kan emellertid få betydelse för Sverige

inte bara på grund av EES-avtalet utan även — och kanske främst —

med hänsyn till att EG-staternas inställning i frågan väger tungt i det

europeiska patentsamarbetet. Genom EES-avtalet ges ökade förutsätt-

ningar för att Sverige och de andra EFTA-länderna skall få gehör för

sina synpunkter i EG och dess medlemsländer. Liksom lagutskottet

anser EES-utskottet att det är angeläget att denna möjlighet tas till vara

och att svenska intressen på området hävdas både inom den Europe-

iska patentorganisationen och inom ramen för EES-samarbetet liksom

på det internationella planet i övrigt.

Utskottet erinrar om att regeringen år 1990 — mot bakgrund av den

allmänna debatt som förts rörande gentekniken — beslöt att tillkalla

en parlamentarisk beredning med uppdrag att bereda frågor med

anknytning till gentekniken. I direktiven till Genteknikberedningen 93

framhölls bl.a. att en belysning av genteknikfrågorna under parlamen-

tarisk medverkan kan tjäna som vägledning för det svenska agerandet

vid de olika internationella diskussioner som förestod. Enligt direkti-

ven skulle översynen omfatta fyra huvudområden, varav ett var över-

gripande immaterialrättsliga frågor.

Genteknikberedningen har nyligen slutfört sitt uppdrag och avläm-

nat betänkandet (SOU 1992:82) Genteknik — en utmaning. Resultatet

av beredningens immaterialrättsliga överväganden är att beredningen

föreslår att det också i framtiden skall finnas en möjlighet att erhålla

immaterialrättsligt skydd för biotekniska uppfinningar på i princip

samma villkor som för andra uppfinningar. De speciella förhållanden

som kan vara förenade med patent på sådana uppfinningar motiverar

enligt beredningen inte för närvarande någon principiell ändring i

gällande lagstiftning. Inte heller motiveras ingrepp i nuvarande lagstift-

ning av andra förhållanden. När det gäller den etiska kontrollen slår

beredningen fest att patent på människor, foster, befruktade ägg, köns-

celler och mänskliga organ inte är tillåtet. Vad angår djur anser

beredningen att patent bör tillåtas om de etiska aspekterna tillgodoses.

Slutligen framhåller beredningen att Sverige i internationella samman-

hang bör verka för att synpunkterna i betänkandet blir beaktade.

Enligt utskottets mening har det genom Genteknikberedningens

arbete skapats ett underlag för Sveriges fortsatta agerande både natio-

nellt och internationellt när det gäller frågan om patent på biotekniska

uppfinningar. Remissbehandlingen av betänkandet och regeringens

ställningstaganden i frågorna bör inte föregripas. Utskottet vill dock i

linje med vad som ovan sagts understryka vikten av att regeringen

inom ramen för det framtida EES-samarbetet liksom i andra interna-

tionella sammanhang noga följer utvecklingen på området och därvid

bevakar att svenska synpunkter blir beaktade. Med hänsyn till att

EG-direktivet kan komma att antas innan avtalet träder i kraft är det

särskilt angeläget att, som påpekas i motion E7, regeringen redan nu

på informella vägar hävdar Sveriges intressen och därmed försöker

påverka utformningen av direktivet. Med hänsyn till vad som anförts

av Genteknikberedningen utgår utskottet från att så också kommer att

ske och att regeringen därvid verkar för restriktioner grundade på

etiska skäl. Något särskilt tillkännagivande i enlighet med motion E7

yrkande 7 i denna del är således inte erforderligt.

Avslutningsvis vill utskottet erinra om att EES-avtalet innebär att

Sverige skall anpassa sin lagstiftning till två EG-direktiv på miljöområ-

det om användning och utsättning av gentekniskt modifierade organis-

mer. Den närmare innebörden av åtagandet redovisas i bilaga 13

(Miljö- och naturresursdepartementet) till propositionen. Såvitt känt

förbereds inom EG inte några nya direktiv eller förordningar när det

gäller biotekniken.

Redovisningen i propositionen för de immaterialrättsliga frågorna

ger inte utskottet anledning till några uttalanden utöver vad som ovan

anförts. Riksdagen får senare ta ställning till de ändringar i de immate-

rialrättsliga lagarna som föranleds av EES-avtalet.

1992/93: EU 1

94

10 Övergripande bestämmelser om de fyra friheterna

Vid sidan av regler som direkt har betydelse för den fria rörligheten

har man inom EG infört gemensamma bestämmelser på åtskilliga

andra områden. Skälet härtill är att en reglering på dessa områden är

väsentlig för att de fyra friheterna skall kunna fungera. En motsvaran-

de reglering har ansetts nödvändig på EES-området. I EES-avtalet har

sådana bestämmelser samlats i avtalets del V. Reglerna avser fem

samarbetsområden, nämligen sociala frågor, dvs. arbetarskydd, arbets-

miljö, arbetsrätt och jämställdhet mellan kvinnor och män, samt

miljöskydd, konsumentskydd, statistik och boiagsrätt. De sociala frå-

gorna, miljöskyddet och konsumentskyddet berörs också av andra

delar åv avtalet och utskottet tar upp dessa områden till en samlad

behandling under särskilda avsnitt senare. I de två nu följande avsnit-

ten behandlas därför Sveriges åtaganden på bolags- och statistikområde-

na.

10.1 Boiagsrätt

Den fria rörligheten på EES-området innebär bl.a. att enskilda med-

borgare i ett EFTA- eller EG-land skall ha rätt att etablera sig i ett

annat EES-land för att utöva näringsverksamhet. Med enskilda med-

borgare jämställs helt företag som hör hemma i ett EES-land. Etabler-

ingsrätten ger möjlighet för den enskilde medborgaren eller företaget

att upprätta exempelvis agenturer och dotterföretag i ett annat EES-

land men också att bilda och driva fristående företag i ett annat land

på de villkor som gäller där.

Etableringsrätten på EES-området motsvarar vad som gäller inom

EG. För att underlätta företagens verksamhet och samarbete inom den

gemensamma marknaden har man inom EG infört vissa gemensamma,

grundläggande bolagsrättsliga regler. Dessa bestämmelser skall också

ses mot bakgrund av den fria rörligheten för kapital. Ett syfte med

reglerna är att det skall skapas ett likvärdigt skydd för olika intressen-

ter i företagen såsom delägare, borgenärer och anställda. Tillhopa rör

det sig om elva direktiv och en förordning. Fyra av direktiven avser

redovisningsfrågor.

De flesta av EG:s bolagsrättsliga direktiv är tillämpliga på public

limited liability companies, dvs. bolag som i sak närmast motsvarar

svenska aktiebolag med spritt ägande. Som exempel kan nämnas det

andra direktivet som, i aktieägarnas och borgenärernas intresse, fram-

för allt syftar till att tillhandahålla regler om bildande av public

limited liability companies och om skydd för dessas kapital. Bl.a.

föreskrivs i direktivet att ett aktiekapital på minst 25 000 ecu (dvs.

omkring 185 000 kr) måste tecknas för att bolaget skall få bildas eller

få tillstånd att börja sin verksamhet. Av aktiernas nominella värde

behöver dock endast 25 % vara betalda. Vissa av de direktiv som

gäller för public limited liability companies innehåller regler som

innebär förenklingar för små och medelstora företag, t.ex. i fråga om

upprättande av årsbokslut (fjärde direktivet).

1992/93:EU1

95

Ett av direktiven på bolagsrättens område tar sikte på en annan

bolagsform än public limited liability companies och innehåller be-

stämmelser om enmansbolag med begränsat ansvar. Direktivet syftar

till att i alla medlemsstater göra det möjligt för enmansföretagare att

driva verksamhet utan personligt ansvar och till att utjämna de skillna-

der som i det avseendet finns mellan de olika staterna. De samord-

ningsåtgärder som direktivet föreskriver skall vidtas i fråga om med-

lemsstaternas lagar eller andra författningar om vissa närmare angivna

bolagsformer, bl.a. Gesellschaft mit beschränkter Haftung (GmbH) i

Tyskland och anpartsselskaber i Danmark.

Genom EES-avtalet åtar sig Sverige att införa regler i enlighet med

direktiven och förordningen. Avtalsbestämmelserna härom finns i arti-

kel 77 och i bilaga XXII. I avtalet medges EFTA-staterna visst anstånd

med införlivandet av rättsakterna. För Sverige gäller att rättsakterna

skall ha införlivats i sin helhet senast två år efter det att EES-avtalet

har trätt i kraft.

I propositionen, bilaga 2 (Justitiedepartementet), redovisas bl.a. det

lagstiftningsarbete som för närvarande pågår i Sverige på bolagsrättens

område. I bilagan bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som

anförs. Av redogörelsen framgår att Aktiebolagskommittén (lu

1990:08) enligt sina direktiv skall föreslå de lagändringar som erfordras

med hänsyn till den pågående europeiska integrationen samt överväga

frågor som rör aktiebolagets kapital och finansiella instrument, aktie-

bolagets organisation och aktieägarnas minoritetsskydd. Frågan om en

anpassning av den svenska aktiebolagslagstiftningen till EG:s boiagsrätt

skall enligt direktiven behandlas med förtur, och ett delbetänkande

förväntas under hösten 1992.

Aktiebolagskommittén har redan avlämnat ett delbetänkande (SOU

1992:13) Bundna aktier. I betänkandet föreslås att det inte längre skall

vara möjligt att ha bundna aktier. Kommitténs förslag grundar sig

främst på att de s.k. utlänningsförbehållen bedömts stå i strid med

Romfördragets diskrimineringsförbud.

Av propositionen framgår vidare att kommittén (Ju 1991:07) med

uppgift att göra en allmän översyn av redovisningslagstiftningen med

förtur skall lägga fram förslag till de lagändringar på redovisningsom-

rådet som kommer att krävas vid en harmonisering med EG:s normer.

På grundval av Aktiebolagskommitténs betänkande har regeringen

nyligen beslutat en proposition (1992/93:68) om ändringar i aktiebo-

lagslagen. I propositionen föreslås — förutom ett avskaffande av syste-

met med bundna aktier — att det kvarstående kravet på bosättning i

Sverige för vissa befattningshavare i aktiebolag ändras till att gälla krav

på bosättning inom EES-området. Även detta förslag innebär en an-

passning till EG:s regler om den fria etableringsrätten och följer av

Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet.

I motion Eli av lan Wachtmeister m.fl. (nyd) anförs att vissa frågor

särskilt måste uppmärksammas med anledning av Sveriges anslutning

till EES-avtalet. Till dessa hör bl.a. småföretagens konkurrensvillkor

och införandet av en ny bolagsform, motsvarande den tyska bolagsfor-

men GmbH. Motionärerna hänvisar till att den överväldigande majori-

1992/93: EU 1

96

teten av svenska företag utgörs av företag med mindre än 500 anställda

och att det är de små och medelstora företagen som kommer att

påverkas av den europeiska integrationen. Enligt motionärerna behövs

det därför en ny företagsform i Sverige som är särskilt avpassad för de

mindre företagens villkor. Detta bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna (yrkande 5).

Lagutskottet framhåller i sitt yttrande att Aktiebolagskommittén —

enligt vad utskottet erfarit — kommer att föreslå ändringar i aktiebo-

lagslagen som innebär att två olika kategorier av aktiebolag kan bildas,

nämligen publika resp, privata aktiebolag. För de privata aktiebolagen

föreslår kommittén regler som förbjuder bolaget eller aktieägare i detta

att söka sprida aktier eller teckningsrätter i bolaget eller liknande

handlingar genom att offentliggöra eller på annat sätt rikta en inbju-

dan till en vidare krets att teckna eller förvärva sådana värdepapper.

Endast fondpapper som utges av publikt aktiebolag föreslås kunna bli

föremål för börshandel. Kommittén väntas också föreslå förändringar

beträffande aktiebolags kapitalkrav som innebär att privat aktiebolag

skall ha ett aktiekapital som uppgår till minst 100 000 kr och publikt

aktiebolag ett aktiekapital på minst 1 miljon kronor.

Enligt lagutskottet finns det anledning att avvakta den närmare

utformningen av Aktiebolagskommitténs förslag. Lagutskottet påpekar

att förslaget synes i huvudsak komma att tillgodose de önskemål som

framförs i motion Eli.

Sedan lagutskottet avgivit sitt yttrande har Aktiebolagskommittén

avlämnat ett delbetänkande, (SOU 1992:83) Aktiebolagslagen och EG.

I betänkandet föreslås bl.a. en uppdelning på två bolagsformer i

enlighet med vad som redovisats i lagutskottets yttrande.

Regeringens ställningstagande till förslaget bör inte föregripas. EES-

utskottet gör samma bedömning beträffande motionsyrkandet som

lagutskottet. Yrkande 5 i motion Eli bör därför inte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Inom EG övervägs sedan länge ett av kommissionen framlagt förslag

till en förordning om Europabolag samt ett förslag till direktiv om

arbetstagarinflytandet i sådana bolag. Ett Europabolag enligt det fram-

lagda förslaget kan betecknas som en övernationeil bolagsform, som

lyder direkt under EG:s gemenskapsrätt, och där delägarna utgörs av

bolag från olika EG-länder.

I motion E7 av Mats Hellström m.fl. (s) framhålls att EG inför

fullbordandet av den inre marknaden kan förväntas genomföra vissa

förslag till direktiv. Förslagen omfattas inte formellt av EES-avtalet

men kommer, om de antas, att bli en del i EES-samarbetet. Enligt

motionärerna är det angeläget att Sverige på informella vägar försöker

fa svenska ståndpunkter tillgodosedda vid utformningen av dessa direk-

tiv. Detta gäller bl.a. EG-kommissionens förslag om Europabolag, vari

ingår en rätt för de fackliga organisationerna till information och

samråd med företagsledningen. Motionärerna begär (yrkande 7 delvis)

ett tillkännagivande om att den svenska regeringen med kraft bör

stödja den del av förslaget om ett Europabolag som är utformat för att

tillvarata de anställdas intressen.

7 Riksdagen 1992/93. 20 saml. Nr 1. Del 1

1992/93 :ELJ1

97

Enligt vad utskottet har inhämtat har förslagen om Europabolag och

arbetstagarnas inflytande visat sig vara kontroversiella. Vid sitt möte i

november 1991 uppnådde dock ministerrådet ett närmande av positio-

nerna. Läget synes nu vara att det blir fråga om en frivillig bolagsform.

Det kommer alltså att stå företag med gränsöverskridande aktiviteter

fritt att också fortsättningsvis välja nationella associationsrättsliga lös-

ningar. I fråga om medbestämmande för arbetstagare i denna bolags-

form tillkännagav samtliga medlemsländer en öppen hållning till att

gällande nationella ordningar skall respekteras även om de är olika

utformade. En förutsättning skall dock vara att vissa minimikrav är

uppfyllda.

Frågan om Europabolaget har aktualiserats även vid Europeiska

rådets möte i Lissabon den 26—27 juni 1992. 1 rapporten med ordfö-

randeskapets slutsatser uppmanas ministerrådet att snarast slutföra den

nödvändiga lagstiftningen på bolagsrättens område och däribland för-

ordningen om Europabolag.

När det gäller EG:s fortsatta arbete med regler om ett Europabolag

anser utskottet i likhet med motionärerna att regeringen aktivt bör

stödja en lagstiftning som tar till vara de anställdas intresse av medbe-

stämmande. Utskottet förutsätter att regeringen redan före avtalets

ikraftträdande verkar i denna riktning med utnyttjande av de informel-

la vägar som finns. Liknande synpunkter har också kommit till uttryck

i lagutskottets yttrande. Något särskilt tillkännagivande med anledning

av motion E7 i denna del är inte påkallat med hänsyn till det anförda.

Vad som anförs i propositionen rörande bolagsrätten har inte föran-

lett några erinringar från lagutskottets sida. Inte heller EES-utskottet

anser det påkallat med några särskilda uttalanden. Riksdagen kommer

senare att få ta ställning till de lagstiftningsåtgärder på bolagsrättens

område som föranleds av EES-avtalet.

1992/93: EU 1

10.2 Statistik

EES-avtalet innebär att det blir nödvändigt att etablera ett gemensamt

statistiskt informationssystem (ESS). Statistiksystemet skall tillhanda-

hålla uppgifter som är jämförbara inom alla de områden där gemen-

samma bedömningar och beslut blir aktuella. Samarbetet innebär en

uppbyggnad av statistiska metoder och gemensamma definitioner. Par-

terna skall också samarbeta om program och procedurer. Ett utbyte av

statistik skall påbörjas stegvis, och samarbetet skall vara fullt utbyggt

till 1995. I EES-avtalet återfinns bestämmelserna härom i artikel 76

och i bilaga XXI, som innehåller ett stort antal rättsakter. Rättsakterna

avser exempelvis industristatistik, transportstatistik, handelsstatistik och

energistatistik

I bilaga 6 (Finansdepartementet) till propositionen lämnas en kort-

fattad redogörelse för EES-avtalets konsekvenser på statistikområdet.

Där bereds riksdagen även tillfälle att ta del av vad som anförs.

Finansutskottet anför i sitt yttrande att redovisningen av samarbetet

på statistikområdet och de förändringar som det kan förväntas innebä-

ra för Sveriges del inte föranleder något uttalande från utskottets sida.

1992/93: EU 1

Inte heller EES-utskottet har någon erinran mot propositionen i

denna del. Utskottet vill understryka att enligt vad som har framkom-

mit samarbetet inte omfattar spridande av personnummer och andra

frågor som rör den rena statistikproduktionen. Samarbetet gäller

främst metodutveckling.

11 Samarbetet vid sidan av de fyra friheterna

Inom EG:s ram samarbetar medlemsstaterna på en rad samhällsområ-

den som inte direkt berör de fyra friheterna eller den inre marknadens

goda funktionssätt, men som ändå är av gemensamt intresse. Sverige

och andra EFTA-länder deltar redan, i enlighet med särskilda överens-

kommelser, i vissa delar av detta samarbete, bl.a. FoU-verksamheten

och vissa utbytesprogram på utbildningsområdet.

I EES-avtalets del VI ger parterna uttryck för sin vilja att stärka och

bredda sitt samarbete inom ramen för Gemenskapens verksamhet på

vissa områden vid sidan av de fyra friheterna. Sammanlagt tio sådana

samarbetsområden nämns, nämligen:

-forskning och teknisk utveckling

- informationstjänster

- miljö

-utbildning, yrkespraktik och ungdomsfrågor

-socialpolitik

- konsumentskydd

-små och medelstora företag

- turism

-den audiovisuella sektorn

- räddningstjänst.

Närmare bestämmelser om vilka aktiviteter inom de uppräknade om-

rådena EFTA-länderna skall delta i finns i protokoll 31 till avtalet.

Varje part kan föreslå upprättande eller ändring av program eller

andra verksamheter. Förändringar kan genomföras genom beslut i

EES-kommittén om tillägg till nyssnämnda protokoll. Vidare finns i

denna del av avtalet en "utvecklingsklausul" som anger att parterna —

när det anses kunna bidra till förverkligandet av EES-avtalets mål eller

anses vara av gemensamt intresse — skall utveckla samarbetet inom

områden utöver de ovan uppräknade.

Gemensamt för samarbetet vid sidan av de fyra friheterna är att det

normalt skall försiggå i någon av de sex former som anges i avtalets

artikel 80. Dessa är EFTA-ländernas deltagande i EG:s program, pro-

jekt eller andra verksamheter, gemensamma EFTA—EG-aktiviteter,

informationsutbyte, gemensamma insatser för att främja viss verksam-

het i hela EES-området, parallell lagstiftning samt samordning i inter-

nationella organisationer eller gentemot tredje land när detta är av

gemensamt intresse.

När samarbetet vid sidan av de fyra friheterna sker i form av att

EFTA-länderna deltar i EG:s ramprogram eller andra verksamheter

skall vissa i avtalet angivna principer tillämpas. EFTA-staterna skall 99

sålunda ha tillgång till alla delar av ett samarbetsprogram. EFTA-

staterna skall ha samma möjligheter som EG:s medlemsstater vad

gäller att använda resultaten av programmen i fråga. På projektnivå

skall deltagare från EFTA-staterna ha samma rättigheter och skyldighe-

ter som EG:s medlemsstater när dessa deltar i samma verksamhet.

Storleken på EFTA-ländernas finansiella bidrag till EG-aktiviteter i

vilka man deltar skall beräknas i proportion till EG:s egna anslag för

aktiviteten i fråga. Som alternativ anges att parterna var för sig kan

svara för sina egna kostnader samt därutöver ge ett skäligt bidrag till

Gemenskapens fasta kostnader.

Flera av samarbetsområdena tangerar de delar av avtalet som rör

den inre marknaden — exempelvis har samarbetet i utbildningsfrågor

anknytning till den fria rörligheten för personer, samarbetet om tu-

rism till tjänstesektorn, osv. De betecknas därför ibland som "angrän-

sande områden". När det gäller socialpolitik, konsumentskydd och

miljö ligger delar av samarbetet vid sidan av den inre marknaden

medan andra delar rör de fyra friheterna. Dessa tre samarbetsområden

tar utskottet upp till en samlad behandling i särskilda avsnitt.

I det följande behandlar utskottet de övriga sju i EES-avtalet särskilt

uppräknade samarbetsområdena.

Utskottet tar emellertid nu upp en särskild fråga som aktualiserats i

motion E10 av Lars Werner m.fl. (v). Däri begärs (yrkande 20) att

regeringen skall tillsätta en utredning med uppgift att redovisa konse-

kvenserna av EES-avtalets artikel 80 för svensk biståndspolitik.

Med anledning av motionsyrkandet vill utskottet påpeka att artikel

80 rör formerna för samarbete endast på de inledningsvis uppräknade

områdena. På dessa områden kan EES-ländernas samarbete med tredje

land samordnas när det är av gemensamt intresse.

EES-utskottet vill, i likhet med utrikesutskottet, understryka att

EES-avtalet således inte berör biståndspolitiken. Olika former av sam-

ordning och samarbete äger redan nu rum mellan olika biståndsgivare,

bl.a. inom ramen för FN:s biståndsverksamhet, inom OECD samt

mellan de nordiska länderna. Grunden för ett sådant samarbete är att

fördelar kan uppnås för de deltagande parterna. Någon förpliktande

samordning med direkt bäring på biståndspolitiken ingår emellertid

inte i EES-avtalet. Utskottet kan alltså inte finna att en utredning av

EES-avtalets konsekvenser för biståndspolitiken är påkallad. Yrkande

20 i motion E10 avstyrks alltså.

11.1 Forskning och teknisk utveckling

Ar 1984 antog EG sitt första ramprogram för samarbete på området

forskning och teknisk utveckling. Det andra ramprogrammet, som

omfattade åren 1987—1991, innebar stora satsningar på informations-

teknologi, telekommunikation, produktionsteknik, bioteknik och ma-

terialforskning. Målet för EG:s insatser på forskningsområdet beskrevs

i enhetsakten som antogs i december 1985 och trädde i kraft den 1 juli

1987. Det gällde att "stärka den vetenskapliga och teknologiska basen

för europeisk industri och söka göra den mera konkurrenskraftig på

internationell nivå". I det tredje ramprogrammet (1990—1994) har

1992/93: EU 1

programmet vidgats till att också omfatta insatser avseende forskning

kring naturresurser, stöd till forskarutbildning och forskarrörlighet

samt skapande av vetenskapliga och tekniska nätverk i Europa.

Överenskommelsen i Maastricht i december 1991 kan leda till att

ramen för EG:s forskningssamarbete vidgas till att, utöver stärkande av

den europeiska industrins konkurrenskraft, även innefatta forskning

som motiveras av andra områden av fördraget. Stöd skall t.ex. kunna

ges till forskning som syftar till att åstadkomma en förbättrad livskvali-

tet, eller som motiveras av andra allmänna samhälleliga behov. Dessa

nya förutsättningar ligger till grund för det fjärde ramprogrammet som

nu förbereds inom EG.

Av EG-ländernas samlade offentliga satsningar på forskning och

teknisk utveckling går merparten till nationella program eller till

internationellt samarbete vid sidan av EG. EG:s ramprogram utgör

således en begränsad del av den europeiska forskningen. Forsknings-

samarbetet inom EG är dock snabbt växande till både omfattning och

betydelse.

Länder som inte är medlemsländer kan i dag delta i EG:s forsk-

ningsprogram i två former, nämligen på programnivå eller på projekt-

nivå. Sverige deltar i båda slagen av samarbete. Hittills har EG ensamt

avgjort vilken av de två formerna som för ett visst program stått öppen

för Sverige. EG har valt programnivån för sådana program där forsk-

ningsinstitutioner utgör en tung del av projektparterna medan man

velat begränsa inflytandet från icke-EG-länder i de industristrategiska

programmen.

I propositionens bilaga 7 (Utbildningsdepartementet) redovisas kon-

sekvenserna av EES-avtalet beträffande forskningsfrågor. De forsk-

nings- och utvecklingsprogram som har speciell industriell anknytning

berörs även i bilaga 11 (Näringsdepartementet). Riksdagen bereds

tillfälle att ta del av vad som i resp, bilaga anförs i forsknings- och

utvecklingsfrågor. Av redogörelserna framgår bl.a. följande.

EES-avtalet innebär att Sverige ansluts till EG:s tredje ramprogram

för forskning och teknisk utveckling och alla dess delprogram, utom

de två som styrs av Euratomfördraget, dvs. fusionsenergiforskning och

kärnkraftssäkerhet. I de senare deltar dock Sverige redan i dag på

programnivå genom separata avtal. I enlighet med de ovan redovisade

allmänna principerna skall Sverige erlägga en BNP-baserad andel av

EG:s FoU-budget.

Budgeten för det nu pågående tredje ramprogrammet är 5,7 miljar-

der ecu, ca 42 miljarder kronor. EES-avtalet innebär att endast den del

av programmen som startar efter avtalets ikraftträdande betalas enligt

EES-avtalets regler. Projekt som startat före avtalets ikraftträdande

finansieras enligt de tidigare reglerna för projektmedverkan. Vissa av

programmen inom det tredje ramprogrammet har ännu inte slutligt

beslutats av EG:s organ. Av dessa skäl är det, enligt propositionen, inte

möjligt att nu ange kostnaderna för forskningssamarbetet enligt EES-

avtalet med någon större exakthet. För svensk del torde, enligt vad som

1992/93: EU 1

101

anförs i propositionen, den totala kostnaden för den del av rampro-

grammet som omfattas av EES-avtalet motsvara ca 330 miljoner kro-

nor årligen.

Medlen budgeteras under berörda departements huvudtitlar. Huvud-

delen av de medel som avser budgetåret 1992/93 har anvisats under

Utbildningsdepartementets huvudtitel (ca 115 miljoner kronor) och

under Näringsdepartementets huvudtitel (ca 190 miljoner kronor).

Finansieringen av kostnaderna för Sveriges medverkan i forsknings-

samarbetet avseende treårsperioden 1993/94—1995/96 kommer enligt

det föredragande statsrådet att behandlas i 1993 års forskningsproposi-

tion.

I propositionen redogörs vidare för den svenska organisationen av

samarbetet.

Utbildningsutskottet erinrar i sitt yttrande om att utskottet vid flera

tillfallen under de senaste åren haft anledning att framhålla betydelsen

av samarbete och utbyte inom forskning och utbildning såväl med

EG-länderna som med andra länder i och utanför Europa. EES-

utskottet anser, i likhet med utbildningsutskottet, att ett sådant interna-

tionellt samarbete är av avgörande betydelse för verksamhetens kvali-

tet. Sverige tillhör, som avancerat industriland, de mera forskningsbe-

roende länderna i världen. Vår relativa litenhet gör deltagande i

internationellt samarbete på forskningsområdet än mer nödvändigt.

Liksom utbildningsutskottet finner EES-utskottet det positivt att

EG:s forskningsinsatser efter hand har vidgats till att avse även annat

än att stärka den vetenskapliga och teknologiska basen för europeisk

industri, och att EG i sin planering av det kommande fjärde rampro-

grammet utgår från att denna utveckling skall fortsätta.

Utskottet vill erinra om att svenska forskare får samma rättigheter

som forskare inom EG att föreslå projekt mot att Sverige erlägger sin

andel av EG:s FoU-budget. Projekt som blir godkända finansieras ur

EG:s FoU-budget. Det innebär att medel återförs och nettokostnaden

minskar i den utsträckning som Sverige förmår hävda sig i konkurren-

sen om de tillgängliga medlen genom att få forskningsprojekt antagna.

Denna ordning kommer enligt utskottets uppfattning att verka positivt

för svensk forskning, som i ökad omfattning tvingas att konfronteras

med internationell forskning. Utskottet vill också erinra om att svens-

ka forskare genom avtalet och de bidrag som Sverige betalar får samma

rättigheter som deltagare i EG vad gäller spridning, utvärdering och

utnyttjande av forskningsresultat. Vidare får Sverige delta i program-

mens styrkommittéer och andra kommittéer som har effekter på

programmens genomförande, liksom i EG:s rådgivande kommitté för

vetenskaplig och teknisk forskning (Crest). Svenska experter Sr inflyt-

ande i planeringen av nya program.

Sammanfattningsvis viil EES-utskottet för sin del understryka det

stora värde som ligger i att Sverige genom avtalet får möjlighet att fullt

ut delta i de forskningsprogram och -projekt EG bedriver.

Beträffande den svenska organisationen av forskningssamarbetet har

EES-utskottet lika litet som utbildningsutskottet något att erinra mot

1992/93:EU1

102

vad som anförs i propositionen. Inte heller i övrigt föranleder bilagor-

na 7 och 11 såvitt gäller forskning och teknisk utveckling några

särskilda uttalanden.

11.2 Informationstjänster

EG:s ministerråd har beslutat fastställa en handlingsplan för att skapa

en marknad för informationstjänster. I första hand rör det sig här om

att ge användare inom hela Gemenskapen tillgång till kommersiella

eller offentliga databaser etc. som upprättas i de olika medlemsländer-

na. Genom EES-avtalet kommer alltså även EFTA-staterna att delta i

genomförandet av handlingsplanen.

En viktig aspekt av detta samarbete är det s.k. Sprintprogrammet

(Strategic Programme for Innovation and Transfer of Technology).

Programmets syfte är att, bl.a. genom databaser, främja innovationer

och teknikspridning. Det är inriktat i första hand på mindre och

medelstora företag.

Sprintprogrammet berörs något i propositionens bilaga 11 (Närings-

departementet). Bl.a. redovisas att Sverige redan deltar på projektnivå i

programmet, inom ramen för arbetet med att stärka de små och

medelstora företagen. I övrigt berörs samarbetet om informationstjäns-

ter inte närmare i propositionen. Inte heller har det tagits upp i något

av de till EES-utskottet inkomna yttrandena.

Användningen av datorer liksom utbudet av elektroniska informa-

tionstjänster växer snabbt både i Sverige och i andra västeuropeiska

länder. För medborgare och näringsliv i ett relativt litet land som

Sverige bör det vara av särskilt intresse att genom deltagande i ett

internationellt samarbete få tillgång till ett större utbud av informa-

tionstjänster. Ett svenskt deltagande i samarbetet om att skapa en

gemensam marknad för detta slag av tjänster ger också producenter i

Sverige — av utrustning såväl som av informationstjänster — bättre

möjligheter att hävda sig i konkurrensen. Utskottet finner det mot

denna bakgrund positivt att Sverige genom EES-avtalet kommer att

delta i det västeuropeiska samarbetet om informationstjänster.

11.3 Utbildning, yrkespraktik och ungdomsutbyte

Under senare år har EG gett ökad prioritet åt utbildningsfrågor,

särskilt vad gäller yrkesutbildning och högre utbildning. Det huvud-

sakliga syftet var ursprungligen att genom en utbildning med högre

kvalitet och större teknologisk bredd förbättra förutsättningarna för

ekonomisk tillväxt. På senare år har ökad vikt lagts vid att genom

utbildnings- och utbytesprogram ge unga människor kunskap om

andra medlemsländer.

I EES-avtalet regleras EFTA-ländernas deltagande i EG:s samarbete

om utbildning, yrkespraktik och ungdomsfrågor främst i protokoll 31.

Avtalets konsekvenser på utbildningsområdet redovisas i proposition-

ens bilaga 7 (Utbildningsdepartementet). I bilaga 12 (Civildepartemen-

1992/93: EU 1

103

tet) finns en redogörelse för det samarbete i ungdomsfrågor som blir

aktuellt genom avtalet. Riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad som i

bilagorna anförs i utbildningsfrågor resp, ungdomsfrågor.

Sverige och övriga EFTA-länder deltar redan, i enlighet med särskil-

da överenskommelser, i några av EG:s utbytesprogram inom den högre

utbildningen. Det gäller dels Comett (Community Action Programme

in Education and Training for Technology) sedan 1990, dels Erasmus

(European Community Action Programme for the Mobility of Univer-

sity Students) fr.o.m. hösten 1992. Vidare deltar Sverige fr.o.m. budget-

året 1992/93 i EG:s universitetsutbytesprogram med Central- och Öst-

europa, Tempus (Trans-European Mobility Scheme for University

Studies).

Comett är ett program som har tillkommit för att genom utbildning

och praktik underlätta kunskapsöverföring på det teknologiska områ-

det mellan universitet, högskolor och näringsliv. Erasmus är ett utby-

tesprogram för studenter, lärare och administratörer vid universitet

och högskolor. Erasmus är öppet för alla ämnen och utbildningar.

Studier i utlandet får helt och hållet tillgodoräknas i examina. Tempus

är ett universitetsutbytesprogram inom ramen för EG:s biståndspro-

gram (Phare) till stöd för utvecklingen i Central- och Östeuropa. En

närmare beskrivning av dessa program finns i propositionens bilaga 7

(Utbildningsdepartementet).

Enligt protokoll 31 till EES-avtalet kommer EFTA-länderna att

fr.o.m. den 1 januari 1995 delta i alla Gemenskapens utbildnings- och

ungdomsprogram.

Bland de utbildningsprogram som tillkommer kan särskilt nämnas

Lingua, som har till syfte att bredda och stärka språkkunskaperna hos

medlemsländernas medborgare. Det innefattar bl.a. stipendieprogram

för fortbildning av språklärare och för fortbildningssamarbete mellan

skolor och universitet. För att stödja högskolestuderandes språkutbild-

ning finns ett stipendieprogram liknande Erasmusprogrammets. Tan-

ken är bl.a. att ge studerande möjlighet att bredda en utbildning i t.ex.

samhällsvetenskap, medicin eller teknik med språkstudier. Lingua

innehåller även insatser för elever i yrkesutbildning och till stöd för

företags språkfortbildning av anställda.

Aven i andra avseenden innebär EES-avtalet att möjligheterna för

Sverige att delta i utbildningssamarbetet inom EG förbättras. Vid

avtalets ikraftträdande kommer alla särregler för EFTA-ländernas del-

tagande i Comett, Erasmus och Tempus att försvinna. Sverige och

övriga EFTA-länder kommer att kunna påverka den framtida utform-

ningen av program och andra aktiviteter på utbildningsområdet. Vida-

re kommer EG:s institut för yrkesutbildning, Cedefop, och dess nät-

verk för informationsutbyte på utbildningsområdet, Eurydice, att öpp-

nas för EFTA-deltagande.

Vad gäller ungdomssamarbetet framgår av protokoll 31 till avtalet

att EFTA-länderna från avtalets ikraftträdande kommer att delta i

utbytesprogrammet Ungdom för Europa (Youth for Europé). Från

samma tidpunkt kommer Sverige också att kunna delta i informations-

utbyte, seminarier och andra kontakter som rör ungdomsområdet.

1992/93:EU1

104

Programmet Ungdom för Europa är ett utbytesprogram lor ungdo-

mar mellan 15 och 25 år. Den bakomliggande idén är att ungdomar

skall få en europeisk identitet genom att ungdomsgrupper får stöd till

egna projekt i samarbete med grupper i ett eller flera andra EG-

länder. Företräde ges till ungdomar som av sociala, ekonomiska eller

geografiska skäl har små möjligheter att delta i andra ungdomsutbytes-

program. Projekten kan vara arrangerade av lokala, regionala, natio-

nella eller europeiska organisationer. Huvuddelen av programmets

medel går till direkt stöd till ungdomsutbyte. Programmet ger emeller-

tid också möjlighet till stöd för utbildning av ungdomsledare m.m.

Bland övriga program på ungdomsområdet som för närvarande

bedrivs inom EG kan nämnas Petra (Community Action Programme

for the Vocational Qualification of Young People and their Prepara-

tion for Adult and Working Life), som vänder sig till ungdomar under

yrkesutbildning. Inom ramen för Petra finns även ett utbytesprogram

för unga arbetstagare — Young Workers Exchange Programme — med

stipendier för arbets- eller fortbildningsperioder i andra medlemslän-

der än det egna. Som nämnts ovan innebär avtalet att Sverige även på

ungdomsområdet från den 1 januari 1995 kommer att kunna delta i

alla program som då är i gång eller beslutade.

I propositionen, bilaga 12 (Civildepartementet), redovisas även olika

aktuella initiativ inom EG på ungdomsområdet. Bl.a. arbetar EG-

kommissionen med ett förslag till ett samlat handlingsprogram för

ungdomar.

EES-utskottet vill erinra om att bortsett från utbildningsfrågor som

anknyter till reglerna om arbetskraftens och övriga personers rörlighet

är utbildnings- och ungdomspolitiken en nationell angelägenhet inom

EG och inom ramen för EES-avtalet. Sverige kommer alltså även

fortsättningsvis att på egen hand utforma sin skol- och ungdomspoiitik

och den högre utbildningen.

Samtidigt vill EES-utskottet, i likhet med vad utbildningsutskottet

anför i sitt yttrande, framhålla betydelsen av samarbete och utbyte på

utbildningsområdet såväl med EG-länderna som med andra länder i

och utanför Europa. Det är nödvändigt såväl för utbildningens kvalitet

som för förståelsen mellan olika kulturer att sådant samarbete etable-

ras i största möjliga omfattning.

Som utbildningsutskottet framhåller i sitt yttrande har EG-samarbe-

tet inom ramen för gemensamma program kommit långt på utbild-

ningsområdet. EES-utskottet vill understryka betydelsen av att EG:s

samarbete på utbildningsområdet nu öppnas fullt ut också för EFTA-

länderna. EES-utskottet noterar vidare med tillfredsställelse att de

nuvarande särreglerna för EFTA-ländernas deltagande i EG:s utbild-

ningsprogram, vilka ger svenska universitet, högskolor och studerande

sämre möjligheter än deras motsvarigheter inom EG, kommer att

försvinna vid EES-avtalets ikraftträdande.

Internationaliseringen av utbildningen behandlas i motion E10 av

Lars Werner m.fl. (v). I yrkande 23 begärs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om betydelsen

av det obundna utbildningssamarbetet mellan enskilda högskolor och

1992/93:EU1

105

universitet. Motionärerna menar att en internationalisering av utbild-

ningen inte inskränker sig till ett ökat inomeuropeiskt samarbete

utifrån en mer eller mindre fiktiv kulturhistorisk samhörighet. Inter-

nationaliseringstanken bör i stället bygga på visionen av en gränsöver-

skridande kunskapsutveckling mellan länder världen över för att man

tillsammans skall kunna stärka alla människors möjlighet till förverkli-

gande och utveckling. En global satsning på utbildning är en garanti

för demokrati och fred. Mot bakgrund av kostnaderna för det svenska

deltagandet i EG:s utbildningsprogram befarar motionärerna att det

ekonomiska utrymmet för utbildningssamarbete utanför programmen

begränsas. Motionärerna pekar på betydelsen av att möjligheten till

obundet utbildningssamarbete mellan enskilda högskolor och universi-

tet inte försämras genom deltagandet i EG:s utbildningsprogram.

Med anledning av vad i motionen anförs om kostnaderna vill

utskottet erinra om att det för utbildningsprogrammen gäller en ord-

ning motsvarande den på forskningsområdet. De svenska avgifterna

betalas sålunda till EG-kommissionen, som i sin tur betalar ut stipen-

dier till de personer som deltar i utbytesprogrammen, däribland svens-

ka studerande.

Vad gäller frågan om utbildningssamarbete med länder utanför EG

och EFTA erinrar utbildningsutskottet i sitt yttrande om att utskottet

vid flera tillfällen haft anledning att redovisa sin positiva grundsyn på

samarbete med andra länder än EG-länderna, både i och utanför

Europa. Beträffande utbildningssamverkan mellan enskilda universitet

och högskolor påpekar utbildningsutskottet att man under 1991/92 års

riksmöte erinrade om att de olika högskoleenheterna inom sina anslag

disponerar medel för internationellt studerandeutbyte och att dessa

medel naturligtvis kan avse utbyte med utomeuropeiska länder (bet.

1991/92:UbU14).

EES-utskottet vill för egen del framhålla att EES-avtalet inte innebär

någon minskad öppenhet gentemot omvärlden i övrigt. Utskottet anser

att Sverige inom ramen för EES-samarbetet, i linje med vår traditio-

nella politik och i samverkan med likasinnade länder, bör verka för

ett Västeuropa öppet mot den övriga världen. Denna principiella

inställning gäller givetvis även utbildningsområdet. I detta samman-

hang kan erinras om att Sveriges deltagande fr.o.m. innevarande bud-

getår i EG-programmet Tempus innebär ökade möjligheter till utbild-

ningssamarbete med länderna i Central- och Östeuropa.

EES-utskottet vill vidare erinra om att EG:s utbildningsprogram i

regel bygger på samarbetsavtal mellan universitet och högskolor i de

olika berörda länderna. Programmen kännetecknas av en hög grad av

flexibilitet när det gäller samarbetets utformning och innehåll. Högsko-

lorna själva avgör, inom ramen för de resurser som anslagits för

internationellt utbyte, vilket samarbete de önskar delta i. Med hänsyn

till de starka önskemål om möjligheter att delta i EG:s utbytesprogram

som tidigare framförts av olika högskolor i Sverige finner utskottet det

dock troligt att de kommer att välja att ägna en betydande del av dessa

resurser till sådant samarbete.

1992/93: EU 1

106

EES-utskottet ansluter sig till den av utbildningsutskottet framförda

uppfattningen att utbildningssamarbetet självklart inte heller framdeles

far begränsas till vissa europeiska länder. Utskottet vill erinra om

betydelsen av samarbete utanför EES-området såväl med utvecklade

industriländer som med länder där Sverige kan förutsättas vara den

givande parten.

EES-utskottet utgår, i likhet med utbildningsutskottet, från att rege-

ringen i budgetarbetet inför nästa treåriga planeringsperiod beaktar

betydelsen av högskolornas möjligheter till vidgat internationellt sam-

arbete även utanför EG och under våren 1993 framlägger förslag om

medel för sådan verksamhet.

Med vad utskottet anfört får syftet med yrkande 23 i motion E10

anses vara tillgodosett. Yrkandet avstyrks därför.

I motion E10 av Lars Werner m.fl. (v), yrkande 24, begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om studerandeinflytande inom Verket för högskoleservice

(VHS). Motionärerna anser, mot bakgrund av att VHS föreslås få

huvudansvaret för svensk medverkan i EG:s utbildningsprogram, att

det är av stor vikt att studerande och forskarstuderande garanteras

inflytande också över de internationella utbytesprogrammens utform-

ning och administration.

Den nya myndigheten VHS kommer att ansvara centralt för arbetet

med utbildningsprogrammen Comett och Erasmus. Även uppdraget att

förbereda svenskt deltagande i Tempus har övergått till VHS.

EES-utskottet delar, i likhet med utbildningsutskottet, motionärer-

nas uppfattning att det är angeläget att de studerande bereds inflytande

i arbetet med utbytesprogrammen och utgår från att den praxis i nu

berört hänseende som hittills utvecklats inom Universitets- och hög-

skoleämbetet kommer att bestå även i VHS. EES-utskottet anser det

inte motiverat att riksdagen gör något särskilt uttalande i frågan och

avstyrker därför yrkande 24 i motion E10.

I fråga om samarbetet på ungdomsområdet erinrar kulturutskottet i

sitt yttrande om vad utskottet anförde vid riksdagsbehandlingen av

regeringens proposition 1990/91:78 om internationellt ungdomsutbyte.

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91 :KrU 18 uttalade ut-

skottet bl.a. följande (s. 8).

Ett internationellt utbyte är viktigt för unga människor både i person-

ligt och socialt hänseende. Dessutom har ungdomars kontakter med

andra länder betydelse för samhället i stort. Det är viktigt att männi-

skor tidigt i livet får kunskaper om olika kulturer och traditioner. De

svenska ungdomar som kommer i kontakt med andra länders kulturer

har större möjligheter att också lära sig förstå invandrar- och flykting-

ungdomar här i landet. Utskottet instämmer även i vad som sägs i

propositionen om att ett erfarenhetsutbyte mellan människor från

olika länder kan bidra till fred och avspänning.

Även EES-utskottet finner det angeläget att i detta sammanhang under-

stryka betydelsen av vad som sålunda anförts. EES-utskottet anser mot

1992/93: EU 1

107

denna bakgrund, i likhet med kulturutskottet, att ett svenskt deltagan-

de i programmet Ungdom för Europa och i andra ungdomsutbytespro-

gram inom ramen för EES-samarbetet är värdefullt.

I propositionen redovisas som tidigare nämnts de nya initiativ EG:s

ungdomsministrar tagit när det gäller att främja ungdomsutbyte och

informationsinsatser. EES-utskottet delar den av kulturutskottet fram-

förda uppfattningen att även de nya initiativen stämmer överens med

de riktlinjer som riksdagen antagit i fråga om internationellt ungdoms-

utbyte.

EES-utskottet anser sammanfattningsvis att ett utökat samarbete i

utbildnings- och ungdomsfrågor som EES-avtalet medför kommer att

få stor betydelse för de enskilda personer som kommer att beröras och

för samhället i stort. Okade möjligheter för studerande att läsa vid

universitet och högskolor i andra länder och ökat ungdomsutbyte

bidrar till att stärka den gemenskap som redan finns mellan länderna i

Västeuropa. På sikt kan det också främja arbetskraftens fria rörlighet.

Vad som anförs i propositionens bilagor 7 och 12 i dessa delar bör

inte föranleda några erinringar från riksdagens sida.

11.4 Små och medelstora företag

Vikten av stimulans för de små och medelstora företagen betonas

starkt inom EG. Denna kategori av företag anses ge ett positivt bidrag

till den ekonomiska utvecklingen inom Gemenskapen. År 1986 kon-

kretiserades denna inställning genom beslutet om ett särskilt småföre-

tagsprogram. Inom ramen för detta har en rad olika program med

särskild inriktning på de små och medelstora företagens behov vuxit

fram. Som exempel kan nämnas BC-NET (Business Cooperation Net-

Work), ett databaserat system för etablering av affärskontakter och

samarbetspartner i Europa, och EIC (Euro-Info Centres) för möjliggö-

rande av snabb spridning av aktuell EG-information, t.ex. om finansie-

ringsmöjligheter och lagstiftning.

Med hänsyn till den betydelse de små och medelstora företagen har

för svensk ekonomi är det enligt utskottets mening värdefullt att det

genom EES-avtalet öppnas en möjlighet för Sverige att delta i EG:s

åtgärder på detta område. Från svensk sida kommer man att kunna

medverka i aktiviteter som syftar till att undanröja onödiga hinder för

affärsverksamhet och att informera och hjälpa särskilt små och medel-

stora företag. Vi kan också vara aktiva vid åtgärder för att främja

samarbete och samverkan mellan små och medelstora företag från

olika regioner inom EES. Rätt utnyttjade bör dessa möjligheter kunna

leda till positiva effekter för de svenska små och medelstora företagen.

I motion Eli av lan Wachtmeister m.fl. (nyd) tas upp en fråga om

de små och medelstora företagens möjligheter att delta i Electronic

Data Interchange, EDI.

Genomförande av en affärstransaktion förutsätter en rad handelspro-

cedurer. EDI — eller dator till dator-kommunikation — är beteck-

ningen på ett internationellt system som möjliggör förenkling och

effektivisering av handeln. Genom systemet kan standardiserade doku-

1992/93: EU 1

108

ment — t.ex. en order eller en faktura — utbytas mellan affärsparter-

nas datorer. Snabbheten i systemet gör parterna oberoende av såväl

avstånd som språkskillnader när det gäller själva administrationen i en

affärsuppgörelse. EDI har kommit att i ökad utsträckning användas för

affärstransaktioner mellan stora företag och deras underleverantörer. I

Europa koordineras EDI-arbetet främst genom EG:s program Tedis

(Trade Electronic Data Interchange Systems, elektroniskt utbyte av

handelsinformation). Sverige deltar redan i Tedis och bidrar med

7 miljoner kronor till innevarande treårsprogram via EFTA:s budget. I

Tedis II, som avslutas vid halvårsskiftet 1994, läggs en större tonvikt

vid de små och medelstora företagens speciella behov. Svenska intres-

senter kan genom anbudsförfarande ansöka om delfinansiering till

vissa projekt. Ansvaret för Sveriges deltagande i Tedis ligger hos

Utrikesdepartementets handelsavdelning, medan Kommerskollegium

och Handelsprocedurrådet (Swepro) handhar den praktiska verksam-

heten.

Statskontoret har nyligen avlämnat en rapport (Statskontoret

1992:26) Samverkan om EDI och handelsprocedurer, som har utarbe-

tats på regeringens uppdrag. I rapporten föreslås bl.a. att EDI-intres-

senterna i Sverige skall samverka för att främja praktiskt arbete med

EDI och handelsprocedurer i landet. I detta syfte förespråkas bildandet

av en förening med de uppgifter som anges i rapporten. Verksamheten

skulle finansieras genom bl.a. medlemsavgifter samt uppdrag från

Utrikesdepartementets handelsavdelning och Näringsdepartementet.

Skulle en sådan förening komma till stånd finns det, enligt bedöm-

ningen i rapporten, knappast behov av något sammanhållet program

för användningen av EDI i Sverige. Rapporten, som har remissbehand-

lats, bereds i regeringskansliet.

EG-kommissionen avser att — som ett led i förverkligandet av den

inre marknaden — starta ett nytt omfattande program för samordning

av informationsutbytet mellan olika myndigheter inom EG. Program-

met, som kallas IDA (Interchange of Data Between Administrations),

kommer att omfatta ett 80-tal olika projekt.

I motion Eli framhålls att 99,9 % av Sveriges totalt 391 000 företag

faller under den definition på småföretag som EG anger. I motionen

begärs ett uttalande av riksdagen om att EDI snabbt måste utvecklas

för småföretagen och i större utsträckning komma i praktisk tillämp-

ning (yrkande 4).

Näringsutskottet anför i sitt yttrande att det delar motionärernas

uppfattning att en ökad användning av EDI kan ha stor betydelse för

småföretagen. Med hänvisning till utredningen och pågående bered-

ningsarbete anser näringsutskottet att det inte finns behov av något

uttalande av riksdagen.

Utskottet instämmer i den bedömning som näringsutskottet gör

beträffande småföretagens användning av EDI. Med hänsyn härtill och

till att Sverige genom EES-avtalet far ökade möjligheter att delta i

EG:s program anser utskottet att någon ytterligare åtgärd från riksda-

gens sida inte är påkallad med anledning av motion Eli, denna del.

Yrkande 4 i motionen avstyrks därför.

1992/93: EU 1

109

11.5 Turism

1992/93: EU 1

Samarbetet på turistområdet berörs närmare i det till EES-avtalet

fogade protokoll 31. Enligt detta skall den förstärkta dialog som skall

föras syfta till att identifiera områden och verksamheter där ett närma-

re samarbete skulle kunna bidra till främjandet av turism och förbätt-

ring av de allmänna villkoren för turistindustrin inom EES-området.

I propositionens bilaga 11 (Näringsdepartementet) redovisas att det

inom EG har utarbetats en aktionsplan för turism med riktlinjer för

en gemenskapspolitik på detta område. I aktionsplanen föreslås ett

antal gränsöverskridande åtgärder för att gynna bl.a. utvecklingen av

landsbygdsturismen och marknadsföring i länder som USA och Japan.

Planen innehåller vidare bl.a. förslag till speciella åtgärder i fråga om

kuiturturism och om en förbättrad yrkesutbildning genom internatio-

nellt samarbete.

Enligt vad kulturutskottet har inhämtat har EG:s turistministrar i

juni i år med vissa tillägg antagit aktionsplanen. Den kommer att löpa

under tre år. Det har uppdragits åt EG-kommissionen att senast år

1995 utvärdera de åtgärder som gjorts inom ramen för planen.

Kulturutskottet konstaterar att propositionen då det gäller turismen

inte innehåller några särskilda överväganden utöver vad EES-avtalet

innehåller. I likhet med kulturutskottet har EES-utskottet inte något

att erinra mot den faktiska redovisning som i detta avseende lämnas i

propositionen.

11.6 Den audiovisuella sektorn

EG-samarbetet inom den audiovisuella sektorn bedrivs för närvarande

inom programmet Media 95. Programmet består av olika åtgärder för

att stimulera spridning och framställning av europeisk film och euro-

peiska TV-program. Strävan är i första hand att öka programutbytet

mellan de deltagande länderna och språkområdena. På längre sikt vill

man också stärka den europeiska audiovisuella produktionens konkur-

renskraft på världsmarknaden. Media 95 har för åren 1991 — 1995 en

budget på 200 miljoner ecu (ca 1 500 miljoner kronor).

Enligt det till EES-avtalet fogade protokoll 31 (prop. 1991/92:170

bil. 14 s. 264) skall så snart som möjligt efter det att avtalet trätt i

kraft beslut fattas som säkerställer EFTA-staternas deltagande. Sverige

väntas alltså delta i programmet fr.o.m. ingången av år 1993.

Kulturutskottet anför i sitt yttrande att EES-avtalet innebär att

möjligheterna för Sverige att delta i en rad EG-program ökar. Kultur-

utskottet framhåller i detta sammanhang särskilt betydelsen av samar-

betsprogrammet Media 95. EES-utskottet vill, i likhet med kulturut-

skottet, understryka värdet av ett svenskt deltagande i detta program.

110

11.7 Räddningstjänst

1992/93: EU 1

Räddningstjänst omfattar förebyggande åtgärder för att förhindra olyck-

or samt åtgärder för att begränsa skadorna på människor och egendom

samt i miljön om en olycka ändå inträffar.

EES-avtalet innehåller ett antal rättsakter — resolutioner, beslut och

direktiv — som berör räddningstjänstens område. I första hand hänvi-

sas i avtalet till en EG-resolution om utökat samarbete inom rädd-

ningstjänsten, bl.a. genom samordning av datasystem, informationsmö-

ten, bistånd i händelse av en naturkatastrof eller teknologisk katastrof.

I anslutning härtill finns också ett beslut om införande av ett gemen-

samt larmnummer. Vidare berörs räddningstjänsten av en resolution

om inrättande av ett aktionsprogram för kontroll och begränsning av

föroreningar av olja till sjöss, direktiv om att den som bedriver vissa

särskilt riskbetonade industriella verksamheter, främst rörande kemi-

kaliehantering, skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att förebygga

allvarliga olyckor och begränsa konsekvenserna för människor och

miljön, samt direktiv om särskild utbildning av förare som transporte-

rar farligt gods.

Innebörden av de här aktuella rättsakterna redovisas närmare i

bilaga 3 (Försvarsdepartementet) till propositionen. Enligt propositio-

nen erfordras, såvitt nu kan bedömas, inte någon lagstiftning på

räddningstjänstområdet som följd av EES-avtalet. En översyn av regel-

systemet för den civila beredskapen pågår för att klarlägga vilka

förändringar som kan erfordras. Riksdagen bereds tillfälle att ta del av

vad i propositionen anförs om den civila beredskapen och fredsrädd-

ningstjänsten.

Försvarsutskottet framhåller i sitt yttrande att det i flera avseenden

inom fredsräddningstjänsten finns kontakter med EG och att EES-

avtalet ger möjligheter till ett fördjupat och effektivare samarbete på

detta område. I fråga om behovet av lagstiftning inom räddningstjän-

stens område som följd av EES-avtalet gör försvarsutskottet inte någon

annan bedömning än regeringen.

EES-utskottet anser, i likhet med försvarsutskottet, att det förbättra-

de samarbete på räddningstjänstens område som kan förutses på grund

av EES-avtalet är positivt. Vad som i bilaga 3 anförs om den civila

beredskapen och fredsräddningstjänsten bör inte föranleda någon erin-

ran från riksdagens sida.

12 Den sociala dimensionen

I EES-avtalets ingress framhåller parterna vikten av att utveckla den

sociala dimensionen, däri inbegripet likabehandling av kvinnor och

män, inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Man önskar

säkerställa ekonomiskt och socialt framåtskridande och främja förut-

sättningarna för full sysselsättning, en högre levnadsstandard och för-

bättrade arbetsvillkor.

Mer specifikt berörs den sociala dimensionen i avtalets del V och

VI. Ytterligare bestämmelser om samarbetet på detta område finns i

protokoll 31. I bilaga XVIII anges vilka direktiv m.m. som är tillämpli-

ga. Hithörande frågor behandlas i propositionen i bilagorna 9 (Arbets-

marknadsdepartementet) och 10 (Kulturdepartementet). I bilaga 9 fö-

reläggs riksdagen ett förslag om ändring i arbetsmiljölagen. I övrigt

bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförs i bilaga 9 om

arbetsmarknadsfrågor, arbetsmiljö och arbetsrätt samt i bilaga 10 om

jämställdhetsfrågor.

Redan från början betonades inom EG att den ekonomiska tillväxt

samarbetet skulle resultera i också måste leda till en förbättring av

arbetstagarnas arbetsvillkor och levnadsstandard. Senare, när arbetet på

att fullborda den inre marknaden intensifierats, myntades uttrycket

"den sociala dimensionen" som samlingsbegrepp för ett brett spektrum

av åtgärder i detta syfte.

I december 1989 antog EG "Gemenskapens stadga om grundläggan-

de sociala rättigheter för arbetstagare", vanligen kallad den sociala

stadgan. I samband därmed presenterade EG-kommissionen en hand-

lingsplan för sitt arbete med de frågor som berörs i stadgan. Däri

grupperas de olika åtgärderna under 13 rubriker, nämligen:

- Arbetsmarknad

-Anställning och avlöning

- Förbättring av levnads- och arbetsvillkor

- Fri rörlighet

-Social trygghet

-Förenings- och förhandlingsrätt

-Information, samråd och medbestämmande

-Jämställdhet mellan könen

- Yrkesutbildning

-Hälsa och säkerhet på arbetsplatsen

-Skydd för barn och ungdomar

-Äldre personer

- Handikappade

Rubrikerna ger sammantagna en bild av vad som anses ingå i begrep-

pet "den sociala dimensionen" och i EG:s arbete med sociala frågor.

Som framgår rör det sig dels om bestämmelser som är hänförliga till

personers rörlighet, dels sådana som anses övergripande för de fyra

friheterna, dels sådana som ligger vid sidan av dessa. Självfallet är

avgränsningen ofta oklar.

I samband med EG-mötet i Maastricht i december 1991, då överens-

kommelse träffades om ändringar i Romfördraget, ingick elva av de

tolv EG-staterna en särskild överenskommelse sig emellan, vari de

förbinder sig att intensifiera sitt samarbete på det sociala området.

Denna särskilda överenskommelse ingår som en bilaga till ett proto-

koll till Maastrichtöverenskommelsen. I protokollet medger Storbritan-

nien att de övriga EG-staterna samarbetar på det sociala området med

utnyttjande och hjälp av Gemenskapens institutioner och procedurer

och utan att Storbritannien tar del i besluten. Den särskilda överens-

kommelsen innefattar också en ny procedur för samråd med arbets-

marknadens parter som innebär att dessa får en förstärkt roll vid

utarbetande och genomförande av åtgärder på det sociala området.

1992/93 :EU1

112

De elva EG-ländernas överenskommelse och det nämnda protokol-

let kallas allmänt det sociala protokollet och utgör en integrerad del av

Maastrichtöverenskommelsen, som ännu inte trätt i kraft. Sammanta-

get innebär detta s.k. sociala protokoll utökade befogenheter för Ge-

menskapen och betydligt ökade möjligheter att besluta med kvalifice-

rad majoritet på det sociala området. De elva medlemsstaterna och

Gemenskapen skall bl.a. främja sysselsättning, förbättrade levnads- och

arbetsvillkor, social trygghet och dialog mellan arbetsmarknadens par-

ter. För att uppnå dessa syften skall minimidirektiv antas. Åtgärderna

skali genomföras under hänsynstagande till olika former av nationell

praxis, i synnerhet på avtalsområdet.

Som framgår av det ovan sagda ligger tyngdpunkten i EG:s arbete

med den sociala dimensionen på sakområden som rör förhållanden

knutna till arbetslivet. Samarbetet omfattar emellertid också äldre

personers förhållanden, de handikappades integration i samhälle och

yrkesliv, m.m. I dessa delar avser samarbetet informations- och erfa-

renhetsutbyte, snarare än utarbetande av gemensamma regler.

I det följande tas arbetsmarknadsfrågor, arbetsmiljö, jämställdhetsfrå-

gor och arbetsrätt upp under var sin rubrik.

Utskottet vill dock redan nu behandla det yrkande (yrkande 4) i

motion E7 av Mats Hellström m.fl. (s) som rör den sociala dimensio-

nen i dess helhet. I yrkandet begärs ett tillkännagivande till regeringen

om att Sverige skall verka för att den sociala dimensionen utvecklas

inom EES. I motiveringen till yrkandet framhåller motionärerna sär-

skilt vikten av ett så nära samarbete som möjligt i fråga om det sociala

protokollet. Målet bör vara en successiv utveckling och förbättring av

villkoren i arbetslivet, arbetarskydd och arbetsmiljö, jämställdhet mel-

lan män och kvinnor etc. som förutses i de olika regelverken.

Utskottet konstaterar att protokollet är uttryck för en strävan i det

stora flertalet EG-länder att förstärka samarbetet om den sociala di-

mensionen inom EG. I samband med att EES-avtalet undertecknades

avgav EFTA-staternas regeringar en förklaring vari de säger sig dela

uppfattningen att ett utvidgat ekonomiskt samarbete måste åtföljas av

framsteg i integrationens sociala dimension. Utskottet vill understryka

betydelsen av att regeringen aktivt, och med utnyttjande av alla de

möjligheter EES-avtalet erbjuder, bidrar till att utveckla den sociala

dimensionen i EES-samarbetet.

I detta sammanhang konstaterar utskottet den samsyn som redovisas

i propositionen och motion E7 när det gäller möjligheterna för Sverige

att även i framtiden bedriva en aktiv arbetsmarknads-, regional-, social-

och jämställdhetspolitik med i stort sett samma medel som hittills.

Beträffande socialpolitiken, i den betydelse vi i Sverige vanligen

lägger in i detta begrepp, är lagstiftning och finansiering nästan helt en

nationell angelägenhet för EFTA:s och EG:s medlemsländer. Socialut-

skottet anför att avtalet öppnar möjligheter för Sverige att aktivt

medverka i utvecklingen inom EG när det gäller frågor om den sociala

välSrden, och att en självklar utgångspunkt därvid måste vara att med

kraft hävda de resultat som uppnåtts på det sociala området i vid

bemärkelse.

8 Riksdagen 1992193. 20 saml. Nr 1. Del 1

1992/93 :EU1

113

Vad gäller socialförsäkringarna avgörs dessas utformning och finan-

siering på nationell nivå. EES-samarbetet inskränker sig här till vad

som krävs för att förverkliga den fria rörligheten för personer. Hithö-

rande frågor har behandlats i avsnitt 5 ovan. Socialförsäkringsutskottet

anför i sitt yttrande att man såvitt gäller socialförsäkringsområdet kan

instämma i den uppfattning som framförs i motion E7 om vikten av

ett nära samarbete mellan EG och EFTA-länderna. Socialförsäkrings-

utskottet konstaterar att EES-avtalet ökar möjligheterna härtill.

Mot denna bakgrund förutsätter EES-utskottet, i enlighet med vad

som anförs i yttrandena från arbetsmarknads-, social- och socialförsäk-

ringsutskotten, att regeringen väl tar till vara de möjligheter EES-

avtalet öppnar och aktivt verkar för ett stärkande av den sociala

dimensionen inom EES-samarbetets ram och på grundval av det

sociala protokollet.

Med vad utskottet nu anfört far yrkande 4 i motion E7 anses vara

helt tillgodosett. Någon ytterligare åtgärd med anledning av det aktuel-

la yrkandet finner utskottet därför ej påkallad.

12.1 Arbetsmarknadsfrågor

Behovet av att minska den höga arbetslösheten i många av EG:s

medlemsländer är ett viktigt motiv för tillskapandet av EG:s inre

marknad. Genom att de nationella marknaderna som fortfarande be-

står i stor utsträckning från år 1993 öppnas främjas sysselsättning och

ekonomisk utveckling.

EES-avtalet innebär att medborgare och företag i Sverige kommer

att delta på den inre marknaden på i stort sett samma villkor som

medborgare och företag i EG:s medlemsländer. Det innefattar en för

EES-området gemensam arbetsmarknad. När riksdagen tidigare be-

handlat frågor rörande Sveriges deltagande i den västeuropeiska inte-

grationen har den bedömningen gjorts, att ett EES-avtal med sådan

innebörd är betydelsefullt för svensk ekonomi och därmed också för

sysselsättningen i vårt land (bet. 1990/91:UU8, s. 38). EES-utskottets

offentliga utfrågning om EES-avtalets konsekvenser för Sverige be-

handlade bl.a. dynamiska effekter av avtalet. Därvid bekräftades att

EES-avtalet kan väntas leda till en betydligt större tillväxt och syssel-

sättning i Sverige än om vårt land skulle stå utanför den inre markna-

den.

Arbetsmarknadspolitiken betraktas i Sverige som en del av den

ekonomiska politiken. Dess huvuduppgift är att — inom de ramar som

sätts av den ekonomiska politiken som helhet — bidra till full syssel-

sättning och stabila priser. I svensk arbetsmarknadspolitik betonas den

s.k. arbetslinjen starkt. Den innebär att aktiva åtgärder för att ge

arbetssökande individer ett arbete, en lämplig utbildning e.d. priorite-

ras framför utbetalande av arbetslöshetsunderstöd. Andra viktiga inslag

i svensk arbetsmarknadspolitik är prioriteringen av utsatta grupper

som ungdomar, arbetshandikappade och långtidsarbetslösa.

Den uppsättning arbetsmarknadspolitiska instrument som används i

Sverige skiljer sig inte på något avgörande sätt från de instrument som

1992/93: EU 1

114

utnyttjas i EG-länderna. Skillnaden ligger snarare i den betydligt större

andelen aktiva åtgärder i svensk arbetsmarknadspolitik jämfört med

den i flertalet EG-länder.

I propositionen behandlas frågor om arbetsmarknaden i första hand

i bilaga 9 (Arbetsmarknadsdepartementet), s. 4—8. Det föredragande

statsrådet tar bl.a. upp frågan huruvida EES-avtalets regler om statsstöd

påverkar våra möjligheter att utnyttja lönesubventioner i det arbets-

marknadspolitiska åtgärdssystemet. Lönesubventioner ges bl.a. som re-

kryteringsstöd för ungdomar, invandrare m.fl. och som lönebidrag för

handikappade arbetstagare. Vidare kan bidrag ges till utbildning av

anställda i företag. Regeringen bedömer att åtgärderna inte medför

sådana konkurrenssnedvridande effekter som statsstödsreglerna vill

motverka. Det påpekas att motsvarande arbetsmarknadspolitiska åtgär-

der förekommer i flera EG-länder. Enligt propositionen medför ett

undertecknande av avtalet ingen inskränkning av den nationella be-

stämmanderätten över arbetsmarknadspolitiken.

Utskottet vill för egen del erinra om att EG betraktar arbetsmark-

nadspolitiken som i första hand en nationell angelägenhet. Inriktning-

en och omfattningen av de svenska arbetsmarknadspolitiska åtgärderna

påverkas således inte i någon större utsträckning av ett EES-avtal.

Detta innebär självfallet inte att den svenska arbetsmarknaden blir

opåverkad av EES-avtalet. Som ovan påpekats kan en ökad sysselsätt-

ning i Sverige väntas bli en följd av EES-samarbetet. Vidare innebär

den fria rörligheten för personer — sett ur svenskt perspektiv — att

den gemensamma arbetsmarknad som Norden hittills har utgjort i allt

väsentligt vidgas till att i stort omfatta även EG-länderna och de tre

icke-nordiska EFTA-staterna. Riksdagen har tidigare (bet. 1990/91:

UU8) betonat fördelarna med att kontakterna över gränserna därmed

underlättas, att svenska medborgare kan arbeta i utlandet och att det

för näringslivet är viktigt att utländsk personal kan arbeta i Sverige.

Utskottet vill dock påpeka att man inte kan vänta sig någon kraftig

migration av arbetskraft till och från Sverige med anledning av EES-

avtalet. Erfarenheterna från EG:s gemensamma arbetsmarknad, vilken

funnits sedan 1968, bestyrker denna slutsats.

Samarbetet mellan EG-ländernas arbetsmarknadsmyndigheter i fråga

om arbetsförmedling kommer till följd av EES-avtalet att vidgas till att

omfatta även EFTA-länderna. Informations- och erfarenhetsutbyte

kring arbetsmarknadsfrågor och arbetsmarknadspolitik kommer att

öka.

Det faktum att EG betraktar arbetsmarknadspolitiken som en natio-

nell angelägenhet innebär inte att man saknar ambitioner inom det

området. Tillkomsten av den sociala stadgan och av det protokoll som

undertecknades i samband med Maastrichtöverenskommelsen visar att

intresset för arbetsmarknadspolitiska frågor på senare år ökat i Gemen-

skapen. Inom EG bedrivs ett antal program med anknytning till det

arbetsmarknadspolitiska området. De syftar bl.a. till att motverka ar-

betslösheten för vissa grupper, såsom ungdomar, arbetshandikappade,

kvinnor och långtidsarbetslösa, till att stödja lokala sysselsättningsini-

tiativ, liksom till informations- och erfarenhetsutbyte.

1992/93: EU 1

115

EES-utskottet vill sammanfattningsvis framhålla att EES-avtalet möj-

liggör en positiv utveckling på den svenska arbetsmarknaden. Som

redan sagts påverkas inte inriktning och omfattning av de arbetsmark-

nadspolitiska åtgärderna i någon större utsträckning av EES-avtalet.

Arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande att detta innebär att

Sverige även i fortsättningen kan driva den arbetslinje som under

decennier varit en målmedveten arbetsmarknadspolitisk ambition i

vårt land. EES-utskottet ansluter sig till denna bedömning. Mot bak-

grund av den samsyn som i detta avseende redovisas i propositionen

och i motion E7 av Mats Hellström m.fl. (s) utgår utskottet från att

svensk arbetsmarknadspolitik även framgent kommer att bygga på

arbetslinjen.

Lars Werner m.fl. (v) begär i motion E10 (yrkande 25) en redovis-

ning från regeringen av EES-avtalets konsekvenser för den svenska

arbetsmarknadspolitiken. Arbetsmarknadsutskottet föreslår, med hän-

visning till de besked som lämnas i propositionen och som utskottet

för sin del godtar, att yrkandet avstyrks. Inte heller EES-utskottet

finner det påkallat att av regeringen begära ytterligare redovisning i

fråga om avtalets konsekvenser för den svenska arbetsmarknadspoliti-

ken. Utskottet avstyrker således motion E10, yrkande 25.

Vad som anförs beträffande arbetsmarknadsfrågor i propositionens

bilaga 9 föranleder inte några ytterligare uttalanden från utskottets

sida.

12.2 Arbetsmiljö

I den av EG år 1985 antagna Enhetsakten slås fast att den inre

marknaden med dess fria rörlighet för varor måste kompletteras med

ett samarbete för en bättre arbetsmiljö. 1 den s.k. sociala stadgan uttalar

sig EG-länderna för målet att varje arbetstagare måste kunna räkna

med tillfredsställande förhållanden för hälsa och säkerhet i arbetsmil-

jön. Harmoniseringar skall genomföras och uppnådda förbättringar

bibehållas. Denna inriktning bekräftas i det protokoll som elva av

EG:s medlemsstater undertecknat i anslutning till Maastrichtöverens-

kommelsen.

I EES-avtalets ingress säger sig parterna vara fast beslutna att vid den

vidare utvecklingen av regler bygga på en hög skyddsnivå vad gäller

hälsa, säkerhet och miljö. En motsvarande bestämmelse finns i Rom-

fördragets artikel 100 a, vari också anges att en medlemsstat kan

tillämpa strängare nationella bestämmelser med hänvisning till bl.a.

arbetsmiljöskydd. Enligt EES-avtalet åtar sig Sverige att anpassa sina

bestämmelser till ett stort antal EG-direktiv som rör produkters beskaf-

fenhet, provning och kontroll. I några fall kan reglerna vara av

betydelse för arbetsmiljön, t.ex. vad gäller säkerhetsanordningar för

maskiner eller förpackning och märkning av farliga ämnen. I samman-

hanget kan noteras att EES-avtalet innehåller vissa särlösningar av

arbetsmiljöskäl. Exempelvis ges Sverige rätt att tills vidare behålla

förbudet mot användning av produkter som innehåller asbest.

1992/93: EU 1

1 16

Utöver sådana produktrelaterade direktiv av betydelse för arbetsmil-

jön förekommer inom EG minimidirektiv med regler för förhållanden

eller verksamheter på arbetsplatsen. Avsikten är att säkerställa en viss

lägsta skyddsnivå för att värna om arbetstagarna och samtidigt motver-

ka att dålig arbetsmiljö används som konkurrensmedel. Det står en

medlemsstat fritt att införa strängare krav än vad som faststställs i

direktiv av detta slag. Genom EES-avtalet åtar sig Sverige att uppfylla

de minimikrav beträffande hälsa och säkerhet i arbetet som uppställs i

EG-direktiven. Rättsakter av detta slag finns förtecknade i den till

avtalet fogade bilaga XVIII.

Arbetsmiljöavsnitten i EES-avtalet beskrivs relativt utförligt i propo-

sitionen (bil. 9, s. 9—11). Riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i

propositionen anförs om EES-avtalets konsekvenser såvitt avser arbets-

miljön. Därutöver föreslås i propositionen vissa ändringar i arbetsmil-

jölagen. Ändringarna avser bemyndigandena för Arbetarskyddsstyrel-

sen, ASS, att meddela föreskrifter.

Sålunda föreslår regeringen en ändring i 4 kap. 3 § arbetsmiljölagen

som innebär att ASS kan föreskriva skyldighet för arbetsgivare att föra

s.k. expositionsregister och till läkare överlämna uppgifter ur sådana

register. I flera EG-direktiv förutsätts att sådana register förs över

arbetstagare som exponeras för farliga ämnen, buller m.m. De arbetsta-

gare det gäller skall, enligt förslaget, ha rätt att ta del av de registerupp-

gifter som berör honom eller henne.

Vidare föreslås att de bemyndiganden som ASS har enligt 4 kap. 1

och 2 §§ att meddela föreskrifter om produktkontroll och produktsä-

kerhet ändras, så att styrelsens föreskrifter om provning och kontroll

på arbetsmiljöområdet kan anpassas till EES-avtalets krav.

Ändringarna i arbetsmiljölagen på denna punkt utgör en anpassning

till EG:s produktdirektiv. Innebörden av dessa direktiv behandlas

närmare i Näringsdepartementets bilaga till propositionen (bil. 11). En

sammanfattande redogörelse för de nya produktkontrollkraven lämnas

även i Arbetsmarknadsdepartementets bilaga till propositionen (bii. 9).

I princip innebär direktiven förbud mot nationella krav på att produk-

ter skall godkännas i förväg av en myndighet, vilket har varit en i

Sverige använd metod. EG:s kontrollsystem bygger i mycket på tillver-

karens uppgifter om produktsäkerhet, kombinerat med starkare krav

på produktansvar.

Regeringen föreslår också en ändring av reglerna i 3 kap. 8 §

arbetsmiljölagen om tillverkares, importörers och leverantörers skydds-

ansvar för tekniska anordningar. Med EG:s terminologi skall skyddsan-

svaret inträda när anordningen "släpps ut på marknaden". I den

nuvarande lydelsen av arbetsmiljölagen är motsvarande uttryck att

anordningen "avlämnas för att tas i bruk". Vidare införs en regel om

visning på mässor, utställningar m.m. av anordningar som inte fyller

kraven på betryggande säkerhet.

Slutligen bedömer regeringen att en bestämmelse i arbetsmiljölagen

om personlig skyddsutrustning inte skall ändras, trots att begreppet

"personlig skyddsutrustning" i EG:s direktiv möjligen har en något

vidare omfattning än den svenska lagstiftningen.

1992/93: EU 1

117

Som arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande bygger regeringens

lagförslag i det väsentliga på vad som förordats av en departemental

arbetsgrupp som tillsattes av den förutvarande regeringen. Arbetsgrup-

pens rapport — EES-anpassning av arbetsmiljölagen (Ds 1991:72) —

har remissbehandlats. Lagförslaget har utan invändningar granskats av

Lagrådet. I likhet med arbetsmarknadsutskottet har EES-utskottet inte

någon erinran mot det föreliggande förslaget till ändring av arbetsmil-

jölagen utan tillstyrker att detsamma antas av riksdagen.

Lars Werner m.fl. (v) begär i motion E10 (yrkandena 26 och 27) att

riksdagen av regeringen skall begära en redovisning för EES-avtalets

konsekvenser för arbetsmiljölagstiftningen med en överskådlig förteck-

ning över alla förändringar som beror på avtalet samt att riksdagen

skall besluta att avtalet inte får leda till försämringar av arbetsmiljöreg-

lerna i Sverige.

Ovan har behandlats den av regeringen föreslagna förändringen av

arbetsmiljölagen. Lagens övergripande krav på arbetsmiljön preciseras

genom de föreskrifter som Arbetarskyddsstyrelsen, ASS, meddelar.

Detta omfattande författningsmaterial, ca 5 000 sidor text, är således

utfärdat på myndighetsnivå, i samråd med arbetsmarknadens parter

men utan statsmakternas medverkan. Det huvudsakliga arbetet med att

anpassa de svenska reglerna på arbetsmiljöområdet till våra åtaganden

enligt EES-avtalet består i att göra erforderliga förändringar i nyss-

nämnda föreskrifter. Den dåvarande regeringen uppdrog i april 1991

åt ASS att förbereda detta arbete. ASS har uppgett att det rör sig om ca

60 författningar som skall ändras, ca 70 som skall upphävas och att ett

tiotal nya författningar beräknas tillkomma.

Arbetsmarknadsutskottet anser det inte meningsfullt att avkräva

styrelsen en förändringskatalog och att riksdagen inte heller bör fatta

ett principbeslut av det slag som begärs i motionen. Arbetsmarknadsut-

skottet påpekar i sammanhanget att det självfallet har varit angeläget

för Sverige att under förhandlingsarbetets gång skydda vitala intressen

på arbetsmiljöområdet liksom på andra samhällsområden och utverka

de särbestämmelser som bedömts nödvändiga.

EES-utskottet anser för sin del att EES-avtalets konsekvenser för de

svenska arbetsmiljöreglerna i olika sammanhang redovisats på ett över-

siktligt sätt. Utskottet finner det däremot inte meningsfullt att riksda-

gen skall begära en förteckning över varje ändring som behöver göras

på grund av EES-avtalet. Författningsmaterialet är omfattande och

underkastat en fortlöpande översyn. Utskottet ansluter sig således till

den uppfattning som arbetsmarknadsutskottet ger uttryck för och av-

styrker yrkande 26 i motion E10.

Inte heller kan utskottet ställa sig bakom yrkande 27 i motionen.

Vad gäller den fortsatta utvecklingen vill EES-utskottet framhålla att

parterna i EES-avtalets ingress förklarar sig fast beslutna att vid den

vidare utvecklingen av regler bygga på en hög skyddsnivå vad gäller

hälsa, säkerhet och miljö. Vidare kan erinras om att de EES-regler

som rör förhållanden på arbetsplatsen är minimiregler, dvs. det står

parterna fritt att införa strängare krav än vad som fastställs i motsva-

rande EG-direktiv. Också detta yrkande avstyrks alltså.

1992/93:EU1

118

Propositionens bilaga 9 i nu aktuell del föranleder inte några

erinringar från utskottets sida.

12.3 Jämställdhetsfrågor

Enligt artikel 119 i Romfördraget skall medlemsländerna säkerställa

och upprätthålla principen om lika lön för kvinnor och män för lika

arbete. I artikeln ges också en närmare definition av begreppet och av

vad lika lön utan könsdiskriminering innebär. Denna bestämmelse,

som fanns redan i fördragets ursprungliga lydelse, kan inom EG göras

gällande av enskilda, såväl kvinnor som män, mot arbetsgivare och

andra, och den kan också åberopas vid domstolar och andra myndig-

heter. En omfattande rättspraxis har också vuxit fram på området.

Romfördragets artikel 119 motsvaras i EES-avtalet av artikel 69.

Genom artikel 70 förbinder sig parterna att iaktta principen om

likabehandling mellan kvinnor och män. Enligt det i propositionen

framlagda förslaget till lag om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsom-

råde (EES) skall de nämnda artiklarna liksom avtalets huvudbestäm-

melser i övrigt gälla som svensk lag. Liksom inom EG kommer alltså

jämställdhetsprinciperna att kunna grunda rättigheter för enskilda

personer.

I avtalets bilaga XVIII hänvisas till fem EG-direktiv på jämställdhets-

området. Ett av dem är det grundläggande s.k. likalönedirektivet. De

övriga direktiven gäller bl.a. lika möjlighet att få arbete, befordran och

utbildning, lika behandling vid kollektiva försäkringar och socialför-

säkring.

I propositionens bilaga 10 (Kulturdepartementet) finns ett avsnitt

om jämställdhetsfrågor. Det föredragande statsrådet anför att den nya

jämställdhetslag (prop. 1990/91:113, AU17, rskr. 288, SFS 1991:433)

som trädde i kraft den 1 januari 1992 är anpassad till de regler som

gäller inom EG. Sålunda ingår i den nya jämställdhetslagen ett ut-

tryckligt förbud mot indirekt diskriminering. Vidare har möjligheterna

till domstolsprövning av ärenden rörande lönediskriminering utvid-

gats.

I propositionen anförs vidare att den oro som en del svenska

kvinnor känner inför ett närmare samarbete med EG måste tas på

allvar. Denna oro bottnar, enligt propositionen, i farhågor för att

förhållanden och villkor som gäller för kvinnor i vissa EG-länder

skulle bli verklighet även för svenska kvinnor och därmed innebära

minskade ambitioner i Sverige när det gäller jämställdhet och social

välfärd.

Motsvarande frågor tas upp även i motion E10 av Lars Werner m.fl.

(v). Motionärerna uttalar att även om EES-avtalet inte medför några

direkta försämringar för jämställdheten finns det en uppenbar risk att

kvinnor — framför allt kvinnor med barn — får det svårare att hävda

sig i konkurrensen med männen på den gemensamma europeiska

arbetsmarknaden. Vidare pekar man på att en väl fungerande offentlig

sektor är av grundläggande betydelse för utvecklingen mot större

jämställdhet. Debatten får inte begränsas till principdiskussioner om

1992/93: EU 1

119

lagregler, utan måste även inriktas på att analysera de negativa konse-

kvenser som EES-avtalet indirekt kan medföra för svenska kvinnor. I

motionen hemställs mot denna bakgrund att riksdagen begär att rege-

ringen redovisar EES-avtalets konsekvenser för svenska kvinnor (yr-

kande 19).

Utskottet vill hänvisa till att vid EES-utskottets offentliga utfrågning

om EES-avtalets konsekvenser togs bl.a. jämställdhetsaspekterna upp.

Därvid framhölls att förvärvsarbetande kvinnor i regel inte är lika

geografiskt rörliga som män. Härav kan enligt utskottets mening den

slutsatsen dras, att den fria rörligheten för personer på den inre

marknaden visserligen ger såväl kvinnor som män ökade möjligheter,

men att dessa möjligheter i praktiken inte kan uttnyttjas i samma grad

av kvinnor som av män.

Av delvis samma skäl — kvinnornas lägre rörlighet på arbetsmark-

naden — kan det befaras att kvinnor i EG löper större risk än män att

beröras negativt av den strukturomvandling som kan krävas för att

anpassa det europeiska näringslivet till den inre marknadens möjlighe-

ter och krav.

Utskottet vill framhålla att dessa skillnader i första hand hänger

samman med att de traditionella könsrollerna — exempelvis att kvin-

norna tar större ansvar för barnen — lever kvar. Därmed är också sagt

att skillnaderna sannolikt blir mer eller mindre tydliga i olika länder,

regioner och samhällsgrupper.

Det val Sverige nu står inför är huruvida EES-avtalet skall godkän-

nas. Den inre marknaden kommer att fullbordas oavsett hur vi ställer

oss. Sverige påverkas av den inre marknadens tillkomst även om vi

skulle välja att stå utanför den. Mycket talar för att strukturomvand-

lingen av det svenska näringslivet i det fallet skulle bli både kraftigare

och snabbare än om Sverige väljer att delta på den inre marknaden.

Vid EES-utskottets utfrågning framkom också, som redovisats under

avsnitt 4, att EES-avtalet innebär att förutsättningarna för ekonomisk

tillväxt i Sverige blir betydligt bättre. Om denna potential kan förverk-

ligas leder det till en vidgad och förstärkt arbetsmarknad, inte minst

för kvinnorna, här i landet. Rörligheten över nationsgränserna kom-

mer sannolikt att öka som en följd av EES-avtalet, men kommer även

fortsättningsvis att vara relativt liten för det stora flertalet yrkesgrup-

per, och för män såväl som för kvinnor i arbetskraften. Med hänsyn

därtill är den förbättrade arbetsmarknaden i Sverige sannolikt en

viktigare fördel för de förvärvsarbetande än den fördel som möjlighe-

ten att söka arbete i utlandet innebär.

I Sverige är kvinnorna mer än männen beroende av den offentliga

sektorn för att kunna förvärvsarbeta. Denna sektor är den största

arbetsgivaren för flera typiska "kvinnoyrken". Social service i form av

tillgång till barnomsorg, åldringsvård, m.m. utanför hemmen är —

igen till följd av kvardröjande könsroller — viktigare för kvinnors än

för mäns möjlighet till förvärvsarbete. Genom EES-avtalet får Sverige,

som ovan anförts, sannolikt en bättre samhällsekonomi än om vi

skulle välja att stå utanför. Självfallet innebär en bättre ekonomi också

bättre förutsättningar för att behålla och utveckla den svenska välfär-

1992/93:EU1

120

den. I vad mån den sociala servicen skall finansieras med offentliga

medel, och om verksamheten skall bedrivas i privat eller offentlig regi,

är inrikespolitiska frågor. Det finns inga EG-föreskrifter på detta

område. EES-avtalet innebär inte någon harmonisering av skatte-,

familje- eller socialpolitiken.

Utskottet vill vidare framhålla att det inom EG:s institutioner be-

drivs ett omfattande samarbete på jämställdhetsområdet, främst inom

ramen för Gemenskapens tredje jämställdhetsprogram, vilket omfattar

åren 1991 — 1995. Sedan tidigare är en viktig punkt att befästa kvinnors

ställning i EG-rätten samt, inte minst, att förbättra tillämpningen av

densamma. En ökad tyngd läggs på att genom bl.a. programverksamhet

utveckla och intensifiera stöd för olika åtgärder som direkt eller

indirekt gäller kvinnors möjligheter till sysselsättning. Vidare söker

man genom olika informationsinsatser öka medvetenheten om jäm-

ställdhetsfrågornas betydelse. Genom EES-avtalet öppnas möjlighet för

Sverige och övriga EFTA-länder att delta i detta samarbete.

I EG:s medlemsländer ökar nu andelen kvinnor som förvärvsarbe-

tar. Tendensen påminner om utvecklingen på den svenska arbetsmark-

naden under de senaste decennierna. Krav på förbättrade möjligheter

till barnomsorg har framförts bl.a. av EG-parlamentet. Vidare kan t.ex.

det nyligen antagna direktivet om skydd för gravida kvinnor och

nyblivna mödrar ses som ett uttryck för ambitionen att underlätta

kvinnornas inträde på arbetsmarknaden.

Inom EG finns ett stort intresse för svenska erfarenheter och lös-

ningar på jämställdhetsområdet. Samtidigt bör EG-samarbetet kunna

ge nya erfarenheter och impulser till nytta för det fortsatta jämställd-

hetsarbetet i Sverige. Utskottet vill i sammanhanget understryka vikten

av att svenska kvinnor kan delta i nätverk som bildats inom ramen för

EG:s jämställdhetsarbete.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att ett svenskt tillträde

till EES-avtalet inte skulle negativt påverka kvinnornas situation i

Sverige och jämställdhetsarbetet. Den fortsatta utvecklingen blir bero-

ende av våra egna ambitioner på området.

Utskottet vill också erinra om att under de senaste åren har en rad

seminarierapporter och andra skrifter som helt eller delvis behandlar

jämställdhetsfrågor i ett EES-perspektiv publicerats genom regeringens

försorg. Vidare väntas inom kort en analys som utarbetats inom ramen

för 1992 års långtidsutredning bli offentliggjord (SOU 1992:19, bil. 16,

Svenska kvinnor möter Europa).

I bilaga 10 till propositionen anför det föredragande statsrådet att det

finns ett stort behov av saklig och tydlig information om dessa frågor

och att ytterligare informationsinsatser bör övervägas. Utskottet erinrar

i detta sammanhang om att riksdagen beslutat anvisa 50 miljoner

kronor under innevarande budgetår till en bred och allsidig EG-

information (prop. 1991/92:150, bil. 1.2, bet. 1991/92:KU35, rskr.

353). I betänkandet anför konstitutionsutskottet att det finns anledning

att särskilt beakta intresset av att informationsinsatserna också belyser

effekterna av den europeiska integrationen på kvinnornas situation i

Sverige.

1992/93: EU 1

121

Vid riksdagens allmänpolitiska debatt i oktober 1992 (prot.

1992/93:7) framhöll statsrådet Dinkelspiel att regeringen kommer att

satsa på ökad information rörande kvinnorna och EG. Särskilda semi-

narier kommer att anordnas som bl.a. gäller kvinorna i EG. Vidare

skall debatten föras ut regionalt.

Enligt utskottets mening får syftet med motion E10 i denna del

anses tillgodosett med det anförda. Yrkande 19 i motionen avstyrks

därför. Vad som anförs i propositionens bilaga 10 i denna del föranle-

der inte några ytterligare uttalanden från utskottet.

12.4 Arbetsrätt

1 propositionens bilaga 9 (Arbetsmarknadsdepartementet) finns ett

avsnitt som rör arbetsrättsliga frågor. Riksdagen bereds tillfälle att ta

del av vad som i bilagan anförs om EES-avtalets konsekvenser såvitt

avser bl.a. arbetsrätt.

Del V i EES-avtalet innehåller vissa generella bestämmelser med

anknytning till bl.a. arbetsrätten i vid mening. Enligt artikel 66 är

parterna ense om nödvändigheten av att främja en förbättring av

arbetstagarnas arbetsvillkor och levnadsstandard. Av artikel 68 framgår

att parterna inom området arbetsrätt skall införa de åtgärder som krävs

för att säkerställa att avtalet fungerar väl. I bilaga XVIII till avtalet

hänvisas till ett antal rättsakter som skall gälla som EES-regler. Av

artikel 71 framgår att de avtalsslutande parterna skall sträva efter att

främja dialogen mellan arbetsgivare och arbetstagare på europeisk

nivå. I det sammanhanget kan erinras om Rådgivande EES-kommittén

där företrädare för arbetsmarknadens parter förutsätts ingå. Rådgivande

EES-kommittén behandlas närmare i avsnitt 15 nedan.

Även jämställdhetsfrågoma berör, som framgått av föregående av-

snitt, arbetsrätten. De direktiv som finns beträffande likabehandling av

kvinnor och män tar alla sikte på förhållanden i arbetslivet.

Vad gäller det arbetsrättsliga området i snävare bemärkelse åtar sig

EFTA-länderna genom EES-avtalet att genomföra tre EG-direktiv.

Dessa gäller kollektiva uppsägningar (dvs. uppsägningar på grund av

arbetsbrist), arbetstagarnas rättigheter vid företagsöverlåtelser resp,

skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens. Enligt propositio-

nen uppfyller den svenska lagstiftningen direktivens krav utan särskil-

da lagstiftningsåtgärder. De lagar som här är aktuella är medbestäm-

mandelagen, anställningsskyddslagen, den s.k. främjandelagen, semes-

terlagen och lönegarantilagen.

Ett EG-direktiv om arbetsgivarens skyldighet att informera arbetsta-

gare om deras anställningsvillkor har antagits sedan förhandlingarna

om EES-avtalet avslutades. Direktivet behandlas inom ramen för den

pågående översynen av arbetsrättslagstiftningen.

En fråga som enligt propositionen visserligen inte är aktuell i detta

sammanhang men av stort principiellt intresse för den framtida anpass-

ningen till EG-direktiv gäller möjligheten att använda kollektivavtal

som metod för att genomföra sådana direktiv. Problemet behandlas

relativt utförligt i propositionen (bil. 9 s. 25—26). Bakgrunden är att

1992/93: EU 1

122

vi i Sverige har en fest tradition att komplettera och ersätta arbetsrätts-

liga lagbestämmelser med kollektivavtal och att låta löner och andra

anställningsvillkor i princip bli reglerade inte i lag utan genom kollek-

tivavtal. Detta system förutsätter bl.a. att vi har väl fungerande organi-

sationer på arbetsgivar- och arbetstagarsidan.

I många länder inom EG råder andra förhållanden, med lägre

facklig organisationsgrad och med kollektivavtal som inte är heltäckan-

de. Där tillgriper man i stället minimilagstiftning om lön och andra

anställningsvillkor som ett sätt att säkra att reglerna blir tillämpliga

över hela arbetsmarknaden.

Det föredragande statsrådet anför avslutningsvis i det nyssnämnda

avsnittet av propositionen att Sverige inom kort kommer att utgöra en

del av en gemensam europeisk arbetsmarknad. Det är då viktigt att

värna om de värdefulla inslagen i svensk arbetsmarknadslagstiftning.

Därför är det väsentligt att skapa möjligheter att kunna nyttja kollek-

tivavtal för att implementera EG-direktiv.

I motion E10 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande

om att en eventuell lagstiftning om minimivillkor på arbetsrättens

område inte får utformas så att inte bättre villkor kan uppnås genom

kollektivavtal (yrkande 28). Vidare begär motionärerna (yrkande 29)

ett beslut av riksdagen om att arbete som sker i Sverige skall följa

svenska lagar och avtal från första dagen.

Som utskottet ovan har redovisat syftar det s.k. sociala protokollet

till att EG:s arbete med att förbättra arbetsvillkor och arbetsmiljö skall

stärkas. Enligt överenskommelsen i Maastricht införs betydligt ökade

möjligheter till majoritetsbeslut på dessa områden. Detta ligger i linje

med svenska strävanden att stärka den sociala dimensionen i Europa-

samarbetet. Samtidigt kan det komma att innebära ett ökande antal

EG-direktiv som berör arbetsrätten, och som det genom EES-samarbe-

tet kan bli aktuellt att ta ställning till för svensk del. Det blir här fråga

om minimidirektiv, dvs. varje land kan bibehålla eller införa åtgärder

som är mer förmånliga för arbetstagarna.

Gemenskapen främjar samråd mellan arbetsmarknadens parter på

gemenskapsnivå, den s.k. sociala dialogen. Det sociala protokollet

innebär en förstärkning av parternas roll i utarbetandet och genomfö-

randet av gemenskapsåtgärder på det sociala området. Utskottet vill i

detta sammanhang nämna att det inom EG förekommer ett antal

trepartssammansatta kommittéer på det sociala området, exempelvis

Rådgivande kommmittén för hygien, hälsa och säkerhet på arbetsplat-

serna (ACHS), Institutet för yrkesutbildning (Cedefop) och Dublinin-

stitutet för utveckling av arbets- och levnadsvillkor. Bl.a. med tanke på

att sådana trepartssammansatta organ spelar en viktig roll i samband

med utarbetandet av förslag till nya direktiv är det angeläget att

parterna på den svenska arbetsmarknaden bereds möjlighet att delta på

samma villkor som sina motsvarigheter i EG:s medlemsländer.

Enligt den överenskommelse som är fogad till det sociala protokollet

skall EG-kommissionen samråda med arbetsgivar- och arbetstagarsidan

om tilltänkta åtgärder på det sociala området. Parterna far möjlighet

att inom en tidsram av nio månader träffe avtal om att själva genomfö-

1992/93:EU1

123

ra de nya åtgärder som planeras. I detta sammanhang är det också av

särskilt intresse att överenskommelsen medger att en medlemsstat på

arbetsgivarnas och arbetstagarnas gemensamma begäran kan anförtro åt

dem att avtalsvägen genomföra direktiv som antagits till följd av

överenskommelsen.

Vid EES-utskottets offentliga utfrågning om EES-avtalets konsekven-

ser framhölls att det ligger i svenskt — och nordiskt — intresse att

man också i framtiden kan utnyttja kollektivavtalslösningar i stället för

lagstiftning. Företrädare för SAE och TCO har inför utskottet framfört

samma principiella uppfattning.

EES-utskottet vill understryka att Sveriges strävan måste vara att

vinna gehör för principen att svenska kollektivavtal skall, när så är

lämpligt och i linje med vår arbetsrättsliga tradition, kunna användas

för att uppfylla kraven i EES-regler som berör arbetsmarknaden. I

denna strävan ingå att säkerställa enskildas rättsställning på samma sätt

som skett i den svenska arbetsrätten. Ett sådant förfarande torde även

vara ett gemensamt nordiskt intresse.

Enligt utskottets mening utgör det sociala protokollet som sådant ett

gott stöd för våra önskemål i detta avseende. Med hänsyn till vad som

anförs i propositionen i denna del utgår utskottet, i likhet med

arbetsmarknadsutskottet, från att regeringen med utnyttjande av alla de

formella och informella vägar som EES-avtalet erbjuder kommer att

driva kollektivavtalslinjen. Utskottet anser att regeringen i dessa strä-

vanden bör kunna påräkna ett aktivt stöd från arbetsmarknadens

parter. Som framhålls i arbetsmarknadsutskottets yttrande får det an-

förda anses tillgodose det önskemål som i denna del framförs i motion

E7 yrkande 4 av Mats Hellström m.fl. (s). Motionsyrkandet i dess

helhet har behandlats tidigare i avsnitt 12.

En särskild fråga, som är aktuell även i den arbetsrättsliga diskussio-

nen inom EG, rör arbetsvillkoren för arbetstagare som utför uppdrag i

annat land än det där de är bosatta. Det har hävdats, bl.a. vid utskottets

offentliga utfrågning, att om arbetet utförs på hemlandets villkor när

dessa väsentligen understiger vad som gäller i det land där arbetet

utförs uppstår risk för s.k. social dumping, dvs. att företag systematiskt

utnyttjar skillnaderna i arbetsvillkor för att vinna konkurrensfördelar.

Enligt vad utskottet inhämtat behandlas för närvarande i EG-parla-

mentet ett direktivförslag som anknyter till denna problematik. Enligt

förslaget skall de gästande arbetstagarna garanteras vissa minimirättig-

heter. Förslaget lämnar emellertid samtidigt möjlighet för medlemslän-

derna att tillämpa nationella regler fullt ut, dvs. att utsträcka sin

lagstiftning och de av arbetsmarknadsparterna träffade kollektivavtalen

att gälla för allt arbete som utförs inom landet. Ett huvudsyfte med

förslaget är att s.k. social dumping skall förhindras. Förslagets närmare

innebörd när det gäller rätten till lön och semesterförmåner under de

första månaderna är omtvistat.

Med det förespråkande av kollektivavtalslösningar som utskottet

gjort ovan saknar utskottet anledning att föreslå någon riksdagens

åtgärd på grund av yrkande 28 i motion E10. Inte heller anser sig

1992/93: EU 1

124

utskottet böra tillstyrka yrkande 29 i samma motion om att riksdagen

skall besluta att arbete i Sverige från första dagen skall följa svenska

lagar och kollektivavtal.

Propositionens bilaga 9 i nu aktuell del föranleder inte några

ytterligare uttalanden från utskottets sida.

13 Miljöskydd

13.1 Allmänna frågor

Genom EES-avtalet etableras ett samarbete mellan EG och EFTA-

staterna på miljöområdet. Av ingressen till avtalet framgår att parterna

är fast beslutna att bevara, skydda och förbättra miljön och att säker-

ställa ett varsamt och förnuftigt utnyttjande av naturresurserna. Likaså

anges de vara fast beslutna att vid den vidare utvecklingen av regler

bygga på en hög skyddsnivå vad gäller hälsa, säkerhet och miljö. Mera

konkret berörs miljöfrågorna dels av avtalets bestämmelser om fri

rörlighet för varor, dels av de övergripande bestämmelserna om de fyra

friheterna, dels ock av samarbetet vid sidan av de fyra friheterna.

På varuområdet innebär avtalet att EFTA-staterna — förutom de

allmänna åtaganden som följer av huvudbestämmelserna om den fria

rörligheten — skall anpassa sina regler till bl.a. vissa tekniska föreskrif-

ter rörande produkter som har effekter på miljön. Dessa föreskrifter

finns angivna i bilaga II till avtalet och avser utsläpp från motorfor-

don, farliga kemikalier, bränslen och dryckesförpackningar. På vissa av

dessa områden har Sverige strängare regler än EG. Parterna har härvid

enats om övergångslösningar av olika typer.

Beträffande bilavgaser behålls de svenska reglerna till dess att en ny

gemensam lagstiftning har trätt i kraft. Parterna skall gemensamt

utarbeta framtida hårdare regler. Detta är ett område där EG avses

skärpa sina normer i två steg — det första den 1 januari 1993, det

andra är aviserat till år 1996. Fr.o.m. år 1995 skall Sverige godkänna

bilar som uppfyller då gällande EG-krav men kan behålla sin nationel-

la lagstiftning i övrigt. Enligt propositionen kan i allt väsentligt tillver-

karansvaret för avgassystemets hållbarhet och systemet med miljöklas-

ser behållas.

I fråga om kemikalier gäller att Sverige far behålla nationella regler

om begränsning av bl.a. användning och försäljning av kemikalier i de

fall dessa regler är mer långtgående. De ämnen som berörs är t.ex.

asbest, kvicksilver och kadmium. Overgångslösningen gäller vidare för

ozonnedbrytande ämnen och batterier. I samtliga nu nämnda fall skall

en översyn genomföras år 1995. För klassificering och märkning av

kemikalier gäller en öppen övergångslösning med sikte på att man

skall finna gemensamma lösningar fr.o.m. år 1995. Samarbete på detta

område skall ske under tiden med en översyn år 1994. Sverige har inte

bundit sig för att överta EG:s regler år 1995.

Vad slutligen angår bekämpningsmedel behåller Sverige den lagstift-

ning som gäller då avtalet träder i kraft. Nya regler skall utarbetas

gemensamt.

1992/93: EU 1

125

Under avtalets övergripande bestämmelser har tagits in de miljöreg-

ler som inte har direkt betydelse för den fria rörligheten men som

ändock ansetts väsentliga för att denna skall kunna genomföras. Det

närmare samarbetet på denna del av miljöområdet regleras i artiklarna

73-75.

Enligt artikel 73 skali avtalsparternas åtgärder i fråga om mijön ha

till syfte att

- bevara, skydda och förbättra miljön,

-bidra till skyddet av människors hälsa,

-säkerställa ett varaktigt och förnuftigt nyttjande av naturresurserna.

Vidare skall miljöåtgärderna vara grundade på följande tre principer.

- förebyggande åtgärder bör vidtas,

- miljöförstöring bör företrädesvis hejdas vid källan,

-den som har skadat miljön skall betala.

I artikeln föreskrivs också att miljöskyddskraven skall vara en del av

avtalsparternas övriga politik.

I artikel 74 och bilaga XX, den s.k. miljöbilagan, anges vilka

skyddsåtgärder parterna skall vidta. För EFTA-staternas del innebär

åtagandena att de skall genomföra ett antal EG-direktiv. Direktiven är

i huvudsak av minimikaraktär, vilket innebär att strängare regler kan

bibehållas eller införas i nationell lagstiftning. Två av direktiven gäller

miljökonsekvensbedömningar och tillgång till miljöinformation. Ett

flertal direktiv innehåller bestämmelser om begränsningar av utsläpp i

vatten och luft av skadliga ämnen, exempelvis utsläpp av svavel, bly

och kväve i luften och kvicksilver i vatten. I ett direktiv finns före-

skrifter som syftar till att förhindra att PCB släpps ut i naturen. Två

direktiv avser innesluten användning och avsiktlig utsättning av gen-

tekniskt modifierade organismer. Slutligen omfattar åtagandena bl.a.

ett antal direktiv om avfall, däribland ett rörande gränsöverskridande

transporter av farligt avfall.

I artikel 75 anges att parterna är oförhindrade att bibehålla eller

införa strängare skyddsåtgärder under förutsättning att dessa är förenli-

ga med avtalet.

Samarbetet vid sidan av de fyra friheterna ger Sverige och övriga

EFTA-stater rätt att delta i EG:s program och andra aktiviteter på

miljöområdet. Närmare bestämmelser finns i protokoll 31. Sverige och

de övriga EFTA-länderna skall samarbeta med EG t.ex. när det gäller

miljöavgifter, framtagande av aktionsprogram på miljöområdet och

genom samråd inför internationella förhandlingar.

EES-avtalet omfattar inte samtliga EG:s regler på miljöområdet.

Utanför avtalet faller EG:s samarbete på kärnkraftsområdet som grun-

das på Euratomfördraget från 1957. Inte heller EG:s samarbete i frågor

om flora och fauna ingår.

I propositionens bilaga 13 (Miljö- och naturresursdepartementet)

bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförs om EES-avtalet

och den svenska miljölagstiftningen. Av den i bilagan lämnade redogö-

relsen framgår att svenska regler beträffande vissa farliga produkter,

batterier och ackumulatorer samt tvättmedel måste skärpas på grund

1992/93 :E(J1

126

av att EG:s regler är mer långtgående. I övrigt krävs inte nu några

svenska författningsändringar på grund av avtalets varurelaterade mil-

jöregler med hänsyn till de särskilda övergångsarrangemangen och till

att svenska bestämmelser i övriga avseenden överensstämmer med

EG:s. Någon sänkning av svenska miljökrav är alltså inte aktuell.

Beträffande åtagandena enligt avtalets övergripande bestämmelser med-

delar regeringen sin avsikt att återkomma till riksdagen i de fall som

lagändringar behövs med anledning av EES-avtalet. Härvid hänvisas

till departementspromemorian Ds 1992:43 EES-avtalet och den svens-

ka miljöskyddslagstiftningen.

I det följande tar utskottet upp vissa mera allmänna frågor rörande

miljösamarbetet inom ramen för EES. Under särskilda avsnitt behand-

lar utskottet därefter frågor rörande EG:s regler om avfall samt miljö-

konsekvensbeskrivningar.

En väsentlig fråga vid ett ställningstagande till EES-avtalet är hur

den svenska miljöpolitiken påverkas. Utskottet vill då erinra om att

skyddet för miljön kommit att spela en alltmer framträdande roll

inom EG. Genom enhetsakten 1987 fördes miljöfrågorna in under

Romfördraget och därefter har en fortlöpande och dynamisk utveck-

ling ägt rum. Ett omfattande regelverk har vuxit fram som rör bl.a.

luft- och vattenföroreningar, kemiska produkter och avfallshantering.

Genom överenskommelsen i Maastricht har miljöfrågornas betydelse

ytterligare markerats. Enligt överenskommelsen skall ett av målen för

den inre marknaden vara en tillväxt som tar hänsyn till miljön. Beslut

om miljöregler skall med vissa undantag kunna fattas med kvalificerad

majoritet. För närvarande krävs det enhällighet utom i fråga om

miljöregler som direkt rör den fria rörligheten för varor. Vidare skall

en miljöfond inrättas. Från fonden skall kompensation kunna utgå till

stater som drabbas oproportionellt hårt av en miljöregel. Det skall

härigenom bli lättare för EG-länderna att godta strängare miljöregler.

Ett förslag till handlingsprogram för miljöarbetet under åren

1993—2000 lades fram av EG-kommissionen år 1992. Programmet

innehåller en strategi för en hållbar utveckling. Jämfört med tidigare

skall större vikt läggas vid det förebyggande miljöarbetet och vid en

fördelning av ansvaret mellan olika aktörer. Stor vikt skall också läggas

vid ekonomiska styrmedel, utbildning och information. Målen är inte

legalt bindande men uttrycker ambitionsnivån för det fortsatta arbetet.

Ett svenskt tillträde till EES-avtalet innebär att Sverige får möjlighet

att delta i det miljöarbete som nu pågår inom EG. På EES-området

sker sålunda en samordning av de miljöbestämmelser som är av direkt

betydelse för den fria rörligheten. EES-utskottet gör den allmänna

bedömningen att särlösningarna i avtalet ger oss möjlighet att behålla

de svenska miljökraven i de fall dessa är mer långtgående än EG:s. När

det gäller den anpassning som i övrigt skall komma till stånd leder

avtalet i vissa fall till en skärpning av de svenska bestämmelserna. I

andra fall kan vi behålla våra nuvarande regler och även skärpa dem

eftersom EG:s regler är av minimikaraktär.

Avtalet innebär emellertid inte bara att olika miljöregler skall sam-

ordnas. Vi får också insyn i och möjlighet att aktivt delta vid utform-

1992/93 :ECH

127

ningen av EG:s miljöregler. Detta är av särskild betydelse med hänsyn

till att många miljöproblem är regionala eller globala till sin karaktär

och kräver ett samarbete över gränserna om de skall kunna undanröjas

eller minskas. Också handeln med miljö- och hälsofarliga varor är

gränsöverskridande. Som utskottet närmare kommer att belysa i ett

senare avsnitt (avsnitt 15.2) kommer experter från EFTA-länderna på

samma sätt som experter i EG-länderna att kunna medverka på ett

tidigt stadium när EG-kommissionen utarbetar nya regler på miljöom-

rådet. Därigenom kan Sverige påverka utformningen av exempelvis

sådana EG-bestämmeiser som reglerar utsläpp av föroreningar med

verkningar utanför nationsgränserna. Härtill kommer att avtalet ger

EFTA-länderna en initiativrätt som EG-länderna saknar. Inom ramen

för EES-samarbetet far Sverige således möjlighet att ta initiativ till nya

och skärpta regler på miljöområdet. Sveriges och övriga EFTA-länders

inflytande stärks också av att beslut om nya regler på EES-området

skall fattas i enhällighet.

Samtidigt måste det understrykas att EES-avtalet inte ger samma

möjligheter till påverkan vid miljöfrågornas behandling som ett med-

lemskap i EG. Endast som medlem får Sverige delta då beslut på

miljöområdet fattas i Ministerrådet.

Av betydelse är vidare att Sverige på jämställd fot kan delta i EG:s

ramforskningsprogram där miljöforskningen utgör en del. Samarbetet

vid sidan av de fyra friheterna medför härutöver att Sverige får delta i

projekt som rör exempelvis ekonomiska och fiskala instrument på

miljöområdet och miljöfrågor med gränsöverskridande verkningar. Ett

samarbete skall också etableras beträffande arbetet i internationella

organisationer med viktigare regionala och globala miljöproblem. I

avtalet ges EFTA-länderna även rätt att delta i den blivande europeiska

miljöbyrån (European Environment Agency). Om frågan inte avgjorts

innan avtalet träder i kraft skall så snart som möjligt efter ikraftträdan-

det nödvändiga beslut fattas för att säkerställa EFTA-ländernas delta-

gande i miljöbyrån. Sverige tillsammans med övriga EFTA-stater har

redan begärt förhandlingar om ett omedelbart deltagande på lika

villkor i denna organisation.

Som jordbruksutskottet framhåller i sitt yttrande innebär expertsam-

arbetet och kravet på enhälliga beslut om EES-regler att Sverige får

direkta och ökade möjligheter att påverka de andra länderna och

därmed miljösituationen i Sverige. Flera länder inom EES-området

har för övrigt miljöambitioner motsvarande Sveriges. Tillsammans med

dessa stater kan Sverige inom ramen för EES-samarbetet driva på det

miljöpolitiska arbetet i Europa. I anslutning härtill vill utskottet även

peka på att EG:s ambitioner på miljöområdet såsom de konkretiserats

i en rapport — Task Force Report on the Environment and the

Internal Market — stämmer väl överens med de grundläggande princi-

perna för det svenska miljöarbetet. Skulle Maastrichtöverenskommel-

sen leda till mera långtgående möjligheter för EG att skydda miljön

blir det en viktig uppgift för regeringen att verka för att EES-samarbe-

tet utvidgas i motsvarande mån.

1992/93: EU 1

128

Enligt utskottets mening ger EES-avtalet nya möjligheter för Sverige

att intensifiera miljösamarbetet. Som påpekas i propositionen får vi

också en plattform för att påverka den framtida gemensamma miljöpo-

litiken i Västeuropa. 1 olika sammanhang har emellertid EES-avtalets

konsekvenser för det svenska miljöskyddet kritiserats. Kritiken har

framför allt skjutit in sig på effekterna av en anpassning till EG:s

bestämmelser om den fria rörligheten för varor.

Det har sålunda framförts invändningar mot att Sverige inte har

lyckats uppnå permanenta undantag på de områden som vi prioriterar

i miljöhänseende. Sistnämnda synpunkt tas upp i motion U534 av Lars

Werner m.fl. (v), som väckts under den allmänna motionstiden 1992.

Motionärerna efterlyser konsekvensanalyser av övergångsarrangemang-

en beträffande motorfordon och andra i motionen angivna produkter

och ämnen. I motionen begärs (yrkande 8) ett tillkännagivande om att

sådana analyser skall redovisas för riksdagen.

Utskottet vill betona att avsikten med de olika övergångsarrange-

mangen är att EG och EFTA-länderna skall samarbeta i syfte att nå

fram till gemensamma krav på en hög nivå. Eftersom Sverige och vissa

andra EFTA-länder redan har mer långtgående krav förutsätts EG

anpassa sig uppåt. När det gäller bilavgaser innebär övergångsreglerna

att Sverige fram till den 1 januari 1995 får fortsätta att ställa samma

krav som hittills på alla bilar som säljs i Sverige. Också efter den 1

januari 1995 kan Sverige tillämpa de nationella reglerna om gränsvär-

den för avgasutsläpp men skall tillåta försäljning av fordon som

godkänts inom EG. Som nämnts tidigare pågår inom EG ett arbete

med en skärpning av reglerna, och tanken är att fordon som fyller

dessa skärpta bestämmelser skall godkännas på EES-området när dessa

nya regler trätt i kraft. Med hänsyn till vad som anförs i propositionen

utgår utskottet från att Sveriges krav på hållbarhet för reningsutrust-

ning och miljöklasser behålls. I fråga om våra strängare regler för

farliga kemikalier och för vissa andra miljöskadliga produkter och

ämnen skall en översyn ske år 1995. Skulle EG inte då ha lyckats

skärpa sina krav skall parterna förhandla om vad som skall gälla i

fortsättningen. Ett resultat härav kan bli att parterna kommer överens

om att bibehålla sina särlösningar och att ta upp frågan till nya

förhandlingar vid ett senare tillfälle.

I sammanhanget vill utskottet hänvisa till vad försvarsutskottet anför

i sitt yttrande. Där erinras om att nya EG-regler har tillkommit i fråga

om bekämpningsmedel efter det att EES-avtalet slutits. Försvarsutskot-

tet utgår från att Sverige i de kommande förhandlingarna agerar

kraftfullt för att påverka EG att godta den restriktivare svenska synen,

alternativt fortsätter att tillämpa vår nationella lagstiftning där denna

ställer högre krav. Vidare anser försvarsutskottet — bl.a. med hänvis-

ning till uppgifter som har inhämtats från Kemikalieinspektionen —

att utvecklingen inom EG när det gäller frågan om användning och

begränsning av farliga kemikalier har varit positiv ur svensk synvinkel.

Samtidigt förutsätter försvarsutskottet ett fortsatt aktivt svenskt ageran-

1992/93: ELI!

129

9 Riksdagen 1992193. 20 saml. Nr 1. Del 1

de inom det aktuella området i syfte att internationellt — såväl i

Europa som i övriga delar av världen — bästa möjliga säkerhet för

människor och miljö skall uppnås.

EES-utskottet instämmer i vad försvarsutskottet anför och avstyrker

därmed bifall till motion U534 yrkande 8.

I kritiken mot EES-avtalet görs det även gällande att det under

perioden fram till kontrollstationen inte skulle vara möjligt för Sverige

att skärpa de regler för vilka övergångsarrangemang gäller. För egen

del anser utskottet att våra åtaganden inte utesluter att en skärpning

kan komma till stånd. Sverige liksom övriga avtalsparter har enligt

avtalet rätt att när som helst aktualisera problem i EES-kommittén och

ta initiativ till nya regler. Utskottet vill vidare peka på att artikel 13 i

avtalet ger ett visst utrymme för Sverige att bibehålla eller införa

särskilda bestämmelser som är motiverade av väsentliga miljöpolitiska

intressen.

En annan invändning som förts fram är att EG-länderna genom

Romfördragets regler skulle ha större frihet att införa nationella särbe-

stämmelser på miljöområdet än vad EFTA-staterna får enligt EES-

avtalet. Det har därvid hänvisats till att EES-avtalet saknar motsvarig-

het till artikel 100 a i Romfördraget. Enligt denna artikel, som

infördes genom enhetsakten, skali beslut som rör den inre marknaden

i princip fattas med kvalificerad majoritet. Även efter ett sådant beslut

får dock ett EG-land fortsätta att tillämpa nationella regler under vissa

förutsättningar.

Att EES-avtalet saknar motsvarighet till den nämnda artikeln har

sin förklaring i att några majoritetsbeslut inte kan fattas enligt avtalet. 1

samtliga fall krävs det att parterna är ense. Om en ny regel som

exempelvis berör miljöområdet inte godtas av något av EFTA-länderna

får parterna fortsätta att tillämpa sina tidigare bestämmelser. Varje

avtalspart har också som tidigare sagts rätt att ta initiativ till nya regler.

Kan enighet inte uppnås i frågan ger avtalet möjlighet för den parten

att ensidigt ändra sin interna lagstiftning på de områden som täcks av

avtalet. Någon motsvarande rättighet för medlemsländerna finns inte

inom EG. Enligt utskottets mening innebär alltså EES-avtalet att

EFTA-länderna får större självständighet på miljöområdet än vad EG-

länderna har enligt Romfördraget.

Kritiken mot EES-avtalet inskränker sig inte till de varurelaterade

reglerna utan tar också sikte på systemet med minimikrav. Det har

hävdats att det endast finns skenbara möjligheter för länderna att gå

utöver dessa krav med hänsyn till de konkurrensnackdelar detta kan

medföra för företagen. Enligt utskottets mening ligger det i sakens

natur att det kan finnas en motsättning mellan å ena sidan fri handel

och konkurrenskraft och å andra sidan en hög ambitionsnivå på

miljöskyddsområdet. Det sagda gäller oavsett om Sverige deltar i EES-

samarbetet eller står utanför. Som jordbruksutskottet påpekar är det

emellertid just med syfte att snedvridande effekter inte skall uppkom-

ma som tekniken med minimikrav används. Saknades minimiregler

skulle nämligen företag i länder med låga nationella miljökrav kunna

dra fördelar av det i konkurrenshänseende. EES-utskottet vill vidare

1992/93: EU 1

130

framhålla att höga miljökrav inte generellt sett behöver uppfattas som

en konkurrensnackdel. Enligt vad som redovisas i en departementspro-

memoria, Ds 1992:12 Frihandeln ett hot mot miljöpolitiken — eller

tvärtom?, är miljöregleringar inte en avgörande, negativ faktor vid

industrilokaliseringar. Sådana bestämmelser kan till och med ha en

positiv inverkan genom att de kan ge en konkurrensfördel. Skärpta

krav på utsläpp anges i promemorian i vissa fall ha möjliggjort en

marknadsföring om "miljövänlighet" och därmed föranlett företag i

andra länder att göra motsvarande miljöinvesteringar.

Vid kritiken mot EES-samarbetet har det från mera övergripande

utgångspunkter hävdats att en utvidgning av den inre marknaden för

med sig ökad trafik, ökade svavel- och kväveutsläpp m.m. och att

därmed miljöproblemen förvärras. Det har gjorts gällande att avtalet

saknar instrument för att lösa konflikten mellan frihandelns och

miljöns intressen. Utskottet kan i princip dela uppfattningen att den

inre marknaden får effekter från miljö-, energi- och resurssynpunkt.

Det blir då än viktigare att miljöhoten kan minskas eller undanröjas.

Miljömedvetenheten inom EG har också ökat. För Sveriges vidkom-

mande står valet mellan att samarbeta med EG och då på ett positivt

sätt kunna bidra till ett förstärkt miljöskydd och att stå utanför

samarbetet. Oavsett vilken väg vi väljer är det troligt att miljöeffekter-

na av den inre marknaden drabbar oss. Vid utskottets offentliga

utfrågning framkom att den schweiziska regeringen nyligen har låtit

göra en miljökonsekvensbedömning av tre alternativ, nämligen att

medverka i EES, att vara medlem i EG och att helt stå utanför

samarbetet. Bedömningen gav vid handen att miljön påverkas ungefär

likadant oavsett vilket alternativ som väljs. Samtidigt konstaterades att

behovet av miljöskyddsåtgärder var stort i alla tre situationerna.

I sammanhanget vill utskottet också understryka att allemansrätten

inte berörs av EES-avtalet. Några regler som tar sikte på denna

speciellt svenska rättighet finns inte i avtalet. Inte heller innebär

avtalet några åtaganden i fråga om de skyldigheter och rättigheter som

är knutna till innehavet av fast egendom här i Sverige. Vi har alltså

full frihet att på detta område bibehålla gällande regler. Det innebär

att medborgare från andra EES-länder som förvärvar fastigheter här i

Sverige blir skyldiga att i samma utsträckning som svenska fastighets-

ägare respektera allemansrätten.

Sammanfattningsvis anser utskottet således att EES-avtalet inte inne-

bär någon urholkning av miljöskyddet i Sverige. Vi behöver inte heller

göra avkall på vår höga ambitionsnivå på miljöskyddsområdet. Visserli-

gen ligger det i samarbetets natur att utrymmet för nationella särlös-

ningar minskas något. Mot detta skall ställas att vi genom avtalet får

större möjligheter att påverka utvecklingen inom EG och därmed öka

effektiviteten i miljöskyddsarbetet. Med utgångspunkt i de intressen

som bär upp miljöpolitiken i Sverige anser utskottet att EES-avtalet

bör godkännas. Utskottet vill samtidigt understryka att våra egna

ambitioner kommer att i hög grad bli avgörande för vilka skärpningar

av miljöskyddskraven som kan åstadkommas.

1992/93 :EU1

131

Frågan om Sveriges fortsatta agerande på miljöskyddsområdet tas

upp i två motioner.

I motion E7 av Mats Hellström m.fl. (s) betonas att Sverige bör ta

till vara den möjlighet att påverka miljöpolitiken som ges enligt

EES-avtalet. Sverige bör agera aktivt för att miljöfrågorna skall ges en

ökad tyngd i EG och EES-avtalets institutioner. För att en offensiv

svensk miljöpolitik skall kunna bedrivas inom EES måste enligt mo-

tionärerna en strategi utarbetas utifrån de nya förutsättningarna. I

motionen begärs ett tillkännagivande (yrkande 6) om att regeringen

snarast möjligt och senast före utgången av år 1992 bör redovisa en

sådan strategi för riksdagen.

I motion E10 av Lars Werner m.fl. (v) betonas vikten av att Sverige

— när väl EES-avtalet har godkänts — vid kommande förhandlingar

hävdar rätten att behålla sina miljömotiverade särregler. Ett riksdagens

tillkännagivande i ämnet begärs (yrkande 18).

Utskottet erinrar om att den nytillträdande regeringen i sin reger-

ingsförklaring hösten 1991 framhöll att högsta tillämpade ambitionsni-

vå skall gälla på miljöområdet i förhandlingarna om medlemskap i

EG. Avsikten är att ett effektivt miljöskydd skall vidmakthållas och

utvecklas. Av den nu aktuella propositionen framgår att regeringen är

mitt inne i ett arbete på att höja ambitionsnivåerna på miljöarbetet

både i Sverige och utomlands. Som jordbruksutskottet framhåller i sitt

yttrande föreligger det i Sverige en betydande politisk enighet om

miljöproblemens karaktär och omfattning (se bet. 1991/92:JoU18).

Målen för den svenska miljöpolitiken så som de fastställdes senast

våren 1991 (prop. 1990/91:90, JoU30) utgör grundvalen för Sveriges

agerande i det internationella miljösamarbetet. 1 detta samarbete har

Sverige genom åren spelat en pådrivande roll.

Genom EES-avtalet skapas nya förutsättningar och möjligheter för

miljöarbetet. Det ställer också krav på ökad samordning inom EFTA

och med EG när nya regler skall beslutas. Enligt utskottets mening

bör Sverige självfallet ta till vara de möjligheter att delta i miljöarbetet

inom EG som avtalet skapar. Någon skillnad i detta avseende mellan

den syn som kommer till uttryck i motion E7 och i propositionen

finns inte.

Enligt EES-utskottets mening innebär samarbetet inom EES att

Sverige (ar en viktig plattform för de offensiva insatser på miljöområ-

det som ter sig alltmer nödvändiga. EES kommer med sina uppemot

380 miljoner invånare att utgöra en viktig faktor inte bara i det

regionala utan även i det globala miljöarbetet. Utskottet utgår från att

regeringen utnyttjar de förutsättningar som EES-avtalet ger och aktivt

verkar för att miljöfrågorna skall få en ökad tyngd inom EG och i

institutionerna på EES-området. Utgångspunkten för regeringens age-

rande bör vara att den gemensamma miljöpolitiken skall präglas av

den höga ambitionsnivå och offensiva inriktning som miljöproblemen

kräver och som kännetecknar den svenska miljöpolitiken. Inom avta-

lets ram bör, som jordbruksutskottet framhåller, Sverige aktivt bidra

till att den tillväxt som kommer att bli följden av EFTA-ländernas

anknytning till den inre marknaden också leder till en miljömässigt

1992/93: EU 1

132

1992/93: EU 1

hållbar utveckling. Utskottet ansluter sig således helt till motionärernas

uppfattning om vikten av en offensiv miljöpolitik från svensk sida.

Regeringens syn på i dessa avseenden relevanta delar av miljöpolitiken

redovisas i propositionen. En sådan miljöstrategi som efterlyses i

motion E7 finner utskottet självklar. Utskottet förutsätter att denna

miljöstrategi redovisas för riksdagen snarast möjligt och senast under

våren 1993. Med det anförda är yrkande 7 i motion E7 tillgodosett och

någon riksdagens vidare åtgärd i saken är inte erforderlig.

Med utskottets nu gjorda uttalanden tillgodoses i väsentlig mån

också yrkande 18 i motion E10. Motionsyrkandet avstyrks därför.

Som tidigare nämnts innebär EES-avtalet att EFTA-länderna skall

anpassa sina regelverk till ett direktiv om innesluten användning och

ett om avsiktlig utsättning av gentekniskt modifierade organismer.

Bestämmelserna i direktiven behöver inte genomföras i Sverige förrän

den 1 januari 1995. Det förstnämnda direktivet är av minimikaraktär

och har till syfte att skydda människors hälsa och miljö vid verksam-

heter där mikroorganismer modifieras genetiskt eller där modifierade

organismer odlas, förvaras, används, transporteras m.m. Det andra

direktivet syftar också till upprätthållande av en hög skyddsnivå av

hänsyn till människors hälsa och säkerhet samt miljön. Behovet av

författningsändringar i Sverige har övervägts av genteknikberedningen

som nyligen avlämnat sitt betänkande (SOU 1992:82) Genteknik — en

utmaning. Beträffande innesluten användning anser utredningen att

några strängare bestämmelser än de som nu gäller i Sverige inte

behöver införas. Den framtida kontrollen bör bygga på nuvarande

bestämmelser som dock måste ändras. Arbetet med författningsänd-

ringar har enligt betänkandet redan påbörjats av Arbetarskyddsstyrel-

sen. När det gäller avsiktlig utsättning föreslår beredningen att tillstånd

skall krävas för försöksutsättning, produktion och saluförande av gen-

tekniskt modifierade organismer. Innan tillstånd ges skall miljöriskbe-

dömning ske.

I avvaktan på remissbehandlingen av betänkandet och regeringens

ställningstagande anser utskottet inte att riksdagen bör göra några

uttalanden i ämnet. Utskottet utgår emellertid från att de nya regler

som föranleds av direktiven kommer att ha sin utgångspunkt i att en

hög skyddsnivå skall upprätthållas.

13.2 Avfallsfrågor

EG:s strategi på avfallsområdet går bl.a. ut på att mängden avfall skall

minskas och att återvinning och återanvändning skall stimuleras. I

enlighet härmed har EG antagit en rad direktiv, som kan indelas i fyra

huvudgrupper, nämligen ramdirektiv, direktiv om hantering av avfall

och miljöfarligt avfall, direktiv om transport av farligt avfall samt

direktiv för särskilda produktområden o.d.

Genom det första ramdirektivet från år 1975 fastställdes att med-

lemsländerna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att

avfall omhändertas utan skada för människors hälsa eller miljön. 133

Vidare etablerades principen om att det är förorenaren som skall

betala. Direktivet gäller allt avfall med några undantag, däribland

radioaktivt avfall. Det andra ramdirektivet från år 1991 innebär en

skärpt kontroll av avfallshanteringen. Ett mål är att EG som region

skall bli självförsörjande när det gäller att ta hand om det egna avfallet.

Detta skall under vissa villkor vara ett mål även för enskilda medlems-

länder. Direktivet bygger på principer om "närhet" mellan produktion

och hantering av avfallet och om "ren teknologi".

Ett direktiv om farligt avfall från år 1978 är en vidareutveckling av

ramdirektivet och avser kontroll av "giftigt eller annars farligt avfall".

Inom EG har år 1991 antagits ett nytt direktiv på detta område som

träder i kraft 1993 och då ersätter det från 1978. En viktig nyhet är att

exakta definitioner av olika slags avfall skall möjliggöras genom ett

klassificeringssystem. En enhetlig tillämpning av reglerna skall säker-

ställas. Det nya direktivet omfattar även miljöfarligt avfall och har

därmed en bredare täckning än det första.

Direktivet om transport av miljöfarligt avfall från år 1984 avser

gränsöverskridande transporter av avfall dels inom EG, dels vid export

till tredje land (särskilt ett utvecklingsland). Det innebär en procedur

för notifiering, enligt vilken vissa uppgifter — t.ex. om ursprung och

resväg — skall följa avfallet alltifrån producenten till mottagningsplat-

sen. Som en följd av det nya ramdirektivet från år 1991 och för att EG

skall kunna ratificera den s.k. Baselkonventionen måste de bestämmel-

ser som gäller enligt direktivet ändras. Ministerrådet har den 20

oktober 1992 antagit en ny förordning om transport av allt slags

icke-radioaktivt avfall. Förordningen skall ersätta 1984 års direktiv. I

förordningen betonas EG:s principer om självförsörjning och närhet.

Förordningen innebär bl.a. att medlemsländerna lar rätt att generellt

eller delvis förbjuda import av avfall för deponering. Detta gäller dock

inte avfall som kan återvinnas. I förordningen finns också regler om

export av avfall. Syftet med dessa regler är att all export från EG för

deponering i u-länderna skall förbjudas. Utförsel för återvinning är

enligt förordningen tillåten bara till OECD-länder och till stater som

ratificerat Baselkonventionen.

Slutligen finns inom EG direktiv på särskilda områden såsom spill-

oljor, batterier med viss halt av kvicksilver och kommunala avfallsan-

läggningar.

Inom EG övervägs ett flertal förslag på avfallsområdet. De gäller

bl.a. direktiv om ansvar vid skada på grund av avfallshantering. Produ-

centens ansvar föreslås gälla upp till tre år efter det att skada kan

uppvisas och upp till 30 år efter en händelse som kan ha orsakat

skada. Vidare finns förslag om ett direktiv avseende deponering. För-

slaget syftar till en harmonisering av olika deponeringstekniker samt

främjande av eliminering och återvinning (bl.a. genom ökad avgiftsbe-

läggning och skärpt tillståndsgivning för deponering). Också ett direk-

tivförslag om skärpta krav vid förbränning av avfall diskuteras. Vidare

har ett förslag om förpackningsavfall lagts fram, som innehåller långt-

gående krav på återvinning.

EG-domstolen har nyligen prövat om ett förbud som den belgiska

regionen Vallonien utfardat mot lagring och deponering av avfall från

1992/93:EU1

134

utländska stater och andra belgiska regioner kunde anses förenligt dels

med vissa bestämmelser i Romfördraget om den fria varurörligheten,

dels med 1975 och 1984 års direktiv på avfallsområdet. Domstolen

fann därvid att direktivet om gränsöverskridande transporter av miljö-

farligt avfall hindrade en EG-stat från att införa ett generellt förbud

mot lagring m.m. och därmed import av avfall som omfattas av

direktivet. I domen hänvisades till att införsel av sådant avfall enligt

direktivet kan förhindras i ett enskilt fall av miljö- och hälsoskäl. När

det gällde 1975 års direktiv om avfall slog domstolen fast att direktivet

inte hindrade nationella åtgärder som syftade till en begränsning av

lagringsmöjligheterna för utländskt avfall. Däremot skulle de allmänna

reglerna om varors fria rörlighet tillämpas. Domstolen uttalade i den

delen att det övergripande kravet på miljöskydd i det aktuella fallet

motiverade nationella åtgärder som syftade till att hindra gränsöver-

skridande transporter. Av domen framgår således att ett förbud som

enbart riktar sig mot deponering av utländskt avfall kan vara tillåtet

trots dess diskriminerande effekt. Domen är formellt inte bindande för

Sverige. Den nyligen beslutade förordningen om transport av avfall

har ändrat det rättsläge som uppkommit genom domstolens beslut.

Genom EES-avtalet åtar sig Sverige att anpassa sina regler till ett

antal direktiv på avfallsområdet som beslutats före den 1 august 1991,

däribland 1978 och 1984 års direktiv om giftigt och annat farligt avfall

resp, gränsöverskridande transporter av farligt avfall. Beträffande de

två sistnämnda direktiven gäller dock att de nödvändiga åtgärderna

skall genomföras av Sverige och övriga EFTA-länder först från och

med den 1 januari 1995 såvida inte en översyn gjorts dessförinnan.

1991 års direktiv om giftigt och annat farligt avfall ingår inte i avtalet i

dess nuvarande lydelse.

Några direktiv, förordningar eller andra EG-rättsakter som rör ra-

dioaktivt avfall omfattas inte av EES-avtalet, vilket sammanhänger med

att Euratom inte är avtalspart. Internationella atomenergibyrån (IAEA)

beslutade år 1990 om vissa riktlinjer för internationella transaktioner

med kärnavfall. Dessa anger varje lands suveräna rätt att förbjuda

import av kärnavfall. Inom EG saknas en gemensam politik rörande

förvaring och lagring av kärnavfall och utbränt kärnbränsle. Det pågår

dock ett arbete med gemensamma regler om avfallskategorier och

återanvändning av visst material från kärntekniska anläggningar.

Frankrike har år 1991 infört regler enligt vilka förvaring i Frankrike

av importerat radioaktivt material generellt förbjuds. Både Tyskland

och Storbritannien tillämpar principen att kärnavfall från andra län-

der inte tas emot. I Sverige övervägs för närvarande möjligheten att

hindra slutförvaring i vårt land av utländskt kärnavfall. I en nyligen

beslutad lagrådsremiss om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk

verksamhet föreslås ett uttryckligt förbud mot slutförvaring i Sverige

av utländskt använt kärnbränsle och kärnavfall. Därmed skulle trans-

porter av kärnavfall till Sverige kunna stoppas med hänvisning till att

avfallet inte kan lagras här. En proposition i ämnet kan förväntas bli

framlagd under hösten 1992.

1992/93:EU I

135

I motion E7 av Mats Hellström m.fl. (s) framhålls att Sverige på

informella vägar bör försöka få svenska intressen tillgodosedda vid

utformningen av politiskt viktiga direktiv som nu förbereds inom EG

och som i framtiden kan komma att ingå i EES-samarbetet. Enligt

motionärerna bör regeringen i förhandlingar och informella kontakter

med EG med kraft driva tidigare svenska ståndpunkter beträffande

bl.a. förslag om säkra avfallstransporter. 1 motionen (yrkande 7 delvis)

begärs ett tillkännagivande härom.

Utskottet kan konstatera att det i olika sammanhang framförts

farhågor för att Sverige på grund av EES-avtalet skall tvingas tillåta

import av farligt avfall. Inte minst den ovan redovisade domen från

EG-domstolen har aktualiserat frågan. Med anledning härav vill ut-

skottet understryka att våra nuvarande åtaganden enligt avtalet inte

hindrar att vi förbjuder import av avfall när det finns skäl för det av

hänsyn till människors och djurs hälsa eller till miljön. I samman-

hanget bör erinras om att EFTA-staterna är skyldiga att följa 1984 års

direktiv om gränsöverskridande transporter av farligt avfall först

fr.o.m. 1995 och att denna skyldighet skall bli föremål för en översyn.

Inom EG har då direktivet ersatts av den nya förordningen om

transport av avfall. Som tidigare redovisats ger förordningen rätt för

EG:s medlemsländer att förbjuda import av avfall för deponering.

Förordningen gäller både farligt avfall och annat avfall som inte kan

återvinnas. Uppenbarligen måste den angivna översynen leda till att

förordningen också på EES-området skall träda i stället för direktivet.

Innan reglerna i förordningen kan tillämpas i förhållandet mellan EG

och EFTA-länderna måste dock EES-kommittén besluta om en änd-

ring av EES-avtalet i detta avseende. Med hänsyn till frågans vikt utgår

utskottet från att regeringen verkar för att ett sådant beslut fattas utan

onödigt dröjsmål.

Sammanfattningsvis kan utskottet således konstatera att EES-avtalet

inte medför att Sverige blir skyldigt att ta emot utländskt avfall för

deponering. 1984 års direktiv med dess begränsningar av möjligheterna

till importförbud kommer aldrig att bli tillämpligt på EES-området. I

stället kommer EFTA-länderna att fa samma generella möjligheter som

EG-länderna att hindra avfallstransporter över gränserna.

Det anförda innebär inte att den framtida utvecklingen inom EG

när det gäller avfallsfrågorna kommer att sakna betydelse. Som framgår

av redogörelsen ovan pågår det inom EG ett omfattande arbete på

området. Enligt utskottets mening är det angeläget att Sverige redan nu

aktivt engagerar sig i detta arbete och försöker påverka utformningen

av de förslag som bereds så att svenska intressen blir tillgodosedda. I

likhet med motionärerna anser utskottet att det är särskilt viktigt med

en aktiv svensk insats i frågor som rör avfallstransporter. Regeringen

bör därför snarast möjligt och med utnyttjande av de olika kontaktvä-

gar som står till buds verka för att svenska synpunkter skall vinna

gehör. Utskottet utgår från att det sagda beaktas av regeringen. Motio-

närernas önskemål är därmed tillgodosett, och något särskilt tillkänna-

givande i saken från riksdagens sida är inte nödvändigt.

1992/93:EU1

136

Vad särskilt gäller kärnavfall vill utskottet erinra om att Sveriges

nuvarande frihandelsavtal med EG omfattar vissa kärnindustrivaror

som exempelvis obestrålade och bestrålade bränsleelement, radioaktiva

isotoper och radioaktiva kemiska grundämnen. För de varugrupper på

kärnteknikområdet som omfattas av frihandelsavtalet kommer också

EES-avtalets regler om den fria rörligheten för varor att tillämpas.

Någon utökad frihandel med varor på kärnområdet medför således

inte EES-avtalet. Även om kärnavfall i något fall kan utgöra en vara i

EES-avtalets mening far Sverige också i fortsättningen ställa upp

restriktioner för lagring och därmed import av sådant avfall. Artikel 13

i EES-avtalet, som har sin motsvarighet i både frihandelsavtalet och

Romfördragets artikel 36, ger ett alldeles klart stöd för att import av en

så miljö- och hälsofarlig vara som kärnavfall kan hindras. Att lagrings-

förbud beträffande utländskt kärnavfall godtas inom EG belyses av vad

som gäller i Frankrike, Storbritannien och Tyskland liksom även av

EG-domstolens avgörande i Vallonienfallet.

13.3 Miljökonsekvensbeskrivningar

Frågan om miljökonsekvensbeskrivningar aktualiseras i två motioner.

Lars Werner m.fl. (v) anser i motion E10 att en utredning bör

tillsättas med uppgift att redovisa miljökonsekvenser av EES-avtalet.

Under förutsättning att propositionen avslås yrkar motionärerna (yr-

kande 17) ett tillkännagivande om en sådan utredning. I motion E12

av Lena Klevenås (s) framhålls att riksdagen bör godkänna EES-avtalet

endast om det efter en ordentlig konsekvensanalys kan visas att avtalet

medger ett för miljön tillfredsställande resultat.

Miljökonsekvensbeskrivningar förekommer i skilda sammanhang

och på skilda beslutsnivåer. Sålunda har under Sveriges förhandlingar

om EES-avtalet miljökonsekvensbeskrivningar utarbetats på olika om-

råden och ingått i förhandlingsunderlaget. Miljökonsekvensbeskriv-

ningar har också publicerats i de s.k. grönböckerna som utgivits av

Utrikesdepartementets handelsavdelning.

När det först gäller beslut som fattas av en myndighet kan erinras

om att riksdagen våren 1991 beslöt (prop. 1990/91:90, bet. BoU18) att

krav på miljökonsekvensbeskrivningar skulle införas i lagen (1987:12)

om hushållning med naturresurser (NRL) som ett nytt 5 kap. Tillämp-

ningsföreskrifter till de nya reglerna har utfärdats genom förordningen

(1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar. Förordningen har nyli-

gen ändrats (1992:445) och därvid bl.a. kompletterats i enlighet med

Esbokonventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöver-

skridande sammanhang. Denna konvention har dock ännu inte trätt i

kraft. Ytterligare bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar finns

i miljöskyddslagen och vissa andra lagar.

EES-avtalet kräver vissa skärpningar av de svenska bestämmelserna

om miljökonsekvensbeskrivning. Regeringen har den 8 oktober 1992

beslutat inhämta Lagrådets yttrande över ett förslag till ändringar i

miljöskyddslagen (1969:387) m.m. Förslaget innebär bl.a. att miljökon-

1992/93:EU1

137

sekvensbeskrivning i vissa fall skall ingå i underlaget för detaljplan

enligt plan- och bygglagen (1987:10). En proposition i ämnet är att

vänta under hösten 1992.

Vad härefter gäller propositioner och liknande beslut som fattas av

regeringen kan erinras om den nytillträdande regeringens uttalande i

regeringsförklaringen att miljökonsekvenserna skall redovisas före var-

je beslut som ger större miljöpåverkan (RD 1991/92:6). Regeringen

har härefter återkommit till ämnet bl.a. i budgetpropositionen.

I den nu aktuella propositionen (bilaga 1, Utrikesdepartementet)

förklarar regeringen sin avsikt att under den s.k. implementeringsfasen

löpande bevaka de miljömässiga aspekterna av EES-avtalet. Miljökon-

sekvenserna avses bli belysta i de skilda sammanhang då förslag till

lagstiftning med anledning av EES-avtalet läggs fram. Därvid kommer

bl.a. transporternas miljöproblem att tas upp till granskning med sikte

på att uppfylla högsta tillämpade och tiilämpbara ambitionsnivå. När

effekterna på olika områden klarlagts bör enligt propositionen en

samlad bedömning göras. Vidare sägs i bilaga 13 (Miljö- och naturre-

sursdepartementet) att en miljökonsekvensbedömning av de beräknade

effekterna på svensk miljö även kommer att avse effekterna av ett

eventuellt EG-medlemskap.

Enligt vad utskottet inhämtat har arbetet inom regeringskansliet

(Miljö- och naturresursdepartementet) i dessa avseenden nyligen på-

börjats.

Jordbruksutskottet hänvisar i sitt yttrande till vad som anförs i

propositionen och förutsätter att den motsättning som på kort sikt kan

finnas mellan fri handel och konkurrenskraft å den ena sidan och

miljöambitionerna å den andra särskilt uppmärksammas i samband

med den samlade bedömning av miljökonsekvenserna som skall kom-

ma till stånd. Eftersom situationen ter sig snarlik för de nordiska

länderna finner jordbruksutskottet i likhet med regeringen det angelä-

get att Sverige samarbetar med Norge och Finland i syfte att fa fram ett

brett underlagsmaterial.

EES-utskottet ansluter sig till vad jordbruksutskottet anför. Enligt

EES-utskottets mening far motionärernas önskemål i allt väsentligt

anses tillgodosedda genom de utfästelser om miljökonsekvensbeskriv-

ningar som görs i propositionen. Utskottet avstyrker således bifall till

motion El2. Beträffande utskottets ställningstagande till yrkandet i

motion E10 hänvisas till avsnitt 4.

14 Konsumentskydd

Skyddet för konsumenterna ges en framskjuten plats i EES-avtalet.

Redan i ingressen till avtalet förklarar de avtalsslutande parterna sig

fast beslutna att främja konsumenternas intressen och stärka deras

ställning på marknaden genom att sträva efter en hög grad av konsu-

mentskydd. I ingressen anges även att parterna är fast beslutna att vid

den vidare utvecklingen av regler bygga på en hög skyddsnivå vad

gäller hälsa, säkerhet och miljö. Mera konkret berörs konsumentområ-

det dels av de bestämmelser som direkt reglerar den fria rörligheten

1992/93 :EU1

138

för varor och tjänster, dels av de övergripande bestämmelserna om de

fyra friheterna (artikel 72 och bilaga XIX), dels ock av samarbetet vid

sidan av de fyra friheterna (artikel 78 och protokoll 31).

Genom avtalet åtar sig Sverige att anpassa sin lagstiftning på konsu-

mentområdet till sammanlagt 20 olika rättsakter, varav de flesta är

direktiv. Några förordningar omfattas inte av avtalet. När det gäller

direkt varurelaterade bestämmelser ställs det krav på anpassning till

EG:s regler om märkning av hushållsapparater och textilier (se avtalets

bilaga II, Tekniska föreskrifter, standarder, provning och certifiering).

Några anpassningskrav med direkt anknytning till tjänsteområdet är

inte för närvarande aktuella. Under de övergripande bestämmelserna

faller vissa regler som tar sikte på både varor och tjänster. I viss

utsträckning har vi i Sverige redan anpassat vår lagstiftning till dessa

regler. Det gäller exempelvis EG:s direktiv om produktskador, konsu-

mentkrediter och prismärkning. Avtalets övergripande bestämmelser

medför därför i huvudsak att vi måste införa nya eller ändrade regler

om hemförsäljning och s.k. paketresor, om produktsäkerhetskrav på

leksaker och personlig skyddsutrustning samt om vilseledande reklam.

När det gäller samarbetet vid sidan av de fyra friheterna innebär

avtalet först och främst att EFTA-länderna skall ges möjlighet att delta

i framtida gemenskapsaktiviteter på konsumentområdet. Samarbetsåta-

gandet omfattar också ett anmälningssystem i fråga om farliga konsu-

mentvaror. I artikel 88 anges att samarbetet inte utesluter möjligheten

för en avtalsslutande part att självständigt förbereda, vidta och genom-

föra åtgärder. Innebörden härav är att samarbetsskyldigheten inte hind-

rar något enskilt land att på egen hand ytterligare utveckla sin konsu-

mentskyddslagstiftning. Denna utvecklingsmöjlighet är emellertid be-

gränsad till att omfatta de frågor som inte regleras genom andra

bestämmelser i EES-avtalet.

I propositionen (bilaga 2, Justitiedepartementet) bereds riksdagen

tillfälle att ta del av vad som anförs under bl.a. avsnittet Konsument-

rätt. Vidare bereds riksdagen i bilaga 12 (Civildepartementet) tillfälle

att ta del av vad civilministern anför om EES-avtalets konsekvenser

såvitt avser bl.a. konsumentskydd. I bilagorna lämnas en närmare

redogörelse för de anpassningsåtgärder som behövs med anledning av

avtalet och redovisas pågående lagstiftningsarbete. Av bilaga 12 framgår

vidare att det inom EG framlagts förslag till direktiv som rör bl.a.

allmän produktsäkerhet samt krav på vissa produkter som tillhanda-

hålls konsumenter. Om förslagen antas kan det leda till att motsvaran-

de regier kommer att införas på EES-området.

Utskottet vill framhålla att EES-avtalet innebär en utbyggnad och

förstärkning av det samarbete på konsumentområdet som redan etable-

rats mellan EG och EFTA. Genom EES-samarbetet kommer Sverige

liksom övriga EFTA-länder att få insyn i och möjlighet att aktivt delta

vid utformningen av EG:s regler som är av betydelse från konsument-

skyddssynpunkt. När EG-kommissionen utarbetar nya sådana regler

kommer experter från EFTA-länderna att kunna få delta på ett tidigt

1992/93: EU 1

139

stadium och därigenom bidra till att konsumenternas intressen tas till

vara. EFTA-länderna far också, som tidigare nämnts, en initiativrätt

som de kan utnyttja för att åstadkomma nya och skärpta regler.

Avtalet ger således Sverige direkta och ökade möjligheter att påverka

konsumentpolitiken i EG och de andra EFTA-länderna. Den viljein-

riktning som kommer till uttryck i avtalets ingress ger också en grund

för Sverige att driva en fortsatt och ambitiös konsumentpolitik. Denna

viljeinriktning överensstämmer även med de nuvarande målen och

riktlinjerna för den svenska konsumentpolitiken och också med de

strävanden som funnits i Sverige sedan lång tid tillbaka att tillförsäkra

konsumenterna ett skydd för deras hälsa och säkerhet. Enligt utskottets

mening är det angeläget att de nya möjligheter som skapas genom

avtalet utnyttjas. Som lagutskottet understryker i sitt yttrande är ett

aktivt deltagande av konsumentföreträdare samt svenska experter från

exempelvis Konsumentverket, Livsmedelsverket och näringslivet en

förutsättning för att den framtida europeiska konsumentpolitiken skall

kunna påverkas. Vidare kommer det alltmer omfattande internationel-

la standardiseringsarbetet att ställa krav på svenska insatser.

Den anpassning till EG:s konsumentskyddsregler som avtalet medför

kommer enligt utskottets bedömning inte att leda till några nackdelar

för konsumenterna i Sverige. I vissa avseenden ger avtalet till och med

ett stärkt skydd. Som utskottet redan tidigare berört kommer EES-

avtalet, i varje fall på sikt, generellt sett att innebära även andra vinster

för de svenska konsumenterna. En större rörlighet för varor, personer,

tjänster och kapital leder till en effektivare konkurrens som pressar

kostnader och priser inom både produktion och distribution på ett sätt

som gynnar konsumenterna. EES-avtalet kan också antas medföra ett

ökat utbud av varor och tjänster och därmed öka konsumenternas

valmöjligheter. Samtidigt kommer emellertid förutsättningarna för när-

ingsidkarnas och för konsumenternas handlande på marknaden att

förändras.

I likhet med lagutskottet anser EES-utskottet att Sveriges tillträde till

EES-avtalet kommer att kräva en i viss mån förändrad konsumentpoli-

tik. För att de svenska konsumenterna skall kunna tillgodogöra sig

fördelarna av det fria flödet av varor och tjänster måste de kunna

överblicka och värdera utbudet, vilket medför krav på en god konsu-

mentinformation. De regelverk som skall tillämpas om EES-avtalet

antas kommer att ställa ökade krav på en effektiv myndighetstillsyn

och kontroll av varor och tjänster på marknaden. Även på det mark-

nadsrättsliga området kan det förutses att den internationella handeln

och marknadsföringen över gränserna kommer att kräva en förstärkt

marknadsbevakning.

I anslutning till det senast anförda vill EES-utskottet understryka att

— som också påpekas av lagutskottet — EES-avtalet inte hindrar

Sverige från att behålla eller förstärka konsumentskyddet på områden

som inte är direkt varu- eller tjänsterelaterade. På dessa områden

behåller vi alltså vår frihet att agera så länge som den fria rörligheten

över gränserna inte påverkas negativt. Detta gäller också i de fall EG

ingripit med direktiv utanför varu- och tjänsteområdena, eftersom

1992/93: EU 1

140

direktiven innehåller minimiregler. Det innebär att Sverige har frihet

att gå längre för att upprätthålla en hög konsumentskyddsnivå. Inte

heller är vår handlingsfrihet helt beskuren när det gäller konsument-

skyddsregler som har betydelse för den fria rörligheten för varor och

tjänster. Sverige har dessutom möjlighet att inom ramen för avtalets

beslutsmekanismer ta initiativ till en förstärkning av konsumentskyd-

det i olika avseenden.

Sammanfattningsvis anser EES-utskottet att det finns anledning att

se positivt på EES-avtalet från konsumentskyddssynpunkt. De uppgif-

ter som lämnades vid utskottets offentliga utfrågning bekräftar denna

uppfattning. Vad som anförs i bilagorna 2 och 12 i dessa delar bör,

som lagutskottet uttalar, inte föranleda några erinringar från riksda-

gens sida. Det kan anmärkas att regeringen nyligen framlagt proposi-

tioner om lagstiftning med anledning av EG-direktiven om märkning

av textilier och hushållsapparater (prop. 1992/93:33 och 34). En pro-

position om ändring i hemförsäljningslagen framlades våren 1992

(prop. 1991/92:167).

15 Institutionella frågor

En grundläggande förutsättning för att EES-samarbetet skall fungera

effektivt är att det finns ett system för utveckling, administration,

samråd och beslutsfattande. En annan grundsten för samarbetet är att

det skapas garantier för att de gemensamma bestämmelserna tolkas och

tillämpas på ett så enhetligt sätt som möjligt. Viktigt är också att

efterlevnaden av reglerna kan övervakas och att uppkommande tvister

kan lösas på ett ändamålsenligt sätt. Mot den bakgrunden har parterna

kommit överens om att inrätta ett antal institutioner. Vid uppbyggna-

den av institutionerna har utgångspunkten varit bl.a. att ingen av

parterna skall behöva göra avkall på sin beslutsautonomi.

Det institutionella samarbetet, som det slutligen kommit att gestalta

sig, kan karaktäriseras som ett tvåpelarsystem, där den ena pelaren

utgörs av EG:s institutioner och den ordning för beslutsfattande m.m.

som gäller där. Den andra pelaren bildas av nya institutioner som

skapas på EFTA-sidan och i vilka EFTA-länderna skall samarbeta.

Mellan pelarna skall det finnas gemensamma institutioner för bl.a.

gemensamt beslutsfattande.

Avtalsbestämmelserna på området finns dels i del VII i EES-avtalet,

artiklarna 89—96 och 108—109, dels i EFTA-avtalen, dvs. övervak-

ningsavtalet, kommittéavtalet och parlamentarikeravtalet samt i tillhö-

rande protokoll.

I det följande lämnar utskottet en närmare redovisning för samman-

slutningens struktur och ordningen för beslutsfattande, övervakning

och tvistlösning. Vidare tar utskottet upp frågor rörande Sveriges

medverkan i de nya institutionerna. Ordningen för enhetlig tolkning

och tillämpning tar utskottet upp under avsnittet Lagstiftningsfrågor

nedan.

1992/93: EU 1

14

Institutionerna på EES-området

1992/93 :EU1

EG-organ

Gemensamma EES-organ

EFTA-organ

Europeiska rådet

EES-rådet

Ministerrådet

EES-kommittén

Ständiga kommittén

EG-parlamentet

Gemensamma parla-

mentarikerkommittén

EFTA:s parlamentariker-

kommitté

Ekonomiska och sociala

kommittén

Rådgivande kommittén

EG-kommissionen

EG-domstolen +

l:a instansen

142

1992/93:EU1

15.1 Sammanslutningens struktur

De för avtalsparterna gemensamma institutionerna på EES-området är

EES-rådet, Gemensamma EES-kommittén, EES gemensamma parla-

mentarikerkommitté samt Rådgivande EES-kommittén.

EES-rådet (artikel 89) motsvarar närmast EG:s högsta politiska or-

gan, det Europeiska rådet. EES-rådet skall ge allmän vägledning för

fortsatt utveckling av samarbetet och svara för den politiska styrningen

beträffande avtalets genomförande. EES-rådet skall bestå av medlem-

mar av EG:s ministerråd och EG-kommissionen samt en regerings-

medlem från vart och ett av EFTA-länderna (artikel 90). Rådet skall

mötas ett par gånger om året eller vid behov.

Gemensamma EES-kommittén (artikel 92) skall ansvara för den lö-

pande administrationen av EES-samarbetet och kan i vissa avseenden

liknas vid EG:s ministerråd. Viktiga skillnader finns dock. Sålunda

bygger beslutsfattandet på att parterna är eniga och besluten far for-

men av folkrättsliga överenskommelser. EES-kommittén skall fatta

beslut om nya EES-regler på olika områden. EES-kommittén skall

vidare lösa tvister mellan EG och EFTA-länderna samt svara för att

enhetlig tolkning och tillämpning upprätthålls. Till kommitténs upp-

gifter hör också att utarbeta en årlig rapport om samarbetets funktion

och utveckling. Rapporten skali granskas av den Gemensamma parla-

mentarikerkommittén. EES-kommittén skall som regel sammanträda

på hög tjänstemannanivå och i kommittén skall ingå representanter för

EFTA:s medlemsländer, EG-kommissionen och EG:s medlemsländer.

Kommittén skall mötas minst en gång per månad. Kommittén skall

också sammanträda på begäran av någon av parterna. Ordförandeska-

pet skall växla var sjätte månad mellan företrädare för EG-kommissio-

nen och företrädare för en av EFTA-staterna.

För både EES-rådet och Gemensamma EES-kommittén gäller att en

avtalsslutande part när som helst far ta upp en fråga som gett upphov

till svårigheter eller som av andra skäl bedöms angelägen, s.k. droit

d’évocation. Var och en av parterna har alltså initiativrätt i rådet och

kommittén och kan exempelvis lägga fram förslag till nya regler.

EES gemensamma parlamentarikerkommitté (artikel 95) är ett organ

för samråd mellan ledamöter i EG-parlamentet och medlemmar i

EFTA-ländernas nationella parlament. Parlamenten väljer själva vilka

som skall ingå i denna kommitté. Den Rådgivande EES-kommittén (arti-

kel 96.2) är ett forum för samarbete mellan samhällslivets parter, och i