Bet. 1992/93:FiU10

Finansutskottets betänkande

1992/93:FIU10

Den ekonomiska politiken och budget-

regleringen m.m. (prop.1992/93:100 bil. 1)

Innehåll

Sammanfattning

Propositionens förslag

Motionsyrkandena

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1992/93

FiU10

Sammanfattning

I betänkandet tillstyrker utskottet regeringens förslag till riktlinjer för

den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Vidare föreslår utskottet ett

antal åtgärder för att öka ROT-verksamheten, dvs. reparation samt om- och

tillbyggnad.

Den ekonomiska utvecklingen

Den ekonomiska återhämtningen inom OECD-området har påbörjats men går trögt.

Den dominerande marknaden för svensk varuexport är Västeuropa. Det är därför

särskilt oroande att det nu är utvecklingen i Västeuropa som utgör ett hinder

för en positiv utveckling av världsekonomin. Den i de bedömningar som redovisas

i betänkandet förutsedda ränteneddragningen i Tyskland har påbörjats i

Bundesbank.

En utebliven koordination av penning- och finanspolitiken kan emellertid leda

till ett kvardröjande högt ränteläge och förhindra en positiv utveckling i

Europa. Det bör framhållas att den nu pågående uppgången i Förenta staterna

inte är tillräcklig för att ge Västeuropa en avgörande draghjälp ut ur

lågkonjunkturen.

Den svenska ekonomin är alltjämt inne i en recession. Produktionen minskar

även i år. Arbetslösheten fortsätter att stiga och väntas i år bli över 6%.

Till de positiva tecknen hör att exporten bl.a. på grund av den betydande

deprecieringen av kronan nu ökar kraftigt. Samtidigt förutses pris- och

löneökningarna bli mycket låga sett i ett internationellt perspektiv. BNP

väntas falla i år med nära 1,5%. År 1994 förutses en ökning med drygt 1,5%.

Trots denna ökning i produktionen fortsätter emellertid arbetslösheten att

stiga.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Utskottet delar finansplanens uppfattning att det krävs en fortsatt sanering

av de offentliga finanserna för att öka förtroendet för den ekonomiska

politiken och därigenom möjliggöra den räntesänkning som är nödvändig för att

öka tillväxten och minska arbetslösheten. I betänkandet betonas att det

nuvarande ekonomiska läget inte får avhålla statsmakterna från att vidta

åtgärder för att skapa förutsättningar för en expansion i näringslivet. Det

skall ske genom fortsatta förändringar i de offentliga utgiftssystemen,

strategiska skattesänkningar och satsningar på forskning, utbildning och

infrastruktur. Utskottet stöder den inriktning av den ekonomiska politiken som

förordas i finansplanen.

Företrädarna för Socialdemokraterna och Ny demokrati reserverar sig till

förmån för sina resp. förslag till inriktning av den ekonomiska politiken.

Vänsterpartiets suppleant avger en meningsyttring.

ROT-program

I betänkandet understryker utskottet att åtgärder för att komma till rätta

med det svåra läget på arbetsmarknaden måste ha hög prioritet.

Arbetsmarknadspolitiken har aldrig tidigare disponerat så stora resurser som

i dag. Enligt utskottets uppfattning finns det emellertid skäl att befara att

de negativa effekterna av överhettningen ännu inte värkt ut.

Arbetsmarknadsläget kan därför bli ännu sämre än vad finansplanens prognos

visar. Dessa omständigheter talar för att åtgärderna mot arbetslösheten kan

behöva förstärkas ytterligare. Utskottet förordar därför att åtgärder vidtas

för att stimulera till ökad ROT-verksamhet under 1993 och 1994. Mot denna

bakgrund anser utskottet att följande åtgärder bör vidtas:

1. RBF-stödet (dvs. räntestödet för reparation av främst allmännyttans

hyreshus) bör förlängas att gälla under 1993 och 1994.

2. Statliga subventioner bör ges för underhåll och reparationer av vissa

kommunala byggnader.

3. Viss förlängning bör ske av 1992 års regler för räntebidrag för ombyggnad

av bostäder.

4. Bidrag bör utges för ombyggnad av äldrebostäder.

5. Riksantikvarieämbetets resurser för kulturmiljövård bör räknas upp

tillfälligt med 50 miljoner kronor.

6. Bidragsramen för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden bör utökas.

7. Avdrag bör medges mot fastighetsskatten för vissa underhållsåtgärder.

8. Överenskommelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna hösten 1992 om

besparingar på bostadssektorn om 3 miljarder kronor såsom de redovisas i

finansutskottets betänkande 1992/93:FiU1 (s. 86) ligger fast.

Utskottet föreslår i detta betänkande att 800 miljoner kronor anvisas för ett

bidrag som skall täcka 30 % av kommunernas kostnader för underhåll och

reparationer av vissa kommunala byggnader (punkt 2).

Finansutskottet förutsätter att vad utskottet anför i betänkandet om åtgärder

för att komma till rätta med det svåra läget på arbetsmarknaden beaktas av

övriga utskott vid behandlingen av hithörande frågor under våren 1993. Förslag

i dessa frågor bör enligt utskottets mening föreläggas riksdagen under våren.

Det bör ankomma på resp. utskott att ange den närmare utformningen av

förslagen.

Utskottet är enigt om att åtgärderna bör vidtas, men i tre särskilda

yttranden till betänkandet framför utskottets företrädare för

Socialdemokraterna, Moderaterna och Ny demokrati vissa synpunkter på förslagen.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Statsfinanserna försämras dramatiskt. På tre år har budgetunderskottet vuxit

med mer än 200 miljarder kronor, och 1/3 av statsbudgetens utgifter finansieras

nu med lån. I inget annat OECD-land försämras de offentliga finanserna så

snabbt som hos oss.

Underskottet i statsbudgeten är den främsta anledningen till att statsskulden

under innevarande budgetår väntas öka med 260 miljarder kronor. Grovt räknat

kommer denna skuldökning -- uppkommen under ett år -- att medföra att statens

ränteutgifter blir i runt tal 25 miljarder kronor större under en följd av år

framöver. Enbart för att behålla statsskulden på oförändrad nivå krävs således

besparingar av ungefär samma omfattning som de långtgående utgiftsnedskärningar

som föreslås eller aviseras i årets budgetproposition inkl. de nedskärningar

som blev resultatet av höstens krisuppgörelser mellan regeringen och

Socialdemokraterna.

Mot bakgrund härav ter sig den uppkomna situationen som allvarlig.

Förutsättningarna för omfattande stimulansåtgärder är som utskottet ser det

mycket begränsade, inte minst mot bakgrund av att finanspolitiken redan i

utgångsläget är mycket expansiv. Situationen kompliceras emellertid av att

stora besparingar påverkar efterfrågan i samhället och således kan verka

dämpande på den ekonomiska utvecklingen. Åtgärderna måste därför anpassas till

den svaga ekonomiska utvecklingen. Besparingarna måste också ges en sådan

inriktning att de undanröjer det som verkligen utgör grunden för obalanserna i

den offentliga sektorns finanser.

Eftersom drygt 1/3 av den offentliga sektorns utgifter är transfereringar

till hushållen är det ofrånkomligt att även de delar av

transfereringssystemen som av gemene man uppfattas som självklara rättigheter

måste kunna bli föremål för omprövning. Varje sådan förändring måste emellertid

göras med största omsorg och avvägas på ett sådant sätt att man kan

upprätthålla den grundläggande tryggheten för de verkligt svaga och svårast

utsatta grupperna i samhället.

Utskottet ansluter sig till regeringens förslag till inriktning av

budgetpolitiken, som för nästa budgetår innebär förslag till nya besparingar på

11,9 miljarder kronor. Regeringen vill dessutom genom ytterligare besparingar

successivt minska inte bara det strukturella underskottet i de offentliga

finanserna utan också de offentliga utgifterna mätt som andel av BNP.

Skall de rådande problemen kunna lösas på ett varaktigt sätt, krävs att

saneringen av de offentliga finanserna bedrivs målmedvetet och enligt en i

förväg uppgjord plan som sträcker sig över flera år. Trovärdigheten i dessa

ansträngningar stärks om en stor parlamentarisk majoritet ställer sig bakom

åtgärderna. Enligt utskottets mening bör därför breda lösningar eftersträvas i

det fortsatta arbetet med att utforma en långsiktigt inriktad budgetpolitik,

och i detta sammanhang bör en stor öppenhet visas för alternativa förslag.

Regeringens i finansplanen redovisade inställning tillgodoser denna linje.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har i en reservation resp. en

meningsyttring förordat att budgetpolitiken ges en inriktning som

överensstämmer med förslagen i resp. partis motioner.

Övriga frågor

Utskottet tar i betänkandet upp frågan om redovisningen av investeringar

på statsbudgeten med anledning av några motioner som föreslår att staten bör

återinföra systemet med en drift- och en kapitalbudget. I det sammanhanget

redovisar utskottet sin syn på regeringens förslag till finansieringsmodell för

infrastrukturinvesteringar. Utskottet delar inte uppfattningen att modellen

skulle göra det möjligt att höja investeringsnivån ytterligare. Utskottet

anser därför att investeringar i infrastruktur liksom hittills bör anvisas över

anslag på statsbudgeten. En finansiering över anslag kan väl förenas med

utformning av planeringsramar eller investeringsbemyndiganden som gör det

möjligt att långsiktigt planera verksamheten. Utskottet är inte berett att

tillstyrka att en drift- och en kapitalbudget åter införs, men anser att frågan

om hur investeringarna i infrastruktur skall finansieras, budgeteras och

redovisas bör övervägas ytterligare. Det är i vissa sammanhang väsentligt att

behandla investeringar och kapitalkostnader på ett annat sätt än

driftskostnader.

I det statliga betalningssystemet kommer Postgirots ensamrätt att upphöra

från den 1 juli 1993 för att främja konkurrens mellan de olika

betalningssystemen hos Postgirot och bankerna/Bankgirot. Utskottet tillstyrker

därför att Riksrevisionsverket får regeringens uppdrag att utveckla det

statliga betalningssystemet så att det kan öppnas även mot Bankgirot. Utskottet

betonar emellertid vikten av att konkurrens på lika villkor skapas och begär

att regeringen i kompletteringspropositionen skall redovisa hur förhandlingarna

med bankerna utvecklas.

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet

dels proposition 1992/93:100 (budgetpropositionen), i vad avser

bilaga 1 Finansplanen, mom. 1--4, 6--21, 23 och 24,

bilaga 8 punkt 6 Statliga löneavtal 1991--1993 (s. 20),

dels följande under allmänna motionstiden väckta motioner:

1992/93:Fi201 av Gudrun Norberg (fp),

1992/93:Fi202 av Birger Hagård (m),

1992/93:Fi203 av Ingvar Carlsson m.fl. (s), i vad avser yrkandena

1--7 och 9,

1992/93:Fi204 av Bert Karlsson (nyd), i vad avser yrkandena 1 och

2,

1992/93:Fi205 av Lars Andersson (-),

1992/93:Fi206 av John Bouvin (nyd),

1992/93:Fi207 av John Bouvin (nyd),

1992/93:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd),

1992/93:Fi209 av Ulla Pettersson och Lars Ulander (s),

1992/93:Fi210 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd),

1992/93:Fi211 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd), i vad avser yrkande-

na 1--3, 5 och 13,

1992/93:Fi212 av Gudrun Schyman m.fl. (v), i vad avser yrkandena

1--4, 16 och 19--21,

1992/93:Fi701 av Elving Andersson (c),

1992/93:Fi704 av Margit Gennser och Sonja Rembo (m),

1992/93:Fi705 av Margit Gennser och Gullan Lindblad (m),

1992/93:Fi707 av Inga-Britt Johansson och Anders Nilsson (s),

1992/93:Fi712 av Lars Biörck (m),

1992/93:Fi715 av Gudrun Schyman m.fl. (v),

1992/93:Fi716 av Per Olof Håkansson (s),

1992/93:Fi717 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd), i vad

avser yrkandena 1 och 2,

1992/93:A267 av Ingvar Carlsson m.fl. (s), i vad avser yrkande24,

1992/93:Bo238 av Oskar Lindkvist m.fl. (s), i vad avser yrkande4,

1992/93:K207 av Gudrun Schyman m.fl. (v), i vad avser yrkande3,

1992/93:Sf268 av Doris Håvik m.fl. (s), i vad avser yrkande1,

1992/93:Sf269 av Doris Håvik m.fl. (s), i vad avser yrkande1,

1992/93:Sf512 av Doris Håvik m.fl. (s), i vad avser yrkande1,

1992/93:Sk388 av Gudrun Schyman m.fl. (v), i vad avser yrkande8

och

1992/93:T819 av Georg Andersson m.fl. (s), i vad avser yrkande2.

Inkomna skrivelser och uppvaktningar

Under ärendets beredning har en skrivelse inkommit från de socialdemokratiska

ledamöterna i utskottet med hemställan att finansutskottet medverkar till att

påskynda beslut som syftar till att hejda den pågående ökningen av

arbetslösheten. Ett antal skrivelser har också inkommit från kommuner,

organisationer, företag och enskilda.

Dessutom har företrädare för Postverket och Postgirot uppvaktat utskottet och

i samband därmed överlämnat en skrivelse.

Propositionens förslag

I proposition 1992/93:100 (budgetpropositionen) föreslår regeringen i

bilaga 1 Finansplanen (Finansdepartementet) -- efter föredragning av

statsrådet Anne Wibble --

dels att riksdagen

1. godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som har

förordats i propositionen,

2. godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som har förordats i

propositionen,

3. godkänner det program för budgetförstärkningar på 25000000000 kr i

1994 års priser för åren 1994--1996 som har förordats i propositionen,

4. godkänner de riktlinjer för statsskuldspolitiken som har förordats i

propositionen,

6. godkänner riktlinjerna för budgetering av myndigheternas

förvaltningskostnader (avsnitt 2.2.1),

7. bemyndigar regeringen att genomföra räntebeläggning av statliga

medelsflöden (avsnitt 2.3),

8. bemyndigar regeringen att besluta om myndigheternas kreditutrymme i

Riksgäldskontoret (avsnitt 2.3),

9. godkänner riktlinjerna för finansiering av myndigheternas investeringar

för förvaltningsändamål (avsnitt 2.4),

10. bemyndigar regeringen att besluta om lån i Riksgäldskontoret till

investeringar för myndigheternas anläggningstillgångar upp till belopp av

4500000000 kr (avsnitt 2.4),

11. godkänner riktlinjerna för risk- och skadehantering i staten (avsnitt

2.6),

12. godkänner förändringar i dispositionsrätten till vissa anslagstyper på

statsbudgeten (avsnitt 2.7),

13. bemyndigar regeringen att genomföra redovisade förändringar av det

statliga betalningssystemet (avsnitt 2.8),

dels att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen

anförts om

14. det strukturella saldot (avsnitt 1.4),

15. statsutgifternas förmögenhetseffekter (avsnitt 1.5),

16. framtida former för budgetering och redovisning av statens verksamhet

(avsnitt 1.6),

17. statliga garantier (avsnitt 1.7),

18. finansiell styrning (avsnitt 2.1),

19. beräkning av anslagen för budgetåret 1993/94 (avsnitt 2.2.2),

20. tekniska justeringar av anslag för budgetåret 1993/94 (avsnitt 2.2.3),

21. myndigheternas lånebehov för finansiering av anläggningstillgångar

(avsnitt 2.4),

23. Postgirot och utvecklingen av det statliga betalningssystemet (avsnitt

2.8),

24. budgetkonsekvenser av EES-avtalet (avsnitt 3).

I proposition 1992/93:100 bilaga 8 Finansdepartementet punkt 6 Statliga

löneavtal 1991--1993 (s. 20) föreslår regeringen -- efter föredragning av

statsrådet Anne Wibble -- att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i

propositionen anförts om de statliga löneavtalen för 1991--1993.

Motionsyrkandena

1992/93:Fi201 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ompröva den s.k.

svenska modellen i syfte att lönemässigt inte inteckna en ekonomisk tillväxt

innan den blivit en realitet.

1992/93:Fi202 av Birger Hagård (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att

inventera samtliga statliga utgifter i syfte att söka undvika en kris i det

svenska folkets krismedvetande.

1992/93:Fi203 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på proposition 1992/93:100 godkänner de

riktlinjer för den ekonomiska politiken som anförts i motionen,

2. att riksdagen med avslag på propositionen beslutar att godkänna de

allmänna riktlinjerna för budgetregleringen i berörd del enligt vad i motionen

anförts,

3. att riksdagen, med avslag på propositionens förslag om program för

budgetförstärkningar åren 1994--1996, begär att regeringen återkommer med ett

mer genomarbetat förslag,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett samlat, långsiktigt och

hållbart program för att stärka statsfinanserna,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om nödvändigheten av att Sverige i internationella organ verkar

pådrivande i strävandena att få till stånd ett samarbete för tillväxt och

arbete,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med en mer

genomarbetad redovisning av det statsfinansiella saldot,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att budgeten bör utformas med en bättre överblickbarhet och

konsekvens,

9. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk beredning

tillsätts med uppgift att presentera en klarläggande översyn av kommunernas

ekonomi och lägga fram förslag till begränsning av den skadliga rundgången i

ekonomin m.m.

1992/93:Fi204 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen snarast inför en lag om allmänt lönestopp,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det måste skapas förutsättningar för statsmakternas aktiva

medverkan i syfte att få ned löneläget i landet om det befinns oundgängligen

nödvändigt.

1992/93:Fi205 av Lars Andersson (-) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att framlägga en vitbok om

valutakrisen.

1992/93:Fi206 av John Bouvin (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en

snabbutredning för att kartlägga de internationella finansmarknaderna.

1992/93:Fi207 av John Bouvin (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en

kristidskommission för att leda Sverige ur krisen.

1992/93:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen

föranstaltar om inrättande av en kristidskommission.

1992/93:Fi209 av Ulla Pettersson och Lars Ulander (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

tidigareläggning av kommunala investeringar genom förskotterade byggkostnader.

1992/93:Fi210 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen antar i motionen framfört förslag till lag om allmänt

lönestopp,

2. att riksdagen, om yrkande 1 inte bifalls, som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behov av kraftfulla åtgärder och behov av

lönestopp.

1992/93:Fi211 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska

politiken som förordas i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om räntepolitiken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om valutapolitiken,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den ekonomiska politikens viktigaste uppgift är att skapa

förutsättningar för företagen att verka och kunna expandera i syfte att öka

sysselsättningen och därmed tryggad ekonomi för alla,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om lönestopp.

1992/93:Fi212 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del

godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som i motionen

förordats,

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del

godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som i motionen

förordats,

3. att riksdagen avslår regeringens program för budgetförstärkningar på 25

000 000 000 kr i 1994 års priser för budgetåren 1994--1996,

4. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del

godkänner de riktlinjer för penning-, valuta- och statsskuldspolitiken som i

motionen förordats,

16. att riksdagen hos regeringen begär att affärsverken får i uppdrag att

tidigarelägga sina beställningar enligt vad i motionen anförts,

19. att riksdagen inte bemyndigar regeringen att genomföra redovisade

förändringar av det statliga betalningssystemet,

20. att riksdagen avslår regeringens förslag att upphäva förordningen

(1974:591) om skyldighet för statlig myndighet att anlita Riksbanken eller

Postgirot,

21. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del

godkänner de allmänna riktlinjer för 1990-talet som i motionen förordas.

1992/93:Fi701 av Elving Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppdelning av statsbudgeten

i en drifts- och en kapitalbudget.

1992/93:Fi704 av Margit Gennser och Sonja Rembo (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformning

av riktlinjer och tekniker för bedömning av värdet av att tidigarelägga vissa

investeringar.

1992/93:Fi705 av Margit Gennser och Gullan Lindblad (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

redovisningen av socialförsäkringssystemen och en mer dynamisk budgetering.

1992/93:Fi707 av Inga-Britt Johansson och Anders Nilsson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

ramanslag för myndigheternas förvaltningskostnader och hur den fria

förhandlingsrätten påverkas av detta.

1992/93:Fi712 av Lars Biörck (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om klarare information om statens

utgifter i budgetpropositionen.

1992/93:Fi715 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär en parlamentarisk utredning i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1992/93:Fi716 av Per Olof Håkansson (s) vari yrkas att riksdagen godkänner

riktlinjer m.m. för risk- och skadehanteringen i staten med den ändring som

följer av att verksamheten etableras vid Statens räddningsverk i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1992/93:Fi717 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att frågan om att införa en drift- och

kapitalbudget utreds på nytt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om riksdagens inflytande över statliga investeringar som är av stort

samhällsintresse.

1992/93:A267 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

24. att riksdagen hos regeringen begär ett samlat, långsiktigt och hållbart

program för stärkta statsfinanser.

1992/93:Bo238 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) vari yrkas

4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära ett samlat, långsiktigt

och hållbart program för stärkta statsfinanser.

1992/93:K207 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om politisk kontroll av valutahandeln.

1992/93:Sf268 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär ett samlat, långsiktigt och hållbart

program för stärkta statsfinanser.

1992/93:Sf269 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär ett samlat, långsiktigt och hållbart

program för stärkta statsfinanser.

1992/93:Sf512 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära ett samlat, långsiktigt

och hållbart program för stärkta statsfinanser.

1992/93:Sk388 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

8. att riksdagen beslutar höja arbetsgivaravgiften med tre procentenheter

från den 1 juli 1993.

1992/93:T819 av Georg Andersson m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Postgirots begäran om utökade verksamhetsramar bör tillgodoses.

Propositionen

I propositionen understryks vikten av att den ekonomiska politiken utformas

så att välfärden tryggas och utvecklas och utrymme skapas för nödvändiga

miljösatsningar. De övergripande målen för den ekonomiska politiken är därför

att återupprätta tillväxten och pressa ned arbetslösheten. Därmed tas också

produktionsresurser i hela Sverige till vara.

Arbetet med att lösa Sveriges ekonomiska problem -- den ekonomiska krisen är

den svåraste sedan andra världskriget -- är mödosamt och tar tid. Det finns

inga genvägar i den ekonomiska politiken. Men vi kan redan se flera positiva

utvecklingstendenser som visar att förutsättningarna för en god ekonomisk

utveckling har stärkts. Inom näringslivet sker en kraftig förbättring av

konkurrenskraften. Samtidigt väntas de svenska företagen under de närmaste åren

möta växande utlandsmarknader. Möjligheterna till en ny period av tillväxt,

nyföretagande och tryggad sysselsättning finns inom räckhåll.

För att fånga dessa möjligheter måste den ekonomiska politiken nu inriktas på

två huvuduppgifter:

För det första krävs en fortsatt sanering av de offentliga finanserna för att

öka förtroendet för den ekonomiska politiken och göra en varaktigt lägre

räntenivå möjlig. En lägre ränta är den enskilda faktor som har störst

betydelse för att höja aktivitetsnivån i ekonomin och därmed minska

arbetslösheten.

För det andra krävs fortsatta insatser för att skapa förutsättningar för en

expansion i näringslivet. Det sker genom förändringar i de offentliga

utgiftssystemen, strategiska skattesänkningar och satsningar på forskning,

utbildning och infrastruktur. I detta perspektiv är EES-avtalet och ett

framtida svenska medlemskap i EG av central betydelse.

I propositionen framhålls att förutsättninarna för att den svenska ekonomin

skall komma stärkt ur krisen är goda. Lågkonjunkturen har utnyttjats till att

förbereda den svenska ekonomin för en kommande internationell

konjunkturuppgång.

Sedan år 1990 har en rad steg tagits i den ekonomiska politiken för att rätta

till de strukturella brister som länge präglat den svenska ekonomin.

Skattereformen, energipolitiken, EES-avtalet samt ansökan om medlemskap i EG är

exempel på beslut som fattades då Socialdemokraterna satt i regeringsställning.

Att dessa strukturreformer dröjde så länge är emellertid en viktig orsak till

dagens svåra ekonomiska problem.

Efter regeringsskiftet hösten 1991 har ett omfattande sanerings- och

förnyelsearbete av vårt lands ekonomi inletts.

Under det senaste året har beslut fattats som innebär successivt minskade

offentliga utgifter med sammanlagt ca 70 miljarder kronor under de kommande

åren.

Genom dessa åtgärder har grunden lagts för en exportledd expansion av den

svenska ekonomin. Den ekonomiska politiken måste nu inriktas på att ytterligare

förbättra förutsättningarna för återupprättad tillväxt och fortsatt låg

inflation.

I propositionen anges bl.a. följande riktlinjer gälla för den ekonomiska

politiken:

1. Den underliggande inflationstakten skall förbli låg

Låg inflation är en nödvändig förutsättning för varaktig tillväxt. Den fasta

växelkursen var ett ankare i låginflationspolitiken. Förlusten av detta ankare

skärper kraven på den ekonomiska politiken. Risken att den rörliga växelkursen

leder in i en inflationsspiral måste undanröjas.

Den underliggande inflationstakten under 1993 väntas bli ca 2%.

Konsumentprisindex beräknas stiga med ca 5 % på grund av höjda indirekta

skatter, reducerade subventioner samt de höjda importpriser som följer av

deprecieringen. En större ökning kan inte tolereras.

En varaktigt låg inflation är en förutsättning för lägre räntor. Därmed är

låg inflation också en förutsättning för tillväxt och tryggad sysselsättning.

En hög inflationstakt är oacceptabel även av andra skäl. Den leder till ökade

inkomst- och förmögenhetsklyftor och är samhällsekonomiskt skadlig eftersom den

missgynnar sparande och uppmuntrar skuldsättning.

2. Underskottet i de offentliga finanserna skall minska

Om de offentliga finanserna inte saneras blir följden en fortsatt kraftig

ökning av statsskulden. Växande ränteutgifter medför då att angelägna

offentliga utgifter successivt trängs ut. Därför måste arbetet med att minska

underskottet i de offentliga finanserna drivas vidare.

En betydande del av underskottet är strukturellt, dvs. det försvinner inte

vid en konjunkturuppgång. Den strukturella delen av underskottet måste på sikt

elimineras.

Ett åtgärdsprogram krävs som innebär krav på budgetförstärkningar på

sammantaget 25miljarder kronor under åren 1994--1996 utöver de minskningar i

offentliga utgifter som följer av redan fattade beslut och förslagen i årets

budgetproposition. Även 1997 och 1998 krävs beslut om fortsatta

budgetförstärkningar.

Beräkningar för 1994--1998 visar att årliga budgetförstärkningar på 10

miljarder kronor vid realt oförändrad offentlig konsumtion gör det möjligt att

eliminera det strukturella underskottet under perioden.

Återhämtningen av tillväxten är central för att reducera det totala

underskottet i de offentliga finanserna. Åtgärder som ökar tillväxten, t.ex.

förbättrade motiv för arbete genom förändringar inom social-, försäkrings- och

skattesystemen, är därför avgörande även från budgetsynpunkt.

3. De offentliga utgifterna skall minska

Saneringen av de offentliga finanserna förutsätter fortsatta och målmedvetna

utgiftsminskningar. I budgetpropositionen föreslås eller aviseras begränsningar

av de offentliga utgifterna som långsiktigt uppgår till drygt 27 miljarder

kronor. Därav hänför sig drygt 12miljarder kronor till förslag som

överenskommits i samband med uppgörelsen mellan regeringen och

Socialdemokraterna hösten 1992. För budgetåret 1993/94 innebär förslagen att

utgifterna minskar med 17miljarder kronor genom besparingar i bl.a.

delpensionsförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Genom dessa och tidigare

förslag börjar de totala offentliga utgifterna nu minska.

I förslaget till statsbudget för 1993/94 föreslås bl.a. följande

utgiftsminskningar.

Kompensationsgraden i delpensionsförsäkringen sänks, rätten till nedtrappning

av arbetstiden begränsas och åldersgränsen för rätt till delpension höjs från

60 till 62 år fr.o.m. den 1 juli 1993. Fr.o.m. år 1995 gäller rätten till

delpension från 63 års ålder.

Arbetsskadesjukpenningen slopas fr.o.m. den 1 juli 1993 och ersätts av

sjukpenning.

Ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen blir i huvudsak densamma som vid

sjukdom. Samtidigt återinförs fem karensdagar.

Kronans minskade värde innebär en standardsänkning för det svenska

folkhushållet. För denna standardsänkning kan ingen kompensera sig. Därför

skall alla basbeloppsanknutna förmåner reduceras för den prisökning som följer

av deprecieringen.

4. Återinförande av en fast växelkurs

Sverige bör återgå till en fast växelkurs. En viktig fördel med en fast

växelkurs är att den minskar osäkerheten för utrikeshandel och investeringar.

För att en återgång till en fast växelkurs skall bli trovärdig är en

varaktigt låg inflation nödvändig. Därför är inflationsbekämpningen central för

möjligheterna att uppnå tillväxt, investeringar och ökad sysselsättning.

5. Åtgärder för att öka tillväxtkraften

I förslaget till statsbudget föreslås bl.a. följande åtgärder för att öka

tillväxtkraften i den svenska ekonomin:

Förslag aviseras om att beskattningen av egenföretagare blir likvärdig med

den för aktiebolag fr.o.m. 1994. I avvaktan på de nya reglerna föreslår

regeringen vissa lindringar för beskattningsåret 1993.

Arbetsmarknaden avregleras. Arbetsförmedlingsmonopolet avskaffas och

förenklingar av arbetsrättsliga regler förbereds.

Inkomst- och mervärdebeskattningen ses över i syfte att förenkla och att

uppnå konkurrensneutralitet.

Avregleringen av kommunikationsmarknaden, finansmarknaden, bostadsmarknaden,

elmarknaden och den kommunala verksamheten m.m. drivs vidare. Ett antal förslag

presenteras under våren.

Satsningarna på infrastruktur fortsätter. Genom en övergång till

lånefinansiering kan investeringsnivån höjas ytterligare. Detta innebär att nya

projekt för ytterligare 20 miljarder kronor kan påbörjas.

Arbetslinjen hävdas. Utbildnings- och kompetenshöjande åtgärder samt insatser

mot långtidsarbetslöshet prioriteras.

I propositionen framhålls att en politik för att återupprätta tillväxten och

trygga sysselsättningen på kort sikt kommer att medföra kännbara uppoffringar

för alla medborgare. Men om vi avstår från att ta itu med de ekonomiska

problemen blir följden permanent hög arbetslöshet, varaktigt sänkt

levnadsstandard och att välfärdsstaten vittrar sönder. En sådan utveckling

skulle medföra stora fördelningspolitiska problem och måste med kraft

förhindras.

Motionerna

Socialdemokraternas partimotion Fi203

I motion Fi203 (s) framhålls att den ekonomisk-politiska uppgift Sverige står

inför är större och svårare än på mycket länge. Tre stora problem måste lösas

samtidigt.

Sverige har i år och nästa år den sämsta utvecklingen av alla

OECD-länder när det gäller produktionen. Det gäller nu att snabbt bryta

stagnationen och tillbakagången och ge utrymme för tillväxt och framsteg.

Sverige har i år och nästa år den snabbaste ökningen av arbetslösheten,

långt snabbare än i andra länder, och de ökade skuldräntorna underminerar den

sociala tryggheten. Det gäller nu att få i gång tillväxten och förstärka de

offentliga inkomsterna samtidigt som utgifterna uthålligt anpassas till de

tillgängliga inkomsterna.

Regeringens förslag till statsbudget och den politik som där anvisas löser

enligt motionärernas uppfattning inte Sveriges grundläggande ekonomiska

problem. En strategi saknas för hur man skall hejda ökningen av arbetslösheten,

hur man skall få i gång produktionen och öka tillväxten och vilka åtgärder man

måste vidta för att sanera de eroderade statsfinanserna. Därtill kommer att

budgetpropositionen är häpnadsväckande bristfällig som beslutsdokument för

riksdagen.

Enligt motionärerna behövs det en ny ekonomisk politik. Det blir nu en

uppgift för riksdagen att bereda statsbudgeten och finansplanen så att ett

samlat beslut om en ny politik kan fattas under våren. Målen för denna politik

bör vara desamma som riksdagen tidigare lagt fast: full sysselsättning,

ekonomisk tillväxt, stabila priser, rättvis fördelning, regional balans och god

miljö.

De ekonomisk-politiska åtgärderna måste kännetecknas av långsiktighet,

stabilitet och förutsägbarhet. Politiken bör under de närmaste åren inriktas på

att:

få upp den ekonomiska tillväxten till över 3% per år.

pressa ned arbetslösheten mot 3%.

hävda den uppnådda prisstabiliteten på god europeisk nivå.

För att nå dessa mål måste den ekonomisk-politiska strategin ha följande

inriktning.

Sverige måste intensifiera sitt engagemang i internationella sammanhang för

att få till stånd ett samarbete för tillväxt och arbete. Det gäller såväl i

Norden som i Europa och OECD.

Under vårriksdagen måste en majoritet i riksdagen skapas för en långsiktig

plan för arbete, tillväxt och sunda statsfinanser.

En sådan plan måste innefatta både en kraftfull stimulans för produktion och

investeringar under 1993--1994, när den allmänna efterfrågan är svag, och ett

uthålligt program för att anpassa de offentliga utgifterna till inkomsterna

under hela 1990-talet.

Inom ramen för en stram utgiftspolitik är det nödvändigt att skapa utrymme för

offensiva satsningar på starkt tillväxtfrämjande och konkurrensförstärkande

åtgärder såsom infrastruktur, utbildning samt forskning och utveckling. Vidare

skall den flexibla arbetsmarknaden försvaras genom att långtidsarbetslösheten

bekämpas och uppkomsten av inflationsdrivande flaskhalsar förhindras.

Ett produktions- och investeringsvänligt klimat måste skapas genom att hävda

ett internationellt konkurrenskraftigt skattesystem, bygga ut infrastrukturen

samt yrkesutbildning och högre utbildning i takt med 1990-talets

internationella krav och skapa ett fungerande system för näringslivets

försörjning med riskkapital och krediter till rimliga villkor. Därtill kommer

att en långsiktig omställning av produktion, konsumtion och energiförsörjning

är nödvändig för att åstadkomma en bättre balans mellan ekonomi och ekologi.

De konkreta ekonomisk-politiska åtgärder som föreslås i motionen kan

sammanfattas på följande sätt.

Tidigareläggning av angelägna och redan inplanerade investeringar i

infrastruktur på sammanlagt 17 miljarder kronor. Dessa investeringar måste

komma till stånd omedelbart, så att Sverige har ett konkurrenskraftigt

transportsystem för resten av 1990-talet.

Riktade stimulanser för att få i gång reparationer, ombyggnader och

underhåll av bostäder och av kommunala lokaler för sammanlagt ca 8,5

miljarder kronor. Det är nu dessa åtgärder skall genomföras, inte under senare

delen av 1990-talet när näringslivets investeringar skall ta fart igen.

Utbildningsnivån och kompetensen i arbetslivet måste höjas genom ett brett

och långsiktigt program för yrkesutbildning och högre utbildning, och vi vill

få fram 85 000 utbildningsplatser redan under det kommande läsåret.

En snabb teknisk förnyelse måste komma till stånd genom ett kraftfullt och

uthålligt program för att överföra ny teknologi till Sverige och ge bred

spridning till tekniska framtidsidéer i hela näringslivet, men särskilt till de

mindre och medelstora företagen.

Åtgärder måste vidtas för att säkerställa att sunda och livskraftiga företag

får tillgång till riskkapital och krediter. Utvecklingsfonderna bör ha en

viktig roll i den regionala näringspolitiken. AP-fonderna bör därför ges

möjlighet att placera ytterligare 10 miljarder kronor som aktiekapital.

Ett Europaprogram genomförs för 500 miljoner kronor riktat till små och

medelstora företag. Programmet bör innehålla ett handfast kunskapsstöd och

stimulans till småföretag att komma ut på Europamarknaden.

AB Fortia bör återupprättas för att etablera en effektiv ledning av statens

ägarengagemang i näringslivet.

En annan avvägning mellan produktivt arbete och kontantstöd måste komma till

stånd. Som motionärerna ser det har regeringens ingrepp i den kommunala

ekonomin lett till att ett underskott i statsbudgeten har förts över till

kommunsektorn som i sin tur återfört det via a-kassorna till staten; denna

finansiella rundgång har gått ut över skolan, sjukvården samt barn- och

äldreomsorgen. I motionen krävs att regeringen låter göra en snabbutredning av

denna rundgång och återkommer med förslag som korrigerar skadeverkningarna.

Enligt motionärerna kommer detta program för arbete och tillväxt att avlasta

arbetsmarknadspolitiken, utgifterna för passivt kontantstöd kommer att minskas

och på så sätt hävdas arbetslinjen.

Det är nödvändigt att skapa klarhet om den statsfinansiella utvecklingen och

med all kraft bekämpa det växande underskottet i statens finanser. Detta kan

endast ske, menar motionärerna, genom att politiken läggs om. Det

saneringsprogram för sunda statsfinanser som redovisas i motionen kan

sammanfattas på följande sätt.

Vissa mindre skattehöjningar föreslås som ligger i linje med vad

Socialdemokraterna tidigare redovisat om miljö- och energibeskattningen,

kapitalbeskattningen samt en reformerad förmögenhetsbeskattning.

Mot bakgrund av den kraftiga förstärkning av den internationella

konkurrenskraften som nu har inträffat, föreslås att en del av sänkningen av

arbetsgivaravgiften återtas för att stärka arbetsmarknadsfonden och minska

behovet av statlig upplåning.

Under förutsättning att det program för arbete och tillväxt som presenterades

i motionen kan vinna gehör i regeringen, är Socialdemokraterna beredda att

medverka till utgiftsnedskärningar under budgetåret 1993/94 av samma omfattning

som regeringen föreslagit. Men dessa måste infogas i ett långsiktigt, uthålligt

och mera ambitiöst program för sunda statsfinanser än det som regeringen

aviserat. Regeringen måste återkomma med ett förslag till ett sådant program.

En förutsättning för att ett sådant program för sunda statsfinanser skall

kunna få folklig och parlamentarisk förankring är att bördorna fördelas

rättvist och att de medborgare som har de bredaste ekonomiska marginalerna får

medverka via inkomstskatten. Motionärerna kräver att regeringen återkommer

under vårriksdagen med ett förslag som tillgodoser dessa krav.

I motionen krävs ett program för lag och ordning i det ekonomiska livet.

Hederliga företagare och skattebetalare blir varje år lurade på flera tiotal

miljarder kronor genom den ekonomiska brottsligheten. Regeringen visar ingen

vilja att göra tillräckliga insatser mot denna brottslighet. Regeringen har i

stället tagit initiativet till att avskaffa regler som har motverkat en del av

avarterna. Det är nu nödvändigt att riksdagen tar initiativet till en ny

politik på detta område:

Ett samlat program mot ekonomisk brottslighet måste komma till stånd. 100

miljoner kronor bör anslås till förstärkta insatser, innefattande bl.a. en

särskild organisation.

En effektivare lagstiftning är nödvändig, så att olika lagstiftningskomplex

motverkar och försvårar ekobrottslighet.

En effektivare skattekontroll bör genomföras, framför allt mot de branscher

där ekobrottsligheten utgör det största hotet mot de hederliga företagarna.

Budgeteffekterna av här angivna förslag sammanfattas i motionen på följande

sätt.

33>

Sammantaget beräknas de olika förslagen enligt motionärerna medföra att den

kraftiga nedgång i BNP som regeringen räknar med för 1993 i stort sett skulle

utebli. Den högre produktionsnivån jämfört med regeringens politik består också

1994. Arbetslösheten skulle genom denna inriktning av politiken kunna

nedbringas till under 5 % i år och runt 4 % år 1994. Med den socialdemokratiska

politiken skulle, sägs det i motionen, vägen tillbaka mot full sysselsättning

kunna påbörjas.

Ny demokratis partimotion Fi211

I motion Fi211 (nyd) anförs att Sveriges ekonomi nu är i svår kris.

Produktionen sjunker. Fastighetspriserna faller men hyrorna stiger. Realräntan

har nått ovanliga höjder, kreditförlusterna är enorma, konkursernas antal

saknar motsvarighet i mannaminne och hushållens köpkraft avtar lika snabbt som

budgetunderskottet växer. Den politikerfinansierade delen av ekonomin

sysselsätter eller försörjer 4,6 miljoner människor. 50 % av BNP i Sverige

produceras ineffektivt, dvs. inom offentliga eller privata monopol eller

karteller. Politikerna ger sig själva utnämningar och fallskärmsavtal,

pensioner, garantier, arvoden och löner. Den situationen kan likställas med en

gruvarbetare som får pension om han skulle övergå från gruvarbete till ett jobb

vid järnvägen. Ansvaret för att Sverige hamnat i denna situation ligger, menar

motionärerna, hos det politiska etablissemang som under årtionden drivit igenom

den politik som nu avslöjas. De tomma löftena går inte ens att dölja bakom

dimridåer av ord. Kedjebrevsekonomin börjar genomskådas av allt fler svenskar.

Systemen måste ändras nu. Självklart måste det löna sig att arbeta och driva

företag.

I motionen framhålls att regeringen har kommit en bit på väg med

budgetsaneringen men Ny demokrati vill gå snabbare fram. Den av regeringen i

budgetpropositionen föreslagna besparingen på 12miljarder kronor räcker inte

ens till räntan på ökningen av statsskulden, varför kraftigare besparingar och

ökade intäkter fordras. Den offentliga sektorn måste bantas, och

transfereringssystemet behöver kraftiga förändringar.

Riksbanken har genom att se räntan som en måttstock på sundheten i den

svenska ekonomin försvårat för Sverige att komma ur den negativa spiral

ekonomin för tillfället befinner sig i. Att enbart se räntan som en

värdemätare, och inte även som ett medel eller katalysator för att få i gång

ekonomin eliminerar möjligheterna att förbättra situationen. Som motionärerna

ser det måste Riksbankens agerande ifrågasättas. Riksbanken kan inte sägas ha

svarat upp mot sitt ansvar. Riksbanken vill, med stöd av regeringen, hålla

räntan uppe. Innan kronan började flyta motiverades denna politik med försvaret

av den fasta växelkursen. Nu när kronan flyter kan inte en sådan

högräntepolitik accepteras. Motionärerna kräver därför att räntorna

kontinuerligt sänks från dagens nivå ner till den nivå som våra viktigaste

handelspartner har. Den korta räntan bör snarast sänkas till nivåer under 6%.

När det gäller transfereringssystemens utformning anser motionärerna att

följande åtgärder omedelbart bör vidtas.

Socialförsäkringssystemet

Ny definition av basbelopp:

Många avtal indexeras årligen upp med basbeloppet. Detta gör det mycket svårt

att balansera statsbudgeten. Systemet verkar inflationsdrivande, eftersom

löneförhandlingarna utgår från belopp som höjts automatiskt. Dessutom sker en

förskjutning av inkomster, på grund av att vissa samhällsgrupper får en

automatisk inkomstökning, trots att ekonomin i stort krymper. För att motverka

inkomstförskjutningen och det automatiska inflationshöjandet bör basbeloppet

inte enbart återspegla prisutvecklingen, utan bestämmas även med hänsyn till

den reella standardutvecklingen i samhället. Detta åstadkoms genom att man tar

hänsyn såväl till förändringar i BNI som till inflationen.

Enhetliga nivåer i socialförsäkringssystemet:

Om ett sådant förslag genomförs kan enligt motionärerna staten spara 30

miljarder kronor i socialförsäkringssystemet, samtidigt som det görs

lättförståeligt och rättvist. De inslag i nuvarande system som uppmuntrar

manipulation tas bort. 70 % (inkl. eventuell sjuklön eller av arbetsgivaren

betald försäkring) utgår vid sjukdom, arbetsskada, vård av sjukt barn,

förtidspension, arbetslöshet och garantilön utan arbete.

Stimulansbidrag i arbetsmarknadsutbildning:

Ett stimulansbidrag på ytterligare 10 % utges vid aktiv, yrkesinriktad

rehabilitering, arbetsmarknadsutbildning med klart sikte på arbete,

beredskapsarbete och vid arbete med garantilön. Nuvarande tak på 7,5 basbelopp

bör omprövas och eventuellt sänkas.

Ny familjepolitik:

I en separat motion beskrivs Ny demokratis familjepolitik mera ingående.

Förslaget går ut på att subventionerna till barnomsorg, föräldraförsäkring,

barnbidrag och bidragsförskott används till dels ett vårdnadsbidrag som betalas

under barnets första sex levnadsår, dels ett barnbidrag som utbetalas till

sexton års ålder. Skattebetalarna spar med detta system 24 miljarder kronor per

år.

Ny arbetslöshetsförsäkring:

Genom att skapa en allmän arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla och

ersätter det fyrtiotal a-kassor som finns i dag, kan staten göra stora

besparingar. Den nya arbetslöshetsförsäkringen skulle betalas till en tredjedel

vardera av arbetsgivarna, arbetstagarna och staten. Egenavgifterna går upp men

skattetrycket kan på sikt sänkas. Besparingens storlek beror på

arbetslöshetsnivån men skulle i dagsläget bli 8--10 miljarder kronor.

Omläggning av trafikförsäkringen:

Genom att lyfta över ansvaret för trafikolycksfall från den allmänna

sjukförsäkringen till trafikförsäkringen blir försäkringsbolagen mer

intresserade av rehabilitering och trafiksäkerhet. Stat och landsting sparar

minst 6 miljarder kronor i minskade kostnader i sjukförsäkringen och

sjukvården, och samhällskostnaderna minskar även totalt sett.

Arbetsskadeförsäkringen:

I motionen föreslås att arbetsskadebegreppet skärps ytterligare och att

arbetsskadeförsäkringen snarast privatiseras. På några års sikt ger detta

betydande besparingar. Det rör sig, menar motionärerna, om tiotals miljarder

kronor.

Bidragsbedrägerierna inom socialförsäkringssystemet:

Bedrägerierna med statliga och kommunala bidrag måste snarast utredas, och

regeringen uppmanas återkomma med förslag på hur man kan stävja fusket.

Bedrägerierna kostar skattebetalarna miljarder och urholkar människors moral

och tro på samhället. I motionen redovisas följande räkneexempel.

Transfereringarna till hushållen beräknas uppgå till ca 360 miljarder kronor

1993. Om bedrägerierna uppgår till exempelvis 5 % innebär detta ett svinn för

skattebetalarna på 18 miljarder kronor, eller 4000 kronor per hushåll.

Sammanfattningsvis uppskattar motionärerna att här angivna förslag till

förändringar i socialförsäkringssystemet kan ge följande besparingar.

25>

Dessutom stora långsiktiga besparingar som ej uppskattas:

Ny indexering

Privatisering av arbetsskadeförsäkringen

Minskat bidragsfusk

Arbetsmarknaden och inriktningen av arbetsmarknadspolitiken

I motionen framhålls att arbetsmarknadens parter särskilt i nuvarande skede

måste besinna sitt ansvar och undvika att lönerna återigen drar i gång

inflationsspiralen. Det finns inget utrymme för lönehöjningar. Konflikter på

arbetsmarknaden måste undvikas. Följande konkreta förslag till åtgärder med

motiveringar redovisas i motionen.

Avreglering av arbetsrätten:

I separat motion begär Ny demokrati att den viktiga utredningen om

arbetsrätten påskyndas. Genom en snabb avreglering skapas snabbt nya jobb

eftersom företagen skulle våga anställa i större utsträckning än i dag.

Inför ett lärlingssystem:

I motionen framhålls att ett lärlingssystem snarast bör införas i Sverige. Ny

demokrati begär därför att en utredning tillsätts med syfte att utreda

förutsättningarna för att införa ett lärlingssystem av samma modell som den

tyska yrkesutbildningen, vilken har mycket gott anseende i Europa. Det svenska

systemet med att administrera all yrkesutbildning i offentlig regi, t.ex. AMS

och på komvux, är dyrt och ineffektivt. I ett lärlingssystem ansvarar staten

för den teoretiska utbildningen och för delar av kvalitetskontrollen. I övrigt

organiseras och bekostas utbildningen av företagen. Utbildningen blir mer

verklighetsanpassad, och tusentals ungdomar skulle få meningsfull utbildning.

ROT-satsning:

Byggsektorn är för stor och måste bantas, men i rådande konjunkturläge finns

inte tillräckligt med alternativa branscher som kan suga upp arbetslösa

byggarbetare. Därför bör vi satsa på reparation och ombyggnader som ändå måste

göras. Sverige får då en mängd arbeten utfört till en mycket låg nettokostnad

och ökningstakten av antal arbetslösa minskar något. Några svårigheter att

omgående hitta angelägna projekt finns inte (t.ex. skolan och VA-nätet).

Förändra arbetsmarknadspolitiken:

I separata motioner för Ny demokrati fram ett antal besparings- och

rationaliseringsförslag inom detta område. I denna motion ges följande

sammanfattning av förslagen.

Aktivera de arbetslösa.

Sverige hade i december 1992, enligt SCB, 241 000 öppet arbetslösa som till

väsentlig del uppbär ersättning i form av A-kassa, KAS eller liknande till en

kostnad av ca 36 miljarder kronor. Dessa medel utbetalas som regel utan något

krav på motprestation, vilket innebär att tiotals miljarder kronor går

samhällsnyttan förbi. Regeringen bör utreda förutsättningarna för att koppla

arbetslöshetsunderstödet till någon form av samhällstjänst. Lär av

Hallstahammarprojektet.

Satsa på riktiga jobb.

Satsa på konkreta förslag för att hjälpa industrin och företagen.

Motionärerna understryker att det är det enda sättet att skapa produktiva jobb

som kan betala välfärden. Köp utbildningsplatser i företag som ger jobb, i

stället för att enbart satsa på uppehållande insatser av typ ALU,

arbetslivsutveckling.

Omorganisera Arbetsmarknadsverket.

Arbetsmarknadsverkets organisation måste göras om för att motsvara dagens

krav på effektivitet. AMS, LAN samt AMI bör omedelbart avvecklas. De

arbetsuppgifter som inte kan bortrationaliseras överförs till de lokala

arbetsförmedlingarna samt Arbetsmarknadsdepartementet.

Permitteringar i kommunerna.

Kommunerna måste ges bättre möjligheter att permittera anställda vid

arbetsbrist.

Samordna utbildningen.

På mindre orter kan man samla all vuxenutbildning under ett tak:

Uppdragsutbildning, AMU, komvux, folkhögskola och studieförbund underställd en

administration. Detta bör innebära betydande besparingar.

Minska fackets makt.

Många goda företagsidéer har stupat på fackliga villkor. Öka i stället makten

för den enskilde.

Vänsterpartiets partimotion Fi212

I motion Fi212 (v) konstateras att den svenska ekonomin sedan drygt ett och

ett halvt år är inne i en nedåtgående spiral med konkurser vars omfattning

knappast har någon motsvarighet i Sveriges moderna historia, kreditåtstramning,

fallande efterfrågan och ökande arbetslöshet. Arbetslösheten hamnar enligt

regeringens prognos och med regeringens politik på 7 % nästa år. Alla

erfarenheter från andra länder visar att en kvardröjande arbetslöshet på 7--10

% under några år snabbt blir permanent. I motionen understryks att arbetslöshet

är ett socialt gift som förstör samhället på alla nivåer, socialt och

ekonomiskt. Långsiktigt bör det inte finnas någon motsättning mellan låg

inflation och full sysselsättning. Men Vänsterpartiet understryker att det är

ännu viktigare att arbetslösheten nedbringas, vilket kräver en ny ekonomisk

politik.

Den bärande tanken vid utformningen av den ekonomiska politiken måste vara

att pengar skall tas från individer och företag som inte använder dem till

konsumtion eller investering och ge dem till dem som gör det. På så sätt är det

möjligt att minska både arbetslösheten och budgetunderskottet.

I motionen föreslås höjd skatt för dem som tjänar mer än 200000 kronor om

året, dvs. för grupper som i genomsnitt har hög sparbenägenhet. Vidare föreslås

sänkt matmoms och samtidigt avvisas regeringens förslag som ger arbetslösa,

lågavlönade, sjuka och låginkomstpensionärer -- dvs. grupper med hög

konsumtionsbenägenhet -- sämre privatekonomi. I motionen föreslås också höjda

arbetsgivaravgifter och energiskatter och att dessa pengar används till lån

dels till riktade investeringar där de ger många arbeten och god miljöprofil

och till utbildning, dels till kommuner som inte kan finansiera nuvarande

sysselsättning.

Dessa förslags effekter på statsbudgeten budgetåret 1993/94 jämfört med

propositionen framgår av denna tabell (miljarder kronor, avrundat till hela

hundratal miljoner) redovisad i motionen på följande sätt.

33>

I motionen framhålls att Vänsterpartiets budgetförslag syftar till att minska

arbetslösheten men även budgetunderskottet på längre sikt. Detta kräver

emellertid en omställning av ekonomin som möjliggör för Sverige att stå utanför

EU, att ekonomin är ekologiskt hållbar och samhällsekonomiskt effektiv. Både

den totala miljöskulden och det finansiella sparandeunderskottet i offentlig

sektor måste reduceras och på sikt opereras bort. Detta förutsätter

grundläggande förändringar i närings- och skattepolitik med sikte på att göra

miljövänlig produktion och konsumtion relativt sett mer ekonomiskt attraktiv.

Det kräver också förbättrad effektivitet i offentlig sektor samt att de

offentliga inkomstöverföringarna blir fördelningspolitiskt mer träffsäkra. I

motionen föreslås minskade transfereringar och höjda skatter fram till år 2000

på sammantaget 55 miljarder kronor.

Motionärerna betonar särskilt att en starkare fördelningspolitik inte bara är

nödvändig av moraliska skäl, den är också nödvändig för att det skall bli

möjligt att genomföra de besparingar som långsiktigt är nödvändiga. Majoriteten

av svenska folket kommer nämligen aldrig att acceptera att dra åt sina egna

svångremmar om börsklippare och direktörer med fallskärmsavtal går fria.

Vänsterpartiet föreslår i motionen att en "kommunakut" inrättas enligt de

förslag som kommit från ett antal kommuner. Förslaget innebär att kommunsektorn

får tillbaka de 7,5 miljarder som decemberbeslutet berövade dem. Kommunerna

skall redan nu kunna söka dessa pengar och få besked i tid före de kommunala

budgetbesluten i slutet av detta år. Pengarna betalas ut den 1 juli 1994 och

belastar statsbudgeten 1994/95.

Vidare framhålls i motionen att det kommunala skattestoppet är ett

oacceptabelt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten samt dessutom

orimligt i sak. Motionärerna föreslår att riksdagen nu fattar beslut om att

häva det kommunala skattestoppet.

I motionen understryks att det i längden inte är möjligt att ha

budgetunderskott i nuvarande storlek. Räntorna skulle bli fortsatt höga, vilket

är liktydigt med fortsatt låga investeringar och därmed ännu fler förlorade

arbetstillfällen. Vänsterpartiet anser att det strukturella budgetunderskottet

lättast kan opereras bort om det sker i kombination med kraftigt minskad

arbetslöshet och en starkt utjämnande fördelningspolitik.

Genom minskat militärt försvar i kombination med ökade investeringar i en

omställning av vapenindustrin till civil produktion kan man i kombination med

minskad statlig administration spara ca 10 miljarder kronor fram till år 2000.

Det behövs dock vissa ökade statliga konsumtionsutgifter främst inom högre

utbildning. Sammantaget kan man spara netto 5 miljarder kronor på den statliga

konsumtionen fram till år 2000.

De tunga posterna när det strukturella underskottet skall avlägsnas måste bli

en kombination av minskade transfereringar inom socialförsäkringssystemen och

bostadssubventioner samt höjda skatter för dem med höga inkomster och

förmögenheter. Kan man få ner arbetslösheten och åstadkomma en jämnare

inkomstfördelning försvinner också automatiskt en del av dessa

inkomstöverföringar.

Som utvecklats i andra motioner från Vänsterpartiet läggs förslag fram som är

avsedda att rikta transfereringarna inom socialförsäkringssektorn mer effektivt

till dem som verkligen behöver dem. En metod som redan nu används är att sänka

de tak som finns i dessa system. Motionärerna räknar med att man genom minskad

arbetslöshet, jämnare fördelning och bättre riktade bidrag fram till år 2000

kan spara sammantaget 15 miljarder kronor netto inom dessa

transfereringssystem.

Genom en övergång till mer fördelningspolitiskt effektiva former av

bostadspolitiskt stöd kan man reducera stödet med 10 miljarder kronor fram till

år 2000. Man skall också kunna minska bostadsränteavdragen på ett sätt som ökar

skatteinkomsterna fram till år 2000 med 10 miljarder kronor. Med hänvisning

till Vänsterpartiets skattemotion framhåller motionärerna att man därutöver kan

höja skatteuttaget med sammantaget ca 20 miljarder kronor.

Utskottet

Den ekonomiska politiken

Den internationella utvecklingen

De förutsättningar som ligger till grund för prognosen för den svenska

ekonomiska utvecklingen i den preliminära nationalbudgeten framgår av tabell 1.

Tabell 1. Internationella förutsättningar

Årlig procentuell förändring

________________________________________________________________________

1991 1992 1993 1994

________________________________________________________________________

BNP i OECD 0,8 1,5 1,8 2,8

Konsumentpriser i OECD 4,3 3,1 3,1 3,1

(KPI årsgenomsnitt)

Råoljepris (dollar per fat) 20,0 19,4 19,5 21,0

Dollarkurs (i kr) 6,05 5,83 6,84 6,84

Växelkursförändring SEK/ECU - 0,4 12,0 0

________________________________________________________________________

Anm.: Stoppdatum för växelkursen var 10 december då ECU-index noterades

till 113,9. Detta motsvarar en appreciering av ECU mot kronan på 13,9 %

jämfört med riktmärket index=100. Motsvarande depreciering av kronan mot

ECU:n blir då 12,2 % (13,9/1,139)

Under de senaste månaderna har de etablerade konjunkturinstituten tvingats

att revidera sina konjunkturprognoser. Av den anledningen kan det finnas skäl

att kort sammanfatta bakgrunden till den ekonomiska situation som OECD-länderna

i dag befinner sig i.

År 1988 uppgick den totala produktionstillväxten i OECD-området till nära

4,5%, vilket var den kraftigaste ökningen under hela 1980-talet. Därefter

minskade tillväxten successivt och var år 1991 knappt 1%. Bakom denna låga

tillväxt i OECD-området låg att flera av de större industriländerna -- Förenta

staterna, Storbritannien, Canada och Australien -- drabbades av en recession.

Bland de mindre länderna var det Finland, Sverige och Nya Zeeland som fick se

sin totala produktion minska.

Så sent som våren 1991 hade OECD och praktiskt taget alla etablerade

konjunkturbedömare den uppfattningen att den pågående avmattningen i den

ekonomiska aktiviteten i OECD-området detta år skulle upphöra och vändas till

en uppgång. Förklaringen till konjunktursvackan ansågs främst vara att den

investeringsboom som inleddes under senare delen av 1980-talet nu var över. Det

var också en allmän uppfattning att nedgången i världskonjunkturen med stor

sannolikhet skulle bli kortvarig. Orsaken till konjunkturnedgången förklarades

främst av avmattningen i Förenta staterna. Någon motsvarande negativ utveckling

kunde inte skönjas i de två andra stora industriländerna, Västtyskland och

Japan. Visserligen kunde en minskad ekonomisk aktivitet noteras även för dessa

båda länder men tillväxten var alltjämt hög (ca 4%). Till skillnad mot den

svåra lågkonjunkturen vid inledningen av 1980-talet skulle sålunda i den

nuvarande konjunkturcykeln den ekonomiska tillbakagången i Nordamerika

balanseras av en tillfredsställande utveckling av den västtyska och den

japanska ekonomin.

Mot denna bakgrund var det främst åtgärder för att avvärja hotet från en ökad

inflation som ansågs vara den ekonomiska politikens viktigaste uppgift. Låg

inflation skulle befrämja tillväxten, vilket i sin tur på sikt också skulle

pressa tillbaka den höga arbetslöshet som så envist dröjt sig kvar efter

lågkonjunkturen vid inledningen av 1980-talet.

Berlinmurens fall och Sovjetimperiets upplösning måste givetvis få

återverkningar på den ekonomiska utvecklingen i Europa. Vid inledningen av år

1991 var det en allmän uppfattning att återföreningen av de båda tyska staterna

i det korta konjunkturperspektivet inte nämnvärt skulle störa en fortsatt

tillväxt i Västeuropa. Västtysklands utveckling har varit drivkraften och helt

avgörande för den positiva utvecklingen i det övriga Västeuropa. I slutet av

1980-talet och under de två första åren av 1990-talet har tillväxten i

Västtyskland legat i intervallet 3,5--4,5%. Det har främst varit en snabb

ökning av den inhemska efterfrågan som drivit på denna utveckling. Den privata

konsumtionen stimulerades av inkomstskattesänkningar, stigande sysselsättning

och goda löneökningar. Den vid återföreningen av de båda tyska staterna

upprättade tyska valutaunionen innebar också en betydande förstärkning av

efterfrågan på västtyska varor. Naturligtvis förutsåg man att återföreningen

skulle skapa omstruktureringsproblem i den tyska ekonomin, men dessa skulle

vara snabbt övergående och endast marginellt störa en fortsatt positiv

utveckling.

Under hösten 1991 blev det emellertid alltmer uppenbart att beskrivningen av

det ekonomiska läget som en kortvarig, mild konjunktursvacka inte helt stod i

överensstämmelse med verkligheten. Återhämtningen i Förenta staterna har gått

väsentligt långsammare än vad som kunnat avläsas i prognoserna.

En allvarlig felbedömning, som dessvärre också kom att utgöra en viktig

förutsättning för konjunkturprognoserna åren 1990--1991, var underskattningen

av kostnaderna för Tysklands återförening. På grund av att dessa kostnader blev

allt högre kom de tyska statsfinanserna i obalans. Budgetunderskottet växte

snabbt. Det innebar bl.a. att Tyskland, vars D-mark utgjorde ankaret i det

västeuropeiska valutasamarbetet (ERM-systemet), inte längre uppfyllde de

konvergenskrav som EG ställt upp som villkor för ett inträde i en kommande

monetär union.

För att motverka det stigande inflationstrycket i den tyska ekonomin stramade

Bundesbank successivt åt penningpolitiken. Det höga ränteläget fortplantade sig

genom ERM-systemet till övriga EG-länder. Slutresultatet av de växande

återföreningskostnaderna och den följande inriktningen av den tyska ekonomiska

politiken har blivit att de depressiva tendenserna i Västeuropa har vuxit sig

allt starkare. Stora frågetecken återstår kring EG-staternas valutasamarbete.

Den försämring av det ekonomiska läget i Västeuropa som nu är en realitet

innebär att den tidigare beskrivningen av konjunkturläget måste omprövas. Det

är inte längre Tyskland och Japan som skall svara för att det ekonomiska läget

stabiliseras i OECD-området och att världskonjunkturen vänder uppåt. I stället

är det återigen Förenta staterna som måste bli motorn i en konjunkturuppgång.

I tabell 2 redovisas prognoser i den preliminära nationalbudgeten för

bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder. I tabell 3 ges

motsvarande redovisning av utvecklingen av konsumentpriserna.

Tabell 2. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder

Årlig procentuell förändring

_____________________________________________________________________________

Andel av 1991 1992 1993 1994

OECD-områdets

totala BNP

i %*

_____________________________________________________________________________

Förenta staterna 36,0 -1,2 2 2,5 3

Japan 19,2 4,4 1,8 2,3 3,3

Västtyskland 8,8 3,7 1 0,5 2

Frankrike 7,0 1,2 2 1,3 2,8

Storbritannien 5,5 -2,4 -1 1,3 2,5

Danmark 0,8 1,3 1,3 1,5 2,3

Finland 0,7 -6,5 -2 1,3 1,8

Norge 0,7 1,9 2,5 1,5 3

Sverige 1,3 -1,8 -1,5 -1,5 1,5

Norden** 2,2 -1,0 0,5 1,5 2,3

OECD-Europa 38,2 1,2 1 1 2,3

OECD-totalt 0,8 1,5 1,8 2,8

____________________________________________________________________________

* 1987 års BNP

** Exkl. Sverige

Den bedömning av den internationella utvecklingen som gjordes i anslutning

till höstens proposition om åtgärder för att stabilisera ekonomin (prop.

1992/93:50) innebar en kraftig nedrevidering av prognosen från förra vårens

kompletteringsproposition. Även i nu föreliggande finansplan görs med undantag

för Förenta staterna en fortsatt nedrevidering, om än i långt mindre

utsträckning.

Tabell 3. Konsumentprisernas utveckling i vissa OECD-länder

Årlig procentuell förändring

___________________________________________________________________

1991 1992 1993 1994

___________________________________________________________________

Förenta staterna 4,2 3 3 3

Japan 3,3 2 2 2,5

Västtyskland 3,5 4 3,5 3

Frankrike 3,2 3 2,8 3

Storbritannien 5,9 3,8 4 4

Danmark 2,4 2 2 2,3

Finland 4,1 2,5 3,5 3

Norge 3,4 2,5 3,5 2,5

Sverige 9,4 2,3 5 3

Norden* 3,3 2,5 3 2,5

OECD-Europa 4,7 4 4 3,5

OECD-totalt 4,3 3 3,3 3

___________________________________________________________________

* Exkl. Sverige

Som framgår av tabell 3 har inflationstrycket gradvis dämpats inom

OECD-området. Under prognosperioden finns det gott om ledig kapacitet inom

näringslivet samtidigt som arbetslösheten ligger kvar på en hög nivå. Pris- och

kostnadsstegringarna kommer att vara måttliga och bedöms inte utgöra något hot

mot den ekonomiska stabiliteten.

Som nämnts har återhämtningen i Förenta staterna efter recessionen

1990/91 gått mycket långsamt. Även en tillväxt på 2,5% för år 1993 och 3%

för år 1994 är inga anmärkningsvärt höga tillväxttal för den amerikanska

ekonomin i en återhämtningsfas. Som jämförelse kan nämnas att efter

recessionsåret 1982 blev tillväxten i Förenta staterna mycket kraftig. År 1983

uppgick sålunda BNP-tillväxten till nära 4% och året därefter till 6,5%. En

sådan snabb återhämtning har tidigare varit typisk för den amerikanska ekonomin

efter efterkrigstidens lågkonjunktur men kommer troligen inte att upprepas

denna gång.

Den preliminära nationalbudgetens bedömning av den ekonomiska utvecklingen i

Japan för år 1993 innebär en tillväxt på drygt 2%. Detta är en viss

förbättring jämfört med produktionsökningen år 1992 men ur japansk synvinkel en

mycket låg tillväxt. Som framhålls i den preliminära nationalbudgeten är Japan

det enda större OECD-land som utan påfrestningar har möjlighet att bedriva en

expansiv finanspolitik. Regeringens åtgärdsprogram från augusti 1992 inkluderar

tidigareläggning av offentliga investeringsprojekt, åtgärder för att stimulera

de privata investeringarna samt insatser för att stödja den finansiella sektorn

med sikte på att minska trycket från fallande aktie- och fastighetspriser.

Totalt uppgår paketet till motsvarande 2,4% av BNP. De direkta

stimulanseffekterna på ekonomin bedöms emellertid bli avsevärt mindre, eller

drygt 1% av BNP, och infaller främst under budgetåret 1993. Den prognos för

den japanska ekonomins utveckling som redovisas i tabell 3 innebär att

tillväxten tar fart först fr.o.m. halvårsskiftet 1993.

Den dominerande marknaden för svensk varuexport är Västeuropa. Mot bl.a. den

bakgrunden är det oroande att det nu är utvecklingen i Västeuropa som utgör ett

hinder för en positiv utveckling av världsekonomin. I tabell 2 anges för år

1992 en tillväxt för Västeuropa på 1%. I jämförelse med Finansdepartementets

prognos i december förra året innebär detta en neddragning med nära

0,5procentenheter. Förklaringen till de försämrade utsikterna i Västeuropa är

den fortgående avmattningen i Tyskland. I den preliminära nationalbudgeten

görs bedömningen att BNP-tillväxten i de västra delstaterna kommer att dämpas

betydligt under 1993 och beräknas till endast 0,5%. Den privata konsumtionen

hålls tillbaka av den svaga utvecklingen av hushållens disponibla inkomster.

Investeringsaktiviteten sjunker på grund av fallande kapacitetsutnyttjande,

svag exportefterfrågan samt lägre vinster inom industrin. Vidare bidrar det

uppdrivna ränteläget till en dämpad efterfrågan. Först under senare delen av år

1993 förutses konjunkturen vända, och tillväxten år 1994 kan nå upp till ca

2%. En starkare internationell efterfrågan och lägre räntor stimulerar

ekonomin. En positiv faktor för utvecklingen framgent är att tyska företag och

hushåll, till skillnad från i många andra OECD-länder, inte genomförde en snabb

skulduppbyggnad under 1980-talet. Arbetslösheten kommer att stiga under

prognosperioden, vilket bidrar till lägre löneökningar. Inflationen beräknas

gradvis dämpas till 3% år 1994. Låg ekonomisk aktivitet och minskat

inflationstryck antas innebära att den strama penningpolitiken kan lättas under

år 1993. Det förutsätter emellertid att finanspolitiken stramas åt och att

löneavtalen sluts på lägre nivåer.

Vid månadsskiftet januari/februari ökade återigen oron på valutamarknaderna.

Spekulationer mot den danska kronan inleddes. För att motverka att även den

franska francen återigen skulle drabbas av en spekulationsvåg genomförde

Bundesbank den 4 februari en mindre räntesänkning. Det bör framhållas att den

prognos som redovisas i tabell 2 har som en viktig förutsättning att Bundesbank

successivt genomför lättnader i penningpolitiken för att öka aktiviteten i den

tyska ekonomin.

Utvecklingen i de tre nordiska grannländerna blev svag under år 1992,

beroende på den försämrade internationella konjunkturen och den fortsatta

skuldsaneringen i den privata sektorn. Under år 1993 förutses i den preliminära

nationalbudgeten att alla tre länderna uppvisar en viss tillväxt, då den

finansiella anpassningen kommit en bra bit på väg i Danmark och Norge och då

Finland efter raset i ekonomin under åren 1991 och 1992 kan räkna med en stark

expansion för exporten. Finland försöker nu genom räntesänkningar ytterligare

stimulera den inhemska efterfrågan och därigenom komma ur depressionen. Den

finska marken har sedan hösten 1991 deprecierats med ca 40%, och

arbetslösheten uppgår nu till nära 17%.

Inom länderna i Central- och Östeuropa samt republikerna i f.d.

Sovjetunionen pågår försök med en omställning till marknadsekonomi. Den

nuvarande ekonomiska situationen måste dock betraktas som kaotisk. I de länder

i Central- och Östeuropa som tidigt inledde reformprocessen -- Ungern och den

Tjeckiska republiken -- tycks nu en viss ljusning kunna skönjas beträffande den

ekonomiska utvecklingen. Dessa länder har haft framgång vad gäller

makroekonomisk stabilisering och privatisering av mindre företag. Detta gäller

i viss utsträckning även Polen, men där kvarstår problemen med att stabilisera

ekonomin. Här nämnda länder har dessutom med framgång inlett en omläggning av

handeln från traditionella handelspartner i öst till nya marknader i väst. Det

är därmed troligt att den samlade produktionen ökar i dessa länder fr.o.m. år

1993.

För övriga östeuropeiska länder har upplösningen av Comecon fått förödande

konsekvenser. För många av dessa länder innebar detta en total kollaps för

utrikeshandeln.

Det främsta avnämarlandet för de östeuropeiska ländernas export är Tyskland.

Detta handelsutbyte är emellertid i ett konjunkturperspektiv av marginell

betydelse för den tyska ekonomins och Västeuropas ekonomiska utveckling.

Däremot har detta handelsutbyte stor betydelse för att nå ett positivt resultat

av den pågående omställningsprocessen i Östeuropa. Härvidlag är de

protektionistiska tendenser som i dag gör sig gällande i Västeuropa mot

östeuropeisk handel oroande.

Recessionen inom OECD-området kulminerade våren 1991. Återhämtningen har gått

trögt, och det finns risk att konjunkturuppgången ytterligare kan fördröjas. De

osäkerhetsfaktorer som finns i prognoserna kan sammanfattas på följande

sätt. Den nödvändiga skuldsaneringen kan dra ner tillväxten i Japan. Vidare är

behovet av budgetkonsolidering stort i flera av OECD-länderna och kan leda till

att finanspolitiken stramas åt mer än vad som förutsatts i prognoserna. Den i

bedömningarna förutsedda ränteneddragningen i Tyskland har påbörjats av

Bundesbank. En utebliven koordination av penning- och finanspolitiken kan

emellertid leda till ett kvardröjande högt ränteläge och omöjliggöra en positiv

utveckling i Europa. Det bör framhållas att den i här redovisade prognoser

förutsedda uppgången i Förenta staterna inte är tillräcklig för att ge

Västeuropa en avgörande draghjälp ut ur lågkonjunkturen. Överenskommelsen om

ett nytt GATT-avtal dröjer. Ett nytt avtal skulle vara ett viktigt bidrag till

en ökad tillväxt i världshandeln, som år 1993 beräknas öka med blygsamma 5%.

Arbetslösheten har varit mycket hög i Västeuropa under hela 1980-talet. Av

tabell 4 framgår att år 1992 uppgick den samlade arbetslösheten till 10%. Det

är samma höga arbetslöshet som kunde noteras för år 1985.

Enligt EG-kommissionens prognos stiger arbetslösheten i EG-området år 1993

till 11% och ökar ytterligare till 11,5% år 1994.

Tabell 4. Arbetslöshetens utveckling i vissa OECD-länder

Årlig procentuell förändring

__________________________________________________________________________

1985 1990 1991 1992 1993 1994

__________ ____________ ____________

OECD* EG** OECD* EG** OECD* EG**

__________________________________________________________________________

Förenta staterna 7,2 5,5 6,7 7,2 - 7,3 - 7,4 -

Japan 2,6 2,1 2,1 2,2 - 2,3 - 2,4 -

Västtyskland 7,1 4,9 6,7 7,6 7,5 8,3 8,5 8,1 8,8

Frankrike 10,2 9,0 9,6 10,3 10,1 10,8 10,8 10,8 11,3

Storbritannien 11,6 5,9 8,3 10,1 10,8 10,8 12,3 10,5 12,8

Danmark 9,0 9,5 10,4 11,0 9,5 11,0 9,5 10,6 9,3

Finland 5,0 3,5 7,6 12,7 - 13,1 - 12,4 -

Norge 2,6 5,2 5,5 6,2 - 6,6 - 6,2 -

Sverige 2,4 1,5 2,7 5,0 - 6,5 - 6,8 -

OECD-Europa 10,2 8,0 9,0 9,9 10,1***10,6 11,0***10,5 11,5***

OECD-totalt 8,0 6,2 7,2 7,9 - 8,2 - 8,1 -

__________________________________________________________________________

* OECD:s prognos

** EG-kommissionens prognos

*** EG-totalt

I mer än ett decennium har hög arbetslöshet varit ett utmärkande drag i

Västeuropas ekonomiska utveckling. Denna utveckling har inneburit att många

människor har lämnat arbetsmarknaden, och dessa registreras därför inte i denna

statistik. Med stor sannolikhet underskattas därför det svåra läget på

arbetsmarknaden.

I finansplanen framhålls att EG-länderna i december 1992 enades om ett s.k.

tillväxtinitiativ för att stärka den ekonomiska utvecklingen. Dels skall

länderna inom ramen för gällande ekonomisk-politisk strategi stödja privata och

offentliga investeringar, dels inrättas på gemenskapsnivå en investeringsfond

samt en tillfällig lånefacilitet i Europeiska investeringsbanken (EIB).

Lånegarantier från fonden tillsammans med den nya lånefaciliteten beräknas

kunna generera investeringar, främst i infrastruktur, på motsvarande 250

miljarder kronor. Avsikten är uttryckligen att initiativet framför allt skall

påverka förväntningarna om en bättre tillväxt.

Den oroande utvecklingen i främst Västeuropa har också föranlett OECD att ge

högre prioritet åt arbetslöshetsproblemen. OECD:s ministerråd har sålunda krävt

att en särskild arbetslöshetsstudie skall genomföras. Avsikten med denna studie

är att ange vilka ekonomisk-politiska medel som kan utnyttjas för att pressa

tillbaka arbetslösheten. Det kan även här nämnas att den i början av februari

publicerade EG-prognosen (jfr tabell 4) har föranlett kommissionens ordförande

Jacques Delors att föreslå ett tidigareläggande av mötet med G 7-länderna

(OECD:s sju största industristater). Avsikten är att försöka få till stånd en

skyndsam samordning av den ekonomiska politiken för att därigenom öka

tillväxten i världsekonomin.

I motion Fi203 (s) framhålls att det är ett starkt svenskt intresse att

alla möjligheter till internationellt samarbete tas till vara. Enligt

motionärerna bör regeringen i alla de internationella organ där den företräder

Sverige verka pådrivande i arbetet på att få till stånd ett samarbete för

tillväxt och arbete. Det gäller framför allt i OECD och i samarbetet med EG.

Utskottet är av samma uppfattning som motionärerna att regeringen aktivt

skall stödja möjligheterna till samordnade internationella ansträngningar för

att undvika en fördjupad kris i Europa. Utskottet utgår emellertid ifrån att

detta är en viktig del av regeringens uppgifter. Något skäl att i denna fråga

göra ett särskilt tillkännagivande till regeringen föreligger därför inte. Med

hänvisning härtill avstyrker utskottet yrkande 5 i motion Fi203 (s).

Den svenska ekonomins utveckling

Den svenska ekonomin är inne i en utdragen lågkonjunktur. Krisens omfattning

med en stor och växande arbetslöshet saknar motsvarighet under efterkrigstiden.

Tabell 5. Försörjningsbalans. Preliminär nationalbudget

Årlig procentuell förändring

_____________________________________________________________________________

1991 1991 1992 1993 1994

Mdkr

_____________________________________________________________________________

BNP 1 432,9 -1,8 -1,2 (-0,4)* -1,4 (0,8) 1,6

Import 381,7 -5,9 0,5 (-0,5) -0,5 (2,5) 3,5

Tillgång 1 814,6 -2,9 -0,7 (-0,4) -1,1 (1,3) 2,1

Privat konsumtion 777,3 1,0 -1,5 (0,5) -3,2 (-0,5) 0,0

Offentlig konsumtion 387,1 0,2 0,9 (0,1) -0,5 (-0,8) -0,8

Stat 112,2 -0,7 2,0 (-0,2) -0,3 (-0,7) -0,5

Kommuner 274,9 0,6 0,5 (0,2) -0,6 (-0,8) -0,9

Bruttoinvesteringar 270,7 -8,3 -8,7 (-9,0) -9,5 (-1,5) -3,0

Lagerinvesteringar** -25,0 -2,1 0,9 (0,6) 0,2 (0,9) 0,5

Export 404,6 -2,2 1,2 (1,0) 5,0 (4,5) 8,0

Användning 1 814,6 -2,9 -0,7 (-0,4) -1,1 (1,3) 2,1

Inhemsk användning 1 410,0 -3,2 -1,4 (-0,9) -3,4 (0,1) -0,3

_____________________________________________________________________________

* Uppgifterna avser prognosen i kompletteringspropositionen våren 1992

** Förändring i procent av föregående års BNP

En ljuspunkt i den nuvarande situationen är en förväntad kraftig ökning av

exporten åren 1993 och 1994. Denna injektion i den svenska ekonomin motverkas

emellertid i år av en historiskt sett mycket kraftig nedgång i den privata

konsumtionen. Som en följd härav väntas BNP minska med nära 1,5%. År 1994 har

enligt försörjningsbalansprognosen den negativa utvecklingen vänt och den

totala produktionen ökar med drygt 1,5%.

En jämförelse mellan den bedömning som redovisas i finansplanen (tabell 5)

och motsvarande bedömning i kompletteringspropositionen visar en nedrevidering

av BNP-tillväxten för åren 1992 och 1993. Svagheten i prognosen för år 1992 rör

utvecklingen av den privata konsumtionen. Det konjunkturbedömarna framför allt

inte hade förutsett var den extremt stora uppgången i hushållens sparande. I

såväl kompletteringspropositionen som i höstens proposition om åtgärder för att

stabilisera ekonomin (prop. 1992/93:50) underströks dock svårigheterna att göra

prognoser när stora delar av ekonomin är inne i en deflationsprocess.

I ett särskilt avsnitt i årets preliminära nationalbudget görs en genomgång

av orsakerna till nedrevideringen av prognoserna. Där framhålls att flera

faktorer ligger bakom att ekonomin utvecklats betydligt sämre än vad som

förutsågs för ett år sedan i den preliminära nationalbudgeten och även i den

reviderade nationalbudgeten från april. En sådan faktor är den svagare

internationella konjunkturen som inneburit att marknadstillväxten för svensk

export reviderats ned. Utskottet har tidigare i betänkandet redogjort för

orsakerna till att den internationella utvecklingen blev sämre än väntat.

Flera inhemska faktorer har bidragit till att ekonomin har utvecklats sämre

än vad som tidigare förutsågs. Den avtagande inflationstakten i ekonomin totalt

och deflationsprocessen på olika delmarknader har gett stora negativa effekter

på aktivitetsnivån. Den med obalanserna i ekonomin sammanhängande höga nivån på

realräntorna och den djupa finanskrisen har verkat i samma riktning.

De åtgärdspaket som regeringen och Socialdemokraterna har kommit överens om

har självfallet också påverkat prognosförutsättningarna, liksom beslutet att

låta kronan flyta.

Revideringarna för åren 1992 och 1993 har således orsakats dels av

omständigheter som svårligen kunnat förutses, dels av att effekterna av redan

påbörjade processer underskattats. Ett problem i sammanhanget har varit att

erfarenheterna av den anpassning till en lägre inflationstakt som många länder

-- och inte minst Sverige -- genomgår är mycket begränsade. De varningar som

tidigare utfärdats för att utvecklingen är osedvanligt svårbedömd -- med

betydande risk för sämre utfall -- har visat sig vara berättigade.

De största prognosavvikelserna föreligger mot denna bakgrund för privat

konsumtion, näringslivets investeringar och bostadsinvesteringar, där

omställningsprocessens effekter är starkast. Detta slår i sin tur igenom på

importen. Den privata konsumtionen har reviderats ned både därför att

sparkvoten steg snabbare än väntat förra året och därför att de disponibla

inkomsterna utvecklas sämre år 1993 (jfr tabell 6).

Tabell 6. Nyckeltal. Preliminär nationalbudget

Årlig procentuell förändring

______________________________________________________________________

1991 1992 1993 1994

______________________________________________________________________

KPI (dec.-dec.) 8,0 1,9 (2,0)* 4,9 (2,2) 2,9

Nettoprisindex (dec.-dec.) 5,1 2,8 (3,4) 3,4 (2,7) 2,7

Timlön, kostnad 5,6 3,5 (3,5) 3,0 (3,5) 3,5

Disponibel inkomst 4,9 2,1 (1,5) -3,7 (-0,8) 0,1

Sparkvot (nivå) 2,7 6,1 (2,9) 5,6 (2,6) 5,7

Industriproduktion -5,1 -3,5 (-2,0) 1,0 (3,8) 6,0

Relativ enhetsarbetskostnad 1,4 -0,9 (-4,6) -15,4 (-4,2) -1,1

Arbetslöshet (nivå) 2,7 4,8 (4,4) 6,2 (5,0) 7,0

Handelsbalans (Mdkr) 30,5 35,1 (40,7) 57,5 (51,9) 76,7

Bytesbalans (Mdkr) -20,2 -25,6 (-6,7) -4,7 (3,2) 23,0

Bytesbalans (% av BNP) -1,4 -1,8 (-0,5) -0,3 (0,2) 1,5

_______________________________________________________________________

* Uppgifterna inom parentes avser prognosen i kompletteringsprositionen

våren 1992

För exporten har en upprevidering gjorts för år 1993. Visserligen har den

internationella konjunkturen försvagats, men detta uppvägs mer än väl av

konkurrenskraftsförbättringen som leder till vinster av marknadsandelar. För

bytesbalansen har mycket små korrigeringar gjorts i prognoserna.

I den preliminära nationalbudgeten framhålls också att när det gäller

löneutvecklingen har prognoserna gradvis reviderats ned något, i takt med det

allt sämre arbetsmarknadsläget. Detsamma gäller synen på den underliggande

inflationstakten. Däremot har olika politiska åtgärder, liksom kronans

depreciering, medfört att prognosen för KPI har behövts justeras upp.

I motion Fi203 (s) framförs kritik mot de prognoser som redovisas i

finansplanen. Regeringens bedömningar av den kommande utvecklingen fram t.o.m.

år 1994 saknar trovärdighet, heter det i motionen. Då innebörden av kritiken

inte preciseras närmare gör utskottet den tolkningen att vad motionärerna vill

framhålla är att det är svårt att utforma en ekonomisk politik när osäkerheten

om den närliggande framtiden är stor. Samtidigt bör det understrykas att de

betydande förändringar i prognoserna som Finansdepartementets

konjunkturbedömare tvingats vidta också återfinns i Konjunkturinstitutets och

andra konjunkturbedömares prognoser. Inte minst gäller detta för OECD:s

prognosverksamhet.

Industriproduktionen minskade år 1991 med drygt 5%. Denna utveckling har

inneburit att utslagningen av produktionskapacitet har varit större nu än under

lågkonjunkturen i början av 1980-talet.

Som framgår av försörjningsbalansprognosen (tabell 5) bedöms exporten öka med

5% år 1993 och 8% år 1994. Orsaken till de svårigheter som tidigare mött

den svenska exporten har varit en svag marknadstillväxt och fortsatta

marknadsandelsförluster. Som anförs i den preliminära nationalbudgeten kommer

en något bättre marknadsutveckling att ge viss draghjälp åt exporten under åren

1993 och 1994. Den viktigaste faktorn är dock att konkurrenskraften nu

förbättrats starkt på grund av produktivitetsförbättringar, sänkningen av

arbetsgivaravgifterna och kronans lägre kurs. Den relativa

enhetsarbetskostnaden väntas sålunda falla med drygt 15% i år och med drygt

1% nästa år. Därmed skapas förutsättningar för betydande

marknadsandelsvinster framöver, även om en del av företagens

prissänkningsutrymme sannolikt används till marginalförstärkningar.

Exportökningen får till följd att industriproduktionen kan börja stiga något år

1993 för att sedan accelerera år 1994, vilket dock förutsätter att fallet i den

inhemska efterfrågan bromsas upp. Orderingången från den svenska marknaden

utgjorde vid årsskiftet nära 60% av industrins totala marknad. En sådan

utveckling skulle innebära att industriproduktionen i år ökar med blygsamma

1% för att sedan under år 1994 öka med 6%.

Enligt Finansdepartementets bedömning faller inhemsk efterfrågan med 3,5%

år 1993. Detta är bl.a. ett resultat av en fortsatt nedgång i

investeringsaktiviteten och en mycket stor nedgång i den privata konsumtionen.

Den enligt prognosen förutsedda minskningen med 3,2% är mycket kraftig och

har ingen motsvarighet under efterkrigstiden.

Nedgången i den privata konsumtionen förorsakas av flera faktorer. Hushållens

reala disponibla inkomster faller med nära 4% (jfrtabell 6).

Inkomstminskningen är vidare en följd av låga löneökningar, växande

arbetslöshet, extraordinära prisökningar orsakade av skattehöjningar samt

besparingar i transfereringssystemen. Att inte den privata konsumtionen minskar

mer än vad som förutses i prognosen beror på att sparkvoten samtidigt antas gå

ned från 6,1% år 1992 till 5,6% år 1993. Utifrån ett antagande att

hushållens inkomstsituation förbättras något nästa år och att sparkvoten ligger

kvar på 1993 års nivå bedöms nedgången i den privata konsumtionen upphöra.

Fallet i bruttoinvesteringarna i år kommer att vara av i stort sett samma

omfattning som år 1992. Desinflationsprocessen dämpar investeringsaktiviteten

genom höga realräntor, skärpta avkastningskrav på investeringar och fallande

värden på olika tillgångar. Den finansiella krisen och det därav följande

strama kreditläget är en viktig faktor som håller tillbaka

investeringsaktiviteten.

Tabell 7. Bruttoinvesteringar efter näringsgren

___________________________________________________________________________

Mdkr 1991 Årlig procentuell volymförändring

Löpande ____________________________________

priser 1991 1992 1993 1994

___________________________________________________________________________

Näringsliv 146,6 -15,4 -13,4 -0,8 5,0

Offentliga myndigheter 33,7 10,9 6,2 -0,1 2,2

Bostäder 90,4 2,2 -6,0 -35,6 -36,6

Totalt 270,7 -8,3 -8,7 -9,5 -3,0

därav maskiner 105,1 -11,9 -13,0 -2,3 4,4

___________________________________________________________________________

Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdeparte-

mentet

Hittills har investeringsnedgången främst varit koncentrerad till

näringslivet. Under prognosperioden förutses fallet bli störst för

bostadsbyggandet. Det bidrar till att de totala byggnadsinvesteringarna sjunker

markant år 1993. Nedgången fortsätter år 1994, medan maskininvesteringarna då

förutses vända uppåt. De totala investeringarna beräknas falla med 9,5% i år

och med 3% år 1994. De statliga investeringarnas expansion till följd av

satsningarna inom infrastrukturområdet motverkar i viss utsträckning nedgången.

Genom beslut under år 1991 och år 1992 har närmare 25 miljarder kronor utöver

ordinarie anslag tillförts infrastrukturområdet. En stor del av dessa

satsningar beräknas falla ut som investeringar under prognosperioden. Förra

året höjdes de totala investeringarna med ca 1,5 procentenheter till följd av

dessa satsningar. För år 1993 och år 1994 beräknas nivån bli ca 3

procentenheter högre än vad den skulle ha varit utan dessa åtgärder. Inom

näringslivet förutses en vändning uppåt mot slutet av prognosperioden mot

bakgrund av den återhämtning i ekonomin som förutses. Industriinvesteringarna

bedöms under år 1994 öka med 10%.

Den här beskrivna utvecklingen av viktigare poster i försörjningsbalansen

visar att den totala produktionen år 1993 minskar med 1,4%. En kraftig

exportökning, nolltillväxt i privat konsumtion och en positiv utveckling av

investeringarna i näringslivet och den offentliga sektorn antas år 1994 ge en

tillväxt i BNP på 1,6%.

Det mycket stora budgetunderskottet och krisen på de finansiella marknaderna

har självfallet stor betydelse för den reala ekonomins utveckling. Det höga

ränteläget, det exceptionellt stora gapet mellan bankernas in- och

utlåningsräntor och svårigheten för både företag och hushåll att erhålla en

rimlig kreditförsörjning har i betydande utsträckning bidragit till den mycket

låga aktivitetsnivån i den svenska ekonomin. I avsnittet om kredit- och

valutapolitiken återkommer utskottet till dessa frågor.

Den största osäkerheten i försörjningsbalansprognosen är knuten till

utvecklingen av den privata konsumtionen. Som nämnts är förändringar i

sparbeteendet hos hushållen svåra att förutse. Vidare bygger prognosen på

antagandet att konsumentpriserna under loppet av år 1993 stiger med 5%. Med

hänvisning till att deprecieringen av kronan under år 1993 kan bli större än

vad som förutsatts i Finansdepartementets prognoser (12%) kan den förutsedda

höjningen av konsumentprisindex ha underskattats. Om så är fallet innebär detta

en kraftigare försämring av hushållens köpkraft än vad som antagits i

prognosen, vilket kan leda till att den privata konsumtionen ytterligare

pressas tillbaka. En annan faktor som kan förstärka nedgången i den privata

konsumtionen är hushållens pågående skuldsanering. Som framhålls i den

preliminära nationalbudgeten har hushållens skulder som andel av disponibel

inkomst nu sjunkit tillbaka till nivån före kreditmarknadens avreglering. Detta

förklaras dock främst av att de disponibla inkomsterna ökade kraftigt under

åren 1990 och 1991. I kronor räknat har inte skulderna minskat nämnvärt. Inte

heller har räntekostnaderna efter skatt avtagit i relation till disponibel

inkomst. Trots att skulderna blivit relativt sett mindre ligger alltså

kostnaden för hushållens skulder kvar på en hög nivå.

Exportprognosen bygger dels på de antaganden som gjorts vad gäller

utvecklingen av marknaderna för svensk export, dels på utvecklingen av den

svenska industrins konkurrenskraft. När det gäller den första punkten hänvisar

utskottet till föregående avsnitt om utvecklingen av den internationella

ekonomin. Osäkerheten vid bedömningen av vår konkurrenssituation rör främst

bedömningen av hur mycket den svenska kronan kommer att deprecieras. Som nämnts

förutsätter här redovisade prognoser en depreciering av kronan med 12%. De

månader som gått efter det att Finansdepartementet avslutade sitt prognosarbete

(17 december 1992) har kronan ytterligare skrivits ned i värde. Som Riksbanken

ser det är emellertid kronans försvagning överdriven. Den nu noterade kraftiga

deprecieringen beror på att svenska företag anpassar sina portföljer genom att

återbetala lån i utländsk valuta. Utlandslånen utgör en större risk när kronan

flyter. När den anpassningen är slutförd bör kronan komma att förstärkas.

Den minskande aktiviteten i ekonomin under år 1993 innebär en ytterligare

försämring av läget på arbetsmarknaden. Arbetslösheten förväntas år 1993 (jfr

tabell 6) öka till 6,2%. Trots att produktionen år 1994 återigen ökar stiger

enligt Finansdepartementets prognos även arbetslösheten under år 1994 och

väntas detta år uppgå till 7%.

Enligt Statistiska centralbyråns (SCB) senaste mätning har

arbetsmarknadsläget försämrats markant under januari. Siffror från SCB:s

arbetskraftsundersökning (AKU) visar att arbetslösheten ökat och

sysselsättningen minskat betydligt kraftigare än vad som är vanligt mellan

december och januari.

I januari var 7,5% av arbetskraften eller 322000 personer arbetslösa. Det

är en ökning med 125000 personer sedan januari 1992. Arbetslösheten slår nu

hårdast mot ungdomar, vilket innebär att drygt 16% i åldern 16--24 år är

arbetslösa. Antalet långtidsarbetslösa, dvs. personer med en arbetslöshetstid

överstigande sex månader, var i januari 79000 personer, vilket är 36000

fler än i januari 1992.

Det bör observeras att i samband med januariundersökningen har vissa

förändringar skett i AKU. Dessa förändringar medför brott i serierna, som gör

det nödvändigt att revidera tidigare uppgifter. Förändringarna är i huvudsak

att ett nytt uppräkningssystem utnyttjas, en bättre anpassning av

arbetslöshetsdefinitionen till internationella rekommendationer genomförs och

ett nytt mätveckosystem införs. Det nya mätveckosystemet innebär att AKU

övergår till att undersöka samtliga veckor under året mot tidigare i princip

två veckor varje månad.

För att kunna göra jämförelser över tiden gör SCB länkningar av resultaten.

Det innebär att uppgifter från AKU avseende år 1992 är reviderade och

jämförbara med uppgifterna för januari år 1993. Som ett ytterligare exempel kan

nämnas att ursprungssiffran för det relativa antalet arbetslösa i december 1992

var 5,5%. Denna siffra är nu reviderad till 6,0%. De ändringar som SCB här

har vidtagit påverkar även nivån i arbetslöshetsprognosen för åren 1993 och

1994.

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Den förda ekonomiska politiken

Devalveringspolitiken i början av 1980-talet fick som resultat att

drivkrafterna för effektivitet och förnyelse i ekonomin hölls tillbaka.

Devalveringen ställde krav på eftervård, men en sådan inriktning av politiken

kom aldrig till stånd. En inflation som väsentligt översteg våra viktigaste

konkurrentländers och en illa fungerande lönebildning och arbetsmarknad blev

resultatet av den förda politiken. Vid 1990-talets början stod det helt klart

att den svenska ekonomin var på väg in i en ny djup kris. Överhettningen som

förorsakade en kostnadskris har fått till följd att nära 200000 jobb har

försvunnit sedan år 1989. Industriinvesteringarna har fallit med i genomsnitt

13% per år under perioden 1990--1992. Det strukturella budgetunderskottet,

den fallande produktionsnivån och den mycket höga arbetslösheten har lett fram

till ett underskott i statsfinanserna som för budgetåret 1993/94 beräknas uppgå

till nära 200 miljarder kronor.

Utskottet vill understryka att åtgärder för att komma till rätta med det

svåra läget på arbetsmarknaden måste få högsta prioritet. I den situation

Sverige nu har hamnat i är arbetslösheten ett stort problem. Att inte kunna få

ett arbete, att inte få göra rätt för sig på en arbetsplats är den största

orättvisan. Detta fördelningsproblem är en av de viktigaste uppgifterna som den

ekonomiska politiken har att lösa. Kraven på utformningen av

stabiliseringspolitiken blir därvid mycket stora. Inriktningen av den

ekonomiska politiken får inte vara sådan att åtgärderna endast tar sikte på att

kortsiktigt öka sysselsättningen och minska arbetslösheten. En sådan politik

skulle inom en snar framtid få till följd att arbetslösheten åter skulle växa

och i sämsta fall permanentas på en mycket hög nivå.

Utskottet delar den uppfattning som framförs i finansplanen att det på lång

sikt inte finns någon annan möjlighet att öka sysselsättningen och minska

arbetslösheten i Sverige än genom en politik som leder till stärkt och bevarad

konkurrenskraft, varaktigt låg inflation och därmed lägre ränta. Arbetslinjen i

arbetsmarknadspolitiken måste ligga fast. Målet är att bekämpa arbetslösheten

och förhindra utslagning från arbetsmarknaden. Omfattande insatser för att

skapa meningsfull verksamhet för ungdomar i form av ungdomspraktik och kraftigt

utökade utbildningsinsatser har därför satts in. Främst prioriteras åtgärder

för att motverka långtidsarbetslöshet. Ett stort antal personer kommer att vara

sysselsatta i konjunkturberoende åtgärder år 1993. Regeringens insatser innebär

den mest massiva arbetsmarknadspolitiska satsning som genomförts för att dämpa

arbetslösheten.

Arbetsmarknadspolitikens huvuduppgift är att förbättra arbetsmarknadens

funktionsförmåga. Det är av stor vikt att denna uppgift fullföljs även i ett

läge när kampen mot den öppna arbetslösheten kräver omfattande insatser.

Arbetsmarknadspolitiken måste vara en integrerad del av den ekonomiska

politiken. Dagens stora åtgärdsvolym får således inte innebära att denna

prioritering åsidosätts. Målet hög sysselsättning och låg arbetslöshet får inte

degraderas till ett kortsiktigt mål för den ekonomiska politiken.

En avgörande förutsättning för att inflationen skall kunna hållas tillbaka

när tillväxten ökar är att arbetsmarknaden fungerar väl. De

arbetsmarknadspolitiska insatserna måste därför ges en sådan utformning att

arbetskraften inte låses fast i åtgärder eller sektorer utan står till

arbetsmarknadens förfogande när efterfrågan ökar.

De aktiva insatser som sätts in av sysselsättningsskäl måste också ges en

tillväxtbefrämjande inriktning.

En rad steg har tagits för att rätta till de strukturella brister som under

lång tid tillbaka har präglat den svenska ekonomin. Skattereformen, beslut om

energipolitiken och förhandlingarna om EES-avtalet samt ansökan om medlemskap i

EG är åtgärder som vidtogs under den förra mandatperioden. Efter

regeringsskiftet hösten 1991 har ett omfattande sanerings- och förnyelsearbete

inletts. Åtgärder har genomförts för att stimulera konkurrensen i alla delar av

ekonomin, för att stärka tillväxtkraften genom ett investeringsprogram som

förbättrar den svenska infrastrukturen och som befrämjar sparandet för ökad

enskild kapitalbildning. Genom denna inriktning av den ekonomiska politiken har

grunden lagts för en exportledd expansion av den svenska ekonomin. Som framgått

av det tidigare avsnittet i betänkandet om den svenska ekonomins utveckling

väntas också exporten öka kraftigt i år och nästa år.

Av vad utskottet här anfört framgår att den ekonomiska politiken måste ha som

mål att skapa en uthållig tillväxt för att öka välfärden och undvika en

bestående hög arbetslöshet. En avgörande faktor för att detta skall vara

möjligt är emellertid att inflationen är låg. Prisstabilitet är därför ett

centralt mål för den ekonomiska politiken.

Som framgår av finansplanen förstärks nu den långsiktiga växtkraften genom en

rad insatser. Satsningen på forskningen och den högre utbildningen ökar basen

för de kunskapsintensiva verksamheternas expansion, både inom industrin och

tjänstenäringarna. Europapolitiken ökar Sveriges dragningskraft på

investeringar, såväl svenska som utländska. Den öppnar också nya marknader,

inte minst när det gäller den offentliga upphandlingen, som är av central

betydelse för flera av Sveriges viktigaste företagsgrupper.

Infrastrukturinvesteringarna ökar tillväxtpotentialen. Omdaningen av den

offentliga sektorn ökar de konkurrensutsatta sektorernas möjlighet att

expandera, utan att hämmas av 1980-talets brist på resurser.

I den situation som den svenska ekonomin i dag befinner sig i ställs den

ekonomiska politiken inför svåra avvägningsproblem. Den låga aktivitetsnivån

och statens stora upplåningsbehov som orsakats av det extremt stora

budgetunderskottet har skapat målkonflikter mellan ett hänsynstagande till vad

som händer i ekonomin på kort och lång sikt. Ekonomisk-politiska åtaganden som

syftar till att inom rimlig tid minska arbetslösheten kan samtidigt medverka

till att inflationen ökar och permanentar inflationsförväntningarna. Därigenom

hotas också prisstabilitet på längre sikt. Å andra sidan kan en mycket hård

åtstramning av den ekonomiska politiken få till resultat att arbetslösheten

stiger på kort sikt. Risken finns att en sådan politik låser fast

arbetslösheten på en hög nivå. Som framgått av det tidigare avsnittet om den

internationella utvecklingen var det just en sådan negativ utveckling på

arbetsmarknaden som drabbade EG-länderna efter den svåra lågkonjunkturen i

början av 1980-talet.

Den svenska inflationstakten var under år 1992 väsentligt lägre än den som

kunde noteras för Västeuropa och låg även under den genomsnittliga

inflationstakten i hela OECD-området. Som framgått av prognosen för den

ekonomiska utvecklingen väntas den underliggande inflationstakten bli låg även

under åren 1993 och 1994 (jfr utvecklingen av nettoprisindex, tabell 6 s. 32).

Denna låga inflationstakt har uppnåtts under en period med sjunkande

aktivitetsnivå och betydande kapitalförluster. Detta är en kostsam men

nödvändig anpassning efter överhettningen i slutet av 1980-talet. Som utskottet

här har understrukit är det av yttersta vikt att den låga inflationen kan

bibehållas även när konjunkturläget förbättras så att inte en sådan

anpassningsprocess återigen drabbar den svenska ekonomin.

Utskottet delar den uppfattning som framförs i finansplanen att det vore fel

att i rådande situation upprepa 1980-talets misstag och stimulera ekonomin med

generella finanspolitiska medel. Allmänt ökade offentliga utgifter för att

stimulera ekonomin skulle innebära en ytterligare försvagning av budgeten. I en

situation när budgetunderskottet redan är mycket stort och statens

upplåningsbehov driver upp räntorna skulle detta få negativa effekter bl.a.

genom stigande inflationsförväntningar, vilket i sin tur skulle driva upp

räntorna ytterligare. Nettoresultatet av en sådan politik skulle kunna bli en

hårdare åtstramning via penning- och valutapolitiken. Ytterligare en mekanism

skulle verka i samma riktning. En fortsatt försvagning av budgeten skulle

automatiskt leda till större statsskuld. Räntebetalningarna skulle öka

automatiskt och därmed leda till än större framtida besparingskrav.

Inflationsförväntningarna skulle snabbt tillta, med starkt negativa effekter på

tillväxt och sysselsättning.

Utskottets slutsats blir att budgetunderskottet och statens lånebehov nu har

nått en sådan omfattning att stabiliseringspolitiken ställs inför mycket svåra

problem. I likhet med föredraganden vill utskottet emellertid framhålla att

minskade offentliga utgifter kan, genom att de leder till ett lägre

budgetunderskott, totalt sett ge expansiva effekter på den ekonomiska

aktiviteten genom att de möjliggör lägre räntor utan stigande

inflationsförväntningar. Detta förutsätter naturligtvis ett väl fungerande

samspel mellan finans- och penningpolitiken. En sådan inriktning av den

ekonomiska politiken -- kombinerad med en arbetsmarknadspolitik som är i

överensstämmelse med en långsiktig strukturpolitik -- bör kunna lösa de

målkonflikter som tidigare här beskrivits.

Oppositionspartiernas alternativa riktlinjer för den ekonomiska politiken

I motion Fi203 (s) anförs att Sverige i dag står inför mycket svåra

ekonomiska och politiska problem med försämrade statsfinanser och ökade

skuldräntor som riskerar att äventyra välfärden och den sociala tryggheten.

Enligt motionärerna förefaller regeringen ha gett upp kampen mot

arbetslösheten. Man saknar åtgärder för att få i gång tillväxten och en

strategi för att sanera statsfinanserna. I motionen krävs med hänvisning till

det nuvarande krisläget en kraftfull stimulans med åtgärder för att öka

investeringarna och sysselsättningen i år och nästa år. Ett uthålligt program

måste upprättas för att anpassa de offentliga utgifterna till inkomsterna. Den

inriktning av den ekonomiska politiken som förordas framgår av ett program för

att omedelbart bekämpa den ökande arbetslösheten. Programmet är, sägs det i

motionen, utformat så att det lägger grunden för att under resten av 1990-talet

öka tillväxten, höja produktiviteten, skapa varaktiga arbeten och sunda

statsfinanser. Programmet innebär bl.a. en tidigareläggning av investeringar i

infrastruktur, att medel avsätts för ROT-åtgärder och att

en långsiktig satsning görs på yrkesutbildning och högre utbildning.

Enligt motionärernas bedömning kan denna politik leda till att den öppna

arbetslösheten kommer att vara 2% lägre redan nästa budgetår och att

tillväxten åren 1993 och 1994 bör kunna öka med över 1,5% eller bli 25

miljarder kronor högre, jämfört med regeringens förslag.

Utskottet kan konstatera att inom vissa viktiga områden står förslaget till

den alternativa ekonomiska politik som redovisas i motion Fi203 (s) i god

överensstämmelse med den förda ekonomiska politiken. I motionens avsnitt om den

ekonomiska politikens mål och inriktning understryker motionärerna att det

omedelbara syftet med den ekonomiska politiken måste vara att förhindra en

utveckling mot depression och omfattande arbetslöshet.

Vidare sägs det i motionen att politiken måste inriktas mot att på en och

samma gång hejda utslagningen av produktionskapacitet och öka tillväxten. Den

föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken sammanfattas i motionen på

följande sätt:

bromsa utslagningen av produktionsresurser

öka tillväxtmöjligheterna och skapa nya arbetstillfällen

återställa förtroendet för och restaurera finanssektorn

hävda den uppnådda prisstabiliteten på god europeisk nivå

sanera statsfinanserna

få till stånd en lägre räntenivå

Som utskottet ser det ligger denna inriktning väl i linje med den politik som

förordas av regeringen. Det går knappast heller att påstå att det finns

grupperingar i riksdagen som skulle resa några invändningar mot dessa allmänt

formulerade riktlinjer.

Samtidigt hävdas emellertid i motionen att regeringen har givit upp kampen

mot arbetslösheten och att den har frångått arbetslinjen i

arbetsmarknadspolitiken. Utskottet vill på denna punkt kraftigt understryka att

detta är en grov förvrängning av finansplanen. Som utskottet tidigare

framhållit i betänkandet har aldrig tidigare arbetsmarknadspolitiken disponerat

så stora resurser som i dag. Det står också utom allt tvivel att arbetslinjen

ligger fast. Det finns emellertid ingen anledning att förneka att det har varit

svårt att förutse att arbetslösheten skulle få den nuvarande omfattningen.

Arbetsmarknaden drabbades hårt av den våldsamma överhettningen av ekonomin i

slutet av 1980-talet. Enligt utskottets uppfattning finns det även skäl att

befara att de negativa effekterna av överhettningen ännu inte värkt ut.

Arbetsmarknadsläget kan därför bli ännu sämre än vad finansplanens prognos

visar. Dessa omständigheter talar för att åtgärderna mot arbetslösheten bör

förstärkas. Utskottet återkommer senare i betänkandet med förslag till

åtgärder.

I motion Fi203 (s) ställs krav på ytterligare medel till

arbetsmarknadspolitiken, infrastrukturinvesteringar och ytterligare stöd till

byggsektorn och den offentliga sektorn.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att motionärerna bortser från

kravet att föra över resurser från den skyddade till den konkurrensutsatta

sektorn. Utskottet är av samma mening som motionärerna att arbetslösheten

förutom negativa sociala konsekvenser också innebär ett slöseri med

produktionsresurser. Den ekonomiska politiken måste ha en sådan inriktning att

en resursöverföring till den konkurrensutsatta sektorn underlättas och

förbereds. Ekonomin måste ges de bästa förutsättningar att utnyttja den ökning

i exportefterfrågan som nu börjar ge sig till känna. Utskottet ser det som en

stor brist att dessa avvägningsproblem vid val av åtgärder knappast alls

observeras i den socialdemokratiska motionen.

I motion Fi203 (s) föreslås vidare att budgetens inkomstsida förstärks genom

en höjning av inkomstskatten för de löntagare som har de högsta inkomsterna.

Därutöver föreslås en höjning av arbetsgivaravgifterna.

Syftet med den genomförda skattereformen var bl.a. att genom stora sänkningar

av marginalskatterna befrämja de tillväxtskapande krafterna i ekonomin.

Utskottet vill bestämt avvisa att marginalskatterna nu höjs. En ökad tillväxt

måste förbli ett centralt mål för den ekonomiska politiken.

En höjning av arbetsgivaravgifterna motiveras i motionen med att den flytande

kronkursen för den konkurrensutsatta delen av ekonomin har, i kombination med

en måttlig löneutveckling och gynnsam utveckling av produktiviteten, bidragit

till en väsentlig förbättring av konkurrenskraften. För denna sektor är, anser

motionärerna, den ytterligare förbättring av konkurrensläget som blir

resultatet av att arbetsgivaravgifterna sänks därför inte motiverad. Mot

bakgrund av dessa överväganden föreslår motionärerna att en begränsad del av

den tidigare arbetsgivaravgiftssänkningen återtas i syfte att täcka en del av

underskottet i arbetsmarknadsfonden.

Utskottet delar inte motionärernas uppfattning. Den

konkurrenskraftsförbättring som kommit svenskt näringsliv till del under år

1992 förklaras förvisso till stor del av kronans depreciering. Som utskottet

ser det beaktar emellertid inte motionärerna konsekvenserna av att Sverige

övergått från ett system med fast växelkurs till ett system med rörlig kurs.

Den svenska kronan är för närvarande, som framgått av utskottets redovisning av

det ekonomiska läget, med stor sannolikhet undervärderad. Därtill kommer den i

år och nästa år förutsedda betydande ökningen av exporten att innebära att

kronans värde stärks. Den depreciering av den svenska kronan som i dag kan

avläsas kommer följaktligen inte att vara bestående. Utskottet har tidigare i

betänkandet framhållit vikten av att den kommande expansionen blir exportledd.

Det finns därför all anledning att inte ändra krisuppgörelsens beslut att sänka

arbetsgivaravgifterna.

Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrker utskottet yrkande 1 i

motion Fi203 (s).

I motion Fi211 (nyd) framhålls att Sveriges ekonomi är i svår kris.

Ansvaret för det som skett ligger hos det politiska etablissemanget, som under

årtionden drivit igenom den politik som nu enligt motionärerna avslöjas.

Systemet måste ändras. I motionen föreslås bl.a. betydande ändringar och

nedskärningar i transfereringssystemen, en ny företagsbeskattning, kraftigare

satsningar på ROT-sektorn, ett påskyndat och utökat genomförande av

infrastrukturinvesteringar, kraftig sänkning av turistmomsen och konkurslagar

som anpassas till krisen. Omedelbar sänkning av räntenivån och

räntemarginalerna ses som en förutsättning för att kunna dra Sverige ur krisen.

Vidare förordar motionärerna med hänsyn till det prekära läge som Sveriges

ekonomi nu befinner sig i att regeringen bedriver en aktiv inkomstpolitik.

Riksdagen bör snarast lagstifta om allmänt lönestopp. För att de i motionen

föreslagna åtgärderna utan dröjsmål skall kunna genomföras kräver motionärerna

att en kristidskommission tillsätts för att leda Sverige ur krisen. Ny

demokrati understryker att de framförda förslagen måste beaktas i sin helhet.

Utskottet vill med anledning av den inriktning av den ekonomiska politiken

som förordas i motion Fi211 (nyd) anföra följande.

I motion Fi211 (nyd) föreslås kraftiga besparingar i bl.a.

transfereringarna till hushållen, biståndet och flyktingpolitiken.

Inräknas effekterna på budgeten av förslagen inom skatteområdet blir resultatet

för budgetåret 1993/94 att budgetunderskottet enligt motionärernas egna

uppskattningar skulle minska med 43 miljarder kronor i jämförelse med

regeringens förslag. Detta skulle innebära ett minskat lånebehov för staten och

därmed öka möjligheterna att pressa ned räntenivån. Realismen i budgetförslaget

måste starkt ifrågasättas, inte minst vad gäller möjligheterna att uppnå de

eftersträvade besparingseffekterna under nästa budgetår. Det är t.ex. inte

rimligt att tänka sig att stödet till barnfamiljerna skall förändras på ett så

genomgripande sätt som motionärerna föreslår redan från den 1 juli 1993. Flera

av besparingsförslagen avser kommunal verksamhet och påverkar inte

statsbudgeten. Visserligen kan staten tillgodogöra sig sådana besparingar genom

en minskning av statsbidragen, men görs det i den omfattning som motionärerna

förespråkar, mister statsbidragen sin utjämnande effekt.

Ny demokrati har i tidigare motioner om inriktningen av den ekonomiska

politiken ställt sig bakom åtgärder för att åstadkomma en bättre fungerande

marknadsekonomi. Sådana förslag återkommer också i den nu aktuella motionen. I

likhet med vad som sägs i finansplanen pekar t.ex. motionärerna på

nödvändigheten av en fortsatt avreglering av arbetsmarknaden. Utskottet

konstaterar emellertid att motionärerna i den nu aktuella motionen också

förordar att regleringar införs inom två viktiga områden av ekonomin för att

föra Sverige ur krisen. Sålunda föreslås att banksystemet förstatligas under en

övergångsperiod. Staten skulle därigenom kunna både sänka räntenivån och minska

dagens stora skillnader mellan inlånings- och utlåningsräntor.

Vidare förordas, förutom i motion Fi211, även i motionerna Fi210 av Ian

Wachtmeister m.fl. (nyd) och Fi204 av Bert Karlsson (nyd) att riksdagen

snarast inför en lag om allmänt lönestopp. I motion Fi204 (nyd) framhålls

vikten av att det skapas förutsättningar för statsmakterna att aktivt kunna

medverka till en sänkning av lönenivåerna om det skulle befinnas vara

oundgängligen nödvändigt.

I motion Fi207 av John Bouvin (nyd) och motion Fi208 av Ian

Wachtmeister m.fl. (nyd) föreslås inrättandet av en

kristidskommission som skall föra Sverige ur krisen.

Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att en räntereglering eller

långtgående inkomstpolitiska åtgärder positivt skulle bidra till en lösning av

Sveriges ekonomiska problem. Utskottet vill i detta sammanhang påminna om den

förra regeringens försök att genom ständigt återkommande prisregleringar stoppa

den stigande inflationen under 1980-talet. Effekterna av denna

regleringspolitik blev den motsatta. Utskottet avvisar de förslag till

regleringsåtgärder som förordas i här aktuella motioner.

Förslaget att inrätta en kristidskommission som skall ta över vissa

befogenheter från regering och riksdag avvisas bestämt av utskottet.

Ny demokrati understryker i sin partimotion att partiets förslag till en

alternativ inriktning av den ekonomiska politiken måste beaktas i sin helhet.

Det underlättar naturligtvis inte möjligheterna att skapa ett starkt stöd för

en stram inriktning av den ekonomiska politiken om man från Ny demokratis sida

inte är beredd att ställa sig bakom enskilda komponenter i den ekonomiska

politiken.

Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrker utskottet motionerna

Fi204 (nyd) yrkandena 1 och 2, Fi207 (nyd), Fi208 (nyd), Fi210 (nyd) och Fi211

(nyd) yrkandena 1, 5 och 13.

I motion Fi212 (v) framhålls att det våldsamt ökande budgetunderskottet

och nödvändigheten av sänkta räntor gör det omöjligt att späda på underskottet

ytterligare. I stället måste en kraftfull omfördelning ske så att det stora

passiva sparandeöverskott som finns i delar av hushålls- och företagssektorn

styrs över till effektiv efterfrågan på konsumtionsvaror, investeringar och

kommunala tjänster. Enbart så, menar motionärerna, kan arbetslösheten effektivt

bekämpas. I motionen betonas att låg inflationstakt är ett viktigt mål för den

ekonomiska politiken, men ännu viktigare är att arbetslösheten nedbringas. De

mest effektiva åtgärderna för att bromsa inflationen är fördelningspolitiken.

Om man minskar alltför höga inkomster och vinster kan också låginkomsttagare

nöja sig med lägre lönekrav. Viktiga inslag i den inriktning av den ekonomiska

politiken som Vänsterpartiet förordar är bl.a.

höjd skatt för höginkomsttagare, sänkt matmoms, höjda arbetsgivaravgifter och

energiskatter, kraftig uppskrivning av anslagen till arbetsmarknadspolitiska

åtgärder, en kraftig satsning på ett ROT-program.

I motion Sk388 yrkande 8 av Gudrun Schyman m.fl. (v) återkommer förslaget

om en höjning av arbetsgivaravgifterna.

Utskottets ställningstagande till motion Fi212 (v) vad gäller riktlinjerna

för den ekonomiska politiken sammanfaller i flera hänseenden med vad utskottet

anförde i anslutning till den socialdemokratiska motionen Fi203 om den

ekonomiska politiken. På samma sätt som i motion Fi203 (s) tar inte

Vänsterpartiet hänsyn till de negativa effekterna som en höjning av

marginalskatterna och arbetsgivaravgifterna skulle få på tillväxten. Ej heller

observeras kraven på att skapa förutsättningar för att föra över resurser från

ekonomiskt skyddad sektor till den konkurrensutsatta. I avsnittet om riktlinjer

för 1990-talet förordas i stället en utbyggnad av den offentliga sektorn.

Motionärernas förslag om att överföra det man kallar för ett passivt

sparandeöverskott till effektiv efterfrågan leder med stor sannolikhet till

kraftigt ökad import. Det marginella importinnehållet är erfarenhetsmässigt

mycket stort vid ökning av den privata konsumtionen.

Utskottet avstyrker motionerna Fi212 (v) yrkandena 1 och 21 och Sk388 (v)

yrkande 8.

Som en viktig del vid utformningen av den ekonomiska politiken ser

Vänsterpartiet förslaget i motion Fi715 av Gudrun Schyman m.fl. (v) att

stärka den ekonomiska demokratin. I motionen föreslås att en parlamentarisk

utredning tillsätts för att upprätta förslag till företagsanknutna

löntagarfonder, vidgad placeringsrätt för AP-fonderna och förköpsrätt för de

anställdas samlade organisationer om ett företag skall byta huvudägare.

Utskottet vill med anledning av motion Fi715 (v) anföra följande.

Löntagarfonderna avskaffades av riksdagen hösten 1991. Motivet till

riksdagens åtgärd var fondernas negativa effekter på utvecklingen av

samhällsekonomin. Utskottet ser ingen anledning till att i andra former

återuppliva dessa fonder. Förslagen i motion Fi715 (v) avvisas bestämt av

utskottet.

ROT-program

I motion Fi209 av Ulla Pettersson och Lars Ulander (s) och i motion

Fi212 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 16 föreslås åtgärder som

ytterligare förstärker insatserna mot arbetslösheten. I motion Fi209 (s) krävs

ett ROT-program för kommunala anläggningar, och i motion Fi212 (v) föreslås

tidigareläggning av affärsverkens investeringar.

Som utskottet anfört inledningsvis måste åtgärder för att komma till rätta

med det svåra läget på arbetsmarknaden få högsta prioritet. Finansutskottet

förordar därför att åtgärder vidtas för att stimulera till ökad ROT-verksamhet

under åren 1993 och 1994. Enligt utskottets mening bör åtgärderna ha följande

inriktning:

Den outnyttjade arbetskrafts- och produktionskapacitet som finns skall

användas för att förhindra ytterligare utslagning.

Åtgärderna skall på sikt bidra till att öka den offentliga sektorns sparande

genom att indirekta effekter inräknas.

Åtgärder som kan påräkna en betydande andel privat finansiering bör

prioriteras.

Mot denna bakgrund anser utskottet att följande åtgärder bör vidtas:

1. Stöd för reparation och bostadsförbättringsåtgärder

RBF-stödet (dvs. räntestödet för reparation av främst allmännyttans hyreshus)

bör förlängas att gälla under åren 1993 och 1994. Förslaget bör träda i kraft

den 1 mars 1993. Kostnaden beräknas till 135 miljoner kronor per år.

2. Statlig subvention av underhåll och reparationer av vissa kommunala

byggnader

Bidrag skall utgå till kommuner för reparation och underhåll av skolor,

sjukhem, ålderdomshem, daghem och vissa kulturlokaler. Idrottsanläggningar,

samlingslokaler eller va-nätet bör inte omfattas av bidraget. Bidragsandelen

bör vara 30 %. Den totala kostnaden härför får uppgå till 800 miljoner kronor.

3. Räntebidrag för ombyggnad av bostäder

Regeringen bör bemyndigas medge att de ansökningar för ombyggnad av bostäder

som inkom så sent under år 1992 att de inte hann behandlas skall omfattas av

1992 års regler. Åtgärderna kommer att omfatta ca 5000 lägenheter. Kostnaden

beräknas till 60 miljoner kronor för år 1993.

4. Ombyggnad av äldrebostäder

Satsning i form av direktbidrag till ROT-verksamhet bör göras inom

äldrebostäder till en kostnad av 120 miljoner kronor. Utskottet förutsätter

att regeringen utformar reglerna.

5. Kulturmiljövård

Riksantikvarieämbetets resurser för kulturmiljövård räknas upp tillfälligt

med 50 miljoner kronor.

6. Konstnärlig utsmyckning i bostadsområden

Bidragsramen för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden utökas med 15

miljoner kronor.

7. Avdrag mot fastighetsskatten för vissa underhållsåtgärder

Skattereduktion mot fastighetsskatten medges för villaägare,

bostadsföreningar, bostadsrättsföreningar och bostadshyreshusägare för

underhålls- och reparationsåtgärder t.o.m. den 31 december 1994.

Avdrag skall medges med 30% av direkta arbetskostnader under förutsättning

att åtgärden utförs av momsregistrerat företag. Skattereduktionen medges endast

för arbetskostnader som överstiger 2 000 kronor per lägenhet, och

skattereduktionen får uppgå till maximalt 10000 kronor, lika för alla. Den

totala kostnaden beräknas till 1,5 miljarder kronor.

8. Räntesubventioner

Överenskommelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna hösten 1992 om

besparingar på bostadssektorn om 3 miljarder kronor såsom de redovisas i

finansutskottets betänkande 1992/93:FiU1 (s. 86) ligger fast.

Finansutskottet föreslår i detta betänkande att medel anvisas

för underhåll och reparationer av vissa kommunala byggnader (punkt 2, ovan).

Utskottet återkommer till detta. Finansutskottet förutsätter att vad utskottet

här har anfört om åtgärder för att komma till rätta med det svåra läget på

arbetsmarknaden beaktas av övriga utskott vid behandlingen av hithörande frågor

under våren 1993. Förslag i dessa frågor bör enligt utskottets mening

föreläggas riksdagen under våren. Det bör ankomma på resp. utskott att ange den

närmare utformningen av förslagen.

Vad utskottet nu anfört om ROT-åtgärder och med anledning av motionerna

Fi209 (s) och Fi212 (v) yrkande 16 bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Reparation och underhåll av kommunala fastigheter

När riksdagen hösten 1992 behandlade olika förslag till åtgärder för att

stabilisera den svenska ekonomin (prop. 1992/93:50, FiU1, rskr. 134) prövades

också frågan om huruvida ytterligare åtgärder borde sättas in för att stimulera

till ökad ROT-verksamhet, dvs. reparation samt om- och tillbyggnad.

Finansutskottet framhöll därvid att i rådande arbetsmarknadsläge borde

sysselsättningsskapande åtgärder inom byggsektorn också kunna inriktas mot

vissa upprustningsbehov inom den offentliga sektorn. Vad utskottet närmast

avsåg var ett stimulansbidrag för reparation och underhåll av vissa kommunala

fastigheter. Inom många kommuner finns ett eftersatt reparations- och

underhållsbehov, och att främja sådana åtgärder skulle ge en väsentlig

sysselsättningseffekt.

Enligt utskottets mening bör riksdagen nu fatta beslut om en sådan satsning.

Under åren 1993 och 1994 bör sålunda ett särskilt stimulansbidrag lämnas till

kommuner för reparation och underhåll av skolor, sjukhem, ålderdomshem, daghem

samt vissa kulturbyggnader. Såsom utskottet framhöll redan i höstas bör

bidraget däremot inte omfatta va-nätet, eftersom reparation och underhåll av

detta är en kommunal uppgift, och kommunerna har givits laglig rätt att

fastställa va-taxan till en sådan nivå att nödvändiga investeringar kan

genomföras. Det av utskottet föreslagna bidraget bör inte heller avse

reparation och underhåll av idrottsanläggningar och samlingslokaler.

Bidraget bör utgå med 30% av kostnaden och omfatta reparations- och

underhållsarbeten som påbörjas före den 1 juli 1994 och som slutförs senast den

30 juni 1995. Bidraget bör administreras av Arbetsmarknadsstyrelsen, och för

ändamålet bör 800 miljoner kronor anvisas. För att markera att det är fråga om

sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur, bör medlen anvisas över

reservationsanslaget B2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder på

Arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel. Medlen bör anvisas på tilläggsbudget

för innevarande budgetår.

Vad utskottet här anfört om att stimulera reparation och underhåll av

kommunala fastigheter bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Löneram för avtalsrörelsen

I motion Fi201 av Gudrun Norberg (fp) föreslås att riksdagen för varje

avtalsrörelse anger en total ram för hela avtalsområdet.

Det är utskottets uppfattning att statsmakternas huvudsakliga uppgift inför

löneförhandlingarna är att lägga fast stabila förutsättningar genom den

ekonomiska politiken. Lönebildningen bör avgöras av arbetsmarknadens parter i

fria förhandlingar utan direkt inblandning av statsmakterna.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion Fi201 (fp).

Penning-, valuta- och statsskuldspolitiken

I motion Fi211 (nyd) anförs stark kritik mot Riksbanken. Motionärerna

anser att den korta räntan skall sänkas till under 6 % och att den svenska

kronkursen skall fortsätta att flyta. Det finns enligt motionärerna klara bevis

på att en sänkt kort ränta även sänker den långa räntan. Riksbankens rädsla för

ökad inflation till följd av sänkt kortränta är överdriven, anför man.

Även i motion Fi212 (v) krävs att Riksbanken bör sänka den korta räntan.

Med en trovärdig politik för att få bort underskotten kan också den långa ränta

falla. Motionärerna anser att regeringen och Riksbanken överdriver riskerna för

högre inflation om marginalräntan sänks ytterligare.

Motionärerna hävdar i detta sammanhang också att regeringen överskattar

fördelarna och underskattar riskerna med ett svenskt deltagande i EMU. Ett

uppfyllande av konvergenskraven skulle låsa den ekonomiska politiken på ett

sätt som gör det svårare att få ner arbetslösheten.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande.

Som framhålls i finansplanen innebär beslutet att lämna ecu-anknytningen att

penning- och valutapolitiken inte längre binds av kravet att försvara

kronkursen. Riksbanken kan påverka de korta räntorna, främst den s.k.

dagslåneräntan, men räntepolitiken påverkar också valutakursen. En låg ränta

kan pressa ned kronkursen och ge upphov till inflationsimpulser. En expansiv

penningpolitik skapar därmed förväntningar om högre inflation i framtiden,

vilket driver upp de långa räntorna. Det innebär att de principiella kraven på

penning- och valutapolitiken är desamma som tidigare. Räntepolitikens

rörelsefrihet begränsas av uppgiften att dämpa inflationen. Låga räntor blir

möjliga enbart om penning- och finanspolitiken i förening förmår att skapa

förtroende för penningvärdets stabilitet. I finansplanens prognoser ingår en

successiv neddragning av räntenivån. En viss sänkning av räntorna har också,

som utskottet redovisat tidigare, skett sedan finansplanen och motionerna

skrevs.

En förutsättning för att kunna skapa ett fastare europeiskt samarbete är

bl.a. att konvergenskraven uppfylls. Det ger systemet enhetlighet och

stabilitet. Ett litet land som Sverige med stor utrikeshandel kan knappast utan

betydande negativa effekter på ekonomin under en längre tid upprätthålla ett

system med rörlig växelkurs. Som utskottet ser det finns det stora fördelar för

Sverige med att delta i ett fastare europeiskt valutasamarbete. Det skulle

innebära lägre transaktionskostnader, vilket skulle ge betydande

kostnadsbesparingar för svenska företag och konsumenter. Det blir lättare att

uppnå prisstabilitet. Lönebildningen borde underlättas, eftersom parterna

kommer att veta att möjligheten att devalvera inte längre finns. Räntenivån

blir densamma i Sverige som i övriga delar inom valutaområdet. Risken för

valutakriser och räntechocker elimineras. Utländska investeringar i Sverige

underlättas därigenom, vilket leder till fler jobb och högre välfärd.

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Fi211 (nyd) yrkandena 2 och 3

samt Fi212 (v) yrkande 4.

Riksdagen beslutade i december 1992 att avskaffa valutalånenormen. I

finansplanen anförs mot denna bakgrund att valutalånenormen bör ersättas med

riktlinjer för statens upplåning i valuta för finansiering av statsskulden.

Regeringen avser att återkomma till riksdagen i kompletteringspropositionen i

dessa frågor. Dessförinnan avses inte omfattningen av statens skuld i utländsk

valuta för finansiering av statsskulden väsentligen utökas på något annat sätt

än genom den överföring från Riksbanken till Riksgäldskontoret på 110 miljarder

kronor i utländsk valuta som skedde i årets början.

I finansplanen sägs vidare att de stora budgetunderskotten och den allmänna

utvecklingen på finansmarknaderna gör att statsskuldspolitiken får en ökad

roll. Den snabbt ökande statsskulden innebär en stor refinansieringsbörda. Det

finns mot denna bakgrund, anför finansministern, anledning att förlänga

löptiden på statsskulden. Statens upplåning bör vara förutsägbar för att bidra

till ökad säkerherhet på kreditmarknaden och bättre fungerande marknader. Detta

medför på sikt lägre upplåningskostnader för staten. Det är vidare angeläget

att begränsa statens risktagande i skuldförvaltningen. Upplåningen, vare sig

den sker i kronor eller i utländsk valuta, får inte heller bedrivas så att den

försämrar penning- och valutapolitikens verkningsgrad.

Utskottet delar den uppfattning som redovisas i finansplanen och tillstyrker

de riktlinjer för statsskuldspolitiken som förordas i finansplanen.

Utredning om utvecklingen på de finansiella marknaderna

I tre motioner behandlas utvecklingen på de finansiella marknaderna under

hösten 1992 och riksdagens insyn och inflytande över vad som hände. I motion

Fi205 av Lars Andersson(-) anförs att riksdagens insyn och vetskap om vad

som föregick beslutet att låta kronkursen flyta är begränsad till ett fåtal

personer. Allmänhetens tilltro till vårt politiska system kan bli allvarligt

skadat om ingenting görs för att

kartlägga valutaturerna. Regeringen bör enligt motionären ges i uppdrag att

lägga fram en vitbok om vad som förevarit.

I motion Fi206 av John Bouvin (nyd) behandlas utvecklingen på de

internationella finansiella marknaderna. Enligt motionären skapar de stora

belopp som förflyttas på dessa marknader en betydande osäkerhet. De är ett hot

mot demokratin, anser motionären, och föreslår att en utredning tillsätts för

att kartlägga de internationella finansmarknadernas uppbyggnad, omsättning och

tillväxt.

I den tredje motionen om dessa frågor, motion K207 av Gudrun Schyman

m.fl. (v), hävdas att Riksbanken, regeringen och riksdagen hösten 1992 hamnade

i en utpressningsliknande situation på grund av den oreglerade valutahandeln.

Det blev de svenska och utländska valutahandlarnas värderingar som blev

styrande för penningpolitiken och den ekonomiska politiken. Möjligheterna att

införa någon form av politisk kontroll av valutahandel bör prövas, anser

motionärerna. Det representativa styrelsesättet bör förstärkas och kompletteras

med beslutsformer som ger ett mer direkt inflytande för samhällsmedborgarna.

Som utskottet redovisat i det föregående hade den finansiella kris som

utvecklades under hösten 1992 sitt ursprung i den ekonomiska utveckling som

ägde rum i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet. Genom den

avreglering av den internationella valutahandeln som ägt rum under senare år

kommer obalanser som uppkommer i ekonomierna att få snabbare genomslag på

valutaströmmarna än tidigare. Det är enligt utskottets mening varken möjligt

eller önskvärt att försöka återinföra valutaregleringar av den typ som förekom

under 1980-talet och dessförinnan.

Finansutskottet följde noga den finansiella utvecklingen under hösten 1992.

Vid flera tillfällen under hösten hade utskottet överläggningar med

riksbankschefen och orienterade sig om läget. Det första tillfället var redan

under riksdagens sommaruppehåll i början av september.

Frågan om Riksbankens roll och ställning har utretts av

Riksbanksutredningen (dir. 1991:103) som kommer att lämna sitt betänkande i

dagarna. Vidare har en annan kommitté som tillsatts för ett par månader sedan

fått i uppdrag att studera utvecklingen på kreditmarknaden (dir. 1992:105).

Utredningen skall bl.a. analysera den utveckling som lett fram till nuvarande

problem på kreditmarknaden och utreda vilka effekter som dessa problem medför

för den svenska ekonomin och den ekonomiska politiken. En slutrapport skall

lämnas före utgången av år 1994.

Utskottet ser mot denna bakgrund inte någon anledning att vidta några

åtgärder med anledning av vad som anförs i motionerna Fi205 (-), Fi206 (nyd)

och K207 (v) yrkande 3. Motionerna avstyrks därmed av utskottet.

Budgetpolitiken

Budgetutvecklingen

Statsfinanserna försämras dramatiskt. På tre år har budgetunderskottet vuxit

med mer än 200 miljarder kronor, och en tredjedel av statsbudgetens utgifter

finansieras nu med lån. Även om den offentliga sektorns nettoskuld fortfarande

är lägre än i många andra länder, har Sverige som en följd härav kommit att

inta en särställning bland västvärldens industriländer. I inget annat OECD-land

försämras nämligen de offentliga finanserna så snabbt som hos oss. Underskottet

överstiger dessutom med bred marginal EMU:s konvergensvillkor som föreskriver

att den konsoliderade offentliga sektorns underskott får utgöra högst 3% av

BNP. Sverige är också på väg att överskrida konvergenskravet att den offentliga

sektorns bruttoskuld skall utgöra högst 60% av BNP. Däremot uppfyller vi det

krav som Maastrichtfördraget ställer på högsta tillåtna inflationstakt.

Försvagningen av statsfinanserna har uppkommit trots de mycket omfattande

besparingar som tillkommit på initiativ av den nya regeringen. Dessa har

emellertid ännu inte fått fullt genomslag, men utgör en god grund för en

fortsatt sanering av statsfinanserna. Enbart under 1992 fattades beslut som

leder till att de offentliga utgifterna successivt kommer att minska med

sammanlagt närmare 70 miljarder kronor under kommande år. I årets

budgetproposition föreslås ytterligare besparingar som långsiktigt väntas

minska utgifterna med 15 miljarder kronor. Inklusive de åtgärder som aviserades

i höstens krisproposition (prop. 1992/93:50) avser besparingarna de ändamål som

framgår av tabell 8.

Tabell 8. Förslag i 1993 års budgetproposition samt i aviserade

särpropositioner

50>

Underskottet i statsbudgeten är den främsta anledningen till att statsskulden

under innevarande budgetår väntas öka med 260 miljarder kronor. Grovt räknat

kommer denna skuldökning -- uppkommen under ett år -- att medföra att statens

ränteutgifter blir i runt tal 25 miljarder kronor större under en följd av år

framöver. Enbart för att behålla statsskulden på oförändrad nivå krävs således

besparingar av ungefär samma omfattning som de långtgående utgiftsnedskärningar

som föreslås eller aviseras i årets budgetproposition inkl. de nedskärningar

som blev resultatet av höstens krisuppgörelser mellan regeringen och

Socialdemokraterna.

Eftersom varje nytt år med stora underskott ger upphov till ökade

ränteutgifter som på motsvarande sätt måste finansieras med nya besparingar,

räcker det inte med att behålla budgetunderskottet på oförändrad nivå.

Underskottet måste dessutom minskas, vilket ställer krav på ytterligare

utgiftsnedskärningar.

Till detta kommer att även skattetrycket kan behöva sänkas under åren

framöver. En tilltagande rörlighet i skatteunderlaget bidrar nämligen till att

Sverige i längden inte kan upprätthålla en beskattning som avviker alltför

mycket från omgivande länders. Även sådana skattesänkningar måste finansieras

med besparingar.

Regeringen räknar i sitt budgetförslag med att utgifterna för

statsskuldräntor skall uppgå till 95 miljarder kronor under nästa budgetår.

Räntebetalningarna är därmed inte bara den största enskilda utgiftsposten,

utan detta anslag är även större än statsbudgetens samlade utgifter för

pensioner inkl. åldrings- och handikappomsorg. Statsskuldräntorna motsvarar en

sjättedel av statsbudgetens utgifter, och deras andel ökar snabbt.

Mot bakgrund härav ter sig den uppkomna situationen som allvarlig.

Förutsättningarna för ytterligare stimulansåtgärder är som utskottet ser det

obefintliga, inte minst mot bakgrund av att finanspolitiken redan i

utgångsläget är mycket expansiv. Kan inte de stora underskotten bemästras

framöver, kommer en allt större andel av statens inkomster att behöva användas

till att betala räntor på statsskulden. Mycket snart hamnar vi i en skuldfälla,

och vare sig vi vill det eller inte tvingas vi då till drastiska och mycket

långtgående nedskärningar inom viktiga utgiftsområden utan att medborgarnas

skattebörda för den skull lättar. Den omfördelning av välstånd som en sådan

utveckling skulle ge upphov till skulle leda till så allvarliga

fördelningspolitiska störningar att de enligt utskottets mening vore helt

oacceptabla. Fortsatt stora ansträngningar måste därför inriktas på att snabbt

komma till rätta med budgetunderskottet.

Dagens budgetunderskott motsvarar 14% av BNP och är således realt sett av

ungefär samma omfattning som det i början av 1980-talet. Då kunde underskottet

arbetas bort på några få år, framför allt till följd av en gynnsam

konjunkturutveckling samt höga pris- och löneökningar som snabbt ökade statens

skatteinkomster. Pris- och löneökningarna drev emellertid också upp

kostnadsläget, vilket undergrävde den svenska ekonomin och starkt bidrog till

den krissituation som vi nu befinner oss i.

Utgångsläget i dag är därför annorlunda än 1982. Vi kan inte räkna med att

bli av med underskottet på samma sätt som då. Arbetslösheten kommer nämligen

under flera år framöver att ligga långt över 1980-talets nivåer, vilket driver

upp utgifterna och minskar inkomsterna. Även bortsett från denna omständighet

kan staten framöver inte påräkna samma automatiska ökning av skatteinomsterna

som tidigare, eftersom inflationen pressats tillbaka och progressiviteten i

inkomstbeskattningen minskats. Förutsättningarna för direkta skattehöjningar är

också starkt beskurna. Vidare kommer fortsatt höga realräntor att driva upp

ränteutgifterna för statsskulden ytterligare. Slutligen får man räkna med att

finans- och fastighetskrisen även i fortsättningen kan komma att tvinga fram

stora statliga utgiftsåtaganden.

Även om förutsättningarna således inte är desamma, är dock även en mindre del

av det nuvarande underskottet av övergående natur. I finansplanen redovisas

olika beräkningar som belyser hur stor del av underskottet som är

konjunkturellt betingat och hur stor del som skulle kvarstå även vid ett

konjunkturmässigt mer normalt kapacitetsutnyttjande. Det senare, mer bestående

underskottet betraktas som strukturellt. Beräkningarna är gjorda med olika

ansatser men visar att ungefär två tredjedelar av statsbudgetens underskott på

162 miljarder kronor under budgetåret 1993/94 kan betraktas som strukturellt

och en tredjedel som konjunkturellt. Utan lågkonjunktur skulle således

underskottet nästa budgetår ha begränsats till 105--110 miljarder kronor.

Ser man till den konsoliderade offentliga sektorn blir bilden något

annorlunda. Häri ingår även upplåning vid sidan av statsbudgeten samt sparandet

i socialförsäkringssektorn och kommunsektorn. Både socialförsäkringssektorn och

kommunsektorn uppvisar för närvarande ett strukturellt sparandeöverskott. Som

en följd härav begränsas det strukturella underskottet i den offentliga sektorn

till ca 70 miljarder kronor under såväl 1992 som 1993. Enligt de i finansplanen

redovisade beräkningarna utvecklar sig den offentliga sektorns finansiella

sparande på följande sätt under åren 1991 till 1994.

Tabell 9. Finansiellt sparande i den offentliga sektorn

Regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer

Regeringen föreslår att riktlinjerna för budgetpolitiken i fortsättningen

skall utformas i överensstämmelse med två normer (yrkande 2). Enligt den ena

normen skall det strukturella underskottet i de offentliga finanserna

avskaffas. Enligt den andra skall de offentliga utgifterna mätt som andel av

BNP successivt sänkas.

Regeringen tar fasta på att det strukturella underskottet år 1994 väntas

uppgå till 55 miljarder kronor och redovisar i anslutning till vissa

beräkningar en plan för hur detta underskott skall kunna avvecklas fram till år

1998. Beräkningarna är gjorda utifrån förutsättningen att den årliga tillväxten

skall uppgå till 3,2% samt att den offentliga konsumtionen är realt

oförändrad under kommande år. Om man till de besparingar som föreslås i

finansplanen för budgetåret 1993/94 lägger ytterligare budgetförstärkningar på

5 miljarder kronor år 1994 samt 10 miljarder kronor under vart och ett av de

efterföljande åren skulle, enligt dessa uppskattningar, det strukturella

underskottet kunna vara helt avvecklat år 1998.

Mot bakgrunden härav föreslår regeringen att budgetförstärkningarna under

åren 1994--1996 skall uppgå till ca 25 miljarder kronor och att den offentliga

konsumtionen hålls kvar på en realt oförändrad nivå (yrkande 3). Besparingarna

under treårsperioden preciseras inte närmare. I stället förklarar sig

regeringen öppen för att diskutera vilka budgetförstärkningar som bör

genomföras. Tre tänkbara besparingsområden pekas dock ut. Det gäller för det

första sjukförsäkringen och andra delar av socialförsäkringssystemet, där

besparingar föreslås kunna ske genom exempelvis sänkta ersättningsnivåer

och/eller utflyttning från statsbudgeten i kombination med vissa

avgiftsförändringar. Det gäller för det andra bostadssektorns belastning på den

offentliga sektorn, där möjligheterna att komma till rätta med detta problem

anges öka i takt med sjunkande ränta som i sig dämpar boendekostnaderna. Det

gäller slutligen också grundavdraget vid inkomstbeskattningen. Även andra i

riksdagen framförda förslag till i första hand minskade utgifter är

finansministern villig att diskutera.

Regeringens förslag till utgiftsnorm är tänkt att gälla oberoende av faktiskt

konjunkturläge. Innebörden av normen är således att de konjunkturrensade

offentliga utgifterna successivt skall minska mätt som andel av en

konjunkturrensad BNP. Det förslag till statsbudget som regeringen lagt fram för

nästa budgetår tillgodoser detta krav.

Oppositionspartiernas förslag till budgetpolitiska riktlinjer

Socialdemokraterna föreslår i motion Fi203 att en kraftig satsning

skall göras för att skapa 190000 nya arbets- och utbildningsplatser samt

lägga grunden för bättre transportsystem och kommersiella framsteg i svenskt

näringsliv. Motionärerna vill tidigarelägga redan inplanerade

infrastrukturinvesteringar genom att låta Vägverket och Banverket låna upp

ytterligare 17 miljarder kronor vid sidan av statsbudgeten. För ändamålet skall

ett räntestöd på 1 miljard kronor anvisas under nästa budgetår.

Till AMS och arbetsmarknadspolitiska åtgärder föreslår motionärerna att

ytterligare 6,4 miljarder kronor anvisas nästa budgetår. Det ger enligt deras

bedömning möjlighet att placera ytterligare minst 32000 personer i aktiva

åtgärder, varav minst 10000 inom byggsektorn och minst 12000 i

arbetsmarknadsutbildning.

Motionärerna vill dessutom övergångsvis tillämpa äldre räntebidragsregler

m.m. för att på så sätt stimulera reparationer, ombyggnad och underhåll av

bostäder och kommunala lokaler för sammanlagt 8,5 miljarder kronor, och sätter

i sitt budgetalternativ av 1,6 miljarder kronor för ändamålet.

Socialdemokraterna vill höja utbildningsnivån och kompetensen i arbetslivet

genom en kraftig utbyggnad av antalet utbildningsplatser. Till en kostnad av

5,1 miljarder kronor skall nästa budgetår 10000 nya platser inrättas inom

högskolan, 50000 i gymnasieskolan (ett tredje gymnasieår) samt 20000 inom

komvux och folkbildningen.

Forskning och utveckling bör enligt Socialdemokraterna tilldelas ytterligare

1 miljard kronor nästa budgetår. Till ett näringspolitiskt program för små- och

medelstora företag samt olika regionalpolitiska insatser vill motionärerna

sätta av ytterligare 0,6 miljarder kronor.

De ökade utgifterna skall till en del finansieras genom olika

skattehöjningar. Höjningen av brytpunkten i inkomstskatteskalan samt

grundavdragets storlek bör sålunda justeras ned med hänsyn till

inflationseffekterna av kronans fallande värde. Dessutom bör uttaget av statlig

inkomstskatt över brytpunkten höjas fr.o.m. 1994. Skatten på kapitalinkomster

m.m. skall även i fortsättningen utgå med 30% och förmögenhetsskatten

behållas. Vidare bör arbetsmarknadsavgiften höjas med knappt 1 procentenhet för

att finansiera underskottet i Arbetsmarknadsfonden. Energibeskattningen bör

läggas om i enlighet med ett av Socialdemokraterna tidigare framfört förslag.

De ökade utgifterna skall till en mindre del (0,8 miljarder kronor) också

finansieras genom besparingar. Så t.ex. föreslår Socialdemokraterna besparingar

inom försvarets och jordbrukets område. Socialdemokraterna biträder dessutom

regeringens förslag till besparingar inom polisväsendet under en treårsperiod,

men anser att en större besparing kan tas ut redan under första året och en

något mindre under efterföljande år.

Till helt övervägande del förutsätts emellertid de socialdemokratiska

satsningarna kunna finansieras med olika dynamiska effekter. Motionärerna

hävdar att med den socialdemokratiska politiken kommer sysselsättningsläget att

bli så mycket bättre att statens skatteinkomster nästa budgetår ökar med 2,6

miljarder kronor. Då kommer också utgifterna för arbetslöshetsersättning att

bli lägre, vilket minskar belastningen på Arbetsmarknadsfonden med 9,8

miljarder kronor.

Sammantaget uppgår dessa dynamiska effekter således till 12,4 miljarder

kronor, och de utgör därmed den främsta anledningen till att det

socialdemokratiska budgetalternativet framstår som något starkare än

regeringens i den sammanställning som finns intagen i motionen. Bortser man

från dessa i alla sammanhang ytterst svårbedömbara dynamiska effekter förbyts

det överskott på 2,3 miljarder kronor som motionärerna tillgodoräknat sitt

budgetalternativ i ett underskott på 10 miljarder kronor.

Till saken hör emellertid också att motionärerna helt förbisett de

budgetmässiga effekterna av flera av sina ställningstaganden. De har t.ex. inte

tillgodoräknat sig något inkomsttillskott för förslaget till höjd statlig

inkomstskatt över brytpunkten. Mer betydelsefullt är emellertid att de inte har

beaktat de budgetmässiga konsekvenserna av att de avvisar det besparingsprogram

på sammanlagt 11,9 miljarder kronor som regeringen för fram i

budgetpropositionen. Något generellt avslagsyrkande framförs visserligen inte i

denna del, men i olika socialdemokratiska motioner yrkas avslag på merparten av

besparingsförslagen. Sålunda avvisar Socialdemokraterna regeringens förslag att

samordna sjuk- och arbetsskadesjukpenningen. De motsätter sig också den

föreslagna försämringen av delpensionsförmånerna. De säger vidare nej till

förslaget att sänka ersättningsnivån och att återgå till fem karensdagar inom

arbetslöshetsförsäkringen. Enbart dessa åtgärder försvagar deras

budgetalternativ med ca 6,5 miljarder kronor. Till detta kan dock läggas

halvårseffekten av deras förslag till höjd inkomstskatt.

Socialdemokraterna förklarar sig beredda att medverka till utgiftsminskningar

på sammanlagt 11,9 miljarder kronor för budgetåret 1993/94, dvs. besparingar av

samma omfattning som regeringen föreslagit. Av motionen framgår dock inte vilka

besparingar man vill förorda, ej heller inom vilka utgiftsområden de bör ske.

Förfarandet ter sig enligt utskottets mening som ytterst anmärkningsvärt.

Motionärerna säger sig alltså vilja medverka till lika stora nedskärningar som

regeringen men förkastar samtidigt huvuddelen av de besparingsförslag

regeringen för fram utan att på något sätt antyda vilka alternativa lösningar

de själva förordar. Några sådana förslag har inte heller förts fram under

utskottets beredning av ärendet.

Skall utskottet allsidigt kunna pröva alternativa förslag till

budgetpolitiska riktlinjer och de statsfinansiella och samhällsekonomiska

effekter förslagen kan väntas ge upphov till, är det självklart att förslagen

måste ha en sådan utformning att i vart fall deras allmänna inriktning kan

utläsas. Särskilt viktigt är detta i ett läge när kraftfulla åtgärder måste

vidtas för att komma till rätta med budgetunderskottet, framför allt genom

utgiftsnedskärningar.

Tyngdpunkten i de stimulansåtgärder motionärerna förespråkar ligger i

infrastrukturinvesteringar och andra liknande åtgärder som finansieras med lån

vid sidan av statsbudgeten. Den direkta belastningen på statsbudgeten under

nästa budgetår av dessa åtgärder begränsar sig till 2,6 miljarder kronor.

Motionärernas övriga förslag till nya utgiftsåtaganden under nästa budgetår

uppgår till 13,3 miljarder kronor. Till detta kommer så effekterna av deras

tillbakavisande av regeringens besparingsförslag, ca 6,5 miljarder kronor.

Jämfört med regeringens budgetalternativ innebär detta att statsbudgetens

utgifter ökar med sammanlagt ca 22,5 miljarder kronor. Utgiftsökningen skall

enligt hittills redovisade förslag finansieras genom besparingar på 0,8

miljarder kronor, skattehöjningar på ca 6,5 miljarder kronor och dynamiska

effekter på 12,4 miljarder kronor, dvs. sammanlagt närmare 20 miljarder kronor.

Tilltron till motionärernas förslag stärks inte av den svagt underbyggda

finansieringen. Det hade enligt utskottets mening varit av större värde om

motionärernas budgetalternativ burits upp mer av konkreta förslag till

utgiftsnedskärningar än en förlitan på ytterst osäkra uppskattningar av

dynamiska effekter.

I samma motion (yrkande 4) föreslås också att regeringen skall ges i uppdrag

att utarbeta ett samlat, långsiktigt och hållbart program för besparingar och

förstärkta statsfinanser som kan vinna stöd av en majoritet i riksdagen. I

programmet skall åtgärder för budgetåret 1993/94 fogas in på ett

samhällsekonomiskt hållbart sätt. Samma yrkande med snarlika motiveringar förs

också fram i de socialdemokratiska parti- och kommittémotionerna A267, Bo238,

Sf268, Sf269 och Sf512. Inte heller i dessa motioner lämnas emellertid någon

ytterligare vägledning om lämpliga besparingsområden som skulle kunna komma i

fråga i ett sådant program. Lika lite som motion Fi203 (s) kan därför dessa

motioner ligga till grund för utformningen av budgetpolitiken.

Med det anförda yrkar utskottet avslag på motionerna Fi203 (s) yrkandena 2

och 4, A267 (s) yrkande 24, Bo238 (s) yrkande 4, Sf268 (s) yrkande 1, Sf269 (s)

yrkande 1 samt Sf512 (s) yrkande 1.

Ny demokrati framför i sin motion Fi211 inga yrkanden om

budgetpolitikens inriktning.

Vänsterpartiet uppger i motion Fi212 att den bärande tanken i

partiets förslag är att pengar skall tas från individer och företag som inte

använder dem till konsumtion eller investering och i stället ges till dem som

gör det. På så sätt blir det möjligt att minska både arbetslösheten och

budgetunderskottet, hävdar motionärerna.

I enlighet med detta synsätt föreslår motionärerna skattehöjningar av en

sådan omfattning att statsbudgetens inkomster nästa budgetår ökar med netto

18,5 miljarder kronor. Tillskottet används för att tillsammans med vissa

besparingar finansiera nya utgiftsåtaganden på drygt 28 miljarder kronor.

Saldomässigt är motionärernas förslag neutralt enligt deras egna

uppskattningar.

Skattehöjningarna avser i första hand en höjning av arbetsgivaravgifterna med

3 procentenheter samt en successivt skärpt inkomstbeskattning för alla

inkomsttagare med inkomster överstigande 150000 kronor. Det senare uppnås

genom att grundavdraget trappas av med början vid denna inkomstnivå samt genom

att uttaget av statlig inkomstskatt över brytpunkten skärps, framför allt för

dem med årsinkomster överstigande 250000 kronor. Vänsterpartiet vill dessutom

bl.a. begränsa avdragsrätten för ränteutgifter, höja stämpelskatten samt skärpa

energibeskattningen för såväl hushåll som företag. Motionärernas förslag

innefattar också en skattesänkning. Det gäller uttaget av reducerad

mervärdesskatt som föreslås bli sänkt till 18% fr.o.m. den 1 juli 1993.

Motionärerna räknar med att deras besparingsförslag skall minska utgifterna

med närmare 10 miljarder kronor. Detta uppnås genom att ersättningstaket i

sjukförsäkringssystemet minskas från 7,5 till 5,5 basbelopp, genom minskning av

försvarets och vissa andra myndigheters anslag, däribland Kriminalvårdsverket,

Säkerhetspolisen och Invandrarverket. Nedskärningar skall också göras i väg-

och järnvägsanslag med bärighetshöjande eller försvarspolitiskt syfte. Genom

att kommunalisera flyktingmottagningen räknar motionärerna med att kunna minska

anslagen till förläggningskostnader.

Inkomsttillskottet och de sålunda uppnådda besparingarna vill motionärerna

utnyttja för att främja infrastrukturinvesteringar, ROT-program, utveckling av

alternativa energislag samt forskning. Betydande resurser skall också avdelas

för vuxenutbildning, beredskapsarbeten och andra arbetsmarknadspolitiska

åtgärder, inkl. medel för att bibehålla arbetslöshetsförsäkringen i sin

nuvarande utformning. Utvecklingsbiståndet bör liksom tidigare motsvara 1% av

BNI. Vidare vill motionärerna i tre steg dels återinföra ersättningsnivåerna i

sjukförsäkringen, dels höja pensionstillskottet från 55,5% av basbeloppet

till ett helt basbelopp. Pensionsåldern bör enligt deras mening dessutom

behållas vid 65 år, och ytterligare medel bör tillföras kommunerna för

kommunala bostadstillägg (KBT). Med verkan från budgetåret 1994/95 bör

kommunerna även återfå de 7,5 miljarder kronor som enligt tidigare

riksdagsbeslut dragits in från dem.

Utskottet får med anledning härav anföra följande. Motionärernas förslag

innebär att skatte- och avgiftstrycket höjs kraftigt samtidigt som automatiken

inom vissa transfereringssystem ytterligare förstärks. Motionärernas förslag

till skärpt inkomstbeskattning skulle helt rasera grundvalen för skattereformen

och många av deras förslag till nya utgiftsåtaganden står i direkt strid mot de

ansträngningar som uppnåtts under senare år i arbetet med att komma till rätta

med obalanserna i statsfinanserna. En politik med sådan inriktning kan

utskottet inte ställa sig bakom. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet

motion Fi212 (v) yrkande 2.

Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer för 1993/94 samt program

för att stärka statsfinanserna

Utskottet vill sammanfatta sin syn på budgetpolitiken på följande sätt.

Som utskottet tidigare framhållit är det nödvändigt att snabbt komma till

rätta med underskottet i de offentliga finanserna. Situationen kompliceras

emellertid av att stora besparingar påverkar efterfrågan i samhället och

således kan verka dämpande på den ekonomiska utvecklingen. Åtgärderna måste

därför anpassas till den svaga ekonomiska utvecklingen. Besparingarna måste

också ges en sådan inriktning att de undanröjer det som verkligen utgör grunden

för obalanserna i den offentliga sektorns finanser.

Eftersom drygt en tredjedel av den offentliga sektorns utgifter är

transfereringar till hushållen är det ofrånkomligt att även

transfereringssystemen måste bli föremål för omprövning. Med återkommande

stora budgetunderskott går det inte att spara i ränteutgifter, och offentliga

investeringar är ett område som samtliga riksdagspartier är överens om bör

prioriteras. Den offentliga konsumtionen måste självklart också begränsas

liksom övriga transfereringar, men här har -- särskilt i fråga om den

offentliga konsumtionen -- omfattande besparingsprogram genomförts under en

lång följd av år. Enligt utskottets mening måste med hänsyn härtill besparingar

kunna göras även i sådana transfereringssystem som av gemene man uppfattas som

självklara rättigheter. Varje sådan förändring måste emellertid göras med

största omsorg och avvägas på ett sådant sätt att man kan upprätthålla den

grundläggande tryggheten för de verkligt svaga och svårast utsatta grupperna i

samhället.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen besparingar som för nästa budgetår

uppgår till 11,9 miljarder kronor. Merparten av dessa förslag avvisas av

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Utskottet har bl.a. med hänsyn härtill

inte kunnat biträda de båda partiernas förslag till riktlinjer för

budgetpolitiken. I stället har utskottet anslutit sig till den budgetpolitik

som regeringen förordar. Det innebär att utskottet tillstyrker yrkande 2 i

finansplanen.

Båda partierna avvisar också regeringens förslag till

besparingsprogram på 25 miljarder kronor för åren 1994--1996.

Liksom i frågan om de mer kortsiktigt inriktade besparingarna förklarar

Socialdemokraterna i motion Fi203 att de är beredda att genomföra ett

långsiktigt besparingsprogram av minst samma omfattning som regeringen, men

någon vägledning om var dessa besparingar skall sättas in ges inte. I stället

begär de att regeringen skall återkomma med ett förslag i frågan (yrkande 3).

Vänsterpartiet redovisar i anslutning till sitt avslagsyrkande i motion Fi212

(yrkande 3) några huvuddrag i de åtgärder man vill genomföra för att fram till

år 2000 få bort underskottet. Även i detta sammanhang utgör emellertid

skattehöjningar den viktigaste beståndsdelen för Vänsterpartiet.

Läget är som utskottet ser det nu mycket allvarligt. Skall de rådande

problemen kunna lösas på ett varaktigt sätt, krävs att saneringen av de

offentliga finanserna bedrivs målmedvetet och enligt en i förväg uppgjord plan

som sträcker sig över flera år. Trovärdigheten i dessa ansträngningar stärks om

en stor parlamentarisk majoritet ställer sig bakom åtgärderna. Enligt

utskottets mening bör därför breda lösningar eftersträvas i det fortsatta

arbetet med att utforma en långsiktigt inriktad budgetpolitik, och i detta

sammanhang bör en stor öppenhet visas för alternativa förslag. Regeringens i

finansplanen redovisade inställning tillgodoser denna linje.

Med hänvisning härtill tillstyrker utskottet yrkande 3 i finansplanen och

avstyrker motionerna Fi203 (s) yrkande 3 samt Fi212 (v) yrkande 3.

Inventering av statliga utgifter

Birger Hagård (m) föreslår i motion Fi202 att riksdagen skall påtala

nödvändigheten av att inventera samtliga statliga utgifter i syfte att försöka

undvika en kris i det svenska folkets krismedvetande. Enligt motionären är

förståelsen i Sverige stor för att de offentliga utgifterna måste minskas.

Skall det svenska folket tycka att det är rimligt att minska på angelägna

utgifter som ersättning till arbetslösa och bistånd till tredje världen krävs

att man först slopar eller kraftigt skär ned sådana utgiftsslag, som inte kan

försvaras utan svårighet ens under normala ekonomiska omständigheter.

Motionären exemplifierar sitt resonemang genom att peka ut några utgiftsområden

som han anser bör slopas. Det gäller bl.a. anslaget till arbetsmarknadsråden

vid vissa svenska beskickningar i utlandet, stödet till ungdomsrådet, bidrag

till korrumperade regimer samt stödet till studieförbund.

I likhet med motionären anser utskottet att det är angeläget att alla

utgifter på statsbudgeten blir föremål för en inträngande prövning som innebär

att man förutsättningslöst också bedömer om det ursprungliga syftet med

anslaget kvarstår. Utskottet utgår från att så sker inte bara när anslagen

bereds i resp. departement utan också i budgetdialogen mellan de olika

departementen och Finansdepartementets budgetavdelning. En noggrann prövning av

anslagen kommer också till stånd under riksdagens beredning av budgetförslaget,

varvid riksdagsledamöter har goda möjligheter att påtala vilka anslag de finner

omotiverade. Den nu aktuella motionen är ett exempel på detta. Enligt vad

utskottet erfarit övervägs för närvarande inom Riksdagsutredningen en utbyggnad

av riksdagens uppföljnings- och utvärderingsverksamhet. I takt med att denna

verksamhet förstärks kommer den typ av kontroller som motionären efterlyser att

än mer intensifieras. Enligt utskottets mening ter det sig mot denna bakgund

inte motiverat att riksdagen gör ett uttalande i frågan. Utskottet avstyrker

motion Fi202 (m).

Redovisning av strukturellt saldo

Redovisningen i finansplanen av det strukturella saldot i statsbudgeten

(avsnitt 1.4) föranleder ingen kommentar från utskottets sida.

Framtida former för budgetering och redovisning av statens verksamhet

Bruttoredovisning och redovisning av socialförsäkringssektorn

Frågan om redovisningen av socialförsäkringssystemets olika delar i

statsbudgeten har aktualiserats vid flera tillfällen. Budgetutredningen (SOU

1973:43) konstaterade (s. 216) att det allmänt sett torde vara av intresse att

redovisningen av socialförsäkringsavgifterna sker samlat över den statliga

budgeten. Avgifterna är av betydelse från inkomstfördelningssynpunkt och har

även ett stabiliseringspolitiskt intresse, anförde utredningen. Att stora delar

av systemet ligger utanför den statliga budgeten försvårar överblicken över

det. Utredningen föreslog därför att en redovisning av hela

socialförsäkringssystemet i informativt syfte skulle ske i en särskild bilaga

till budgetpropositionen.

Liknande synpunkter har framförts av Riksdagens revisorer som föreslagit

(förs. 1988/89:16) att åtgärder borde vidtas för att få fram en mer rättvisande

redovisning och statistik över socialavgifterna. Det gällde såväl redovisningen

i statsbudgeten som publiceringen av statistik på området.

Revisorerna framförde i det sammanhanget också att det är viktigt att

redovisningen av de olika socialförsäkringsformernas ekonomi är fullständig.

Inte bara avgiftsinkomster utan även ränteinkomster och andra viktigare

inkomster liksom utgifter och konto-/fondbehållningar bör tas med.

Redovisningen av den allmänna sjukförsäkringsfonden bör även omprövas.

Revisorerna menade också att möjligheterna att få en klar bild av ekonomin i

socialförsäkringarna försvåras av att den nomenklatur som tillämpas är så

oenhetlig. Den bristande samstämmigheten vid avgränsningen av socialavgifts-

och socialförsäkringsbegreppen i olika redovisningar motiverar en översyn,

ansåg revisorerna.

I en motion (1988/89:Fi37) av Daniel Tarschys (fp), som väcktes med anledning

av revisorernas förslag, hävdades att riksdagen måste få bättre möjligheter att

pröva socialförsäkringssystemets utveckling inom ramen för den ordinarie

budgetbehandlingen. Som exempel nämndes statsbidraget till sjukförsäkringen som

behandlas i socialförsäkringsutskottets budgetberedning endast till den del som

det redovisas som utgift på statsbudgetens utgiftssida, men inte till den del

som det redovisas som underskott på inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto.

Finansutskottet anförde i denna fråga att det är angeläget att enhetliga

principer tillämpas i budgetredovisningen även vad gäller

socialförsäkringsavgifterna. Allmänt vedertagna definitioner bör också användas

för begreppen avgifter, socialavgifter och socialförsäkring. Utskottet delade

också den uppfattning som kommit till uttryck i den nämnda motionen, att

budgetpropositionen bör utformas på ett sådant sätt att en utgift av

socialförsäkringskaraktär som nu redovisas som utgift på inkomsttitel prövas i

sammband med andra utgifter på utgiftsanslag för samma ändamål.

Riksdagen biföll (1988/89:FiU23, rskr. 169) såväl Revisorernas förslag som

motionen.

Budgetpropositionsutredningen fick i uppdrag att beakta vad riksdagen anfört.

I betänkandet Ny budgetproposition (SOU1990:83) redovisade utredningen sina

överväganden. Utredningen anförde att riksdagen och regeringen fattar en rad

beslut om hur de resurser som finns i samhället skall användas. En stor och

betydelsefull del av dessa beslut fattas i samband med att den statliga

budgeten årligen fastställs. Andra sådana beslut fattas formellt utanför den

årliga budgetprocessen men kan ha konsekvenser för budgetanslagen. I själva

verket har en utveckling ägt rum som innebär att en allt mindre del av statens

samlade inkomster och utgifter ingår i statsbudgeten, konstaterade utredningen.

Enligt Budgetpropositionsutredningens beräkningar minskade statsbudgetens

andel av den totala statliga verksamheten från ca 68 % till ca 58 % från 1980

till 1988. Det är inte möjligt, skrev utredningen, att med en enkel skattning

av det här slaget ha en bestämd uppfattning om exakt vilka komponenter som

slagit igenom. Det är emellertid klart att vissa beloppsmässigt stora avlyft ur

budgeten, som bostadslånen, affärsverkens investeringar och studiestödet, har

haft avgörande betydelse.

Utredningen föreslog att följande principiella krav skulle vara

vägledande för socialförsäkringarnas behandling i statsbudgeten. Principerna

har väl så mycket sin grund i en allmän syn på statsbudgetens lämpliga

uppbyggnad som på de speciella förutsättningar som gäller på

socialförsäkringsområdet.

Utgifter över statsbudgeten bör alltid anvisas som anslag på budgetens

utgiftssida eftersom underskott på inkomsttitlar inte blir föremål för

budgetprövning i riksdagen. Omföringar mellan inkomsttitlar bör undvikas.

Specialdestinerade avgifter bör ha egna inkomsttitlar och särredovisas på

statsbudgetens inkomstsida. De kan då stämmas av mot motsvarande information om

utgifterna för resp. ändamål så att det blir klart om avgiftsuttaget stämmer

med behovet. Utgifterna bör beslutas genom anslag på statsbudgetens utgiftssida

precis som andra statliga utgifter.

Benämningar på avgifter som antyder specialdestination bör bara förekomma om

det faktiskt är fråga om specialdestination. Avgifter av annan karaktär bör

slås ihop under en mer allmän benämning.

Om fonder används bör det vara fråga om aktiva fonder med fristående

förvaltning av den typ AP-fonderna och arbetslivsfonden representerar. Fonder

som har karaktär av avräkningskonton bidrar till förvirring om fondbegreppets

innebörd. Passiva fonder bör avvecklas.

Den praktiska konsekvensen av dessa principiella ställningstaganden är att

socialförsäkringsutgifterna, med undantag för ATP, bör behandlas som alla andra

transfereringar i riksdagens budgetberedning och budgetbeslut.

Saldot skulle därigenom påverkas "kvalitativt". Det skulle representera en

större andel av den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande och

därmed i den meningen bli ett mer meningsfullt nyckeltal som underlag för

stabiliseringspolitiska beslut.

I budgetpropositionen förra året (1991/92:100 bilaga 6) anfördes med

anledning av utredningsförslaget att Riksförsäkringsverket (RFV) och

Riksrevisionsverket (RRV) skulle ges i uppdrag att utarbeta förslag till nya

principer för redovisningen i statsbudgeten av socialförsäkringens inkomster

och utgifter. De av Budgetpropositionsutredningen redovisade principerna skulle

vara vägledande för uppdraget.

I årets budgetproposition (1992/93:100 bilaga 6.2) redovisas resultaten av

RFV:s och RRV:s arbete. RFV har därutöver i anslutning till uppdraget utarbetat

ett eget förslag med innebörd att socialförsäkringen ges en mer fristående

finansiell och redovisningsmässig ställning i förhållande till statsbudgeten.

I motion Fi705 av Margit Gennser och Gullan Lindblad (m) tas flera frågor

upp om transfereringssystemen och i synnerhet socialförsäkringen. Motionärernas

utgångspunkt är utvecklingen och sambanden av och mellan systemens olika delar.

Motionärerna har utifrån dessa utgångspunkter olika synpunkter på redovisningen

i statsbudgeten och beslutsunderlaget i allmänhet.

Det är en allvarlig brist i finansplanen och i de olika fackdepartementens

budgetdokument att de inte på ett tillfredsställande sätt redovisar hur

budgetavvikelserna uppkommit, anför motionärerna. Förutom att utgifterna i ett

system bestäms av regelsystemets utformning så påverkas de av sambanden mellan

olika regler och ändringar i olika men närliggande system.

Motionärerna har tagit del av den redovisning som i år fogats till

Socialdepartementets bilaga i budgetpropositionen (bilaga 6.2). Motionärerna

konstaterar att denna är det mest omfattande försöket till redovisning av

socialförsäkringssektorns olika delar som gjorts. Motsvarande redovisning

saknas dock på andra regelstyrda områden som också redovisat avsevärda

kostnadsökningar. Motionärerna anser att redovisningen bör byggas ut i dessa

avseenden.

I motionen kommenteras RFV:s förslag att ge socialförsäkringen en mer

fristående finansiell och redovisningsmässig ställning i förhållande till

statsbudgeten. En renodlad redovisning av detta slag är attraktiv för

socialförsäkringssystemen, anser motionärerna. Kostnader och intäkter för

försäkringen ligger samlade. Vid växande underskott bör åtgärder komma snabbare

än om underskotten hanteras i statsbudgeten och täcks genom växande

statsbidrag. Utvecklingen inom arbetsmarknadsfonden tyder dock på att det

behövs ytterligare mekanismer som snabbt tvingar fram analyser om vilka

faktorer som bringar bidragssystemen i obalans. De redovisningsmetoder som

RFV föreslagit gällande socialförsäkringssystemen bör därför kombineras med

sammanställningar som beskriver sambanden mellan de olika delarna. Systemen

kan tänkas överlappa varandra och påverkas av förändringar i angränsande

system. Motionärerna ger exempel på hur förändringar i ett system kan påverka

andra system. Vidare anser motionärerna att sammanställningar bör göras av

effekterna av genomförda regeländringar under den senaste fem- till

tioårsperioden. Dessutom bör också beteendeförändringar och de ekonomiska

effekterna härav beräknas, dvs. de dynamiska effekterna av förändringar i

systemen. Enligt motionärerna skulle RFV:s modell kompletterad på detta sätt

kunna bidra till den svåra saneringen av ett alltmer ekonomiskt betungande

socialförsäkringssystem.

Utskottet anser liksom tidigare att stora fördelar avseende överblick och

möjligheter för riksdagen att agera skulle uppnås om socialförsäkringssystemens

olika dela redovisades mer konsekvent och enhetligt över statsbudgeten. De

brister och svårigheter som påpekats av riksdagens revisorer, i motionen

1988/89:Fi37 av Daniel Tarschys samt av budgetpropositionsutredningen med

instämmande av finansutskottet består alltjämt. Den redovisning som lämnas i

budgetpropositionens bilaga 6.2 är värdefull som information till riksdagen om

omfattningen och utvecklingen av de olika socialförsäkringssystemen. I likhet

med vad som anförs i motion Fi705 (m) anser utskottet att det skulle vara

värdefullt om redovisningen kunde utvidgas till att omfatta sambanden mellan

olika system och regelförändringarnas effekter på systemets kostnader. Att

belysa systemens dynamiska effekter på samhällsekonomin är naturligtvis också

intressant men därvid blir sannolikt metodproblemen betydande. Det är därför

kanske snarare en uppgift för särskilda utredningar som t.ex.

långtidsutredningarna eller för den samhällsvetenskapliga forskningen.

När det gäller redovisningen mot statsbudgeten vill utskottet dock framhålla

att utförliga och informativa redovisningar till riksdagen inte kan ersätta en

korrekt och rättvisande redovisning över statsbudgeten. Det är som påtalats

tidigare inte rimligt att riksdagen, i form av ett anslagsbeslut, endast tar

ställning till 15 % av sjukförsäkringens utgifter men inte prövar eventuellt

uppkommande underskott för sjukförsäkringen. Hittills har dessa täckts direkt

från en inkomstpost på budgetens inkomstsida utan ställningstagande från

riksdagens sida. Finansutskottet delar således uppfattningen att utgifter över

statsbudgeten skall redovisas över anslag på statsbudgetens utgiftssida,

omföringar mellan inkomsttitlar och mellan inkomster och utgifter

(nettoredovisning) bör undvikas samt att lagstadgade socialavgifter bör ha egna

inkomsttitlar.

Riksdagen godkände hösten 1992 vissa riktlinjer för sjuk- och

arbetsskadeförsäkringen som innebär att dessa skall flyttas ut ur

statsbudgeten. Arbetsmarknadens parter bör enligt beslutet ges ansvaret för

försäkringarna. Genom att sjuk- och arbetsskadeförsäkringen flyttas ut från

statsbudgeten kommer verksamheten att bedrivas i ett system där underskott inte

är möjliga. Villkoren måste anpassas till de ekonomiska förutsättningarna.

Inledningsvis kommer finansieringen att ske med statsbidrag men dessa kommer

att avta i takt med att annan finansiering tillkommer.

Utskottet anser att ett viktigt kriterium för att flytta viss verksamhet vid

sidan av budgeten är, som vid nyssnämnda beslut, att underskott i princip inte

skall vara möjliga. Utskottet är därför mycket tveksamt till RFV:s förslag till

att generellt ge socialförskringssektorn en från statsbudgeten mer fristående

ställning. Det kan som utskottet tidigare påpekat leda till att underskott som

uppkommer finansieras genom en nettoredovisning eller upplåning vid sidan av

statsbudgeten utan att riksdagen får tillfälle att ta ställning till hur

verksamheten skall finansieras. Nödvändiga förändringar i regelsystemen

försenas därmed. Utvecklingen av arbetsskadeförsäkringen,

lönegarantiverksamheten och arbetsmarknadsfonden är exempel på detta.

Av finansplanens avsnitt om Framtida former för budgetering och redovisning

av statens verksamhet (Statsbudgeten och särskilda frågor, avsnitt 1.6) framgår

att regeringen är väl medveten om de brister som nuvarande former för

budgetering och redovisning har. I propositionen sägs att det krävs ett

omfattande utvecklingsarbete för att bl.a. precisera principer för den

konsoliderade och fullständiga statliga redovisningen och hur den skall göras

operativ i budgettermer samt preciseras för riksdagen. Utskottet vill starkt

betona värdet av att det uvecklingsarbete som planeras kommer till stånd.

Utskottet förutsätter att detta arbete kommer att redovisas successivt och att

riksdagen därvid får tillfälle att ta ställning till den fortsatta

inriktningen.

Några ytterligare åtgärder med anledning av vad som anförs i motion Fi705 (m)

anser inte utskottet motiverade. Motionen avstyrks därför av utskottet.

Redovisning av investeringar i statsbudgeten

I motion Fi701 av Elving Andersson (c) föreslås en uppdelning av

statsbudgeten i en drift- och en kapitalbudget. I den nuvarande formen för

statsbudgeten blandas utgifter för investeringar och utgifter för drift samman

på ett olyckligt sätt. Utgifter för investeringar finansieras på samma sätt som

löpande utgifter. I ett kärvt budgetläge finns risk för att utgifter för

investeringar skjuts på framtiden trots att de kan leda till stora

samhällsekonomiska vinster, skriver motionären.

Även i motion Fi717 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) förordas

en uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en kapitalbudget. Förutom de

skäl för en uppdelning som redovisas i föregående motion påpekas skillnaden i

finansiering av investeringar och driftutgifter. Att finansiera långsiktigt

räntabla investeringar med lån är enligt motionärerna både riktigt och

välmotiverat, medan driftutgifter i princip bör finansieras med löpande

inkomster.

Motionärerna tar också upp frågan om riksdagens inflytande över statliga

investeringar som är av stort samhällsintresse. Dessa investeringar bör

underställas riksdagen för prövning vad gäller omfattning, inriktning och

finansiell ram. Detta sker enligt motionärerna enklast genom att utgifterna för

dessa tas upp på statsbudgeten på en kapital- eller investeringsbudget.

Även i motion Fi704 av Margit Gennser och Sonja Rembo (m) hävdas att det

är väsentligt att i vissa sammanhang behandla investeringar och

kapitalkostnader på ett annat sätt än driftkostnader. Beslutsfattandet om

kapitalinvesteringar under lågkonjunktur skulle sannolikt få en mer långsiktigt

ekonomiskt rationell utformning, om en eventuell investering inte endast

behandlades som en utgift i den aktuella beslutssituationen utan också

utvärderades med hänsyn till den framtida nyttan -- de framtida intäkterna --

som investeringarna skulle ge upphov till. Beslutsunderlaget bör i högre grad

koncentreras på för- och nackdelar av tidigareläggning av investeringar.

I den socialdemokratiska partimotionen Fi203 (yrkande 7) kritiseras i

allmänna ordalag budgetförslagets utformning. Budgeten bör utformas med större

överblickbarhet och konsekvens, anför motionärerna.

I finansplanen tas frågan om en uppdelning av utgifterna i drift- och

investeringsutgifter upp i anslutning till en redovisning av statsutgifternas

förmögenhetseffekter (Statsbudgeten och särskilda frågor, avsnitt 1.5). I denna

görs en uppdelning av statsbudgeten och den statliga verksamhetens utgifter på

löpande drift i form av resultat i företagsekonomiska termer samt i

investeringar. För närvarande finns varken någon sammanhållen

förmögenhetsredovisning med balans- och resultaträkningar för hela den statliga

verksamheten eller någon förmögenhetsredovisning som kan användas i

budgetarbetet. Fr.o.m. redovisningen av budgetåret 1993/94 kommer myndigheterna

att upprätta fullständiga årsredovisningar. RRV utvecklar för närvarande en

modell för konsolidering av dessa för att ta fram redovisning för hela staten.

Den redovisning som lämnas i finansplanen om statsutgifternas

förmögenhetseffekter är värdefull och bör kunna utvecklas ytterligare.

Utskottet ser emellertid inte denna typ av redovisning som en lösning på

problemen av vad som skall tas upp på statsbudgeten och hur det bör ske. I

likhet med vad som anförs i motion Fi704 (m) anser finansutskottet att de

redovisningstekniska problemen snarare hänger samman med att statsbudgeten

skall utgöra ett styrinstrument på olika nivåer, varför det knappast kan finnas

en redovisningsmetod som kan tillfredsställa de olika behoven.

Investeringar i vägar och järnvägar finansieras traditionellt genom årliga

anslag på statsbudgeten. Utgångspunkten för vilka investeringar som skall göras

är de gällande tioåriga investeringsplanerna för investeringar i riksvägar,

stomjärnvägar och länstrafikanläggningar. De årliga investeringsanslagen har

sedan slutet av 1980-talet varit ca 4,6 miljarder kronor per år.

Riksdagen beslutade år 1991 att inrätta ett anslag för investeringar i

trafikens infrastruktur. Anslaget skulle främst användas för större

sammanhållna projekt av nationell betydelse som gagnar tillväxten och miljön

och storstadsregionernas trafiksystem. Riksdagen anvisade 10 miljarder kronor

till anslaget men utlovade att en påfyllnad med ytterligare 10 miljarder kronor

skulle ske senare. För resten av 1990-talet angav riksdagen en planeringsram på

20 miljarder kronor.

I syfte att möta lågkonjunkturen och minska arbetslösheten har riksdagen vid

två tillfällen, i december år 1991 och juni år 1992, beslutat om extra medel

till transportsektorn. I december 1992 beslutade riksdagen att anslå

ytterligare 1,5 miljarder kronor för åtgärder på länsvägar i skogslänen.

I årets budgetproposition (Kommunikationsdepartementet, bilaga 7) föreslås en

ny finansieringsmodell för investeringar i vägar, järnvägar (inkl. eldrifts-

och telenätsutrustning) och kollektivtrafikanläggningar. De skall enligt

förslaget finansieras genom lån som tas upp i Riksgäldskontoret. För att

finansiera räntor och amorteringar kommer ett särskilt kapitalkostnadsanslag

att inrättas. En total investeringsram och en låneram kommer att fastställas

för investeringar i vägar, järnvägar och kollektivtrafikanläggningar för

perioden 1994--2003. Utöver ordinarie investeringar kommer ytterligare

investeringar för 30 miljarder kronor att göras, varav 10 miljarder kronor

avser redan fattade beslut. Förslag kommer senare i vår att lämnas till hur

resurserna skall fördelas mellan Vägverket och Banverket.

Som skäl för att införa en ny finansieringsmodell anförs att flera mycket

angelägna investeringar inte har gått att finansiera inom hittills anslagna

ramar. I finansplanen sägs att genom en övergång till lånefinansiering kan

investeringsnivån höjas ytterligare.

Som utskottet redovisat i ett yttrande till TU (1987/88:FiU3y) innebär en

övergång till att finansiera investeringar med lån i Riksgäldskontoret (RGK)

eller på kapitalmarknaden inte att det skapas något ökat realt utrymme som gör

det möjligt att öka investeringarna i samhället. Att finansiera statliga

investeringar genom lån i RGK i stället för över anslag skapar inte heller

något ökat finansiellt utrymme. Även finansieringen via anslag innebär, i den

mån inte statsinkomsterna räcker till, att lån upptas i RGK. Utskottet delar

således inte uppfattningen att en finansiering av infrastrukturinvesteringar

med lån i RGK skulle göra det möjligt att höja investeringarna utöver vad en

finansiering över anslag skulle innebära. Däremot kan en sådan ordning påverka

vilket inflytande riksdagen får över besluten om infrastrukturinvesteringarna.

Enligt regeringens förslag skulle på statsbudgeten endast tas upp ett

kapitalkostnadsanslag som skulle belastas med räntor och amorteringar på

upptagna lån. Ett ställningstagande från riksdagens sida till omfattningen av

ett eller flera kapitalkostnadsanslag kan inte ersätta ett inflytande över

investeringarnas omfattning. Belastningen på kapitalkostnadsanslaget kommer att

bestämmas genom en mekanisk framräkning baserad på gjorda investeringar. Det

anslaget kan riksdagen i detta skede inte påverka. Ställningstagandet till

kapitalkostnadsanslaget blir därför ointressant ur beslutssynpunkt.

Att periodisera utgifterna över investeringens beräknade livslängd, som ett

kapitalkostnadsanslag i viss mening kan sägas innebära, kan var värdefullt ur

andra synvinklar, t.ex. för att kunna bedöma den statliga sektorns

resursförbrukning. En förutsättning härför är emellertid att en sådan

periodisering kan göras på någorlunda objektiva grunder. Det är angeläget att

redovisningsprinciper utvecklas i enlighet med vad som brukar betecknas som god

redovisningssed. Ändringar av principer får omedelbart genomslag på

budgetsaldot och bör därför undvikas. I det gamla systemet med en uppdelning av

statsbudgeten i en drift- och en kapitalbudget avskrevs investeringar direkt

till den del de inte kunde förväntas ge monetär avkastning. Det innebar att de

till denna del finansierades över driftbudgeten med löpande inkomster. Endast

den del av investeringarna som kunde beräknas ge monetär avkastning fick tas

upp på kapitalbudgeten och därigenom lånefinansieras. Den gamla drift- och

kapitalbudgeten hade som utskottet ser det vissa förtjänster i dessa avseenden

men även vissa svagheter. Den var framför allt svåröverskådlig och

ofullständig.

De nu redovisade principerna för uppdelningen på en drift- och en

kapitalbudget har sin motsvarighet i den företagsekonomiska

redovisningskonventionen. Enligt denna konvention får ett företag inte redovisa

en investering som tillgång om avkastningen från investeringen inte tillfaller

företaget. De framtida inkomsterna från många statliga investeringar tillfaller

emellertid inte staten direkt utan andra samhällssektorer.

I själva verket är den kanske viktigaste orsaken till att viss verksamhet kan

bedrivas på ett samhällsekonomiskt mer effektivt sätt i offentlig regi än i

privat regi att inkomsterna från verksamheten inte tillfaller ägaren utan

sprids i samhället. Verksamheter som karaktäriseras av sådana svårigheter för

ägaren att -- på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt -- få betalning för

tillhandahållna tjänster brukar i ekonomisk teori benämnas kollektiva tjänster.

Det anförda, som påpekas i finansplanen, visar att den företagsekonomiska

redovisningskonventionen inte i alla delar är lämplig att använda för statlig

verksamhet.

Investeringar i staten är av två huvudtyper. Dels är investeringar

insatsresurser -- produktionsfaktorer -- för att myndigheterna skall kunna

bedriva sin verksamhet (lokaler, datorer, telefonväxlar etc.), dels är

investeringar resultat av vissa myndigheters verksamhet som skall utnyttjas

av andra än producenten/myndigheten (vägar, järnvägar, telefonväxlar, skyddsrum

etc.).

För myndigheter med förvaltningsanslag kan en modell vara att finansiera

investeringar som utgör insatsresurser i myndigheterna med lån och låta

kapitalkostnaderna belasta förvaltningsanslaget. Ett sådant system föreslås i

årets finansplan. Utskottet återkommer till detta. Kapitalkostnaderna i ett

sådant system minskar myndigheternas framtida utrymme för löpande utgifter.

Myndigheterna får möjlighet att på ett rationellt sätt bedöma investeringarnas

värde mot löpande utgifter, eller annorlunda uttryckt, myndigheterna får ta de

ekonomiska konsekvenserna av sina investeringsbeslut. Detta resonemang är

emellertid inte tillämpbart på infrastrukturinvesteringar, där den förväntade

avkastningen inte tillfaller staten i form av inkomster. Av större betydelse

är här den samhällsekonomiska bedömningen som kan göras av investeringens

värde. Finns det resurser tillgängliga för att öka investeringarna? Vilka blir

effekterna på samhällsekonomin i övrigt? Det är frågor som inte kan bedömas och

avgöras inom en enskild myndighet eller ett verk.

Finansutskottet yttrade sig våren 1988 över proposition 1987/88:50 om

trafikpolitiken på 1990-talet (1987/88:FiU3y). I yttrandet skrev ett enigt

finansutskott följande:

Utskottet anser inte att det finns skäl att ändra de principer som slogs fast

av 1984/85 års riksdag. För att ett affärsverk skall få finansiera

investeringar vid sidan av statsbudgeten direkt via riksgäldskontoret bör

liksom hittills gälla att full förräntning kan påräknas på investeringen. För

de investeringar där detta inte gäller bör finansieringen liksom hittills ske

via anslag på statsbudgeten. I de fall ett affärsverk medges rätt att låna i

riksgäldskontoret bör det ske inom en angiven ram. En upplåning som sker på

detta sätt skall på lämpligt sätt rapporteras och redovisas som statsskuld för

att överblicken och rapporteringen av den totala statsskulden inte skall

försvåras.

Utskottet uttryckte förståelse för de motiv som anförts för att införa andra

finansieringsformer för investeringar än via anslagsmedel. Det är emellertid

viktigt, anförde utskottet, att i detta sammanhang beakta de krav som

riksdagen ställer beträffande möjligheter till inflytande och överblick.

Utskottet har alltjämt samma uppfattning och anser sammanfattningsvis att

investeringar i infrastruktur bör anvisas över anslag på statsbudgeten. En

finansiering över anslag kan väl förenas med utformning av planeringsramar

eller investeringsbemyndiganden som gör det möjligt att långsiktigt planera

verksamheten. Det kan dock finnas skäl att överväga andra budget- och

redovisningsformer för denna typ av investeringar. Det är i vissa sammanhang

väsentligt att behandla investeringar och kapitalkostnader på ett annat sätt än

driftkostnader.

Utskottet är inte berett att tillstyrka att en drift- och en kapitalbudget

åter införs, men anser att frågan om hur investeringarna i infrastruktur skall

finansieras, budgeteras och redovisas bör övervägas ytterligare.

Utskottet förutsätter att regeringen i det fortsatta arbetet med dessa frågor

uppmärksammar de problem utskottet här påtalat. Motionerna behöver därför inte

föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Motionerna Fi203 (s) yrkande 7,

Fi701 (c), Fi704 (m) och Fi717 (nyd) yrkandena 1 och 2 avstyrks därför av

utskottet.

Statsutgifternas förmögenhetseffekter

Redovisningen i finansplanen av statsutgifternas förmögenhetseffekter

föranleder inte något uttalande från utskottets sida utöver vad utskottet

redovisat ovan.

Lån till investeringar för förvaltningsmyndigheters anläggningstillgångar

Budgetåret 1991/92 infördes på försök för vissa myndigheter möjlighet att

låna i riksgäldskontoret (RGK) för att finansiera investeringar i ADB- och

kommunikationsutrustning. I årets budgetproposition föreslås att lån i RGK

införs fr.o.m. budgetåret 1993/94 som generell metod för finansiering av de

statliga myndigheternas samtliga investeringar i anläggningstillgångar för

förvaltningsändamål. En förutsättning är att myndigheten upprättar fullständig

tillgångsredovisning och bokslut enligt bokföringsförordningen enligt dess

lydelse fr.o.m. 1 juli 1991. Samtliga förvaltningsmyndigheter bedöms kunna

uppfylla dessa redovisningskrav fr.o.m. budgetåret 1993/94. Regeringen föreslås

besluta om en låneram för resp. myndighet och prövar myndigheternas

investeringsverksamhet inom ramen för den ordinarie budgetprövningen. Låneramen

skall avse den totala skuld som en enskild myndighet får ha till RGK.

Lånevillkoren bestäms av RGK på marknadsmässiga grunder. RGK aviserar räntor

och amorteringar halvårsvis. Amorteringstiden bör i normalfallet motsvara

tillgångens ekonomiska livslängd.

Regeringen föreslås i propositionen inhämta riksdagens bemyndigande att

disponera ett låneutrymme i RGK för att fiansiera myndigheternas investeringar

i anläggningstillgångar för förvaltningsändamål. Låneutrymmet definieras som en

låneram som avser den totala skuld till RGK som regeringen genom myndigheterna

sammanlagt får ikläda sig. För att kunna möta oförutsedda behov bör låneramen

även inrymma ett belopp som ställs till regeringens disposition. Det i belopp

preciserade bemyndigandet föreslås gälla tills vidare. Regeringen förutsätts

återkomma till riksdagen när behov av justering av låneramen föreligger.

Regeringen begär i propositionen riksdagens bemyndigande att uppta lån i RGK

intill ett sammanlagt belopp av 4,5 miljarder kronor.

Regeringen avser att lämna en årlig redovisning till riksdagen som visar

utnyttjat låneutrymme föregående år, tilldelat låneutrymme det pågående

budgetåret och beräknat lånebehov för det kommande budgetåret fördelat på resp.

departementsområde.

Utskottet anser att den föreslagna finansieringsmodellen för investeringar i

anläggningstillgångar för förvaltningsändamål bör kunna fungera väl för

förvaltningsmyndigheterna. Amorteringstiden bör dock aldrig sättas så att den

överstiger tillgångens beräknade ekonomiska livslängd. Vad gäller

lånebemyndiganden anser utskottet, i likhet med vad

budgetpropositionsutredningen föreslog, att som generell princip bör gälla att

dessa skall bestämmas till ändamål, tid och belopp. Regeringen föreslår att det

till beloppet preciserade bemyndigandet skall gälla tills vidare och att

regeringen när behov av justering av låneramen föreligger skall återkomma till

riksdagen med ett sådant förslag. Utskottet kan acceptera den av regeringen nu

föreslagna ordningen och tillstyrker att regeringen bemyndigas besluta om lån i

RGK för det angivna syftet upp till ett belopp av 4,5 miljarder kronor, men

anser att när behov uppkommer om en utvidgning av ramen bör regeringen pröva om

en modell med årliga bemyndiganden kan tillgodose det önskade syftet. Riksdagen

får därigenom i samband med budgetprövningen möjlighet att bättre överblicka

det samlade statliga lånebehovet för nästkommande budgetår.

Utformningen av budgetpropositionen

I motion Fi203 kritiserar Socialdemokraterna regeringen för att den

tidigare kraftigt felbedömt omfattningen av budgetunderskottet under

innevarande år. Den budgetproposition som regeringen lagt fram finner

motionärerna vara uppseendeväckande i sin bristfällighet. Trots att den

statsfinansiella situationen dramatiskt avviker från det budgetförslag som

lades fram för ett år sedan har regeringen inte lämnat riksdagen någon rimlig

förklaring till faktorerna bakom den statsfinansiella krisen, hävdar

motionärerna. De kräver därför att regeringen snarast återkommer till riksdagen

med en mer genomarbetad redovisning av det statsfinansiella saldot (yrkande 6).

Utskottet får med anledning härav anföra följande. Under det senaste

decenniet har i stort sett varje år det slutliga budgetutfallet kraftigt

avvikit från de bedömningar som gjordes när resp. budgetförslag ursprungligen

presenterades i budgetpropositionen. Innevarande budgetår skiljer sig inte från

detta mönster. Däremot är skillnaden mellan det underskott som nu förutses och

de uppskattningar som gjordes ett år tidigare osedvanligt stora. I förra årets

budgetproposition beräknades underskottet för innevarande budgetår till 70,8

miljarder kronor. Nu antas samma underskott komma att uppgå till 198,3

miljarder kronor.

Självfallet är det otillfredsställande när det slutliga utfallet på detta

sätt kraftigt avviker från de ursprungliga bedömningarna. Under tioårsperiodens

första del berodde avvikelserna framför allt på att statsbudgetens inkomster

regelmässigt underskattades. Därefter har bilden varit något mer splittrad.

Ökningen av budgetunderskottet med 127,5 miljarder kronor under innevarande

budgetår beror på en kombination av att inkomsterna försvagats samtidigt som

utgiftsbehoven ökat till följd av bl.a. ökade ränteutgifter, ökade

arbetsmarknadspolitiska insatser, ökade kostnader för flyktingmottagning samt

stödet till bankväsendet.

Utskottet har tidigare kommenterat de båda nya analysmetoder som för första

gången redovisas i årets finansplan och vars syfte är att ge en mer inträngande

bild av de faktorer som styr budgetutvecklingen. I den ena metoden bedöms från

mikronivå hur stor del av budgetunderskottet som är konjunkturellt resp.

strukturellt betingat. Enligt den andra metoden görs motsvarande analys utifrån

en makroansats.

Utskottet kan självklart hålla med motionärerna om att det är önskvärt att

regeringen ger en så fullständig och allsidig bild som möjligt av sitt

budgetalternativ. För egen del har utskottet så sent som våren 1992

(1991/92:FiU34) påtalat behovet av en annorlunda redovisning av den särskilda

budgetposten Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto. Utskottet har i det

sammanhanget sett det som önskvärt att man gör åtskillnad mellan tillkommande

inkomster och tillkommande utgifter, eftersom den nuvarande nettoredovisningen

förvirrar begreppen och försvårar möjligheterna till analyser. Mot bakgrund av

vad föredragande statsrådet framhåller i finansplanen i anslutning till denna

budgetpost vill utskottet slå fast att det alltjämt framstår som önskvärt med

en sådan uppdelning.

Emellertid kan utskottet inte instämma i den allmänna kritik som motionärerna

framför mot regeringens sätt att redovisa sitt budgetförslag. Utskottet finner

kritiken vara starkt överdriven och anser för egen del att det inte finns

anledning för regeringen att återkomma i frågan på det sätt motionärerna begär.

Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi203 (s) yrkande 6.

I motion Fi712 begär Lars Biörck (m) klarare information om statens

utgifter i budgetpropositionen. Motionären hänvisar till finansplanens bilaga

1.2 där ett sammandrag av Riksrevisionsverkets inkomstberäkning återges. Den

där återgivna tabellen har, anser motionären, en lämplig nivå, och den har

jämförande kolumner med värden från tidigare års budgetar och resultatutfall.

Ett motsvarande tabellverk över statens utgifter bör tas in i kommande

budgetar, anser motionären.

Utskottet får med anledning härav anföra följande. Budgetpropositionens

huvuddokument utgörs av ett tabellverk i vilket statsbudgetens samtliga

inkomsttitlar och anslagsposter finns uppförda. Uppgifterna avser endast det

väntade utfallet på resp. post under det kommande budgetåret. Någon jämförelse

bakåt i tiden av det slag motionären efterlyser görs inte i detta sammanhang.

Det görs däremot i anslutning till att resp. anslag redovisas i de olika

departementens bilagor till budgetpropositionen. Där återges dels hur stor

anslagsförbrukningen har varit under det senast avslutade budgetåret, dels

vilket belopp riksdagen anvisat på anslaget under det aktuella budgetåret, dels

hur stort belopp regeringen föreslår skall anvisas för efterföljande budgetår.

Utskottet vill också erinra om att Riksrevisionsverket flera gånger årligen

gör prognoser över budgetutfallet och att dessa prognoser innehåller olika

typer av tabellsammandrag som belyser utvecklingen på resp. anslag. Efter varje

avslutat budgetår redovisar Riksrevisionsverket också statsbudgetens utfall i

tämligen detaljerade tabellsammanställningar.

Med hänsyn härtill finner utskottet det inte påkallat med någon utbyggd

tabellredovisning av statsbudgetens utgifter. Utskottet avstyrker motion Fi712

(m).

Statliga garantier

Redovisningen i finansplanen av verksamheten med statliga garantier m.m. för

budgetåret 1991/92 (avsnitt 1.7) föranleder inte något uttalande från

utskottets sida.

Översyn av kommunernas ekonomi och begränsning av rundgången i ekonomin

I den socialdemokratiska partimotionen Fi203 (s) yrkande 9 kräver

motionärerna att en parlamentarisk beredning skall tillsättas med uppgift bl.a.

att presentera en klarläggande översyn av kommunernas ekonomi och lägga fram

förslag till begränsning av den skadliga rundgången i ekonomin.

Enligt motionärerna kommer utrymmet för en expansion av de kommunala

utgifterna under lång tid framöver att vara starkt begränsat. En effektiv

användning av skattemedel och andra resurser är därför nödvändig. I motionen

erinras om att Socialdemokraterna i samband med de kommunalekonomiska besluten

1992 avvisade regeringens förslag att fr.o.m. 1993 dra in 7,5 miljarder från

kommunerna och landstingen. Genom denna åtgärd, sägs det, ökar den finansiella

rundgången eftersom neddragningen innebär att en del av budgetunderskottet

vältras över på kommunsektorn. Detta leder i sin tur till stor del till ökad

arbetslöshet, vilket ökar statens utgifter via A-kassorna och

arbetsmarknadsfonden.

Finansutskottet vill erinra om att riksdagen så sent som i december månad

1992 avvisade ett motsvarande krav från socialdemokratiskt håll (prop.

1992/93:50, bet. FiU1). Enligt utskottets då intagna ståndpunkt var minskningen

av statsbidragen ett nödvändigt sparkrav på kommunsektorn. Inte heller ansåg

utskottet det motiverat att tillsätta en utredning med de föreslagna

uppgifterna.

Utskottet är för sin del väl medvetet om att arbetslösheten innebär

omfattande finansiella konsekvenser för den offentliga sektorn i form av såväl

minskade skatteinkomster som ökade bidrag. Detta är särskilt märkbart i samband

med en djup konjunkturnedgång av det slag som vi nu upplever. Samtidigt måste

sådana strukturella förändringar vidtas som långsiktigt är nödvändiga. Det är

inte minst mycket angeläget att den kommunala verksamheten utvecklas på ett

sätt som är förenligt med samhällsekonomisk balans.

Utskottet vill samtidigt understryka att det givetvis är väsentligt att

fortlöpande analysera bl.a. de statsfinansiella nettoeffekterna av besparingar

i olika transfereringssystem eller försäkringssystem. En liknande fråga som nu

tas upp när det gäller kommunsektorn har aktualiserats i motion Fi705 av Margit

Gennser och Gullan Lindblad (m) gällande effekterna av besparingar i

sjukförsäkringen. Utskottet utgår från att dessa och likartade frågeställningar

är föremål för uppmärksamhet inom regeringskansliet och att regeringen när så

bedöms lämpligt redovisar resultaten till riksdagen.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi203 (s)

yrkande 9.

Styrning av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna för

myndigheterna

Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader

Riksdagen godkände vid behandlingen av finansplanen förra året vissa

riktlinjer beträffande ramar för myndigheternas förvaltningskostnader (prop.

1991/92:100, bet. FiU20, rskr. 128--129). Riktlinjerna innebär att en ram för

myndigheternas samlade förvaltningsutgifter och inte endast för enskilda

resursslag läggs fast. I årets finansplan anges tre huvudsakliga syften med de

nya budgeteringsprinciperna.

Det första syftet är att myndigheternas verksamhet skall prövas som en

helhet och att anslagsnivån är ett uttryck för beslutad och förväntad

ambitionsnivå i verksamheten. Ett särskilt utrymme beräknas som skall användas

för att möta kostnadsökningar för samtliga resursslag under löpande

verksamhetsår. Utrymmet kommer att ligga som en permanent buffert i

myndighetens anslag.

Det andra syftet med nya principer för statsmakternas budgetering är att

den allmänna prisutvecklingen inom den konkurrensutsatta sektorn skall utgöra

utgångspunkt vid fastställandet av kompensationen för kostnadsutvecklingen inom

samtliga resursslag. Härigenom uppnås en stabilitet och långsiktighet i

kompensationen och en följsamhet mot den övriga ekonomin.

Det tredje syftet är att klart skilja statsmakternas ansvar inom ramen

för den statliga budgetprocessen från frågor som det ankommer på staten som

arbetsgivare att förhandla om i likhet med andra parter på arbetsmarknaden.

Statsmakterna bör avstå ifrån att direkt reglera priser på enskilda varor och

tjänster, så även i fråga om löner, anförs det i propositionen. Som

arbetsgivare inom det statliga området bör statsmakterna därför endast ange

allmänna arbetsgivarpolitiska riktlinjer. Statsmakterna måste således avstå

ifrån att försöka tillgodose sitt arbetsgivarintresse genom att via

budgetpolitiken bedriva inkomstpolitik på det statliga avtalsområdet.

De nya budgeteringsprinciperna bör enligt föredragande statsrådet tillämpas

på samtliga myndigheter, oavsett anslagstyp.

I propositionen (bilaga 8 Finansdepartementet) lämnas förslag till en ny

utformning av statens centrala arbetsgivarorganisation. Det innebär att Statens

arbetsgivarverk ombildas till en myndighet som finansieras med avgifter från de

anslutna myndigheterna. Arbetsgivarorganisationen får i och med denna

konstruktion en i förhållande till regeringen mer självständig ställning. På

detta sätt skapas enligt föredragande statsrådet förutsättningar för en

självständig statlig arbetsgivarorganisation som på ett mer jämbördigt sätt kan

samverka med andra arbetsgivarorganisationer på arbetsmarknaden. De

statsanställdas organisationer får då också en enda tydlig motpart. Det är

enligt föredraganden viktigt att myndigheterna och arbetstagarorganisationerna

tar på sig ett fullt ansvar för alla typer av kostnader som följer av ett

avtal. Endast de s.k. huvudavtalen och MBA-R kommer att underställas

statsmakterna för godkännande. Övriga kollektivavtal som

arbetsgivarorganisationen sluter bör inte behöva slutas under förbehåll av

riksdagens och regeringens godkännande.

Finansmakten kommer med den föreslagna ordningen att utövas på ett bättre

sätt än i dag, anför föredragande statsrådet, nämligen genom i förväg

fastställda ramar för förvaltningskostnaderna och ett direkt ställningstagande

till myndigheternas anslag i statsbudgeten, utan att dessa i efterhand räknas

upp på grundval av träffade avtal. Om systemet med tydliga ramar för

myndigheternas förvaltningskostnader införs, behöver avtalen inte längre

träffas med förbehåll för riksdagens och regeringens godkännande.

Utskottet har inget att erinra mot den utformning av ramar för myndigheternas

förvaltningskostnader som redovisas i finansplanen. Det är värdefullt att resp.

myndighet så tidigt som möjligt känner till den ekonomiska ramen i dess helhet

inför ett aktuellt budgetår. Därigenom ökar myndigheternas möjligheter att

förbereda och vidta åtgärder för att kunna uppnå de av statsmakterna uppställda

målen för verksamheten. Inom de angivna ramarna bör myndigheterna ges stora

finansiella friheter. De produktivitetsvinster som kan frigöras i verksamheten

får disponeras av myndigheterna. Beslut om effektivisering skall i så hög

utsträckning som möjligt kunna fattas av myndigheterna själva inom givna

ekonomiska ramar, utan att statsmakternas godkännande behöver inhämtas. Det är

dock angeläget att slå fast att förändringar i verksamheternas inriktning eller

omfattning på sedvanligt sätt måste underställas riksdagen.

Finansutskottet delar föredragandens uppfattning att med det föreslagna

systemet -- med i förväg fastställda ramar för myndigheternas

förvaltningskostnader och ett direkt ställningstagande till myndigheternas

anslag i statsbudgeten -- kommer riksdagens finansmakt att kunna utövas bättre

än med nuvarande ordning. Behovet av att sätta av särskilda poster i

budgetförslaget i form av särskilda täckningsanslag för löner kommer att

bortfalla i takt med att myndigheterna inordnas i systemet. Stadgandet i 9 kap.

11 § regeringsformen om finansutskottet och dess rätt att på riksdagens vägnar

godkänna avtal i frågor rörande anställningsvillkor för statens arbetstagare

bör således kunna tas bort. Det får ankomma på regeringen att återkomma med

förslag härom. Ändringar i regeringsformen bereds i riksdagen av

konstitutionsutskottet.

I motion Fi707 av Inga-Britt Johansson och Anders Nilsson (s) hävdas att

det nya systemet med ramar för förvaltningskostnader påverkar förutsättningarna

för förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisationer. Det är

viktigt, anför motionärerna, att ramanslagstekniken kan fungera utan att

samtidigt hindra den fria förhandlingsrätten på det statliga området.

Regeringen måste snarast klara ut med de centrala fackliga organisationerna

formerna för hur förhandlingarna skall genomföras utan inskränkningar i den

fria förhandlingsrätten.

Utskottet vill med anledning härav anföra att det är de centrala parterna på

den statliga arbetsmarknaden som liksom tidigare ansvarar för lönebildningen i

fria förhandlingar. Beslut om konfliktåtgärder sker i likhet med vad som gäller

i dag centralt. De centrala parterna har möjlighet att centralt besluta att

delegera förhandlingarna men inte konflikträtten till lokal nivå. Skillnaden

för parterna i och med de nya budgeteringsprinciperna är att de redan vid

ingången av förhandlingarna vet att den budgetkompensation myndigheterna kommer

att få baseras på lönekostnadsutvecklingen inom den konkurrensutsatta sektorn

oavsett vad de statliga avtalen kostar. Principerna innebär att alla kostnader

skall finansieras inom det fastställda utrymmet, inkl. eventuella avtal som

medför att kostnaden för centralt framförhandlade åtgärder förs upp på

statsbudgeten. Kostnaden för sådana åtgärder kommer att räknas av mot utrymmet.

Några åtgärder med anledning av vad som anförs i motion

Fi707 (s) är enligt utskottet inte påkallade. Motionen avstyrks.

Finansiell styrning

Riksdagen begärde hösten 1992 att regeringen för riksdagen skulle redovisa de

hittillsvarande erfarenheterna av den nya budgetprocessen samt redovisa förslag

till eventuell modifiering av budgetrutinerna (bet. 1992/93:FiU4, rskr. 29). En

redogörelse av det slag som riksdagen begärde lämnas nu i finansplanen.

Regeringen informerar i anslutning därtill om ett antal åtgärder som vidtagits

eller som övervägs inom området finansiell styrning.

Arbetet med den nya budgetprocessen bygger på riktlinjer som riksdagen

fastställde i anslutning till behandlingen av 1988 års

kompletteringsproposition. Riktlinjerna innebär bl.a. att statsmakterna bör

ange mål och inriktning av verksamheten, att förutsättningar måste skapas för

en fördjupad analys och bättre styrning av verksamhetens inriktning samt att

kraven på redovisning, uppföljning och utvärdering måste skärpas. Ett centralt

inslag i den förändrade budgetprocessen var att en fördjupad redovisning och

prövning skulle ske vart tredje år. På myndighetsnivå innebär den nya

styrningsfilosofin att myndigheterna skall ges ökade befogenheter och ett ökat

ansvar, inte minst i finansiellt hänseende.

Regeringen har successivt avrapporterat erfarenheterna av det nya systemet

till riksdagen. Det har skett i 1991 och 1992 års budgetpropositioner samt i

1992 års kompletteringsproposition. I årets finansplan redovisas erfarenheterna

av de fördjupade anslagsframställningarna från budgetcykel 3 och erfarenheterna

av årsredovisningarna från budgetcykel 1. Regeringen anger också med

utgångspunkt från gjorda erfarenheter vissa riktlinjer för det fortsatta

utvecklingsarbetet. Det gäller bl.a. behovet av metodutveckling och av att

stärka den ekonomiadministrativa kompetensen hos myndigheterna samt

nödvändigheten att göra budgetcykelindelningen mer flexibel. En översyn av

vissa författningar på området behöver vidare göras. Regeringen pekar också på

behovet av fortbildning inom regeringskansliet för att stärka kompetensen inom

området finansiell styrning.

Regeringen anmäler också att man avser att uppdra åt Statskontoret att följa

upp organisations- och strukturförändringarna inom statsförvaltningen. Det sker

främst mot bakgrund av de uttalanden som riksdagen gjorde i samband med

ställningstagandet våren 1991 till programmet för omställning och minskning av

den statliga administrationen (prop. 1990/91:150 del II, bet. FiU37, rskr.

390). Finansutskottet pekade därvid på behovet av en samlad och kontinuerlig

uppföljning av programmets effekter.

Utskottet konstaterar för sin del att tyngdpunkten i de förändringar som är

kopplade till den nya budgetprocessen givetvis rör relationen mellan regeringen

och myndigheterna. Det är naturligt med hänsyn till regeringens

förvaltningsledande uppgifter. Samtidigt påverkas också riksdagens och

utskottens arbete i inte oväsentlig grad. Det gäller såväl i samband med den

förändrade budgetprövningen med fördjupad prövning vart tredje år som den

pågående förändringen av utskottens arbete mot ett ökat inslag av uppföljning

och utvärdering.

Utskottet vill understryka det som sägs i propositionen om behovet av att

stärka kompetensen i regeringskansliet. I sin budgetprövning är riksdagen och

dess utskott starkt beroende av det beslutsunderlag som man genom

propositionerna får från regeringen. Riksdagen har i olika sammanhang ställt

krav på regeringen att i ökande grad redovisa konsekvensanalyser i

propositionerna. Detta behov accentueras enligt utskottets mening i samband att

riksdagen vart tredje år förväntas ta ställning till inriktningen och

omfattningen av en verksamhet för en hel treårsperiod.

Ett viktigt inslag i den nya ekonomiska styrningen av statsförvaltningen

utgör de skärpta kraven på resultatredovisning från myndigheterna. Det är

riksdagens uppgift att ange den huvudsakliga inriktningen av verksamheten,

formulera de resultat som förväntas samt bevilja erforderliga medel. Det är

därför angeläget att resultatinformation från den statliga verksamheten

återförs till riksdagen. Det bör i första hand ske i anslutning till att

riksdagen tar ställning till en verksamhet i samband med en fördjupad

budgetprövning. Men den nya mål- och resultatstyrningen innebär även ett ökat

intresse från riksdagens sida för att fortlöpande följa resultatutvecklingen

inom olika verksamhetsområden. Utskottet vill peka på att myndigheternas

redovisningar därigenom även kan komma att få en viktig roll i den uppföljande

och utvärderande verksamhet som riksdagens utskott fortsättningsvis förväntas

ha. Utskottet har i övrigt inget att erinra mot vad regeringen anför i

finansplanen om finansiell styrning (avsnitt 2.1).

Tekniska justeringar av anslag för budgetåret 1993/94

I finansplanen redogörs för de förändringar av teknisk natur som skall göras

av anslagen inför budgetåret 1993/94. Underlag för justeringarna har emellertid

inte kunnat inhämtas i sådan tid att de har kunnat beaktas vid beräkningen av

anslagen i budgetpropositionen. Justeringar kommer därför att behöva göras

senare. Avsikten är att de skall framgå av myndighetens regleringsbrev.

Anslagen i förslaget till statsbudget avseende myndigheternas

förvaltningsanslag har därför endast kunnat beräknas preliminärt. För dessa

anslag görs därför i budgetpropositionen följande generella förbehåll vid

beräkningen av resp. anslag.

Anslaget för X-myndigheten har budgeterats utan hänsyn till de tekniska

justeringar som måste göras till följd av ändringen av nivån på

lönekostnadspålägget, den ändrade finansieringsformen för Statshälsan,

övergången till lån i Riksgäldskontoret samt de nya principerna för budgetering

av anslagen. Riktlinjerna för dessa förändringar har tidigare denna dag

redovisats av chefen för Finansdepartementet (bilaga 1, Statsbudgeten och

särskilda frågor, avsnitt 2.2). Det belopp som kommer att ställas till

X-verkets disposition kommer slutligt att fastställas enligt de nu redovisade

riktlinjerna och kan därför avvika från det nu budgeterade beloppet.

Förändringarna är kortfattat följande:

Lönekostnadspålägget kommer att justeras ned med hänsyn till att

riksdagen i höstas beslutade sänka arbetsgivaravgifterna med 4,30

procentenheter. Samtidigt beslutades att en karensdag skall införas i

sjukförsäkringen. Dessa åtgärder påverkar storleken på det statliga

lönekostnadspålägget. I propositionen föreslås att åtgärderna skall gälla från

budgetårsskiftet i den statliga sektorn.

Arbetsgivarinträde och buffertutrymme. Arbetsgivarinträdet slopas, vilket

betyder att myndighetens kostnader för sjukersättning bortfaller fr.o.m. den

15:e sjukdagen. Myndigheterna ges ett buffertutrymme inom den ram för

förvaltningskostnaderna som kommer att fastställas för varje myndighet. Den

skall vara procentuellt lika stor för alla myndigheter. Totalt sett motsvarar

buffertutrymmet de utgifter som bortfaller för myndigheterna till följd av att

arbetsgivarinträdet slopas.

Ny finansieringsform för Statshälsan. Myndigheter som i framtiden är

anslutna till Statshälsan skall betala avgifter direkt till Statshälsan inom

ramen för tilldelade medel. Hittills har medel till Statshälsan anvisats över

ett särskilt anslag. I övergången kommer de berörda myndigheterna att tillföras

medlen från anslaget.

Justering med anledning av övergången till lån i Riksgäldskontoret.

Införandet av lån i Riksgäldskontoret för finansiering av

förvaltningsmyndigheternas anläggningstillgångar innebär att enbart utgifter

för räntor och amorteringar, och inte investeringsutgifter, skall belasta

statsbudgeten. Nuvarande investeringsutrymme under anslagen dras bort men

kompensation för räntor och amorteringar lämnas i stället.

Trygghetsåtgärder för anställda. I ramavtal om löner m.m. 1991--1993 för

statstjänstemän m.fl. har 0,4 % av lönesumman avsatts till Trygghetsstiftelsen

fr.o.m. den 1 juli 1992. Anslagen kommer justeras med hänsyn härtill.

Justeringarna är neutrala både på statsbudgetnivå och för den enskilda

myndigheten.

Finansutskottet har från sina utgångspunkter inte något att erinra mot att

dessa tekniska justeringar görs av förvaltningsanslagen för budgetåret 1993/94.

Riksdagen bör därför i avvaktan på de slutligt beräknade anslagen anvisa de

budgeterade beloppen enligt förslaget till statsbudget eller enligt förslag i

särproposition. Det är naturligtvis önskvärt att regeringen gör de redovisade

justeringarna så snart som möjligt för att myndigheterna och riksdagen i god

tid före budgetårets början skall veta vilka finansiella ramar som kommer att

gälla för verksamheten. Utskottet utgår från att regeringen i nästa års

budgetförslag vid jämförelser mellan budgetåren anger de faktiskt anvisade

beloppen enligt regleringsbreven.

De statliga löneavtalen för 1991--1993

Den redovisning av löneavtalen som lämnas i bilaga 8 Finansdepartementet

föranleder inte något uttalande från utskottets sida.

Beräkning av anslagen för budgetåret 1993/94

Beräkningen av anslagen för budgetåret 1993/94 som den redovisas i

finansplanen (avsnitt 2.2.2) föranleder inte något uttalande från utskottets

sida.

Räntebeläggning av statliga medelsflöden

Regeringen begär i finansplanen (avsnitt 2.3) ett bemyndigande att få

räntebelägga statliga medelsflöden (yrkande 7). Räntebeläggningen skall

genomföras fr.o.m. budgetåret 1993/94 och omfatta de medel som myndigheterna

disponerar i den egna verksamheten. Varje myndighet skall tilldelas ett konto i

Riksgäldskontoret till vilket en tolftedel av anslagsmedlen förs varje månad.

Till kontot kopplas också en kredit motsvarande myndighetens anslag inkl. det

belopp myndigheten har rätt att låna från efterföljande budgetårs anslag enligt

föreskrifterna för ramanslag, dvs. normalt 5% av anslaget. Myndigheternas

dragningsrätt mot statsverkets checkräkning avskaffas samtidigt för de

anslagsmedel som räntebeläggs. Även för avgiftsfinansierad verksamhet kommer

dragningsrätten att ersättas med en utökad kredit i Riksgäldskontoret. Mot

bakgrund härav begär regeringen även ett bemyndigande att få besluta om

myndigheternas kreditutrymme (yrkande 8).

Enligt finansutskottets mening är det angeläget att på olika sätt

effektivisera myndigheternas medelshantering. Regeringens förslag att

räntebelägga de medel myndigheterna disponerar för den egna verksamheten ser

utskottet som ett viktigt inslag i detta arbete. Utskottet noterar att

regeringen har för avsikt att senare återkomma till frågan om räntebeläggning

av även andra medelsflöden. Med det anförda tillstyrker utskottet yrkandena 7

och 8 i finansplanen.

Anslagstyper på statsbudgeten

Regeringen föreslår i finansplanen (avsnitt 2.7) att dispositionsrätten till

reservationsanslag och ramanslag ändras i vissa avseenden.

Medel på reservationsanslag som inte förbrukats får disponeras efter

budgetårets slut. Grundregeln är därvid att medlen får utnyttjas i ytterligare

tre år efter det att anslaget fanns uppfört på statsbudgeten. Eventuellt

återstående reservationer skall därefter återföras från anslaget till

statsbudgeten. Skall anslaget användas för att finansiera investeringar får

dock reserverade medel användas för avsett ändamål under obegränsat antal år,

förutsatt att projektet påbörjats inom tre år från den tidpunkt då anslaget

först kunde disponeras.

De olika reglerna försvårar hanteringen och har lett till att reservationer

inte kommit att återföras till statsbudgeten trots att dispositionsrätten till

medlen formellt upphört. Mot bakgrund härav föreslår regeringen att enhetliga

regler införs. Oavsett ändamålet bör således dispositionsrätten till

reserverade medel alltid upphöra tre år efter det att anslaget senast fanns

uppfört på statsbudgeten. Medlen bör därefter återföras till statsbudgeten utan

särskilt regeringsbeslut. Rör det sig om investeringsmedel som behöver

utnyttjas även efter treårsperiodens slut skall regeringen föreslå riksdagen

att på nytt föra upp anslaget på statsbudgeten.

Utskottet biträder detta förslag.

Utskottet har i ett tidigare avsnitt tillstyrkt regeringens förslag att

införa ramar för myndigheternas förvaltningskostnader. Eftersom myndigheterna i

detta system inte kommer att medges någon kompensation för kostnadsökningar

under året utöver vad som beaktats i budgeteringen, finns det behov av

att utöka deras möjligheter att låna av efterföljande års anslag. Regeringen

föreslår därför att den s.k. anslagskrediten på ramanslag utökas till högst

7% av anslagsbeloppets storlek. Normalt skall regeringen dock tillämpa en

snävare kreditgräns på 5% av anslagsbeloppet.

Utskottet biträder även denna ändring.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet tillstyrker yrkande 12 i

finansplanen.

Riktlinjer för risk- och skadehanteringen i staten

I finansplanen (avsnitt 2.6) begär regeringen riksdagens godkännande av vissa

generella riktlinjer för hur risk- och skadehanteringen i staten bör utformas.

I anslutning därtill tar regeringen upp frågan om ett särskilt försäkringsskydd

vid statliga tjänsteresor. På båda områdena har regeringens överväganden och

förslag föregåtts av särskilda utredningar. Utredningarnas förslag har

remissbehandlats.

Regeringen föreslår att varje myndighet själv skall få välja system för sin

riskfinansiering. Varje myndighet skall dessutom vara skyldig att genomföra

riskanalyser. Ansvaret för stöd i myndigheternas arbete med risk- och

skadehantering föreslås förläggas till Kammarkollegiet. Det skall därvid

ankomma på Kammarkollegiet att utarbeta allmänna råd för myndigheterna i detta

arbete. Regeringen föreslår vidare att alla anställda och uppdragstagare hos

staten skall få ett försäkringsskydd eller motsvarande skydd vid tjänsteresor.

I motion Fi716 av Per Olof Håkansson (s) förordas att riksdagen bör

godkänna de föreslagna riktlinjerna för statens risk- och skadehantering men

med den ändringen att verksamheten inte bör byggas ut vid Kammarkollegiet utan

etableras inom Statens räddningsverk. Enligt motionären saknar Kammarkollegiet

i huvudsak i dag verksamhet av den nu föreslagna arten. Frågeområdet har

däremot nära anknytning till Statens räddningsverk och aktiviteter som pågår

där. En lokalisering till Räddningsverket borde därför ge betydande vinster.

Utskottet vill för sin del betona att förslaget att myndigheterna själva

skall få välja system för riskfinansiering är ett led i arbetet med att

delegera ansvar och befogenheter till myndighetsnivå. Den nya ordningen är en

del av den ändrade finansiella styrningen av myndigheterna. Övervägande skäl

talar därför för att stöduppgifter av det aktuella slaget bör förläggas till en

myndighet som har till uppgift att ge administrativt stöd till andra

myndigheter och inte till en sektorsmyndighet.

Utskottet noterar samtidigt att regeringen i budgetpropositionens bilaga 5

förordat att Försvarets Civilförvaltning (FCF) skall läggas ned den 30 juni

1994 och att delar av FCF:s juridiska enhet senast vid samma tillfälle skall

inordnas i Kammarkollegiet. Det gäller främst den skaderegleringsverksamhet som

bedrivs enligt förordningen (FFS 1991:10) om skadereglering inom försvarsmakten

m.m. och enligt trafikskadelagen (1975:1410). Verksamheten förutsätts även i

fortsättningen vara lokaliserad till Karlstad. FCF har i likhet med

Räddningsverket sina lokaler i Karolinen. Av det sagda framgår att det bör

finnas goda praktiska möjligheter till samordning mellan Kammarkollegiets och

Räddningsverkets verksamheter. Därigenom skulle också en stor del av de

samordningsvinster som motionären pekar på kunna tillgodoses.

Med det anförda tillstyrker utskottet yrkande 11 i finansplanen och avstyrker

motion Fi716 (s).

Övriga frågor

Utvecklingen av statens betalningssystem och Postgirot

Riksdagen har vid flera tillfällen under senare år behandlat frågor om det

statliga betalningssystemet och Postgirot. Riksdagen har därvid ställt sig

bakom följande krav på det statliga betalningssystemet. Förmedlingen av de

statliga betalningarna skall ske på ett för staten kostnadseffektivt sätt,

ränteförluster minimeras och fördröjningar undvikas. Vidare måste statens

informationsbehov tillgodoses och valfrihet skapas för såväl allmänhet som

myndigheter. Även säkerheten för betalningarna skall beaktas. Förändringar i

det statliga betalningssystemet måste enligt utskottets mening genomföras på

ett sådant sätt att de krav som riksdagen ställt på systemet uppfylls.

Riksdagen gav för ett år sedan regeringen rätt att besluta om avveckling av

Postgirots ensamrätt till de statliga betalningarna (prop. 1991/92:100 bil. 1,

bet. FiU20, rskr. 128). Denna fråga regleras i en förordning från 1974 om

statlig myndighets skyldighet att anlita Riksbanken eller Postgirot, som

utfärdats av regeringen. I förra årets budgetproposition angavs bl.a. att

förslaget om avveckling förutsatte en utveckling av det statliga

betalningssystemet. Regeringen avser att ge RRV i uppdrag att bygga ut det

statliga koncernkontosystemet CassaNova så att det även kan kommunicera med

banksystemet.

En annan fråga som togs upp i förra årets finansplan var frågan om Postgirots

verksamhetsområde. En avreglering av den kvarvarande ensamrätten på de statliga

betalningarna bör göras på ett sätt som säkerställer konkurrensen mellan de två

förekommande betalningssystemen, Postgirot och Bankgirot, anfördes det i

propositionen. Denna konkurrens har bidragit till att det svenska

betalningssystemet är mycket effektivt med internationella mått mätt. Det är

angeläget, anfördes det i propositionen, att denna konkurrens främjar

utvecklingen av det svenska betalningssystemet även i framtiden. I förra årets

finansplan anfördes att frågan om vilka förutsättningar som säkerställer

Postgirots möjligheter att konkurrera på betalningsmarknaden behöver utredas

ytterligare och bli föremål för samlad prövning.

I årets budgetproposition, bilaga 7 Kommunikationsdepartementet, anförs att

utvecklingen av den svenska girerings- och betalningsmarknaden mot ökad

konkurrens och förbättrad effektivitet bäst torde uppnås genom att två olika

betalningssystem, Postgirot och bankerna/Bankgirot, bevaras. Emellertid bör

befintliga barriärer mellan de båda systemen reduceras för att uppnå en

konkurrens på jämbördiga villkor. Som exempel på barriärer nämns dels den

subventionering som Postgirot uppbär genom den kvarvarande ensamrätten till

statliga betalningar, dels de svårigheter som Postgirot har att erbjuda

autogirolösningar till privatpersoner eftersom man inte tillåts få tillgång

till alla affärsbankers lönekonton.

I årets finansplan (s. 134) sägs att den översyn som gjorts visar att

Postgirot inte är i behov av utökade befogenheter att driva verksamhet för att

konkurrera på betalningsmarknaden. De minskade intäkter som kan bli följden av

ökad konkurrens om statliga betalningar bör kunna kompenseras med ökade

avgiftsintäkter. I den mån postgirorörelsen anser sig behöva komplettera

betalningsförmedlingstjänsterna med andra rena banktjänster, bör detta lösas i

samarbete med andra banker, anförs det i finansplanen.

Postgirot har vid uppvaktning inför utskottet och i skrivelse påtalat att en

förutsättning för konkurrens på lika villkor inom betalningsförmedlingen är att

Postgirot garanteras tillgång till bankernas konton för autogirotjänster.

Autogirot betraktas av både Postgirot och bankerna som en av framtidens mest

effektiva betalningsrutiner för både betalare och betalningsmottagare. Enligt

Postgirot har bankerna redan monopol på löneutbetalningarna till

privatpersoner. Om Postgirot inte får tillträde till bankernas autogirolösning

uppstår ett nytt monopol på privatpersoners betalningar till företag via

autogiro. Överläggningarna mellan Postgirot och bankerna har enligt Postgirot

varit resultatlösa. Postgirot har vidare begärt ändringar i Postgirots

regelverk så att möjlighet skapas att lämna 360-dagars checkräkningskredit,

ränta och betalningsutjämningskrediter för privatpersoner.

I motion T819 av Georg Andersson m.fl. (s) hävdas att förslagen i

budgetpropositionen innebär att Postgirot får svårare att konkurrera på

betalningsmarknaden. Postgirot har begärt att få utvidgade verksamhetsramar för

att kunna utforma och erbjuda exakt den typ av tjänster som statliga

myndigheter kommer att efterfråga. Denna begäran avvisas emellertid av

regeringen. Med hänsyn till den ökade konkurrensen om de statliga betalningarna

bör förutsättningar skapas för en konkurrens på lika villkor. Postgirots

begäran om utökade verksamhetsförutsättningar bör därför tillgodoses eller i

vart fall genomgå en förnyad prövning, anför motionärerna.

I motion Fi212 (v) yrkas att Postgirots monopol på statliga betalningar

inte skall upphöra och att regeringen inte skall bemyndigas att genomföra de

förändringar av det statliga betalningssystemet som regeringen föreslagit i

propositionen.

Utskottet vill med anledning av vad som här redovisats om det statliga

betalningssystemet anföra följande. Genom en avveckling av Postgirots

kvarvarande monopol på statliga betalningar skapas förutsättningar för ökad

konkurrens på betalningsmarknaden, vilket gynnar effektiviteten. Effektiv

konkurrens förutsätter emellertid jämbördiga villkor. Som påpekas i

budgetpropositionen (bil. 7 s. 146) hämmas effektiviteten i betalningssystemet

av att vissa systemlösningar, exempelvis sådana som förutsätter att Postgirot

får rätt att verkställa betalningar genom debiteringar på banklönekonton, inte

har kunnat genomföras.

Utskottet anser det vara av stor vikt från konkurrenssynpunkt att Postgirot

kan förmedla betalningar till och från banksystemet genom krediteringar och

debiteringar av bankkonton. Regeringen har den 18 februari 1993 givit

Riksrevisionsverket i uppdrag att i samband med upprättande av avtal om statens

betalningsförmedling beakta denna aspekt och utan fördröjning rapportera till

regeringen om hinder för den avsedda utvecklingen uppkommer. Utskottet anser

att regeringen i kompletteringspropositionen bör redovisa för riksdagen hur

dessa frågor utvecklas. Syftet med avvecklingen av Postgirots monopol på

statliga betalningar är att skapa ökad konkurrens som främjar effektiviteten i

systemet. Denna konkurrens måste ske på lika villkor. Frågan om Postgirots

möjligheter att ge 360-dagars krediter och ränta på innestående medel även till

privatpersoner bör kunna övervägas när Postgirots kvarvarande monopol på

statliga betalningar avskaffats.

Vad utskottet nu anfört innebär att yrkande 2 i motion T819 (s) i huvudsak är

tillgodosett. Någon ytterligare åtgärd med anledning av motionen är därför inte

påkallad, varför den avstyrks av utskottet.

Utskottet avstyrker motion Fi212 (v) yrkandena 19 och 20 med hänvisning till

vad utskottet anfört ovan om avveckling av Postgirots monopol på statliga

betalningar.

Utskottet har i detta sammanhang inte tagit upp frågan om vilken betydelse

Postgirots förändrade konkurrenssituation kommer att få för Postens möjligheter

att ge rikstäckande betalningsservice. Finansutskottet förutsätter att dessa

frågor behandlas av trafikutskottet i samband med beredningen av anslaget till

Ersättning till Postverket för rikstäckande betalningsservice.

Budgetkonsekvenser av EES-avtalet

Redovisningen i finansplanen av budgetkonsekvenser av EES-avtalet (avsnitt 3)

föranleder inte något uttalande från utskottets sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

Den ekonomiska politiken

1. beträffande internationellt samarbete

att riksdagen avslår motion 1992/93:Fi203 yrkande 5,

res. 1 (s)

2. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

att riksdagen med avslag på motionerna

1992/93:Fi203 yrkande 1,

1992/93:Fi204 yrkandena 1 och 2,

1992/93:Fi207,

1992/93:Fi208,

1992/93:Fi210,

1992/93:Fi211 yrkandena 1, 5 och 13,

1992/93:Fi212 yrkandena 1 och 21 samt

1992/93:Sk388 yrkande 8

godkänner vad som förordats i

proposition 1992/93:100 bilaga1 yrkande1 och som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 2 (s)

res. 3 (nyd)

men. (v) - delvis

3. beträffande den ekonomiska demokratin

att riksdagen avslår motion 1992/93:Fi715,

men. (v) - delvis

4. beträffande ROT-program

att riksdagen med bifall till vad utskottet anfört

och med anledning av motionerna

1992/93:Fi209 och 1992/93:Fi212 yrkande 16

beslutar om åtgärder för att stimulera till ökad ROT-verksamhet under åren

1993 och 1994 och som sin mening ger regeringen detta till känna,

men. (v) - delvis

5. beträffande reparation och underhåll av kommunala fastigheter

att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder på tilläggsbudget

till statsbudgeten för budgetåret 1992/93 under tionde huvudtiteln -- utöver av

riksdagen tidigare anvisade medel (1992/93:FiU1, rskr. 134) -- anvisar ett

reservationsanslag på 800000000 kr samt som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

6. beträffande löneram för avtalsrörelsen

att riksdagen avslår motion

1992/93:Fi201,

7. beträffande penning- och valutapolitiken

att riksdagen avslår motionerna

1992/93:Fi211 yrkandena 2 och 3 samt

1992/93:Fi212 yrkande 4,

res. 4 (nyd)

men. (v) - delvis

8. beträffande statsskuldspolitiken

att riksdagen godkänner de riktlinjer för statsskuldspolitiken som

förordats i proposition 1992/93:100 bilaga1 yrkande 4,

9. beträffande utredning om utvecklingen på de finansiella marknaderna

att riksdagen avslår motionerna

1992/93:Fi205,

1992/93:Fi206 och

1992/93:K207 yrkande 3,

res. 5 (nyd)

men. (v) - delvis

Budgetpolitiken

10. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på motionerna

1992/93:Fi203 yrkandena 2 och 4,

1992/93:Fi212 yrkande 2,

1992/93:A267 yrkande 24,

1992/93:Bo238 yrkande 4,

1992/93:Sf268 yrkande 1,

1992/93:Sf269 yrkande 1 och

1992/93:Sf512 yrkande 1

godkänner vad som förordats i

proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 2 och som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 6 (s)

men. (v) - delvis

11. beträffande besparingsprogram för åren 1994--1996

att riksdagen med avslag på motionerna

1992/93:Fi203 yrkande 3 och

1992/93:Fi212 yrkande 3

godkänner det program för budgetförstärkningar på 25000000000 kr i

1994 års priser för åren 1994--1996 som förordats i proposition 1992/93:100

bilaga 1 yrkande 3,

res. 7 (s)

men. (v) - delvis

12. beträffande inventering av statliga utgifter

att riksdagen avslår motion 1992/93:Fi202,

13. beträffande redovisning av strukturellt saldo

att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 14 till

handlingarna,

Framtida former för budgetering och redovisning av statens verksamhet

14. beträffande bruttoredovisning och redovisning av

socialförsäkringssektorn

att riksdagen avslår motion 1992/93:Fi705,

15. beträffande framtida former för budgetering och redovisning av statens

verksamhet

att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 16 till

handlingarna,

16. beträffande redovisning av investeringar i statsbudgeten

att riksdagen avslår motionerna

1992/93:Fi203 yrkande 7,

1992/93:Fi701,

1992/93:Fi704 och

1992/93:Fi717 yrkandena 1 och 2,

res. 8 (nyd)

17. beträffande statsutgifternas förmögenhetseffekter

att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 15 till

handlingarna,

18. beträffande lån till investeringar för förvaltningsmyndigheters

anläggningstillgångar

att riksdagen med bifall till

proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkandena 9 och 10

dels godkänner riktlinjerna för finansiering av myndigheternas

investeringar för förvaltningsändamål,

dels bemyndigar regeringen att besluta om lån i Riksgäldskontoret

till investeringar för myndigheternas anläggningstillgångar upp till ett belopp

av 4500000000 kr,

19. beträffande myndigheternas lånebehov för finansiering av

anläggningstillgångar

att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga1 yrkande21 till

handlingarna,

20. beträffande utformningen av budgetpropositionen

att riksdagen avslår motionerna

1992/93:Fi203 yrkande 6 och

1992/93:Fi712,

res. 9 (s)

21. beträffande statliga garantier

att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 17 till

handlingarna,

22. beträffande översyn av kommunernas ekonomi och begränsning av

rundgången i ekonomin

att riksdagen avslår motion 1992/93:Fi203 yrkande 9,

res. 10 (s)

Styrning av statsförvaltningen och de finansiella

förutsättningarna för myndigheterna

23. beträffande ramar för myndigheternas förvaltningskostnader

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Fi707

godkänner de i proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 6

förordade riktlinjerna för budgetering av myndigheternas

förvaltningskostnader,

res. 11 (s)

24. beträffande finansiell styrning

att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 18 till

handlingarna,

25. beträffande tekniska justeringar av anslag för budgetåret 1993/94

att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga1 yrkande20 till

handlingarna,

26. beträffande de statliga löneavtalen för 1991--1993

att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga 8 punkt 6 till

handlingarna,

27. beträffande beräkning av anslagen för budgetåret 1993/94

att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande19 till

handlingarna,

28. beträffande räntebeläggning av statliga medelsflöden m.m.

att riksdagen med bifall till

proposition 1992/93:100 bilaga1 yrkandena 7 och 8

bemyndigar regeringen att

dels genomföra räntebeläggning av statliga medelsflöden,

dels besluta om myndigheternas kreditutrymme i Riksgäldskontoret,

29. beträffande anslagstyper på

statsbudgeten

att riksdagen godkänner de i proposition 1992/93:100 bilaga1 yrkande 12

förordade förändringarna i dispositionsrätten till vissa anslagstyper på

statsbudgeten,

30. beträffande riktlinjer för risk- och skadehanteringen i staten

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Fi716

godkänner de i proposition 1992/93:100 bilaga1 yrkande11 förordade

riktlinjerna för risk- och skadehantering i staten,

res. 12 (s)

Övriga frågor

31. beträffande förändringar av det statliga betalningssystemet

att riksdagen med bifall till

proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 13

och med avslag på motionerna

1992/93:Fi212 yrkandena 19 och 20 samt

1992/93:T819 yrkande 2

bemyndigar regeringen att genomföra redovisade förändringar av det statliga

betalningssystemet,

men. (v) - delvis

32. beträffande Postgirot och utvecklingen av det statliga

betalningssystemet

att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 23 till

handlingarna,

33. beträffande budgetkonsekvenser av EES-avtalet

att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande24 till

handlingarna.

Stockholm den 25 februari 1993

På finansutskottets vägnar

Per-Ola Eriksson

I beslutet har deltagit:

Per-Ola Eriksson (c),

Hans Gustafsson (s),

Lars Tobisson (m),

Bengt Wittbom (m),

Lars Leijonborg (fp),

Roland Sundgren (s),

Per Olof Håkansson (s),

Tom Heyman (m),

Lisbet Calner (s),

Stefan Attefall (kds),

Bo G Jenevall (nyd),

Arne Kjörnsberg (s),

Roland Larsson (c),

Sonia Karlsson (s) och

Lars Ulander (s).

Vid behandlingen av:

avsnitten ROT-program (mom. 4) och Reparation och underhåll av kommunala

fastigheter (mom.5) har Lennart Hedquist (m) ersatt Tom Heyman (m) och Carin

Lundberg (s) ersatt Lisbet Calner (s),

avsnittet Redovisning av investeringar i statsbudgeten (mom. 16) har Lennart

Hedquist (m) ersatt Tom Heyman (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i

utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit vid den slutliga

behandlingen av ärendet.

Reservationer

Reservationer

1. Internationellt samarbete (mom.1)

Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne

Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Lars Ulander (allas) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med

"Utskottet är" och slutar med "motion Fi203 (s)" bort ha följande lydelse:

Ett internationellt samarbete krävs kring en politik för ökad tillväxt och

fler jobb. Tjugo miljoner människor är nu arbetslösa i Västeuropa. Så gott som

alla länder lider av svag tillväxt och växande arbetslöshet. Förutsättningarna

torde vara bättre än på lång tid att nu kunna åstadkomma ett brett samarbete

kring den gemensamma uppgiften att öka tillväxten och nedbringa arbetslösheten.

Utskottet anser därför i likhet med motionärerna att det måste vara ett

starkt svenskt intresse att alla möjligheter till sådant samarbete tas till

vara. Regeringen bör i alla de internationella organ där den företräder Sverige

verka pådrivande i arbetet på att få till stånd ett samarbete för tillväxt och

arbete. Det gäller framför allt i OECD och i samarbetet med EG. Detta bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande internationellt samarbete

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Fi203 yrkande 5 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om internationellt

samarbete,

2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.2)

Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne

Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Lars Ulander (allas) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med "I

motion" och slutar med "OECD:s prognosverksamhet" bort utgå,

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med rubriken

"Den förda ekonomiska politiken" och på s. 41 slutar med "motion Fi203 (s)"

bort ha följande lydelse:

Den ekonomiska politikens mål och inriktning

De övergripande målen för den ekonomiska politiken skall även framgent vara

full sysselsättning, ökad tillväxt, stabila priser, rättvis fördelning,

regional balans och god miljö.

Det omedelbara syftet med den ekonomiska politiken måste emellertid vara att

förhindra den depression som Sverige närmar sig och som leder till en

omfattande utslagning av företag, förödande massarbetslöshet och underminerade

statsfinanser.

En fortsatt ekonomisk tillbakagång innebär att vi inte utnyttjar vårt lands

produktionsförmåga och människors vilja till arbete. En depression skulle ge

bestående sociala och samhällsekonomiska skador för lång tid framöver. Detta

måste förhindras.

Den ekonomiska politiken måste därför inriktas mot att på en och samma gång

hejda utslagningen och öka tillväxten genom att

bromsa utslagningen av produktionsresurser

öka tillväxtmöjligheterna och skapa nya arbetstillfällen

återställa förtroendet för och restaurera finanssektorn

hävda den uppnådda prisstabiliteten på god europeisk nivå

sanera statsfinanserna

få till stånd en lägre räntenivå

Regeringens ekonomiska politik. Konsekvensen av den förda politiken

Den tidigare inriktningen av den ekonomiska politiken, att både bekämpa

inflationen och arbetslösheten, avbröts vid regeringsskiftet. Den nya

regeringen genomdrev och för alltjämt en politik som i flera avseenden är

avpassad för ett läge med överhettning och starka inflationsförväntningar.

Åtgärderna har inriktats mot bostadsinvesteringarna, den privata konsumtionen

och kommunerna, som tillsammans motsvarar mer än två tredjedelar av den samlade

inhemska efterfrågan.

I det konjunkturläge som rådde vid regeringsskiftet fick dessa åtgärder

depressiv verkan. Den internationella utvecklingen gav ingen draghjälp åt den

svenska ekonomin. Den svaga efterfrågan medförde att de kraftiga

skattesänkningarna på förmögenheter, aktiehandel och annat, som regeringen nu

drivit igenom, har blivit helt utan effekt på tillväxten, investeringarna eller

exporten. Skattesänkningspolitikens enda resultat har blivit allvarligt

försämrade statsfinanser.

Regeringens politik har följaktligen förstärkt en hemmagjord nedåtgående

spiral, med en större nedgång än som föranletts av konjunkturutvecklingen.

Utvecklingen i fastighetssektorn, som gått ned kraftigt till följd av

minskande inflation, pressades ned ytterligare, vilket bidragit till att

finanskrisen förvärrades så att hela betalningssystemet hotades.

De planerade åtgärderna mot kommunerna genomfördes trots den ekonomiska

nedgången, vilket i sin tur bidragit till att fördjupa denna nedgång. Av den

s.k. valfrihetsrevolutionen blev det nedläggningar, indragningar och

arbetslöshet för den offentliga sektorns personal. Besparingseffekten uteblev,

eftersom de avskedade löntagarna inte kunde finna anställning i någon

expanderande privat sektor.

Försäljning av statliga företag och naturtillgångar skulle i detta läge ha

dränerat marknaden på det riskvilliga kapital som företagen är i trängande

behov av. På samma sätt skulle försäljning av statens fastigheter ytterligare

ha fördjupat fastighetskrisen med uppenbara följder för finanssektorn.

Det visade sig med andra ord att det saknades reala eller annorlunda uttryckt

marknadsekonomiska förutsättningar för den politik som sades vara den enda

vägens politik.

Alternativet till den förda politiken

Som utskottet ser det präglas finansplanens beskrivning av det ekonomiska

förloppet i Sverige under det senaste årtiondet av partipolitiska övertoner.

Någon saklig ekonomisk analys görs inte. Det hade varit värdefullt om

1980-talets erfarenheter -- såväl positiva som negativa -- bättre hade kunnat

tas till vara vid utformningen av regeringens ekonomiska politik.

Som framgår av utskottets redovisning av det ekonomiska läget i Sverige

kommer år 1993 att bli det tredje året i rad som den totala produktionen

minskar. Trots den kraftiga exportuppgång som kan förväntas ske under de

närmaste två åren kommer Sverige, med den ekonomiska politik som regeringen

avser att föra, alltjämt att ha den sämsta BNP-utvecklingen både i år och år

1994 jämfört med våra viktigaste konkurrentländer. Ökningen av exporten är med

andra ord inte tillräcklig för att kompensera den svaga inhemska efterfrågan.

Den låga aktiviteten i ekonomin leder till minskad sysselsättning och ökad

arbetslöshet. På bara ett år har antalet sysselsatta sjunkit med 236 000

personer. Arbetslösheten var i januari i år uppe i 322 000 personer enligt SCB,

en ökning med 125000 per år. Mellan åren 1990 och 1993 beräknas

sysselsättningen minska med uppåt 450000 personer. Det innebär att 450000

personer ofrivilligt blir en utgift för staten och kommunerna. Arbetslösheten

har nu nått en sådan omfattning att ekonomins tillväxtmöjligheter skadas.

Antalet långtidsarbetslösa ökar, och risken för en omfattande och permanent

arbetslöshet är överhängande. Detta skulle inte bara vara socialt katastrofalt,

utan även samhällsekonomiskt förödande. I en framtida konjunkturuppgång skulle

Sverige riskera att tidigt slå i kapacitetstaket med flaskhalsar, löneglidning

och inflation som följd, och utan att arbetslösheten minskar nämnvärt. De

långsiktiga tillväxtmöjligheterna försämras och inflationsbekämpningen

försvåras.

Det statliga budgetunderskottet kommer enligt regeringen att uppgå till

13,8% av BNP för innevarande budgetår. Samtidigt beräknas statens

upplåningsbehov uppgå till 230 miljarder kronor för budgetåret 1992/93.

Orsakerna till de underminerade statsfinanserna skall sökas i den försvagade

inhemska efterfrågan, det låga kapacitetsutnyttjandet, finanskrisen, den

stigande arbetslösheten samt en svag regeringspolitik. Utskottet återkommer

till frågor om statsfinansernas utveckling i avsnittet om riktlinjer för

budgetpolitiken.

Av den bakgrunden framgår att den ekonomisk-politiska uppgift Sverige står

inför är större och svårare än på mycket länge.

Utskottet delar till fullo den uppfattning som framförts i motion Fi203 (s)

att det behövs en ny ekonomisk politik.

De ekonomisk-politiska åtgärderna måste kännetecknas av långsiktighet,

stabilitet och förutsägbarhet. Politiken bör under de närmaste åren inriktas på

att få upp den ekonomiska tillväxten till över 3% per år, pressa ned

arbetslösheten mot 3%, och att fortsättningsvis hävda den uppnådda

prisstabiliteten på god europeisk nivå. Den ekonomisk-politiska strategi som

därvid krävs måste ha följande inriktning:

Sveriges engagemang i internationella sammanhang skall intensifieras för att

få till stånd ett samarbete för tillväxt och arbete. Det gäller såväl i Norden

som i Europa och OECD.

Inriktningen av den ekonomiska politiken måste innefatta både en kraftfull

stimulans för produktion och investeringar under 1993--1994, när den allmänna

efterfrågan är svag, och ett uthålligt program för att anpassa de offentliga

utgifterna till inkomsterna under hela 1990-talet.

Inom ramen för en stram utgiftspolitik måste utrymme skapas för offensiva

satsningar på starkt tillväxtfrämjande och konkurrensförstärkande åtgärder

såsom infrastruktur, utbildning samt forskning och utveckling.

En flexibel arbetsmarknad måste bibehållas genom att arbetslinjen hävdas,

långtidsarbetslösheten bekämpas och uppkomsten av inflationsdrivande

flaskhalsar förhindras.

Ett produktions- och investeringsvänligt klimat måste skapas genom att hävda

ett internationellt konkurrenskraftigt skattesystem, infrastrukturen samt

yrkesutbildning och högre utbildning i takt med 1990-talets internationella

krav måste byggas ut och ett fungerande system för näringslivets försörjning

med riskkapital och krediter till rimliga villkor måste komma till stånd.

En långsiktig omställning av produktion, konsumtion och energiförsörjning bör

genomföras i syfte att åstadkomma en bättre balans mellan ekonomi och ekologi.

Den förda ekonomiska politiken skall bygga på rättvisa och solidaritet, och

bördorna av den ekonomiska krisen får inte ensidigt läggas på dem som är

arbetslösa, sjuka och handikappade.

Enligt utskottets mening är nu den centrala uppgiften för den ekonomiska

politiken att med all kraft bekämpa den dramatiskt ökande arbetslösheten. Det

måste ske på ett sätt som ligger i linje med den långsiktiga strävan att

åstadkomma ekonomisk tillväxt, produktiva och varaktiga arbeten samt sunda

statsfinanser. Därför måste politiken innefatta åtgärder som kraftfullt bidrar

till att höja produktiviteten, dvs. produktionen per arbetstimme och

investeringskrona, som gör det möjligt att vidmakthålla en flexibel

arbetsmarknad. Det program som förordas i motion Fi203 (s) för arbete och

tillväxt i syfte att snabbt skapa 190000 nya arbets- och utbildningsplatser,

bättre transportsystem samt tekniska och kommersiella framsteg i svenskt

näringsliv måste snarast verkställas.

Programmet består av följande delar:

Tidigareläggning av angelägna och redan inplanerade investeringar i

infrastruktur på sammanlagt 17 miljarder kronor.

Riktade stimulanser för att få i gång reparationer, ombyggnader och underhåll

av bostäder och av kommunala lokaler.

Höjning av utbildningsnivån och kompetensen i arbetslivet genom ett brett och

långsiktigt program för yrkesutbildning och högre utbildning. 85000

utbildningsplatser bör kunna komma till stånd redan under det kommande läsåret.

En snabb teknisk förnyelse genom ett kraftfullt och uthålligt progam för att

överföra ny teknologi till Sverige och ge bred spridning till tekniska

framtidsidéer i hela näringslivet, men särskilt till de mindre och medelstora

företagen.

Ett säkerställande av att sunda och livskraftiga företag får tillgång till

riskkapital och krediter. Utvecklingsfonderna måste därvid spela en viktig roll

i den regionala näringspolitiken samtidigt som AP-fonderna ges möjlighet att

placera ytterligare 10 miljarder kronor som aktiekapital.

Ett Europaprogram bör genomföras för 500 miljoner kronor riktat till små och

medelstora företag. Programmet bör innehålla ett handfast kunskapsstöd och

stimulans till småföretag att komma ut på Europamarknaden.

En etablering av en effektiv ledning av statens ägarengagemang i näringslivet

genom att återupprätta AB Fortia.

En annan avvägning mellan produktivt arbete och kontantstöd måste komma till

stånd. Regeringens ingrepp i den kommunala ekonomin har lett till att ett

underskott i statsbudgeten har förts över till kommunsektorn, som i sin tur

återfört det via A-kassorna till staten; denna finansiella rundgång har gått ut

över skolan, sjukvården samt barn- och äldreomsorgen. Utskottet kräver att

regeringen låter göra en snabbutredning av denna rundgång och återkommer med

förslag som korrigerar skadeverkningarna.

Genom detta progam för arbete och tillväxt avlastas arbetsmarknadspolitiken

samtidigt som utgifterna för passivt kontantstöd sänks. På så sätt hävdas åter

arbetslinjen. Utskottet återkommer till de frågor som dels rör omfattningen av

ROT-programmet, dels rör finansieringen av här föreslagna åtgärder.

Utskottet vill understryka att den svenska industrins framtid bara kan

garanteras genom ett aktivt samspel mellan stora och små företag och mellan

svenskägda och utlandsägda företag i Sverige och andra länder. Näringsklimatet

måste upplevas som attraktivt för de stora företagen samtidigt som de små och

medelstora företagen kan känna framtidstro och ges möjlighet att utvecklas och

växa.

Effekter av utskottets förslag till inriktning av den ekonomiska politiken på

produktion och sysselsättning

Här redovisade förslag till utformning av den ekonomiska politiken syftar

till att minska lågkonjunkturens påfrestningar på hushållens och företagens

ekonomi och att förhindra onödig utslagning av mänskliga och reala resurser.

Dessa resurser skall i stället sättas in för att främja tillväxt och förnyelse.

Utrymme skall finnas för en god tillväxt i den konkurrensutsatta sektorn, när

de marknadsmässiga förutsättningarna för detta nu är på väg.

Förslagen i motion Fi203 (s) leder till bättre utveckling av den inhemska

efterfrågan och till att produktion och sysselsättning utvecklas starkare (jfr

tabellen nedan).

Förslagen till ökade investeringar leder till att fallet i investeringarna

kraftigt reduceras i år och att nivån också nästa år blir klart över vad

regeringens politik förutses leda till. Förslagen om kraftfulla satsningar på

utbildning inom universitet, högskolor och gymnasier innebär att den offentliga

konsumtionen utvecklas gynnsammare.

Investerings- och utbildningssatsningarna leder via en ökad sysselsättning

till att hushållens inkomster och därmed den privata konsumtionen blir något

högre i år än enligt regeringens politik. Denna effekt begränsas dock något av

att en stor del av de personer som berörs övergår från A-kassa till lön eller

utbildningsbidrag. För år 1994 påverkas hushållens ekonomi av flera förslag i

denna motion. Höjningen av arbetsgivaravgiften begränsar löneutrymmet något.

Det gynnsammare arbetsmarknadsläget bör leda till en något lägre sparkvot än

enligt regeringens politik. Till detta bidrar också att ränteavdragens värde

förblir 30%.

Tabell. Försörjningsbalans och nyckeltal för Sverige Procentuell förändring

(om inte annat anges)

___________________________________________________________________

Mdkr Med regeringens Med Social-

politik demokraternas

politik

_________________________________________

1991 1993 1994 1993 1994

___________________________________________________________________

Privat konsumtion 773 -3,2 0,0 -2,6 0,6

Offentlig konsumtion 387 -0,5 -0,8 0,2 0,5

Bruttoinvesteringar 271 -9,5 -3,0 -5,3 -4,5

Lagerinvesteringar -25 0,2 0,5 0,2 0,5

Export 405 5,0 8,0 5,0 8,0

Import 382 -0,5 3,5 -0,3 3,6

BNP 1433 -1,4 1,6 -0,2 2,0

Konsumentpriser 5,1 2,8 5,1 2,9

Disponibel inkomst -3,7 0,1 -3,2 -0,5

Sparkvot, % nivå 5,6 5,7 5,6 4,7

Arbetslöshet, % nivå 6,2 7,2 4,5 4,0

___________________________________________________________________

Sammantaget beräknas de olika förslagen medföra att den kraftiga nedgång i

BNP som regeringen räknar med för år 1993 i stort sett skulle utebli. Den högre

produktionsnivån jämfört med regeringens politik består också år 1994. Med

denna inriktning av politiken blir resurstillväxten ca 25 miljarder kronor

högre än med regeringens politik.

Arbetslösheten skulle därigenom kunna nedbringas till under 5% i år och

runt 4% år 1994. Det innebär att vägen tillbaka mot full sysselsättning

skulle kunna påbörjas i motsats till vad som är fallet med regeringens politik,

som enligt finansplanens prognoser leder till fortsatt ökad arbetslöshet.

Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrker utskottet den

inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i finansplanen och

tillstyrker förslaget i motion Fi203 (s) yrkande 1.

Ny demokratis och Vänsterpartiets förslag till inriktning av den ekonomiska

politiken

dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som börjar med "Ny

demokrati" och slutar med "ekonomiska politiken" bort utgå,

dels att utskottets yttrande som på s. 43 börjar med "Utskottets

ställningstagande" och på s. 44 slutar med "privata konsumtionen" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar i stort den syn på arbetslöshetens problem som framförs i

motion Fi212 (v). Detta gäller även i långa stycken den inriktning av åtgärder

för att minska arbetslöshet och utslagning från arbetsmarknaden som föreslås i

motionen. Däremot kan inte utskottet ställa sig bakom finansieringen av

förslagen. I avsnittet om en tänkbar utveckling på längre sikt förordar

Vänsterpartiet en betydande ökning av den offentliga konsumtionen. Utskottet

vill här upprepa att utgiftspolitiken på längre sikt måste inriktas på att

successivt sänka de offentliga utgifternas andel av BNP. Det innebär att en

stram utgiftspolitik måste bibehållas. Utrymmet för nya långsiktiga

utgiftsåtaganden är mycket begränsat. De konkurrensutsatta delarna av vår

ekonomi och då främst industrisektorn måste ges tillfälle till expansion när

industriinvesteringarna återigen börjar öka.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

att riksdagen med avslag på proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 1 och

motionerna 1992/93:Fi204 yrkandena 1 och 2, 1992/93:Fi207, 1992/93:Fi208,

1992/93:Fi210, 1992/93:Fi211 yrkandena 1, 5 och 13, 1992/93:Fi212 yrkandena 1

och 21 samt 1992/93:Sk388 yrkande 8 godkänner vad som förordats i motion

1992/93:Fi203 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.2)

Bo G Jenevall (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med rubriken

"Den förda ekonomiska politiken" och på s. 39 slutar med rubriken

"Oppositionspartiernas alternativa riktlinjer för den ekonomiska politiken"

bort ha följande lydelse:

Bakgrund för ett ställningstagande till den ekonomiska politiken

Regeringen har kommit en bit på väg med arbetet att rätta upp den svenska

ekonomin men utskottets uppfattning är att man måste gå snabbare fram. Detta

kräver en stramare finanspolitik. Den av regeringen i budgetpropositionen

föreslagna besparingen på 12 miljarder kronor räcker inte ens till räntan på

ökningen av statsskulden varför kraftigare besparingar och ökade intäkter

fordras. Den offentliga sektorn måste bantas och transfereringssystemet behöver

kraftiga förändringar. Här måste vi skära hårt, framför allt genom att göra

systemen enklare och rättvisare.

Regeringens tilltro till att endast den exportbaserade industrin vid nästa

högkonjunktur skall rätta till obalanserna i det strukturella

budgetunderskottet är inte realistiska. Detta beror främst på två faktorer.

Dels har industrin flyttat en stor del av sin produktion utomlands, dels utgör

den produktiva sektorns andel av BNP en allt mindre del.

Enligt utskottets mening måste det vara en av politikernas största uppgift

att se till att trenden vänds och att industrins andel av BNP ökar. Det är

härifrån vår välfärd skapas. Staten har i dag för stora åtaganden och kostnader

i förhållande till vilket värde samhället skapar genom arbete och produktion.

Kostnader som det inte går att banta sig ur under en lågkonjunktur.

De exportinriktade företagen och deras underleverantörer har fått ett gott

utgångsläge genom att arbetsgivaravgiften sänkts och att kronan flyter. Alla

medelstora och små företag som är mera beroende av den inhemska marknaden måste

emellertid få möjlighet att expandera också för att denna del av ekonomin skall

kunna ta över personal när den offentliga sektorn nu skall bantas och

effektiveras. För detta krävs expansion samt ändrade arbetsrättsregler, så att

de svenska företagen vågar nyanställa.

Som utskottet ser det är den viktigaste uppgiften nu att skapa framtidstro.

Den psykologiska faktorn är oerhört viktig inom ekonomin. Framtidstron kan bara

skapas om privata sektorn får förutsättningar att åter bli så stor att ekonomin

kan balanseras. Det är den privata sektorn som skapar välfärd, vi politiker kan

endast i viss mån fördela densamma.

Försörjningsstrukturen

1 000-tal personer

1970 1992

1 Sysselsatta i offentlig sektor 954 1 666

2 Ålderspensionärer 947 1 540

3 Förtidspensionärer 188 360

4 Sjukskrivna 262 270

5 Föräldraförsäkring 28 170

6 Asylsökande 10 78

7 Sysselsatta av AMS 66 240

8 Öppet arbetslösa 59 340

9 Summa 2 514 4 655

10 Verksamma i privat sektor 2 737 2 050

Försörjningsfaktorn 9/10 0,92 2,28

Denna tabell anger vilka som huvudsakligen är sysselsatta med att skapa ett

ökat förädlingsvärde på en vara, produkt eller tjänst i Sverige, dvs. grupp 10.

De övriga grupperna som drar nytta av detta förädlingsvärde upprätthåller andra

viktiga funktioner för ett samhälle eller försörjs. Det finns inget orätt i det

som grupperna 1 till 8 producerar. Varje samhälle har dessa funktioner. Frågan

är emellertid hur stora dessa grupper skall vara och hur mycket de får kosta.

Försörjningsfaktorn säger oss att år 1970 fick en person inom privata sektorn

utöver sin egen arbetsinsats även "försörja" 0,9 personer inom grupperna 1--8.

År 1992 skall samma person försörja 2,3 personer. Utskottet vill understryka

att detta inte längre är hållbart. Denna "försörjningssituation" är den

grundläggande orsaken till Sveriges obalanser inom ekonomin.

Försörjningsfaktorn måste pressas ned från nuvarande 2,28 till i första hand

1,75. Målet bör vara 1,25.

Minskningen och effektiviseringen av den offentliga sektorn måste kunna ske

genom väl övervägda åtgärder och inte som i dag genom ständigt återkommande

panikåtgärder orsakade av att statsfinanserna skenar. Det är självfallet

lättare att genomföra en neddragning av den offentliga sektorn om de personer

som på detta sätt friställs kan få arbete inom industrin. Då erhålls också

bättre effekt på ekonomin. Politiken måste inriktas så att man samtidigt både

kan bromsa det kostsamma och expandera den nödvändiga dvs. industrin.

Alternativet till regeringens inriktning av den ekonomiska politiken

I motion Fi211 (nyd) framhålls att Sveriges ekonomi är i svår kris.

Ansvaret för det som skett ligger hos det politiska etablissemanget, som under

årtionden drivit igenom den politik som nu enligt motionärerna avslöjas.

Systemet måste ändras. I motionen föreslås bl.a. betydande ändringar och

nedskärningar i transfereringssystemen, en ny företagsbeskattning, kraftigare

satsningar på ROT-sektorn, ett påskyndat och utökat genomförande av

infrastrukturinvesteringar, kraftig sänkning av turistmomsen och konkurslagar

som anpassas till krisen. Omedelbar sänkning av räntenivån och

räntemarginalerna ses som en förutsättning för att kunna dra Sverige ur krisen.

Vidare förordar motionärerna med hänsyn till det prekära läge som Sveriges

ekonomi nu befinner sig i att regeringen bedriver en aktiv inkomstpolitik. För

att de i motionen föreslagna åtgärderna utan dröjsmål skall kunna genomföras

kräver motionärerna att en kristidskommission tillsätts för att leda Sverige ur

krisen. Ny demokrati understryker att de framförda förslagen måste beaktas i

sin helhet.

Utskottet förordar att de förslag till åtgärder som framförs i motion Fi211

(nyd) bör ligga till grund för riktlinjerna för den ekonomiska politiken. I det

följande redovisar utskottet den konkreta innebörden av dessa riktlinjer för

olika politikområden.

En snabb räntesänkning är en avgörande åtgärd för att föra Sverige ur krisen.

Penningpolitiken måste läggas om. Den korta räntan måste sänkas och kronan

bör fortsätta att flyta. Utskottet återkommer till dessa frågor i avsnittet om

penning- och valutapolitiken.

Utformningen av den svenska transfereringsekonomin är inte längre hållbar.

Den enda vägen att åstadkomma ett väsentligt bidrag till en sanering av den

offentliga sektorns finanser är att reformera socialförsäkringssystemet.

Ett nytt socialförsäkringssystem bör införas som har enhetliga villkor och

ersättningsnivåer för sjukfrånvaro, vård av sjukt barn, arbetsskada,

arbetslöshet och garantilön vid konkurser.

En ny familjepolitik måste utformas som är enkel, behovsprövad (vid höga

inkomster får man inga bidrag alls) och ger familjerna valfrihet. Stora

besparingar kan också göras genom att ansvaret för trafikskadorna helt läggs på

trafikförsäkringen i stället för att täckas av den allmänna sjukförsäkringen.

Genom att skapa en allmän arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla och

ersätter det fyrtiotal A-kassor som finns i dag, kan staten göra stora

besparingar. Den nya arbetslöshetsförsäkringen skulle betalas till en tredjedel

vardera av arbetsgivarna, arbetstagarna och staten. Egenavgifterna måste höjas

men skattetrycket kan på sikt sänkas.

Arbetsskadebegreppet bör skärpas ytterligare och arbetsskadeförsäkringen

snarast privatiseras.

Här angivna förändringar i socialförsäkringssystemet kommer att innebära

betydande besparingar. Besparingseffekterna sammanfattas i följande tabell.

Sammanfattning av förslagen

Besparingar jämfört

med regeringen (mdkr)

_____________________

Enhetliga nivåer 17 (-4*)

Ny familjepolitik 24

Allmän arbetslöshetsförsäkring 8

Omläggning av trafikförsäkringen 6

(*4 mdkr mindre med nyd:s familjepol.)

Totala besparingar 51 mdkr

Dessutom blir resultatet av här föreslagna åtgärder stora långsiktiga

besparingar som ej angivits i ovanstående tabell. Dessa är följande:

Ny indexering (ny definition av basbelopp)

Privatisering av arbetsskadeförsäkringen

Minskat bidragsfusk (kraftiga besparingar i transfereringssystemen där fusket

är som störst)

Det är utskottets uppfattning att åtgärder snarast måste vidtas för att vi

skall få en bättre fungerande arbetsmarknad. Den nödvändiga inriktningen av

åtgärderna kan sammanfattas på följande sätt.

Påskynda avregleringen av arbetsrätten. Ta initiativ till att ett

lärlingssystem enligt tysk modell införs. Skapa en obligatorisk allmän

arbetslöshetsförsäkring som finansieras till lika delar av staten,

arbetsgivarna och arbetstagarna. Förändra hela arbetsmarknadspolitiken bl.a.

genom att rationalisera Arbetsmarknadsverket och verklighetsanpassa

arbetslivsutvecklingen. Ge kommunerna bättre möjligheter att permittera vid

arbetsbrist. Pröva förutsättningarna för samhällstjänst som en möjlighet att

aktivera de arbetslösa.

När det gäller skatte- och finanspolitiken måste enligt utskottets mening

den ekonomiska politiken främst inriktas på att skapa goda förutsättningar för

våra företag att kunna verka och utvecklas. Lägre skatter och minskad byråkrati

är viktiga medel för att skapa bättre konkurrensförutsättningar och därmed

lägga grunden för ökad sysselsättning. Momsen måste sänkas för att stimulera

efterfrågan, skapa arbete och framtidstro. Skatteojämlikheten mellan

egenföretagare och aktiebolag måste bort. Allmänt gäller att lagar och regler i

större utsträckning måste anpassas till små och medelstora företags

arbetsförhållanden. Fåmansbolagslagen har snedvridande effekter och måste

därför omprövas.

Under förutsättning att föreslagna besparingar genomförs bör följande förslag

till skattesänkningar genomföras. Förslagen till skattesänkningar som utskottet

förordar sammanfattas i följande tabell.

Åtgärder på skatteområdet

Minskad matmoms -15,0 mdkr

Minskad turistmoms - 1,5 mdkr

Skatteminskningar för småföretagare - 5,2 mdkr

Minskat taxeringsvärde på fastighetsmark - 0,5 mdkr

Slopad flyttskatt - 1,7 mdkr

Minskad skatt på alkoholhaltiga drycker för H & Rest. - 0,5 mdkr

Summa minskade skatter: - 24,4 mdkr

Genom att prioritera infrastrukturen förbättrar vi vår internationella

konkurrenskraft samtidigt som vi lättar på den höga arbetslösheten. Utskottet

välkomnar regeringens satsningar men vill gå längre på järnvägssidan. För

upprustning av järnvägsnätet är det utskottets uppfattning att årliga

investeringar om 5,8 miljarder under en tioårsperiod måste genomföras.

Färdigställandet av motorvägstriangeln mellan våra tre största städer bör

prioriteras bland vägsatsningarna. Miljön bör skyddas genom teknikutveckling

och projektering som skyddar kulturminne och vildmark.

Avsikten med de åtgärder som utskottet här har föreslagit är att snabbt få en

ökning av tillväxten i ekonomin och samtidigt påbörja en sanering av den

offentliga sektorns finanser som är värd namnet. Inräknas även de besparingar

som föreslås i motion Fi211 (nyd) och som har utskottets stöd inom områdena

bistånds- och flyktingpolitiken, försvaret och den politiska sektorn minskar

budgetunderskottet med 43 miljarder i jämförelse med regeringens förslag.

En av de viktigaste orsakerna till den för ekonomin pågående och förödande

bankkrisen är krisen på fastighetsmarknaden. Denna kris kommer att fortsätta.

Mycket talar för att det är kommunerna som står på tur med stora

borgensåtaganden. Flera allmännyttiga bostadsbolag riskerar att komma på

obestånd. Detta kan få mycket allvarliga konsekvenser på hela samhällsekonomin.

Som utskottet ser det måste därför regeringen snarast och med hjälp av

kvalificerade bedömare utreda hur fastighetsmarknaden kan stabiliseras. I

utredningens direktiv måste ingå att föreslå sänkning av fastighetsskatten samt

att se över möjligheterna att skjuta på försämringarna i bostadssubventionerna

till dess att fastighetsmarknaden stabiliserats och räntorna sjunkit.

Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrker utskottet den

inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i finansplanen och

tillstyrker förslaget i motion Fi211 (nyd) yrkandena 1, 5 och 13.

Utskottet har här gjort en översiktlig redogörelse av förslag till

ekonomisk-politiska åtgärder som utan dröjsmål måste genomföras. För en

ytterligare konkretisering av åtgärderna hänvisar utskottet till Ny demokratis

separata motioner inom här angivna områden.

I motionerna Fi210 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) och Fi204 av Bert

Karlsson (nyd) föreslås att riksdagen snarast inför en lag om allmänt

lönestopp. I motion Fi204 (nyd) framhålls vikten av att det skapas

förutsättningar för statsmakterna att aktivt kunna medverka till en sänkning av

lönenivåerna om det skulle befinnas vara oundgängligen nödvändigt.

Utskottet delar motionärernas uppfattning. I Sveriges nuvarande krissituation

måste en regering ha möjlighet att införa ett allmänt lönestopp. Utskottet

tillstyrker motionerna Fi204 (nyd) yrkandena 1 och 2 samt Fi210 (nyd).

I motion Fi207 av John Bouvin (nyd) och motion Fi208 av Ian

Wachtmeister m.fl. (nyd) föreslås inrättandet av en

kristidskommission som skall föra Sverige ur krisen.

De åtgärder som utskottet här föreslagit innebär bl.a. mycket stora

förändringar i transfereringssystemen men också i andra regelverk, som

exempelvis de lagar och författningar som gäller för arbetsmarknaden. För att

kunna få en allmän uppslutning kring dessa förslag och för att kunna genomföra

dessa genomgripande åtgärder bör en kristidskommission inrättas. Utskottet

tillstyrker sålunda motionerna Fi207 (nyd) och Fi208 (nyd).

Socialdemokraternas och Vänsterpartiets förslag till inriktning av den

ekonomiska politiken

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med "I motion

Fi211" och på s. 43 slutar med "och 13" bort utgå,

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

att riksdagen med avslag på proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 1 och

motionerna 1992/93:Fi203 yrkande 1, 1992/93:Fi212 yrkandena 1 och 21 samt

1992/93:Sk388 yrkande 8 godkänner vad som förordats i motionerna 1992/93:Fi204

yrkandena 1 och 2, 1992/93:Fi207, 1992/93:Fi208, 1992/93:Fi210 och

1992/93:Fi211 yrkandena 1, 5 och 13 och som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

4. Penning- och valutapolitiken (mom.7)

Bo G Jenevall (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med "Som

framhålls" och på s. 48 slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:

I likhet med vad som anförs i motion Fi211 (nyd) anser utskottet att ett av

Sveriges största problem är den höga räntan. En lägre räntenivå är en

förutsättning för att sätta fart på industrin och investeringarna. Det minskar

antalet konkurser och ökar sysselsättningen. Det skulle också öka

statsinkomsterna och minska utgifterna för statsskuldsräntor. Utskottet delar

inte riksbankens uppfattning att räntorna måste hållas uppe för att inte

inflationen skall sätta fart igen. Enligt utskottets uppfattning är det

efterfrågetryck som skulle kunna driva upp inflationen utomordentligt svagt.

Den privata konsumtionen fortsätter att falla i år och någon ökning förutses

inte heller för år 1994. Stimuleras inte ekonomin kommer med stor sannolikhet

deflation att uppstå.

En förutsättning för en stabil växelkurs i ett litet öppet land är en god

ekonomi, dvs. ha balans eller överskott i bytesbalans och statsbudget. I

nuvarande läge måste kronkursen få fortsätta att flyta och sjunka till den nivå

som motsvarar dess värde, dvs. till dess bytesbalansen ger ett sådant överskott

att det likvidiserar marknaden och bidrar till att pressa ned räntorna. För att

inte tvinga kronkursen att sjunka onödigt mycket bör vi minska

budgetunderskottet genom att minska utgifterna och höja inkomsterna. Sannolikt

räcker det inte med att sänka utgifterna för att uppnå balans.

Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi211 yrkandena 2 och 3 (nyd)

bör riksdagen som sin mening ge regeringen och fullmäktige i Riksbanken till

känna. Därmed tillgodoses även yrkande 4 i motion Fi212 (v).

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande penning- och valutapolitiken

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Fi211 yrkandena 2 och 3 samt

med avslag på motion 1992/93:Fi212 yrkande 4 som sin mening ger regeringen och

fullmäktige i Riksbanken till känna vad utskottet anfört,

5. Utredning om utvecklingen på de finansiella marknaderna (mom.9)

Bo G Jenevall (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 49 som börjar med "Som

utskottet" och slutar med "av utskottet" bort ha följande lydelse:

Den finansiella utvecklingen under hösten 1992 var mycket dramatisk.

Regeringen valde till en början strategin att inte göra någonting alls men

genom händelseutvecklingen tvingades man så småningom att handla desto snabbare

och kraftfullare. Det finns all anledning att ta lärdom av vad som hände och

försöka undvika att något liknande upprepas: att regeringen står oförberedd på

vad som händer. I sådana lägen finns stor risk att åtgärderna blir felaktiga

och strider mot långsiktiga strategier. Mot bakgrund härav anser utskottet att

en grundlig genomgång bör göras av vad som hände under hösten 1992 på det

finansiella området. Vilka var de bakomliggande faktorerna och hur agerade

Riksbanken, regeringen och riksdagen? Hur fungerade eller fungerade inte

samspelet mellan dessa olika maktcentra?

Utskottet delar uppfattningen i motionerna Fi205 (-), Fi206 (nyd) och K207

yrkande 3 att dessa frågor bör klarläggas. Detta bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande utredning om utvecklingen på de finansiella marknaderna

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Fi205 och 1992/93:Fi206

samt med anledning av motion 1992/93:K207 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.10)

Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne

Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Lars Ulander (allas) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med

"Statsfinanserna försämras" och på s. 58 slutar med "i finansplanen" bort ha

följande lydelse:

Statsfinanserna försämras dramatiskt. På tre år har budgetunderskottet vuxit

med mer än 200 miljarder kronor, och 1/3 av statsbudgetens utgifter finansieras

nu med lån. Sverige har som en följd härav kommit att inta en särställning

bland västvärldens industriländer. I inget annat OECD-land försämras nämligen

de offentliga finanserna så snabbt som hos oss.

Finanspolitiken måste under de närmaste åren bedrivas med sådan kraft och

konsekvens att budgetunderskottet arbetas bort och statens lånebehov minskar.

Obalanser i de offentliga finanserna kan inte accepteras på längre sikt.

Stora underskott har allvarliga effekter på ekonomin. Statsskulden ökar, vilket

i sin tur belastar budgeten i form av ökade ränteutgifter som tränger ut andra

angelägna utgifter ur statsbudgeten och driver upp räntorna.

Finanspolitiken bör under de närmaste åren inriktas på att sänka

utgiftskvoten. Det kan bara ske genom en ekonomisk politik som ökar tillväxten,

vilket i sin tur leder till ökade skatteintäkter. Därutöver måste

utgiftsnedskärningar och inkomstförstärkningar vidtas.

Folkhushållet står inför ett dubbelt sparbeting under resten av 1990-talet:

dels måste budgetunderskottet tas ned, dels måste investeringarna öka.

För att klara denna dubbla uppgift krävs att den ekonomiska politiken är

brett förankrad och bygger på principen om rättvis fördelning mellan olika

grupper. En finanspolitik som ensidigt drabbar redan utsatta grupper kan inte

accepteras.

Någon möjlighet att långsiktigt sanera statsfinanserna enbart genom

besparingar existerar inte. Alltför stora besparingar sänker efterfrågan och

fördjupar lågkonjunkturen och finanskrisen. Sparbetinget måste därför

kombineras med en långsiktig politik för ökad tillväxt.

Genom satsningar på investeringar i infrastrukturen och genom utbyggd

utbildning ökar tillväxten. Det i sin tur vidgar skattebasen och staten

erhåller ökade skatteinkomster. Därmed minskar budgetunderskottet.

Socialdemokraterna redovisar i sin motion Fi203 en handlingsplan för

ökad sysselsättning. Genom den minskar statens utgifter för arbetslösheten. För

varje procentenhet som arbetslösheten pressas ned minskar kostnaderna med 5,5

miljarder kronor och ökar intäkterna med 2,2 miljarder kronor.

Men detta räcker inte för att sanera statsfinanserna. Enligt utskottets

mening måste utgifterna minskas med sammanlagt 11,9 miljarder kronor för

budgetåret 1993/94, dvs. i samma omfattning som regeringen föreslagit.

Regeringens besparingsprogram kan utskottet dock inte godta, ej heller det

program för budgetförstärkningar på 25 miljarder kronor för åren 1994--1996 som

regeringen lagt fram. Utskottet gör ingen annan bedömning än regeringen när det

gäller det fortsatta behovet av besparingar men vill starkt ifrågasätta det

föreslagna besparingsprogrammets inriktning. Mot det kan riktas invändningar

både från socialpolitisk och arbetsmarknadspolitisk synpunkt. Bördorna för att

sanera statsbudgeten får inte på det sätt regeringen föreslagit ensidigt läggas

på de arbetslösa, sjuka och handikappade. Denna inriktning av politiken

underminerar möjligheterna att få ett brett folkligt och parlamentariskt stöd

för en uthållig politik för sunda statsfinanser.

Utskottet anser att regeringen bör utarbeta ett samlat, långsiktigt och

hållbart program för besparing och förstärkta statsfinanser, som kan vinna stöd

av en majoritet i riksdagen. I detta samlade program skall åtgärder för

budgetåret 1993/94 fogas in på ett samhällsekonomiskt riktigt sätt. Förslag av

denna innebörd framförs inte bara i motion Fi203 (s) utan också i de

socialdemokratiska parti- och kommittémotionerna A267, Bo238, Sf268, Sf269

och Sf512.

Ett beslut om ett långsiktigt program för sunda statsfinanser bör enligt

utskottets mening fattas av riksdagen under våren tillsammans med ett program

för arbete, utbildning och tillväxt av det slag som redovisats av

Socialdemokraterna. Programarbetet måste utgå från sådana principer som står i

samklang både med tillväxtpolitiken och fördelningspolitiken. Bördorna får

alltså inte ensidigt läggas på dem som är arbetslösa, sjuka och handikappade.

Det är viktigt att alla som är friska och starka, har arbete och inkomst får ta

en stor del av bördorna.

En huvudlinje i besparingsprogrammet måste vara att arbetslinjen skall

hävdas, dvs. att politiken inriktas på att erbjuda arbete, utbildning och

rehabilitering i stället för kontantstöd och förtidspensionering. En annan

huvudlinje skall vara att fullfölja de ambitioner som Socialdemokraterna gav

uttryck för i förslaget till ny sjukförsäkring. Det innebär att utgifterna i

statsbudgeten på några års sikt kraftigt reduceras och att den

försäkringsmässiga karaktären i systemet blir tydligare. En tredje huvudlinje

bör vara att se över systemen när det gäller ersättningsnivåer, incitament och

indexering på ett sådant sätt att försäkringarna både ger den enskilde trygghet

i livets olika skeden och uppfyller kraven på kostnadseffektivitet.

Det är viktigt att de förändringar som måste genomföras sätts in i en

långsiktig plan så att både enskilda medborgare, arbetsmarknadens parter och

näringslivet får tid på sig att anpassa sina egna dispositioner till nya

villkor. Det är också nödvändigt att förändringarna får bred uppslutning och

blir väl förankrade i riksdagen.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet biträder det i motion Fi203

(s) yrkande 2 framlagda förslaget till riktlinjer för budgetpolitiken.

Utskottet tillstyrker också det i samma motion yrkande 4 samt i motionerna A267

(s) yrkande 24, Bo238 (s) yrkande 4, Sf268 (s) yrkande 1, Sf269 (s) yrkande 1

samt Sf512 (s) yrkande 1 framförda förslaget att det bör ankomma på regeringen

att utarbeta ett samlat, långsiktigt och hållbart program för att stärka

statsfinanserna. Utskottets ställningstagande innebär samtidigt att utskottet

avstyrker bifall till finansplanen yrkande 2 samt till motion Fi212 (v) yrkande

2.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 2

samt motion 1992/93:Fi212 yrkande 2 godkänner vad som förordats i motionerna

1992/93:Fi203 yrkandena 2 och 4, 1992/93:A267 yrkande 24, 1992/93:Bo238 yrkande

4, 1992/93:Sf268 yrkande 1, 1992/93:Sf269 yrkande 1 och 1992/93:Sf512

yrkande 1 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

ett nytt besparingsprogram,

7. Besparingsprogram för åren 1994--1996 (mom.11)

Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne

Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Lars Ulander (allas) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 58 som börjar med "Båda

partierna" och slutar med "Fi212 (v) yrkande 3" bort ha följande lydelse:

Av vad utskottet tidigare anfört framgår att utskottet delar regeringens

bedömning av behovet av besparingar under kommande år. Utskottet kan dock inte

ansluta sig till den föreslagna inriktningen på besparingsprogrammet.

Regeringen bör därför återkomma med ett mer genomarbetat förslag till

budgetförstärkningar för åren 1994--1996 med en inriktning som överensstämmer

med vad utskottet anfört.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet avstyrker bifall till yrkande

3 i finansplanen. Utskottets ställningstagande innebär samtidigt att utskottet

även avstyrker motion Fi212 (v) yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande besparingsprogram för åren 1994--1996

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Fi203 yrkande 3 samt med avslag

på proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 3 och motion 1992/93:Fi212 yrkande

3 hos regeringen begär ett nytt, mer genomarbetat program för

budgetförstärkningar på 25 miljarder kronor under åren 1994--1996,

8. Redovisning av investeringar i statsbudgeten (mom.16)

Bo G Jenevall (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 68 som börjar med

"Utskottet är inte" och slutar med "av utskottet" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser mot denna bakgrund att regeringen bör ges i uppdrag att

utreda frågan om hur investeringar bör hanteras i statsbudgeten och därvid

utveckla former för en uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en

kapitalbudget. Vad utskottet här anfört med anledning av motionerna Fi203 (s)

yrkande 7, Fi701 (c), Fi704 (m) och Fi717 (nyd) yrkandena 1 och 2 bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande redovisning av investeringar i statsbudgeten

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Fi203 yrkande 7,

1992/93:Fi701, 1992/93:Fi704 och 1992/93:Fi717 yrkandena 1 och 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört och hos regeringen begär en

utredning om hur investeringar bör redovisas i statsbudgeten,

9. Utformningen av budgetpropositionen (mom.20)

Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne

Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Lars Ulander (allas) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.69 börjar med

"Utskottet får" och på s.70 slutar med "Fi203 (s) yrkande 6" bort ha följande

lydelse:

Utskottet instämmer i den kritik som Socialdemokraterna riktar mot

budgetpropositionens utformning. Aldrig tidigare har det förekommit så stora

avvikelser som nu mellan det ursprungligt beräknade budgetutfallet och det

utfall man nu förutser. Avvikelsen för innevarande budgetår uppgår enligt

Riksrevisionsverkets senaste budgetprognos till 129,1 miljarder kronor,

vilket motsvarar 1/5 av statsbudgetens samlade utgifter. Trots det har det i

finansplanen inte lämnats någon rimlig förklaring till den statsfinansiella

krisen, vilket utskottet finner häpnadsväckande. Förfarandet bekräftar bara att

regeringen saknar strategi för hur de eroderande statsfinanserna skall saneras.

Budgetpropositionen med tillhörande finansplan är riksdagens viktigaste

beslutsdokument för budgetpolitiken. Vilken utformning denna skall ha är i hög

grad avhängigt tidigare års budgetutveckling. Skall riksdagen rätt kunna pröva

denna fråga är det således av största vikt att den redovisning som lämnas ger

en korrekt och klar bild av de faktorer som ligger bakom den aktuella

utvecklingen. Eftersom så inte är fallet bör regeringen snarast återkomma till

riksdagen med en genomarbetad redovisning av det statsfinansiella saldot.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet biträder motion Fi203 (s)

yrkande 6.

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:

20. beträffande utformningen av budgetpropositionen

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Fi203 yrkande 6 samt med

avslag på motion 1992/93:Fi712 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om att regeringen bör återkomma till riksdagen med en mer

genomarbetad redovisning av det statsfinansiella saldot,

10. Översyn av kommunernas ekonomi och begränsning av rundgången i ekonomin

(mom.22)

Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne

Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Lars Ulander (allas) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 71 börjar med

"Finansutskottet vill" och på s. 72 slutar med "yrkande 9" bort ha följande

lydelse:

Enligt finansutskottet är det angeläget att den i motion Fi203 (s)

yrkande 9 föreslagna parlamentariska beredningen omgående tillsätts.

Riksdagens beslut våren 1992 innebar att statens bidrag till kommunsektorn

permanent reducerades med 7,5 miljarder kronor. Denna åtgärd innebär direkt och

indirekt att mellan 35 000 och 40 000 arbetstillfällen år 1993 går förlorade i

kommuner och landsting. Detta leder i sin tur till minskade skatteintäkter,

ökad belastning på arbetslöshetskassorna och större behov av

arbetsmarknadspolitiska insatser samt ökade utgifter för socialbidrag och

bostadsbidrag.

Därtill skall läggas de välfärdspolitiska förlusterna i form av färre och

försämrade tjänster inom vård, omsorg, utbildning samt kultur- och

fritidsverksamhet.

Utskottet kan för sin del inte dela regeringens uppfattning att indragningen

från kommunsektorn skulle innebära en besparing. I stället ökar den finansiella

rundgången genom att en del av statens budgetunderskott vältras över på

kommunsektorn. Den av utskottet förordade parlamentariska beredningen bör få

till uppdrag att redovisa hur skadorna av denna rundgång skall kunna begränsas.

Beredningen bör dessutom få till uppgift att utarbeta ett förslag till ett

rättvist statsbidragssystem på grundval av en grundlig analys av kommunernas

finanser. En annan angelägen uppgift är att föreslå åtgärder som kan stimulera

en tidigareläggning av sådana investeringar som kan bidra till att hålla

tillbaka de kommunala driftskostnaderna.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi203 (s) yrkande9.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:

22. beträffande översyn av kommunernas ekonomi och begränsning av

rundgången i ekonomin

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Fi203 yrkande 9 hos regeringen

begär att en parlamentarisk beredning tillsätts med uppgift att presentera en

klarläggande översyn av kommunernas ekonomi och lägga fram förslag till

begränsning av den skadliga rundgången i ekonomin m.m.,

11. Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader (mom.23)

Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne

Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Lars Ulander (allas) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 73 som börjar med

"Utskottet har" och slutar med "underställas riksdagen" bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser det vara värdefullt att resp. myndighet så tidigt som möjligt

känner till den ekonomiska ramen i sin helhet inför ett aktuellt budgetår.

Därigenom ökar myndigheternas möjligheter att förbereda och vidta åtgärder för

att kunna uppnå de av statsmakterna uppställda målen för verksamheten. Inom

dessa angivna ramar bör myndigheterna ges finansiell frihet att fördela sina

resurser. Huvuddelen av myndigheternas utgifter avser emellertid löner. Den

uppräkning som görs av anslagen får därmed direkta konsekvenser för

löneutrymmet. I finansplanen sägs att långsiktigt kommer kostnadsutvecklingen

inom den konkurrensutsatta sektorn att ligga till grund för kompensationen för

kostnadsutvecklingen för myndigheterna. I den mån de statliga löneavtalen

kommer att avvika från kostnadsutvecklingen inom den konkurrensutsatta sektorn

kommer det att påverka resursfördelningen inom myndigheterna. Om ökningstakten

skulle komma att variera kraftigt mellan åren uppstår svårigheter att beräkna

kompensationen, framför allt kan beräkningen i budgetförslaget komma att avvika

från det faktiska, vilket skapar eftersläpningsproblem. Det kan få effekter på

myndigheternas möjligheter att fullgöra sina uppgifter. Utskottet vill därför

understryka att förändringar i verksamheternas inriktning eller omfattning på

sedvanligt sätt måste underställas riksdagen.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 74 som börjar med

"Utskottet vill" och slutar med "Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:

I likhet med vad som anförs i motion Fi707 anser utskottet att det är viktigt

att ramanslagstekniken fungerar utan att inskränka den fria förhandlingsrätten.

Som utskottet redovisat kan ramanslagstekniken om anslagsuppräkningen och

avtalsutvecklingen utvecklas i otakt komma att få effekter på myndighetens

resursfördelning och möjlighet att fullgöra sina uppgifter. Det är därför

angeläget att regeringen snarast med de centrala fackliga organisationerna

klarar ut formerna för hur förhandlingarna skall genomföras utan att de innebär

inskränkningar i den fria förhandlingsrätten. Detta bör riksdagen med anledning

av motion Fi707 (s) som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande lydelse:

23. beträffande ramar för myndigheternas förvaltningskostnader

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Fi707 samt med anledning av

proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 6 godkänner vad utskottet anfört om

budgetering av myndigheternas förvaltningskostnader och som sin mening ger

regeringen detta till känna,

12. Riktlinjer för risk- och skadehanteringen i staten (mom.30)

Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne

Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Lars Ulander (allas) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 79 börjar med

"Utskottet vill" och på s. 80 slutar med "motion Fi716" bort ha följande

lydelse:

Utskottet noterar inledningsvis att Kammarkollegiet är en central

förvaltningsmyndighet för frågor om statlig och kyrklig egendom samt rikets

indelning. Kollegiet svarar för medels- och fondförvaltning, bevakar vissa

ärenden om statens rätt och allmänna intressen i vissa mål samt ger service

till små och medelstora myndigheter.

Utskottet vill för sin del betona att förslaget att myndigheterna själva

skall få välja system för sin riskfinansiering är ett led i arbetet med att

delegera ansvar och befogenheter till myndighetesnivå. Det är vidare angeläget

att, som också betonas i propositionen, bygga upp en service- och

stödverksamhet för de verk och myndigheter som av olika skäl behöver detta. En

sådan verksamhet omfattar många olika moment av riskbedömningar och

riskhantering m.m.

Verksamheten inom Kammarkollegiet har i huvudsak en annan inriktning. Den

föreslagna verksamheten har emellertid många beröringspunkter med Statens

räddningsverks ansvarsområde och verksamhet. Den är också delvis överlappande

det som redan bedrivs inom Räddningsverket. En lokalisering av den föreslagna

verksamheten till Statens räddningsverk bör därför kunna ge betydande vinster.

Dessa vinster skall självfallet tas till vara.

Utskottet föreslår med hänvisning till det anförda att riksdagen skall

godkänna de av regeringen föreslagna riktlinjerna för risk- och

skadehanteringen i staten men med den ändring som följer av att verksamheten

inte byggs ut vid Kammarkollegiet utan etableras inom Statens räddningsverk.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande lydelse:

30. beträffande riktlinjer för risk- och skadehanteringen i staten

att riksdagen med anledning av proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 11

och motion 1992/93:Fi716 godkänner vad utskottet anfört om riktlinjer för risk-

och skadehanteringen i staten samt som sin mening ger regeringen detta till

känna.

Särskilda yttranden

1. Den ekonomiska demokratin (mom.3)

Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne

Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Lars Ulander (allas) anför:

Löntagarfonderna avskaffades mot vår vilja hösten 1991. Även om vi i likhet

med Vänsterpartiet anser att AP-fonden bör få en vidgad placeringsrätt är det

vår uppfattning att det inte nu är meningsfullt att begära en parlamentarisk

utredning om dessa och närliggande frågor.

2. ROT-program (mom. 4)

Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Arne Kjörnsberg, Sonia

Karlsson, Lars Ulander och Carin Lundberg (allas) anför:

Ett system med direkta bidrag för vissa underhållsåtgärder har en rad

fördelar framför ett system med avdrag mot fastighetsskatten.

1. Ett bidragssystem ger en snabbare och kraftigare stimulanseffekt för

sysselsättningen. Genom att pengarna kan betalas ut i omedelbar anslutning till

att underhållsåtgärderna har genomförts blir det en direkt knytning mellan

stödet och det utförda arbetet. Med ett avdrag kommer kompensationen däremot

inte att betalas förrän tidigast året efter. För reparationsutgifter under 1993

får fastighetsägaren kompensation först i december 1994, och för

reparationsutgifter 1994 kommer kompensationen först i december 1995. För

fastighetsägare med låga taxeringsvärden kan en del av kompensationen t.o.m.

komma att fördröjas ytterligare. I nuvarande krissituation på arbetsmarknaden

är den fördröjda stimulanseffekten en mycket allvarlig svaghet med

avdragssystemet.

2. Att välja ett system med avdrag i stället för bidrag innebär att man

alldeles i onödan krånglar till skattesystemet. Ett skatteavdrag strider mot

skattereformens principer om att bredda skattebasen, begränsa avdragen och

förenkla reglerna. Det blir knappast möjligt att hantera avdraget inom ramen

för den förenklade självdeklarationen, vilket får den beklagliga konsekvensen

att allt färre kan använda den förenklade deklarationen.

3. Ett avdragssystem innebär att kontrollen riskerar att bli i det närmaste

obefintlig. Redan ett bidragssystem ställs inför kontrollproblem som är

betydande. Men det som gör kontrollen särskilt svår inom ramen för

skattesystemet är följande:

a) Till skillnad från ett bidragssystem som kan administreras av t.ex.

länsstyrelsen eller Boverket, så anser Riksskatteverket att det i ett

avdragssystem är otänkbart av administrativa skäl att kräva att den

skattskyldige till deklarationen bifogar ett kvitto eller lämnar uppgift om

betalningsmottagaren. I och för sig skall kvitto kunna uppvisas vid anfordran,

men någon kontroll av vilka reparationsåtgärder som faktiskt utförts sker

endast i sällsynta undantagsfall.

b) Om avdragsrätten skall finnas även 1994 uppstår stora problem vid 1995 års

taxering med hänsyn till det nya deklarationsförfarandet som då skall tillämpas

för första gången.

c) Med den ekonomiska ram som finns för skatteförvaltningen i

budgetpropositionen måste 1500 årsarbetskrafter bort från skatteförvaltningen

fram till 1996. I stort sett alla län kommer skatteförvaltningen att tvingas

säga upp folk.

4. Ett bidragssystem kan göras rättvisare än det föreslagna avdragssystemet.

En märklig konsekvens av det tilltänkta avdragssystemet är att människor i

glesbygden kan få vänta på sin fullständiga kompensation ett eller två år

längre än folk i Danderyd och andra kommuner med genomsnittligt höga

taxeringsvärden.

5. Ett bidragssystem är betydligt lättare att utforma så att man får

neutralitet mellan upplåtelseformerna.

6. Med ett avdragsystem har man betydligt sämre kontroll över

budgeteffekterna än med ett bidragssystem som utgår från ett

reservationsanslag.

Vi förutsätter att berörda utskott får tillfälle att närmare pröva det här

omnämnda stödet till underhålls- och reparationsåtgärder.

3. ROT-program (mom. 4)

Lars Tobisson, Bengt Wittbom och Lennart Hedquist (alla m) anför:

Vi har ställt oss bakom tanken på stöd till reparation och underhåll av

byggnader. Det konkreta förslaget angående stimulansbidrag för vissa kommunala

fastigheter, vilket ligger inom finansutskottets ansvarsområde, har vårt fulla

stöd. Beträffande de förordade åtgärderna på bostadsområdet har vi inte haft

tillfälle att kontrollera alla detaljer, däribland de statsfinansiella

kostnaderna, varför vi förutsätter att justeringar kan göras i berörda utskott.

4. ROT-program (mom. 4)

Bo G Jenevall (nyd) anför:

Ett enigt finansutskott (1992/93:FiU1 s. 92) stod bakom det tillkännagivande

till regeringen om ROT-verksamheten som riksdagen gjorde den 18 december 1992.

Under beredningen av frågan utlovades att regeringen skulle återkomma med

förslag i budgetpropositionen. Det var därför ytterst anmärkningsvärt när

utskottets beställning inte effektuerades i budgetpropositionen. Ny demokrati

har därför mycket aktivt i olika sammanhang, i ett antal motioner, debatter och

framför allt i utskottsarbetet föreslagit att åtgärder måste vidtas för att få

i gång ROT-verksamheten. En hel samhällssektor är på väg att slås ut.

Byggnadsarbetare tvingas gå arbetslösa fastän det finns arbeten att utföra. De

ersättningar som betalas ut kan användas bättre för produktivt arbete, till

nytta för både byggnadsarbetare, byggföretag och samhället. Det är ett enormt

slöseri med resurser som för närvarande pågår.

Även om det i vissa delar är en dålig kompromiss ser vi positivt på att

åtgärder nu äntligen kommer i gång.

Vi står därför bakom det paket som nu framlagts. Vi vill inte bidra till att

ytterligare försena en igångsättning, men anser liksom i höstas att det är fel

att nu dra ner bostadssubventionerna. Det har verksamt bidragit till att minska

aktiviteten på bostadsmarknaden. Det har dessutom förstärkt fastighetskrisen,

vilket får återverkningar in i den finansiella sektorn. Denna punkt är dock ett

resultat av den överenskommelse som träffades mellan regeringen och

Socialdemokraterna i krispaket II, hösten 1992, i vilken vi inte var delaktiga.

5. Handläggning av ekonomisk-politiska frågor i riksdagen

Bo G Jenevall (nyd) anför:

Det ekonomiska läget, inte minst det statsfinansiella läget, är

utomordentligt allvarligt. Den samlade produktionen faller i år för tredje året

i rad. Det svenska folkhushållet får därmed vidkännas en standardsänkning på

över 60 miljarder kronor. Statsfinanserna har försämrats i en takt som skulle

ansetts som helt osannolik för bara ett år sedan. För ett år sedan bedömdes

budgetunderskottet för budgetåret 1992/93 bli 70 miljarder kronor. I årets

finansplan har prognosen höjts till 200 miljarder kronor. Statsskulden beräknas

öka med 260 miljarder kronor i år. Finansieringen av budgetunderskottet kräver

att Riksgäldskontoret nu lånar över fem miljarder per vecka! Mot denna bakgrund

hade det varit naturligt att finansutskottet vid sina överläggningar på ett

djupare sätt tagit upp frågan om hur vi skall göra för att komma till rätta med

de skenande statsfinanserna.

Vi har i våra motioner lagt förslag om besparingar på betydligt större belopp

än regeringen eller något annat parti. Vi anser att det rätta nu hade varit att

finansutskottet lagt ut besparingsbeting på de olika utskottens områden i syfte

att när budgetarbetet skall summeras i slutet av sessionen kunna för

medborgarna, näringslivet och andra som har att bedöma Sveriges ekonomi

klargöra framtidsinriktningen.

Jag har när jag föreslagit sådana diskussioner i utskottet blivit avvisad med

hänvisning till att finansutskottet inte kan gå in på andra utskotts

beredningsområden. Jag anser att det statsfinansiella läget kräver att någon

tar det övergripande ansvaret och anser att det åligger finansutskottet att ta

sådana initiativ. Den överenskommelse som nu träffats om ROT-programmet visar

att finansutskottet ändå har ett övergripande ansvar och kan ta initiativ i

dessa frågor. Jag beklagar för riksdagens och den svenska ekonomins skull att

finansutskottet inte tagit sitt ansvar för den långsiktiga saneringen av den

svenska ekonomin.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet

inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Johan Lönnroth (v) anför:

Den ekonomiska politiken

Den svenska ekonomin är sedan drygt ett och ett halvt år inne i en

nedåtgående spiral med konkurser av en aldrig tidigare skådad omfattning,

kreditåtstramning, fallande efterfrågan och ökande arbetslöshet.

Arbetslösheten hamnar enligt regeringens prognos och med regeringens politik

på 7% nästa år. Färskare bedömningar pekar mot ännu högre siffror. Detta är

oacceptabelt och måste förhindras. Alla erfarenheter från andra länder visar

att en arbetslöshet på 7--10% under några år snabbt blir permanent. Många av

dem som slås ut från arbetsmarknaden kommer inte tillbaka. Människor tappar

självförtroendet, blir deprimerade och fungerar inte ens som det latenta

konkurrenshot gentemot de arbetande som de skall utgöra enligt nyliberal

ekonomisk teori.

Arbetslöshet är också ett socialt gift som förstör samhället på alla nivåer:

socialt och ekonomiskt. Långsiktigt och samhällsekonomiskt räknat kostar

arbetslösheten dubbelt i form av skattebortfall, A-kassa, socialbidrag,

AMS-åtgärder, sämre folkhälsa m.m. jämfört med vad det kostar att hålla kvar

folk i arbete. Bekämpandet av arbetslösheten måste vara det övergripande målet

för den ekonomiska politiken.

Sänkta räntor gör det omöjligt att spä på underskottet ytterligare. I stället

måste en kraftfull omfördelning ske så att det stora passiva

sparandeöverskottet som finns i delar av hushålls- och företagssektorn styrs

över till effektiv efterfrågan på konsumtionsvaror, investeringar och kommunala

tjänster. Enbart så kan arbetslösheten effektivt bekämpas.

De åtgärder som Vänsterpartiet föreslår på det arbetsmarknadspolitiska

området och utbildningsområdet, samt för regionalpolitiken,

infrastrukturinvesteringar och stöd till kommunerna framgår av sammanfattningen

av vår motion Fi212 (v) i reciten till detta betänkande. Enligt min mening bör

dessa åtgärder nu förberedas och utan dröjsmål genomföras.

Jag vill också särskilt fästa uppmärksamheten på att kommunerna nu planerar

att ytterligare dra ner på sin personal. Denna arbetslöshet kommer främst att

drabba kvinnor. Mot denna bakgrund bör en "kommunakut" inrättas enligt de

förslag som kommit från ett antal kommuner. Förslaget innebär att kommunsektorn

får tillbaka de 7,5 miljarder som decemberbeslutet berövade dem. Kommunerna

skall enligt detta förslag redan nu kunna söka dessa pengar och få besked i tid

före de kommunala budgetbesluten i slutet av detta år.

Som jag ser det finns det inte någon motsättning mellan låg inflation och

full sysselsättning. Jag delar uppfattningen att det naturligtvis är önskvärt

med en låg inflationstakt. Det är dock ännu viktigare att arbetslösheten

bringas ned, vilket kräver dels åtgärder av den typ som angetts ovan, dels

lägre räntor.

Tidigare erfarenheter visar att det är oerhört svårt att göra riktiga

inflationsprognoser. Den typ av inflationsmål som regeringen sätter upp har

inte heller någon verkan om de inte kombineras med konkreta förslag till

åtgärder om inflationsmålet spräcks. De mest effektiva åtgärderna för att

bromsa inflationen är fördelningspolitiska. Om man minskar alltför höga

inkomster och vinster kan också låginkomsttagare nöja sig med lägre löne- och

inkomstkrav.

Den ekonomiska demokratin

En viktig del av den ekonomiska politiken är att utveckla den ekonomiska

demokratin. Som framhålls i vår motion Fi715 (v) visar utvärderingar som gjorts

av den ekonomiska utvecklingen i bl.a. USA, Tyskland och Japan att ekonomisk

demokrati är samhällsekonomiskt lönsamt.

En parlamentarisk utredning bör tillsättas för att utreda och lägga förslag

på följande områden:

1. Företagsanknutna löntagarfonder bör införas.

2. AP-fonderna bör ges vidgad placeringsrätt i enlighet med de förslag som

tidigare lagts av socialdemokratin och Vänsterpartiet i riksdagen.

3. Förköpsrätt för de anställdas samlade organisationer bör införas om ett

företag skall byta huvudägare.

ROT-program

De åtgärder som föreslås av regeringen och Socialdemokraterna för att

stimulera till ökad ROT-verksamhet är i allt väsentligt i linje med de förslag

Vänsterpartiet fört fram tidigare. Det är beklagligt att vi inte fick gehör för

dessa förslag redan i höstas, men det är självklart positivt att beslut kan tas

nu snarast. Enbart på två väsentliga punkter vill vi anmäla avvikande mening:

ur både fördelningssynpunkt och effektivitetssynpunkt är förslaget om

avdragsrätt mot fastighetsskatten för vissa underhållsåtgärder occeptabelt. Vi

vill här i stället ha direkta bidrag till sådana åtgärder. Vidare står vi fast

vid våra egna motionsförslag när det gäller de minskade räntebidragen. Vi anser

också att där finns en rad oklarheter när det gäller begrepp och

kostnadskalkyler som måste klaras ut.

Eftersom Vänsterpartiet saknar rätt att lägga egna nya förslag i utskotten

kommer vi att presentera ett alternativt förslag till stöd åt reparationer och

underhåll i bostäder i enlighet med de förslag vi lagt i våra motioner. Vi vill

ha en inriktning av stödet som innebär att ett bidrag betalas ut. Totalramen

bör liksom för avdraget vara 1,5 miljarder kronor. Bidraget bör inriktas mot

miljonprogrammets bostadsområden med hänsyn tagen till regionalpolitiska

aspekter.

Penning- och valutapolitiken

Det är glädjande med det räntefall som kommit den senaste månaden. Men det

bör nu vara möjligt att stegvis sänka marginalräntan och därmed de korta

räntorna ytterligare. Även den långa räntan kan falla mer om man bara dels för

en trovärdig politik inriktad på att få bort underskotten på sikt, dels håller

inflationen under kontroll. Besvikelse över alltför långsamma räntesänkningar

kan försvaga valutan ytterligare eftersom räntor på dessa höga nivåer förlänger

lågkonjunkturen och därmed också strukturproblemen. Det är min bestämda

uppfattning att regeringen och Riksbanken överdriver riskerna för inflation om

marginalräntan sänks ytterligare.

Jag vill kraftigt understryka att en räntesänkning snabbt måste komma till

stånd. Sker inte detta kommer ytterligare industrikapacitet att slås ut i en

utsträckning som det kommer att ta mycket lång tid att ta tillbaka. Det arbete

som nu pågår inom ramen för den kommande bankakutens ansvarsområde koncentreras

för närvarande till frågor om på vilket sätt bankerna skall stå till svars för

sin ansvarslösa förvaltning av insättarnas medel under slutet av 1980-talet.

Detta anser jag vara mycket viktiga frågor. Bankernas privata ägare måste

tvingas ta ett maximalt ansvar innan staten skjuter till pengar. Och dessa

pengar måste på sikt återvinnas till skattebetalarna. Men arbetet får inte

innebära att ansträngningarna att åter bygga upp en fungerande kreditmarknad

försenas. Finner regeringen att det inte inom rimlig tid går att restaurera det

svenska bankväsendet och samtidigt återvinna statliga stödpengar måste det

övervägas om de banker som inte uppfyller kapitaltäckningskravet skall

förstatligas.

Utredning om utvecklingen på de finansiella marknaderna

Den utveckling som ägde rum på de finansiella marknaderna under hösten 1992

försatte Riksbanken, regeringen och riksdagen i en utpressningsliknande

situation. Aktörerna på penning- och valutamarknaden kunde ensamma dirigera den

svenska ekonomin. Jag anser att möjligheterna att införa någon form av politisk

kontroll av valutahandeln bör prövas.

Budgetpolitiken

Den bärande tanken bakom Vänsterpartiets budgetförslag är att pengar skall

tas från individer och företag som inte använder dem till konsumtion eller

investering för att i stället ges till dem som gör det. På så sätt är det

möjligt att minska både arbetslöshet och budgetunderskott.

Vi föreslår höjd skatt för dem som tjänar mer än 200 000 kronor om året och

som har hög sparbenägenhet. Vi föreslår sänkt matmoms och avvisar de av

regeringens förslag som ger arbetslösa, lågavlönade, sjuka och

låginkomstpensionärer -- dvs. grupper med hög konsumtionsbenägenhet -- sämre

privatekonomi. Vi föreslår höjda arbetsgivaravgifter och energiskatter och

använder pengarna till lån dels till riktade investeringar där de ger många

arbeten och god miljöprofil och till utbildning, dels till kommuner som inte

kan finansiera nuvarande sysselsättning.

Vårt budgetförslag syftar till att minska arbetslösheten och

budgetunderskottet också på längre sikt. Det krävs då att effektiviteten i den

offentliga sektorn förbättras samt att de offentliga inkomstöverföringarna blir

fördelningspolitiskt mer träffsäkra. Vi föreslår minskade transfereringar och

höjda skatter fram till år 2000 på sammantaget 55 miljarder kronor.

En starkare fördelningspolitik är inte bara nödvändig av moraliska skäl, den

är också nödvändig för att det skall bli möjligt att genomföra de besparingar

som långsiktigt är nödvändiga. Majoriteten av svenska folket kommer nämligen

aldrig att acceptera att dra åt sina egna svångremmar om börsklippare och

direktörer med fallskärmsavtal går fria.

Besparingsprogram för åren 1994--1996

Vänsterpartiet anser att det strukturella budgetunderskottet lättast kan

opereras bort om det sker i kombination med kraftigt minskad arbetslöshet och

en starkt utjämnande fördelningspolitik.

De tunga posterna när det strukturella underskottet skall bantas måste bli en

kombination av minskade transfereringar inom socialförsäkringssystemen och

bostadssubventioner samt höjda skatter för dem med höga inkomster och

förmögenheter. Kan man få ner arbetslösheten och åstadkomma en jämnare

inkomstfördelning försvinner också automatiskt en del av dessa

inkomstöverföringar.

Vårt syfte är att rikta transfereringarna inom socialförsäkringssektorn mer

effektivt till dem som verkligen behöver dem. En metod vi redan nu använder är

att minska de tak som finns i dessa system.

Förändringar av det statliga betalningssystemet

Det är som jag ser det naturligt att staten utvecklar ett eget

betalningssystem och därvid utnyttjar Postgirot som är en mycket effektiv

betalningsförmedlare. Postgirots verksamhet har mycket stor betydelse för

Postens möjligheter att upprätthålla en rikstäckande betalningsservice.

Vänsterpartiet inser behovet av konkurrens i betalningssystemen. Men det

skall i så fall vara en konkurrens på lika villkor. Bankerna har redan monopol

på löneutbetalningar till privatpersoner. Om Postgirot inte får tillträde till

bankernas autogirosystem uppstår ett nytt monopol: Privatpersoners betalningar

till företag via autogiro.

Det har av utskottets behandling framgått att bankerna inte kommer att släppa

in Postgirot i sitt kontosystem för autogirotransaktioner. Om riksdagen nu

beslutar att Postgirots monopol på statens betalningar skall upphöra tappar man

det enda effektiva påtryckningsmedlet för att få bankerna att släppa sina

monopol. Därför anser jag att förändringen inte nu skall genomföras.

Med hänvisning till vad jag här har redovisat anser jag

att utskottets hemställan borde ha haft följande lydelse under mom. 2, 3, 4, 7,

9, 10, 11 och 31:

Den ekonomiska politiken

2. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

att riksdagen med avslag på

proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 1 och motionerna 1992/93:Fi203

yrkande 1, 1992/93:Fi204 yrkandena 1 och 2, 1992/93:Fi207, 1992/93:Fi208,

1992/93:Fi210, 1992/93:Fi211 yrkandena 1, 5 och 13

godkänner vad som förordats i motionerna 1992/93:Fi212 yrkandena 1 och 21

och 1992/93:Sk388 yrkande 8 och som sin mening ger regeringen detta till känna,

3. beträffande den ekonomiska demokratin

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Fi715 hos regeringen begär

en parlamentarisk utredning inom de områden som förordats i motionen,

4. beträffande ROT-program

att riksdagen med bifall till vad utskottet anfört och motion

1992/93:Fi212 yrkande 16 samt med anledning av motion 1992/93:Fi209 beslutar om

åtgärder för att stimulera till ökad ROT-verksamhet under åren 1993 och 1994

och som sin mening ger regeringen till känna vad i det ovanstående anförts om

bidrag för reparationer,

7. beträffande penning- och valutapolitiken

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Fi211 yrkandena 2 och 3

godkänner de riktlinjer för penning- och valutapolitiken som förordats i motion

1992/93:Fi212 yrkande 4 samt som sin mening ger fullmäktige i Riksbanken och

regeringen detta till känna,

9. beträffande utredning om utvecklingen på de finansiella marknaderna

att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:Fi205 och 1992/93:Fi206

som sin mening ger regeringen till känna vad i motion 1992/93:K207 yrkande 3

anförts om politisk kontroll av valutahandeln,

Budgetpolitiken

10. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på

proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motionerna 1992/93:Fi203

yrkandena 2 och 4, 1992/93:A267 yrkande 24, 1992/93:Bo238 yrkande 4,

1992/93:Sf268 yrkande 1, 1992/93:Sf269 yrkande 1 och 1992/93:Sf512 yrkande 1

godkänner vad som förordats i motion 1992/93:Fi212 yrkande2 och som sin

mening ger regeringen detta till känna,

11. beträffande besparingsprogram för åren 1994--1996

att riksdagen med bifall till motion

1992/93:Fi212 yrkande 3

avslår proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 3 och motion 1992/93:Fi203

yrkande 3,

Övriga frågor

31. beträffande förändringar av det statliga betalningssystemet

att riksdagen med anledning av proposition 1992/93:100 bilaga1 yrkande

13 och motionerna 1992/93:Fi212 yrkandena 19 och 20 samt 1992/93:T819 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i det ovanstående,

Innehåll

Innehåll

Sammanfatting1

Inledning5

Propositionens förslag6

Motionsyrkandena7

Propositionen11

Motionerna14

Socialdemokraternas partimotion Fi20314

Ny demokratis partimotion Fi21118

Vänsterpartiets partimotion Fi21221

Utskottet24

Den ekonomiska politiken24

Den internationella utvecklingen24

Internationellt samarbete30

Den svenska ekonomins utveckling31

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken36

Den förda ekonomiska politiken36

Oppositionspartiernas alternativa riktlinjer för den ekonomiska

politiken39

ROT-program44

Reparation och underhåll av kommunala fastigheter46

Löneram för avtalsrörelsen46

Penning-, valuta- och statsskuldspolitiken47

Utredning om utvecklingen på de finansiella marknaderna48

Budgetpolitiken49

Budgetutvecklingen49

Regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer53

Oppositionspartiernas förslag till budgetpolitiska riktlinjer53

Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer för 1993/94 samt

program för att stärka statsfinanserna57

Inventering av statliga utgifter59

Redovisning av strukturellt saldo59

Framtida former för budgetering och redovisning av statens verksamhet59

Bruttoredovisning och redovisning av socialförsäkringssektorn59

Redovisning av investeringar i statsbudgeten64

Statsutgifternas förmögenhetseffekter68

Lån till investeringar för förvaltningsmyndigheters

anläggningstillgångar68

Utformningen av budgetpropositionen69

Statliga garantier71

Översyn av kommunernas ekonomi och begränsning av rundgången i

ekonomin71

Styrning av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna för

myndigheterna72

Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader72

Finansiell styrning74

Tekniska justeringar av anslag för budgetåret 1993/9476

De statliga löneavtalen för 1991--199377

Beräkning av anslagen för budgetåret 1993/9477

Räntebeläggning av statliga medelsflöden77

Anslagstyper på statsbudgeten78

Riktlinjer för risk- och skadehanteringen i staten79

Övriga frågor80

Utvecklingen av statens betalningssystem och Postgirot80

Budgetkonsekvenser av EES-avtalet82

Hemställan83

Reservationer

1. Internationellt samarbete (mom.1) (s)87

2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.2) (s)87

3. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.2) (nyd)93

4. Penning- och valutapolitiken (mom.7) (nyd)99

5. Utredning om utvecklingen på de finansiella marknaderna (mom.9)

(nyd)99

6. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.10) (s)100

7. Besparingsprogram för åren 1994--1996 (mom.11) (s)102

8. Redovisning av investeringar i statsbudgeten (mom.16) (nyd)103

9. Utformningen av budgetpropositionen (mom.20) (s)103

10. Översyn av kommunernas ekonomi och begränsning av rundgången i ekonomin

(mom.22) (s)104

11. Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader (mom.23) (s)105

12. Riktlinjer för risk- och skadehanteringen i staten (mom.30) (s)106

Särskilda yttranden

1. Den ekonomiska demokratin (mom. 3) (s)108

2. ROT-program (mom. 4) (s)108

3. ROT-program (mom. 4) (m)109

4. ROT-program (mom. 4) (nyd)109

5. Handläggning av ekonomisk-politiska frågor i riksdagen (nyd)110

Meningsyttring av suppleant (v)

(mom. 2, 3, 4, 7, 9, 10, 11 och 31)111

Tabeller

1. Internationella förutsättningar24

2. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder26

3. Konsumentprisernas utveckling i vissa OECD-länder27

4. Arbetslöshetens utveckling i vissa OECD-länder30

5. Försörjningsbalans31

6. Nyckeltal32

7. Bruttoinvesteringar efter näringsgren34

8. Förslag i 1993 års budgetproposition samt i aviserade särpropositioner50

9. Finansiellt sparande i den offentliga sektorn52