Bet. 1992/93:FiU6

Finansutskottets betänkande

1992/93:FIU06

Valuta- och kreditreglering

(prop. 1992/93:126)

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

1992/93

FiU6

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker i betänkandet propositionens förslag

till fortsatt valuta- och kreditreglering. Förslaget innebär att

möjligheterna att tillämpa valutareglering och kreditreglering

skall behållas. Den nuvarande lagen om kreditpolitiska medel och

valutaregleringslagen föreslås bli ersatta med en ny lag om

valuta- och kreditreglering med i huvudsak samma innehåll som

valutaregleringslagen, men med kompletterande bestämmelser om

att vissa kreditregleringsinstrument får användas endast då

valutaregleringen är i kraft. Dessa instrument föreslås vara i

huvudsak desamma som i nuvarande kreditpolitiska lagstiftning.

Vidare föreslås en avgränsning och en precisering när

valutareglering och kreditreglering får tillämpas. Villkoren för

en tillämpning av valutareglering vid krig eller krigsfara är

desamma som i annan beredskapslagstiftning. Beträffande

tillämpning i fredstid sägs i lagen att regeringen får, på

framställning av Riksbanken, förordna om valutareglering om det

råder utomordentliga förhållanden som är föranledda av en

allvarlig olycka, våldshandling, epidemi, eller liknande eller

utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser. Regeringen

får förordna om valutareglering bara om det är uppenbart att

andra åtgärder inte är tillräckliga och möjliga.

Utskottet avstyrker i betänkandet två motioner som yrkar

avslag på propositionen.

En meningsyttring i detta ärende har avlämnats av

Vänsterpartiet.

Propositionen

I proposition 1992/93:126 har regeringen (Finansdepartementet)

-- efter föredragning av statsrådet Bo Lundgren -- föreslagit

att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1) lag om valuta- och kreditreglering,

2) lag om ändring i riksdagsordningen,

3) lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,

4) lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för

riksdagens ombudsmän,

5) lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa

förvaltningsbeslut,

6) lag om ändring i lagen (1988:846) om ungdomsbosparande,

7) lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.

Propositionens lagförslag återfinns som bilaga 1 till

detta betänkande.

Utrikesutskottet har till finansutskottet överlämnat

ett förslag till ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av

vissa förvaltningsbeslut, som framlagts i proposition

1992/93:174. Det av utrikesutskottet tillstyrkta

ändringsförslaget har samordnats med förslaget i proposition

1992/93:126 och återfinns i bilaga2 till detta betänkande.

Under behandlingen av ärendet har förslag 7 om lag om ändring

i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank överlämnats till

skatteutskottet för samordning med förslag i proposition

1992/93:65. Det samordnade lagförslaget läggs fram av

skatteutskottet i betänkande 1992/93:SkU18.

Motionerna

1992/93:Fi86 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen

avslår proposition 1992/93:126.

1992/93:Fi87 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen avslår proposition 1992/93:126.

Utskottet

Valutaregleringens avveckling den 1 juli 1989 kan sägas ha

inneburit att det sista steget togs över till en helt

marknadsorienterad penning- och valutapolitik. Penningpolitiken

bedrivs numera genom att riksbanken via de finansiella

marknaderna påverkar räntorna genom köp och försäljningar av

värdepapper, vilket påverkar bankernas tillgång till likvida

medel. Utvecklingen på valutamarknaden och den svenska kronans

värde påverkar riksbanken genom köp och försäljning av valuta.

Reglerna för riksbankens agerande på dessa marknader finns

angivna i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. I denna

regleras även riksbankens möjligheter att i penningpolitiskt

syfte bevilja krediter resp. ta emot inlåning från bankerna.

Villkoren för denna in- och utlåning är en viktig del i

Riksbankens system för räntestyrning.

Vid sidan av dessa styrmedel finns ett antal s.k. reglerande

kreditpolitiska medel som regelmässigt användes fram till

1980-talet. Dessa medel finns reglerade i en särskild

fullmaktslag, lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel (LKM).

De är likviditetskrav, utlåningsreglering, emissionskontroll,

allmän och särskild placeringsplikt samt räntereglering.

Tidigare behandlades även kassakrav i LKM, men de är sedan 1989

inkluderade bland styrmedlen i riksbankslagen. Med fullmaktslag

avses en lag som kan sättas i tillämpning av regeringen först

sedan vissa angivna villkor uppfyllts.

Lagen om kreditpolitiska medel är vidare tidsbegränsad till

att gälla i tre år. Den har dock regelbundet förlängts av

riksdagen och är för närvarande i kraft till utgången av år

1992. Lagen upphör därmed att gälla om den inte förlängs

ytterligare.

Det grundläggande villkoret för tillämpning av de

kreditpolitiska medlen enligt LKM är kopplat till

penningpolitiska mål, men flera av styrmedlen har stark

allokeringspolitisk karaktär. Det är regleringsinstrument som

påverkar priser (räntor) och kvantiteter på kreditmarknaden som

kan användas för att styra krediternas fördelning mellan olika

sektorer i ekonomin. I den praktiska tillämpningen under

1970-talet kan också de allokeringsmässiga aspekterna sägas ha

spelat en väl så stor roll som de stabiliseringspolitiska. Att

på detta sätt använda kreditmarknaden för att indirekt stödja

verksamheten på vissa områden strider mot numera vedertagna

principer för hur subventions- och skattesystem bör vara

utformade. Inget av dessa styrmedel har heller varit i bruk

under senare år.

I lagen (1990:749) om valutareglering (VRL), som också är en

fullmaktslag, regleras de kriterier som skall vara uppfyllda för

att valutareglering skall kunna användas. Villkoren för att

valutareglering skall kunna tillgripas är att landet är i krig

eller krigsfara, eller att det råder "utomordentliga

förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som

landet befunnit sig i". Regeringen kan även i fredstid förordna

om valutareglering under förutsättning att "valutamarknaden och

valutapolitiken utsätts för allvarliga störningar till följd av

utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser". Om

valutareglering införts med hänvisning till förhållanden på

valutamarknaden får endast vissa transaktioner regleras,

nämligen in- eller utförsel av pengar eller andra tillgångar.

Lagens fullmakt är således mindre vidsträckt i fredstid än i en

genuin beredskapssituation.

Mot bakgrund av de förändringar som valutaregleringens

avveckling medfört har det ansetts nödvändigt att se över den

kreditpolitiska lagstiftningen. Det är inte längre möjligt att

tala om en avgränsad inhemsk kreditmarknad mot vilka

regleringsåtgärder kan riktas. Finansiella tjänster kan numera

effektivt tillhandahållas av kreditinstitut som är baserade

utomlands. Svenskar kan utan större hinder låna på den

internationella kapitalmarknaden i stället för på en reglerad

inhemsk marknad. De kreditpolitiska medlen enligt LKM skulle

sannolikt ha andra och förmodligen mycket svagare effekter på

1990-talets finansiella marknader. En arbetsgrupp inom

Finansdepartementet har därför fått i uppdrag att se över

utformningen av den kreditpolitiska och valutapolitiska

lagstiftningen. Gruppen har lagt fram ett förslag till gemensam

lagreglering av valutareglering och kreditreglering. Förslaget

har remissbehandlats och regeringen förelägger i proposition 126

sitt förslag till riksdagen.

I propositionen föreslås att möjligheterna att tillämpa

valutareglering och kreditreglering skall behållas. LKM och VRL

föreslås bli ersatta med en ny lag om valuta- och

kreditreglering med i huvudsak samma innehåll som VRL, men med

kompletterande bestämmelser om att vissa

kreditregleringsinstrument får användas då valutaregleringen är

i kraft. Dessa instrument föreslås vara i huvudsak desamma som i

LKM.

Följande kreditregleringar föreslås kunna användas:

Riksbanken får fastställa högsta belopp för utlåning

(utlåningsreglering).

Obligationer och andra fordringsrätter får inte ges ut utan

tillstånd av Riksbanken (emissionskontroll).

Riksbanken får fastställa högsta eller högsta genomsnittliga

utlåningsränta (räntereglering).

Riksbanken får fastställa att en viss andel av

kreditinstitutens totala placeringar eller av förändringen av

dessa skall göras i vissa särskilt angivna tillgångar

(placeringskrav).

Vidare föreslås en avgränsning och en precisering när

valutareglering och kreditreglering får tillämpas. Villkoren för

en tillämpning av valutareglering vid krig eller krigsfara är

desamma som i annan beredskapslagstiftning. Beträffande

tillämpning i fredstid sägs i lagen att regeringen får, på

framställning av Riksbanken, förordna om valutareglering om det

råder utomordentliga förhållanden som är föranledda av en

allvarlig olycka, våldshandling, epidemi, eller liknande eller

utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser. Regeringen

får förordna om valutareglering bara om det är uppenbart att

andra åtgärder inte är tillräckliga och möjliga. Ett sådant

förordnande skall enligt lagförslaget inom en månad underställas

riksdagen för godkännande. Om riksmöte inte pågår, skall

förordnandet underställas riksdagen inom en månad från början av

det närmast följande riksmötet.

I motion Fi86 av Sten Söderberg (-) yrkas avslag på

propositionen med motiveringen att den gamla typen av

valutareglering ger ett bättre skydd för vår finans- och

penningpolitik.

Som framgått av vad utskottet redovisat är de instrument som

föreslås ingå i den framtida kredit- och valutaregleringen i

stort sett desamma som ingår i den lagstiftning som gäller i

dag. Utskottet tolkar därför motionären så att han anser att den

kredit- och valutareglering som tillämpades före mitten av

1980-talet, då kredit- och valutaregleringen började avvecklas,

var ett effektivare instrument och gav ett starkare stöd för

penning- och valutapolitiken än den nuvarande eller den

föreslagna lagstiftningen gör. Utskottet har bemött den typen av

argumentation vid ett flertal tillfällen tidigare, bl.a. då den

nuvarande valutaregleringslagen infördes (1989/90:FiU37, rskr

343). Ett av skälen till att den dåvarande valutaregleringen

avvecklades och så småningom avskaffades var att den inte kunde

användas för att begränsa och styra kapitalrörelser.

Erfarenheterna visade att valutaregleringen inte hade givit

något skydd mot destabiliserande valutaflöden i tider med

valutaoro. Valutaregleringen hade blivit mer eller mindre

verkningslös. Utskottet delar således inte motionärens

uppfattning men anser inte heller att ett tillmötesgående av

hans yrkande skulle leda till de effekter som han eftersträvar.

Motionen Fi86 bör därför avslås av riksdagen.

Även i motion Fi87 av Johan Lönnroth m.fl. (v) yrkas

avslag på propositionens förslag. Motionärerna anser att

lagstiftningen bör avvakta behandlingen av den svenska ansökan

om EG-medlemskap samt hela förslaget om Ekonomisk politik under

kriser och krig (SOU 1992:75). Motionärerna ser propositionens

förslag som ett led i anpassningen till EG och den kommande

valutaunionen. Maastrichtöverenskommelsen tillåter inte

valutareglering mot övriga medlemsländer utan endast mot tredje

land, konstaterar motionärerna. Den typen av diskriminering

motsätter man sig i motionen.

Som utskottet redovisat är ett av skälen till att ett förslag

om kredit- och valutareglering läggs fram nu att den

kreditpolitiska lagstiftningen tidsbegränsats till utgången av

1992. Om inte något beslut fattas nu upphör lagen att gälla. Det

framlagda förslaget innebär i huvudsak en samordning av den

kredit- och valutapolitiska lagstiftningen. Regeringen får i

mycket speciella situationer tillgripa kreditreglerande medel om

så behövs för att stärka effektiviteten i valutaregleringen.

Kreditregleringar får därmed endast användas då valutareglering

är i kraft. De kreditpolitiska instrument som föreslås är i

huvudsak desamma som regleras i nuvarande lagstiftning.

Utskottet ser mot denna bakgrund inte något skäl att avvakta

behandlingen av den svenska ansökan om medlemskap till EG. I

betänkandet Ekonomisk politik under kriser och krig, som nyligen

presenterats och som motionärerna åberopar, har de krav som kan

aktualiseras i krig eller krissituationer behandlats. Som nämns

i propositionen får den fortsatta beredningen av detta

betänkande utvisa om det är motiverat att i ett senare skede

komplettera eller ändra utformningen av de kreditpolitiska

medlen eller de kriterier som skall vara uppfyllda för att

valutareglering och kreditreglering skall få användas. Utskottet

delar mot denna bakgrund inte motionärernas uppfattning att

propositionen bör avslås i väntan på ställningstagande till

dessa frågor. Motion Fi87 avstyrks av utskottet.

I likhet med vad som anförs i propositionen anser utskottet

att möjligheten att kunna tillämpa valutareglering och

kreditreglering vid krig eller krigsfara bör finnas kvar. Det är

därvid rimligt att villkoren för att sätta lagen i tillämpning

är desamma som i annan beredskapslagstiftning. Regeringen bör

vid sådana tillfällen kunna ta initiativ till en valutareglering

utan att avvakta en framställning från Riksbanken. Självfallet

bör regeringen samråda med Riksbanken i frågan.

Även i fredstid kan det uppstå situationer som innebär

omfattande störningar och påfrestningar på valutareserven. Detta

har inte minst utvecklingen under hösten 1992 visat prov på.

Enligt utskottets uppfattning kan och bör i de allra flesta fall

sådana störningar mötas med hjälp av reguljära styrmedel och

motiverar således inte regleringsåtgärder. Utskottet delar

bedömningen i propositionen att de medel som Riksbanken nu med

stöd av riksbankslagen förfogar över torde vara fullt

tillräckliga för att hantera även allvarliga makroekonomiskt

betingade penning- och valutpolitiska störningar. Det är som

framhålls i propositionen angeläget att utforma ramarna för den

ekonomiska politiken så att inte misstro skapas mot stabiliteten

i de ekonomisk-politiska spelreglerna. Om möjligheter till

valutareglering utnyttjas kan det för lång tid rubba förtroendet

för de ekonomiska spelreglerna.

Trots detta kan utskottet se att det vid andra extrema

situationer än vid krig och krigsfara kan finnas behov av att

kunna tillgripa valutareglering. I situationer där ekonomin

drabbas av störningar som leder till extraordinära förhållanden

liknande dem som kan uppstå vid krig eller krigsfara kan problem

uppkomma som inte kan hanteras med de medel som riksbankslagen

ger tillgång till. Utskottet tillstyrker därför att

valutareglering får tillämpas i vissa extrema situationer. Det

är dock angeläget att sådana situationer klart avgränsas och

preciseras på det sätt som föreslås i lagförslaget.

Valutareglering bör dock inte användas innan andra åtgärder

först prövats eller då sådana medel uppenbart inte är

tillräckliga eller möjliga.

Övervägande skäl talar också för att möjligheterna att kunna

använda kreditpolitiska regleringar skall finnas kvar. Utskottet

finner det befogat att som villkor ställa kravet att för att få

tillgripa sådana medel bör valutaregleringen vara i kraft, dvs.

de krav som ställs för att kunna sätta de kreditreglerande

åtgärderna i kraft bör vara desamma som för att kunna tillämpa

valutareglering. I likhet med vad som sägs i propositionen bör

initiativrätten i dessa situationer, vid andra än krig eller

krigsfara, ligga hos Riksbanken. Ett förordnande om

valutareglering i dessa situationer förutsätter således en

framställning från Riksbanken.

Förslagen om olika kreditpolitiska instrument eller om

valuta- och kreditregleringens administration, straff,

vite eller särskild avgift samt överklagande föranleder

inte något uttalande från utskottets sida.

Utskottet tillstyrker med det anförda propositionens förslag

till kredit- och valutapolitisk lagstiftning.

I proposition 1991/92:174 som behandlas av utrikesutskottet

föreslås en ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av

vissa förvaltningsbeslut. Utrikesutskottet har i

betänkandet 1992/93:UU1 tillstyrkt denna ändring. Eftersom

ändringen avser samma paragraf som föreslås ändrad i den här

aktuella propositionen 126 krävs att ändringarna samordnas.

Finansutskottet föreslår därför att paragrafen får den i

bilaga 2 av utskottet föreslagna lydelsen.

Det i proposition 126 framlagda förslaget om ändring i

lagen om Sveriges riksbank, som finansutskottet tillstyrker,

har överlämnats till skatteutskottet för samordning med

förslag i proposition 1992/93:65 om upphävande av lagen

(1990:750) om betalningar till och från utlandet m.m.

Skatteutskottet lägger fram det samordnade lagförslaget i sitt

betänkande 1992/93:SkU18.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande valuta- och kreditreglering

att riksdagen med avslag på

motionerna 1992/93:Fi86 och 1992/93:Fi87

dels antar de i proposition 1992/93:126 framlagda

förslagen till

1) lag om valuta- och

kreditreglering,

2) lag om ändring i

riksdagsordningen,

3) lag om ändring i lagen

(1983:890) om allemanssparande,

4) lag om ändring i lagen

(1986:765) om instruktion för riksdagens ombudsmän,

5) lag om ändring i lagen

(1988:846) om ungdomsbosparande,

dels antar det av utskottet i bilaga 2 framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen (1988:205) om

rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut.

men. (v)

Stockholm den 2 december 1992

På finansutskottets vägnar

Per-Ola Eriksson

I beslutet har deltagit:

Per-Ola Eriksson (c),

Hans Gustafsson (s),

Lars Tobisson (m),

Bengt Wittbom (m),

Lars Leijonborg (fp),

Per Olof Håkansson (s),

Tom Heyman (m),

Lisbet Calner (s),

Stefan Attefall (kds),

Bo G Jenevall (nyd),

Arne Kjörnsberg (s),

Roland Larsson (c),

Sonia Karlsson (s),

Alf Egnerfors (s) och

Carin Lundberg (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Johan Lönnroth (v) anför:

Frågan om hur den ekonomiska politiken skall kunna bedrivas

under kriser och krig har nyligen utretts. Betänkandet Ekonomisk

politik under kriser och krig (SOU 1992:75) remissbehandlas för

närvarande. Det är mot denna bakgrund svårt att förstå varför

frågan om valuta- och kreditreglering måste avgöras nu innan

regeringen tagit ställning till utredningsförslaget. Nuvarande

valutaregleringslag ger samma möjligheter att ingripa i

speciella situationer som den föreslagna valuta- och

kreditregleringslagen. Den nuvarande kreditpolitiska

lagstiftningen har regelmässigt förlängts vart tredje år. Varför

kan den inte förlängas en gång till?

Med tanke på vår ansökan om medlemskap i EG borde enligt min

mening frågan om valutalagstiftningen avgöras senare när vi vet

hur vi kommer att förhålla oss till Europa och övriga världen.

Valutarestriktioner som enbart riktar sig mot länder utanför EG

kan vi inte acceptera. Det är ju vad Maastrichtöverenskommelsen

tillåter. I avvaktan på att närmare klarhet kan vinnas om

EG-medlemskapet och om remissbehandlingen av ovannämnda

betänkande anser jag att propositionen bör avslås av riksdagen

och att nuvarande lagstiftning skall fortsätta att gälla ett tag

till.

Jag anser att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

beträffande valuta- och kreditreglering

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi86 och

1992/93:Fi87 avslår regeringens förslag till lag om valuta- och

kreditreglering samt antar följande

Förslag till

Lag om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om

kreditpolitiska medel

Härigenom föreskrivs att lagen (1974:922) om kreditpolitiska

medel, som gäller till utgången 1992, skall ha fortsatt

giltighet till utgången av år 1995.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

Propositionens lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagt lagförslag

Bilaga 2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa

förvaltningsbeslut

Härigenom föreskrivs att 2§ lagen (1988:205) om

rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

Lagen gäller inte beslut av en sådan nämnd vars sammansättning

är bestämd i lag och vars ordförande skall vara eller ha varit

ordinarie domare.

Lagen gäller inte heller

1. beslut av arrendenämnd, hyresnämnd eller övervakningsnämnd,

2. beslut om svenskt medborgarskap,

3. beslut om utlänningars vistelse i riket,

4. beslut om värnpliktigas eller reservpersonals inkallelse

eller tjänstgöring inom försvarsmakten,

5. beslut enligt lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

6. beslut som rör skatter eller avgifter,

7. beslut enligt lagen 7. beslut enligt lagen

(1974:922) om kreditpolitiska (1992:000) om valuta- och

medel eller beslut i frågor kreditreglering eller beslut i

om allmän frågor om allmän

likviditetsindragning eller likviditetsindragning eller

allmän prisreglering, allmän prisreglering,

8. beslut enligt lagen

(1988:558) om förbud mot

utförsel av krigsmateriel,

m.m.,

9. andra beslut enligt lagen 8. andra beslut enligt lagen

(1983:1034) om kontroll (1992:000) om krigsmateriel

över tillverkningen av än sådana som avser

krigsmateriel, m.m. än återkallelse av

sådana som avser tillstånd enligt 3 eller

återkallelse av 4§,

tillstånd,

10. beslut om tillstånd 9. beslut om tillstånd till

till sådan verksamhet som sådan verksamhet som avses

avses i 1§ 3--5 lagen i 1§ 3--5 lagen (1984:3) om

(1984:3) om kärnteknisk kärnteknisk verksamhet,

verksamhet,

11. beslut enligt lagen 10. beslut enligt lagen

(1991:341) om förbud mot (1991:341) om förbud mot

utförsel av vissa produkter utförsel av vissa produkter

som kan användas i som kan användas i

massförstörelsesyfte, massförstörelsesyfte,

m.m. m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

1 Senaste lydelse 1991:342.

Innehåll

Sammanfattning1

Propositionen1

Motionerna2

Utskottet2

Hemställan7

Meningsyttring av suppleant (v)7

Bilagor

1. Propositionens lagförslag9

2. Av utskottet framlagt lagförslag22