Bet. 1992/93:JoU1

Jordbruksutskottets betänkande

1992/93:JOU01

Tillsyn enligt djurskyddslagen, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1992/93

JoU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1991/92:173 om tillsyn

enligt djurskyddslagen, m.m. I anslutning härtill behandlas

dels21 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1992,

dels16 motionsyrkanden väckta med anledning av propositionen.

I propositionen föreslås bl.a. att de krav som i dag ställs på

djurhållningen när det gäller djur inom husdjursskötseln skall

omfatta också djur som föds upp eller hålls för att användas i

tävlingar. Därmed kommer skötselföreskrifter att kunna meddelas

också för sådana djur. Djurskyddslagens bestämmelse om förbud

att ha hand om djur skärps. Från förbud undantas bara sådana

fall då det kan antas att missförhållandena inte kommer att

upprepas. Vidare görs en ändring i fråga om beslutsordningen vid

omhändertagande av djur.

Utskottet föreslår ett uttalande om möjligheterna att

ytterligare utvidga tillämpningsområdet för 4§

djurskyddslagen. Med anledning av motioner (fp, kds, s, nyd)

föreslår utskottet att riksdagen skall godkänna vissa uttalanden

av utskottet om möjligheterna att underlåta att meddela förbud

att hålla djur. Utskottet framhåller vidare betydelsen av

förkortade handläggningstider i djurskyddsärenden. Med anledning

av en motion (m) föreslår utskottet att regeringen låter

genomföra en utvärdering av det s.k. betestvånget i 10§

djurskyddsförordningen (1988:539). I övrigt tillstyrker

utskottet regeringens förslag och överväganden och avstyrker

återstående motioner.

Till betänkandet har fogats två reservationer (nyd) och ett

särskilt yttrande (nyd).

Propositionen

Regeringen (Jordbruksdepartementet) har i proposition

1991/92:173 föreslagit

dels att riksdagen antar förslagen till

1. lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534),

2. lag om fortsatt giltighet av lagen (1986:99) om

försöksverksamhet med ökade kommunala befogenheter vid tillsyn

enligt djurskyddslagen (1988:534),

dels att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad som

anförts om den lokala djurskyddstillsynen (avsnitt 2.2 och3).

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redogörs för den lokala djurskyddstillsynen.

Vidare föreslås att de krav som i dag ställs på djurhållningen

när det gäller djur inom husdjurskötseln skall omfatta också

djur som föds upp eller hålls för att användas i tävlingar.

Därmed kommer skötselföreskrifter att kunna meddelas också för

sådana djur. Djurskyddslagens bestämmelse om förbud att ha hand

om djur skärps. Från förbud undantas bara sådana fall då det kan

antas att missförhållandena inte kommer att upprepas. Vidare

görs en ändring i fråga om beslutsordningen vid omhändertagande

av djur. Enligt de regler som nu gäller skall länsstyrelsen

alltid redan i beslutet om omhändertagandet avgöra om djuret

skall säljas eller avlivas. Ändringen gör det möjligt för

länsstyrelsen att i ett särskilt beslut ta ställning till hur

det skall förfaras med djuret. Det krav som ställs är att

beslutet skall fattas snarast. Försöksverksamheten med ökade

kommunala befogenheter vid tillsyn enligt djurskyddslagen

förlängs till utgången av år 1994.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.

Lagförslaget bifogas till detta betänkande som bilaga1.

Motioner

Motioner med anledning av propositionen

1991/92:Jo43 av Patrik Norinder (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om utvärdering av betestvång för mjölkande kor.

1991/92:Jo44 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om 29§ djurskyddslagen.

1991/92:Jo45 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbud att ha hand om djur efter vanvård,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillsynstjänstemännens utbildning och

erfarenhet av djurhållning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avgifter för nödslakt.

1991/92:Jo46 av Claus Zaar (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om varje kommuns ansvar för en väl fungerande

djurskyddstillsyn i kommunen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om praktisk utbildning och kompetens för den

som medverkar och beslutar i djurskyddstillsynsfrågor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

sekretess inte bör gälla i fråga om rapporter och andra

handlingar inom djurskyddstillsynen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att inspektionsintyg bör utfärdas för

cirkusar före varje säsong,

5. att riksdagen beslutar att förbud att ha hand om djur skall

kunna meddelas under en viss bestämd tid, tills vidare eller vid

mycket grav vanvård på livstid för den som begått brott mot

djurskyddslagen,

6. att riksdagen beslutar att representant för

djurskyddsförening alltid skall ha yttranderätt vid handläggning

av frågor om förbud att ha hand om djur,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den enskildes försörjningsmöjligheter i princip inte får utgöra

skäl för att olämplig person inte omgående skall förbjudas att

ha hand om djur,

8. att riksdagen avslår förslaget till nytt stycke i 29§

djurskyddslagen som innebär att förbud inte skall meddelas om

det kan antas att ett upprepande inte kommer att inträffa,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att djurtransportörernas roll i samband

med misshandel eller vanvård av djur bör uppmärksammas och att

det bör skapas bättre förutsättningar att utkräva ansvar av

transportörerna samt att detsamma bör gälla för leverantörer och

mottagare av djur.

1991/92:Jo47 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att vanvård av djur är en självklar anledning till förbud mot

handhavande av djur.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1992

1991/92:Jo502 av Owe Andréasson och Ingegerd Sahlström (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om obligatorisk vaccination av

hundar mot rabies.

1991/92:Jo506 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nödvändigheten av att avveckla

pälsdjursfarmning,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag angående en fond

för finansiering av avveckling av pälsdjursfarmer.

1991/92:Jo507 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om avveckling av pälsdjursuppfödning i bur.

1991/92:Jo508 av Elving Andersson och Ingbritt Irhammar (c)

vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

djurskyddslagen när det gäller förbud mot hållande av djur

enligt vad som anförts i motionen.

1991/92:Jo509 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag som innebär

förbud mot import av päls och skinn från länder där saxfångst är

tillåten.

1991/92:Jo510 av Elving Andersson (c) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till lag om förbud mot import av

skinn och päls från länder där saxfångst är tillåten.

1991/92:Jo511 av Elisabeth Fleetwood och Ingvar Eriksson (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att

saxfångst förbjuds i de länder där den ännu är tillåten.

1991/92:Jo512 av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder som syftar till att garantera att

hjortavel i hägn sker med friska djur och under former som är i

överensstämmelse med förordningar om god djurhållning.

1991/92:Jo513 av Elisabeth Fleetwood och Ingvar Eriksson(m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om analys och utvärdering av

svanskuperingsförhinder samt av en eventuell översyn av

lagstiftningen.

1991/92:Jo516 av Stina Eliasson och Tage Påhlsson (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att särskilt beakta

Norrlandsjordbrukets speciella förhållanden när regeringen

lägger fram förslag om det framtida veterinärväsendet.

1991/92:Jo517 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny

utformning av djurskyddslagen i syfte att stärka

sanktionsmöjligheterna vid vanvård av djur,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder mot import av pälsar och skinn

från länder där bensaxar är tillåtna.

1991/92:Jo518 av Christer Windén och Claus Zaar (nyd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om anpassning av reglerna för

rabiesvaccinering till EG:s bestämmelser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att hundar som passerar våra gränser skall

vara vaccinerade mot rabies,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om karantänbestämmelser.

1991/92:Jo519 av Jan Fransson och Åke Selberg (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en bättre efterlevnad av djurskyddslagen vid

husdjursslakt.

1991/92:Jo521 av Bengt Kindbom (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om auktorisation av hovslagare.

1991/92:Jo524 av Göran Persson (s) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att överföra statens genbanksnämnd till

Julita.

1991/92:Jo805 av Pär Granstedt (c) vari yrkas att riksdagen

beslutar om importförbud av päls och skinn från djur som fångas

med bensax från länder där saxfångst är tillåten.

1991/92:L717 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att frågan om epizootiskyddet bör hävdas i

ljuset av ökad internationell integration för att bibehålla det

goda djurhälsoläget i Sverige.

Utfrågning m.m.

Utskottet har i detta ärende anordnat en utfrågning rörande

vissa djurskyddsfrågor med representanter för

Jordbruksdepartementet, Statens jordbruksverk, Kommunförbundet,

Veterinärförbundet, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund,

Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök samt

djurskyddsinspektör Göran Gustafsson från Länsstyrelsen i Örebro

län. Vidare har professor Göran Hugosson, Statens

veterinärmedicinska anstalt, lämnat information om bl.a.

karantänsbestämmelser för hundar. Utskottet har uppvaktats av

representanter för Riksförbundet för svensk hjortavel. Utskottet

har även mottagit skrivelser i anslutning till de frågor som

behandlas i betänkandet.

Utskottet

Inledning

Våren 1988 antog riksdagen ett förslag från regeringen om en

ny djurskyddslag (prop. 1987/88:93, JoU22, rskr.327) som

trädde i kraft den 1juli 1988. Lagen ersatte 1944 års lag om

djurskydd. Frågan om tillsynen över djurskyddet fick inte sin

slutgiltiga lösning genom den nya lagen. Regeringen gav därför i

mars 1988 Lantbruksstyrelsen i uppdrag att utreda hur tillsynen

enligt lagen skulle ordnas och förstärkas. Styrelsen redovisade

sitt arbete i Lantbruksstyrelsens rapport (1988:9) Tillsyn

enligt djurskyddslagen. Av rapporten framgick bl.a. att

ambitionsnivån och kvaliteten när det gällde tillsynen varierade

avsevärt mellan kommunerna. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har

omfattande tillsynsuppgifter enligt flera olika lagar och

djurskyddet är bara en del av det som faller inom nämndens

ansvarsområde. Att djurskyddstillsynen var otillräcklig i många

kommuner berodde enligt Lantbruksstyrelsen på att nämnderna

prioriterade den lågt. Detta medförde att otillräckliga resurser

avsattes för tillsynen och att i vissa fall kompetensen hos den

inspekterande personalen var bristfällig.

Riksdagen har tidigare beslutat om åtgärder för att förstärka

och förbättra tillsynen enligt djurskyddslagen (prop.

1989/90:118, JoU23, rskr.342). Åtgärderna innebär bl.a. ökade

krav på tillsynsresurser hos nämnderna, en bred satsning på

information om lagstiftningen, förbättrad utbildning av den

befintliga tillsynspersonalen och att centrala riktlinjer ges

för tillsynsarbetet. I riksdagsbeslutet anfördes att det var

mycket angeläget att en fungerande djurskyddstillsyn kommer till

stånd och att fortsatta brister i detta hänseende blir

avhjälpta. Djurskyddstillsynens utformning och innehåll borde

därför inom två år utvärderas. Regeringen borde därefter

återkomma till riksdagen med en redogörelse för hur den lokala

djurskyddstillsynen anordnats och vid behov lämna förslag om de

ytterligare åtgärder som kunde anses erforderliga för att

bedriva en effektiv tillsyn.

Jordbruksverket har i januari 1992 redovisat uppdraget i

rapporten (1992:3) Tillsyn enligt djurskyddslagen 1991.

Utskottet har ingen erinran mot regeringens redovisning i detta

avsnitt (avnsitt 2.2).

Skärpta djurskyddskrav när det gäller tävlingsdjur m.m.

Propositionen

Regeringen föreslår att tillämpningsområdet för 4§

djurskyddslagen (1988:534) utvidgas så att de krav på

djurhållning som följer av bestämmelsen också kommer att omfatta

djur som föds upp eller hålls för att användas i tävling. Därmed

kommer skötselföreskrifter att kunna utfärdas även för sådana

djur. Enligt föredragande statsrådet finns det starka ekonomiska

intressen när det gäller bl.a. tävlingshästar och därför starka

skäl för att i djurskyddslagstiftningen jämställa sådana hästar

med lantbrukets djur i fråga om de grundläggande kraven på

djurhållning. Med hänsyn till paragrafens uppbyggnad bör den

lämpligen göras tillämplig inte bara på hästar utan på alla djur

som föds upp eller hålls för tävling.

Utskottets överväganden

Enligt 4 § första stycket djurskyddslagen skall djur som föds

upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn eller

pälsar hållas och skötas på ett sådant sätt att det främjar

deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Enligt

andra stycket får regeringen eller, efter bemyndigande,

Jordbruksverket meddela ytterligare föreskrifter om hur sådana

djur skall hållas och skötas.

Regeringens förslag till förändring av 4§ djurskyddslagen

innebär att de krav på djurhållning som följer av bestämmelsen

också kommer att omfatta djur som föds upp eller hålls för att

användas i tävling. Utskottet godtar den av regeringen

föreslagna förändringen. Starka skäl talar för att i

djurskyddslagstiftningen jämställa sådana djur med lantbrukets

djur i fråga om de grundläggande kraven på djurhållning.

Utskottet konstaterar dock att den utformning som 4§ i lagen

nu får innebär att väsentliga djurskyddsintressen fortfarande

kommer att lämnas utanför lagrummets tillämpningsområde. Bl.a.

har Lantbruksstyrelsen i sin rapport (1991:4) Hästutredningen

uppmärksammat de problem som är förknippade med hållandet av

privathästar. Enligt rapporten skulle bristande kunskaper när

det gäller både skötsel och vård kunna motivera utökade

möjligheter att meddela bindande skötselföreskrifter även för

dessa djur. Vid den utfrågning som utskottet genomfört i samband

med detta ärende framfördes liknande synpunkter bl.a. av

representanter för Veterinärförbundet. Som framhålls i

propositionen anger ifrågavarande bestämmelse vissa

grundläggande krav på djurhållningen såvitt avser djur inom

husdjursskötseln och kan sägas utgöra en precisering av den

grundläggande princip för djurskydd som kommer till uttryck i

2§ i lagen, nämligen att djur skall behandlas väl och att de

skall skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Paragrafens

utformning innebär således inte i och för sig att inte

motsvarande krav gäller också för övriga djur. Däremot saknas

möjligheten att för dessa djur meddela bindande

skötselföreskrifter. Enligt utskottets mening kan det i vissa

fall finnas anledning att ge föreskrifter om ett från

djurskyddssynpunkt mer långtgående skydd även när det gäller

sådan djurhållning som i sig inte i första hand motiveras av

ekonomiska intressen. Utskottet är medvetet om att en

utvidgning av tillämpningsområdet för 4§ i enlighet med

det anförda torde kräva en mer genomgripande förändring av

djurskyddslagen. Enligt utskottets mening bör det ankomma på

regeringen att överväga vilka möjligheter som finns att på

ett bättre sätt tillvarata sådana väsentliga

djurskyddsintressen som i dag faller utanför

tillämpningsområdet för 4§ djurskyddslagen. Vad utskottet

nu anfört bör ges regeringen till känna.

Förbud att ha hand om djur

Propositionen

Bestämmelserna i 29 § djurskyddslagen (1988:534) om förbud att

ha hand om djur skärps. I fortsättningen skall förbud meddelas

när det förekommit missförhållanden av det slag som anges i

paragrafen. Från förbud undantas bara sådana fall då det kan

antas att ett upprepande inte kommer att inträffa. Enligt

föredragande statsrådet är det uppenbart att tillämpningen av

ifrågavarande förbudsbestämmelse inte stämmer överens med den

allmänna uppfattningen om den vikt som bör läggas vid

djurskyddsintresset. Den tillämpning som nu uppfattas som

otillfredsställande har dock inte sin grund i motivuttalandena

om att förbud skall komma i fråga i särskilt kvalificerade fall.

Ett förbud att ha hand om djur rör på ett särskilt sätt den

enskildes integritet och i vissa fall begränsar det dennes

möjligheter att fritt välja näringsverksamhet. Förbud att hålla

djur är därför ett så långtgående ingripande att det bör

användas endast i sådana fall då djurhållaren på ett allvarligt

sätt brustit i sina skyldigheter. Föredragande statsrådet är

därför inte beredd att föreslå någon ändring av bestämmelsen i

det nu berörda avseendet. En ändring av bestämmelsen bör i

stället ha som utgångspunkt den omständighet som låg till grund

för regeringsrättens avgörande år 1983 (RÅ 1983 s.407). Där

konstaterades att den nuvarande bestämmelsen för att förbud

skall kunna meddelas förutsätter att upprepad vanvård kan

befaras och att det bedöms utsiktslöst att försöka åstadkomma

rättelse på något annat sätt. I fortsättningen får den

tillämpande myndigheten inrikta sig på att undersöka om det

finns någon eller några omständigheter som talar för att

missförhållandena inte kommer att upprepas. Finns det inte någon

sådan påtaglig omständighet skall förbud meddelas. En

omständighet som, enligt föredragande statsrådet, kan utgöra

grund för att underlåta att meddela förbud kan vara redan gjorda

eller i varje fall påbörjade förändringar i djurhållningen. Det

kan gälla besättningens storlek eller förhållandena för djuren

vad beträffar stallbyggnader eller annat. Ett ytterligare

exempel på fall då det kan finnas anledning anta att något

upprepande inte kommer att ske är när missförhållandena berott

på sjukdom som sedan övervunnits eller ett inträffat olycksfall.

Motionerna

I motion Jo44 (s) konstateras att den ändring som föreslås i

29§ djurskyddslagen innebär att tillämpande myndigheter skall

inrikta sig på att undersöka om det finns någon eller några

omständigheter som talar för att missförhållandena inte

upprepas. Om någon sådan påtaglig omständighet inte finns skall

förbud meddelas. En omständighet som kan utgöra grund för ett

beslut att inte meddela förbud kan vara redan gjorda eller i

varje fall påbörjade förändringar i djurhållningen. Denna

undantagsbestämmelse undanröjer i stort sett de flesta

situationer där det är befogat att besluta om förbud mot

handhavande av djur. Avsikten med de föreslagna förändringarna

torde vara att bättre hävda djurskyddsaspekterna och förebygga

vanvård av djur. Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att

man i realiteten ytterligare försvårat ett ingripande genom att

väsentligt underlätta för överinstansen att upphäva ett meddelat

förbud att ha hand om djur. I motion Jo45(kds) konstateras att

de djurhållare som utsätter våra husdjur och boskap för vanvård

och djurplågeri alltför ofta behåller rätten att ha djur. Mot

bakgrund härav bör förbud att ha hand om djur kunna meddelas om

det anses nödvändigt från djurskyddssynpunkt, oavsett de

verkningar beslutet kan få för den enskildes

försörjningsmöjlighet (yrkande1). Enligt motion Jo46(nyd)

skall förbud att ha hand om djur kunna utdömas under en viss

bestämd tid, tills vidare eller vid mycket grav vanvård på

livstid för den som begått brott mot djurskyddslagen

(yrkande5). Enligt motionären skall vid handläggning av

ärenden om förbud att hålla djur representant för

djurskyddsförening ha yttranderätt (yrkande6). I motionen

framhålls vidare att den enskildes försörjningsmöjligheter inte

får utgöra skäl för att underlåta att meddela ett sådant förbud

(yrkande7). Vidare yrkas att regeringens förslag avvisas i den

del det avser möjligheten att enligt 29§ andra stycket

djurskyddslagen underlåta att meddela ett förbud mot hållande av

djur (yrkande8). Enligt motion Jo47(fp) kommer förevarande

lagförslag inte att förbättra myndigheternas möjligheter att

kunna meddela förbud att ha hand om djur. Däremot åstadkoms ett

utökat utredningsförfarande när det gäller frågan om förbud.

Förslaget till undantagsbestämmelse i 29§ djurskyddslagen

undanröjer i stort sett de flesta situationer där det är befogat

att besluta om förbud att ha hand om djur. Beslutet kan bl.a.

undanröjas om den enskilde påbörjar förändringar i

djurhållningen. Enligt motion Jo508(c) yrkande4 fungerar den

nuvarande djurskyddslagen dåligt när det gäller förbud mot

djurhållning. Djurskyddslagen bör därför förbättras så att man

kan skydda djuren mot lidande på ett bättre sätt än vad lagen

medger i dag. Enligt motion Jo517(v) yrkande1 kan den nya

djurskyddslagens intentioner inte i alla avseenden infrias. Vid

vanvård skall exempelvis hänsyn tas till den skyldiges

försörjningsmöjligheter. I praktiken har detta inneburit att

högre rättsinstanser upphävt beslut om förbud att ha hand om

djur. Djurskyddsaspekterna måste ges bättre genomslag än

nuvarande praxis medger.

Utskottets överväganden

I det betänkande som låg till grund för 1944 års djurskyddslag

föreslogs en ny straffbestämmelse som skulle göra det möjligt

för domstol att förbjuda den som dömts för djurplågeri att ta

befattning med djur. Förslaget avvisades bl.a. med hänvisning

till att ett sådant förbud skulle utgöra ett alltför stort

ingrepp i den dömdes försörjningsmöjligheter. I ett betänkande

från år 1961 med förslag till nya bestämmelser mot djurplågeri

förordades en liknande förbudsregel. Också den här gången

avvisades förslaget. Dels ifrågasattes om bestämmelsen skulle få

önskvärd effekt, dels hänvisades på nytt till djurhållarens

försörjningsmöjligheter. Frågan aktualiserades på nytt år 1968,

och då fördes en förbudsbestämmelse in i 1944 års djurskyddslag.

Enligt motiven till bestämmelsen (prop. 1968:170, 3LU 72, rskr.

383) skulle förbud få tillgripas bara i särskilt kvalificerade

fall. Detta med hänsyn till de avsevärda ingrepp i den drabbades

försörjningsmöjligheter som ett förbud kunde innebära och de

verkningar i övrigt som detta kunde få för den enskilde. I dessa

fall borde även krävas att omständigheterna var sådana att det

framstod som utsiktslöst att försöka åstadkomma rättelse på

något annat sätt. Detta krav fick anses följa av den allmänna

rättsgrundsatsen att strängare medel får användas bara om mindre

ingripande åtgärder inte kan förväntas leda till åsyftat

resultat. Med vissa jämkningar fördes förbudsbestämmelsen över

till den nuvarande djurskyddslagen. I samband därmed erinrades

om uttalandet i propositionen från år 1968 att förbud mot

hållande av djur bara skall få tillgripas i särskilt

kvalificerade fall med hänsyn till de avsevärda ingrepp i den

drabbades försörjningsmöjligheter som ett förbud kan innebära

och de verkningar i övrigt det kan få för den enskilde (prop.

1987/88:93, JoU22, rskr.327).

Från den tid det fanns ett motstånd mot att över huvud taget

kunna förbjuda någon att ha hand om djur och fram till i dag har

utvecklingen gått mot att en allt större vikt läggs vid

djurskyddsintressena. Ett förbud att ha hand om djur rör dock på

ett särskilt sätt enskildas integritet och i vissa fall

begränsar det deras möjligheter att fritt välja

näringsverksamhet. Utskottet anser därför i likhet med

föredragande statsrådet att förbud även i fortsättningen bör

användas endast i sådana fall då djurhållaren på ett allvarligt

sätt brustit i sina skyldigheter. När det gäller att bedöma

betydelsen av djurägarens ekonomiska beroende av djuren vill

utskottet, för att undanröja eventuella oklarheter, understryka

att det med den nya formuleringen av 29§ inte finns något

utrymme för att underlåta ett förbud enbart på den grunden att

förbudet skulle utgöra ett ingrepp i djurhållarens

försörjningsmöjligheter. I likhet med föredragande statsrådet

anser utskottet således att förbud skall tillgripas så snart det

förekommit missförhållanden av sådant allvarligt slag som anges

i paragrafen. Av flera skäl är det emellertid inte möjligt eller

lämpligt att införa en undantagslös bestämmelse att förbud

alltid skall meddelas när den i lagen angivna

kvalifikationsgränsen uppnåtts. Med hänsyn härtill godtar

utskottet regeringens förslag att förbud ej skall meddelas om

det kan antas att ett upprepande inte kommer att inträffa. Till

skillnad från den starka begränsning av paragrafens räckvidd som

innefattades i tidigare motivuttalanden innebär den nya

ordalydelsen att förbud skall meddelas i samtliga fall då det

inte finns någon påtaglig omständighet som talar för att

missförhållandena ej kommer att upprepas. Som en sådan

omständighet nämner föredragande statsrådet bl.a. gjorda eller i

varje fall påbörjade förändringar i djurhållningen. Det skulle

även kunna gälla besättningens storlek eller förhållandena för

djuren vad beträffar stallbyggnader och annat. Ett ytterligare

exempel på fall då det kan finnas anledning att anta att något

upprepande inte kommer att ske är när missförhållandena berott

på sjukdom som sedan övervunnits eller ett inträffat olycksfall.

Utskottet instämmer delvis i vad som anförs i propositionen i

detta avseende men anser att vissa förtydliganden bör göras när

det gäller bedömningen av gjorda eller påbörjade förändringar i

djurhållningen. Utskottet anser det angeläget att inga

oklarheter råder när det gäller vilka förändringar som skall tas

med i en sådan bedömning. En påbörjad eller genomförd förändring

i djurhållningen bör i sig inte utgöra tillräcklig grund för att

underlåta att meddela ett förbud. Avgörande för bedömningen bör

enligt utskottets mening vara att det rör sig om förändringar i

djurhållningen som utgör en väsentlig och varaktig förbättring

från djurskyddssynpunkt. Djurhållaren skall med ifrågavarande

förändringar i djurhållningen demonstrera sin vilja och förmåga

att inte upprepa tidigare försummelser. När det gäller

missförhållanden på grund av sjukdom, olycksfall m.m.

konstaterar utskottet att det här i huvudsak torde röra sig om

förhållanden som legat utanför djurägarens kontroll. Med det

anförda ansluter sig utskottet till regeringens förslag att

förbud inte skall meddelas i de fall det kan antas att ett

upprepande inte kommer att inträffa samt avstyrker motion Jo46

yrkande8. Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av

motionerna Jo44, Jo45 yrkande1, Jo46 yrkande7 och Jo47

godkänner vad utskottet anfört om tillämpningen av 29§.

Motionerna Jo508 yrkande4 och Jo517 yrkande1 avstyrks i den

mån de inte kan anses tillgodosedda med det av utskottet

tillstyrkta lagförslaget.

Enligt 29 § fjärde stycket djurskyddslagen kan förbud att ha

hand om djur eller ett visst slag av djur avse viss tid eller

gälla tills vidare. Enligt utskottets mening tillgodoser

ifrågavarande lagrum syftet med motion Jo46 yrkande5.

Motionsyrkandet bör således inte föranleda någon riksdagens

vidare åtgärd.

Utskottet anser inte att riksdagen bör detaljreglera

förfarandet hos myndigheter och domstolar i ärenden som gäller

förbud att ha hand om djur. I enlighet härmed avstyrks motion

Jo46 yrkande6.

Ny beslutsordning vid omhändertagande av djur m.m.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag under avsnitten 3.3

och 3.4.

Djurskyddstillsyn m.m.

Propositionen

Statens jordbruksverk har i januari 1992 redovisat rapporten

(1992:3) Tillsyn enligt djurskyddslagen 1991. Av rapporten

framgår bl.a. att ambitionsnivån och kvaliteten när det gäller

tillsynen fortfarande varierar mellan kommuner. Flera kommuner

saknar alltjämt djurskyddsutbildad personal i den utsträckning

lagstiftningen kräver. Enligt Jordbruksverket har dock

djurskyddsfrågorna fått en större genomslagskraft, och verket

framhåller att större förståelse och intresse för

tillsynsfrågorna nu visas från kommunerna. Jordbruksverket

planerar dessutom att genom olika insatser öka förståelsen för

djurskyddsfrågorna hos kommunerna. Våren 1990 åtog sig Svenska

kommunförbundet att på olika sätt aktivt arbeta för att

förbättra tillsynen. Förbundet organiserade därför samma år en

djurskyddsgrupp för att samordna frågor om djurskydd och

djurskyddstillsyn på det lokala planet. Kommunförbundet har för

avsikt att tills vidare behålla denna djurskyddsgrupp. Gruppen

skall bidra med underlag som gör det möjligt att effektivisera

tillsynen. Arbetet skall bedrivas i samarbete med

Jordbruksverket.

Utbildning för de kommunala miljö- och

hälsoskyddsinspektörerna finns sedan år 1977 vid Umeå

universitet. Miljö- och hälsoskyddsinspektörerna genomgår miljö-

och hälsoskyddslinjen som omfattar sammanlagt 120poäng. Av

dessa 120poäng omfattar utbildningen i djurskydd och

djurhållning för närvarande 1,5poäng och ingår i kursen

Livsmedelshygien och djurskydd. Kursens mål är att ge

grundläggande kunskap i djurhållning, djurskydd och

djurskyddslagstiftning. I april 1989 fick Universitets- och

högskoleämbetet (UHÄ) i uppdrag att göra en översyn av

utbildningen inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Detta har bl.a.

resulterat i att intagningen till miljö- och hälsoskyddslinjen

utökats. Vidare har Umeå universitet angett att utbildningens

innehåll kommer att förändras och att utbildningen i djurskydd

skall utökas till 2poäng. Sedan ett antal år har Universitetet

i Umeå, förutom grundutbildningen, även anordnat fort- och

vidareutbildning för yrkesverksamma inom miljö- och hälsoskydd.

Kursen erbjöd emellertid i genomsnitt bara tio platser om året.

För att åstadkomma en snabb förbättring av kunskaperna hos

befintlig tillsynspersonal behövde vidareutbildningen både

utökas och förbättras. I januari 1991 uppdrog regeringen åt

Sveriges lantbruksuniversitet att anordna en grundkurs i

djurskydd för befintlig tillsynspersonal hos kommunernas miljö-

och hälsoskyddsnämnder. Medel för denna utbildning har anvisats

under nionde huvudtitelns anslag Djurhälsovård och

djurskyddsbefrämjande åtgärder. Utbildningen är förlagd till

Skara men administreras från Umeå universitet. Den startade

under våren 1991 och omfattar sammanlagt tio veckors

heltidsstudier med 20 platser vid varje kurstillfälle.

Utbildningen omfattar grundläggande djurskyddsutbildning om

lantbrukets djur och om sällskapsdjur, fördjupningskurser för

djurslagen idisslare, häst, fjäderfä och svin samt juridisk

utbildning i frågor som rör djurskydd. I propositionen framhålls

betydelsen av förbättrad grundutbildning när det gäller

djurskyddsfrågor och förbättrade möjligheter att utbilda

befintlig tillsynspersonal. Föredragande statsrådet har för

avsikt att föreslå regeringen att jordbruksverket får i uppdrag

att fortlöpande följa frågan och vart tredje år i anslutning

till myndighetens anslagsframställning till regeringen redovisa

djurskyddsutbildningens utformning och innehåll.

Motionerna

Behovet av bl.a. utbildning i djurskyddsfrågor berörs i två

motioner. I motion Jo45(kds) yrkande2 framhålls betydelsen

av att länsstyrelsernas tillsynstjänstemän har en adekvat

utbildning i djurskyddsfrågor och önskvärdheten av egen

erfarenhet av djurhållning. Enligt motion Jo46(nyd) bedriver

många kommuner inte någon djurskyddstillsyn alls eller har

minskat sina insatser för djurskyddet. Det kommunala ansvaret

för djurskyddstillsynen måste därför slås fast (yrkande1). Det

är enligt motionären inte ovanligt att personer som ansvarar för

djurskyddstillsynen saknar praktisk erfarenhet av djurskötsel.

Detta är inte bra och man bör därför ställa vissa minimikrav i

fråga om utbildning och kompetens. Praktik under minst fyra

veckor skulle kunna vara en lämplig grundkurs för att få

medverka och besluta i djurskyddstillsynsfrågor (yrkande2).

Det är vidare nödvändigt att medborgarna får en god insyn i

djurhållningen. Rapporter och andra handlingar rörande

djurskyddstillsynen eller vanvård av djur skall vara offentliga

och tillgängliga för alla medborgare. Sekretess bör därför inte

gälla inom djurskyddstillsynen (yrkande3). Hävdandet av den

svenska synen på djurskydd är mycket viktigt när cirkusar gästar

Sverige. Därför bör inför varje säsong ett inspektionsintyg

utfärdas för varje cirkus (yrkande4).

Utskottets överväganden

Enligt 24 § djurskyddslagen utövar Jordbruksverket den

centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag.

Jordbruksverket samordnar övriga tillsynsmyndigheters verksamhet

och lämnar vid behov råd och hjälp i denna verksamhet. Miljö-

och hälsoskyddsnämnd utövar tillsynen inom kommunerna. Miljö-

och hälsoskyddsnämnden skall ha tillgång till djurskyddsutbildad

personal i den omfattning som behövs för att nämnden skall kunna

fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

Som framhålls i propositionen är det av avgörande betydelse

att kommunerna är informerade om lagstiftningen och om vilken

roll de kommunala nämnderna har som tillsynsmyndighet och om de

krav som ställs på nämnderna i detta hänseende. Jordbruksverket

har här en mycket viktig uppgift att fylla. Enligt utskottets

mening är även Kommunförbundets initiativ att inrätta en s.k.

djurskyddsgrupp mycket positivt för det fortsatta arbetet med

att förbättra den lokala djurskyddstillsynen. Gruppens

verksamhet bör kunna bidra till ett stärkande av den lokala

djurskyddstillsynen samtidigt som gruppen kan utgöra ett organ

för de olika kommunerna att ta upp viktiga frågor av gemensamt

intresse för att förbättra tillsynen. Det pågående arbetet inom

Kommunförbundet och hos Jordbruksverket utgör en god grund för

en förbättrad framtida djurskyddstillsyn. Enligt utskottets

mening är det absolut nödvändigt att möjligheterna till

effektivisering och förstärkning av tillsynen som ligger i

samarbete och samordning mellan olika tillsynsmyndigheter och

olika veterinärkategorier tillvaratas. Som utskottet tidigare

framhållit (1989/90:JoU23) bör kommunerna även fortsättningsvis

pröva att i ökad utsträckning lösa djurskyddstillsynen genom

mellankommunal samverkan. Som redovisats ovan har kommunerna

skyldighet att ha tillgång till djurskyddsutbildad personal i

den omfattning som behövs för att kunna fullgöra sina uppgifter

på ett tillfredsställande sätt. Av propositionen framgår att två

tredjedelar av de som ansvarar för tillsynen helt saknar

utbildning i djurskydd. Samtidigt råder det stor efterfrågan på

fort- och vidareutbildning. Det är därför mycket angeläget att

det arbete som har påbörjats både i fråga om förbättrad

grundutbildning och förbättrad utbildning av befintlig

tillsynspersonal fortsätter. Redovisade åtgärder beträffande

djurskyddstillsynen får enligt utskottets mening således inte

innebära att man bortser från behovet av fortsatta

ansträngningar när det gäller både utbildning och information.

Utskottet förutsätter att berörda myndigheter följer

utvecklingen på detta område, och det nu aviserade uppdraget

till Jordbruksverket bör härvidlag öka möjligheterna att

fortlöpande vidta de ytterligare åtgärder som kan anses

erforderliga när det gäller en förbättrad djurskyddsutbildning.

Enligt utskottets bedömning är syftet med motion Jo45 yrkande2

och Jo46 yrkandena1 och2 med det anförda i allt väsentligt

tillgodosett. I anslutning till motion Jo46 bör tilläggas att

principen om det kommunala ansvaret för djurskyddstillsynen är

fastlagd i djurskyddslagen. Ett riksdagsuttalande i enlighet med

yrkande 1 i motionen skulle därför inte fylla någon praktisk

funktion.

Med anledning av de i motion Jo45 framförda kraven på praktisk

erfarenhet av djurhållning vill utskottet framhålla att

begreppet djurhållning kan innefatta såväl enstaka sällskapsdjur

som större djurbesättningar. Bl.a. av det skälet är det

olämpligt att föreskriva att kommunerna skall ställa krav på

erfarenhet av djurhållning i sin personalrekrytering för

tillsynsarbetet.

Det nu anförda innebär att utskottet inte har någon erinran

mot vad som anförs i propositionen i avsnittet under rubriken

Allmänna överväganden.

I samband med utskottets behandling av detta ärende har bl.a.

uppmärksammats att handläggningstiderna är besvärande långa både

hos de lokala tillsynsmyndigheterna och hos de rättsliga

instanser som har att pröva bl.a. tvångsåtgärder enligt

djurskyddslagen. Ovan har redovisats det arbete som påbörjats

och pågår både i fråga om förbättrad grundutbildning och

förbättrad utbildning av befintlig personal. Detta arbete har

enligt utskottets mening stor betydelse även när det gäller att

effektivisera handläggningen av djurskyddsärenden. Utökad

utbildning har stor betydelse för möjligheterna att säkerställa

en enhetlig handläggning och förkortade handläggningstider. Även

de förslag till förändrad djurskyddslagstiftning som utskottet

nu behandlar kan förväntas förbättra möjligheterna att påskynda

handläggningen av ifrågavarande ärenden. Utskottet vill i detta

sammanhang påpeka att den decentralisering av vissa befogenheter

som genomförts från stat till kommun inte får medföra att

rättstillämpningen tillåts variera alltför mycket mellan de

olika kommunerna. Decentraliseringen skall främja en rationell

handläggning och verkställighet av de individuella

djurskyddsärendena samtidigt som likställighet och enhetlighet i

rättstillämpningen främjas. Skulle nu vidtagna åtgärder inte

innebära att den framtida handläggningen i dessa ärenden

uppfyller de grundläggande kraven och ambitionerna i

djurskyddslagen förutsätter utskottet att regeringen återkommer

till riksdagen med förslag om de ytterligare åtgärder som kan

anses erforderliga. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

Mot bakgrund av de krav som framförs i motion Jo46 yrkande3

om att sekretess inte skall gälla för handläggningen av

tillsynsärenden enligt djurskyddslagen vill utskottet anföra

följande. Inom den svenska förvaltningen råder i princip

offentlighet vid handläggningen av olika ärenden. Denna s.k.

offentlighetsprincip kan endast i vissa fall inskränkas med

hänsyn till bl.a. enskilds personliga eller ekonomiska

förhållanden. Sekretessen har således en begränsad räckvidd i

dessa sammanhang. Vad motionären i övrigt anfört utgör inte

heller skäl till förändringar i nu gällande bestämmelser.

Utskottet föreslår därför att riksdagen lämnar motionen utan

vidare åtgärd.

I propositionen konstateras att det av Jordbruksverkets

rapport inte framgår på vad sätt och i vilket avseende det

skulle föreligga missförhållanden på cirkusar. Det har inte

heller på annat sätt framkommit något som visar att

djurhållningen på cirkusar generellt är dålig. Utskottet finner

mot bakgrund av det anförda inte anledning föreslå någon

riksdagens åtgärd i anledning av motion Jo46 yrkande4.

Motionen avstyrks således i berörd del.

Övriga djurskyddsfrågor

Motionerna

Efter att djurskyddslagstiftningens föreskrifter om betestvång

nu tillämpats några år har de enligt motion Jo43(m)

ifrågasatts både av veterinär expertis och av djurägare.

Föreskrifterna utgår från att mjölkkors hälsa främjas av

betesgång. Betesgången under sommaren har dock inte någon

kvarstående effekt under den följande stallperioden. Tvärtom

uppträder ofta störningar vid installning från bete. Mycket

talar för att rörelsemängden i lösdrift är fullt tillräcklig.

Moderna stallar ger djuren möjlighet att röra sig fritt och få

erforderlig motion samtidigt som en väl avvägd närings- och

vattentillförsel kan garanteras. För närvarande finns det

möjlighet att erhålla dispens från betestvånget vad gäller

befintliga stallar. Vid nybyggnation krävs dock att djuren hålls

på bete. Särskilt i Norrland med utspridd åkerareal och långa

avstånd till betesmark kan betestvånget omöjliggöra nybyggnad av

lösdriftsstallar. Det finns enligt motionären således all

anledning att utvärdera föreskrifterna om betestvång sommartid.

Enligt motion Jo46(nyd) bör djurstransportörernas roll i

samband med misshandel eller vanvård av djur uppmärksammas. Det

bör skapas bättre förutsättningar för att utkräva ansvar av

transportörer och andra som levererar eller mottar djur

(yrkande9).

I motion Jo45 (kds) yrkande 3 konstateras att antalet boskap

som hämtas till s.k. sanitetsslakt minskat. Detta beror på att

priserna för nödslakt stigit dramatiskt. Djurhållare har då valt

andra metoder att bli av med sina sjuka djur. Ibland har man

grävt ner dem och ibland har man slängt dem i vägkanten. Detta

kan motverkas genom en adekvat anpassning av nivån på avgifterna

för sanitetsslakt.

Enligt motion Jo519 (s) har djurskyddshänsynen vid

husdjursslakt avsevärt förbättrats under senare år. Likväl

kvarstår problemen vid två viktiga moment i slakten, nämligen

före bedövningen och avlivningskontrollen efter avblodningen.

Sannolikt beror dessa kvarvarande brister på bl.a. att det

fordras relativt stora investeringar för att djurskyddslagens

intentioner skall kunna uppfyllas. Trots att det nu har gått

snart fyra år sedan den nya djurskyddslagen trädde i kraft har

det inte kommit några närmare föreskrifter för slakten i dessa

avseenden. Enligt motionärerna åligger det regeringen att tillse

att detta omgående sker.

Utskottets överväganden

Enligt djurskyddslagen (1988:534) skall djur som föds upp

eller hålls för produktion av livsmedel hållas och skötas i en

god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa

och ger dem möjlighet att bete sig naturligt (4§). När det

gäller nötkreatur som hålls för mjökproduktion återfinns de

närmare föreskrifterna i djurskyddsförordningen (1988:539).

Enligt föreskrifterna skall sådana nötkreatur som är äldre än

sex månader sommartid hållas på bete. Undantag får medges om

särskilda klimatförhållanden gör utevistelsen olämplig från

djurskyddssynpunkt. Undantag får också medges om det är

nödvändigt med hänsyn till oförutsedda extraordinära

omständigheter (10 och 13§§).

Syftet med djurskyddslagstiftningens bestämmelser om betesgång

för mjölkande nötkreatur är att främja djurens hälsa.

Djurhållningen skall inte enbart utformas enligt kortsiktiga

ekonomiska kriterier. Betesgången skall ge djuren ett allmänt

välbefinnande och god motion samtidigt som djuren får möjlighet

till ett naturligt beteende. Dessutom förväntas en från

djurskyddsynpunkt förbättrad djurhållning ge ökat

produktionsresultat. Det har på senare tid ifrågasatts om kraven

på ett gott hälsotillstånd hos djuren till alla delar kan

tillgodoses med stöd av de i djurskyddslagstiftningen

föreskrivna produktionsmetoderna. På Lantbruksuniversitetet

pågår för närvarande jämförande försök med frigående djur och

lösdrift. Dessa försök har bl.a. utvisat att kor som får

regelbunden motion förbättrar sin benstatus och foderdigestionen

underlättas under den närmaste tiden efter kalvningen. Betesgång

under sommaren har dock inte någon kvarstående effekt under den

följande stallperioden. Ofta uppträder störningar vid

installning från bete. Osäkerhet råder också om hur stor den

optimala motionsmängden skall vara. Många olägenheter uppstår i

samband med betesgången som exempelvis underutfodring av

högavkastande kor, klöv- och juverskador, ökade olycksrisker för

djur och människor samt långa drivningsavstånd och tider som gör

att mjölkningsintervallet blir för kort. Utskottet anser att

sådana erfarenheter nu vunnits att regeringen bör låta genomföra

en utvärdering av nu gällande bestämmelser. Utvärderingen bör

göras med utgångspunkt bl.a. från vilka för- och nackdelar

betestvånget inneburit för mjölkkornas hälsa i jämförelse med

förekommande lösdriftssystem. Vad utskottet anfört med anledning

av motion Jo43 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

I anslutning till motion Jo46 yrkande 9 vill utskottet

beträffande djurskyddsansvaret vid djurtransporter framhålla

följande. Utöver de generella kraven på all djurhållning som

återfinns i 2§ och 3§ djurskyddslagen finns särskilda

bestämmelser om djurtransporter i 8§ samma lag. Härav följer

bl.a. att transportmedlet skall vara lämpligt för ändamålet och

ge djuren skydd mot värme och köld samt mot stötar, skavningar

och liknande. I den utsträckning det behövs skall djuren hållas

skilda från varandra. Ansvarsbestämmelser återfinns i 36§

djurskyddslagen. Enligt 22§ djurskyddsförordningen (1988:539)

skall den som transporterar djur ha tillsyn över djuren och

vidta de åtgärder som behövs för att djuren under lastning,

transport och urlastning inte skall skadas eller orsakas

lidande. Närmare föreskrifter om transport av djur har meddelats

i särskild författning (se LSFS 1981:45). Utskottet finner mot

bakgrund av det anförda inte anledning föreslå någon riksdagens

åtgärd i anledning av motion Jo46 yrkande9. Motionen avstyrks

således i berörd del.

Som en följd av riksdagens beslut våren 1990 om en ny

livsmedelspolitik bortföll regleringsmedlen för finansiering av

bl.a. sanitetsslakten. För att belysa konsekvenserna av detta

beslut tillsatte Lantbruksstyrelsen våren 1991 en arbetsgrupp.

Arbetsgruppen konstaterade bl.a. att bortfallet av

regleringsmedel lett till att slakterierna skulle komma att ta

ut full kostnadstäckning för sanitetsslakt. Detta innebar en

avgiftshöjning med 50%. Vidare bedömdes att detta skulle

medföra en kraftig nedgång i antalet sanitetsslaktade djur och

därmed en motsvarande ökning av antalet kadaver, som på grund av

höga kostnader för kvittblivning inte kommer att samlas in och

konverteras. Våren 1992 lät Jordbruksverket genomföra en enkät

med samtliga länsveterinärer i landet. Sammanfattningsvis

konstaterar Jordbruksverket att de konsekvenser

Lantbruksstyrelsen pekade på i sin utredning våren 1991 rörande

bl.a. sanitetsslakt har bekräftats. Enligt vad utskottet erfarit

har frågan även uppmärksammats inom regeringskansliet, och

därvid har bl.a. framhållits det önskvärda i att regleringen av

sanitetsslakten löses inom ramen för en harmonisering med EG:s

regler. Utskottet förutsätter att regeringen följer utvecklingen

på detta område och vid behov vidtar de ytterligare åtgärder som

kan anses erforderliga. Med det anförda föreslår utskottet att

motion Jo45 yrkande3 lämnas utan någon riksdagens vidare

åtgärd.

Enligt vad utskottet erfarit förbereds inom Statens

jordbruksverk föreskrifter för husdjursslakt. Föreskrifterna

skall vara klara senast vid årets utgång. Mot bakgrund härav

torde syftet med motion Jo519 komma att tillgodoses. Motionen

bör därmed inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Importförbud för pälsar och skinn m.m.

Motionerna

I flera motioner krävs åtgärder för att motverka saxfångst av

pälsdjur. I motionerna Jo509(fp), Jo510(c) och Jo805(c)

begärs förslag eller beslut om förbud mot import av pälsar och

skinn från länder som fortfarande tillåter saxfångst. I motion

Jo511(m) framhålls att Sverige bör verka för att saxfångst

förbjuds i de länder där denna fångstmetod ännu är tillåten, och

i motion Jo517(v) yrkas att åtgärder vidtas mot importen av

pälsar och skinn från länder där bensaxar tillåts (yrkande4).

Sverige bör snarast införa importförbud. Ett minimikrav borde

vara att man genom märkning anger om pälsar och skinn importeras

från länder där bensaxar tillåts.

Enligt motion Jo506 (v) yrkande 1 är en grundläggande tes i

den nya djurskyddslagen att djurhållning skall bedrivas på ett

sådant sätt att djuren kan leva i enlighet med sitt naturliga

beteende. Pälsdjursfarmning kan därför i förhållande till

djurskyddslagstiftningen inte accepteras. De nya föreskrifter

som skall tillämpas fr.o.m. år 1994 förändrar endast marginellt

djurens levnadsvillkor. En avveckling måste genomföras på ett

ansvarsfullt sätt gentemot de uppfödare, som givit sig in i

näringen under de tidigare förutsättningarna. Samtidigt måste

det finnas en stimulans till en snabb avveckling. En tänkbar

lösning på detta problem kan vara inrättandet av en fond för

inlösen av pälsdjursfarmer och omställning till annan verksamhet

(yrkande2). Även i motion Jo507(fp) framförs krav på att

pälsdjursfarmningen skall avvecklas. Det enformiga och

onaturliga liv som pälsdjuren lever på farmerna är på intet sätt

i överensstämmelse med djurskyddslagen, och de nya

föreskrifterna för uppfödning av pälsdjur som kommer att gälla

fr.o.m. år 1994 kommer endast att innebära marginella

förändringar för djuren. Det enda alternativet är en avveckling

av pälsdjursfarmningen. Ett beslut om avveckling kommer att

drabba aktiva farmare och därför bör avvecklingen ske på ett

ansvarsfullt sätt. Möjlighet för inlösen måste ges under en

avvecklingsperiod på förslagsvis tio år.

Utskottets överväganden

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen (senast

1990/91:JoU18) behandlat frågan om importförbud för pälsar och

skinn från länder som tillåter saxfångst. Utskottet har bl.a.

anfört att Sverige engagerat sig i arbetet inom internationella

fora med olika frågor som berör jakt- och fångstmetoder. Den 14

april 1983 ratificerade Sverige konventionen om skydd av

europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö

(Bernkonventionen). Konventionen innehåller bl.a. en indelning

av djurarterna i två olika skyddsklasser (konventionens

bilaga1 och2). Båda klasserna omfattas av ett generellt

förbud mot vissa fångstmetoder (konventionens bilaga4). Bl.a.

råder ett förbud mot användningen av fällor som används för

storskaligt eller icke selektivt infångande eller dödande. Under

vissa begränsade förutsättningar kan undantag göras från det

generella förbudet. De avtalsslutande parterna skall vartannat

år rapportera till konventionens ständiga kommitté om de

undantag som gjorts. Ett internationellt samarbete pågår även

beträffande utformningen av fångstanordningar. Inom den

Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) bereds för

närvarande ett förslag till gemensamma bestämmelser och

rekommendationer beträffande nomenklatur, kravspecifikation för

dödande och icke dödande fångstanordningar samt gemensamma

normer för hur test av fångstanordningar skall genomföras.

Enligt vad utskottet erfarit skall en standard för fångstredskap

vara klar senast vid utgången av år 1993. Avgörande för

standarden skall vara fångstredskapens skadebild. Med anledning

av motionerna Jo509, Jo510, Jo511, Jo517 yrkande4 och Jo805

konstaterar utskottet än en gång att möjligheterna för Sverige

att ensidigt införa för import av skinn inskränkande regler

grundade på ifrågasättandet av de i exportlandet använda

fångstmetoderna ter sig vanskliga. Den väg som Sverige har att

följa bör snarare syfta till ökad aktivitet inom de

internationella fora där dessa frågor behandlas. Utskottet, som

tidigare redovisat denna sin inställning (1990/91:JoU18), har i

detta sammanhang inte funnit anledning till annat

ställningstagande. Utskottet föreslår därför att motionerna

lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.

I sitt betänkande 1990/91:JoU18 om djurskydd m.m. framhöll

utskottet bl.a. att riksdagen i 4§ djurskyddslagen uppställt

krav på att såväl djur inom animalieproduktionen som pälsdjur

skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant

sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete

sig naturligt. Denna formulering innebär att det ställs stränga

krav på ett hänsynstagande till varje djurarts behov av

rörelsefrihet m.m. och till artens särskilda biologiska beteende

i övrigt. Enligt vad utskottet erfarit har Jordbruksverket för

avsikt att under våren 1993 redovisa resultatet av den översyn

som görs beträffande ifrågavarande föreskrifter. Utskottet anser

sig därför inte nu böra ta slutgiltig ställning till frågan om

vilka krav som måste ställas på pälsdjursnäringen med hänsyn

till bestämmelserna i djurskyddslagen. I avvaktan på resultatet

av Jordbruksverkets översyn föreslår utskottet att motionerna

Jo506 yrkandena1 och2 samt Jo507 lämnas utan någon vidare

åtgärd.

Karantänsbestämmelser m.m.

Motionerna

Enligt motion Jo502 (s) är det hög tid att Sverige anpassar

sina regler för rabiesvaccinering till EG:s regler. Sverige bör

således införa och godkänna obligatorisk vaccination av hundar

mot rabies. I motion Jo518(nyd) yrkande1 framhålls att

erfarenheterna från vår omvärld, kompletterade med vetenskaplig

kunskap och utveckling har visat att den svenska inställningen

till rabiesvaccinering är förlegad. Sveriges regler för

rabiesvaccinering bör anpassas till EG:s bestämmelser. Vidare

skall alla hundar som passerar landets gränser vara vaccinerade

mot rabies (yrkande2). I motionen konstateras vidare att det

inom EG pågår överläggningar som bl.a. syftar till att samtliga

länder undanröjer karantänskravet för bl.a. hundar. Sverige bör

följa med övriga Europa och anpassa sig till det regelverk som

kommer att gälla där (yrkande3).

Enligt motion Jo513 (m) borde det generella

svanskuperingsförbudet, utan dispensmöjligheter, ha föregåtts av

en bättre analys av de negativa och plågsamma konsekvenserna som

drabbar de berörda raserna. I en aktuell sammanställning

omfattande 91 hundar tillhörande berörda kuperingsraser

redovisas ett ökande antal svansskador, dokumenterade fall av

kroksvans och ett stort antal kuperade/amputerade svansar. I ett

material från Svenska vorstehklubben omfattande 400hundar är

andelen svansskador och/eller amputationer 51 procent. Mot

bakgrund av det anförda anser motionärerna att en analys och

utvärdering av kuperingsförbudet bör genomföras och eventuellt

en översyn av lagstiftningen.

I motion Jo516 konstateras att situationen när det gäller

distriktsveterinärorganisationen i norra Sverige är oerhört

pressad. I de norra länen är oron stor inför framtiden. Det

råder särskilda förhållanden för Norrlandsjordbruket och detta

måste beaktas när förslagen om det framtida veterinärväsendet

presenteras.

Enligt motion L717 (c) yrkande 3 bör frågan om epizootiskyddet

hävdas i ljuset av ökad internationell integration för att

bibehålla det goda djurhälsoläget i Sverige. Genom en

organiserad hälsokontroll på besättningsnivå och en rådgivning

baserad på sjukdomsinformation från köttbesiktningen vid slakten

har Sverige ett unikt system för att bekämpa sjukdomar bland

slaktdjuren.

I motion Jo521 framhålls att hovslageri och klövvård är

viktiga och nödvändiga verksamheter i jordbruksnäringen och inom

hästhållningen. Verksamheten förutsätter gedigna kunskaper som

förvärvas genom av statsmakterna föreskriven utbildning. Detta

hindrar dock inte att vem som helst oavsett utbildning kan utge

sig för att vara hovslagare. Enligt motionären bör regeringen

därför få i uppdrag att utfärda regler för auktorisation av

hovslagare.

På samma sätt som byggnader, konstverk, husgeråd och maskiner

bevaras för eftervärlden skall i verklig mening levande

kulturarv bevaras. Gamla nyttoväxter, utrotningshotade

husdjursraser och i dag svåråtkomliga prydnadsväxter är en del

av vår historia. En viktig verksamhet är därför genbanksarbetet.

Sedan 1970-talet satsar Sveriges lantbruksmuseum i Julita på att

aktivt delta i bevarandet av gamla kulturväxter och lantraser.

Detta sker i samarbete med Nordiska genbanken för jordbruks- och

trädgårdsväxter och Statens genbanksnämnd för

utrotningshotade husdjursraser. Frågan om vem som skall ansvara

för verksamheten vid Statens genbanksnämnd är för närvarande

föremål för prövning. Enligt motion Jo524(s) bör riksdagen

uttala att Statens genbanksnämnd i samband härmed bör överföras

till Julita.

Sporadiska fall av tuberkulos har konstaterats på hjortar som

hålls i hägn. Mot bakgrund härav bör enligt motion Jo512(m)

åtgärder vidtas som syftar till att garantera att hjortavel i

hägn sker med friska djur och under former som är i

överensstämmelse med förordningar om god djurhållning. Enligt

motionärerna är det angeläget att man skyndsamt genomför någon

form av kontroll av befintliga hjorthägn i landet med avseende

på djurens hälsotillstånd, utfodring och vård.

Utskottets överväganden

Nuvarande svenska regler för karantän vid införsel av hund och

katt infördes år 1967. Reglerna, som följer

Världshälsoorganisationens (WHO) rekommendationer, har på ett

effektivt och för samhället billigt sätt uppfyllt målsättningen

att hålla Sverige rabiesfritt. EG-länderna inkl. Storbritannien

och Irland har, med undantag för avelsdjur, liksom Sverige

karantänskrav. Kravet gäller fram till år 1997 då en omprövning

kommer att ske. För närvarande pågår diskussioner inom

internationella organisationer som WHO, EG och Internationella

byrån för bekämpande av smittsamma djursjukdomar (OIE). Enligt

vad utskottet erfarit har OIE under hösten 1992 anordnat en

konferens i Turkiet. Vid denna konferens redovisade OIE:s

europeiska kommission ett alternativ till karantän som inom OIE

bedöms vara lika säkert. Förslaget innebär i korthet krav på

vaccinationsintyg kombinerat med en säker identifiering av

djuret och kontroll av blodets halt av antikroppar mot

rabiesvirus i utförsellandet samt friskhetsintyg,

djurägarförsäkring och införseltillstånd. Rekommendationen

gäller enbart djur som transporteras inom Europa. WHO:s förslag

till nya rekommendationer när det gäller transport av hund och

katt från smittat till rabiesfritt område är i första hand

karantän i sex månader alternativt fyra månader följt av

ytterligare två månader då djuret hålls under uppsikt. När

strikt karantän är opraktisk rekommenderar WHO ett omfattande

vaccinationsförfarande i kombination med serologisk testning i

införsellandet och hållande av djuret i avskildhet. Statens

jordbruksverk har inrättat en expertgrupp med uppgift att

undersöka om det finns fullgoda alternativ till karantän, dvs.

alternativ som ger lika hög grad av säkerhet som nuvarande

karantänsregler. Gruppen består av representanter från

Jordbruksverket, Statens veterinärmedicinska anstalt och Statens

bakteriologiska laboratorium. I avvaktan på resultatet av den

översyn av karantänsbestämmelser m.m. som genomförs både i

Sverige och med svenskt deltagande i internationella fora anser

utskottet att motionerna Jo502 och Jo518 bör avslås.

Enligt vad utskottet erfarit har Statens jordbruksverk

beslutat genomföra en veterinär granskning av ett urval av de

vorstehhundar som ingår i den i motion Jo513 omnämnda studien

som genomförts av Svenska vorstehklubben. Jordbruksverket har

även för avsikt att under våren 1993 låta granska

kuperingsförbudets effekter för övriga berörda kuperingsraser.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att motionens

huvudsakliga syfte kan anses tillgodosett. Motionen bör därmed

inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Genom beslut den 8 maj 1991 bemyndigade regeringen chefen för

Jordbruksdepartementet att tillkalla en särskild utredare med

uppdrag att göra en översyn av veterinärväsendet. Utredningen

slutförde sitt uppdrag i september 1992 med betänkandet

Veterinär verksamhet -- behov, organisation och finansiering --

(SOU 1992:88). I utredningen föreslås bl.a. att det statliga

huvudmannaskapet för den veterinära fältverksamheten avvecklas

och att distriktsveterinärorganisationen upplöses. En

privatpraktikbaserad fältverksamhet bör enligt utredningen kunna

byggas upp så att den blir rikstäckande och tämligen enhetlig

genom att etableringen styrs med etableringsbidrag. I

utredningen konstateras vidare att det inte är möjligt att i de

sex nordligaste länen med undantag för kustområdena få den

veterinära fältverksamheten lönsam. För att kunna erbjuda en

tillfredsställande veterinär service i dessa län erfordras

enligt utredaren någon form av statliga driftsbidrag. Utskottet

delar i stor utsträckning de synpunkter som framförs i motion

Jo516 om att det råder särskilda förhållanden för

Norrlandsjordbruket och att detta måste beaktas när förslagen om

det framtida veterinärväsendet presenteras. Ett upplösande av

distriktsveterinärorganisationen får inte innebära att

Norrlandsjordbruket ställs utan en tillfredsställande veterinär

service. Utskottet anser det dock lämpligt att avvakta

resultatet av den fortsatta beredningen av frågan om den

framtida veterinärorganisationen och föreslår därför att motion

Jo516 nu lämnas utan någon riksdagens vidare åtgärd.

Utskottet har tidigare behandlat frågan om det svenska

epizootiskyddet i ljuset av ökad internationell integration (se

1991/92:JoU2). Med hänvisning till vad utskottet då anförde kan

det konstateras att utgångspunkterna för ett svenskt närmande

till EG inte i något väsentligt avseende avviker från de

synpunkter som framförts i motion L717 yrkande3. Det arbete

som bedrivs på detta område synes därmed väl ägnat att

tillgodose motionärernas önskemål om ett fortsatt gott hälsoläge

inom den svenska animalieproduktionen. Yrkandet påkallar således

ingen ytterligare riksdagens åtgärd.

Hovslagarutbildningen som även ger kompetens i klövvård ges

vid Hovslagarskolan i Skara. Skolan har Sveriges

lantbruksuniversitet som huvudman (SLU). Som redovisats i motion

Jo521 har hovslagarutbildningen varit föremål för en utredning.

SLU har i samband därmed förutom en förlängning av utbildningen

även föreslagit införandet av någon form av auktorisation av

hovslagare. Enligt vad utskottet erfarit skall förslaget

remissbehandlas under hösten 1992. Resultatet väntas ingå i

underlaget för de kommande förhandlingarna mellan berörda parter

om det fortsatta ansvaret för hovslagarutbildningen. Utskottet

anser att resultatet av den pågående översynen av

hovslagarutbildningen bör avvaktas och avstår därför från att

föreslå något initiativ från riksdagens sida med anledning av

motion Jo521.

Vid miljövårdskonferensen i Stockholm år 1972 beslöts att

varje deltagande land skulle vidta åtgärder för att bevara sina

äldre husdjursrasers bestånd genom att upprätta genbanker.

Bakgrunden härtill var att dessa gamla raser i vissa fall ansågs

ha helt unika egenskaper som riskerade att gå förlorade genom

förädlings- och korsningsavel. Den allmänna uppfattningen var

att dessa unika egenskaper skulle kunna visa sig oersättliga i

en framtid. De gamla lantraserna ansågs också ha stort

kulturellt värde. År 1973 tillsattes Genbanksutredningen med

uppgift att utreda frågan om tillvaratagande och bevarande av

genetiskt material för växter. År 1978 utvidgades uppdraget till

att även omfatta genetiskt material på husdjursområdet. I sitt

betänkande Bevarande av genresurser hos husdjur (DsJo 1980:6)

föreslog utredningen bl.a. inrättandet av ett rådgivande organ

till Lantbruksstyrelsen i dessa frågor. Statens genbanksnämnd

för utrotningshotade husdjursraser tillsattes av

Lantbruksstyrelsen år 1984. Sedan Lantbruksstyrelsen upphörde

den 1 juli 1991 och Statens jordbruksverk inrättades har

Genbanksnämndens tillhörighet diskuterats.

Som framhålls i motion Jo524 finns det vissa skäl som talar

för att Genbanksnämnden överförs till Sveriges lantbruksmuseum i

Julita. För en sådan lösning talar bl.a. att det vid Julita

byggts upp en värdefull dokumentation och information om

jordbruket, i synnerhet om det kulturarv som jordbruks- och

trädgårdsväxter utgör. Alternativet med koppling till

museiverksamhet har bl.a. valts i Norge med den skillnaden att

där finns en nära anknytning till lantbrukshögskolan på Ås.

Samtidigt bör understrykas att bevarandet av genresurser bland

husdjursraserna består av ett omfattande samarbete mellan

organisationer och myndigheter och inte minst de olika

avelsföreningarna. Avgörande för ett framgångsrikt

bevarandearbete är engagerade och aktiva avelsföreningar.

Det är också angeläget att det finns någon form av

sammanhållande kraft för genbanksarbetet. Behovet av olika

informationsinsatser är stort för att öka medvetenheten om de

gamla lantrasernas kulturhistoria och sprida kunskap till

allmänheten och djurägare. Jordbruksverket har i sin

anslagsframställning för budgetåret 1993/94 föreslagit att

ansvaret för bevarandefrågorna på central nivå, och därmed

huvudmannaskapet för Statens genbanksnämnd, skall läggas på

Jordbruksverket. Jordbruksverket föreslår att 500000kr

årligen ställs till förfogande för verksamhet för

utrotningshotade husdjursraser. I beloppet ingår förutom

lönekostnader m.m. för en handläggartjänst också vissa

projektmedel. Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att

Statens genbanksnämnds främsta uppgift är att genom

kontaktskapande verksamhet samordna olika insatser för att

bevara genresurser. Härigenom säkerställs ett kontinuerligt

arbete med att bevara och utnyttja genresurserna bland

husdjursraserna. Det är således av stor betydelse att frågan om

ansvaret för Statens genbanksnämnd får en tillfredsställande

lösning. Sveriges lantbruksmuseum i Julita torde i detta

sammanhang ha en uppgift att fylla oavsett vem som slutgiltigt

skall ha ansvaret för Genbanksnämnden. Enligt utskottets mening

får den fortsatta beredningen av Jordbruksverkets förslag avgöra

vem som skall ansvara för Genbanksnämndens arbete. Utskottet är

således inte berett att i detta sammanhang tillstyrka motion

Jo524.

Hållandet av hjortar i hägn omfattas av djurskyddslagens

(1988:534) och djurskyddsförordningens (1988:539) grundläggande

bestämmelser för hur djur skall hållas och skötas. Mer

detaljerade bestämmelser finns i Lantbruksstyrelsens

föreskrifter om djurhållning av dovhjort och kronhjort i

vilthägn (LSFS1990:26). Bestämmelserna omfattar

stängselföreskrifter, utformning av hägn och fållor,

djurhållning, utfodring, avlivning, överlåtelse och transport.

Bovin tuberkulos ingår, liksom ett flertal andra allvarliga

sjukdomar, i epizootilagen (1980:360). Lagen är inriktad på

hanteringen av akuta sjukdomsutbrott och ger därför

myndigheterna en omfattande rätt att ingripa för att klarlägga

smittkällor och bekämpa sjukdomen. Lagen ålägger även

myndigheterna ett ersättningsansvar för de med stöd av lagen

vidtagna tvångsåtgärder som kan drabba enskilda djurägare. Detta

ersättningsansvar motiveras bl.a. av att akut sjukdomsbekämpning

inte skall vara beroende av den enskilde djurägarens ekonomi.

Utskottet har förståelse för den oro som kommer till uttryck i

motion Jo512 när det gäller förekomsten av tuberkulos i

hjorthägn. Sverige är ett av de mycket få länder som inte har

tuberkulos bland nötkreatur. Det är ett resultat av en

omfattande tb-bekämpning under 1950-talet som krävde mycket

arbete både av djurägare och veterinärer. Vår tb-fria status är

av mycket stor betydelse för vår export av djur och

djurprodukter och kan även förväntas få avgörande betydelse för

vilken typ av sjukdomskontroll vi kan bli ålagda att genomföra

vid inträdet i EG. En spridning av tuberkulos till viltet kan

också ge upphov till helt andra krav på köttbesiktning av

viltkött. Jordbruksverket utreder för närvarande om tuberkulos

hos hjortdjur bör omfattas av epizootilagen eller ej.

Utredningen sker mot bakgrund av ifrågavarande djurhållnings

struktur och de därmed sammanhängande svårigheterna att bekämpa

sjukdomen. Enligt vad utskottet erfarit överväger

Jordbruksverket bl.a. att överflytta det primära

kostnadsansvaret för förebyggande av tuberkulos till djurägarna

och att införa vissa restriktioner när det gäller utleverans av

hjortar från hägn som ej förklarats fria från tuberkulos.

Utskottet utgår i från att det inte råder några delade meningar

om betydelsen av att på ett effektivt sätt bekämpa tuberkulos

bland hjortar i hägn. I avvaktan på resultatet av den pågående

beredningen av denna fråga anser utskottet det inte meningsfullt

att nu föreslå något riksdagsuttalande med anledning av motion

Jo512. Motionen bör således lämnas utan någon riksdagens vidare

åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande 4 § djurskyddslagen

att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i

djurskyddslagen (1988:534) såvitt avser 4§,

2. beträffande ett utvidgat tillämpningsområde för 4§

djurskyddslagen

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. beträffande förbud att ha hand om djur

att riksdagen dels med anledning av motionerna 1991/92:Jo44,

1991/92:Jo45 yrkande1, 1991/92:Jo46 yrkande7 och

1991/92:Jo47 godkänner vad utskottet anfört, dels med avslag

på motionerna 1991/92:Jo46 yrkande8, 1991/92:Jo508 yrkande4

och 1991/92:Jo517 yrkande1 antar förslaget till lag om ändring

i djurskyddslagen (1988:534) såvitt avser 29§,

4. beträffande förbud under viss tid att hålla djur

att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo46 yrkande 5,

5. beträffande djurskyddsföreningars yttranderätt

att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo46 yrkande 6,

6. beträffande den lokala djurskyddstillsynen

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Jo45 yrkande2 och

1991/92:Jo46 yrkandena1 och2,

7. beträffande handläggningstiderna i djurskyddsärenden

m.m.

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

8. beträffande sekretess inom djurskyddstillsynen

att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo46 yrkande 3,

9. beträffande inspektionsintyg för cirkusar

att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo46 yrkande 4,

10. beträffande betestvång för mjölkande kor

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Jo43 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. beträffande djurtransporter

att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo46 yrkande 9,

res. 1 (nyd)

12. beträffande sanitetsslakt

att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo45 yrkande 3,

13. beträffande husdjursslakt

att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo519,

14. beträffande importförbud för vissa pälsar och skinn

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Jo509, 1991/92:Jo510,

1991/92:Jo511, 1991/92:Jo517 yrkande4 och 1991/92:Jo805,

15. beträffande pälsdjursuppfödning

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Jo506 och

1991/92:Jo507,

16. beträffande svenska karantänsbestämmelser m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Jo502 och

1991/92:Jo518,

res. 2 (nyd)

17. beträffande förbudet mot svanskupering

att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo513,

18. beträffande veterinärsituationen i norra Sverige

att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo516,

19. beträffande det svenska epizootiskyddet

att riksdagen avslår motion 1991/92:L717 yrkande 3,

20. beträffande auktorisation av hovslagare

att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo521,

21. beträffande Statens genbanksnämnd

att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo524 yrkande 3,

22. beträffande tuberkulos hos hjortar i hägn

att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo512,

23. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen dels antar förslaget till lag om ändring i

djurskyddslagen (1988:534) i den del som ej omfattas av

utskottets hemställan ovan, dels antar förslaget till lag om

fortsatt giltighet av lagen (1986:99) om försöksverksamhet med

ökade kommunala befogenheter vid tillsyn enligt djurskyddslagen

(1988:534),

24. beträffande propositionen i övrigt

att riksdagen lämnar utan erinran vad i propositionen anförts

om den lokala djurskyddstillsynen m.m. (avsnitt 2.2 och3),

allt i de delar som ej berörts av utskottets hemställan ovan.

Stockholm den 3 november 1992

På jordbruksutskottets vägnar

Göran Persson

I beslutet har deltagit: Göran Persson (s), Ivar Virgin

(m), Ingvar Eriksson (m), Bengt Rosén (fp), Inga-Britt Johansson

(s), Lennart Brunander (c), Åke Selberg (s), Inge Carlsson (s),

Dan Ericsson i Kolmården (kds), Christer Windén (nyd), Kaj

Larsson (s), Carl G Nilsson (m), Sinikka Bohlin (s), Patrik

Norinder (m) och Lena Klevenås (s).

Reservationer

1. Djurtransporter (mom. 11)

Christer Windén (nyd)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "I anslutning" och slutar med "berörd del" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion Jo46 yrkande9 att

djurtransportörernas roll i samband med misshandel eller vanvård

av djur måste uppmärksammas. Det bör skapas bättre möjligheter

att utkräva ett ansvar även av dem som utför djurtransporter.

Ansvaret borde vara strikt i den betydelsen att någon åläggs ett

totalansvar för hela hanteringskedjan vid djurtransporter. Ett

sådant ansvar bör således omfatta även leverantörsledet och

mottagarledet. Regeringen bör till riksdagen återkomma med ett

förslag i enlighet härmed. Vad utskottet anfört med anledning av

motion Jo46 yrkande9 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande

lydelse:

11. beträffande djurtransporter

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Jo46 yrkande9

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Svenska karantänsbestämmelser m.m. (mom. 16)

Christer Windén (nyd)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Nuvarande svenska" och slutar med "bör avslås" bort

ha följande lydelse:

Nuvarande svenska -- -- -- (=utskottet) -- -- --

bakteriologiska laboratorium. I avvaktan på resultatet av den

översyn av karantänsbestämmelserna m.m. som genomförs både i

Sverige och med svenskt deltagande i internationella fora anser

utskottet att motionerna Jo502 och Jo518 yrkandena2 och3 bör

avslås. När det gäller rabiesvaccinering kan konstateras att det

i dag råder ett generellt förbud mot sådan vaccinering i

Sverige. Undantag medges för de hundar som exporteras till

länder som kräver rabiesvaccinering. Erfarenheterna från vår

omvärld, vetenskaplig kunskap och utveckling visar enligt

utskottets mening att Sveriges inställning till viss del kan

anses förlegad och sakna verklighetsförankring. Utskottet anser

därför i likhet med vad som anförts i motion Jo518 yrkande 1 att

Sverige när det gäller rabiesvaccinering bör anpassa sina regler

till EG:s bestämmelser. Förbudet mot rabiesvaccinering i Sverige

bör således upphävas. Vad utskottet anfört med anledning av

motion Jo518 yrkande1 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande

lydelse:

16. beträffande svenska karantänsbestämmelser m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Jo518 yrkande1

och med avslag på motionerna 1991/92:Jo502 och 1991/92:Jo518

yrkandena2 och3 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Christer Windén (nyd) anför:

Förbud att ha hand om djur m.m.

Från den tid det fanns ett motstånd mot att över huvud taget

kunna förbjuda någon att ha hand om djur och fram till i dag har

utvecklingen gått mot att en allt större vikt läggs vid

djurskyddsintressena. Även om ett förbud att ha hand om djur rör

enskildas integritet och i vissa fall begränsar deras

möjligheter att fritt välja näringsverksamhet anser jag att

förbud alltid bör användas i sådana fall då djurhållaren

försummat tillsynen eller vården av ett djur och försummelsen

inte kan anses som ringa. Förbud att ha hand om djur kan sedan

avse viss bestämd tid eller gälla tills vidare. Förändringar i

djurskyddslagen av ovan nämnt slag fordrar ett särskilt mer

genomarbetat förslag. Jag anser att övriga förslag till

förändringar när det gäller förbudet att ha hand om djur är bra

och kommer därför att i annat sammanhang återkomma till frågan

om vid vilken grad av försummelse som ett förbud skall

tillgripas.

Den lokala djurskyddstillsynen

Kommunernas ansvar för djurskyddstillsynen måste enligt min

mening bli tydligare. Det bör sålunda åligga varje kommun att

uppnå ett väl fungerande djurskydd inom kommunens gränser.

Metoderna för detta kan självfallet få variera mellan olika

kommuner beroende på de lokala förhållandena och djurhållningens

sammansättning. Det viktiga är att principen för kommunens

ansvar slås fast. I detta sammanhang bör även uppmärksammas att

många personer som ansvarar för djurskyddstillsynen saknar

praktisk erfarenhet av olika djurs skötsel. Detta är inte bra.

Därför bör vissa minimikrav kunna ställas på dem som handhar

tillsynen när det gäller utbildning och kompetens. Behovet av

ytterligare insatser på detta område är således stort och då

inte minst när det gäller den faktiska tillämpningen av

djurskyddslagen ute i kommunerna. Ny demokrati kommer att med

intresse följa utvecklingen på detta område. Skulle de i

propositionen redovisade insatserna för att förbättra

djurskyddstillsynen visa sig otillräckliga kommer vi att

återkomma i denna fråga.

Bilaga 1