Bet. 1992/93:JuU10

Justitieutskottets betänkande

1992/93:JUU10

Teleavlyssning och teleövervakning

Innehåll

Utskottet

Hemställan

1992/93

JuU10

Skrivelsen

I skrivelse 1992/93:44 har regeringen (Justitiedepartementet)

berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i

skrivelsen om tillämpningen under år 1991 av bestämmelserna i

rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning vid förundersökning i brottmål.

Utskottet

Bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning som tvångsmedel vid förundersökning i brottmål

finns i första hand i 27 kap. rättegångsbalken (RB).

Regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning

finns också i andra lagar, t.ex. i lagen (1952:98) med särskilda

bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och i lagen

(1991:572) om särskild utlänningskontroll.

Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra

telefonmeddelanden, som befordras av Televerket till eller från

viss telefonapparat eller annan teleanläggning, i hemlighet

avlyssnas eller upptas genom tekniskt hjälpmedel för återgivning

av innehållet i meddelandet. Förutom för avlyssning av

telefonsamtal kan tvångsmedlet således användas för upptagning

av annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex,

telefax och datakommunikation. Hemlig teleövervakning innebär

att uppgifter i hemlighet lämnas av Televerket om samtal eller

andra telemeddelanden som har expedierats eller beställts till

eller från en viss telefonapparat eller annan teleanläggning

eller att en sådan anläggning avstängs för samtal eller

meddelanden. Reglerna i RB om hemlig teleövervakning trädde i

kraft den 1 september 1989.

I enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54, rskr. 298

och prop. 1988/89:124 s. 55, JuU25, rskr. 313) redovisar

regeringen årligen hur reglerna i RB om hemlig teleavlyssning

och hemlig teleövervakning har tillämpats (se senast skr.

1991/92:32, JuU8, rskr. 117).

I den skrivelse som utskottet nu behandlar lämnar regeringen

en redogörelse för tillämpningen av bestämmelserna i RB om

hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning under år 1991.

Redogörelsen bygger på uppgifter som Rikspolisstyrelsen lämnat i

en skrivelse till regeringen den 14 september 1992. Redogörelsen

omfattar samtliga fall av hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning enligt RB:s regler under år 1991.

Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning med stöd av

bestämmelserna i RB har enligt regeringens skrivelse

huvudsakligen förekommit i förundersökningar där det funnits

starka misstankar om organiserad eller annars omfattande handel

med narkotika och då andra spaningsmetoder prövats utan resultat

eller redan från början befunnits vara otillräckliga.

Huvudsyftet har liksom tidigare varit att avslöja den mera

omfattande smugglingen till och försäljningen inom landet.

Hemlig teleavlyssning

När det gäller förundersökningar avseende grovt narkotikabrott

visar regeringsskrivelsen att domstolarna under år 1991 meddelat

tillstånd att avlyssna kommunikation till eller från

telefonapparater eller andra teleanläggningar som innehafts

eller använts av sammanlagt 243 misstänkta personer. Antalet

sådana fall under åren 1969--1991 var följande.

00>1969 13>28 32>1977 45>122 65>1985 78>233

00>1970 13>39 32>1978 45>102 65>1986 78>213

00>1971 13>44 32>1979 45>147 65>1987 78>205

00>1972 13>34 32>1980 45>220 65>1988 78>210

00>1973 13>46 32>1981 45>277 65>1989 78>214

00>1974 13>44 32>1982 45>313 65>1990 78>214

00>1975 13>42 32>1983 45>418 65>1991 78>243

00>1976 13>64 32>1984 45>414

När det gäller andra grova brott som enligt RB kan grunda rätt

till teleavlyssning uppges sådan ha använts i 31 fall under år

1991. Det har gällt förundersökningar som huvudsakligen rört

mord, grova rån, allmänfarlig ödeläggelse och människorov.

Motsvarande siffror för de närmast föregående åren var 13

(1990), 24 (1989), 15 (1988), 15 (1987), 15 (1986) resp. 6

(1985).

Ökningen från förra året domineras, enligt skrivelsen, av

avlyssningar i förundersökningar angående grova rån.

Den genomsnittliga avlyssningstiden år 1991 var 44 dagar.

Motsvarande tid tidigare år var 46 dagar (1990), 44 dagar

(1989), 48 dagar (1988), 54 dagar (1987), 53 dagar (1986) resp.

60 dagar (1985). Det finns ärenden där avlyssningen pågått

endast någon dag medan den i några andra fall har pågått i mer

än fyra månader. I ett fall har avlyssningen pågått i fem

månader.

Av skrivelsen framgår att avlyssningen haft betydelse för

förundersökningen i fråga om den misstänkte i 48 % av fallen år

1991, vilket kan jämföras med 47 % (1990), 51 % (1989), 44 %

(1988), 68 % (1987), 64 % (1986) resp. 77 % (1985). Det framgår

också att avlyssningen inte gett något resultat i drygt 26 % av

fallen och att åtgärden avbrutits med kvarstående misstanke i

knappt 26 % av fallen.

Under redovisningsperioden har det inte förekommit något fall

där domstol lämnat en ansökan om teleavlyssning utan bifall.

Inte heller vid den förhandsprövning som Rikspolisstyrelsen gör

har negativt besked lämnats i något fall.

Hemlig teleövervakning

Enligt skrivelsen har tillstånd för hemlig teleövervakning

lämnats i 41 fall under år 1991. Av dessa avsåg 35 fall

narkotikabrott och sex fall avsåg grov stöld, grovt bedrägeri,

grovt rån och egenmäktighet med barn. Under år 1990 lämnades 42

tillstånd, varav 38 avsåg narkotikabrott och fyra avsåg andra

brott. Tiderna för teleövervakningarna under år 1991 varierar

mellan några dagar och, som mest, knappt tre månader.

Teleövervakningen har, uppges det i skrivelsen, haft betydelse

för förundersökningen i fråga om den misstänkte i drygt 17 % av

fallen. År 1990 var motsvarande siffra 19 %. I knappt 37 % av

fallen har förundersökningen inte gett något resultat och i

drygt 46 % av fallen har åtgärden avbrutits med kvarstående

misstanke.

Inte heller i fråga om teleövervakning har det under

redovisningsperioden förekommit att domstol lämnat en ansökan

utan bifall.

Överväganden

Utskottet kan först konstatera att antalet teleavlyssningar på

grund av misstanke om grovt narkotikabrott sedan år 1986 ligger

på en relativt konstant nivå. Den för år 1991 registrerade

ökningen ger enligt utskottets mening inte anledning att anta

att trenden är starkt uppåtgående; det krävs ytterligare

jämförelseår för att kunna bedöma läget.

Härutöver vill utskottet i likhet med justitieministern peka

på att antalet för grovt narkotikabrott lagförda personer ökat

under åren 1990 och 1991. Av redogörelser för tidigare år

framgår dock att antalet varierar över åren såväl uppåt som

nedåt. Antalet beslag av olika narkotiska preparat har också

ökat kraftigt under senare år.

Sammantaget finner utskottet att läget när det gäller den

illegala hanteringen av narkotika alltjämt är djupt oroande.

Någon förändring till det bättre kan inte förmärkas, och

utskottet anser i likhet med justitieministern att

teleavlyssning är ett hjälpmedel som inte kan undvaras i kampen

mot narkotikan. Detsamma gäller i fråga om annan särskilt grov

brottslighet där utskottet speciellt vill uppmärksamma

utvecklingen när det gäller grova rån. Det finns all anledning

att noga följa utvecklingen inte endast i fråga om

narkotikabrott utan även i fråga om andra brott där

teleavlyssning kan bli aktuell.

När det gäller teleövervakning är de redovisade siffrorna i

stort oförändrade jämfört med föregående år.

Utskottet noterar att teleövervakning i avsevärt mindre

omfattning än teleavlyssning har haft betydelse för

förundersökning i fråga om den misstänkte. Detta är som

justitieministern anför en naturlig följd av dessa tvångsmedels

olika användningsområden; teleövervakning har sin största

betydelse i förundersökningar om narkotikabrott och fyller en

viktig funktion för att t.ex. kartlägga en misstänkt

narkotikahandlares kontaktkrets. Teleövervakning kan också

utgöra ett komplement till teleavlyssning.

I likhet med tidigare år vill utskottet understryka vikten av

restriktivitet när det gäller teleavlyssning och

teleövervakning. Av betydelse i det sammanhanget är den praxis

enligt vilken ärenden om teleavlyssning anmäls för

rikspolischefen innan de överlämnas till åklagare (jfr prop.

1980/81:76 s. 277 f och JuU1987/88:4 s. 4). Som utskottet

tidigare uttalat är det ett oavvisligt krav att åtgärderna i

varje enskilt fall så långt det är möjligt begränsas i fråga om

både antalet avlyssnade eller övervakade telefonapparater och

andra teleanläggningar och den tid som någon av åtgärderna

pågår.

Med dessa uttalanden bör regeringens skrivelse läggas till

handlingarna.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande regeringens skrivelse 1992/93:44

att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna.

Stockholm den 17 november 1992

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Lars-Erik Lövdén (s),

Jerry Martinger (m),

Göthe Knutson (m),

Bengt-Ola Ryttar (s),

Birthe Sörestedt (s),

Nils Nordh (s),

Birgit Henriksson (m),

Göran Magnusson (s),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Sigrid Bolkéus (s),

Kent Carlsson (s),

Anders Svärd (c),

Kjell Eldensjö (kds) och Lars Petersson (c).