Bet. 1992/93:JuU11

Justitieutskottets betänkande

1992/93:JUU11

Villkorlig frigivning, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga

Innehållsförteckning

1992/93

JuU11

Sammanfattning

I detta betänkande tillstyrker utskottet bl.a. ett

regeringsförslag om en ny ordning för villkorlig frigivning från

fängelsestraff. Genom den nya lagstiftningen, som föreslås träda

i kraft den 1 juli 1993, avskaffas den obligatoriska

halvtidsfrigivningen och i stället införs en huvudregel som

innebär att fakultativ villkorlig frigivning kan ske efter

avtjänandet av två tredjedelar av strafftiden.

Vid betänkandet har fogats fyra reservationer (s och nyd).

Propositionen

I proposition 1992/93:4 (Justitiedepartementet) har regeringen

föreslagit riksdagen att anta av Lagrådet granskade förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid

m.m.,

4. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i

anstalt,

5. lag om ändring i passlagen (1978:302),

6. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt

samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

Lagförslagen har fogats till betänkandet, se bilaga.

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1992/93:Ju1 av Ingbritt Irhammar och Sven-Olof Petersson (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om villkorlig frigivning.

1992/93:Ju2 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att upphäva systemet med villkorlig

frigivning,

2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att

villkorlig frigivning får komma i fråga först efter det att

minst tre fjärdedelar av strafftiden har avtjänats,

3. att riksdagen beslutar att 26 kap. 6 § brottsbalken ändras

så att villkorlig frigivning inte får ske förrän

verkställigheten pågått minst tre månader,

4. att riksdagen beslutar att villkorlig frigivning av den som

dömts till fängelse i lägst två år endast får komma i fråga om

synnerliga skäl talar för det,

5. att riksdagen beslutar att särbehandling i fråga om

villkorlig frigivning vid dom på fängelse i lägst två år inte

bör gälla för den som dömts för skattebrott och annan liknande

ekonomisk brottslighet som är riktad mot staten.

1992/93:Ju3 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen avslår proposition 1992/93:4.

1992/93:Ju4 av John Andersson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i

brottsbalken,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i

rättegångsbalken,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i

lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i

lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift

att se över straffskalorna enligt vad i motionen anförts om

alternativ till fängelse m.m.

1992/93:Ju5 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:4,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om villkorlig frigivning.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992

1991/92:Ju819 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förverkande av villkorligt fängelsestraff.

1991/92:Ju833 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den villkorliga frigivningen.

Utskottet

Inledning

Fram till den 1 juli 1983 gällde ett system för den

villkorliga frigivningen från fängelsestraff som i princip

innebar att frigivning var möjlig efter det att två tredjedelar

av straffet avtjänats. Frågan om frigivning skulle prövas i

varje enskilt fall; det var med andra ord fråga om fakultativ

villkorlig frigivning. År 1983 ändrades reglerna om villkorlig

frigivning på så sätt att obligatorisk halvtidsfrigivning

infördes för den stora majoriteten av de intagna som omfattas av

reglerna. Debatten om det straffrättsliga påföljdssystemet har

sedan dess dominerats av frågan om villkorlig frigivning från

fängelsestraff. Flera utredningar har behandlat frågan eller

anslutande frågor.

Fängelsestraffkommittén föreslog i sitt huvudbetänkande (SOU

1986:13--15) Påföljd för brott en övergång till obligatorisk

frigivning efter två tredjedelar av avtjänad strafftid.

Förslaget kombinerades med förslag om sänkta straffskalor i

syfte att motverka att de ändrade reglerna skulle leda till

generellt längre anstaltstider.

I årets budgetproposition (1991/92:100, bil. 3, s. 46)

uttalade justitieministern att kommitténs förslag inte var

ägnade att läggas till grund för en långsiktig och varaktig

lösning av den villkorliga frigivningen. Det var hennes avsikt

att föreslå regeringen att tillkalla en utredning som bl.a.

skulle ha till uppgift att ta fram underlag för och lämna

förslag till hur frågan om den villkorliga frigivningen skulle

lösas på sikt. Hon uttalade samtidigt att det var hennes

uppfattning att det inte var möjligt att bibehålla de nuvarande

reglerna i avvaktan på utredningens förslag och beredningen av

dessa. Hon avsåg i stället att redan under våren 1992 lägga fram

förslag som i princip innebär en återgång till den reglering som

gällde innan halvtidsreformen genomfördes år 1983.

Under våren 1992 upprättades inom Justitiedepartementet en

promemoria innehållande förslag till en återgång till den

ordning för villkorlig frigivning som gällde före den 1 juli

1983. En hearing i ärendet hölls i mitten av april månad.

Även Påföljdsutredningen (Ju 1990:02) har behandlat vissa

frågor om verkställighet av fängelsestraff i sitt betänkande

(SOU 1991:45) Påföljdsfrågor. Det gäller bl.a. frågan om

frigivningspermission och övervakning efter villkorlig

frigivning. Betänkandet har remissbehandlats.

Regeringen tillsatte under våren 1992 en utredning för översyn

av vissa frågor som rör påföljdssystemet (dir. 1992:47).

Kommittén, som antagit namnet Straffsystemkommittén, skall

enligt sina direktiv lägga fram förslag till vad som i ett

längre perspektiv bör gälla för frigivning från fängelsestraff.

Kommittén skall därvid pröva om systemet med villkorlig

frigivning skall behållas och hur detta i så fall bör vara

utformat. I denna del skall kommitténs arbete vara avslutat

senast den 1 oktober 1993.

Den ovannämnda promemorian och vad som framkom under hearingen

jämte delar av det ovan nämnda utredningsarbetet ligger till

grund för den nu aktuella propositionen.

Under ärendets beredning har utskottet hållit en utfrågning

med företrädare för kriminalvården om anstaltsbeläggningen m.m.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den obligatoriska

halvtidsfrigivningen skall avskaffas. Huvudregeln om tidpunkten

för villkorlig frigivning föreslås bli att minst två tredjedelar

av strafftiden skall ha avtjänats. Villkorlig frigivning

föreslås bli fakultativ, och prövning av frigivningen skall

kunna göras i varje enskilt fall. Vid prövningen av om den

villkorliga frigivningen bör senareläggas skall särskilt beaktas

om förutsättningarna för den intagnes anpassning i samhället

framstår som speciellt ogynnsamma med hänsyn till

frigivningsförhållandena, hans uppförande under

anstaltsvistelsen eller andra särskilda omständigheter.

Alla som döms till tidsbestämt fängelse i minst en månad

föreslås kunna friges villkorligt. Undantag görs för fängelse

som utgör förvandlingsstraff för böter och för fängelse som har

ådömts tillsammans med skyddstillsyn.

För långtidsdömda föreslås särskilda regler. Har någon dömts

till fängelse i två år eller mer för särskilt allvarlig

brottslighet, får han inte friges förrän två tredjedelar av

tiden avtjänats, om det finns en påtaglig risk att han kommer

att återfalla i sådan brottslighet. I övriga fall med utdömda

straff på två år eller mer kan frigivning få ske tidigare, dock

inte förrän halva tiden har avtjänats. För fängelsestraff på

mellan ett och två år föreslås en särskild reglering så att

tröskeleffekter undviks.

Prövning av frågan om villkorlig frigivning skall göras av

Kriminalvårdsnämnden. För den som avtjänar fängelse på kortare

tid än två år fordras dock att Kriminalvårdsstyrelsen eller

annan, som styrelsen bestämmer, särskilt påkallar att nämnden

skall pröva frågan.

Möjlighet till frigivningspermission öppnas för alla som

avtjänar fängelse från och med den dag då villkorlig frigivning

tidigast kan komma i fråga.

Övervakning efter villkorlig frigivning skall kunna ske av dem

som friges från straff på minst två månader.

Överföring av verkställighet till annat land av brottmålsdom

föreslås kunna prövas av regeringen om särskilda skäl föranleder

det.

De lagändringar som berör villkorlig frigivning föreslås träda

i kraft den 1 juli 1993 och övriga den 1 januari 1993.

Villkorlig frigivning

Historik

Villkorlig frigivning infördes i svensk rätt år 1906 (prop.

1906:49, LU33, rskr. 71). Från början begränsades tillämpningen

till sådana fall där två tredjedelar av verkställighetstiden och

minst två år hade avtjänats. Den aktuella bestämmelsen var

fakultativ. En mängd faktorer, bl.a. sannolikheten av att den

dömde på fri fot skulle förhålla sig väl samt dennes tidigare

vandel och uppförande under fängelsetiden, inverkade på frågan

om villkorlig frigivning.

År 1918 utsträcktes möjligheten till villkorlig frigivning

avsevärt genom att den minsta strafftid som måste ha avtjänats

sänktes till ett år (prop. 1918:375, LU 74, rskr. 390).

År 1943 antogs en ny lag om villkorlig frigivning (prop.

1943:252, 1LU 49, rskr. 352). I lagen skildes mellan

obligatorisk och fakultativ villkorlig frigivning. Obligatorisk

frigivning skulle för den som undergick tidsbestämt

frihetsstraff på minst sex månader ske efter fem sjättedelar av

strafftiden. Kvotdelen för fakultativ villkorlig frigivning

skulle fortfarande vara två tredjedelar. Den minsta strafftid

som den dömde skulle ha avtjänat sänktes dock från ett år till

åtta månader. Förutsättningen för fakultativ frigivning var att

den skulle kunna antas främja den dömdes anpassning i samhället.

Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skulle särskilt

beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och

sinnesinriktning vid den tid då frigivning ifrågasattes, hans

beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt de

förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter

frigivningen.

År 1961 sänktes den minsta tid som den dömde skulle ha

avtjänat för att få fakultativ villkorlig frigivning till fyra

månader (prop. 1961:125, 1LU 32, rskr. 230).

Reglerna om villkorlig frigivning i 1943 års lag överfördes i

allt väsentligt till brottsbalken (BrB).

Kort tid efter BrB:s ikraftträdande år 1965 ändrades reglerna

om villkorlig frigivning (prop. 1965:159, 1LU 37, rksr. 378).

Obligatorisk villkorlig frigivning avskaffades. Den fakultativa

villkorliga frigivningen ändrades på det sättet att möjlighet

öppnades till villkorlig frigivning efter halva tiden. Som

förutsättning för halvtidsfrigivning uppställdes att särskilda

skäl skulle föreligga. Den tidigare gällande förutsättningen för

villkorlig frigivning att den skulle kunna antas främja den

dömdes anpassning i samhället slopades.

År 1974 gjordes en ändring i fråga om de omständigheter som

skall särskilt beaktas vid prövningen av fråga om villkorlig

frigivning (prop. 1974:20, JuU2, rskr. 99). Sådana

omständigheter blev efter ändringen verkningarna av fortsatt

frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans

anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka

han skulle komma att försättas efter frigivningen. Ändringen

innebar allså bl.a. att den dömdes uppförande under

anstaltstiden inte längre nämns bland de omständigheter som

skall beaktas särskilt vid prövningen.

I samband med att påföljden ungdomsfängelse avskaffades med

verkan fr.o.m. år 1980 genomfördes också vissa ändringar av

institutet villkorlig frigivning. Bl.a. sänktes den tid som den

dömde minst skulle ha avtjänat för att få villkorlig frigivning

från fyra till tre månader (prop. 1978/79:212, JuU38, rskr.

408).

Vidare gjordes i samband med att interneringspåföljden

avskaffades år 1981 viss ändring när det gäller

förutsättningarna för att bevilja villkorlig frigivning.

Ändringen innebar att vid prövning av fråga om villkorlig

frigivning av den som avtjänar fängelsestraff för särskilt

allvarlig brottslighet, som har riktat sig mot eller medfört

fara för liv eller hälsa, större vikt än annars skulle tillmätas

frågan om det fanns påtaglig risk för att den dömde efter

frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av samma slag

(prop. 1980/81:76, JuU25, rskr. 211).

År 1982 sänktes den minsta tid som den dömde måste ha avtjänat

för att få villkorlig frigivning från tre till två månader

(prop. 1981/82:153, JuU51, rksr. 279).

De nuvarande bestämmelserna om villkorlig frigivning infördes

genom den s.k. halvtidsreformen år 1983 (prop. 1982/83:85,

JuU26, rskr. 241). Den ordning som gällde dessförinnan kan

sammanfattningsvis beskrivas på följande sätt. Den som undergick

fängelse på viss tid fick friges villkorligt när två tredjedelar

eller, om särskilda skäl förelåg, halva tiden avtjänats.

Verkställigheten måste dock alltid ha pågått minst två månader

innan villkorlig frigivning fick ske. Om flera fängelsestraff

verkställdes samtidigt, bildade den sammanlagda fängelsetiden

utgångspunkt för tidsberäkningen. Vid prövning av fråga om

villkorlig frigivning skulle särskilt beaktas verkningarna av

fortsatt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för

hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i

vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.

Avtjänade den dömde fängelsestraff för särskilt allvarlig

brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller

hälsa skulle frågan om det fanns påtaglig risk för att han efter

frigivningen skulle fortsätta med brottslighet av samma slag ges

större vikt vid prövningen än annars. Fråga om villkorlig

frigivning prövades av övervakningsnämnd om strafftiden inte

översteg ett år och i annat fall av Kriminalvårdsnämnden.

Den praxis som utbildades beträffande tidpunkter för

villkorlig frigivning är återgiven i Fängelsestraffkommitténs

delbetänkande

(SOU 1981:92) Villkorlig frigivning (s. 73 f). Kort kan den

sammanfattas enligt följande. De som dömdes till fängelse i

kortare tid än ett år frigavs i allmänhet inte förrän två

tredjedelar av straffet avtjänats. För dem som dömdes till långa

straff medgavs däremot i allmänhet halvtidsfrigivning. Som långa

straff räknades i dessa sammanhang tider på två år och sex

månader eller mera. För det unga klientelet -- till vilket

räknades dem som ännu inte fyllt 23 år vid tiden för brottets

begående -- ansåg Kriminalvårdsnämnden en strafftid på ett år

och sex månader eller mera som en lång tid. Samma principer

tillämpades för det äldsta klientelet. Någon fast åldersgräns

för detta fanns inte. Principen tillämpades ibland redan från

50-årsåldern. För att förebygga orättvisa tröskeleffekter togs

särskild hänsyn till dem som dömts till fängelsestraff under den

gräns som normalt tillämpades för halvtidsfrigivning. Det

faktiska frihetsberövandet jämfördes därvid med den tid en

intagen med strafftid på två år och sex månader resp. ett år och

sex månader skulle avtjäna om han frigavs på halvtidsdagen.

Undantag från den praxis som nu har redovisats gällde för dem

som dömts för särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot

eller medfört fara för liv eller hälsa och för vilka det

bedömdes finnas en påtaglig risk för återfall i brottslighet av

samma slag.

Gällande ordning

Huvudregeln om villkorlig frigivning är enligt 26 kap. 6 § BrB

att den som avtjänar ett tidsbestämt fängelsestraff skall friges

villkorligt när halva tiden har avtjänats. Den villkorliga

frigivningen är i huvudsak obligatorisk. Från fängelsestraff på

två månader eller kortare tid får villkorlig frigivning inte

ske. För längre straff gäller att minst två månader måste ha

avtjänats. Undantag från huvudregeln om villkorlig frigivning

gäller enligt den nämnda bestämmelsen dels för fängelsestraff

som ådömts i samband med dom på skyddstillsyn och för

förvandlingsstraff på böter, dels under vissa omständigheter för

det fall att den dömde själv vill avtjäna längre tid av

straffet.

Den som har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt

allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara

för liv eller hälsa får, enligt 26 kap. 7 § BrB, inte friges

villkorligt förrän två tredjedelar av strafftiden har avtjänats

om det bedöms föreligga en påtaglig risk för att han efter

frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av samma slag. Ett

beslut om villkorlig frigivning från straff på två år eller mer

fattas av Kriminalvårdsnämnden. Vid prövning av frågan om

villkorlig frigivning skall ske senare än vid tvåtredjedelstid

skall, förutom återfallsrisken, beaktas verkningarna av fortsatt

frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans

anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka

han skulle komma att försättas efter frigivningen. I praktiken

brukar frigivning ske på tvåtredjedelsdagen.

Förslaget

Allmänna utgångspunkter

Regeringsförslaget innebär att den obligatoriska

halvtidsfrigivningen avskaffas genom en huvudsaklig återgång

till de regler som gällde före den 1 juli 1983. Den nuvarande

rätten till villkorlig frigivning ersätts med en möjlighet till

frigivning som i princip förutsätter en prövning i det enskilda

fallet. Systemet med villkorlig frigivning efter viss del av den

utmätta strafftiden behålls således tills vidare.

I motion Ju2 begärs att ordningen med villkorlig frigivning

skall avskaffas och att hela straffet skall avtjänas.

Som framgått ovan skall Straffsystemkommittén enligt sina

direktiv lägga fram förslag till vad som i ett längre perspektiv

bör gälla för frigivning från fängelsestraff. Kommittén skall

därvid pröva om systemet med villkorlig frigivning skall

behållas och hur detta i så fall bör vara utformat.

Utskottet vill i denna del framhålla vad som anförs i

propositionen (s. 20), nämligen att ordningen med villkorlig

frigivning från fängelsestraff är en central del i det

straffrättsliga reaktionssystemet och att den har ett nära

samband med påföljdssystemets utformning i övrigt. En mer

långsiktig och varaktig lösning kräver överväganden som inte

endast tar sikte på den villkorliga frigivningen som sådan. Den

villkorliga frigivningen måste ses i sitt samband med

reaktionssystemet i övrigt. Härvid är det bl.a. viktigt att

försäkra sig om att rättsväsendets resurser används på ett

kriminalpolitiskt så ändamålsenligt och effektivt sätt som

möjligt och att eventuella nya resurser verkligen satsas på de

områden där de har störst möjlighet att göra nytta. Utskottet är

inte berett att i nuvarande beredningsläge ta ställning till

frågan om den villkorliga frigivningen på sikt skall behållas

eller inte. I denna del bör Straffsystemkommitténs arbete och

beredningen av det avvaktas. Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till nu berört yrkande i motion Ju2.

I motionerna Ju3, Ju4 och Ju5 begärs, som det får förstås,

avslag på propositionen såvitt gäller förslagen om den

villkorliga frigivningen. I motion Ju5 kritiseras ordningen med

att nu införa ett provisorium i avvaktan på en mera genomarbetad

lösning, och det begärs uttryckligen att

Straffsystemkommitténs förslag i frågan och beredningen av det

bör avvaktas innan en ändring av den gällande ordningen

genomförs. I motionerna Ju3, Ju5 och Ju833 krävs ett system med

obligatorisk villkorlig frigivning och motionärerna förespråkar

en ökad användning dels av andra påföljder än fängelse, t.ex.

samhällstjänst och kontraktsvård, dels av frigivningspermission.

Som justitieministern anför i propositionen har

halvtidsreformen efter sitt genomförande utsatts för en

omfattande och berättigad kritik, och det finns nu en bred

politisk enighet om att systemet i princip bör avskaffas.

Kritiken har bl.a. gått ut på att den stora skillnaden mellan

utmätt straff och faktisk anstaltstid som gäller vid

halvtidsfrigivning kan framstå som obegriplig för allmänheten

och därmed rubba förtroendet för rättsväsendet (jfr Lagrådets

yttrande i prop. 1982/83:85 s. 143 f).

Mot den här angivna bakgrunden kan det, enligt utskottets

uppfattning, inte anses försvarligt att låta nuvarande system

fortsätta att gälla i avvaktan på Straffsystemkommitténs förslag

och beredningen av detta, utan det är klart angeläget att

snarast möjligt avskaffa den obligatoriska halvtidsfrigivningen.

Med hänsyn till att beredningsunderlag för närvarande saknas för

en mer förutsättningslös prövning av vad som bör gälla på längre

sikt är den åtgärd som i det korta perspektivet är möjlig enligt

utskottets mening en återgång till i huvudsak den ordning som

gällde före halvtidsreformen år 1983. Utskottet vill särskilt

peka på att den ordningen tillämpades under en relativt lång

period utan att tillnärmelsevis utsättas för den kritik som

riktats mot halvtidsfrigivningen. En återgång till den ordningen

tillgodoser också i betydande utsträckning den strävan efter en

större enhetlighet inom de nordiska länderna som låg bakom

lagstiftningen dessförinnan. Erfarenheterna av det gamla

systemet talar för att det bör finnas goda förutsättningar för

att det nu föreslagna likartade systemet skall fungera

tillfredsställande även under tiden fram till dess att en helt

genomarbetad lösning av hur den villkorliga frigivningen bör

vara utformad kan träda i kraft.

När det gäller frågan om obligatorisk eller fakultativ

villkorlig frigivning anser utskottet, i likhet med

justitieministern, att den villkorliga frigivningen inte bör

styras genom helt obligatoriska regler. Det bör finnas en

möjlighet att beakta individuella förutsättningar vid prövningen

av om villkorlig frigivning skall beviljas. Även med ett system

med fakultativa regler finns det emellertid anledning av

överväga om villkorlig frigivning bör medges tämligen

regelmässigt eller om särskilda skäl skall krävas. Mer påtagliga

förändringar av möjliga tidpunkter och villkor för villkorlig

frigivning förutsätter i sin tur att en lång rad andra frågor

tas upp till en mer förutsättningslös prövning. En sådan

prövning av institutet villkorlig frigivning skall ske av

Straffsystemkommittén, som enligt sina direktiv bl.a. skall

pröva om villkorlig frigivning skall ha olika obligatoriska

inslag. Kommittén skall också se över frågan om ett framtida

system med villkorlig frigivning skall kombineras med t.ex.

frigivningspermission. Enligt direktiven skall kommittén också

se över hur olika alternativ till fängelse såsom kontraktsvård

och samhällstjänst lämpligen kan utformas och inordnas i vårt

påföljdssystem. Enligt direktiven bör inriktningen här vara att

öka utrymmet för alternativ till fängelse genom att öppna

möjligheter till andra icke frihetsberövande påföljder än de som

nu finns och att ytterligare utveckla redan tillgängliga

påföljder.

Utskottet anser således att det nuvarande systemet med i

princip obligatorisk halvtidsfrigivning bör överges nu, och

utskottet ställer sig således bakom förslaget i propositionen.

När det gäller övriga här behandlade motionsönskemål hänvisar

utskottet till Straffsystemkommitténs arbete som inte bör

föregripas. I det sammanhanget vill utskottet erinra om att

riksdagen under förra riksmötet antog lagförslag om en

utvidgning till hela landet av påföljdsformen samhällstjänst

(1991/92:JuU24). Utskottet avstyrker bifall till nu aktuella

delar av motionerna Ju3, Ju4, Ju5 och Ju833.

Tidpunkten för villkorlig frigivning

Enligt regeringsförslaget skall huvudregeln vara att alla som

har dömts till ett tidsbestämt fängelsestraff i minst en månad

skall kunna friges villkorligt tidigast efter två tredjedelar av

strafftiden. Villkorlig frigivning skall dock inte heller i

fortsättningen kunna ske från förvandlingsstraff för böter eller

från fängelse som ådömts i samband med dom på skyddstillsyn. För

att eliminera tröskeleffekter föreslås en särskild regel för de

som avtjänar fängelsedomar på mellan ett och två års strafftid.

Dessa skall avtjäna minst åtta månader samt en tredjedel av den

resterande strafftiden som överstiger ett år.

Villkorlig frigivning från fängelsestraff på lägst två år

föreslås även i fortsättningen kunna ske efter avtjänandet av

halva strafftiden. Undantag skall dock, liksom för närvarande,

gälla vid särskilt allvarlig brottslighet i de fall då det finns

en påtaglig risk för återfall. Denna särreglering omfattar

enligt gällande rätt endast brottslighet som riktat sig mot

eller medfört fara för liv eller hälsa. I propositionen föreslås

att särregleringen utökas med brott som ingått som ett led i en

yrkesmässig eller organiserad brottslighet. I dessa fall får

villkorlig frigivning inte meddelas förrän två tredjedelar av

den i domen bestämda strafftiden har avtjänats, om det

föreligger en påtaglig risk att den dömde efter frigivningen

återfaller i brottslighet av sådant allvarligt slag.

Den villkorliga frigivningen skall kunna senareläggas efter

den tidigaste tidpunkten för villkorlig frigivning. Vid den

bedömningen skall särskilt beaktas om förutsättningarna för den

intagnes anpassning i samhället framstår som speciellt

ogynnsamma med hänsyn till frigivningsförhållandena, hans

uppförande under anstaltsvistelsen eller andra särskilda

omständigheter. Kriminalvårdsnämnden skall alltid pröva frågan

om villkorlig frigivning beträffande dem som dömts till fängelse

i minst två år. I övriga fall skall nämnden pröva frågan om

detta påkallas av kriminalvården.

I motion Ju2 hemställs om en ordning som innebär att

fakultativ villkorlig frigivning blir aktuell först efter det

att tre fjärdedelar av straffet, dock minst tre månader, har

avtjänats. I motionen framförs också åsikten att de som dömts

till fängelse lägst två år skall kunna erhålla villkorlig

frigivning endast om synnerliga skäl föreligger. Den regeln

skall dock inte gälla för intagna som gjort sig skyldiga till

ekonomisk brottslighet eller annan brottslighet som riktat sig

mot staten; dessa skall kunna villkorligt friges efter

trefjärdedels tid.

I motion Ju1 riktas kritik mot att halvtidsfrigivning kan

komma i fråga för långtidsdömda. Denna ordning bör, enligt

motionärerna, på sikt utmönstras ur lagstiftningen då systemet

ger felaktiga signaler.

Som redan framgått delar utskottet justitieministerns

uppfattning om att en återgång till i princip den gamla

ordningen nu bör genomföras med en huvudregel som innebär att

minst två tredjedelar av det utdömda straffet skall avtjänas

innan villkorlig frigivning kan komma i fråga. Utskottet godtar

också den föreslagna särskilda beräkningsgrunden för villkorlig

frigivning från fängelsestraff på mellan ett och två år. Denna

ordning gör att olämpliga tröskeleffekter undviks i förhållande

till att de som döms till fängelse lägst två år tills vidare

skall kunna erhålla halvtidsfrigivning, en ordning som utskottet

inte har någon erinran mot i nuläget. Häri ligger att utskottet

inte kan ställa sig bakom kravet i motion Ju2 om att villkorlig

frigivning skall kunna ske tidigast efter avtjänandet av tre

fjärdedelar av strafftiden. Här vill utskottet dock anmärka att

det nu förordade systemet ger möjlighet till senareläggning av

den villkorliga frigivningen efter den tidpunkt då den enligt

förslaget tidigast kan komma i fråga. Utskottet avstyrker bifall

till motion Ju2 i nu behandlad del och tillstyrker bifall till

propositionen i motsvarande del.

Inte heller är utskottet berett att tillstyrka förslaget i

motion Ju2 om att en minimitid på fängelse tre månader måste

avtjänas innan villkorlig frigivning kan äga rum. I denna del

vill utskottet anföra följande. Före halvtidsreformen föreskrevs

liksom nu att villkorlig frigivning inte kan ske innan två

månader har avtjänats. Detta har kritiserats främst med avseende

på de tröskeleffekter som det medfört. Utdömda straff på två

resp. fyra månader medför nu samma tid i anstalt. Utskottet

anser liksom justitieministern att kritiken är befogad.

Tröskeleffekten minskar visserligen genom en övergång till

tvåtredjedelsfrigivning, men det bör ändå vara så att skillnader

i strafftid -- som hänger samman med hur allvarligt domstolen

bedömt brottsligheten -- så långt som är rimligt också

återspeglas när det gäller den faktiska anstaltstiden.

Villkorlig frigivning bör därför, som föreslås i propositionen,

komma i fråga även för korta straff. Vid strafftider under en

månad uppstår dock, som framförs i propositionen, påtagliga

problem att hantera frågan om villkorlig frigivning. Sådana

strafftider förekommer relativt sällan, och straffet bestäms i

dessa fall i allmänhet till minimistraffet fjorton dagar. Några

oacceptabla tröskeleffekter i förhållande till enmånadsstraff

uppkommer inte i dessa fall även om villkorlig frigivning inte

kommer i fråga. Villkorlig frigivning bör därför inte kunna ske

vid strafftider som är kortare än en månad. Vad utskottet nu

anfört hindrar emellertid inte att frågan, som också är föremål

för Straffsystemkommitténs överväganden, på sikt kan få en annan

lösning. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju2 i nu

behandlad del och tillstyrker motsvarande del av propositionen.

Som framgått ovan anser utskottet i likhet med

justitieministern att de som dömts till fängelse lägst två år

tills vidare skall ges möjlighet till villkorlig frigivning

efter halva strafftiden. Även med den nya ordningen bör dock,

som föreslås i propositionen, undantag gälla vid vissa typer av

särskilt allvarlig brottslighet i de fall då det finns en

påtaglig risk för återfall. Utskottet kan här ställa sig bakom

förslaget i propositionen om att utöka den grupp av brott som

omfattas av särregleringen, och utskottet vill påpeka att den

föreslagna ordningen i detta avseende innebär en betydande

skärpning i förhållande till gällande ordning genom att

särregleringen kommer att gälla även brott som ingått som ett

led i en yrkesmässig eller organiserad brottslighet. Här vill

utskottet anmärka att förslaget i motsats till vad som nu gäller

innebär att den som dömts för ett våldsbrott inte kommer att

kunna friges innan två tredjedelar har avtjänats, även om det

inte finns någon påtaglig risk för återfall i sådan brottslighet

men väl i en grövre organiserad egendomsbrottslighet. Av det

anförda framgår att utskottet inte kan ställa sig bakom yrkandet

i motion Ju2 av innebörd att villkorlig frigivning för

långtidsdömda skall kunna ske endast om synnerliga skäl

föreligger.

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju2 i här behandlad del

och tillstyrker bifall till propositionen i motsvarande del.

I motion Ju1 framförs, som nyss framgått, uppfattningen att

möjligheten till halvtidsfrigivning för långtidsdömda på sikt

bör utmönstras ur lagstiftningen. Utskottet instämmer i att det

kan ifrågasättas om halvtidsfrigivning i sådana fall är en

lämplig ordning. Utskottet utgår från att Straffsystemkommittén

överväger denna fråga. Kommitténs arbete bör inte föregripas,

och utskottet avstyrker bifall till motionen.

Övriga motionsspörsmål

Under detta avsnitt tar utskottet upp några motionsyrkanden

som inte direkt tar sikte på förslagen i propositionen.

I motion Ju819 hemställs att möjligheterna att förverka

villkorligt medgiven frihet utökas.

För den som friges villkorligt gäller enligt 26 kap. 10 § BrB

en prövotid på ett år eller, om han undergår fängelse på två år

eller mera, en prövotid på lägst ett och högst tre år. Vid

återfall i brott kan den villkorligt medgivna friheten

förverkas. Bestämmelser härom finns i 34 kap. BrB.

Bestämmelserna innebär att den som återfaller i brott under

prövotiden kan få den villkorligt medgivna friheten helt eller

delvis förverkad. Vid bedömande av om förverkande bör beslutas

och i så fall av hur stor del av den villkorligt medgivna

friheten som skall förklaras förverkad skall beaktas, om den

tidigare och den nya brottsligheten är likartade, om

brottsligheten i båda fallen är allvarlig samt om den nya

brottsligheten är svårare eller lindrigare än den tidigare.

Vidare skall beaktas den tid som förflutit mellan brotten.

Regleringen fick sin nuvarande utformning genom de nya

bestämmelserna om straffmätning och påföljdsval som antogs av

riksdagen år 1988 (prop. 1987/88:120, JuU45, rskr. 404).

Straffsystemkommittén skall enligt sina direktiv bl.a.

behandla regleringen av återfall i brottslighet och i det

sammanhanget se över reglerna om förverkande av villkorligt

medgiven frihet. Detta arbete bör inte föregripas. Motion Ju819

avstyrks i nu behandlad del.

I motion Ju4 hemställs om en översyn av straffskalorna för

att anpassa dem bättre till gärningars straffvärde i dagens

samhälle.

BrB:s regelsystem har tämligen nyligen varit föremål för en

genomgripande översyn av Fängelsestraffkommittén, som avgett

bl.a. betänkandena (SOU 1986:13--15) Påföljd för brott. Här har

straffskalorna både i BrB och inom vissa delar av

specialstraffrätten setts över. Förslagen har ännu inte lett

till lagstiftning, och frågorna om straffskalornas utformning är

alltjämt under övervägande i Justitiedepartementet. En remiss

har dock nyligen överlämnats till Lagrådet. Här kan också nämnas

att Straffsystemkommittén enligt sina direktiv är oförhindrad

att föreslå förändringar när det gäller straffskalorna.

Enligt utskottets uppfattning saknas det anledning för

riksdagen att nu uttala sig för ytterligare en

straffskaleöversyn. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju4 i

nu behandlad del.

Ikraftträdande m.m.

I propositionen föreslås några språkliga justeringar i

rättegångsbalken som avstyrks i motion Ju4. Utskottet finner för

sin del inte anledning till erinran mot förslaget och

tillstyrker, med avslag på motion Ju4 i den delen, bifall till

det.

I propositionen föreslås vidare att lagändringarna i

lagförslag nr 1 och 6 skall träda i kraft den 1 januari 1993.

Med hänsyn till den tid som åtgår för riksdagsbehandlingen samt

utfärdande och kungörande av de nya bestämmelserna föreslår

utskottet att dessa nya regler träder i kraft den 1 februari

1993.

I övrigt föranleder propositionen och motionerna inget

uttalande från utskottets sida.

Hemställan

1. beträffande avskaffande av villkorlig frigivning

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju2 yrkande 1,

2. beträffande avslag på propositionen m.m. såvitt avser

villkorlig frigivning

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju833 yrkande 12,

1992/93:Ju3, 1992/93:Ju4 yrkandena 1, 3 och 4 samt 1992/93:Ju5,

res. 1 (s)

3. beträffande tidpunkten för villkorlig frigivning

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju2 yrkande 2 antar

det genom proposition 1992/93:4 framlagda förslaget till lag om

ändring i brottsbalken såvitt avser 26 kap. 6 § andra, tredje

och fjärde styckena,

res. 2 (nyd)

4. beträffande minimitid för villkorlig frigivning

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju2 yrkande 3 antar

det i moment 3 nämnda lagförslaget såvitt avser 26 kap. 6 §

första stycket,

res. 3 (nyd)

5. beträffande särreglering för långtidsdömda

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju2 yrkandena 4 och

5 antar det i moment 3 nämnda lagförslaget såvitt avser 26 kap.

6 a §,

res. 4 (nyd)

6. beträffande villkorlig frigivning på sikt för

långtidsdömda

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju1,

7. beträffande förverkande av villkorligt medgiven frihet

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju819 yrkande 8,

8. beträffande översyn av straffskalorna

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju4 yrkande 5,

9. beträffande förslaget till lag om ändring i brottsbalken

i övrigt

att riksdagen antar det i moment 3 nämnda lagförslaget i den

mån det inte omfattas av utskottets hemställan i det föregående,

10. beträffande förslaget till lag om ändring i

rättegångsbalken

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju4 yrkande 2 antar

det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i

rättegångsbalken, dock med den ändringen att ikraftträdandet

bestäms till den 1 februari 1993,

11. beträffande överförande för verkställighet utomlands

att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till

lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete

rörande verkställighet av brottmålsdom, dock med den ändringen

att ikraftträdandet bestäms till den 1 februari 1993,

12. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till

a) lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid

m.m.,

b) lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i

anstalt,

c) lag om ändring i passlagen (1978:302).

Stockholm den 26 november 1992

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Lars-Erik Lövdén (s),

Göthe Knutson (m),

Bengt-Ola Ryttar (s),

Birthe Sörestedt (s),

Nils Nordh (s),

Göran Magnusson (s),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Sigrid Bolkéus (s),

Kent Carlsson (s),

Christel Anderberg (m),

Liselotte Wågö (m),

Karl-Göran Biörsmark (fp),

Kjell Eldensjö (kds) och Lars Petersson (c).

Reservationer

1. Avslag på propositionen m.m. såvitt avser villkorlig

frigivning (mom. 2)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla

s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 som

börjar med "Mot den" och på s. 9 slutar med "och Ju833" bort ha

följande lydelse:

Som nyss framgått råder enighet om att halvtidsfrigivningen

bör avskaffas. Frågan är då i vilken ordning och vid vilken

tidpunkt detta bör ske.

Straffsystemkommittén arbetar som ovan redovisats med frågan

hur systemet med villkorlig frigivning skall vara utformat på

sikt. I denna del skall kommitténs arbete vara avslutat redan

den 1 oktober 1993. Utskottet anser i likhet med vad som

framförs i motion Ju5 att det i rådande beredningsläge finns

anledning att ifrågasätta om det är lämpligt att, som föreslås i

propositionen, nu ändra reglerna och införa ett provisorium som

skulle gälla till dess att Straffsystemkommitténs genomgripande

översyn och beredningen därav har genomförts. Utskottet känner

stor tveksamhet inför en sådan lösning från såväl rättspolitiska

som samhällsekonomiska synpunkter. Svårigheter kan förutses vid

tillämpningen innan praxis av det nya förslaget har hunnit

stabiliseras. Med hänsyn till att det på kort tid skall

genomföras ytterligare ändringar i systemet finns också en risk

för att viss rättsosäkerhet kan uppstå. Härtill kommer de

svårigheter som kan bli en följd av att flera olika regelsystem

i övergångsskedena skall tillämpas samtidigt. I detta sammanhang

vill utskottet i likhet med vad som framförs i motion Ju5

understryka att strafflagstiftning inte passar för tillfälliga

ad-hoc-lösningar. Det kan vidare starkt ifrågasättas om det i

dagens ansträngda ekonomiska läge är rimligt att satsa ökade

resurser på att förlänga tiden i anstalt. En övergång till

frigivning vid två tredjedelstid borde sålunda enligt utskottets

mening förenas med åtgärder för att åstadkomma en ökad

användning av andra påföljder än fängelse. Till denna fråga

återkommer utskottet i det följande.

Utskottet har också andra synpunkter på regeringsförslaget.

Regeringen förordar en ordning med fakultativ villkorlig

frigivning där frigivningen görs beroende av den dömdes

uppförande under anstaltstiden eller andra omständigheter

hänförliga till den dömdes situation, t.ex. risken för återfall.

Fängelsestraffkommittén förordade, som framgått ovan, en

obligatorisk villkorlig frigivning där frigivningen i princip

sker automatiskt vid en viss tidpunkt. Utskottet delar för sin

del Fängelsestraffkommitténs uppfattning. Kritiken mot en

fakultativ ordning har nämligen fog för sig. Utskottet vill här

särskilt peka på att det finns risk för godtycke vid

tillämpningen av en fakultativ ordning. Det finns dessutom stor

risk för att reglerna främjar social orättvisa. En intagen med

en i övrigt välordnad social situation skulle premieras med

kortare verkställighetstid. Härtill kommer bl.a. också risken

för dubbelbestraffning vid misskötsamhet under anstaltstiden;

regeringsförslaget öppnar nämligen i sådana situationer för att

bestraffning i disciplinär ordning förenas med senareläggning av

den villkorliga frigivningen. Ett fakultativt system kan också

allvarligt försämra klimatet i fängelserna, och det blir också

krångligare och dyrare att administrera. Till sist vill

utskottet i detta sammanhang också peka på svårigheten att göra

konkreta prognoser avseende återfallsbenägenheten.

Sammanfattningsvis innebär regeringsförslaget enligt utskottets

mening en återgång till en ordning som präglas av möjligheter

till godtycke och social orättvisa. Detta kan utskottet inte

tillstyrka.

Regeringsförslaget ger vidare sken av att innebära att de

intagna skall avtjäna en större del av det utdömda straffet än

vad som är fallet i dag. Nedanstående tabell visar emellertid

att detta långt ifrån alltid är fallet.

Som framgår behålls halvtidsfrigivning för en stor grupp.

Vidare kommer frigivningen att tidigareläggas för en annan till

antalet mycket stor grupp, dvs. personer som dömts till fängelse

en eller två månader och som i dag avtjänar hela straffet. Det

handlar främst om personer som dömts för rattfylleri och

misshandel.

Utskottet är sålunda starkt kritiskt mot regeringsförslaget

och utskottet är, i linje med vad som framförs i motionerna Ju3,

Ju4 och Ju5, inte berett att tillstyrka förslagen i

propositionen om en ändring av reglerna om villkorlig

frigivning.

Frågan om den villkorliga frigivningens framtida utformning

bör, enligt utskottets mening, ses i ett större sammanhang.

Arbete härmed pågår inom Straffsystemkommittén. Utskottet anser

att kommitténs arbete, i linje med vad som framförs i motion

Ju5, bör präglas av ambitionen att också framgent försöka minska

användningen av de för den enskilde nedbrytande och för

samhället kostsamma frihetsstraffen. Arbetet bör också vara

inriktat på att den framtida villkorliga frigivningen skall vara

obligatorisk. Ett införande av ett nytt system med en

obligatorisk villkorlig frigivning måste således kombineras med

en ökad användning av alternativa påföljder som t.ex.

samhällstjänst och kontraktsvård. Frågan om någon form av

frigivningspermission bör också prövas. Det får ankomma på

regeringen att genom tilläggsdirektiv till straffsystemkommittén

förorda en ny inriktning av utredningsarbetet med det innehåll

som utskottet nu skisserat. Vad utskottet nu med anledning av

motionerna Ju833, Ju3 och Ju5 uttalat om den framtida

villkorliga frigivningen bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande avslag på propositionen m.m. såvitt avser

villkorlig frigivning

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Ju833

yrkande 12, 1992/93:Ju3, 1992/93:Ju4 yrkandena 1, 3 och 4 samt

1992/93:Ju5 dels avslår propositionen utom såvitt avser

förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken och förslaget

till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt

samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, dels som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Tidpunkten för villkorlig frigivning (mom. 3)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som

börjar med "Som redan" och slutar med "motsvarande del" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar justitieministerns uppfattning att det är

angeläget att snarast möjligt avskaffa den obligatoriska

halvtidsfrigivningen och ersätta den med en fakultativ ordning.

Den nuvarande stora skillnaden mellan utmätt fängelsestraff och

faktisk anstaltstid måste te sig obegriplig för allmänheten, och

den rubbar förtroendet för rättsväsendet. Utskottet anser att en

större del av straffet än för närvarande bör avtjänas innan

villkorlig frigivning kan komma i fråga. När det gäller frågan

om vilka kvotdelar som då bör gälla för den villkorliga

frigivningen har utskottet stannat för den åsikt som framförs i

motion Ju2, nämligen att villkorlig frigivning skall kunna komma

i fråga tidigast efter tre fjärdedelar av den utmätta

strafftiden. Denna ordning bör gälla oavsett strafftidens längd.

Utskottet föredrar således motionsförslaget framför

regeringsförslaget. Nu berörda frågor kräver dock ytterligare

överväganden som lämpligen kan ske inom Straffsystemkommittén,

och regeringen bör snarast upprätta tilläggsdirektiv med den

innebörden. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju2 anfört

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

I avvaktan på ett nytt förslag är utskottet berett att anta

regeringsförslaget i denna del, eftersom detta i större

utsträckning än den nuvarande ordningen tillgodoser utskottets

uppfattning.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande tidpunkten för villkorlig frigivning

att riksdagen dels antar det genom proposition 1992/93:4

framlagda förslaget till lag om ändring i brottsbalken såvitt

avser 26 kap. 6 § andra, tredje och fjärde styckena, dels

med anledning av motion 1992/93:Ju2 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Minimitid för villkorlig frigivning (mom. 4)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med " Inte heller" och på s. 11 slutar med "av

propositionen" bort ha följande lydelse:

I spörsmålet om en viss minimitid måste avtjänas innan

villkorlig frigivning kan ske har utskottet uppfattningen att

denna ordning inte bör avskaffas utan anser i likhet med vad som

framförs i motion Ju2 att en sådan minimitid alltjämt bör gälla.

Regeringsförslaget innebär här inte någon skärpning utan tvärtom

en reducering av den tid som skall avtjänas, eftersom de som

dömts till två månaders fängelse eller lägre enligt gällande

ordning avtjänar hela straffet och inte kan erhålla villkorlig

frigivning. En konsekvens av förslaget blir ju t.ex. att den som

dömts för rattfylleri till fängelse en månad kan bli villkorligt

frigiven redan efter 20 dagar i stället för att som nu avtjäna

hela straffet. Här har utskottet också noterat att flera

remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, uttalat sig för ett

behållande av minimitiden i sitt yttrande över

Fängelsestraffkommitténs förslag till nya regler för villkorlig

frigivning.

I fråga om längden på minimitiden finner utskottet nu

anledning att återgå till den tid som gällde före den 1 juli

1982, nämligen tre månaders fängelse. Det får ankomma på

regeringen att upprätta den följdlagstiftning som kan komma i

fråga på grund av den av utskottet nu förordade lösningen.

Eventuella följdändringar bör föreläggas riksdagen snarast och i

så god tid att de kan träda i kraft den 1 juli 1993. Vad

utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande minimitid för villkorlig frigivning

att riksdagen med anledning av propositionen och motion

1992/93:Ju2 yrkande 3 dels antar 26 kap. 6 § första stycket

i det i moment 3 nämnda lagförslaget med den ändringen att

lagrummet ges följande såsom utskottets förslag betecknade

lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

6 § första stycket

Den som avtjänar Den som avtjänar

fängelse på viss tid, fängelse på viss tid

minst en månad, får får medges villkorlig

medges villkorlig frigivning. frigivning. Frigivning får

Villkorlig frigivning får dock inte ske förrän

dock inte ske från verkställigheten har

fängelse som har dömts pågått minst tre

ut enligt 28 kap. 3 § eller månader. Inte heller får

från ett villkorlig frigivning ske

förvandlingsstraff för från fängelse som har

böter. dömts ut enligt 28 kap. 3

§ eller från ett

förvandlingsstraff för

böter.

dels som sin mening ger

regeringen till känna vad

utskottet anfört.

4. Särreglering för långtidsdömda (mom. 5)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som

börjar med "Som framgått" och slutar med "motsvarande del" bort

ha följande lydelse:

När det gäller frågan om en särreglering i fråga om villkorlig

frigivning för de som dömts till fängelse lägst två år finner

utskottet anledning att instämma i den ordning som föreslås i

motion Ju2. Frågan kräver emellertid ytterligare överväganden

som inte är möjliga att företa inom ramen för det nu aktuella

ärendet. Sådana överväganden bör kunna ske av

Straffsystemkommittén, och regeringen bör snarast upprätta

tilläggsdirektiv med den innebörden. Vad utskottet nu med

anledning av motion Ju2 anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

I avvaktan på ett nytt förslag är utskottet berett att anta

den genom propositionen föreslagna särregleringen såvitt gäller

långtidsdömdas villkorliga frigivning, eftersom

regeringsförslaget totalt sett i större utsträckning än den

nuvarande ordningen tillgodoser utskottets uppfattning.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande särreglering för långtidsdömda

att riksdagen dels antar det i moment 3 nämnda

lagförslaget såvitt avser 26 kap. 6 a §, dels med anledning

av motion 1992/93:Ju2 yrkandena 4 och 5 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Bilaga

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete

rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrivs att 26 och 34 a §§ lagen (1972:260) om

internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 §1

Fråga om verkställighet Fråga om verkställighet

i främmande stat av här i främmande stat av här

i landet ådömd eller i landet ådömd eller

ålagd påföljd enligt ålagd påföljd enligt

förordnande som avses i 2 förordnande som avses i 2

§ första eller tredje § första eller tredje

stycket upptages av stycket upptas av

kriminalvårdsstyrelsen Kriminalvårdsstyrelsen

eller, i fråga om eller, i fråga om

verkställighet av verkställighet av

överlämnande till överlämnande till

rättspsykiatrisk vård, rättspsykiatrisk vård,

socialstyrelsen eller, i Socialstyrelsen eller, i

fråga om verkställighet fråga om verkställighet

av böter eller av böter eller

förverkande, annan förverkande, annan

myndighet som regeringen myndighet som regeringen

bestämmer. Framställning bestämmer. Om det

om verkställighet får ej föreligger särskilda

göras, om med motsvarande skäl, får en myndighet

tillämpning av 5 § andra som här avses med eget

stycket 1--8 hinder mot yttrande överlämna ett

verkställighet i den ärende till regeringen

främmande staten kan för avgörande.

antagas föreligga. Framställning om

verkställighet får ej

göras, om med motsvarande

tillämpning av 5 § andra

stycket 1--8 hinder mot

verkställighet i den

främmande staten kan antas

föreligga.

Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd

får ej göras, om den dömde är svensk medborgare och själv

motsätter sig åtgärden. Uppkommer fråga om verkställighet av

frihetsberövande påföljd som ådömts eller ålagts annan än svensk

medborgare, skall Statens invandrarverk höras, om icke den dömde

samtycker till åtgärden. Avstyrker Invandrarverket att

framställning göres, underställes ärendet regeringen för

avgörande.

Har regeringen enligt 3 § förordnat att verkställighet av

påföljd i visst fall får anförtros myndighet i främmande stat,

ombesörjer Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om

verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk vård,

Socialstyrelsen att framställning om verkställighet görs i den

främmande staten.

1 Senaste lydelse 1991:1144.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motioner 1

Motioner väckta med anledning av propositionen 1

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992 2

Utskottet 3

Inledning 3

Propositionens huvudsakliga innehåll 4

Villkorlig frigivning 4

Historik 4

Gällande ordning 7

Förslaget 7

Allmänna utgångspunkter 7

Tidpunkten för villkorlig frigivning 9

Övriga motionsspörsmål 12

Ikraftträdande m.m. 12

Hemställan 13

Reservationer 14

1. Avslag på propositionen m.m. såvitt avser villkorlig

frigivning (mom. 2) 14

2. Tidpunkten för villkorlig frigivning (mom. 3) 17

3. Minimitid för villkorlig frigivning (mom. 4) 17

4. Särreglering för långstidsdömda (mom. 5) 19

Bilaga Lagförslagen 20