Bet. 1992/93:JuU16

Justitieutskottets betänkande

1992/93:JUU16

Straffskalor m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1992/93

JuU16

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om

ändrade och i huvudsak skärpta straff för vissa brottsbalksbrott

samt olaga vapeninnehav. Vidare behandlas ett lagförslag enligt

vilket det skall vara möjligt att under tiden juli--september

1993 utan påföljd till polisen lämna in skjutvapen eller

ammunition som innehas olovligen. Utskottet tillstyrker

regeringens förslag.

Utskottet förordar i betänkandet att en översyn görs av

bestämmelsen i 6 kap. 5 § brottsbalken om sexuellt umgänge med

barn. Vidare anför utskottet att det beredningsarbete som pågår

beträffande sexualbrott och barnpornografibrott bör redovisas

för riksdagen i ett sammanhang.

Till betänkandet har fogats fyra reservationer från (nyd).

Vidare har (v) avgivit en meningsyttring.

Propositionen

I proposition 1992/93:141 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta de i

propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176).

I samband med propositionen behandlar utskottet ett stort

antal motioner.

Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, har fogats till

betänkandet, se bilaga.

Motioner

1991/92:L423 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändring i lagstiftningen vad gäller

egenmäktighet med barn.

1992/93:Ju13 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav samt brottet ofredande i

4 kap. 7 § BrB.

1992/93:Ju14 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om kriminalisering av innehav av barnpornografi.

1992/93:Ju15 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår förslagen till ändrad lydelse av 3

kap. 5 §, 4 kap. 5 §, 4 kap. 7 §, 8 kap. 10 §, 9 kap. 6 §, 9

kap. 9 §, 10 kap. 7 §, 16 kap. 15 § första stycket, 16 kap. 15 §

andra stycket, 17 kap. 10 §, 17 kap. 11 §, 17 kap. 12 §, 19 kap.

10 § och 20 kap. 2 §,

2. att riksdagen beslutar om straffskalor för sexuellt

ofredande i enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om brottet egenmäktighet med barn,

4. att riksdagen beslutar om straffskalor och brottsrekvisit

för barnpornografibrott i enlighet med vad i motionen anförts,

5. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning

tillsätts för att överväga kriminalisering av

barnpornografiinnehav.

1992/93:Ju16 av Margareta Israelsson och Ingegerd Sahlström

(s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att böter inte skall kunna utdömas för

barnpornografibrott,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringen bör ta initiativ till en

översyn av straffskalan för sexualbrott mot barn,

3. att riksdagen beslutar att ge brottsbalken 16 kap. 10 a §

den i motionen föreslagna lydelsen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kriminalisering av innehav av

barnpornografi,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om spridning av videofilm med

barnpornografiskt innehåll.

1992/93:Ju602 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att livstids fängelse skall utgöra

normalstraffet vid brott där automatvapen eller andra avancerade

vapen används.

1992/93:Ju604 av Tuve Skånberg och Lennart Fridén (kds, m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att återinföra generellt förbud

för lärare att ha sexuellt umgänge med sina underåriga elever i

åldern mellan 15 och 18 år.

1992/93:Ju608 av Gullan Lindblad m.fl. (m, c, fp, kds) vari

yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hårdare straff för barnpornografi.

1992/93:Ju609 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en parlamentarisk utredning om reglerna i 16

kap. 10 b § brottsbalken om olaga våldsskildring och dessas

tillämpning.

1992/93:Ju612 av Anders Svärd och Bengt Kindbom (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om klassificering av brott där vapen använts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheten att erhålla tillstånd för

vapen, som av speciella skäl innehafts utan tillstånd.

1992/93:Ju613 av John Andersson (-) vari yrkas att riksdagen

beslutar om ändring i lagen om ansvarsfrihet vid olaga

vapeninnehav, i enlighet med vad som anförts i motionen.

1992/93:Ju620 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i brottsbalken att brottet ofredande får en särskild

straffskala för grovt brott när det t.ex. är fråga om ett

långvarigt systematiskt trakasserande med politiska motiv.

1992/93:Ju631 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av reglering i

lagstiftningen beträffande användandet av paintball-vapen.

1992/93:Ju636 av Kenneth Lantz (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om paintball-vapen,

2. att riksdagen hos regeringen begär klara riktlinjer för vad

som innefattas i ordet målskjutning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om krav på klara regler för transport och

förvaring av paintball-vapen.

1992/93:Ju642 av Britt Bohlin (s) vari yrkas att riksdagen

beslutar om sådan ändring i vapenlagen att tillståndsprövning

för kolsyrevapen införs.

1992/93:Ju645 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen beslutar om sådan ändring i 4 § lagen om förbud

beträffande knivar och andra farliga föremål att fängelse i

högst ett år kan ådömas.

1992/93:Ju648 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts gällande en översyn av straffskalan för

sexualbrott mot barn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts gällande medgärningsmannaskap vid produktion

och distribution av barnpornografi,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kriminalisering av innehav av

barnpornografi,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om barnpornografi som sexualbrott.

1992/93:Ju809 av Karin Starrin m.fl. (c, m, fp, kds) vari

yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av

sambandet mellan våldspornografi och våldsbrott.

1992/93:Ju826 av Ian Wachtmeister och Laila Strid-Jansson

(nyd) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skärpa lagstiftningen så att

fistfucking omfattas av förbudet mot olaga våldsskildring.

1992/93:Ju833 av Håkan Holmberg m.fl. (fp, s, m, c, kds) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om reglerna för demonstrationstillstånd.

1992/93:Ju835 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att straffvärdet för våldsbrott måste

höjas och att skärpningar måste göras i straffskalan, särskilt i

fråga om grova våldsbrott.

1992/93:Ju842 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att verksamma åtgärder måste vidtas så att

lagstiftningen inom kriminalpolitiken blir tydligare och kommer

i bättre överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att verksamma åtgärder måste vidtas så att

straffmätningen blir tydligare och kommer i bättre

överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet.

1992/93:Ju846 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utvärdering av vapenlagstiftningen.

1992/93:L903 av Kenth Skårvik m.fl. (fp, m, c, kds) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en översyn av bestämmelserna om

häleri.

1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn och kontroll av 16:10 b § BrB,

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kontroll av spridning av olaga

våldsskildring.

Utskottet

Bakgrund till propositionen

De förslag som läggs fram i propositionen grundar sig på flera

dokument för vilka här skall redogöras kortfattat.

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande

chefen för Justitiedepartementet i maj 1979 en kommitté för att

utreda vissa frågor om bl.a. fängelse och kriminalvård i

anstalt. Kommittén antog namnet Fängelsestraffkommittén.

Kommittén lämnade först två delbetänkanden, (SOU 1980:1)

Fjorton dagars fängelse och (SOU 1981:92) Villkorlig frigivning

samt nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården, vilka

lett till ändringar i brottsbalken rörande främst minimitiden

för fängelsestraff och villkorlig frigivning (prop. 1980/81:44,

JuU32, rskr. 252, prop. 1981/82:153, JuU51, rskr. 297 samt prop.

1982/83:85, JuU26, rskr. 241).

I april 1986 lämnade Fängelsetraffkommittén sitt

huvudbetänkande (SOU 1986:13--15) Påföljd för brott och i maj

1988 avlämnade kommittén sitt slutbetänkande (SOU 1988:7) Frihet

från ansvar. Slutbetänkandet har remissbehandlats men ännu inte

lett till lagstiftning.

Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande, som även det har

remissbehandlats, spänner över stora delar av straffrättens

område, och det har i regeringskansliet behandlats i olika

etapper. I en första etapp har således behandlats bl.a.

kommitténs förslag till regler om domstolarnas straffmätning och

påföljdsval (prop. 1987/88:120, JuU45, rskr. 404). Detta har

lett till lagstiftning som trätt i kraft den 1 januari 1989.

Därefter har kommitténs förslag till ändringar i bötesstraffet

behandlats och lett till lagstiftning som trätt i kraft den 1

januari 1992 (prop. 1990/91:68, JuU10, rskr. 155).

I huvudbetänkandet återkom kommittén till frågan om villkorlig

frigivning. Den frågan är nu, delvis från andra utgångspunkter

än enligt kommitténs förslag, föremål för riksdagens behandling

med anledning av regeringens proposition 1992/93:4, och

utskottet har i dag fattat beslut i det ärendet (1992/93:JuU19).

I den nu föreliggande propositionen tas upp de delar av

kommitténs huvudbetänkande som återstår att behandla. I samband

härmed tas upp också vissa synpunkter och förslag som lagts fram

i andra sammanhang.

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse till

Justitiedepartementet föreslagit ändring av straffstadgandet om

olovligt brukande i 10 kap. 7 § brottsbalken i syfte att

förbättra möjligheten att ingripa vid biltillgrepp. Skrivelsen

har remissbehandlats. Här bör nämnas att riksdagen med anledning

av ett antal motioner i samma ämne har uttalat att regeringen

bör förelägga riksdagen förslag till erforderlig lagstiftning

(1990/91:JuU32, rskr. 323).

Vidare lade Våldskommissionen i sitt slutbetänkande (SOU

1990:92) Våld och brottsoffer fram några förslag med anknytning

till utformningen av straffskalorna och närliggande ämnen. Även

det betänkandet har remissbehandlats.

I sitt av riksdagen godkända betänkande Vissa straffrättsliga

frågor m.m. (1990/91:JuU3, rskr. 15), tog justitieutskottet med

anledning av en motion bl.a. upp frågor om psykiskt våld och

anförde att riksdagen som sin mening borde ge regeringen till

känna att en översyn av den straffrättsliga regleringen av

psykiskt våld var erforderlig. Med anledning härav har i

Justitiedepartementet upprättats en promemoria som har

behandlats vid en hearing den 8 maj 1992. Ett referat av

hearingen är fogat till propositionen.

I detta sammanhang tas också upp frågan om straffskalan för

sexuellt ofredande som berörs i departementspromemorian (Ds

1989:6) Sexuella övergrepp mot barn m.m. Promemorian har

remissbehandlats.

Till sist tas i propositionen upp ett förslag om vapenamnesti

som 1987 års vapenutredning lade fram i sitt slutbetänkande (SOU

1989:44) Översyn av vapenlagstiftningen. Även detta betänkande

har remissbehandlats.

Lagrådet har granskat och yttrat sig över lagförslagen i

propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag om ändrade och i huvudsak

skärpta straff för ringa misshandel, olaga hot, ofredande,

sexuellt ofredande, egenmäktighet med barn, olovlig

kraftavledning, grovt häleri, svindleri, olovligt brukande,

mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, brott mot griftefrid,

barnpornografibrott, falskt larm, missbruk av larmanordning,

övergrepp i rättssak, skyddande av brottsling, främjande av

flykt, olovlig underrättelseverksamhet, mutbrott och olaga

vapeninnehav. Vid utformningen av de föreslagna ändringarna har

strävan enligt propositionen varit att vid gradindelade brott

minska överlappningen av straffskalorna.

Därutöver föreslås att det under en tremånadersperiod skall

vara möjligt att utan påföljd till polisen lämna in skjutvapen

eller ammunition som innehas olovligen. Syftet är enligt

propositionen att minska antalet vapen som innehas utan

tillstånd.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.

Överväganden

Inledning

Fängelsestraffkommittén diskuterade i sitt huvudbetänkande

ingående behovet av och principerna för en straffskalereform.

Kommittén belyste den historiska utvecklingen på området,

analyserade och värderade bärkraften av de olika argument som

åberopats vid straffskaleändringar, och den prövade för- och

nackdelar med skilda straffskalekonstruktioner. Kommittén fann

för sin del att uppgiften att se över straffskalorna och att

anpassa dem till nutida värderingar var angelägen.

Kommittén föreslog bl.a. en generell sänkning av den allmänna

straffnivån som sammanhängde bl.a. med en annan lösning

beträffande villkorlig frigivning än den som riksdagen nu

beslutar om (se prop. 1992/93:4, JuU19). En sådan allmän

matematisk nedjustering av straffskalorna som kommittén föreslog

är således inte längre aktuell. Däremot lade kommittén, som

framhålls i propositionen, fram andra förslag som är väl värda

att ta till vara.

Ett förslag gäller utformningen av straffskalorna. Kommittén

utgick här från att straffskalorna också i fortsättningen skall

vara inriktade på huvuddelen av de fall som ryms inom en viss

straffbestämmelse samtidigt som det skall finnas möjlighet att i

undantagsfall avvika från den anvisade straffskalan. Kommittén

ansåg vidare att det var angeläget att minska överlappningen

mellan straffskalorna för de olika graderna av de gradindelade

brotten. Detta är tankar som regeringen i propositionen tagit

fasta på och som även utskottet ställer sig bakom.

Kommittén föreslog vidare en sänkning av förmögenhetsbrottens

och en höjning av främst våldsbrottens straffvärde. Enligt

propositionen har regeringen inga invändningar mot en sådan

relativ förskjutning av straffvärdet av olika brott men den är

inte beredd att godta någon generell sänkning av straffskalorna

för förmögenhetsbrott i enlighet med kommitténs förslag. Tvärtom

anser regeringen att det finns anledning att markera det allvar

med vilken lagstiftaren ser på vissa förmögenhetsbrott genom en

höjning av straffskalan. I propositionen framhålls emellertid

också att det finns anledning att se något allvarligare på

våldsbrott och andra brott som kränker den personliga

integriteten än vad som hittills varit fallet. Det understryks

att de nuvarande straffskalorna inte lägger några hinder i vägen

för en sådan utveckling, och justitieministern konstaterar att

såväl statistiska uppgifter som ett antal prejudikat från Högsta

domstolen talar för att straffnivåerna för sådana brott är på

väg att höjas utan lagstiftarens medverkan.

I propositionen föreslås således inga generella förändringar

av straffskalorna för någon typ av brott. Däremot föreslås som

redan inledningsvis framgått förändringar, i första hand

straffskärpningar, beträffande ett stort antal brott i de fall

det beträffande det enskilda brottet bedömts erforderligt.

I motion Ju15 yrkas avslag på flertalet

straffskärpningsförslag i propositionen utifrån den principiella

utgångspunkten att användningen av fängelsestraffet bör

begränsas så mycket som möjligt.

Utskottet ser i första hand till behovet av adekvata påföljder

med utgångspunkt bl.a. från de olika brottens straffvärde. Med

den utgångspunkten har utskottet ingen erinran mot inriktningen

på regeringsförslaget, och utskottet konstaterar att

tyngdpunkten i förslaget ligger på straffskärpningar för olika

integritetskränkande brott. Vad som nu anförts innebär att

utskottet avstyrker bifall till motion Ju15 i denna del.

Till enskildheter i de olika förslagen återkommer utskottet i

det följande.

Ofredande

Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning,

stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest

ofredar annan döms enligt 4 kap. 7 § BrB för ofredande till

böter eller fängelse i högst sex månader.

I propositionen (s. 32) föreslås att straffmaximum för

ofredande höjs till ett års fängelse.

I motion Ju13 föreslås att straffskalan för ofredande av

normalgraden skall vara böter eller fängelse i högst två år samt

att böter införs som straff för ofredande som är att bedöma som

ringa brott. I motion Ju620 föreslås i stället en översyn som

syftar till en särskild straffskala för ofredande som är att

bedöma som grovt brott. Förslaget i den sistnämnda motionen

motiveras främst av behovet av åtgärder mot brott med rasistiska

motiv.

En gärning som är att bedöma som ofredande utmärker sig

typiskt sett genom att den innebär en kännbar fridskränkning som

dessutom kan anses ge uttryck för känslolöshet. Hit hör t.ex.

att antasta någon genom knuffar eller genom att rycka och slita

i någons kläder. Hit hör också att störa sina grannar med

högljudd musik eller genom att trakassera någon genom

telefonterror. Typiskt sett är det alltså fråga om -- i

förhållande till andra integritetskränkande brott -- mindre

allvarliga gärningar. Det sagda hindrar inte, som anförs i

propositionen, att en gärning som är att bedöma som ofredande

kan rymma långvariga hänsynslösa beteenden som har ett

straffvärde som i extremfall kan överstiga nuvarande

straffmaximum. Som exempel nämns mycket omfattande och utdragen

telefonterror mot en tidigare partner och brott med politisk

eller rasistisk bakgrund. I sistnämnda del anför

justitieministern att staten med kraft måste visa att brott med

rasistiska motiv inte kan tillåtas. Hon anför att långvarigt

trakasserande med rasistiskt motiv kan ha ett högt straffvärde

även om gärningarna i sig inte kan hänföras under annat

straffbud än ofredande.

Utskottet anser för sin del att det kan finnas anledning att

skärpa straffskalan för ofredande särskilt med hänsyn till

behovet av tillräckliga reaktioner mot brott som begås av

politiska eller rasistiska motiv. Utskottet är dock inte berett

att gå så långt som föreslås i motion Ju13. Här vill utskottet

anmärka att om straffvärdet bedöms motsvara fängelse två år

framstår det som mindre sannolikt att gärningen enbart

innefattar ofredande. Även andra brottsrubriceringar som

misshandel och olaga hot torde i sådana fall ofta kunna komma i

fråga. Något behov av en särskild reglering för ringa fall torde

inte heller finnas. Utskottet tillstyrker regeringsförslaget och

avstyrker bifall till motion Ju13.

Utskottet anser inte heller att det finns behov av en

gradindelning med ett särskilt grovt brott. Utskottet avstyrker

bifall till motion Ju620.

Sexualbrott m.m.

I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal frågor som rör

olika former av sexuella övergrepp, särskilt sådana som riktar

sig mot eller på annat sätt angår barn.

Sexuellt ofredande

I 6 kap. 1--6 §§ BrB straffbeläggs olika former av sexuellt

umgänge som sker med dels bl.a. våld eller tvång eller som

riktar sig mot den som är underårig eller med vissa nära

släktingar.

Enligt 7 § första stycket i samma kapitel döms den som, i

annat fall än de tidigare nämnda, sexuellt berör barn under 15

år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon

handling av sexuell innebörd för sexuellt ofredande till

böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller enligt

andra stycket i samma lagrum om någon blottar sig för annan på

ett sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest genom ord

eller handling på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder

anstötligt mot annan.

I propositionen (s. 33 f) föreslås att maximistraffet för

sexuellt ofredande skall höjas till fängelse två år.

I motion Ju15 föreslås att nuvarande straffskala behålls

oförändrad för sexuellt ofredande av normalgraden och att det

införs en särskild straffskala, fängelse i högst två år, för

grovt brott.

I propositionen erinras om Högsta domstolens dom den 7 oktober

1992, DB 530, i vilken Högsta domstolen, enligt vad lagrådet

påpekat, fann att en relativt ytlig beröring av ett barn var att

bedöma som sexuellt umgänge i den mening som avses i 6 kap. 4 §

BrB och inte sådan sexuell beröring som bestraffas som sexuellt

ofredande. Avgörandet minskar, enligt vad som anförs i

propositionen, visserligen utrymmet för tillämpning av första

ledet av första stycket av 6 kap. 7 § något. Men sexuellt

ofredande kan i undantagsfall likväl rymma mycket straffvärda

beteenden. Därför är, anförs det vidare, den nuvarande betydande

skillnaden i straffmaximum mellan sexuellt ofredande och andra

sexualbrott inte motiverad.

Vidare påtalas att bestämmelsen om sexuellt ofredande är av

betydelse vid bekämpningen av barnpornografin. När det gäller

barn under 15 år straffbeläggs således som sexuellt ofredande

bl.a. att någon förmår den unge att vara modell vid

framställning av pornografiska bilder. Att utnyttja barn i

sådana och liknande sammanhang kan enligt propositionen tveklöst

utgöra en allvarlig kränkning och det torde, anförs det, råda

bred enighet om att sådana handlingar har ett högt straffvärde.

En annan situation där det enligt propositionen starkt kan

ifrågasättas om inte den nuvarande straffskalan är för mild i

förhållande till andra sexualbrott är när gärningsmannnen gör

sig skyldig till upprepade övergrepp bestående i sexuella

beröringar av ett barn. Det finns, framförs det, många gånger en

stor risk för att även sexuella ofredanden kan medföra betydande

menliga konsekvenser för barnet. Den slutsats som dras är att

det är angeläget att barns särskilda skyddsintresse kommer till

uttryck i en tydlig markering som återspeglas i straffskalans

utformning.

Den föreslagna straffskärpningen för sexuellt ofredande har

till syfte främst att tillgodose barns särskilda behov av skydd.

Utskottet, som instämmer i behovet av detta skydd för barn,

finner för sin del inte anledning att föreslå en gradindelning

av sexuellt ofredande. Utskottet avstyrker bifall till motion

Ju15 i denna del och tillstyrker regeringsförslaget.

Barnpornografi m.m.

Den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att

bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn döms, om inte

gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, enligt

16 kap. 10 a § BrB för barnpornografibrott till böter eller

fängelse i högst sex månader. Ett barnpornografibrott som begås

genom tryckt skrift skall enligt 7 kap. 4 § 12

tryckfrihetsförordningen (TF) anses som tryckfrihetsbrott. Om

barnpornografibrott i stället begås i ett radioprogram, en film

eller en ljudupptagning skall det enligt 5 kap. 1 § första

stycket yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) anses som

yttrandefrihetsbrott. YGL:s tillämpningsområde preciseras i 1

kap. 10 § till sådana filmer och ljudupptagningar som sprids

till allmänheten genom att spelas upp, säljas eller

tillhandahållas på annat sätt.

För olaga våldsskildring enligt 16 kap. 10 b § BrB, som

utskottet också kommer att beröra i detta avsnitt, finns en

liknande grundlagsreglering i 7 kap. 4 § 13 TF samt 5 kap. 1 §

första och andra stycket och 1 kap. 10 § YGL.

I propositionen (s. 44) föreslås att straffmaximum för

barnpornografibrott höjs till fängelse i två år.

I motionerna Ju15 och Ju16 begärs att böter inte skall ingå i

straffskalan medan det i motion Ju608 mer allmänt begärs hårdare

straff för barnpornografibrott.

Barnpornografibrott och olaga våldsskildring hade tidigare

samma straffskala men år 1991 höjdes straffmaximum för det

sistnämnda brottet till fängelse två år (prop. 1989/90:70,

KrU30, rskr. 309). Genom regeringsförslaget kommer

straffskalorna åter att överensstämma.

Utskottet anser att det finns goda skäl för en sådan ordning

och tillstyrker regeringsförslaget. Härigenom är motion Ju608

tillgodosedd.

När det gäller kraven i motionerna Ju15 och Ju16 på att endast

fängelse skall ingå i straffskalan nöjer sig utskottet med att

konstatera att det också beträffande barnpornografibrott kan

förekomma mindre allvarliga gärningar för vilka böter kan vara

en adekvat reaktion. Motionerna Ju15 och Ju16 avstyrks i denna

del.

I motionerna Ju15 och Ju16 föreslås att bestämmelsen om att

ansvar ej skall utdömas för barnpornografibrott om gärningen med

hänsyn till omständigheterna är försvarlig skall utgå.

Motivet till denna undantagsregel är, enligt vad som anförs i

förarbetena till lagstiftningen (se bl.a. prop. 1978/79:179 s. 9

f och KU33 s. 3 f), att man inte bör kriminalisera gärningar som

är försvarliga t.ex. av konstnärliga eller vetenskapliga hänsyn

eller som ett led i en allvarligt syftande nyhetsförmedling.

Utskottet delar den uppfattningen och avstyrker bifall till

motionerna Ju15 och Ju16 i här behandlade delar.

I motion Ju648 anförs att straff måste kunna utdömas också för

den som medverkar vid annans produktion och distribution av

barnpornografi.

Som framgår av 23 kap. 4 § BrB skall ansvar som enligt BrB är

stadgat för viss gärning ådömas inte bara den som utfört

gärningen utan också annan som främjat gärningen med råd eller

dåd.

Eftersom det således redan finns en bestämmelse som

tillgodoser kravet i motion Ju648 avstyrker utskottet bifall

till densamma i här behandlad del.

I motionerna Ju14, Ju15, Ju16 och Ju648 begärs att innehav av

barnpornografi skall kriminaliseras.

I Sverige är enbart innehav av barnpornografiskt material inte

kriminaliserat. Frågan övervägs dock, som framgår nedan, inom

Justitiedepartementet. Här kan också nämnas att ett sådant

förbud nyligen införts i Norge.

Utskottet vill för sin del konstatera att frågan om

kriminalisering av innehav är komplicerad och rymmer en rad

principiella frågor. En kriminalisering skulle dock ytterligare

understryka hur allvarligt samhället ser på hanteringen med

barnpornografi. Något ställningstagande för närvarande är enligt

utskottets mening inte aktuellt utan det pågående

beredningsarbetet måste avvaktas. Utskottet avstyrker bifall

till motionerna Ju14, Ju15, Ju16 och Ju648 i denna del.

I motion Ju648 föreslås att bestämmelsen om

barnpornografibrott skall flyttas till 6 kap. i BrB.

Bestämmelsen om barnpornografibrott riktar in sig på

spridningen av barnpornografiskt material och återfinns därför i

16 kap. BrB som handlar om brott mot allmän ordning.

Bestämmelserna i 6 kap. BrB däremot straffbelägger olika

sexualbrott mot person. Den som framställer barnpornografiskt

material kan i vissa fall även dömas för brott mot

bestämmelserna även i sistnämnda kapitel. Således kan t.ex. den

som förmår barn under 15 år att medverka i någon handling med

sexuell innebörd dömas för sexuellt ofredande enligt 6 kap. 7 §

BrB.

Utskottet, som inte finner skäl att frångå den beskrivna

systematiken, avstyrker bifall till motion Ju648 i här behandlad

del.

I motion Ju16 anförs att bestämmelserna om spridning av

videofilm med barnpornografiskt innehåll måste uppmärksammas.

Enligt motionärerna kan den som framställer barnpornografi genom

att på olika sätt redigera bildmaterialet så att varje film blir

unik på grund av de nuvarande bestämmelsernas utformning undgå

ansvar för brott.

I flera motioner tas vidare upp frågan om hur vissa

våldsskildringar, bl.a. sådana som kan innebära olika former av

våld mot kvinnor vid sexuellt umgänge, skall bedömas

straffrättsligt. I motionerna Ju609, Ju826 och A811 förespråkas

mot denna bakgrund en översyn av bestämmelserna om olaga

våldsskildring.

Justitiekanslern (JK) har på regeringens uppdrag utrett

behovet av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga

våldsskildring. Uppdraget redovisades i en promemoria den 23

december 1992 (dnr 2903-91-90) I promemorian (s. 27 och 41)

redogör JK för problemen kring distribution av "piratkopierade"

videogram som innehåller kopior av ett eller flera videogram

eller utdrag ur flera förlagor och som ibland är "skräddarsydda"

för en enda enskild mottagare. De svårigheter som uppkommer är

enligt JK väsentligen hänförliga till det s.k.

spridningsrekvisit som finns i BrB:s bestämmelser om

barnpornografibrott och olaga våldsskildring. Innebörden härav

är att en förutsättning för straffbarhet är en avsikt att

sprida det framställda materialet. JK anför att innebörden

av det nu berörda rekvisitet i vissa fall kan vara svårbedömd,

särskilt vid en prövning mot bakgrund av vad som föreskrivs i 1

kap. 10 § YGL om spridning till allmänheten som en förutsättning

för grundlagens tillämplighet. JK uppger att han ännu inte tagit

ställning i alla uppkommande frågor som hänger samman med det nu

berörda problemet, och att han därför tills vidare inte har

grund för att lägga fram någon slutlig bedömning eller något

förslag. Frågan kan dock enligt JK få en betydande praktisk

vikt, varför han velat peka på den i sin rapport.

JK överväger i rapporten (s. 29 f) vidare bl.a. om

formuleringen i 16 kap. 10 b § BrB om våldspornografisk olaga

våldsskildring borde jämkas något så att de fall den är avsedd

att belägga med straff med större säkerhet kan beivras genom

åtal. En sådan åtgärd synes enligt JK:s uppfattning emellertid

kräva grundlagsändring. Vidare kan det enligt JK:s mening inte

hävdas att det i rättspraxis ännu har blivit helt klart att den

nu gällande lydelsen av den ifrågavarande bestämmelsen inte

skulle vara tillräcklig för sitt ändamål. Han anser emellertid

att frågan är värd att överväga närmare när erfarenheterna

blivit större.

JK anför avslutningsvis (s. 45) att han räknar med att under

åtskillig tid framåt få ta ställning till olika praxisfrågor som

uppkommer inom ramen för det nu gällande regelsystemet på

området. Han är vidare medveten om att det kan vara en

skyldighet för honom att underrätta regeringen om behov av

regeländringar som kan komma att visa sig under det fortsatta

arbetet med hithörande frågor.

JK:s rapport bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

Enligt utskottets uppfattning finns det skäl att se mycket

allvarligt på den barnpornografi och det sexuella våld som

förekommer i en av allt att döma inte obetydlig omfattning i

främst videofilmer. Som framgått av redogörelsen ovan är

bestämmelserna om barnpornografi och olaga våldsskildring

föremål för uppmärksamhet såväl i Justitiedepartementet som av

JK. I en promemoria som Justitiedepartementet nu sammanställer

kommer som nyss nämnts att tas upp frågan om det straffbara

området beträffande barnpornografibrott. Utskottet anser att det

pågående beredningsarbetet bör avvaktas och utgår i övrigt från

att berörda myndigheter noga följer utvecklingen på området. Med

det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Ju16,

Ju609 och A811 i denna del.

Vad som nu anförts gäller även önskemålet i motion Ju826. Även

den motionen avstyrks således i här behandlad del.

Sambandet mellan våldspornografi och våldsbrott

I motion Ju809 efterlyses en kartläggning av sambandet mellan

våldspornografi och våldsbrott.

Liknande motionsyrkanden har behandlats av utskottet vid ett

flertal tillfällen under senare år, senast i höstas (se

1992/93:JuU7 s. 10 f och där gjorda hänvisningar). I det ärendet

redogjorde utskottet för olika åtgärder i syfte att begränsa

spridningen av bilder som skildrar sexuellt våld eller tvång,

varvid utskottet ansåg att JK:s utredning rörande bestämmelserna

om olaga våldsskildring och de överväganden som föranleds av den

borde avvaktas. Som nyss framgått pågår nu beredning av JK:s

rapport. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju809 i här

behandlad del.

Sexuellt umgänge mellan lärare och elever

I motion Ju604 begärs att det generella förbud som tidigare

fanns för lärare att ha sexuellt umgänge med underåriga elever

skall återinföras.

I 6 kap. 4 § BrB fanns tidigare bl.a. ett förbud för någon att

ha sexuellt umgänge med den som var under 18 år och som stod

under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan inrättning.

Brottet betecknades som otukt med ungdom och straffet var

fängelse i högst fyra år.

Bestämmelsen om otukt med ungdom upphävdes år 1984 (prop.

1983/84:105, JuU25, rskr. 332). Samtidigt infördes i 6 kap. 3 §

BrB en bestämmelse som innebär att den som förmår annan till

sexuellt umgänge genom att grovt missbruka hans eller hennes

beroende ställning döms för sexuellt utnyttjande till fängelse i

högst fyra år. I propositionen (s. 30) anfördes bl.a. följande.

Naturligtvis måste det som regel anses olämpligt och många

gånger direkt stötande om en lärare skulle ha en sexuell

förbindelse med en elev som inte har uppnått myndighetsåldern.

Ett generellt straffansvar för sådana fall går emellertid enligt

min mening för långt. Flertalet ungdomar undergår numera någon

form av högre skolutbildning. Skolformerna är många och

varierande. Inte sällan, särskilt med hänsyn till att man i rätt

stor utsträckning anlitar unga vikarier, är det relativt liten

åldersskillnad mellan lärare och elever. Det nu gällande

förbudet tillkom under en tid då skolan var väsentligt mer

auktoritär och beroendeförhållandet mellan lärare och elever

mera markerat än vad som är fallet i dag. Man kan numera inte

utgå från att det i alla skolformer och i alla situationer finns

ett uttalat beroendeförhållande mellan lärare och elev. I de

fall där ett förbud kan te sig motiverat, exempelvis där det är

stor åldersskillnad mellan parterna och eleven är starkt

beroende av lärarens betygsättning eller motsvarande, torde den

allmänna bestämmelsen om sexuellt utnyttjande vara tillräcklig

för ingripande.

Utskottet delade i sitt betänkande (s. 21) justitieministerns

syn på relationen mellan lärare och elever i det aktuella

avseendet. Även i övrigt anslöt sig utskottet till

regeringsförslaget när det gällde kriminaliseringen av sådana

fall som då omfattades av regeln om otukt med ungdom.

Här kan nämnas att det ifrågavarande brottet förra året

gradindelades samtidigt som gärningsbeskrivningen justerades

(prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159).

Utskottet har alltjämt upppfattningen att bestämmelsen i 6

kap. 3 § BrB om sexuellt utnyttjande ger tillräckliga

möjligheter att ingripa i de fall sexuellt umgänge mellan lärare

och elev är att anse som otillbörligt. Det finns därför inte

skäl att återgå till en ordning där sådant umgänge generellt

straffbeläggs. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju604.

Straffskalorna vid sexualbrott mot barn m.m.

I motionerna Ju16 och Ju648 begärs en översyn av

straffskalorna vid sexualbrott mot barn. Enligt motionärerna

behöver straffskalorna skärpas.

Frågor om sexualbrott mot barn behandlades i

departementspromemorian (Ds 1989:6) Sexuella övergrepp mot barn

m.m. som låg till grund för ett lagstiftningsärende förra våren

(prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159). Riksdagen beslutade i

ärendet om ändringar som rörde bestämmelserna om våldtäkt,

sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av

underårig, sexuellt umgänge med avkomling och med syskon samt

sexuellt umgänge med barn. Ändringarna innebar bl.a. att vissa

av brotten gradindelades och att i bestämmelserna om våldtäkt

och sexuellt utnyttjande av underårig offrets låga ålder fördes

in som en omständighet som skall beaktas särskilt vid bedömande

om ett sådant brott är grovt. Ett syfte med ändringarna var att

stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i

sexuella sammanhang och till att i strafflagstiftningen

ytterligare markera allvaret i sexuella övergrepp mot barn.

I ärendet behandlade utskottet ett flertal motioner som tog

upp frågan om preskriptionstiderna för sexualbrott som kan rikta

sig mot barn (bet. s. 14 f). Utskottet efterlyste en översyn av

gällande preskriptionsbestämmelser såvitt rör 6 kap. BrB om

sexualbrotten och anvisade därvid olika vägar som kan prövas; en

kan ta sikte mera direkt på särskilda preskriptionsregler, en

annan kan innefatta överväganden rörande de olika brottens

straffskalor. Enligt utskottets mening borde översynen ha syftet

att de nuvarande åtalspreskriptionstiderna förlängs. Vad

utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till

känna.

I samma ärende (bet. s. 12 f) behandlade utskottet vidare

bl.a. ett motionsyrkande om skärpta straff för sexuellt

utnyttjande. Utskottet intog då liksom tidigare (se JuU1986/87:3

s. 11) ståndpunkten att sexuellt utnyttjande ur

straffvärdesynpunkt kan te sig likvärdigt med våldtäkt och att

detta borde komma till uttryck i straffmaximum för grovt

sexuellt utnyttjande. Utskottet utgick från att denna fråga

skulle bli föremål för ytterligare överväganden utan något

särskilt uttalande från riksdagens sida.

Med anledning av riksdagens och utskottets uttalanden

förbereds, enligt vad utskottet har erfarit, i

Justitiedepartementet en promemoria angående här aktualiserade

frågor. I promemorian kommer också som nämnts ovan att behandlas

frågan om det straffbara området vad gäller barnpornografibrott.

I det sammanhanget kommer en kriminalisering av innehav av

barnpornografi att aktualiseras. Vidare kommer att tas under

övervägande om det finns skäl att göra några ändringar i

bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn.

Justitiedepartementets promemoria beräknas bli färdig under

våren. Den kommer därefter att remissbehandlas.

Här kan tilläggas att JK som ovan framgått nyligen har

avlämnat en rapport till regeringen angående bestämmelserna om

olaga våldsskildring. I rapporten berörs också regleringen

beträffande barnpornografi. JK:s rapport bereds nu i

Justitiedepartementet.

Som framgått av den nu gjorda redovisningen har bestämmelserna

om sexualbrott mot barn relativt nyligen varit föremål för ett

betydande reformarbete. Ytterligare överväganden görs för

närvarande i Justitiedepartementet, och i den här aktuella

propositionen föreslås som nyss framgått skärpta straff i vissa

avseenden för brott som gäller bl.a. sexuellt ofredande av barn.

Mot denna bakgrund är det enligt utskottets uppfattning inte

nödvändigt med någon allmän översyn av straffskalorna på detta

område, och utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju16 och

Ju648 i här behandlade delar.

Utskottet vill i detta sammanhang ta upp frågan om en översyn

av bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn. Bestämmelsen, som

återfinns i 6 kap. 5 § BrB, straffbelägger sexuellt umgänge med

barn under 15 år som inte kan rubriceras som någon form av

våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande eller sexuellt

utnyttjande av underårig. Straffet är fängelse i högst fyra år.

Bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn berördes något i

departementspromemorian (Ds 1989:6) Sexuella övergrepp mot barn

m.m. I promemorian föreslogs av lagtekniska skäl att stadgandet

skulle flyttas till annan plats i 6 kap. BrB. Vid

remissbehandlingen av promemorian ifrågasatte två av

remissinstanserna, Föreningen Sveriges åklagare och Föreningen

Sveriges polischefer, om det inte borde införas ett grovt brott

i bestämmelsen. I den proposition i vilken förslagen i

promemorian behandlades (prop. 1991/92:35 s. 22) anförde

justitieministern att det inte, i varje fall med det dåvarande

beredningsunderlaget, fanns skäl att föreslå en sådan ändring.

Frågan berördes inte vidare vid riksdagsbehandlingen av

propositionen (1991/92:JuU7, rskr. 159).

Enligt utskottets uppfattning bör en allmän översyn av

bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn nu göras. Det kan,

anser utskottet, för det första ifrågasättas om benämningen

"sexuellt umgänge" är lämplig eller ens adekvat för det slag av

gärningar som straffbeläggs i paragrafen. Vidare finns skäl att

överväga om bestämmelsen medger en tillräcklig reaktion från

samhällets sida på alla de former av sexuella övergrepp mot barn

som den för närvarande är tänkt att omfatta. I det sammanhanget

kan finnas anledning att se över såväl bestämmelsens

tillämpningsområde som dess straffskala.

Som nyss framgått har utskottet inhämtat att utformningen av

bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn kommer att tas upp i

den promemoria om bl.a. vissa frågor om sexualbrott som för

närvarande utarbetas inom Justitiedepartementet. De spörsmål som

utskottet nu har aktualiserat bör uppmärksammas i det arbetet.

I det föregående har redogjorts för ett pågående relativt

omfattande beredningsarbete beträffande sexualbrott och

barnpornografibrott. Utskottet anser att arbetet bör redovisas

för riksdagen i ett sammanhang.

Vad utskottet har anfört om sexuellt umgänge med barn m.m. bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Egenmäktighet med barn

I 7 kap. 4 § första stycket BrB stadgas att den som obehörigen

skiljer ett barn under 15 år från någon som har vårdnaden om

barnet döms för egenmäktighet med barn till böter eller

fängelse i högst sex månader, om inte gärningen utgör brott mot

frihet. Detsamma gäller om den som gemensamt med någon annan har

vårdnaden om ett barn under 15 år utan beaktansvärt skäl

egenmäktigt bortför barnet eller om den som skall ha vårdnaden

obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tar sig

rätt. I andra stycket i samma lagrum finns en reglering som

avser egenmäktighet med barn som vårdas med stöd av lagen

(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Är brott

som avses i första eller andra stycket att anse som grovt skall

gärningsmannen enligt tredje stycket i lagrummet dömas till

fängelse i högst två år.

I propositionen föreslås att straffmaximum för normalgraden av

egenmäktighet med barn enligt 7 kap. 4 § BrB höjs från sex

månaders till ett års fängelse. För det grova brottet föreslås

straffminimum bli sex månaders fängelse och straffmaximum fyra

års fängelse. Vidare föreslås att försök till egenmäktighet med

barn som grovt brott skall bli straffbart (5 §).

I motion Ju15 tillstyrks propositionen i denna del.

Motionärerna pekar på betydelsen av att domstolsavgöranden i

vårdnadstvister respekteras.

Utskottet instämmer i att det är angeläget -- inte minst mot

bakgrund av den ökade förekomsten av internationella

familjebildningar -- att föräldrar och andra inte själva tar sig

rätt genom att obehörigen bemäktiga sig barn. Utskottet

tillstyrker regeringens förslag. Härigenom är även motion Ju15 i

denna del tillgodosedd.

I motion L423 begärs en lagändring så att en vårdnadshavare

som gör sig skyldig till s.k. umgängessabotage genom att hålla

ett barn undangömt skall kunna dömas för egenmäktighet med barn.

I 21 kap. föräldrabalken (FB) finns bestämmelser om vite och

hämtning av barn som kan tillgripas mot en vårdnadshavare som

åsidosätter vad domstol har bestämt i fråga om umgänge mellan

barnet och den andra föräldern. I syfte att ytterligare motverka

att en vårdnadshavare saboterar umgänget infördes den 1 mars

1991 en bestämmelse i 6 kap. 6 a FB av innebörd att domstolarna

vid bedömande av vårdnadsfrågan skall fästa avseende särskilt

vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda

föräldrarna (prop. 1990/91:8, LU13, rskr. 53).

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen behandlade

lagutskottet motionsyrkanden liknande de nu aktuella. Utskottet,

som förordade den nämnda ändringen i FB, ansåg att det skulle

föra alltför långt att därutöver införa en straffrättslig

sanktion för en vårdnadshavare på sätt som begärdes i motionerna

och avstyrkte dessa.

Justitieutskottet delar den uppfattningen. Utskottet avstyrker

bifall till motion L423 i här behandlad del.

Häleri och olovligt brukande

Häleribestämmelserna ändrades och utvidgades genom ett

lagstiftningsärende år 1991 (prop. 1990/91:127, JuU32, rskr.

323).

Enligt 9 kap. 6 § 1 BrB gäller beträffande sakhäleri att den

skall dömas för häleri som tar befattning med något som har

frånhänts annan genom brott på ett sätt som är ägnat att

försvåra ett återställande. En förutsättning för häleriansvar i

detta fall är alltså att det kan styrkas att egendomen frånhänts

den rättmätige ägaren genom brott; detta brukar sammanfattas som

kravet på styrkt förbrott.

I de följande punkterna 2--6 straffbeläggs andra former av

häleri såsom vinningshäleri och fordringshäleri.

Enligt andra stycket kan ansvar för häleri i vissa fall

ifrågakomma även om förbrott inte kan styrkas. Det handlar då om

brott som begås t.ex. i näringsverksamhet. För straffansvar är

det under sådana förhållanden tillräckligt att det finns

anledning att anta att den egendom som någon förvärvar eller

mottar frånhänts annan genom brott.

Straffet för häleri är fängelse i högst två år eller om

brottet är grovt fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

Straffansvar för häleriförseelse gäller enligt 7 § om brott

enligt 6 § är att anse som ringa. Vidare kan straffansvar för

häleriförseelse förekomma enligt 7 § andra stycket 1 om någon

förvärvar eller mottar egendom som skäligen kan antas ha

frånhänts annan genom brott om egendomens återställande

härigenom försvåras. I andra och tredje punkten straffbeläggs

gärningar där någon gjort sig skyldig till eller medverkat vid

olika häleribrott och inte insett men haft skälig anledning att

anta att brott förelåg eller förövades. Straffet är böter eller

fängelse i högst sex månader.

Bestämmelsen om häleriförseelse i 7 § andra stycket 1 kan

tillämpas om en person tar befattning med misstänkt brottsgods

även om förbrottet inte kan styrkas (se prop. 1990/91:127 s.

48 f).

I den nu aktuella propositionen läggs ett förslag om skärpning

av straffskalan för grovt häleri fram. Maximistraffet föreslås

bli fängelse sex år, dvs. detsamma som för grov stöld. Utskottet

tillstyrker förslaget.

I motion L903 begärs, som ett sätt att komma till rätta med

egendomsbrottsligheten, att kravet på styrkt förbrott vid häleri

skall övervägas.

I det nu aktuella ärendet uttrycker justitieministern

tveksamhet till om häleribestämmelsen bör ändras så att den

omfattar annat än sådant som frånhänts annan genom brott. En

sådan ändring skulle, anför hon, få svårbedömda konsekvenser.

Utskottet delar den bedömningen och vill i sammanhanget erinra

om att frågan om att avskaffa kravet på styrkt förbrott för

häleri övervägdes också i 1991 års ärende. Även då avvisades den

lösningen och i stället valdes den angivna utvidgningen av

kriminaliseringen av häleriförseelse. I 1991 års proposition

anfördes att det skulle föra alltför långt att tillämpa en lika

sträng straffskala för den generella befattningen med misstänkt

brottsgods som den som tillämpas vid fall av yrkesmässig eller

organiserad befattning med brottsgods enligt 6 § andra stycket.

Utskottet godtog alltså i det ärendet ett synsätt som innebär

att den yrkesmässiga befattningen med misstänkt brottsgods anses

som häleri medan sådan befattning i övrigt bedöms som

häleriförseelse. Utskottet finner inte anledning att ompröva

detta ställningstagande med anledning av motion L903, och

utskottet avstyrker bifall till den.

Om någon olovligen brukar någon annans sak och därigenom

vållar skada eller olägenhet skall han enligt 10 kap. 7 § BrB

första stycket dömas för olovligt brukande till böter eller

fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt skall straffet

enligt tredje stycket bestämmas till fängelse i högst två år.

I propositionen föreslås att maximistraffet för normalbrott

höjs till fängelse ett år medan straffskalan för grovt brott

föreslås omfatta fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Syftet med förslaget vad avser normalbrottet är enligt vad som

framförs i propositionen i första hand att öka möjligheterna att

effektivt bekämpa tillgrepp av fortskaffningsmedel.

Förslaget bygger som ovan redovisats på en gemensam skrivelse

från riksåklagaren och rikspolischefen där olika alternativa

lagtekniska lösningar diskuteras.

Här bör anmärkas att utskottet år 1991 i sitt av riksdagen

godkända betänkande (1990/91:JuU32, rskr. 323) uttalade oro över

det ökande antalet tillgrepp av fortskaffningsmedel och ansåg

att regeringen snarast borde förelägga riksdagen förslag till

erforderlig lagstiftning.

Det noteras i propositionen att ansvar för häleri vid olovligt

tillgrepp av fortskaffningsmedel inte kommer i fråga då det i

rättspraxis (se NJA 1 1990 s. 9) slagits fast att detta brott

inte kan utgöra förbrott till häleri. Ansvar för själva

tillgreppet är också ofta uteslutet, närmast på grund av

bevissvårigheter. Samtidigt framstår, som anförs i

propositionen, olovligt brukande av motorfordon i vissa fall som

ur straffvärdesynpunkt nära ett tillgrepp av

fortskaffningsmedel. Regeringsförslaget bör, enligt

justitieministern, medföra att olovligt brukande i sådana fall

bedöms något strängare än vad som i dag är fallet och närmare

ansluter till den påföljds- och straffmätningspraxis som gäller

vid tillgrepp av fortskaffningsmedel.

Genom förslaget i propositionen tillgodoses utskottets i 1991

års ärende framställda önskemål. Utskottet delar de synpunkter

som förs fram i propositionen på den lagtekniska lösningen i

denna del. Även i övrigt delar utskottet de bedömningar som görs

i propositionen om olovligt brukande. Utskottet tillstyrker

bifall till regeringsförslaget.

Vissa vapenfrågor

Vapenlagen

Regleringen i vapenlagen (1973:1176) innebär att i princip

allt innehav av skjutvapen och ammunition utan särskilt

tillstånd är förbjudet.

I 37 § vapenlagen regleras påföljden för olaga vapeninnehav

samt för olovlig överlåtelse och upplåtelse av skjutvapen.

Sålunda stadgas i 37 § första stycket att den som uppsåtligen

innehar skjutvapen utan att vara berättigad till det eller som

uppsåtligen överlåter eller upplåter skjutvapen till den som

inte är berättigad att inneha vapnet döms till fängelse i högst

två år. I andra stycket stadgas att om gärningen har begåtts av

oaktsamhet eller om brottet är ringa skall dömas till böter

eller fängelse i högst sex månader.

Ytterligare straffbestämmelser som gäller brott mot andra

delar av vapenlagen finns i 38 och 38 a §§.

En genomgripande översyn av vapenlagen företogs av 1987 års

vapenutredning, som år 1989 lade fram sitt slutbetänkande (SOU

1989:44) Översyn av vapenlagstiftningen. Utredningen låg till

grund för en proposition som behandlades i riksdagen under våren

1991 (prop. 1990/91:130, JuU33, rskr. 300). I ärendet beslutades

om ändringar i vapenlagen i syfte att motverka användningen av

vapen i brottsliga sammanhang. Ändringarna innebar bl.a. skärpta

bestämmelser för förvaring och transport av vapen och ammunition

samt utvidgade möjligheter för polisen att återkalla

vapentillstånd och att omhänderta vapen.

I det nu aktuella ärendet föreslås, som ett sätt att minska

förekomsten av illegala vapen liksom viss våldsbrottslighet, att

brottet olaga vapeninnehav enligt 37 § vapenlagen delas in i tre

grader genom att en särskild skala för brott som är grovt

införs. För den ringa graden föreslås straffskalan bli

oförändrat böter eller fängelse i högst sex månader, för

normalgraden fängelse i högst ett år och för det grova brottet

fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Detta innebär

att straffmaximum för brottet höjs från två till fyra års

fängelse.

Utskottet tillstyrker regeringsförslaget i denna del.

Här kan också nämnas att regeringen i februari i år beslutat

om direktiv för en översyn av vapenlagstiftningen (dir. 1993:12)

Enligt direktiven skall en särskild utredare undersöka vilka

ändringar i vapenlagstiftningen som erfordras för att uppfylla

de krav som ställs vid ett medlemskap i EG samt utarbeta förslag

till sådana ändringar. Utredaren skall vidare göra en språklig

och systematisk översyn av vapenlagen. Utredaren skall också

bl.a. ta del av vad som anfördes i ett antal motioner som

behandlades av utskottet under hösten 1992 (se 1992/93:JuU4 s. 6

f) samt överväga om någon eller några av de frågor som väckts

genom motionerna bör föranleda ändringar i vapenlagstiftningen.

Som en utgångspunkt för arbetet gäller att nuvarande grad av

kontroll över förvärv, innehav och bruk av vapen och ammunition

är rimlig och bör behållas.

I sammanhanget bör nämnas det arbete som Rikspolisstyrelsen

gör för att komma till rätta med de illegala vapnen. Under

hösten 1992 har Rikspolisstyrelsen startat ett projekt för att

utreda den illegala vapenmarknaden. Syftet med projektet är att

utifrån en kartläggning av denna marknad ge konkreta förslag på

metoder och strategier för att minimera antalet illegala vapen.

Därvid skall särskilt de polisiära metodfrågorna lyftas fram.

Projektet skall vara slutfört den 30 november 1993.

I motion Ju846 begärs en utvärdering av vapenlagstiftningen.

Utskottet finner mot bakgrund av den nu gjorda redovisningen

att det för närvarande inte är erforderligt med någon

ytterligare utredning. Utskottet avstyrker bifall till motion

Ju846 i här behandlad del.

Förslaget till lag om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav

I propositionen (s. 53 f) föreslås att en särskild lag -- lag

om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav -- införs. Förslaget går

ut på att illegala skjutvapen och illegal ammunition straffritt

skall kunna lämnas till polisen under tiden juli--september

1993. Inlämnandet skall kunna ske anonymt, och inlämnade vapen

skall förstöras om de inte behövs för t.ex. musealt eller

liknande ändamål.

I motion Ju13 föreslås att inlämningstiden utsträcks till

utgången av år 1993 och i motionerna Ju612 och Ju613 anförs att

det bör vara möjligt för den som lämnar in ett vapen att söka

tillstånd att inneha det.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat frågor

om tillfällig ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav (se

1989/90:JuU29 s. 32 och 1990/91:JuU33 s. 31). Frågan har då haft

den mer lättillgängliga men måhända inte helt korrekta

beteckningen vapenamnesti. Vid behandlingen av frågan år 1991

avvisade utskottet tanken på en sådan amnesti. Mot bakgrund av

den ökande vapentillgången i samhället och de allt fler grova

brott som begås med vapen anser utskottet att varje tillfälle

bör tas att försöka begränsa antalet vapen. Utskottet är därför

berett att nu ompröva sitt tidigare ställningstagande. Utskottet

kan alltså i princip ställa sig bakom regeringsförslaget.

1987 års Vapenutredning föreslog i sitt slutbetänkande (SOU

1989:44) Översyn av vapenlagstiftningen en lag om vapenamnesti

som i huvudsak överensstämmer med den nu föreslagna lagen.

Vapenutredningen föreslog en tolvmånadersperiod som

inlämningstid. Vid remissbehandlingen av betänkandet framfördes

från olika håll att den föreslagna inlämningstiden var för lång.

Justitieministern anser att en kortare inlämningstid än den

Vapenutredningen föreslog är att föredra.

Utskottet delar bedömningen i propositionen. Det sagda innebär

att utskottet avstyrker bifall till motion Ju13 i denna del och

tillstyrker regeringsförslaget.

Den föreslagna lagen utgör såvitt utskottet kan bedöma inget

hinder för den som så önskar att i samband med inlämnandet av

ett skjutvapen ge sig till känna och ansöka om tillstånd att

inneha vapnet i enlighet med bestämmelserna i vapenlagen. Någon

särskild bestämmelse härom behövs enligt utskottets mening inte,

och utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju612 och Ju613 i

nu behandlad del.

Utskottet utgår från att den i propositionen aviserade

informationskampanjen genomförs, bl.a. med information i såväl

dagspressen som fackpressen.

Paintballvapen

I tre motioner, Ju631, Ju636 och Ju642, tas upp frågor om

lagregleringen av s.k. paintballvapen, en typ av kolsyredrivna

vapen som laddas med färgampuller och används vid stridsliknande

lekar.

Paintballvapen förekommer i olika modeller och utföranden.

Beroende på färgampullens s.k. anslagsenergi är en del av dem

tillståndspliktiga medan andra är tillståndsfria. Vapenlagen

innehåller inga särskilda bestämmelser om paintballvapen eller

ammunitionen till dem.

Enligt direktiven till den ovan nämnda utredningen (dir.

1993:12) om vapenlagstiftningen skall utredaren bl.a. studera

förekomsten och användningen av paintballvapen samt göra en

bedömning av vapnens farlighet och riskerna för missbruk. På

grundval av denna bedömning skall utredaren lämna förslag till

en reglering, av vilken det klart skall framgå huruvida

tillstånd för innehav av vapen för paintballskytte och därmed

jämförlig verksamhet bör meddelas samt hur ammunitionen till

paintballvapen skall bedömas.

Den utredning som regeringen beslutat om bör inte föregripas.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju631, Ju636 och

Ju642.

Knivförbud

Lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra

farliga föremål, den s.k. knivförbudslagen, innehåller förbud

att på allmän plats eller inom skolområde inneha knivar och

vissa andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid

brott mot liv eller hälsa. Det är enligt lagen också förbjudet

att överlåta vissa föremål såsom knogjärn och stiletter till den

som är under 21 år eller att saluhålla sådana föremål. Den som

bryter mot lagen kan dömas till böter eller fängelse i högst sex

månader.

I motion Ju645 föreslås att straffmaximum för brott mot

knivförbudslagen höjs till ett år.

Knivförbudslagen ändrades i vissa avseenden i ett ärende våren

1990, varvid utskottet förordade att en utvärdering skulle ske

av lagen (prop. 1989/90:129, JuU35 s. 13, rskr. 287). Riksdagen

följde utskottet.

Utskottet har inhämtat att den begärda utvärderingen nu sker i

Justitiedepartementet och att redovisning kommer att ske under

våren. Denna redovisning bör enligt utskottets uppfattning

avvaktas. Motion Ju645 avstyrks.

Vapen vid demonstrationer

I motion Ju833 anförs att reglerna om demonstrationstillstånd

bör ses över så att det av dessa klart framgår att deltagare i

demonstrationer inte får vara beväpnade.

I vapenlagen finns bestämmelser om bl.a. rätten att inneha

skjutvapen och hur sådana vapen skall hanteras. Regleringen

innebär som ovan framgått att endast den som har särskilt

tillstånd har rätt att inneha skjutvapen. För knivar m.m. finns

en särskild reglering enligt vilken innehav på allmän plats av

sådana föremål är förbjuden. Någon särskild bestämmelse

härutöver av det slag som efterfrågas i motion Ju833 behövs inte

och utskottet avstyrker därför bifall till den.

Övriga brottsbalksfrågor

Under detta avsnitt tar utskottet upp ett antal

motionsyrkanden med anknytning till brottsbalken som inte direkt

tar sikte på eller berör förslagen i propositionen.

Översyn av straffskalorna m.m.

I motion Ju835 anförs att straffskalorna för våldsbrott,

särskilt grova sådana, måste skärpas. I motion Ju842 krävs en

översyn av straffsatserna i BrB, särskilt de för våldsbrott.

Som redan inledningsvis framgått i detta betänkande är det i

detta ärende aktuella regeringsförslaget ett resultat av en

omfattande översyn av straffskalorna.

Härutöver kan nämnas att det inom Justitiedepartementet för

närvarande pågår en undersökning av straffmätningspraxis vid

vissa grövre våldsbrott i syfte bl.a. att utreda om det finns

behov av skärpta påföljder. En redovisning av undersökningen

väntas bli klar i augusti i år.

Justitieministern anser som ovan framgått att det finns

anledning att se något allvarligare på våldsbrott och andra

brott som innebär en kränkning av den personliga integriteten än

vad som hittills varit fallet. I allmänhet lägger de nuvarande

straffskalorna inte heller något hinder i vägen för en sådan

anpassning av påföljderna efter ändrade värderingar och

samhällsförhållanden. Justitieministern anför vidare att såväl

vissa statistiska uppgifter som ett antal prejudikat från Högsta

domstolen talar för att straffnivåerna för de aktuella typerna

av brott är på väg att höjas även utan att lagstiftningen har

förändrats. I avvaktan på undersökningen av domstolarnas

straffmätningspraxis anser justitieministern att det inte finns

underlag för några generella straffskalejusteringar på detta

område.

Även utskottet anser att Justitiedepartementets undersökning

bör avvaktas och avstyrker bifall till motionerna Ju835 och

Ju842 i här behandlad del.

I motion Ju842 kritiseras domstolarna för att inte utnyttja

hela straffskalan när de bestämmer påföljd.

Fängelsestraffkommittén konstaterade att straffmätningen hos

domstolarna i stor utsträckning bestäms av de minimistraff som

gäller för brotten och anförde att det inte finns skäl att på

något mer påtagligt sätt ändra på denna praxis (SOU 1986:14 s.

164 f).

Dåvarande justitieministern ställde sig i ett

lagstiftningsärende år 1988 om straffmätning och påföljdsval

bakom denna straffmätningspraxis och konstaterade att de nya

straffmätningsregler hon då föreslog inte var avsedda att

medföra någon påtaglig förändring härvidlag. Hon framhöll att

den övre delen av straffskalan normalt inte är avsedd för mer

ordinär brottslighet utan för mer exceptionella fall som i

praktiken sällan inträffar (prop. 1987/88:120 s. 78, JuU45,

rskr. 404).

Utskottet vill för sin del härutöver anmärka att en grundtanke

bakom utformningen av straffskalorna i brottsbalken är att de

skall vara tillräckliga för en adekvat reaktion från samhällets

sida även på de grövsta tänkbara fallen av olika brott. En följd

härav blir att domstolarna vid påföljdsbestämningen i det stora

flertalet fall kan förväntas utnyttja i första hand den nedre

delen av straffskalan. Motion Ju842 avstyrks i nu behandlad del.

Grovt rån m.m.

I motion Ju602 förespråkas att livstidsstraff skall vara

normalpåföljd vid rån där automatvapen eller andra avancerade

vapen används. I motion Ju612 anförs att rån och andra

allvarliga brott där vapen används alltid bör bedömas som grova.

Påföljden för rån är enligt 8 kap. 5 § BrB fängelse i lägst

ett och högst sex år. Är brottet att anse som grovt döms enligt

6 § för grovt rån till fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1972:323 slagit fast

att rån mot penninginrättning med skarpladdat skjutvapen i regel

bör bedömas som grovt rån.

En arbetsgrupp inom Brottsförebyggande rådet redovisar i

rapporten (BRÅ-PM 1992:3) Våld i butik, post och bank att såväl

vapenstölder som insmuggling av vapen ökade under åren 1972 till

1990. Av rapporten framgår att det under denna tid stals

sammanlagt 17 000 skjutvapen i Sverige och att 12 000 av dessa

enligt polisens beräkningar fortfarande är på drift.

I anledning av ett regeringsuppdrag i april 1992 har

Rikspolisstyrelsen i januari i år presenterat en rapport,

Åtgärdsprogram mot rån i butiker och penninginrättningar (RPS

Rapport 1993:2). Rikspolisstyrelsen lämnar i rapporten ett

flertal förslag till åtgärder som bl.a. rör olika frågor om

skydd och säkerhet i vissa rånutsatta inrättningar samt polisens

utbildning och arbetsmetoder. Rikspolisstyrelsen föreslår vidare

att 8 kap. 6 § BrB tillförs ett rekvisit så att rån med vapen

eller vapenliknande föremål skall anses som grovt brott. Ärendet

bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

Utskottet kan konstatera att livstids fängelse stadgas för ett

fåtal mycket allvarliga brott såsom mord, grov mordbrand, grov

allmänfarlig ödeläggelse, grovt spioneri och folkmord. Utskottet

anser inte att rån, även om det genomförs med avancerade vapen,

i straffrättsligt hänseende fullt ut kan jämföras med dessa

brott. I övrigt anser utskottet att den pågående beredningen i

Justitiedepartementet av Rikspolisstyrelsens rapport bör

avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju602 och

Ju612 såvitt nu är i fråga.

Övrigt

I övrigt har utskottet ingenting att anföra i anledning av

propositionen och motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande inriktningen på regeringsförslaget

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju15 yrkande 1,

2. beträffande ofredande

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju13 delvis antar

det i proposition 1992/93:141 framlagda förslaget till lag om

ändring i brottsbalken såvitt avser 4 kap. 7 §,

3. beträffande grovt ofredande

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju620 yrkande 2,

res. 1 (nyd)

4. beträffande sexuellt ofredande

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju15 yrkande 2

antar det i moment 2 nämnda lagförslaget såvitt avser 6 kap. 7

§,

5. beträffande maximistraffet för barnpornografibrott

att riksdagen med bifall till regeringens förslag i denna del

och med anledning av motion 1992/93:Ju608 yrkande 4 godkänner

vad utskottet anfört,

6. beträffande minimistraffet för barnpornografibrott

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med

avslag på motionerna 1992/93:Ju15 yrkande 4 delvis och

1992/93:Ju16 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört,

men. (v) - delvis

7. beträffande försvarlig gärning

att riksdagen med bifall till regeringens förslag i denna del

och med avslag på motionerna 1992/93:Ju15 yrkande 4 delvis och

1992/93:Ju16 yrkande 3 godkänner vad utskottet anfört,

men. (v) - delvis

8. beträffande bestämmelsen om barnpornografibrott

att riksdagen antar det i moment 2 nämnda lagförslaget såvitt

avser 16 kap. 10 a §,

men. (v) - delvis

9. beträffande medverkan vid barnpornografibrott

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju648 yrkande 2,

10. beträffande kriminalisering av innehav av

barnpornografi

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju14, 1992/93:Ju15

yrkande 5, 1992/93:Ju16 yrkande 4 och 1992/93:Ju648 yrkande 3,

men. (v) - delvis

11. beträffande placeringen i brottsbalken av bestämmelsen

om barnpornografibrott

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju648 yrkande 4,

12. beträffande spridning av barnpornografi och olaga

våldsskildringar m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju16 yrkande 5,

1992/93:Ju609 och 1992/93:A811 yrkandena 32 och 33,

13. beträffande vissa pornografiska våldsskildringar

att riksdagen avslår motion Ju826 yrkande 4,

res. 2 (nyd)

14. beträffande sambandet mellan våldspornografi och

våldsbrott

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju809 yrkande 4,

15. beträffande sexuellt umgänge mellan lärare och elever

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju604,

16. beträffande straffskalorna vid sexualbrott mot barn

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju16 yrkande 2 och

1992/93:Ju648 yrkande 1,

17. beträffande sexuellt umgänge med barn

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

18. beträffande egenmäktighet med barn

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju15 yrkande 3

antar det i moment 2 nämnda lagförslaget såvitt avser 7 kap. 4

§,

19. beträffande straffansvar för vårdnadshavare

att riksdagen avslår motion 1991/92:L423 yrkande 2,

20. beträffande häleri och olovligt brukande

att riksdagen antar de i moment 2 nämnda lagförslagen såvitt

avser 9 kap. 6 § och 10 kap. 7 §,

21. beträffande översyn av kravet på styrkt förbrott

att riksdagen avslår motion 1992/93:L903 yrkande 2,

22. beträffande förslaget till lag om ändring i brottsbalken

i övrigt

att riksdagen antar det i moment 2 nämnda lagförslaget i den

mån det inte omfattas av utskottets hemställan i det föregående,

23. beträffande olaga vapeninnehav

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget

till lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),

24. beträffande utvärdering av vapenlagstiftningen

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju846 yrkande 6,

25. beträffande lag om ansvarsfrihet vid olaga

vapeninnehav

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju13 delvis, antar

det i propositionen framlagda förslaget till lag om

ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav,

26. beträffande vapentillstånd i vissa fall

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju612 yrkande 2 och

1992/93:Ju613,

27. beträffande paintballvapen

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju631, 1992/93:Ju636

och 1992/93:Ju642,

28. beträffande knivförbud

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju645,

res. 3 (nyd)

29. beträffande vapen vid demonstrationer

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju833 yrkande 3,

30. beträffande översyn av straffskalorna

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju835 yrkande 1 och

1992/93:Ju842 yrkande 4,

31. beträffande domstolarnas användning av straffskalorna

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju842 yrkande 3,

res. 4 (nyd)

32. beträffande grovt rån m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju602 och

1992/93:Ju612 yrkande 1.

Stockholm den 11 mars 1993

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Jerry Martinger (m),

Göthe Knutson (m),

Birthe Sörestedt (s),

Nils Nordh (s),

Birgit Henriksson (m),

Göran Magnusson (s),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Sigrid Bolkéus (s),

Siw Persson (fp),

Anders Svärd (c),

Kjell Eldensjö (kds) och

Alf Eriksson (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Grovt ofredande (mom. 3)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "Utskottet anser inte" och slutar med "motion Ju620" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser däremot, inte minst för att göra klart hur

strängt samhället ser på framför allt vissa allvarliga

ofredanden som begås av politiska eller rasistiska motiv, att

det -- som Domareförbundet anförde i sitt remissyttrande över

Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande -- finns skäl att

införa en särskild straffskala för ofredande som är att bedöma

som grovt brott. Det får ankomma på regeringen att återkomma

till riksdagen med ett förslag. Vad utskottet har anfört med

anledning av motion Ju620 i denna del bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse.

3. beträffande grovt ofredande

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju620 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Vissa pornografiska våldsskildringar (mom. 13)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser:

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som

börjar med "Vad som nu" och slutar med "här behandlad del" bort

ha följande lydelse:

När det särskilt gäller vissa former av pornografiska

skildringar såsom s.k. fistfucking och liknande anser utskottet

att de skildrar våld och tvång mot kvinnor och en kränkning av

dem på ett sätt som är oacceptabelt. Det kan starkt ifrågasättas

om den nuvarande lagstiftningen ger tillräckliga möjligheter att

förhindra spridning av sådana skildringar. Det pågående

beredningsarbetet bör därför enligt utskottets mening inriktas

bl.a. på att tillämpningsområdet för bestämmelsen i 16 kap.

10b§ BrB om olaga pornografisk våldsskildring skall utvidgas

så att det klart framgår att bestämmelsen omfattar även

skildringar av det slag som här har nämnts. Vad som nu har

anförts bör riksdagen med anledning av motion Ju826 i denna del

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande

lydelse:

13. beträffande vissa pornografiska våldsskildringar

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju826 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Knivförbud (mom. 28)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som

börjar med "Utskottet har" och slutar med "Motion Ju645

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet har inhämtat att den begärda utvärderingen nu sker i

Justitiedepartementet och en redovisning kommer att ske under

våren. Enligt utskottets mening bör i det kommande arbetet med

denna fråga en utgångspunkt vara att straffmaximum för brott mot

knivförbudslagen skall vara fängelse i högst ett år. Regeringen

bör återkomma till riksdagen med ett förslag i enlighet härmed.

Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju645 som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 28 bort ha

följande lydelse:

28. beträffande knivförbud

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju645 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Domstolarnas användning av straffskalorna (mom.31)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "behandlad del" bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att lagstiftningen och domstolarnas

straffmätning måste bli tydligare och komma i bättre

överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Detta

innebär att regler måste skapas så att domstolarna inte som i

dag nästan enbart utnyttjar den nedre delen av straffskalan för

olika brott. En översyn med denna inriktning bör enligt

utskottets mening komma till stånd. Det får ankomma på

regeringen att avgöra formerna för översynen. Vad som här har

anförts bör riksdagen med anledning av motion Ju842 i denna del

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 31 bort ha

följande lydelse:

31. beträffande domstolarnas användning av straffskalorna

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:842 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Berith Eriksson (v) anför:

Minimistraffet för barnpornografibrott

Vänsterpartiet anser att den föreslagna höjningen av

straffmaximum för barnpornografibrott är välmotiverad. Brottet

är dock av så allvarlig natur att böter inte bör ingå i

straffskalan för det.

Försvarlig gärning

Enligt Vänsterpartiets uppfattning kan inte gärningar

innebärande barnpornografibrott i något fall anses försvarliga

och därmed vara straffria. Det särskilda stadgandet härom i

bestämmelsen om barnpornografibrott bör därför utgå.

Kriminalisering av innehav av barnpornografi

Samhället måste med kraft bekämpa spridningen av

barnpornografi. För att komma till rätta med detta problem finns

det enligt Vänsterpartiets uppfattning starka skäl som talar för

en kriminalisering även av innehav av barnpornografiskt

material. De överväganden i frågan som nu sker bör utmynna i ett

förslag om en sådan kriminalisering.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

6--8 och 10 borde ha hemställt:

6. beträffande minimistraffet för barnpornografibrott

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju15 yrkande

4 delvis och 1992/93:Ju16 yrkande 1 och med anledning av

regeringens förslag i denna del godkänner vad ovan anförts,

7. beträffande försvarlig gärning

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju15 yrkande

4 delvis och 1992/93:Ju16 yrkande 3 och med anledning av

regeringens förslag i denna del godkänner vad ovan anförts,

8. beträffande bestämmelsen om barnpornografibrott

att riksdagen antar det i moment 2 nämnda lagförslaget såvitt

avser 16 kap. 10 a § med den ändringen att orden "om inte

gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig" samt

"böter eller" utgår.

10. beträffande kriminalisering av innehav av

barnpornografi

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju14,

1992/93:Ju15 yrkande 5, 1992/93:Ju16 yrkande 4 och

1992/93:Ju648 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till

känna vad ovan anförts.

Bilaga

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motioner 1

Utskottet 5

Bakgrund till propositionen 5

Propositionens huvudsakliga innehåll 6

Överväganden 6

Inledning 6

Ofredande 8

Sexualbrott m.m. 9

Egenmäktighet med barn 16

Häleri och olovligt brukande 17

Vissa vapenfrågor 19

Övriga brottsbalksfrågor 22

Övrigt 24

Hemställan 24

Reservationer 27

1. Grovt ofredande (mom. 3) 27

2. Vissa pornografiska våldsskildringar (mom. 13) 27

3. Knivförbud (mom. 28) 28

4. Domstolarnas användning av straffskalorna (mom. 31) 28

Meningsyttring av suppleant 29

Lagförslag30