Bet. 1992/93:JuU19

Justitieutskottets betänkande

1992/93:JUU19

Förnyad behandling av villkorlig frigivning, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1992/93

JuU19

Sammanfattning

I detta ärende behandlar utskottet ett regeringsförslag om

villkorlig frigivning som innebär en återgång till systemet med

två tredjedelsfrigivning. Utskottet tillstyrker

regeringsförslaget med det tillägget att villkorlig frigivning

skall kunna komma i fråga först efter det att minst två månader

avtjänats. Utskottet avstyrker vidare ett antal motioner som

väckts dels med anledning av propositionen, dels under den

allmänna motionstiden i år och förra året. I ärendet föreligger

två reservationer och ett särskilt yttrande (s) samt en

särmening (v).

Ärendet

I betänkandet 1992/93:JuU11 behandlade justitieutskottet

proposition 1992/93:4 om villkorlig frigivning, m.m. Vid

kammarbehandlingen den 10 december 1992 av betänkandet beslutade

riksdagen att återförvisa ärendet till utskottet för ytterligare

beredning.

Utskottet tar i detta betänkande upp hela ärendet till förnyad

behandling.

Propositionen

I proposition 1992/93:4 (Justitiedepartementet) har regeringen

föreslagit riksdagen att anta av Lagrådet granskade förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid

m.m.,

4. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i

anstalt,

5. lag om ändring i passlagen (1978:302),

6. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt

samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

Lagförslagen har fogats till betänkandet, se bilaga 1.

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1992/93:Ju1 av Ingbritt Irhammar och Sven-Olof Petersson (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om villkorlig frigivning.

1992/93:Ju2 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att upphäva systemet med villkorlig

frigivning,

2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att

villkorlig frigivning får komma i fråga först efter det att

minst tre fjärdedelar av strafftiden har avtjänats,

3. att riksdagen beslutar att 26 kap. 6 § brottsbalken ändras

så att villkorlig frigivning inte får ske förrän

verkställigheten pågått minst tre månader,

4. att riksdagen beslutar att villkorlig frigivning av den som

dömts till fängelse i lägst två år endast får komma i fråga om

synnerliga skäl talar för det,

5. att riksdagen beslutar att särbehandling i fråga om

villkorlig frigivning vid dom på fängelse i lägst två år inte

bör gälla för den som dömts för skattebrott och annan liknande

ekonomisk brottslighet som är riktad mot staten.

1992/93:Ju3 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen avslår proposition 1992/93:4.

1992/93:Ju4 av John Andersson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i

brottsbalken,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i

rättegångsbalken,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i

lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i

lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift

att se över straffskalorna enligt vad i motionen anförts om

alternativ till fängelse m.m.

1992/93:Ju5 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:4,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om villkorlig frigivning.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992

1991/92:Ju819 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förverkande av villkorligt fängelsestraff.

1991/92:Ju833 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den villkorliga frigivningen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993

1992/93:Ju633 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen beslutar upphäva reglerna om villkorlig frigivning.

1992/93:Ju841 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den villkorliga frigivningen.

1992/93:Ju846 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den villkorliga frigivningen.

Utskottet

Inledning

Fram till den 1 juli 1983 gällde ett system för den

villkorliga frigivningen från fängelsestraff som i princip

innebar att frigivning var möjlig efter det att två tredjedelar

av straffet avtjänats. Frågan om frigivning skulle prövas i

varje enskilt fall; det var med andra ord fråga om fakultativ

villkorlig frigivning. År 1983 ändrades reglerna om villkorlig

frigivning på så sätt att obligatorisk halvtidsfrigivning

infördes för den stora majoriteten av de intagna som omfattas av

reglerna. Debatten om det straffrättsliga påföljdssystemet har

sedan dess dominerats av frågan om villkorlig frigivning från

fängelsestraff. Flera utredningar har behandlat frågan eller

anslutande frågor.

Fängelsestraffkommittén föreslog i sitt huvudbetänkande (SOU

1986:13--15) Påföljd för brott en övergång till obligatorisk

frigivning efter två tredjedelar av avtjänad strafftid.

Förslaget kombinerades med förslag om sänkta straffskalor i

syfte att motverka att de ändrade reglerna skulle leda till

generellt längre anstaltstider.

I förra årets budgetproposition (1991/92:100 bil. 3 s. 46)

uttalade justitieministern att kommitténs förslag inte var

ägnade att läggas till grund för en långsiktig och varaktig

lösning av den villkorliga frigivningen. Det var hennes avsikt

att föreslå regeringen att tillkalla en utredning som bl.a.

skulle ha till uppgift att ta fram underlag för och lämna

förslag till hur frågan om den villkorliga frigivningen skulle

lösas på sikt. Hon uttalade samtidigt att det var hennes

uppfattning att det inte var möjligt att bibehålla de nuvarande

reglerna i avvaktan på utredningens förslag och beredningen av

dessa. Hon avsåg i stället att redan under våren 1992 lägga fram

förslag som i princip innebär en återgång till den reglering som

gällde innan halvtidsreformen genomfördes år 1983.

Under våren 1992 upprättades inom Justitiedepartementet en

promemoria innehållande förslag till en återgång till den

ordning för villkorlig frigivning som gällde före den 1 juli

1983. En hearing i ärendet hölls i mitten av april månad.

Även Påföljdsutredningen (Ju 1990:02) har behandlat vissa

frågor om verkställighet av fängelsestraff i sitt betänkande

(SOU 1991:45) Påföljdsfrågor. Det gäller bl.a. frågan om

frigivningspermission och övervakning efter villkorlig

frigivning. Betänkandet har remissbehandlats.

Regeringen tillsatte under våren 1992 en utredning för översyn

av vissa frågor som rör påföljdssystemet (dir. 1992:47).

Kommittén, som antagit namnet Straffsystemkommittén, skall

enligt sina direktiv lägga fram förslag till vad som i ett

längre perspektiv bör gälla för frigivning från fängelsestraff.

Kommittén skall därvid pröva om systemet med villkorlig

frigivning skall behållas och hur detta i så fall bör vara

utformat. I denna del skall kommitténs arbete vara avslutat

senast den 1 oktober 1993.

Den ovannämnda promemorian och vad som framkom under hearingen

jämte delar av det ovan nämnda utredningsarbetet ligger till

grund för den nu aktuella propositionen.

Under ärendets beredning har utskottet hållit en utfrågning om

anstaltsbeläggningen m.m. med företrädare för kriminalvården.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den obligatoriska

halvtidsfrigivningen skall avskaffas. Huvudregeln om tidpunkten

för villkorlig frigivning föreslås bli att minst två tredjedelar

av strafftiden skall ha avtjänats. Villkorlig frigivning

föreslås bli fakultativ, och prövning av frigivningen skall

kunna göras i varje enskilt fall. Vid prövningen av om den

villkorliga frigivningen bör senareläggas skall särskilt beaktas

om förutsättningarna för den intagnes anpassning i samhället

framstår som speciellt ogynnsamma med hänsyn till

frigivningsförhållandena, hans uppförande under

anstaltsvistelsen eller andra särskilda omständigheter.

Alla som döms till tidsbestämt fängelse i minst en månad

föreslås kunna friges villkorligt. Undantag görs för fängelse

som utgör förvandlingsstraff för böter och för fängelse som har

ådömts tillsammans med skyddstillsyn.

För långtidsdömda föreslås särskilda regler. Har någon dömts

till fängelse i två år eller mer för särskilt allvarlig

brottslighet, får han inte friges förrän två tredjedelar av

tiden avtjänats, om det finns en påtaglig risk att han kommer

att återfalla i sådan brottslighet. I övriga fall med utdömda

straff på två år eller mer kan frigivning få ske tidigare, dock

inte förrän halva tiden har avtjänats. För fängelsestraff på

mellan ett och två år föreslås en särskild reglering så att

tröskeleffekter undviks.

Prövning av frågan om villkorlig frigivning skall göras av

Kriminalvårdsnämnden. För den som avtjänar fängelsestraff på

kortare tid än två år fordras dock att Kriminalvårdsstyrelsen

eller annan, som styrelsen bestämmer, särskilt påkallar att

nämnden skall pröva frågan.

Möjlighet till frigivningspermission öppnas för alla som

avtjänar fängelse från och med den dag då villkorlig frigivning

tidigast kan komma i fråga.

Övervakning efter villkorlig frigivning skall kunna ske av dem

som friges från straff på minst två månader.

Överföring av verkställighet till annat land av brottmålsdom

föreslås kunna prövas av regeringen om särskilda skäl föranleder

det.

De lagändringar som berör villkorlig frigivning föreslås träda

i kraft den 1 juli 1993 och övriga den 1 januari 1993.

Villkorlig frigivning

Historik

Villkorlig frigivning infördes i svensk rätt år 1906 (prop.

1906:49, LU 33, rskr. 71). Från början begränsades tillämpningen

till sådana fall där två tredjedelar av verkställighetstiden och

minst två år hade avtjänats. Den aktuella bestämmelsen var

fakultativ. En mängd faktorer, bl.a. sannolikheten av att den

dömde på fri fot skulle förhålla sig väl samt dennes tidigare

vandel och uppförande under fängelsetiden, inverkade på frågan

om villkorlig frigivning.

År 1918 utsträcktes möjligheten till villkorlig frigivning

avsevärt genom att den minsta strafftid som måste ha avtjänats

sänktes till ett år (prop. 1918:375, LU 74, rskr. 390).

År 1943 antogs en ny lag om villkorlig frigivning (prop.

1943:252, 1LU 49, rskr. 352). I lagen skildes mellan

obligatorisk och fakultativ villkorlig frigivning. Obligatorisk

frigivning skulle för den som undergick tidsbestämt

frihetsstraff på minst sex månader ske efter fem sjättedelar av

strafftiden. Kvotdelen för fakultativ villkorlig frigivning

skulle fortfarande vara två tredjedelar. Den minsta strafftid

som den dömde skulle ha avtjänat sänktes dock från ett år till

åtta månader. Förutsättningen för fakultativ frigivning var att

den skulle kunna antas främja den dömdes anpassning i samhället.

Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skulle särskilt

beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och

sinnesinriktning vid den tid då frigivning ifrågasattes, hans

beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt de

förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter

frigivningen.

År 1961 sänktes den minsta tid som den dömde skulle ha

avtjänat för att få fakultativ villkorlig frigivning till fyra

månader (prop. 1961:125, 1LU 32, rskr. 230).

Reglerna om villkorlig frigivning i 1943 års lag överfördes i

allt väsentligt till brottsbalken (BrB).

Kort tid efter BrB:s ikraftträdande år 1965 ändrades reglerna

om villkorlig frigivning (prop. 1965:159, 1LU 37, rskr. 378).

Obligatorisk villkorlig frigivning avskaffades. Den fakultativa

villkorliga frigivningen ändrades på det sättet att möjlighet

öppnades till villkorlig frigivning efter halva tiden. Som

förutsättning för halvtidsfrigivning uppställdes att särskilda

skäl skulle föreligga. Den tidigare gällande förutsättningen för

villkorlig frigivning att den skulle kunna antas främja den

dömdes anpassning i samhället slopades.

År 1974 gjordes en ändring i fråga om de omständigheter som

skall särskilt beaktas vid prövningen av fråga om villkorlig

frigivning (prop. 1974:20, JuU2, rskr. 99). Sådana

omständigheter blev efter ändringen verkningarna av fortsatt

frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans

anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka

han skulle komma att försättas efter frigivningen. Ändringen

innebar alltså bl.a. att den dömdes uppförande under

anstaltstiden inte längre nämns bland de omständigheter som

skall beaktas särskilt vid prövningen.

I samband med att påföljden ungdomsfängelse avskaffades med

verkan fr.o.m. år 1980 genomfördes också vissa ändringar av

institutet villkorlig frigivning. Bl.a. sänktes den tid som den

dömde minst skulle ha avtjänat för att få villkorlig frigivning

från fyra till tre månader (prop. 1978/79:212, JuU38, rskr.

408).

Vidare gjordes i samband med att interneringspåföljden

avskaffades år 1981 viss ändring när det gäller

förutsättningarna för att bevilja villkorlig frigivning.

Ändringen innebar att vid prövning av fråga om villkorlig

frigivning av den som avtjänar fängelsestraff för särskilt

allvarlig brottslighet, som har riktat sig mot eller medfört

fara för liv eller hälsa, större vikt än annars skulle tillmätas

frågan om det fanns påtaglig risk för att den dömde efter

frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av samma slag

(prop. 1980/81:76, JuU25, rskr. 211).

År 1982 sänktes den minsta tid som den dömde måste ha avtjänat

för att få villkorlig frigivning från tre till två månader

(prop. 1981/82:153, JuU51, rskr. 279).

De nuvarande bestämmelserna om villkorlig frigivning infördes

genom den s.k. halvtidsreformen år 1983 (prop. 1982/83:85,

JuU26, rskr. 241). Den ordning som gällde dessförinnan kan

sammanfattningsvis beskrivas på följande sätt. Den som undergick

fängelse på viss tid fick friges villkorligt när två tredjedelar

eller, om särskilda skäl förelåg, halva tiden avtjänats.

Verkställigheten måste dock alltid ha pågått minst två månader

innan villkorlig frigivning fick ske. Om flera fängelsestraff

verkställdes samtidigt, bildade den sammanlagda fängelsetiden

utgångspunkt för tidsberäkningen. Vid prövning av fråga om

villkorlig frigivning skulle särskilt beaktas verkningarna av

fortsatt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för

hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i

vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.

Avtjänade den dömde fängelsestraff för särskilt allvarlig

brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller

hälsa skulle frågan om det fanns påtaglig risk för att han efter

frigivningen skulle fortsätta med brottslighet av samma slag ges

större vikt vid prövningen än annars. Fråga om villkorlig

frigivning prövades av övervakningsnämnd om strafftiden inte

översteg ett år och i annat fall av Kriminalvårdsnämnden.

Den praxis som utbildades beträffande tidpunkter för

villkorlig frigivning är återgiven i Fängelsestraffkommitténs

delbetänkande (SOU 1981:92) Villkorlig frigivning (s. 73 f).

Kort kan den sammanfattas enligt följande. De som dömdes till

fängelse i kortare tid än ett år frigavs i allmänhet inte förrän

två tredjedelar av straffet avtjänats. För dem som dömdes till

långa straff medgavs däremot i allmänhet halvtidsfrigivning. Som

långa straff räknades i dessa sammanhang tider på två år och sex

månader eller mera. För det unga klientelet -- till vilket

räknades dem som ännu inte fyllt 23 år vid tiden för brottets

begående -- ansåg Kriminalvårdsnämnden en strafftid på ett år

och sex månader eller mera som en lång tid. Samma principer

tillämpades för det äldsta klientelet. Någon fast åldersgräns

för detta fanns inte. Principen tillämpades ibland redan från

50-årsåldern. För att förebygga orättvisa tröskeleffekter togs

särskild hänsyn till dem som dömts till fängelsestraff under den

gräns som normalt tillämpades för halvtidsfrigivning. Det

faktiska frihetsberövandet jämfördes därvid med den tid en

intagen med strafftid på två år och sex månader resp. ett år och

sex månader skulle avtjäna om han frigavs på halvtidsdagen.

Undantag från den praxis som nu har redovisats gällde för dem

som dömts för särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot

eller medfört fara för liv eller hälsa och för vilka det

bedömdes finnas en påtaglig risk för återfall i brottslighet av

samma slag.

Gällande ordning

Huvudregeln om villkorlig frigivning är enligt 26 kap. 6 § BrB

att den som avtjänar ett tidsbestämt fängelsestraff skall friges

villkorligt när halva tiden har avtjänats. Den villkorliga

frigivningen är i huvudsak obligatorisk. Från fängelsestraff på

två månader eller kortare tid får villkorlig frigivning inte

ske. För längre straff gäller att minst två månader måste ha

avtjänats. Undantag från huvudregeln om villkorlig frigivning

gäller enligt den nämnda bestämmelsen dels för fängelsestraff

som ådömts i samband med dom på skyddstillsyn och för

förvandlingsstraff på böter, dels under vissa omständigheter för

det fall att den dömde själv vill avtjäna längre tid av

straffet.

Den som har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt

allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara

för liv eller hälsa får, enligt 26 kap. 7 § BrB, inte friges

villkorligt förrän två tredjedelar av strafftiden har avtjänats

om det bedöms föreligga en påtaglig risk för att han efter

frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av samma slag. Ett

beslut om villkorlig frigivning från straff på två år eller mer

fattas av Kriminalvårdsnämnden. Vid prövning av frågan om

villkorlig frigivning skall ske senare än vid tvåtredjedelstid

skall, förutom återfallsrisken, beaktas verkningarna av fortsatt

frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans

anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka

han skulle komma att försättas efter frigivningen. I praktiken

brukar frigivning ske på tvåtredjedelsdagen.

Förslaget

Allmänna utgångspunkter

Regeringsförslaget innebär att den obligatoriska

halvtidsfrigivningen avskaffas genom en huvudsaklig återgång

till de regler som gällde före den 1 juli 1983. Den nuvarande

rätten till villkorlig frigivning ersätts med en möjlighet till

frigivning som i princip förutsätter en prövning i det enskilda

fallet. Systemet med villkorlig frigivning efter viss del av den

utmätta strafftiden behålls således tills vidare.

I motion Ju2 och Ju633 begärs att ordningen med villkorlig

frigivning skall avskaffas och att hela straffet skall avtjänas.

Som framgått ovan skall Straffsystemkommittén enligt sina

direktiv lägga fram förslag till vad som i ett längre perspektiv

bör gälla för frigivning från fängelsestraff. Kommittén skall

därvid pröva om systemet med villkorlig frigivning skall

behållas och hur detta i så fall bör vara utformat.

Utskottet vill i denna del framhålla vad som anförs i

propositionen (s. 20), nämligen att ordningen med villkorlig

frigivning från fängelsestraff är en central del i det

straffrättsliga reaktionssystemet och att den har ett nära

samband med påföljdssystemets utformning i övrigt. En mer

långsiktig och varaktig lösning kräver överväganden som inte

endast tar sikte på den villkorliga frigivningen som sådan. Den

villkorliga frigivningen måste ses i sitt samband med

reaktionssystemet i övrigt. Härvid är det bl.a. viktigt att

försäkra sig om att rättsväsendets resurser används på ett

kriminalpolitiskt så ändamålsenligt och effektivt sätt som

möjligt och att eventuella nya resurser verkligen satsas på de

områden där de har störst möjlighet att göra nytta. Utskottet är

inte berett att i nuvarande beredningsläge ta ställning till

frågan om den villkorliga frigivningen på sikt skall behållas

eller inte. I denna del bör Straffsystemkommitténs arbete och

beredningen av det avvaktas. Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till nu berörda yrkanden i motionerna Ju2 och Ju633.

I motionerna Ju3, Ju4, Ju5, Ju841 och Ju846 begärs avslag på

propositionen såvitt gäller förslagen om den villkorliga

frigivningen. I motion Ju5 kritiseras ordningen med att nu

införa ett provisorium i avvaktan på en mera genomarbetad

lösning, och det begärs uttryckligen att Straffsystemkommitténs

förslag i frågan och beredningen av det bör avvaktas innan en

ändring av den gällande ordningen genomförs.

Som justitieministern anför i propositionen har

halvtidsreformen efter sitt genomförande utsatts för en

omfattande och berättigad kritik, och det finns nu en bred

politisk enighet om att systemet i princip bör avskaffas.

Kritiken har bl.a. gått ut på att den stora skillnaden mellan

utmätt straff och faktisk anstaltstid som gäller vid

halvtidsfrigivning kan framstå som obegriplig för allmänheten

och därmed rubba förtroendet för rättsväsendet (jfr Lagrådets

yttrande i prop. 1982/83:85 s. 143 f).

Mot den här angivna bakgrunden kan det, enligt utskottets

uppfattning, inte anses försvarligt att låta nuvarande system

fortsätta att gälla i avvaktan på Straffsystemkommitténs förslag

och beredningen av detta, utan det är klart angeläget att

snarast möjligt avskaffa den obligatoriska halvtidsfrigivningen.

Med hänsyn till att beredningsunderlag för närvarande saknas för

en mer förutsättningslös prövning av vad som bör gälla på längre

sikt är den åtgärd som i det korta perspektivet är möjlig enligt

utskottets mening en återgång till i huvudsak den ordning som

gällde före halvtidsreformen år 1983. Utskottet vill särskilt

peka på att den ordningen tillämpades under en relativt lång

period utan att tillnärmelsevis utsättas för den kritik som

riktats mot halvtidsfrigivningen. En återgång till den ordningen

tillgodoser också i betydande utsträckning den strävan efter en

större enhetlighet inom de nordiska länderna som låg bakom

lagstiftningen dessförinnan. Erfarenheterna av det gamla

systemet talar för att det bör finnas goda förutsättningar för

att det nu föreslagna likartade systemet skall fungera

tillfredsställande även under tiden fram till dess att en helt

genomarbetad lösning av hur den villkorliga frigivningen bör

vara utformad kan träda i kraft. Utskottet ställer sig således i

princip bakom förslaget i propositionen och avstyrker bifall

till yrkandena i motionerna Ju3, Ju4, Ju5, Ju841 och Ju846 om

avslag på densamma.

Till enskilda frågor i regeringsförslaget återkommer utskottet

i det följande.

I motionerna Ju5, Ju833 och Ju846 krävs på sikt ett system med

obligatorisk villkorlig frigivning, och motionärerna förespråkar

en ökad användning dels av andra påföljder än fängelse, t.ex.

samhällstjänst och kontraktsvård, dels av frigivningspermission.

När det gäller motionsspörsmålen om huruvida den villkorliga

frigivningen på sikt skall vara obligatorisk eller fakultativ

anser utskottet, i likhet med justitieministern, att den inte

bör styras genom helt obligatoriska regler. Det bör finnas en

möjlighet att beakta individuella förutsättningar vid prövningen

av om villkorlig frigivning skall beviljas. Även med ett system

med fakultativa regler finns det emellertid anledning att

överväga om den villkorliga frigivningen bör medges tämligen

regelmässigt eller om särskilda skäl skall krävas. Mer påtagliga

förändringar av möjliga tidpunkter och villkor för villkorlig

frigivning förutsätter i sin tur att en lång rad andra frågor

tas upp till en mer förutsättningslös prövning. En sådan

prövning av institutet villkorlig frigivning skall göras av

Straffsystemkommittén, som enligt sina direktiv bl.a. skall

pröva om villkorlig frigivning skall ha olika obligatoriska

inslag.

Såvitt gäller önskemålen om ökad användning av icke

frihetsberövande påföjder m.m. vill utskottet erinra om att

Straffsystemkommittén också skall se över frågan om ett framtida

system med villkorlig frigivning skall kombineras med t.ex.

frigivningspermission, och enligt direktiven skall kommittén

också se över hur olika alternativ till fängelse såsom

kontraktsvård och samhällstjänst lämpligen kan utformas och

inordnas i påföljdssystemet. Enligt direktiven bör inriktningen

här vara att öka utrymmet för alternativ till fängelse genom att

öppna möjligheter till andra icke frihetsberövande påföljder än

de som nu finns och att ytterligare utveckla redan tillgängliga

påföljder.

Utskottet anser att Straffsystemkommitténs arbete inte heller

i denna del bör föregripas. I sammanhanget vill utskottet erinra

om att riksdagen under förra riksmötet antog lagförslag om en

utvidgning till hela landet av påföljdsformen samhällstjänst

(1991/92:JuU24). Utskottet avstyrker bifall till nu aktuella

delar av motionerna Ju5, Ju833 och Ju846.

Tidpunkten för villkorlig frigivning

Enligt regeringsförslaget skall huvudregeln vara att alla som

har dömts till ett tidsbestämt fängelsestraff i minst en månad

skall kunna friges villkorligt tidigast efter två tredjedelar av

strafftiden. Villkorlig frigivning skall dock inte heller i

fortsättningen kunna ske från förvandlingsstraff för böter eller

från fängelse som ådömts i samband med dom på skyddstillsyn. För

att eliminera tröskeleffekter föreslås en särskild regel för dem

som avtjänar fängelsedomar på mellan ett och två års strafftid.

Dessa skall avtjäna minst åtta månader samt en tredjedel av den

resterande strafftiden som överstiger ett år.

Villkorlig frigivning från fängelsestraff på lägst två år

föreslås även i fortsättningen kunna ske efter avtjänandet av

halva strafftiden. Undantag skall dock, liksom för närvarande,

gälla vid särskilt allvarlig brottslighet i de fall då det finns

en påtaglig risk för återfall. Denna särreglering omfattar

enligt gällande rätt endast brottslighet som riktat sig mot

eller medfört fara för liv eller hälsa. I propositionen föreslås

att särregleringen utökas med brott som ingått som ett led i en

yrkesmässig eller organiserad brottslighet. I dessa fall får

villkorlig frigivning inte meddelas förrän två tredjedelar av

den i domen bestämda strafftiden har avtjänats, om det

föreligger en påtaglig risk att den dömde efter frigivningen

återfaller i brottslighet av sådant allvarligt slag.

Den villkorliga frigivningen skall kunna senareläggas efter

den tidigaste tidpunkten för villkorlig frigivning. Vid den

bedömningen skall särskilt beaktas om förutsättningarna för den

intagnes anpassning i samhället framstår som speciellt

ogynnsamma med hänsyn till frigivningsförhållandena, hans

uppförande under anstaltsvistelsen eller andra särskilda

omständigheter. Kriminalvårdsnämnden skall alltid pröva frågan

om villkorlig frigivning beträffande dem som dömts till fängelse

i minst två år. I övriga fall skall nämnden pröva frågan om

detta påkallas av kriminalvården.

I motion Ju2 hemställs om en ordning som innebär att

fakultativ villkorlig frigivning blir aktuell först efter det

att tre fjärdedelar av straffet, dock minst tre månader, har

avtjänats. I motionen framförs också åsikten att de som dömts

till fängelse lägst två år skall kunna erhålla villkorlig

frigivning endast om synnerliga skäl föreligger. Den regeln

skall dock inte gälla för intagna som gjort sig skyldiga till

ekonomisk brottslighet eller annan brottslighet som riktat sig

mot staten; dessa skall kunna villkorligt friges efter

trefjärdedels tid.

I motion Ju1 riktas kritik mot att halvtidsfrigivning kan

komma i fråga för långtidsdömda. Denna ordning bör, enligt

motionärerna, på sikt utmönstras ur lagstiftningen då systemet

ger felaktiga signaler.

Som redan framgått delar utskottet justitieministerns

uppfattning om att en återgång till i princip den gamla

ordningen nu bör genomföras med en huvudregel som innebär att

minst två tredjedelar av det utdömda straffet skall avtjänas

innan villkorlig frigivning kan komma i fråga. Utskottet godtar

också den föreslagna särskilda beräkningsgrunden för villkorlig

frigivning från fängelsestraff på mellan ett och två år. Denna

ordning gör att olämpliga tröskeleffekter undviks i förhållande

till att de som döms till fängelse lägst två år tills vidare

skall kunna erhålla halvtidsfrigivning, en ordning som utskottet

inte har någon erinran mot i nuläget. Häri ligger att utskottet

inte kan ställa sig bakom kravet i motion Ju2 om att villkorlig

frigivning skall kunna ske tidigast efter avtjänandet av tre

fjärdedelar av strafftiden. Här vill utskottet dock anmärka att

det nu förordade systemet ger möjlighet till senareläggning av

den villkorliga frigivningen efter den tidpunkt då den enligt

förslaget tidigast kan komma i fråga. Utskottet avstyrker bifall

till motion Ju2 i nu behandlad del och tillstyrker bifall till

propositionen i motsvarande del.

I motion Ju2 aktualiseras frågan om att en viss minimitid av

ett fängelsestraff måste avtjänas innan villkorlig frigivning

kan komma i fråga. I motionen föreslås att denna tid skall vara

tre månader. Här vill utskottet anföra följande.

Som framgått i det föregående har en förutsättning för

villkorlig frigivning, alltsedan sådan frigivning infördes,

varit att en viss minsta tid av straffet måste avtjänas innan

villkorlig frigivning kan komma i fråga. Den tiden är sedan år

1982 två månader, tvåmånadersregeln. Regeln förändrades inte

i samband med att halvtidsfrigivningen infördes år 1983. Den har

kritiserats främst med avseende på de tröskeleffekter som den

medfört. Utdömda straff på två resp. fyra månader medför

nämligen samma tid i anstalt. Justitieministern anser att

kritiken är befogad. Hon anför i propositionen att

tröskeleffekten visserligen minskar genom en övergång till

tvåtredjedelsfrigivning men att det inte är tillräckligt. Det

bör, anser hon, vara så att skillnader i strafftid -- som hänger

samman med hur allvarligt domstolen bedömt brottsligheten -- så

långt som är rimligt också återspeglas när det gäller den

faktiska anstaltstiden. Hon drar slutsatsen att villkorlig

frigivning bör kunna medges från alla utom de allra kortaste

fängelsestraffen.

Utskottet har för sin del, som framgår av utskottets tidigare

ställningstagande i denna fråga (se 1992/93:JuU11 s. 11),

förståelse för här redovisade tankegångar i propositionen. Som

utskottet nu ser det måste dock även vissa andra överväganden

göras. Utskottet tänker bl.a. på effekten av att villkorlig

frigivning skulle komma att medges från de korta fängelsestraff

som av främst allmänpreventiva skäl döms ut för t.ex. grovt

rattfylleri och misshandel. Likaså måste hänsyn tas till

effekterna på den allmänna brottsnivån av att ett stort antal

dömda, i många fall med betydande återfallsrisk, blir frigivna

tidigare än vad som för närvarande är fallet. Utskottet utgår

från att Straffsystemkommittén, som har i uppdrag att ta

ställning till om den dömde bör avtjäna en viss minsta tid innan

villkorlig frigivning får ske, i det sammanhanget kommer att

behandla här aktualiserade frågor.

Utskottet anser för sin del att Straffsystemkommitténs

överväganden i denna del bör avvaktas innan ställning tas till

om tvåmånadersregeln bör avskaffas eller ej. I avvaktan på

kommitténs överväganden bör någon förändring av

tvåmånadersregeln inte göras. Utskottet anser således att den

nuvarande regeln att villkorlig frigivning inte kan komma i

fråga förrän minst två månader av straffet har avtjänats tills

vidare bör behållas.

Utskottets nu gjorda ställningstaganden med anledning av

propositionen och motion Ju2 medför att vissa ändringar bör

göras i de av regeringen framlagda förslagen till ändring i BrB

och i lagen om beräkning av strafftid m.m. (se bilagorna 2 och

3).

Som framgått ovan anser utskottet i likhet med

justitieministern att de som dömts till fängelse lägst två år

tills vidare skall ges möjlighet till villkorlig frigivning

efter halva strafftiden. Även med den nya ordningen bör dock,

som föreslås i propositionen, undantag gälla vid vissa typer av

särskilt allvarlig brottslighet i de fall då det finns en

påtaglig risk för återfall. Utskottet kan här ställa sig bakom

förslaget i propositionen om att utöka den grupp av brott som

omfattas av särregleringen, och utskottet vill påpeka att den

föreslagna ordningen i detta avseende innebär en betydande

skärpning i förhållande till gällande ordning genom att

särregleringen kommer att gälla även brott som ingått som ett

led i en yrkesmässig eller organiserad brottslighet. Här vill

utskottet anmärka att förslaget i motsats till vad som nu gäller

innebär att den som dömts för ett våldsbrott inte kommer att

kunna friges innan två tredjedelar har avtjänats, även om det

inte finns någon påtaglig risk för återfall i sådan brottslighet

men väl i en grövre organiserad egendomsbrottslighet. Av det

anförda framgår att utskottet inte kan ställa sig bakom yrkandet

i motion Ju2 av innebörd att villkorlig frigivning för

långtidsdömda skall kunna ske endast om synnerliga skäl

föreligger.

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju2 i här behandlad del

och tillstyrker bifall till propositionen i motsvarande del.

I motion Ju1 framförs, som nyss framgått, uppfattningen att

möjligheten till halvtidsfrigivning för långtidsdömda på sikt

bör utmönstras ur lagstiftningen. Utskottet instämmer i att det

kan ifrågasättas om halvtidsfrigivning i sådana fall är en

lämplig ordning. Utskottet utgår från att Straffsystemkommittén

överväger denna fråga. Kommitténs arbete bör inte föregripas,

och utskottet avstyrker bifall till motionen.

Vissa resursfrågor

Utskottets ställningstaganden i det föregående aktualiserar

också vissa spörsmål om resurser till kriminalvården.

Enligt beräkningar som gjorts i Justitiedepartementet skulle

antalet intagna per dag vid ett genomförande av propositionens

förslag öka med omkring 300 (prop. s. 35). Enligt vad som anförs

i propositionen kommer platstillskottet i huvudsak att ske genom

om- och tillbyggnader av befintliga anstalter. Kostnaden

beräknas av Justitiedepartementet i januari 1993 till omkring

120 miljoner kronor. Behållandet av tvåmånadersregeln kommer

enligt uppgift från Justitiedepartementet att medföra behov av

plats för ytterligare 210 intagna per dag till en årlig kostnad

av omkring 95 miljoner kronor. Sammantaget kommer således den

dagliga beläggningen att öka med omkring 510 intagna. Den årliga

kostnaden härför kan beräknas till 215 miljoner kronor.

Här bör nämnas att regeringen i november förra året fattade

beslut om nybyggnad av 192 slutna platser i sex paviljonger

invid befintliga anstalter. Totalt har planerats en utökning med

275 slutna och 50 öppna platser. De slutna platserna kommer att

tas i bruk successivt med början under budgetåret 1994/95 medan

de öppna platserna finns tillgängliga när de nya reglerna träder

i kraft.

Vad som nu sagts måste ses också i belysning av den redan höga

anstaltsbeläggningen. Kriminalvårdsstyrelsen har sålunda i en

skrivelse till regeringen den 25 januari 1993 angett

beläggningsgraden under senare delen av år 1992 vid resp.

mättillfälle den 1 september till 93%, den 1 oktober till 100

%, den 1 november till 97 % och den 1 december till 96 %. Den 1

januari sjönk, enligt vad utskottet inhämtat, beläggningsnivån

till 86 %. Minskningen synes vara att hänföra till normala

säsongsvariationer. Kriminalvårdsstyrelsen har beslutat att

under våren 1993 ta i bruk 207 tillfälliga platser; likväl

räknar den med en beläggning den 1 mars 1993 som överstiger 95

%.

Det finns flera faktorer som kan förklara utvecklingen. Bl.a.

har Brottsförebyggande rådet i en rapport, Fängelsedomar

1975--1992 (BRÅ-rapport 1992:5), konstaterat att domstolarna

under de tre första kvartalen 1992 avvikit från tidigare mönster

vad avser fängelsestrafftidernas längd. Ökningen av den totalt

utdömda fängelsestrafftiden för år 1992 uppskattas till 14 %.

Vidare har Kriminalvårdsstyrelsen noterat att andelen (och

antalet) intagna som efter beslut av Kriminalvårdsnämnden

avtjänar två tredjedelar av strafftiden har ökat under de

senaste budgetåren.

Utskottet har tidigare vid ett stort antal tillfällen, senast

förra våren (1991/92:Ju22 s. 9), uttalat att beläggningsnivån

bör ligga omkring 85% för att möjliggöra differentiering av

olika intagna samtidigt med ett gott resursutnyttjande. Mot den

bakgrunden ser utskottet med oro på den höga

anstaltsbeläggningen. Utskottet vill här konstatera att det

ingår i Straffsystemkommitténs uppdrag att vidareutveckla

användningen av olika alternativ till fängelsestraff. Vidare har

Väg- och sjöfyllerikommittén i sitt betänkande (SOU 1992:131 s.

103 f) kommit med förslag om enklare och billigare lösningar för

anstaltsvården som skulle kunna tillämpas för vissa grupper av

korttidsdömda. Åtgärder av den här angivna karaktären skulle

minska belastningen på anstaltsorganisationen och öka utrymmet

för differentiering, något som utskottet finner i hög grad

angeläget.

Även om det alltså förekommer ett långsiktigt arbete som

syftar till en normal beläggningsnivå måste det emellertid till

också kortsiktiga åtgärder. De i detta ärende förordade

förändringarna av villkorlig frigivning leder till ett

successivt ökande resursbehov. Regeringen bör därför få i

uppdrag att under våren återkomma i kompletteringspropositionen

med förslag till budgetreglering. Samtidigt bör en långsiktig

konsekvensanalys presenteras för riksdagen. Vad utskottet nu

anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Övriga motionsspörsmål

Under detta avsnitt tar utskottet upp några motionsyrkanden

som inte direkt tar sikte på förslagen i propositionen.

I motion Ju819 hemställs att möjligheterna att förverka

villkorligt medgiven frihet utökas.

För den som friges villkorligt gäller enligt 26 kap. 10 § BrB

en prövotid på ett år eller, om han undergår fängelse på två år

eller mera, en prövotid på lägst ett och högst tre år. Vid

återfall i brott kan den villkorligt medgivna friheten

förverkas. Bestämmelser härom finns i 34 kap. BrB.

Bestämmelserna innebär att den som återfaller i brott under

prövotiden kan få den villkorligt medgivna friheten helt eller

delvis förverkad. Vid bedömande av om förverkande bör beslutas

skall beaktas om den tidigare och den nya brottsligheten är

likartade, om brottsligheten i båda fallen är allvarlig samt om

den nya brottsligheten är svårare eller lindrigare än den

tidigare. Vidare skall beaktas den tid som förflutit mellan

brotten.

Regleringen fick sin nuvarande utformning genom de nya

bestämmelserna om straffmätning och påföljdsval som antogs av

riksdagen år 1988 (prop. 1987/88:120, JuU45, rskr. 404).

Straffsystemkommittén skall enligt sina direktiv bl.a.

behandla regleringen av återfall i brottslighet och i det

sammanhanget se över reglerna om förverkande av villkorligt

medgiven frihet. Detta arbete bör inte föregripas. Motion Ju819

avstyrks i nu behandlad del.

I motion Ju4 hemställs om en översyn av straffskalorna för

att anpassa dem bättre till gärningars straffvärde i dagens

samhälle.

BrB:s regelsystem har tämligen nyligen varit föremål för en

genomgripande översyn av Fängelsestraffkommittén, som avgett

bl.a. betänkandena (SOU 1986:13--15) Påföljd för brott. Här har

straffskalorna både i BrB och inom vissa delar av

specialstraffrätten setts över. Riksdagen behandlar för

närvarande ett regeringsförslag vilket som utgångspunkt har

Fängelsestraffkommitténs slutbetänkande (prop. 1992/93:141,

JuU16). Härutöver kan nämnas att Straffsystemkommittén enligt

sina direktiv är oförhindrad att föreslå förändringar när det

gäller straffskalorna.

Enligt utskottets uppfattning saknas det anledning för

riksdagen att nu uttala sig för ytterligare en

straffskaleöversyn. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju4 i

nu behandlad del.

Ikraftträdande m.m.

I propositionen föreslås några språkliga justeringar i

rättegångsbalken som avstyrks i motion Ju4. Utskottet finner för

sin del inte anledning till erinran mot förslaget och

tillstyrker, med avslag på motion Ju4 i den delen, bifall till

det.

De i propositionen föreslagna övergångsbestämmelserna avseende

den nya regleringen i BrB innebär i enlighet med allmänna

straffrättsliga principer att övergångsvis det för den dömde

mest förmånliga systemet för villkorlig frigivning kommer att

tillämpas. Mot bakgrund av utskottets förslag om behållande av

tvåmånadersregeln kan övergångsbestämmelserna ges den enklare

utformning som framgår av bilaga 2 utan att den nyssnämnda

principen frångås.

Vissa av regeringsförslagen föreslås träda i kraft den 1

januari 1993, en tidpunkt som har passerats. Ikraftträdandet för

samtliga lagförslag bör bestämmas till den 1 juli 1993.

I övrigt föranleder propositionen och motionerna inget

uttalande från utskottets sida.

Hemställan

1. beträffande avskaffande av villkorlig frigivning

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju2 yrkande 1 och

1992/93:Ju633,

2. beträffande avslag på propositionen såvitt avser

villkorlig frigivning

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju3, 1992/93:Ju4

yrkandena 1, 3 och 4, 1992/93:Ju5 yrkande 1, 1992/93:Ju841

yrkande 3 och 1992/93:Ju846 yrkande 11 delvis,

res. 1 (s)

men. (v) delvis

3. beträffande obligatorisk villkorlig frigivning på sikt

m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju833 yrkande 12,

1992/93:Ju5 yrkande 2 och 1992/93:Ju846 yrkande 11 delvis,

res. 2 (s)

4. beträffande tidpunkten för villkorlig frigivning

att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på

motion 1992/93:Ju2 yrkande 2 godkänner vid utskottet anfört,

5. beträffande minimitid för villkorlig frigivning

att riksdagen med anledning av propositionen och motion

1992/93:Ju2 yrkande 3 godkänner vad utskottet anfört,

6. beträffande vissa lagbestämmelser om villkorlig

frigivning

att riksdagen antar de genom propositionen framlagda förslagen

till lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 26 kap. 6, 9 och

11 §§ samt 20 § förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202)

om beräkning av strafftid m.m. med den ändringen att lagrummen

ges i bilagorna 2 och 3 som utskottets förslag betecknade

lydelse,

7. beträffande särreglering för långtidsdömda

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju2 yrkandena 4 och

5 antar det i moment 4 nämnda lagförslaget såvitt avser 26 kap.

6 a §,

8. beträffande villkorlig frigivning på sikt för

långtidsdömda

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju1,

9. beträffande resurser till kriminalvården m.m.

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

10. beträffande förverkande av villkorligt medgiven frihet

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju819 yrkande 8,

11. beträffande översyn av straffskalorna

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju4 yrkande 5,

men. (v) delvis

12. beträffande förslaget till lag om ändring i brottsbalken

i övrigt

att riksdagen antar det i moment 4 nämnda lagförslaget i den

mån det inte omfattas av utskottets hemställan i det föregående

med den ändringen att övergångsbestämmelserna ges i bilaga 2 som

utskottets förslag betecknade lydelse:

13. beträffande beräkning av strafftid m.m.

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget

till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid

m.m. i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan i det

föregående,

14. beträffande förslaget till lag om ändring i

rättegångsbalken

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju4 yrkande 2 antar

det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i

rättegångsbalken, dock med den ändringen att ikraftträdandet

bestäms till den 1 juli 1993,

15. beträffande överförande av verkställighet utomlands

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget

till ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete

rörande verkställighet av brottmålsdom, dock med den ändringen

att ikraftträdandet bestäms till den 1 juli 1993,

16. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till

a) lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i

anstalt,

b) lag om ändring i passlagen (1978:302).

Stockholm den 11 mars 1993

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Jerry Martinger (m),

Göthe Knutson (m),

Birthe Sörestedt (s),

Nils Nordh (s),

Birgit Henriksson (m),

Göran Magnusson (s),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Sigrid Bolkéus (s),

Siw Persson (fp),

Anders Svärd (c),

Kjell Eldensjö (kds) och

Alf Eriksson (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Avslag på propositionen såvitt avser villkorlig frigivning

(mom. 2)

Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus

och Alf Eriksson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Mot den" och på s. 9 slutar med "på densamma" bort ha

följande lydelse:

Som nyss framgått råder enighet om att halvtidsfrigivningen

bör avskaffas. Frågan är då i vilken ordning och vid vilken

tidpunkt detta bör ske.

Straffsystemkommittén arbetar som ovan redovisats med frågan

hur systemet med villkorlig frigivning skall vara utformat på

sikt. I denna del skall kommitténs arbete vara avslutat redan

den 1 oktober 1993. Utskottet anser i likhet med vad som

framförs i motion Ju5 att det i rådande beredningsläge finns

anledning att ifrågasätta om det är lämpligt att, som föreslås i

propositionen, nu ändra reglerna och införa ett provisorium som

skulle gälla endast till dess att Straffsystemkommitténs

genomgripande översyn och beredningen därav har genomförts.

Utskottet känner stor tveksamhet inför en sådan lösning från

såväl rättspolitiska som samhällsekonomiska synpunkter.

Svårigheter kan förutses vid tillämpningen innan praxis av det

nu aktuella förslaget har hunnit stabiliseras. Med hänsyn till

att det på kort tid skall genomföras ytterligare ändringar i

systemet finns också en risk för att viss rättsosäkerhet kan

uppstå. Härtill kommer de svårigheter som kan bli en följd av

att flera olika regelsystem i övergångsskedena skall tillämpas

samtidigt. I detta sammanhang vill utskottet i likhet med vad

som framförs i motion Ju5 understryka att strafflagstiftning

inte passar för tillfälliga ad hoc-lösningar. Det kan vidare

starkt ifrågasättas om det i dagens ansträngda ekonomiska läge

är rimligt att satsa ökade resurser på att förlänga tiden i

anstalt. En övergång till frigivning vid två tredjedelstid borde

sålunda enligt utskottets mening förenas med åtgärder för att

åstadkomma en ökad användning av andra påföljder än fängelse.

Till denna fråga återkommer utskottet i det följande.

Utskottet har också andra synpunkter på regeringsförslaget.

Regeringen förordar en ordning med fakultativ villkorlig

frigivning där frigivningen görs beroende av den dömdes

uppförande under anstaltstiden eller andra omständigheter

hänförliga till den dömdes situation, t.ex. risken för återfall.

Fängelsestraffkommittén förordade, som framgått ovan, en

obligatorisk villkorlig frigivning där frigivningen i princip

sker automatiskt vid en viss tidpunkt. Utskottet delar för sin

del Fängelsestraffkommitténs uppfattning. Kritiken mot en

fakultativ ordning har nämligen fog för sig. Utskottet vill här

särskilt peka på att det finns risk för godtycke vid

tillämpningen av en fakultativ ordning. Det finns dessutom stor

risk för att reglerna främjar social orättvisa. En intagen med

en i övrigt välordnad social situation skulle premieras med

kortare verkställighetstid. Härtill kommer bl.a. också risken

för dubbelbestraffning vid misskötsamhet under anstaltstiden;

regeringsförslaget öppnar nämligen i sådana situationer för att

bestraffning i disciplinär ordning förenas med senareläggning av

den villkorliga frigivningen. Ett fakultativt system kan också

allvarligt försämra klimatet i fängelserna, och det blir också

krångligare och dyrare att administrera. Till sist vill

utskottet i detta sammanhang också peka på svårigheten att göra

tillförlitliga prognoser avseende återfallsbenägenheten.

Sammanfattningsvis innebär regeringsförslaget enligt utskottets

mening en återgång till en ordning som präglas av möjligheter

till godtycke och social orättvisa. Detta kan utskottet inte

tillstyrka.

Utskottet är sålunda starkt kritiskt mot regeringsförslaget,

och utskottet är, i linje med vad som framförs i motionerna Ju3,

Ju4, Ju5, Ju841 och Ju846, inte berett att tillstyrka förslagen

i propositionen om en ändring av reglerna om villkorlig

frigivning.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju3,

1992/93:Ju4 yrkandena 1, 3 och 4 samt 1992/93:Ju5 yrkande 1,

1992/93:Ju841 yrkande 3 och 1992/93:Ju846 yrkande 11 delvis

avslår propositionen utom såvitt avser förslaget till lag om

ändring i rättegångsbalken och förslaget till lag om ändring i

lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande

verkställighet av brottmålsdom.

2. Obligatorisk villkorlig frigivning m.m. på sikt m.m.

(mom.3)

Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus

och Alf Eriksson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "och Ju846" bort ha

följande lydelse:

Frågan om den villkorliga frigivningens framtida utformning

bör, enligt utskottets mening, ses i ett större sammanhang.

Arbete härmed pågår inom Straffsystemkommittén. Utskottet anser

att kommitténs arbete, i linje med vad som framförs i motion

Ju5, bör präglas av ambitionen att också framgent försöka minska

användningen av de för den enskilde nedbrytande och för

samhället kostsamma frihetsstraffen. Arbetet bör också vara

inriktat på att den framtida villkorliga frigivningen skall vara

obligatorisk. Ett införande av ett nytt system med obligatorisk

villkorlig frigivning måste således kombineras med en ökad

användning av alternativa påföljder som t.ex. samhällstjänst och

kontraktsvård. Frågan om någon form av frigivningspermission bör

också prövas. Det får ankomma på regeringen att genom

tilläggsdirektiv till Straffsystemkommittén ge utredningsarbetet

en ny inriktning med det innehåll som utskottet nu skisserat.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju833 och Ju5

uttalat om den framtida villkorliga frigivningen bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande obligatorisk villkorlig frigivning m.m. på

sikt

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Ju833

yrkande 12, 1992/93:Ju5 yrkande 2 och 1992/93:Ju846 yrkande 11

delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Särskilt yttrande

Minimitid för villkorlig frigivning (mom. 5)

Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus

och Alf Eriksson (alla s) anför:

Vi vill i denna del hänvisa till vår ovan i reservationerna 1

och 2 angivna inställning till frågan om villkorlig frigivning.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Berith Eriksson (v) anför:

Enligt min mening bör användningen av fängelsestraff begränsas

så mycket som möjligt, och en satsning bör göras på öppna

strafformer. Det finns alltså ingen anledning att i princip

godta regeringsförslaget som syftar till ökade

verkställighetstider.

Också starka sakliga skäl talar mot regeringsförslaget.

Sålunda finns det ingenting som tyder på att längre

verkställighetstider skulle i ett längre perspektiv minska

brottsligheten i samhället. Vidare är anstalterna redan i dag

överfulla -- en nära hundraprocentig beläggning förhindrar den

för vården nödvändiga differentieringen. Självklart finns det

inte heller plats för de intagna som på grund av

regeringsförslaget skulle få förlängda verkställighetstider.

Här måste alltså till en omfattande nybyggnad, och driften av de

nya platserna kommer att kosta betydande summor varje år. De

resurser som krävs för att införa tvåtredjedelsfrigivning skulle

bättre kunna användas t.ex. för en utbyggnad av alternativa

påföljder som samhällstjänst eller för att förbättra vården av

psykiskt störda lagöverträdare.

När det gäller propositionen i den del den avser villkorlig

frigivning anser jag sålunda att riksdagen med bifall till

motion Ju4 och med anledning av motionerna Ju3, Ju5, Ju841 och

Ju846 bör avslå förslaget.

En översyn av straffskalorna har nyligen gjorts; riksdagen

behandlar för närvarande en proposition i ämnet. Enlig min

mening är de där aktuella förslagen inte tillräckligt

långtgående, och en översyn av straffskalorna bör göras.

Straffskalorna bör bättre anpassas till gärningarnas straffvärde

i dagens samhälle. Så borde t.ex. det generella förhållandet

mellan egendomsbrottens och våldsbrottens straffvärde justeras

så att våldsbrott betraktas som allvarligare än egendomsbrott.

Däremot ser jag ingen anledning att generellt öka strafftiderna.

Riksdagen bör med anledning av motion Ju4 som sin mening ge

regeringen till känna vad som nu anförts.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

2 och 11 borde ha hemställt:

2. beträffande avslag på propositionen såvitt avser

villkorlig frigivning

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju4 yrkandena 1,

3 och 4 och med anledning av motionerna 1992/93:Ju3, 1992/93:Ju5

yrkande 1, 1992/93:Ju841 yrkande 3 och 1992/93:Ju846 yrkande 11

avslår propositionen utom såvitt avser förslaget till lag om

ändring i rättegångsbalken och förslaget till lag om ändring i

lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande

verkställighet av brottmålsdom,

11. beträffande översyn av straffskalorna

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju4 yrkande 5 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Bilaga 1

Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till

lag om ändring i brottsbalken

Bilaga 2

Propositionens förslag Utskottets förslag

26 kap.

6 §3

Den som avtjänar Den som avtjänar

fängelse på viss tid, fängelse på viss tid

minst en månad, får får medges villkorlig

medges villkorlig frigivning. frigivning. Villkorlig

Villkorlig frigivning får frigivning får dock inte

dock inte ske från ske från fängelse som

fängelse som har dömts har dömts ut enligt 28 kap.

ut enligt 28 kap. 3 § eller 3 § eller från ett

från ett förvandlingsstraff för

förvandlingsstraff för böter.

böter.

Om strafftiden är högst Om strafftiden är högst

ett år, får villkorlig ett år, får villkorlig

frigivning ske tidigast när frigivning ske tidigast när

två tredjedelar av två tredjedelar av

strafftiden har avtjänats. strafftiden, dock minst två

månader, har avtjänats.

Om strafftiden är längre än ett år men kortare än två år, får

villkorlig frigivning ske tidigast när åtta månader samt en

tredjedel av den tid som överstiger ett år har avtjänats.

Om strafftiden är två år eller mer och annat inte följer av

6 a §, får villkorlig frigivning ske tidigast när halva

strafftiden har avtjänats.

Om den dömde begär det, kan frigivningen uppskjutas till

senare tidpunkt än som följer av andra--fjärde styckena.

9 §6

Beträffande den som har dömts till fängelse i lägst två år

prövar Kriminalvårdsnämnden frågan om villkorlig frigivning från

straffet eller, om annat straff samtidigt verkställs, från den

sammanlagda strafftiden.

Kriminalvårdsstyrelsen Kriminalvårdsstyrelsen

eller annan som styrelsen eller annan som styrelsen

efter regeringens bemyndigande efter regeringens bemyndigande

föreskriver får föreskriver får

påkalla att påkalla att

Kriminalvårdsnämnden Kriminalvårdsnämnden

även i annat fall prövar även i annat fall prövar

frågan om villkorlig frågan om villkorlig

frigivning. Påkallas inte frigivning. Påkallas inte

prövning skall den dömde prövning skall den dömde

friges när han avtjänat friges vid den tidpunkt då

två tredjedelar av tiden villkorlig frigivning enligt 6

eller den kortare tid efter § andra och tredje styckena

vilken villkorlig frigivning tidigast kan ske.

tidigast kan ske.

Beslut om villkorlig frigivning som inte har gått i

verkställighet kan ändras, om den dömde begär att frigivningen

skall uppskjutas eller det annars föranleds av ändrade

förhållanden.

3 Senaste lydelse 1983:240

6 Senaste lydelse 1983:240.

Propositionens förslag Utskottets förslag

11 §7

I anslutning till att I anslutning till att

villkorlig frigivning äger villkorlig frigivning äger

rum eller senare kan beslutas rum eller senare kan beslutas

att den som avtjänar ett att den villkorligt frigivne

fängelsestraff på mer skall stå under

än två månader och övervakning, om det

friges från detta skall bedöms som påkallat.

stå under övervakning, Beslut om övervakning

om det bedöms som meddelas av

påkallat. Beslut om frivårdsmyndighet i

övervakning meddelas av Kriminalvårdsverket. Har

frivårdsmyndighet i övervakning beslutats men

Kriminalvårdsverket. Har bedöms därefter att

övervakning beslutats men övervakning inte längre

bedöms därefter att är påkallad, får

övervakning inte längre övervakningsnämnden

är påkallad, får besluta att övervakningen

övervakningsnämnden skall upphöra.

besluta att övervakningen Övervakningen skall utan

skall upphöra. något särskilt beslut

Övervakningen skall utan upphöra sedan ett år av

något särskilt beslut prövotiden har

upphöra sedan ett år av förflutit, om inte annat

prövotiden har följer av 18 §.

förflutit, om inte annat

följer av 18 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

2. Bestämmelserna i 26 kap. 2. Bestämmelserna i 26 kap.

6--9 §§ i deras äldre 6--9 §§ i deras äldre

lydelse skall fortfarande lydelse skall fortfarande

gälla för den som gälla för den som

före ikraftträdandet före ikraftträdandet

dömts till fängelse dömts till fängelse

på viss tid eller ålagts på viss tid eller ålagts

förvandlingsstraff för förvandlingsstraff för

böter. Detta gäller dock böter.

inte bestämmelsen i 26 kap.

6§ första stycket andra

meningen om minimitiden för

villkorlig frigivning.

Villkorlig frigivning från

fängelsestraff som

uppgår till en månad men

understiger tre månader

skall ske först när

två tredjedelar av

strafftiden har avtjänats.

Villkorlig frigivning får

inte ske från straff som

understiger en månad.

Verkställs gemensamt efter ikraftträdandet fängelse som ådömts

dessförinnan och fängelse som ådömts därefter, skall första

stycket tillämpas på det förra straffet.

3. Om det i en lag eller annan författning hänvisas till en

föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag,

tillämpas i stället den nya föreskriften.

7 Senaste lydelse 1983:240.

Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

Bilaga 3

Propositionens förslag Utskottets förslag

20 §

För den som har börjat För den som har börjat

avtjäna fängelse på avtjäna fängelse på

viss tid skall viss tid skall

Kriminalvårdsstyrelsen Kriminalvårdsstyrelsen

så snart det kan ske så snart det kan ske

fastställa dagen för fastställa dagen för

strafftidens slut. Om strafftidens slut. Om

strafftiden uppgår till en strafftiden överstiger

månad eller mer, skall två månader skall

styrelsen därvid även styrelsen därvid även

fastställa den tidigaste fastställa den tidigaste

tidpunkt då villkorlig tidpunkt då villkorlig

frigivning kan komma i frigivning kan komma i

fråga samt tidpunkten fråga samt tidpunkten

för prövotidens för prövotidens

utgång. Är det fråga utgång. Är det fråga

om ett sådant fall som om ett sådant fall som

avses i 26 kap. 9 § avses i 26 kap. 9 §

första stycket första stycket

brottsbalken, skall i brottsbalken, skall i

stället den eller de dagar stället den eller de dagar

anges, som är av betydelse anges, som är av betydelse

för tillämpningen av för tillämpningen av

bestämmelserna om sådan bestämmelserna om sådan

frigivning, samt den strafftid frigivning, samt den strafftid

som då återstår. som då återstår.

När omständigheterna ger anledning till det, skall ett beslut

enligt första stycket ändras.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Ärendet 1

Propositionen 1

Motioner 2

Motioner väckta med anledning av propositionen 2

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992 2

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993 3

Utskottet 3

Inledning 3

Propositionens huvudsakliga innehåll 4

Villkorlig frigivning 5

Historik 5

Gällande ordning 7

Förslaget 8

Vissa resursfrågor 12

Övriga motionsspörsmål 14

Ikraftträdande m.m. 15

Hemställan 15

Reservationer 17

1. Avslag på propositionen såvitt avser villkorlig frigivning

(mom. 2) 17

2. Obligatorisk villkorlig frigivning m.m. på sikt m.m. (mom.

3) 18

Särskilt yttrande

Minimitid för villkorlig frigivning (mom. 5) 19

Meningsyttring av suppleant 19

Bilaga 1. Propositionens lagförslag 21

Bilaga 2. Utskottets förslag till lagändring 32

Bilaga 3. Utskottets förslag till lagändring 34