Bet. 1992/93:JuU24

Justitieutskottets betänkande

1992/93:JUU24

Anslag till domstolsväsendet

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1992/93

JuU24

ANDRA HUVUDTITELN

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag

dels om anslag till domstolsväsendet för budgetåret 1993/94,

dels om riktlinjer för instansordningen i de allmänna

förvaltningsdomstolarna. Utskottet behandlar i samband därmed

ett antal motioner avseende medelstilldelningen och i övrigt med

anknytning till domstolsväsendet.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag utom såvitt avser

anslaget till Domstolarna m.m. I den delen föreslår utskottet,

med bifall till en motion från (s) och i anledning av motioner

från (nyd), att riksdagen ökar anslaget med 3 000 000 kr.

Utskottet avstyrker bifall till övriga motioner.

Till betänkandet har fogats fem reservationer varav tre från

(s), en från (m, fp, c och kds) och en från (nyd).

Propositionen

I proposition 1992/93:100 bilaga 3 (Justitiedepartementet) har

regeringen föreslagit riksdagen att

till Domstolsverket för budgetåret 1993/94 anvisa ett

ramanslag på 63910000 kr (punkt D 1, s. 94 och 95),

till Domstolarna m.m. för budgetåret 1993/94 anvisa ett

ramanslag på 2445640000 kr (punkt D 2, s. 96--101),

godkänna de riktlinjer för instansordningen i de allmänna

förvaltningsdomstolarna som angetts i propositionen (avsnitt

4.1).

Motioner

1992/93:Ju401 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om separata uppehållsrum för vittnen eller

målsäganden i avvaktan på att målet ropas ut.

1992/93:Ju402 av Sigrid Bolkéus m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en sammanläggning av Ljusdals tingsrätt med

Hudiksvalls tingsrätt.

1992/93:Ju403 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

utbildning i miljöfrågor för jurister.

1992/93:Ju404 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en parlamentarisk utredning för att

fastlägga riktlinjerna för utformningen av det framtida

rättsväsendet.

1992/93:Ju410 av Stina Eliasson och Birgitta Hambraeus (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om de små tingsrätterna.

1992/93:Ju412 av Sonia Karlsson och Berit Löfstedt (s) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Motala och Mjölby tingsrätter inte bör läggas samman med

Linköpings tingsrätt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

förmyndarskapsärenden samt bouppteckningsärenden bör vara kvar

vid tingsrätterna.

1992/93:Ju413 av Per-Richard Molén (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om Sollefteå tingsrätt.

1992/93:Ju414 av Inger Hestvik m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om tingsrätternas organisation.

1992/93:Ju415 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Tierps

tingsrätt bör finnas kvar.

1992/93:Ju417 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tingsrätternas organisation,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om specialdomstolar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Domstolsverket,

5. att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit anvisar

3000000 kr för personalutbildning och chefsutveckling inom

domstolsväsendet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att jourdomstolar inte bör införas,

1992/93:Ju418 av Sven-Olof Petersson (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ett bibehållande av den nuvarande

tingsrättsorganisationen.

1992/93:Ju422 av Bengt Rosén (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

inriktningen av en reform i fråga om den centrala

domstolsadministrationen.

1992/93:Ju424 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bättre resurser till de allmänna

domstolarna för att klara av den ökande arbetsbördan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att de små domstolar som är

kostnadseffektiva bör bibehållas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att höja domarkårens och

domstolarnas anseende hos allmänheten.

1992/93:Ju802 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den personal, poliser, psykologer, jurister,

barnhälsovårdspersonal m.fl. som har att göra med barn i svåra

situationer bör utbildas för den uppgiften.

1992/93:Ju826 av Ian Wachtmeister och Laila Strid-Jansson

(nyd) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar anslå 2 000 000 kr till utbildning

av domare, åklagare och nämndemän i syfte att förbättra

kunskapen om det sexualiserade våldets offer,

1992/93:Ju836 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att inrätta ett system med jourdomstolar

för ungdomar,

1992/93:A472 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om indragning eller sammanslagning av de små

tingsrätterna.

Utskottet

Inledning

Domstolsväsendet har ett budgetsystem med treåriga

budgetramar. Vid förra årets budgetbehandling föreslogs dock,

med hänsyn till de förändringar som förväntades av bl.a.

Domstolsutredningens (Ju 1989:06) arbete, att medelsbehovet för

domstolsväsendet skulle läggas fast för endast den då kommande

tvåårsperioden, dvs. för innevarande budgetår och för budgetåret

1993/94 (1991/92:JuU20, rskr. 201). Domstolsverket har alltså

under hösten 1992 avgivit en förenklad anslagsframställning för

budgetåret 1993/94.

I december 1991 redovisade Domstolsutredningen sitt uppdrag

genom betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet.

Betänkandet innehåller olika förslag om arbetsfördelningen

mellan domstolarna och den offentliga förvaltningen och mellan

de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna.

Utredningen tar också upp frågor om omprövning, överklagande och

instansordning samt vissa processrättsliga frågor. Betänkandet

har remissbehandlats, och förslagen bereds för närvarande i

Justitiedepartementet.

Ursprungligen var tanken att även frågan om domstolsväsendets

organisation skulle utredas av Domstolsutredningen (dir.

1989:56). Genom tilläggsdirektiv (dir. 1991:94) återkallade

emellertid regeringen Domstolsutredningens uppdrag i den delen.

Domstolarnas organisation har i stället utretts inom

Justitiedepartementet, och förslag har redovisats i

departementspromemorian (1992:38) Domstolsväsendet, organisation

och administration i framtiden. Promemorian innefattar även

frågor om specialdomstolarnas och Domstolsverkets framtid.

Promemorian har remissbehandlats.

I departementspromemorian föreslås bl.a. att de minsta

tingsrätterna skall slås samman med andra tingsrätter för att

därmed skapa bärkraftiga enheter för framtiden. Detta skulle

medföra att 24 tingsrätter skulle komma att läggas ned.

Förslaget utsattes för stark kritik vid remissbehandlingen.

Motionsvägen har förts fram ett alternativt förslag till en

framtida tingsrättsorganisation, den s.k. Statskontorsmodellen.

Enligt denna organisationsmodell skulle det vara möjligt att

behålla ett stort antal tingsrätters dömande verksamhet genom

att lägga ansvaret för bl.a. budget- och personalfrågor på den

största tingsrätten i varje län.

Som en inledning till utskottets befattning med frågan om

tingsrättsorganisationen anordnade utskottet i december 1992 en

offentlig utskottsutfrågning. Vid denna utfrågning uttalade

statssekreteraren bl.a. att departementspromemorians förslag om

neddragning av antalet tingsrätter inte föranletts av kritik mot

hur den nuvarande ordningen fungerar utan att avsikten varit att

höja beredskapen inför framtiden. Dokumentation från

utfrågningen bifogas detta betänkande som bilaga.

Utskottet vill här anmärka att olika frågor, som i sin tur kan

komma att aktualisera frågor om tingsrättsorganisationen, för

närvarande bereds i Justitiedepartementet. Domstolsutredningen

har sålunda i sitt betänkande utförligt behandlat frågan om

renodling av domstolarnas verksamhet. Utredningens överväganden

mynnar ut i ett förslag om att sådana arbetsuppgifter som ligger

vid sidan av den egentliga målhanteringen, de s.k.

sidofunktionerna, i stor utsträckning skall föras bort från

tingsrätterna. Det gäller t.ex. verksamheten hos

inskrivningsmyndigheterna och tingsrätternas hantering av

bouppteckningsärenden och förmynderskapsärenden.

Enligt de av statsmakterna år 1969 uppdragna riktlinjerna för

domkretsindelningen (prop. 1969:44, 1LU 1969:38) borde

domkretsarna helst göras så stora att de gav arbetsunderlag för

minst tre domare. Härifrån skulle dock undantag kunna göras.

Första lagutskottet anförde i sitt betänkande sammanfattningsvis

att stor betydelse måste fästas bl.a. vid samhörigheten i

geografiskt och annat hänseende mellan olika orter och bygder,

vid kommunikationer och vid förutsättningarna över huvud taget

för behövlig kontakt mellan domstolen och domkretsens olika

delar. Utskottet betonade också att stor hänsyn borde tas till

synpunkter från lokalt håll rörande bygdens behov från

rättsvårdssynpunkt och i fråga om service. Utskottet ansåg t.ex.

att stor försiktighet måste iakttas med indragning av

tvådomardomstolar om en indragning av domstolen skulle påtagligt

försämra den rättssökande allmänhetens möjligheter till service

eller eljest medföra väsentliga olägenheter för enskilda eller

det allmänna. Sådana skäl kunde enligt första lagutskottets

mening vara så starka att de motiverade behållandet också av en

domkrets som gav underlag för endast en domare.

Utskottet har vid några senare tillfällen gjort uttalanden om

tingsrättsorganisationen (JuU 1973:44, JuU 1974:9, JuU

1978/79:26, JuU 1985/86:28 och JuU 1986/87:25). Utskottet har

därvid ånyo understrukit vikten av domstolarnas lokala

förankring. Utskottet har också betonat vikten av att hänsyn tas

till skäl av sysselsättnings- och regionalpolitisk natur.

Justitieministern har nyligen beslutat att inte lägga fram

något förslag om nerdragning av antalet tingsrätter med

anledning av promemorian.

När utskottet nu på nytt behandlar frågan om

tingsrättsorganisationen kan utskottet konstatera att ovan

angivna utgångspunkter för organisationen alltjämt har bärighet.

Samtidigt måste givetvis organisationen vara utformad på ett

sådant sätt att den bidrar till en hög kvalitet på

rättsskipningen och ett allmänt gott resursutnyttjande inom

domstolsväsendet. Utskottet noterar att den slutsats som kan

dras av nu befintliga uppgifter är att några avgörande

invändningar inte kan riktas mot den nuvarande organisationen.

Utskottet konstaterar att de frågor som tas upp i motionerna

Ju402, Ju410, Ju412, Ju413, Ju414, Ju415, Ju417, Ju418, Ju424

och A472 för närvarande saknar aktualitet. Utskottet avstyrker

bifall till dem.

Domstolsverket

Inledning

Domstolsverket är central förvaltningsmyndighet för de

allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna,

Bostadsdomstolen, arrende- och hyresnämnderna,

Försäkringsöverdomstolen, Rättshjälpsmyndigheten och de allmänna

advokatbyråerna. Domstolsverket har också till uppgift att på

det allmännas vägnar föra talan mot beslut i rättshjälpsfrågor.

Från anslaget till Domstolsverket betalas också kostnaderna för

verksamheten vid Notarienämnden och Tjänsteförslagsnämnden för

domstolsväsendet.

Medelstilldelningen

Regeringen har föreslagit att riksdagen anvisar ett ramanslag

på 63910000 kr till Domstolsverket.

Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag om

medelsanvisning.

Domstolsverkets framtid

Domstolsverket fick i regleringsbrevet för budgetåret 1992/93

bl.a. i uppgift att delegera budgetansvar i så stor utsträckning

som möjligt till enskilda domstolar. I departementspromemorian

(1992:38) behandlas bl.a. den fortsatta decentraliseringen av

administrationen från Domstolsverket. I promemorian

konstaterades att Domstolsverket borde avvecklas som central

förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet. De

samordningsuppgifter som måste hanteras centralt bedömdes vara

av sådan art att de kunde hanteras inom regeringskansliet eller

av ett särskilt stabsorgan.

Vid remissbehandlingen av promemorian ansåg en överväldigande

majoritet av remissinstanserna att det finns ett stort behov av

en central förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet och att

Domstolsverket inte bör avvecklas.

I budgetpropositionen (s. 26) anför departementschefen att den

grundläggande tanken bakom förslagen i promemorian är att i

möjligaste mån minimera de centrala administrativa

beslutsfunktionerna inom domstolsväsendet och låta domstolarna

ta ett större administrativt verksamhetsansvar. Den centrala

verksamheten bör koncentreras till i första hand

utvecklingsfrågor och frågor av ekonomisk natur samt vissa

stödfunktioner. Departementschefen anför vidare att hon tagit

intryck av vad många remissinstanser anfört, nämligen att en

decentralisering av administrationen kan ske inom ramen för den

befintliga myndighetsstrukturen. Detta innebär, enligt

departementschefen, att verkets nuvarande karaktär av centralt

ämbetsverk av mer traditionell typ ändras och att organisationen

därmed krymps. Frågan om Domstolsverkets framtida uppgifter och

organisation bereds nu i Justitiedepartementet.

I motion Ju417 framhålls att det är viktigt att Domstolsverket

får den ställning och de resurser som krävs för att effektivt

och kompetent kunna svara mot domstolsväsendets behov. I motion

Ju422 framhålls vikten av att förändringar i fråga om

Domstolsverkets uppgifter skall resultera i besparingar för

statsverket.

Utskottet förutsätter för sin del att Domstolsverket i

framtiden får en ändamålsenlig organisation där

rationaliseringsmöjligheterna tillvaratas. Några ytterligare

uttalanden med anledning av motionerna Ju417 i denna del och

Ju422 är med hänsyn till beredningsläget inte erforderliga.

Utskottet avstyrker bifall till dem.

Domstolarna m.m.

Inledning

Anslaget till domstolarna m.m. omfattar anslagen till de

allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna,

Försäkringsöverdomstolen samt hyresnämnderna, arrendenämnderna

och Bostadsdomstolen. Från anslaget betalas även kostnaderna för

de kansligöromål för Statens ansvarsnämnd som fullgörs av Svea

hovrätt.

Den 1 juli 1992 genomfördes slutligt den nya instansordningen

för rättsskipningen i socialförsäkringsmål varvid

försäkringsrätternas verksamhet helt upphörde.

Försäkringsrätternas återstående omkring 6 700 mål överlämnades

då till kammarrätterna.

Den i föregående års budgetproposition aviserade ändringen av

hovrätternas domkretsar genomfördes den 1 juli 1992. Härigenom

har Örebro län, som tidigare hörde under Svea hovrätt, förts

över till Göta hovrätts domkrets.

Också den förändring av domkretsindelningen för kammarrätterna

i Göteborg och Jönköping som aviserades förra året genomfördes

den 1 juli 1992. Den innebar att Skaraborgs län, som tidigare

hörde under Kammarrätten i Göteborg, flyttades över till

Kammarrätten i Jönköping.

Byggnadsstyrelsen var fram till den 1 juli 1992 lokalhållare

för bl.a. domstolsväsendet. Vid denna tidpunkt upphörde

Byggnadsstyrelsens lokalförsörjningsmonopol, och

lokalhållningsansvaret övertogs av resp. myndighet (prop.

1990/91:150 bil. 1:1, FiU30). Det rent praktiska övertagandet av

ansvaret för hyresavtal m.m. för varje lokal genomförs nu

successivt.

Enligt budgetpropositionen skall alla myndigheter som har

ramanslag och som uppfyller bokföringsförordningens

redovisningskrav fr.o.m. budgetåret 1993/94 i princip finansiera

sina investeringar i anläggningstillgångar med lån hos

Riksgäldskontoret (prop. 1992/93:100 bil. 1 s. 116).

Justitieministern har därför i propositionen föreslagit att det

särskilda reservationsanslaget D 3. Utrustning till domstolar

m.m. avskaffas fr.o.m. budgetåret 1993/94. De investeringar som

skulle ha finansierats via detta anslag får i stället

finansieras genom lån hos Riksgäldskontoret. Justitieministern

har bedömt nyinvesteringsbehovet till omkring 26 000 000 kr för

nästkommande budgetår. Hon föreslår därför att anslaget till

Domstolarna m.m. tillförs 12 800 000 kr för täckande av första

årets amorteringar och räntor m.m.

Arbetsläget m.m.

Beträffande arbetsläget i domstolarna under år 1992 kan

följande nämnas.

I tingsrätterna minskade antalet inkomna tvistemål med 1 %,

medan antalet inkomna brottmål ökade med 1 %. Antalet avgjorda

tvistemål ökade med 6 %, och antalet avgjorda brottmål ökade med

4 %. Målbalansen för tvistemål ökade med 4 %, och målbalansen

för brottmål minskade med 2 %. I dessa beräkningar ingår inte

gemensamma ansökningar och notariemål.

I tingsrätternas övriga verksamhet ökade både antalet inkomna

konkurser och antalet inkomna domstolsärenden med 17 %. Antalet

ärenden vid inskrivningsmyndigheterna minskade med 32 %.

I hovrätterna ökade antalet inkomna mål med 18 %. Alla

hovrätter har haft en ökning av antalet inkomna mål. Störst

procentuell ökning har Hovrätten för Nedre Norrland haft, främst

beroende på att hovrätten fått in ca 500 mål avseende

hastighetsöverträdelser. I övrigt är ökningen jämnt fördelad vad

beträffar måltyper. Antalet avgjorda mål ökade med 6 %, och

målbalansen ökade med 31 %.

Antalet inkomna mål till Högsta domstolen ökade med 11 %, och

antalet avgjorda mål ökade med 25 %. Målbalansen ökade med 8 %.

I länsrätterna minskade antalet inkomna mål med nästan 24 %,

och antalet avgjorda mål ökade med drygt 7 %. Antalet

balanserade mål minskade med drygt 24 %.

Den nya taxeringsprocessen och det förhållandet att de

allmänna förvaltningsdomstolarna under de senaste två åren har

tillförts två nya stora målgrupper, socialförsäkringsmål och

psykiatrimål, samt den ökande tillströmningen av mål enligt

socialtjänstlagen har radikalt förändrat länsrätternas

målstruktur.

Antalet inkomna fastighetsmål minskade kraftigt under 1992,

från 19 923 inkomna mål år 1991 till 3 597 mål år 1992. Någon

större ökning kan inte förväntas under 1993. Enligt uppgift från

Riksskatteverket har endast 6 700 överklaganden kommit in till

skattemyndigheterna i anledning av 1992 års taxering av

lantbruksenheter. Under det gångna året avgjorde länsrätterna

större delen av de balanserade målen avseende 1990 års taxering

av småhus. Därmed fördubblades antalet avgjorda

fastighetstaxeringsmål, och balansen minskade med 43 %.

Sedan den 1 juli 1991 anhängiggörs socialförsäkringsmålen i

länsrätterna. Beträffande dessa mål får därför en jämförelse

göras med det totala antalet inkomna och avgjorda mål i

länsrätterna och försäkringsrätterna under år 1991. Antalet

inkomna socialförsäkringsmål ökade 1992 med 21 %, och antalet

avgjorda sådana mål minskade med 21 %. Länsrätternas balans av

dessa mål ökade med 140 %.

Den 1 januari 1992 tillfördes länsrätterna en ny målgrupp

genom den nya psykiatrilagstiftningen. Under 1992 kom det in 12

222 psykiatrimål, och det avgjordes 11 902 sådana mål.

Tillströmningen av mål enligt socialtjänstlagen ökade med

64%, vilket medförde att antalet inkomna s.k. Ö-mål, bortsett

från de båda nytillkomna målgrupperna, ökade med 44 % och

balansen med 78 %.

Antalet inkomna skattemål minskade med 70 %, antalet avgjorda

sådana mål minskade med 24 %, och balansen minskade med 30 %.

Antalet inkomna körkortsmål minskade med 6 %, och antalet

avgjorda mål minskade med 5 %. Balansen av körkortsmål minskade

med 9 %.

I kammarrätterna har antalet inkomna mål ökat med 22 %.

Antalet avgjorda mål ökade med 14 %, och antalet balanserade mål

ökade med 47 %. Den kraftiga balansökningen beror främst på att

drygt 6 700 mål överlämnades till kammarrätterna i samband med

försäkringsrätternas avveckling den 1 juli 1992. Den ökade

måltillströmningen bestod huvudsakligen av mål som överklagats

från länsrätterna. De båda nytillkomna målgrupperna

socialförsäkringsmål och psykiatrimål stod för drygt hälften av

målökningen. Antalet mål enligt socialtjänstlagen ökade med 39

%.

I Regeringsrätten har antalet inkomna mål ökat med 9 % och

antalet avgjorda mål ökat med 6 %. Målbalansen ökade med 10 %.

Antalet inkomna mål till Försäkringsöverdomstolen minskade med

14 %, och antalet avgjorda mål ökade med 10 %. Balansen av mål

ökade marginellt.

Det förefaller sålunda som om situationen på tingsrätterna när

det gäller brottmål och tvistemål stabiliserats. När det gäller

övrig verksamhet är variationerna stora, och det är svårt att

säga om helheten innebär mer eller mindre arbete.

Mer besvärande är situationen på hovrätterna där en ansenlig

målökning och en kraftig ökning av målbalansen ger anledning

till oro.

Också situationen på länsrätterna är svårbedömd beroende på de

nya stora målgrupperna, och i kammarrätterna har läget under

året utvecklats ungefär som i hovrätterna. Även här följs en

betydande ökning av antalet inkomna mål av en kraftig

balansökning. När det gäller länsrätterna bör det också noteras

att närmare en tredjedel av målbalansen består av mål som är

färdiga för avgörande.

Redan de nu redovisade omständigheterna leder till att

arbetsförhållandena vid domstolarna måste följas med största

uppmärksamhet, särskilt som de allmänna förvaltningsdomstolarna

under nästa budgetår kommer att tillföras nya stora målgrupper.

Till den frågan återkommer utskottet i det följande. Utskottet

vill också i år i likhet med förra året understryka vikten av

att rationaliseringsarbetet fortsätter med oförminskad kraft.

Utskottet måste dock också konstatera att situationen inte kan

bemästras enbart genom rationaliseringar, och utskottet noterar

att regeringen avlämnat en lagrådsremiss med bl.a. förslag om

fullföljdsbegränsningar till hovrätterna.

Medelstilldelningen

Regeringen har föreslagit att riksdagen anvisar ett ramanslag

på 2445640000 kr till Domstolarna m.m.

I motion Ju417 hemställs att ytterligare 3 000 000 kr anvisas

för personalutbildning och chefsutveckling, och i motion Ju424

begärs i mer allmänna ordalag resursförstärkningar till de

allmänna domstolarna i syfte att bl.a. genom kompetenshöjande

åtgärder förbättra domstolarnas anseende. I motion Ju826 begärs

att 2 000 000 kr skall sättas av för utbildning av bl.a. domare

för att förbättra kunskaperna om det sexualiserade våldets

offer.

Inför innevarande budgetår anförde regeringen i

budgetpropositionen 1991/92:100 att det ansträngda arbetsläget

för i första hand hovrätterna och tingsrätterna måste mötas med

en tillfällig förstärkning av personalresurserna. För detta

ändamål avsattes i förslaget 29 000 000 kr för vart och ett av

budgetåren 1992/93 och 1993/94. Därutöver tillfördes anslaget

ytterligare medel, dels en engångsförstärkning om 41000000

kr för budgetåret 1992/93, dels en permanent förstärkning av

anslaget på 18 000 000 kr.

I årets budgetproposition anför departementschefen att det

ännu är för tidigt att ha någon bestämd uppfattning om huruvida

dessa åtgärder är tillräckliga. Enligt departementschefen saknas

det nu underlag för att förorda anslagsförstärkningar till

domstolsväsendet. Detta ställningstagande beror enligt

departementschefen också på det rådande statsfinansiella läget

och de stora besparingskrav som gäller för hela den offentliga

verksamheten.

Utskottet delar i stort regeringens uppfattning. Utskottet

anser dock att ett mindre resurstillskott är nödvändigt, och

utskottet förordar en anslagsökning på 3 000 000 kr.

Resurstillskottet skall användas för personalutbildning och

chefsutveckling; här bedömer utskottet en något höjd

ambitionsnivå nödvändig, bl.a. mot bakgrund av den omställning

som pågår inom domstolsväsendet. En sådan anslagsökning

möjliggör också ökade utbildningsinsatser när det gäller det

sexualiserade våldet. Detta framstår enligt utskottets mening

som angeläget. Det sagda innebär att utskottet tillstyrker

bifall till motion Ju417 i denna del. Utskottet anser därmed

även motionerna Ju424 och Ju826 i stort tillgodosedda.

Här noterar utskottet att regeringen aviserar ett förslag om

en utökning av anslaget till domstolarna i

kompletteringspropositionen. Bakgrunden är bl.a. några

lagstiftningsärenden dels om stöd och service till vissa

funktionshindrade (prop. 1992/93:259), dels ändrade bestämmelser

om bostadsbidrag (prop. 1992/93:58) som för närvarande behandlas

i riksdagen. Om förslagen vinner bifall kommer det bl.a. att

medföra att ett stort antal nya mål tillförs länsrätterna. Den

tilltänkta lagstiftningen beräknas medföra kostnadsökningar för

domstolsväsendet med sammanlagt 22 200 000 kr per år.

I motion Ju802 anförs att bl.a. domstolsjurister bör utbildas

beträffande barn som utsatts för sexuella övergrepp.

Rikspolisstyrelsen fick i september 1991 i uppdrag att

tillsammans med bl.a. Domstolsverket genomföra fortbildning av

berörda yrkesgrupper inom rättsväsendet i syfte att ge ökad

kunskap om bl.a. våld mot kvinnor och våldets effekter. En del

av den utbildningen har genomförts. På regional nivå pågår för

närvarande utbildningsinsatser. Uppdraget skall redovisas senast

den 1 juli 1993.

Domstolsverket har också i sin övriga utbildningsverksamhet

tagit upp temat kvinnovåld och våldsbrott i olika regionala

program avsedda för både domare, advokater och personal från

kriminalvården. Även i de straffrättsseminarier som

Domstolsverket ansvarar för behandlas frågor om våld mot kvinnor

och barn.

När det gäller utbildningsinsatser avseende just sexuella

övergrepp mot barn kan bl.a. nämnas att Domstolsverket anordnat

regionala utbildningsdagar vid flera länsrätter i detta ämne.

Domstolsverket bekostar också deltagande för domare i kurser och

konferenser anordnade av t.ex. Brottsförebyggande rådet (BRÅ),

Rädda Barnen och BRIS. BRÅ har t.ex. anordnat flera konferenser

i ämnet under medverkan av bl.a. domare (se BRÅ-PM 1992:4).

Beträffande Rädda Barnen kan även nämnas att dess länsförbund

planerar att under åren 1993--1995 anordna regionala seminarier

för bl.a. domare om sexuella övergrepp på barn och

barnmisshandel. Rädda Barnen har också framställt en videofilm

om sexuella övergrepp på barn vilken inköpts av Domstolsverket

för utlåning till domstolarna. Information sprids också

skriftligen till domstolarna, t.ex. genom ett flertal

BRÅ-rapporter angående sexualbrott mot barn (se t.ex.

BRÅ-rapporter 1990:6, 1990:8, 1991:1 och 1992:4 samt BRÅ-PM

1992:4).

Även nämndemännen arrangerar genom sina organisationer och med

ekonomiskt stöd från Domstolsverket seminarier, studiebesök och

föredrag där frågor om bl.a. sexuella övergrepp mot barn

behandlas.

Sammanfattningsvis kan utskottet konstatera att det inom

domstolsväsendet kontinuerligt pågår utbildning för domare i

dessa frågor.

Justitieministern har nyligen i ett frågesvar (1993-02-09) i

riksdagen anfört att hon anser att den utbildning som i dag

bedrivs på Justitiedepartementets område i dessa frågor är väl

ägnad att öka kunskapen om de stora problem som hänger ihop med

sexuella övergrepp mot barn. Hon anser inte att det nu finns

skäl att vidta ytterligare åtgärder för utbildning av

rättsväsendets personal i dessa frågor.

Utskottet, som noterar det omfattande arbete som lagts ned på

utbildning i fråga om våld mot kvinnor och barn, hänvisar till

sitt nyss gjorda ställningstagande beträffande

medelsberäkningen. Som där framgått är medelstillskottet tänkt

att användas för bl.a. utbildningsinsatser. Med detta uttalande

avstyrker utskottet bifall till motion Ju802 i denna del.

I motion Ju403 begärs en skyndsam utredning av frågan om hur

man på bästa sätt kan öka kunskaperna i miljörätt hos landets

domare.

Utskottet behandlade senast förra året (1991/92:JuU16)

motioner med liknande yrkanden. Utskottet avstyrkte då bifall

till motionerna med hänvisning till att utbildning i miljöfrågor

fortlöpande sker eller planeras för berörda yrkeskategorier.

Enligt vad utskottet inhämtat sker detta för närvarande

huvudsakligen genom att Domstolsverket bekostar deltagande för

domare i externt ordnade kurser och konferenser.

Utskottet har under en följd av år följt frågan om

miljöutbildning för domstolsväsendets personal. Utskottet

noterar med tillfredsställelse myndigheternas arbete på området.

Något översynsbehov föreligger inte, och utskottet avstyrker

bifall till motion Ju403. Utskottet vill tillägga att den

kvalificerade speciella kunskap inom miljöområdet som nämns i

motionen bäst tillgodoses genom att domstolen förordnar en

sakkunnig i målet.

Instansordningen i förvaltningsdomstolarna

I Domstolsutredningens betänkande Domstolarna inför 2000-talet

konstateras bl.a. att principen om att tyngdpunkten i

rättsskipningen skall ligga i första instans är genomförd för de

allmänna domstolarna, medan det däremot för de allmänna

förvaltningsdomstolarna inte finns någon enhetlig

instansordning. Den största delen av antalet mål prövas

visserligen i länsrätt som första domstolsinstans, men

majoriteten av de målgrupper som prövas av kammarrätt börjar

där. Enligt Domstolsutredningen bör en principiell utgångspunkt

vara att den första domstolsprövningen av ett förvaltningsärende

alltid sker i länsrätt. Utredningen föreslår därför att den

första domstolsprövningen av vissa uppräknade mål skall ske i

länsrätt i stället för i kammarrätt. Det gäller bl.a.

kriminalvårdsmål, kommunalbesvärsmål och vissa länsstyrelsemål

såsom byggnadsmål och hälsoskyddsmål. Utredningen föreslår

vidare -- utan att lägga fram några lagförslag i denna del --

att länsrätt i princip skall vara den första domstolsinstansen i

samtliga måltyper där kammarrätt i dag har denna funktion.

Förslaget har genomgående fått ett positivt mottagande under

remissbehandlingen.

Departementschefen anför i budgetpropositionen att hon anser

att Domstolsutredningens principiella utgångspunkt är den

riktiga och att tyngdpunkten i rättsskipningen inom de allmänna

förvaltningsdomstolarna skall ligga hos länsrätterna som första

instans. Beredningen av Domstolsutredningens förslag i denna del

fortsätter. Hon anser det emellertid av flera skäl angeläget att

redan nu ta ställning till den principiella frågan om

instansordningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Ett av

skälen är de nya förvaltningsdomstolsmål vilka tillkommer som en

följd av Sveriges närmande till EG. Det vore enligt

departementschefen olyckligt om dessa mål under en övergångstid

förs till kammarrätt som första domstolsinstans för att sedan

flyttas till länsrätt. Ett annat skäl är att en ändrad

instansordning får organisatoriska konsekvenser, vilka behöver

förberedas i god tid. Det är därför, enligt departementschefen,

angeläget att slå fast den princip för instansordningen i de

allmänna förvaltningsdomstolarna som föreslagits av

Domstolsutredningen. I propositionen föreslås därför att

riksdagen skall godkänna de riktlinjer för instansordningen i de

allmänna förvaltningsdomstolarna som beskrivs i propositionen.

Utskottet tillstyrker regeringsförslaget. Samtidigt

konstaterar utskottet att en principiell ordning med länsrätt

som första instans i de måltyper som prövas av

förvaltningsdomstolarna inte behöver gälla för samtliga

måltyper.

Övrigt

Specialdomstolarna

I departementspromemorian (1992:38) behandlas även frågan om

specialdomstolarnas framtid. I promemorian konstateras att

starka skäl talar för att specialdomstolarna avskaffas och att

deras verksamhet inordnas i de allmänna domstolarna eller i de

allmänna förvaltningsdomstolarna.

Inom kort kommer en departementspromemoria med en närmare

utredning av specialdomstolarna att sändas ut på remiss från

Justitiedepartementet. Inriktningen är att antalet

specialdomstolar skall bli så litet som möjligt. Regeringen har

också nyligen förelagt riksdagen en proposition vari föreslås

att Försäkringsöverdomstolen skall läggas ner (prop.

1992/93:215).

I motion Ju417 anförs att man vid bedömningen av en

specialdomstols fortsatta verksamhet måste ta hänsyn till

erfarenheterna av domstolens arbete och inte bara se till de

principiella skäl som brukar anföras mot specialdomstolar.

Utskottet har under senare år behandlat frågan om

specialdomstolarna vid ett stort antal tillfällen (senast

1991/92:JuU20), och oenigheten inom utskottet har därvid varit

stor. I nyssnämnda betänkande uttalade utskottet att utskottets

uppfattning var att antalet specialdomstolar bör begränsas.

Utskottet finner inte skäl att i nuvarande beredningsläge göra

något ytterligare uttalande i frågan. Utskottet avstyrker bifall

till motion Ju417 i denna del.

Jourdomstolar

I två motioner tas frågan om jourdomstolar för ungdomar upp. I

motion Ju836 yrkas att jourdomstolar för ungdomar skall

inrättas. Dessa domstolar skulle enligt motionären få rätt att

frihetsberöva ungdomar i avvaktan på utredning om lämpliga

åtgärder. I motion Ju417 tas avstånd från jourdomstolar med

hänvisning dels till rättssäkerhetskrav, dels till de

föreskrifter som redan finns i lagen om unga lagöverträdare.

Utskottet har under en följd av år behandlat motioner angående

jourdomstolar för unga (se t.ex. 1989/90:JuU29 s. 23,

1990/91:JuU19 s. 14 och 1991/92:JuU24 s. 15 f). I förra årets

betänkande uttalade utskottet bl.a. att det finns mycket som

talar för en ordning med särskilda jourdomstolar för unga.

Utskottet ville dock inte föregripa Ungdomsbrottskommitténs

överväganden och avstyrkte bifall till motionen.

Ungdomsbrottskommitténs huvuduppgift är att undersöka om den

nuvarande fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och

rättsväsendet är väl avvägd när det gäller de unga

lagöverträdarna och om samordningen mellan myndigheterna kan

förbättras. Kommittén kommer också att ta upp frågan om

särskilda regler bör gälla vid handläggning av ungdomsbrottmål.

I detta sammanhang kommer även frågan om särskilda jour- eller

ungdomsdomstolar att tas upp. Kommitténs slutbetänkande beräknas

föreligga före utgången av april 1993.

När det gäller yrkandet i motion Ju836 måste utskottet

härutöver konstatera att det redan i dag finns möjlighet att med

tvång omhänderta ungdomar för utredning i sådana situationer som

beskrivs i motionen. Omhändertagandet sker med stöd av 3 § lagen

(1992:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Vid

ett sådant omhändertagande kan den unge placeras på ett särskilt

ungdomshem enligt 12 § LVU, där det finns resurser, bl.a.

möjlighet till inlåsning, för särskilt noggrann tillsyn. Ett

sådant beslut om omhändertagande fattas av länsrätten.

Ungdomsbrottskommitténs arbete bör inte föregripas, och

utskottet avstyrker bifall till motion Ju417 i denna del.

Inte heller motion Ju836 bör föranleda någon åtgärd från

utskottets sida, och utskottet avstyrker bifall till den.

Översyn av rättsväsendet

I motion Ju404 begärs att en parlamentarisk utredning skall

tillsättas med uppgift att fastlägga riktlinjerna för det

framtida rättsväsendet.

Utskottet konstaterar att domstolsväsendet, som redan framgått

i detta betänkande, för närvarande är föremål för en översyn som

ännu inte avslutats. Detsamma gäller åklagarverksamheten, där

Åklagarutredning -90 nyligen presenterade sitt slutbetänkande

(SOU 1992:61) Ett reformerat åklagarväsende. Också inom polisen

pågår flera organisatoriska översyner på såväl central som

regional nivå (se t.ex. regeringsbeslut 1992-06-25 dnr 92-2521),

och Ungdomsbrottskommittén (dir. 1990:53) kommer inom kort att

presentera sitt betänkande. Inom Fängelseutredningen pågår en

utvärdering av 1974 års kriminalvårdsreform (dir. 1992:36).

Slutligen kan nämnas -- även om det inte är en direkt

organisatorisk fråga -- att i princip hela påföljdssystemet är

föremål för granskning av Straffsystemkommittén (dir. 1992:47).

Utskottet kan för sin del inte se något behov av ytterligare

utredningsarbete. Tvärtom gäller det nu att ta till vara det

omfattande arbete som lagts ned och skapa en slagkraftig

organisation av rättsväsendets olika delar. Utskottet avstyrker

bifall till motion Ju404.

Bouppteckningsärenden

I motion Ju412 görs invändningar mot Domstolsutredningens

förslag om att föra bort förmynderskapsärenden och

bouppteckningsärenden från tingsrätterna.

Utskottet konstaterar att beredningen av Domstolsutredningens

betänkande pågår. Något ställningstagande nu är inte aktuellt.

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju412.

Väntrum i domstolar

Motion Ju401 tar upp en fråga om väntrum i domstolar. I

motionen anförs att målsägande och vittnen inte skall behöva

dela väntrum med den tilltalade inför en förhandling och att det

därför borde finnas separata uppehållsrum.

Hur domstolsbyggnader skall vara utformade regleras i en

normsamling vilken utarbetats av Byggnadsstyrelsen och

Domstolsverket. Däri föreskrivs bl.a. att det skall finnas

väntrum för allmänheten och minst fyra samtalsrum avsedda för

parter, ombud, målsägande och vittnen. Sådana samtalsrum finns

således alltid med i planeringen både vid om- och nybyggnad av

domstolslokaler. Dessa används också som väntrum för t.ex.

målsägande. För det mesta finns sådana samtalsrum även i äldre

domstolsbyggnader; det är endast undantagsvis som detta inte

förekommer.

Utskottet utgår från att man i domstolarna gör allt som är

möjligt för att underlätta för vittnen och målsägande i här

aktuellt hänseende. Utskottet konstaterar att det i de flesta

fall finns utrymmen för ändamålet. Om särskilda lokaler saknas

bör det som regel vara möjligt för domstolarna att lösa

problemet på annat sätt. Med dessa uttalanden avstyrker

utskottet bifall till motion Ju401.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande tingsrättsorganisationen

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju402, 1992/93:Ju410,

1992/93:Ju412 yrkande 1, 1992/93:Ju413, 1992/93:Ju414,

1992/93:Ju415, 1992/93:Ju417 yrkande 2, 1992/93:Ju418,

1992/93:Ju424 yrkande 2 och 1992/93:A472 yrkande 4,

2. beträffande anslag till Domstolsverket

att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:100 i denna

del till Domstolsverket för budgetåret 1993/94 anvisar ett

ramanslag på 63 910 000 kr,

3. beträffande Domstolsverkets framtid

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju417 yrkande 4 och

1992/93:Ju422,

res. 1 (s)

4. beträffande anslag till Domstolarna m.m.

att riksdagen med anledning av proposition 1992/93:100 i denna

del samt motionerna 1992/93:Ju424 yrkandena 1 och 3 och

1992/93:Ju826 yrkande 2 och med bifall till motion 1992/93:Ju417

yrkande 5 till Domstolarna m.m. för budgetåret 1993/94

anvisar ett ramanslag på 2 448 640 000 kr,

res. 2 (m, fp, c, kds)

5. beträffande utbildning för domare om våld mot kvinnor och

barn

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju802 yrkande 5,

6. beträffande utbildning i miljörätt

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju403,

7. beträffande specialdomstolar

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju417 yrkande 3,

res. 3 (s)

8. beträffande jourdomstolar

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju417 yrkande 6 och

1992/93:Ju836 yrkande 1,

res. 4 (s)

res. 5 (nyd)

9. beträffande parlamentarisk utredning om rättsväsendet

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju404,

10. beträffande bouppteckningsärenden m.m.

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju412 yrkande 2,

11. beträffande väntrum i domstolar

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju401,

12. beträffande instansordningen i de allmänna

förvaltningsdomstolarna

att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:100 i denna

del godkänner de riktlinjer för instansordningen i de allmänna

förvaltningsdomstolarna som angetts i propositionen (avsnitt

4.1).

Stockholm den 24 mars 1993

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Lars-Erik Lövdén (s),

Jerry Martinger (m),

Göthe Knutson (m),

Bengt-Ola Ryttar (s),

Birthe Sörestedt (s),

Ingbritt Irhammar (c),

Nils Nordh (s),

Birgit Henriksson (m),

Göran Magnusson (s),

Liisa Rulander (kds),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Sigrid Bolkéus (s),

Siw Persson (fp) och

Alf Eriksson (s).

Reservationer

1. Domstolsverkets framtid (mom. 3)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som

börjar med "Utskottet förutsätter" och slutar med "till dem"

bort ha följande lydelse:

Justitieministern har under hösten meddelat att Domstolsverket

skall finnas kvar. Sedan arbetet med att genomföra förändringar,

bl.a. i anledning av Domstolsutredningens förslag, avslutats och

efter decentralisering av vissa administrativa och

personella rutiner, är det naturligt att också överväga

Domstolsverkets dimensionering och inriktning. Därvid är det

enligt utskottets mening viktigt att Domstolsverket får den

ställning och de resurser som krävs för att effektivt och

kompetent svara mot domstolsväsendets behov. Det fortsatta

beredningsarbetet bör ske under särskilt hänsynstagande

härtill. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju417 i

denna del ge regeringen till känna. Någon åtgärd från riksdagens

sida med anledning av motion Ju422 krävs därmed inte och

utskottet avstyrker bifall till den.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande Domstolsverkets framtid

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju417 yrkande 4

och med avslag på motion 1992/93:Ju422 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Anslag till Domstolarna m.m. (mom. 4)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m),

Ingbritt Irhammar (c), Birgit Henriksson (m), Liisa Rulander

(kds) och Siw Persson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som

börjar med "Utskottet delar" och slutar med "som angeläget" bort

ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att riksdagen förra året beslutade lägga

fast medelsbehovet för domstolsväsendet i en tvåårig

planeringsram.

Som utskottet i andra sammanhang anfört (se 1992/93:JuU23) är

det av stor betydelse att planeringsramarna hålls. Endast i

undantagsfall bör det bli fråga om att frångå ett beslut om

sådana ramar. Härför krävs alltså starka skäl. Utskottet anser

inte att de utbildningsfrågor m.m. som aktualiserats i

motionerna Ju417, Ju424 och Ju826 har den styrkan. Utskottet

vill här peka på att i motionerna tas upp krav på

utbildningsaktiviteter som bör ingå i Domstolsverkets ordinarie

utbildningsutbud. Om ytterligare resurser krävs för de där

angivna ändamålen ankommer det på Domstolsverket att göra

behövliga omprioriteringar inom ramen. Utskottet anser således

inte att det behövs någon anslagsförstärkning, och utskottet

delar även i övrigt regeringens bedömningar om medelsbehovet.

Utskottet, som avstyrker bifall till motionerna Ju417, Ju424

och Ju826 i här behandlade delar, tillstyrker regeringens

förslag till medelsanvisning.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande anslag till Domstolarna m.m.

att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:100 i denna

del och med avslag på motionerna 1992/93:Ju417 yrkande 5,

1992/93:Ju424 yrkandena 1 och 3 samt 1992/93:Ju826 yrkande 2

till Domstolarna m.m. för budgetåret 1993/94 anvisar ett

ramanslag på 2 445 640 000 kr.

3. Specialdomstolar (mom. 7)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som

börjar med "Utskottet finner" och slutar med "denna del" bort ha

följande lydelse:

Utskottet vill dock nu framhålla att den särskilda erfarenhet

som intresseledamöterna besitter är ägnad att förbättra

domstolens avgöranden vilket bl.a. erfarenheterna från

Arbetsdomstolen och Bostadsdomstolen visar. Europadomstolen har

för övrigt uttalat att den inte har några principiella

invändningar mot denna typ av domstol. Vid den fortsatta

beredningen av frågan om specialdomstolarnas framtid måste,

enligt utskottets mening, varje specialdomstols fortsatta

verksamhet bedömas efter domstolens egna meriter och inte endast

utifrån principiella ståndpunkter. Detta bör riksdagen med

anledning av motion Ju417 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande specialdomstolar

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju417 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Jourdomstolar (mom. 8)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som

börjar med "Ungdomsbrottskommitténs huvuduppgift" och slutar med

"till den" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i och för sig att det bl.a. ur pedagogisk

synpunkt är viktigt med omedelbara ingripanden vid

ungdomsbrottslighet. Utskottet anser dock att det kan

ifrågasättas om de krav som rättssäkerheten ställer kan

tillgodoses i ett system med jourdomstolar. Utskottet vill här

också peka på de föreskrifter om särskilda frister för

handläggning av ungdomsmål som finns i lagen (1964:167) med

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Enligt utskottets

mening bör jourdomstolar inte införas. Detta bör riksdagen som

sin mening med anledning av motion Ju417 ge regeringen till

känna. Det sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till

motion Ju836 i här behandlad del.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande jourdomstolar

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju417 yrkande 6

och med avslag på motion 1992/93:Ju836 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Jourdomstolar (mom. 8)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som

börjar med "Inte heller" och slutar med "till den" bort ha

följande lydelse:

Utskottet konstaterar att det i och för sig finns en ordning

där domstol i vissa fall kan besluta om frihetsberövande av unga

som begått brott. Detta förutsätter emellertid att socialnämnden

ansöker om vård för den unge. Utskottet föredrar för sin del en

mer direkt ordning där allmän domstol, t.ex. på ansökan av

åklagare, beslutar om frihetsberövandet under utredningstiden

och där domstolen har ansvaret för utredningen om den unges

levnadsförhållanden och om åtgärder för att tillrättaföra honom.

Med hänsyn till både kravet på omedelbar reaktion när unga begår

brott och till behovet av en snabb handläggning i sådana fall

bör nu angivna beslut fattas av en särskild jourdomstol. Genom

den här skisserade ordningen skulle uppnås en, enligt utskottets

mening, nödvändig fasthet i behandlingen av de unga

lagöverträdarna samtidigt som behovet av fullödiga sociala

utredningar tillgodosågs. Det fortsatta arbetet med anledning av

Ungdomsbrottskommitténs kommande betänkande bör bedrivas med den

inriktning utskottet nu angett. Vad utskottet nu anfört bör

riksdagen med anledning av motion Ju836 som sin mening ge

regeringen till känna. Det sagda innebär att utskottet avstyrker

bifall till motion Ju417 i denna del.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande jourdomstolar

att riksdagen i anledning av motion 1992/93:Ju836 yrkande 1

och med avslag på motion 1992/93:Ju417 yrkande 6 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Justitieutskottets utfrågning den 8 december 1992 om

tingsrättsorganisationen

Bilaga 1

Inbjudna:

Krister Thelin, statssekreterare, Justitiedepartementet

Stefan Strömberg, departementsråd, Justitiedepartementet

Lars Åhlén, generaldirektör, Domstolsverket

Torsten Jonsson, riksåklagare

Håkan Winberg, president, Hovrätten för Nedre Norrland

Lars Göran Eriksson, lagman, Sollefteå tingsrätt

Arne Westlander, lagman, Örnsköldsviks tingsrätt

Ulf Hellbacher, lagman, Tierps tingsrätt

Sven Unger, advokat, Sveriges advokatsamfund

Greger Lundmark, advokat, Sveriges advokatsamfund

John Thörngren, förbundsordförande, Nämndemännens riksförbund

Från justitieutskottet deltog:

Britta Bjelle (fp), ordförande

Göthe Knutson (m)

Bengt-Ola Ryttar (s)

Birthe Sörestedt (s)

Nils Nordh (s)

Birgit Henriksson (m)

Göran Magnusson (s)

Liisa Rulander (kds)

Karl Gustaf Sjödin (nyd)

Sigrid Bolkéus (s)

Kent Carlsson (s)

Christel Anderberg (m)

Lennart Fridén (m)

Kjell Eldensjö (kds)

Bengt Harding Olson (fp)

Alf Eriksson (s)

John Andersson (v)

Lars Petersson (c)

Referat från justitieutskottets utfrågning den 8december

1992 om tingsrättsorganisationen

Bilaga 2

Utskottets ordförande, Britta Bjelle: Jag vill börja med

att hälsa alla välkomna till justitieutskottets utfrågning som

skall handla om tingsrättsorganisationen. Bakgrunden är att det

finns ett förslag som Justitiedepartementet har tagit fram som

handlar om domstolsväsendet -- organisation och administration i

framtiden. I detta förslag talas det om att ett antal mindre

tingsrätter eventuellt kommer att behöva läggas ned. Den frågan

har startat både en diskussion och oro bland de mindre

tingsrätterna. Vi i justitieutskottet tyckte att det var

angeläget för oss att ta del inte enbart av remissvar utan också

få möjlighet att mer direkt tala med och lyssna till företrädare

för rättsväsendet som kan vara intresserade av dessa frågor.

Därför har vi inbjudit till denna utfrågning.

Vi har inbjudit ett antal företrädare: Statssekreterare

Krister Thelin från Justitiedepartementet. Med sig har han sin

medarbetare departementsrådet Stefan Strömberg. Vidare:

Generaldirektör Lars Åhlén från Domstolsverket, riksåklagaren

Torsten Jonsson, hovrättspresidenten Håkan Winberg från

Hovrätten för Nedre Norrland, lagmannen Lars Göran Eriksson från

Sollefteå tingsrätt, lagmannen Arne Westlander från

Örnsköldsviks tingsrätt och lagmannen Ulf Hellbacher från Tierps

tingsrätt. Vi har även advokaterna Sven Unger och Greger

Lundmark från Sveriges Advokatsamfund. Slutligen har vi

förbundsordföranden John Thörngren från Nämndemännens

riksförbund. Ni är alla varmt välkomna till denna utfrågning.

Jag tänkte att statssekreterare Krister Thelin får börja.

Efter hans inledning kan vi i utskottet ställa frågor till

honom, eftersom han inte har möjlighet att stanna så länge.

Efter det tänkte jag att vi lyssnar till president Håkan

Winberg, lagman Arne Westlander, lagman Lars Göran Eriksson och

lagman Ulf Hellbacher. När de har talat om för oss vad de vill,

ställer vi från utskottet frågor till dem. Därefter tar vi en

kaffepaus. Efter kaffepausen lyssnar vi och ställer frågor till

generaldirektör Lars Åhlén, riksåklagare Torsten Jonsson och

advokaterna Greger Lundmark och Sven Unger och så småningom

förbundsordförande John Thörngren. Om det inte finns några

synpunkter på detta, kanske vi kan gå till väga på detta sätt.

Jag lämnar ordet till Krister Thelin.

Krister Thelin: Tack fru ordförande. Låt mig först

gratulera utskottet till ett riktigt val av ämne. Domstolarna

och domstolsväsendet utgör vad man kan kalla rättsstatens

viktigaste funktion. Det innebär att varje förändring som berör

domstolarna måste föregås av noggranna överväganden och en

omsorgsfull beredning. Förändringar i detta sammanhang är inte

något som man skall genomföra över en natt. Därför tycker jag

att det är riktigt och viktigt att på detta sätt få en möjlighet

att presentera den bakgrund som departementet har inför det

förslag som nu har redovisats och remissbehandlats och som vi

håller på att ta ställning till i departementet. Jag skall ge en

kort bakgrund och säga något om våra skäl.

Historiskt har vi haft ett stort antal små underrätter,

häradsrätter från början och rådhusrätter i städerna. De har

vuxit fram i takt med att samhället har utvecklats, och de har

också varit bärare av funktioner som huvudsakligen inte har haft

med rättsskipning att göra utan med rättsvård, dvs. ägnat sig åt

vad man kan kalla en förvaltningsmyndighets uppgifter.

Tanken har vuxit fram att man nu skulle låta tiden vara mogen

att kanske renodla domstolens funktion till en rättsskipande

funktion, dvs. att slita tvister mellan enskilda parter eller

mellan enskilda och det allmänna. En viktig grupp tvister där

det allmänna är part är brottmålen. Jag vill erinra om att

brottmålen även i de allmänna domstolarna innebär enbart 30 % av

domstolens arbetsbörda. När man följer tingsrätternas

arbetsuppgifter genom redovisningen i medierna, får man närmast

intrycket att 90 % av deras arbetsuppgifter innebär arbete med

brottmål. Men så är det som bekant inte. Jag behöver för denna

församling inte utveckla detta ytterligare.

Det har under 60- och 70-talen genomförts reformer som har

syftat till att stärka de mindre domstolarna. Man genomförde

1971 en sammanslagning av rådhusrätter och häradsrätter. Då fick

vi vår nuvarande organisation med tingsrätter. Syftet har hela

tiden varit att ge dessa domstolar tillräcklig slagstyrka och

tillräcklig storlek. Då har man siktat in sig på den miniminivå

med tre domare som rättegångsbalken från 1948 föreskriver såsom

full domförhet i tvistemål som tas till sedvanlig

huvudförhandling. Men nu har man av olika skäl inte nått ända

fram. Därför har vi för närvarande en ordning med fyra

enmansdomsagor och ett tjugotal tvåmansdomstolar. Det är alltså

situationen i dag.

Detta reformarbete, som jag nämnde tidigare, i syfte att

renodla verksamheten för framför allt de allmänna domstolarnas

del, tog sig uttryck i den domstolsutredning där

justitieutskottets ordförande ingick som ledamot, en utredning

som redovisade resultatet av sitt arbete i januari i år.

Utredningen har lagt fram en hel del förslag som är mycket

intressanta och som efter remissbehandling är föremål för

överväganden.

Vi i departementet valde att låta organisationsfrågorna

utredas särskilt. Det ledde till en promemoria som

färdigställdes i maj i år och som remitterades till samma

instanser som hade fått Domstolsutredningens betänkande och med

i princip samma slutdag för svaren, dvs. i oktober.

Nu har vi alltså fått in svar såväl över Domstolsutredningens

förslag som över denna promemoria. Det leder till att vi har ett

mycket gott underlag för att gå vidare i det mycket viktiga

reformarbete som förestår.

Man kan säga att de allmänna underrätterna, precis som

överrätterna, har kännetecknats av ett ansträngt arbetsläge

under en lång rad år. Det hänger samman med att målutvecklingen

har varit stigande. Målens komplexitetsgrad har också generellt

sett över landet varit hög. Det finns naturligtvis variationer i

detta. Men genomgående ökar arbetsbelastningen. Man kan inte

enbart möta detta med ökade resurser, utan man är tvungen att ha

ett litet längre sikte och så att säga genomföra vad man kan

kalla strukturomvandlingar också på domstolsväsendets område.

Siktet har varit inställt på hur det ser ut vid sekelskiftet.

Det finns då ett antal faktorer som vid sidan av arbetsläget

och vid sidan av de renodlingstankar som finns i

Domstolsutredningen har varit bärande för oss vid våra

överväganden när det gäller organisationen. Det har varit den

tilltagande internationaliseringen. Detta har tagit sig uttryck

i att vi nu kommer att få en ordning genom den s.k.

Luganokonventionen, som medför att avgörande i en stat, och

Sverige är medlem i denna konvention, kan verkställas i en annan

stat. Det innebär att vi kommer att få ett processande, för att

uttrycka mig slarvigt, som innefattar internationella moment i

en omfattning som vi aldrig har haft tidigare.

Till detta kommer frågan om EES-avtalet, där vi fortfarande

har optimismen obruten, trots schweizarnas oförsynthet att fatta

det beslut som de gjorde i söndags. Ambitionen är som bekant att

vi i stället för den 1 januari nästa år skall ha detta avtal

genomfört den 1 juli nästa år. Det innebär att en hel del

judikatur kommer att tillföras framför allt de allmänna

förvaltningsdomstolarna. Men även de allmänna domstolarna kommer

indirekt att få syssla med EG-rätten. Detta kommer naturligtvis,

när Sverige blir medlem i EG, att ännu mer manifesteras. Vi har

som bekant målsättningen att Sverige skall vara medlem i

Europeiska unionen den 1 januari 1995. Om går det riktigt illa

kanske detta kan förskjutas något år. Men om vi tittar på

sekelskiftet, som är vårt mål för detta reformarbete, talar ju

allt för att vi då är en del i den västeuropeiska gemenskapen.

Det ställer krav också på vår underrättsorganisation. Till detta

kommer möjligheten att med hjälp av ADB lösa en hel del av de

uppgifter som i dag utförs på manuellt sätt.

Slutligen vill jag nämna en faktor som är av betydelse,

nämligen den strävan som sedan länge har funnits inom den

offentliga sektorn, att decentralisera det administrativa

ansvaret och låta detta ligga så nära produktionen som möjligt,

dvs. att administrationen skall följa dem som svarar för

utförandet av uppgifterna. Det innebär alltså att ambitionen

skall vara att man på tingsrätterna lägger den administration

som de själva kan klara av, bl.a. med stöd av teknikstödet.

Detta har vi i promemorian uttryckt på det sättet att vi

önskar ha domstolar som har judiciell bärkraft, dvs. en förmåga

att avgöra mål korrekt och inom rimlig tid. Man kan säga att det

är ett mått på rättssäkerheten. Den handlar inte bara om att

målen avgörs korrekt utan också att de avgörs inom rimlig tid.

Vidare bör domstolarna vara administrativt bärkraftiga. De bör

alltså ha en sådan storlek att de själva kan svara för sin egen

administration. Jag vill också erinra om att detta har en

principiell och konstitutionell sida, eftersom domstolarna inte

är förvaltningsmyndigheter, dvs. att de inte lyder under

regeringen enligt den nuvarande regeringsformen. Det är då

viktigt att man skapar en ordning där de kan befästa sin

självständighet genom att vara så fria som möjligt från styrning

från andra delar av statsmakterna. Detta bestyrker kravet på

administrativ bärkraft.

Samtidigt skall vi naturligtvis sträva efter att ha en ordning

där man i görligaste mån bevarar det lokala sambandet, den

lokala förankringen. Det ligger inget egenintresse i att

centralisera. Men det finns naturligtvis en konflikt inbyggd i

detta.

Det har under diskussionerna funnits en alternativ lösning

föreslagen. Jag tror att den väcktes redan under

Domstolsutredningens arbete. Den har gått under beteckningen

Statskontorsmodellen. Mycket enkelt byggde den på en filosofi

som ganska mycket hämtade sin förebild från statsförvaltningen,

dvs. från förvaltningsmyndigheternas organisation. Man hade

kronofogdemyndigheter, och länsskattemyndigheterna tog alltså

förebilder från Statskontoret som hade tagit fram dem. Man

skulle där låta domstolen i residensstaden vara ett slags riktig

domstol, om uttrycket tillåts. Sedan skulle man låta de mindre

enheterna ha något slags filialstatus. Sedan skulle man leda det

hela genom en ledningsgrupp som då skulle stå under befäl av

lagmannen i den stora domstolen.

Detta är alltså en filosofi som rimmar mycket illa med

ambitionen att man på domstolsväsendets område skall åstadkomma

en självständighet och ett oberoende och ha styrningsmekanismer

som alltså passar rätt illa på domstolarna, som ju av ålder har

styrts på ett helt annat sätt, dvs. att de ordinarie domarna

under ledning av en lagman i många stycken har fattat sina

beslut självständigt i plenum.

Det managementtänkande som finns inom statsförvaltningen, som

ett resultat av förändringarna i näringslivet, bör göra halt

åtminstone vid domstolarna. Och jag kan säga att

statskontorsmodellen går över denna gräns. Därför har vi menat

att den, även om den redovisas i promemorian, för sådana

principiella betänkligheter med sig att den inte bör överföras

på domstolsväsendets område.

Utgångspunkten när det har gällt att väga samman dessa olika

skäl för en förändring har varit att också vi i promemorian har

fastnat för ett minimum om tre domare som en rimlig gräns. Vi

redovisar att om man skulle vara riktigt djärv och enbart, med

bortseende från den historiska utvecklingen och med bortseende

från den verklighet som vi har, göra en teoretisk modell, alltså

utan verklighetsförankring, och se på om vi från början fick

designa en överrättsorganisation hur den då skulle se ut. Då

skulle man förmodligen komma fram till att man skulle ha en

domstol som inte hade färre än sex--sju domare. Därigenom skapar

man en judiciell slagkraft. Man blir inte beroende av förfall

utan kan själv ordna sina arbetsförhållanden. Man kan hålla

huvudförhandlingar parallellt i och med att man har tre domare

som minimum, och man kan också med råge lösa sin egen

administration.

Det vore, som ni förstår, ett alltför bryskt ingrepp i den

nuvarande ordningen att sätta gränsen så högt. Därför valde

vi att ha den utgångspunkt som man hade vid förändringsarbetet

på 60- och 70-talen, dvs. tre domare som har stöd i

rättegångsbalkens regler för domförhet i tvistemål.

Denna promemoria -- som för övrigt också behandlade frågan om

specialdomstolar, vilket jag inte skall beröra närmare här --

remitterades, som jag sade. Remissutfallet i denna del var

mycket glädjande. Det visade sig att i princip alla, utom de

berörda 24 tingsrätterna själva, tillstyrkte vårt förslag. För

egen del vill jag säga att detta vittnar väl om den vikt som man

med rätta fäster vid domstolarna. Vi hade i departementet blivit

oerhört besvikna om någon av de 24 domstolarna hade instämt i

vårt förslag. Vi har full förståelse för att man utifrån den

enskilda tingsrätten och berörda kommuner och länsstyrelser har

intagit den oerhört avvisande hållning som man har gjort. Det

har vi full förståelse för. Å andra sidan måste vår beredning

bygga på en helhetssyn när det gäller hur domstolsväsendet som

helhet skall se ut för att kunna möta förändringarna på andra

sidan sekelskiftet.

Det har funnits många remissinstanser som har velat gå längre

än förslaget med tre domare. Nu har vi alltså detta material på

bordet, och vi kommer så småningom att redovisa vad vi avser att

gå vidare med. Jag vill säga att det i detta sammanhang inte

finns någon dogmatisk stelhet. Det finns ingenting som säger att

antalet 24 på något sätt skulle vara ett heligt tal, utan man

kan naturligtvis tänka sig något annat. Det måste vi göra,

eftersom vi har fått många värdefulla synpunkter från

remissinstanserna när det gäller att se hur domsagogränserna

skall vara. Det kommer alltså så småningom att läggas fram ett

förslag som kommer att innebära ett mindre antal än 24.

Bengt Harding Olson: Jag skall börja med att ta upp den

fråga som statssekreterare Thelin har nämnt, nämligen

Statskontorsmodellen. Jag tycker att man i det ekonomiska läge

som vi nu har måste väga kostnader och verksamhet mot varandra.

Det är en självklarhet att man inte får tunna ut och försämra

den rättsskipande verksamheten. Men jag ställer ändå frågan om

det inte finns möjlighet att göra några administrativa

förbättringar inom denna ram.

Tydligen är ordet filialdomstolar, eller domstolsfilialer,

belastat. Men om vi bortser från den känslomässiga

uppfattningen, skulle det väl ändå vara möjligt att med

bibehållande av domstolsjuristernas självständighet försöka

rationalisera de små tingsrätterna genom att på en större

tingsrätt lägga över personalfrågor och vissa administrativa

frågor, osv. Det skulle innebära att man bibehåller en lokalt

förankrad rättsskipning men samtidigt gör åtminstone några

administrativa vinster. Varje krona är faktiskt värdefull för

staten i dessa knappa tider. Jag skulle vilja ha ett ytterligare

nyanserat svar på denna fråga.

Krister Thelin: Förändringsarbetet syftar naturligtvis

inte till att åstadkomma fördyringar för statskassan. Det vill

jag framhålla. I synnerhet som läget i ekonomin i dag är, blir

de ekonomiska skälen naturligtvis mer intressanta. Då är frågan

återigen vilket perspektiv som man har. Då innebär en

rationalisering av det slag som man skisserar i promemorian på

sikt förbilliganden, även om det vid varje övergång uppstår

initialkostnader som åstadkommer en liten puckel. Men det är ju

i det längre perspektivet som man måste se detta.

Det låter sig sägas att man skulle kunna ordna en samordning

på det sätt som Bengt Harding Olson antyder. Nackdelen med detta

är att man får A- och B-domstolar på ett sätt som är olyckligt.

B-domstolen blir då i någon mening inte självständig utan är

tvungen att repliera på en större domstol. Det reser då och då

frågor om domarnas tjänstgöringsskyldighet och den grundläggande

principen om domstolarnas oberoende. Det är klart att man kan

säga att om man inte värdesätter grundtanken att domstolen skall

vara en enhet som är så orubblig som det går att åstadkomma inom

ramen för grundlagen, kan man ju tänka sig vilka samarrangemang

som helst. Men vi har menat att det viktiga är att åstadkomma en

enhet som i görligaste mån kan stå så att säga på egna ben utan

att behöva lita till någon annan domstol.

Bengt Harding Olson: Jag vill ställa en kompletterande

fråga. Jag värjer mig absolut mot beskrivningen av A- och

B-domstolar. A- och B-domstolar för alltså tanken till att en

A-domstol har en god rättsskipningskompetens medan en B-domstol

inte har det. Jag talar inte om rättsskipningen. Jag kan inte

förstå att det blir en B-domstol om man tar bort vissa för

domstolen väsensfrämmande administrativa göromål och lägger dem

på en regional domstol. Det kan definitivt inte göra den till en

B-domstol. Jag tror att det väcker onödiga motsättningar att

stämpla dem som A- eller B-domstolar. Alla domstolar skall vara

A-domstolar, men alla A-domstolar behöver inte onödigtvis

belastas med administrativa göromål. Dessa kan centraliseras.

Birthe Sörestedt: Tydligen är den optimala

sammansättningen sex--sju domare. Men man har stannat vid tre

domare för att domstolen skall vara domför i vissa mål. I dag

finns det mindre domstolar med två eller en domare. Jag ställer

följande fråga: Hur klarar man då att sköta de ärenden som

kräver tre domare? Har man i detta sammanhang, när man talar om

att man vill ha kvar den lokala förankringen, inte tittat på

andra vägar att gå för att klara domförheten i de fall som det

rör sig om?

Jag undrar också om det i många ärenden är en stor belastning

på domstolarna då det måste vara tre domare?

Krister Thelin: I detta sammanhang rör vi oss med

prognoser. De är naturligtvis svåra att få någon hundraprocentig

klarhet i, i och med att de är just prognoser.

I dag fungerar de små domstolarna mycket bra. Det visar sig

när man tittar på effektivitetstal och sådant att de är

utomordentligt duktiga på att hantera sina mål och ärenden.

Bedömningen och prognosen bygger på hur framtiden kommer att se

ut. Som jag sade bygger den på att målens svårighetsgrad

generellt sett kommer att öka. Dessutom kommer inslaget av

internationella mål, som i sig är ett mått på komplexiteten, att

öka. Det kommer inte att ske jämnt fördelat över landet. Det är

i dag egentligen inte någon människa som kan säga hur detta

kommer att slå på de olika domstolarna.

För att man skall vara säker på att beredskapen hos

domstolarna är tillräckligt stor skall man inte, som i dag,

behöva lita till hovrätternas välvilja när det gäller att ställa

extradomare till förfogande eller att låna av granndomstolen.

Det finns så att säga ett slags inbyggd svaghet i detta system,

att man inte själv kan klara av de domförsregler som framgår av

rättegångsbalken.

Det är i ljuset av denna framtid som vi har valt att försöka

förstärka domstolarna på detta sätt. Det är alltså inte någon

kritik mot hur nuvarande ordning fungerar. Det som har varit

vägledande för våra tankar är att höja beredskapen inför

framtiden.

Göthe Knutson: Statssekreteraren talade om att man inte

får bortse från hänsynen till verkligheten. Jag utgår från att

verkligheten i det här avseendet är den glesbygd som ofta omger

de till nedläggning föreslagna tingsrätterna. En tingsrätt är ju

en väsentlig del av ett samhälle. Ju mindre samhället är desto

större betydelse har tingsrätten.

Vilka verklighetshänsyn är statssekreteraren beredd att ta?

Jag fäster mig vid det uttryck Krister Thelin själv använde.

Många av remisssvaren är starkt negativa eller hävdar att

förslaget är felaktigt och att statsmakten måste ta hänsyn till

omständigheterna. Vilka argument anser statssekreteraren är mest

bärande och vilka av dessa har statssekreteraren och andra i

departementet tagit mest hänsyn till?

Vidare har vi remissvaren från t.ex. Strömstads tingsrätt. Där

pekar man på att norrmän finns representerade i många mål. Där

råder speciella omständigheter, och man är vid tingsrätten väl

förfaren med den typen av mål och den "nationaliteten". Om den

tingsrätten läggs ned skulle det innebära betydande ökningar av

avstånden och fler problem för de boende. Avstånden nämns ofta i

de remissvar som har kommit in.

Krister Thelin: Vi är naturligtvis beredda att ta hänsyn

till all relevant verklighet. Vi håller på att bereda frågan. De

synpunkter som har kommit fram från remissinstanserna, och även

de synpunkter som kommer fram här, finns självfallet med i vårt

beredningsunderlag.

Vidare har vi frågan om att vikta de olika argumenten. Det är

svårt att urskilja något argument som höjer sig över de andra.

Men det är en allmän förväntan att målens komplexitet skall öka

och internationaliseringen som är det bärande argumentet. Det är

naturligtvis glädjande att höra att man i Bohuslän redan har en

beredskap inför internationaliseringen. Det innebär att de där

kommer att stå bättre rustade när tredomargränsen införs.

Göthe Knutson: Jag har respekt för Krister Thelins

intellekt. Men det här var allt ett svepande sätt att komma

undan. Jag skulle vilja ha ett något mer konkretiserat svar.

Annars är det ganska meningslöst att vi sitter här.

Statssekreteraren talade själv om hänsyn till verkligheten. I

denna mängd av svar som finns här finns det en hel räcka av

påpekanden och kraftfulla yttranden. I mitt arbete som

journalist har jag sällan läst så kraftfulla yttranden -- det

skulle i så fall vara den första utredningen om presstödet --

som så tillintetgör ett förslag som detta.

Krister Thelin: Jag kan inte säga vilket antal domstolar

som departementet i slutändan kommer att föreslå skall förändras

i dag. Det vore att föregripa beredningen. Som jag sade i mitt

inledningsanförande, har vi naturligtvis icke någon dogmatisk

syn på antalet domstolar. Det skall inte heller förnekas att

frågan om lokal förankring, som är ett argument när det gäller

att bestämma uformningen av det framtida domstolsväsendet, är en

faktor som måste vägas in. Den går inte alltid att förena med de

grundskäl som vi har som utgångspunkt för oss. Det blir en

faktor som något går på tvärs mot huvudlinjen. Icke desto mindre

kan det här visa sig vara en relevant del av verkligheten som vi

måste beakta. Jag kan i dag inte bli mer konkret än så. Jag

hoppas att Göthe Knutson har överseende.

Sigrid Bolkéus: Jag hoppas att det längre fram i dag

kommer upp ytterligare synpunkter på frågan om

internationaliseringen. Jag ifrågasätter om

internationaliseringen kommer att få den betydelse som anförs i

promemorian.

Danmark är ju redan med i den europeiska gemenskapen. Såvitt

jag vet är erfarenheterna där att den typ av internationella mål

som man trodde skulle öka i omfattning inte blev så vanliga.

I Danmark är det vanligast med domstolar med en domare som

utgör första instans på landsbygden. Men situationen i Danmark

är inte lika som i Sverige. De danska domstolarna i första

instans tar ju inte upp alla mål. En del mål går ju direkt till

högre instans.

Jag skulle vilja få bättre klarlagt om frågan om

internationaliseringen verkligen har en sådan betydelse.

Krister Thelin: Ingen av oss vet hur verkligheten kommer

att gestalta sig på andra sidan sekelskiftet. Det vore

naturligtvis mycket värdefullt om vi hade någon som ständigt

kunde tala om hur det skulle se ut. Vi kan bara göra mer eller

mindre intelligenta antaganden. Det antagande som vi har gjort

är att målen kommer att innehålla moment som inte finns i dag.

Advokaterna kommer att vara nyckeln i denna diskussion. Det

hänger också samman med hur man kommer att välja att lösa

konflikter i framtiden.

Vi i Sverige har vant oss vid att när det gäller tvistemål

sker mycket av konfliktlösningen vid sidan av domstolarna. Jag

tror att utvecklingen kommer att gå åt det andra hållet i

framtiden. Där kommer samspelet mellan allmänna domstolar och

skiljeförfarande in i bilden.

Vi gör en översyn som syftar till att tillmötesgå dem som

menar att skiljedomsförfarandet, med alla sina förtjänster,

håller på att bli för dyrt. Därför kan det finnas skäl att se i

vad mån det inom den allmänna domstolsorganisationen faktiskt

går att ordna förhållandena så att tvister kan lösas där -- med

tillvaratagande av möjligheten att välja domare och möjligheten

att bibehålla affärssekretess i högre utsträckning än i dag.

Om detta skulle lösas -- vilket jag för egen del hoppas --

skulle vi kunna få se ett större inflöde av kvalificerade

tvistemål i våra allmänna domstolar. Dessa mål kommer på grund

av internationaliseringen i den allmänna omsättningen av

samfärdseln att leda till att internationella moment kommer att

finnas med i högre utsträckning än i dag. Advokaternas roll blir

avgörande, dvs. beroende på om de är villiga att ta upp

tvistemål.

Det finns ett samspel. Om vi inte har en domstolsorganisation

som klarar att lösa dessa tvistemål, kommer vi att få en

utomjudiciell konfliktlösning, som jag tror skulle vara

allvarlig ur rättsstatlig synvinkel. Rättsbildningen kommer då

att ske vid sidan av de samhälleliga institutionerna. Det är

viktigt för hela utvecklingen av rätten att det finns balans och

att möjligheten finns att få dessa avgöranden i domstol.

De danska erfarenheterna visar en mängd saker. En slutsats som

danskarna har dragit är att de själva skall påbörja en översyn

av sin organisation. Det är just för att de har funnit att deras

enmansdomsagor är för små. Jag vill påstå att detta har de gjort

utan att vara inspirerade av det de till äventyrs kan veta om de

svenska förhållandena.

Birgit Henriksson: Krister Thelin sade att målens

svårighetsgrad ökar generellt -- även de internationella målen.

Är detta en allmän tendens i Europa? Vet man att antalet

internationella tvistemål ökar? Hur stor andel tvistemål finns

det i dag?

Krister Thelin: Antalet mål som gäller inomjudiciella

konfliktlösningar kommer att öka. Jag tror att man kommer att få

se ett uppsving omedelbart efter det att EES-avtalet har trätt i

kraft och sedan när Sverige blir medlem i EG. Det kommer då att

finnas en hel rad oklara frågor där lagtexten inte kommer att ge

tillräcklig vägledning, utan man kommer att söka vägledning i

domstolarna.

Här vill jag peka på en viktig omständighet, nämligen vår

tradition när det gäller lagstiftning och rättstillämpning. Vi

är vana vid att domstolarna stöder sig på vad som anges i

förarbetena i fråga om tolkning -- inte minst synpunkter som

utskottet kan ha tillfört propositionen i de delar där inte

departementschefen har lagt ut texten. Det kommer inte att bli

fallet i framtiden. Vi kommer att överta direktiv som måste

omvandlas till inhemsk lagstiftning. Om Sverige är medlem i EG

kommer det att finnas förordningar som kommer att vara direkt

gällande rätt i Sverige. Det i sin tur ställer helt andra krav

på rättstillämpningen. Man har icke längre annat än den nakna

lagtexten till förfogande, eftersom det inte finns förarbeten

att hämta stöd i. Å andra sidan innebär det att parternas

utläggning av gällande rätt, dvs. advokaters förmåga att

argumentera, kommer att bli en viktigare faktor. Det vore då

olyckligt om det funnes advokater, som redan i dag har ett

oerhört försteg när det gäller kunskaper om internationell rätt

i allmänhet och EG-rätt i synnerhet, vilka skulle vara så pass

överlägsna att domarna i domstolarna skulle komma i efterhand.

Jag tror att en domstol med flera kolleger som kan berika

varandra i det naturliga samtalet är att föredra framför

enmansdomsagor. Med all respekt för den ensamme domaren, men han

får sämre förutsättningar att hålla jämna steg. Det är vår

skyldighet att på detta sätt hjälpa till att stärka

domstolsväsendet inför den verklighet vi ser framför oss.

Vidare har vi frågan om antalet tvistemål i domstolarna.

Uppgifter som jag har fått framför mig nu visar att de har ökat

med 32% sedan 1980. I dessa siffror ligger inte någon prognos

för hur framtiden kommer att te sig. Jag tror att vi kommer att

få en ökning av antalet framöver.

Göran Magnusson: Jag åhörde debatten mellan Bengt Harding

Olson och statssekreteraren. Jag beklagar att

Domstolsutredningen inte fick tillfälle att fullfölja sina

överväganden beträffande tingsrättsorganisationen. Nu finns

egentligen bara beskrivningen i promemorian och den beskrivning

som Krister Thelin har framfört här av den s.k.

Statskontorsmodellen. Enligt min mening är utredningen värd ett

bättre öde än talet om filialdomstol och B-domstol. Vi får

möjligen tillfälle att återkomma till den frågan.

I den departementspromemoria som är utgångspunkt för denna

diskussion finns det inga ekonomiska överväganden -- så vitt jag

har kunnat finna. Har departementet nu hunnit med att fundera

över vilka ekonomiska konsekvenser som förslaget beträffande

tingsrätterna så småningom kommer att få?

I promemorian nämns effektivitetsskäl. Man skall tydligen se

över effektiviteten i domstolsväsendet. Det talar för att det

borde finnas sju domare i varje tingsrätt. Med hänsyn till den

utläggning som vi har fått om betydelsen av Luganokonventionen

och EES-avtal, EG-rätt, den omtalade internationaliseringen, som

enligt författarna till promemorian har stor betydelse, utgör

ett minimum på tre domare den framtida organisationen för de

svenska domstolarna? Kommer domstolarna att klara de anspråk som

departementet och statssekreteraren gör sig till tolkar för?

Kommer i realiteten ytterligare 20--25 domstolar att tas bort,

åtminstone när man når fram till fyradomarsmodellen? Är det här,

enligt departementets uppfattning, en domstolsorganisation för

framtiden?

Krister Thelin: Förhoppningen är att tredomarna skall

klara detta bättre än enmans-och tvåmansdomsagorna. Vi har för

närvarande inga planer på att se detta som ett första steg i en

ytterligare neddragning. Vi har funnit att detta kan vara en

skälig kompromiss mellan det bästa och det mindre goda. Vi får

inte låta det bästa bli det godas fiende. Det vore

verklighetsfrämmande att tänka sig att med utgångspunkt i ett

antagande om en optimal effektivitet med sju domare "designa" en

organisation utan beaktande av historisk och kulturell

utveckling. Det vore verkligen hjärtlöst. Därför tycker vi att

tre domare är en skälig miniminivå.

Vidare har vi frågan om kostnaderna. Det är riktigt att

promemorian inte innehåller någon djupare kostnadsberäkning. Vår

tanke är att förtydliga och bredda underlaget genom att bl.a.

studera de beräkningar som har gjorts av Domstolsverket. När vi

skrider till beslut skall naturligtvis kostnadsaspekterna också

tas i beaktande. Beroende på vilket tidsperspektiv som används

och bortseende från initiala kostnader i ett övergångsskede kan

man konstatera att det finns rationaliseringsvinster att göra.

Bengt-Ola Ryttar: Det är alldeles självklart att frågan om

domstolarnas oberoende är viktig. Men den slutsats man kan dra

av de resonemang som förs från Justitiedepartementets sida är,

att det är det interna oberoendet som är viktigt. Men det

rimliga borde vara att oberoendet skall gälla den omvärld som

skall dömas och den politiska makten. Jag skulle vilja att

statssekreteraren utvecklade den aspekten litet grand.

Det är väl uppenbart att Statskontorsmodellen snarare skulle

underlätta för domstolsväsendet att hantera

internationaliseringen än tvärtom.

Krister Thelin: Det interna oberoendet är väl så viktigt

som det externa. Ledningsfilosofin innebär att den som är chef

för en domstol kan, mer eller mindre beroende på dagskonjunktur

osv., styra och fördela resurserna. Det är på tvärs mot en

ordning som innebär att den ordinarie domaren är näst intill

suverän i beslutsfattandet beträffande de mål som har lottats på

honom.

Låt mig erinra om Tyskland, som på ett mycket kännbart sätt

genomled en svaghetsperiod under 30-talet -- vilket är bekant

för alla. Det första som föll för totalitära strömningar i

Weimarrepubliken var domstolsväsendet. Det är inget hedersamt

kapitel i den tyska juridiska historien. Man har dragit

slutsatser av detta. Vi skall naturligtvis inte anamma detta,

men det kan vara intressant att peka på hur det går till i ett

land där man numera verkligen inser värdet av självständiga och

oberoende domstolar. En ordinarie domare får ett mål lottat till

sig, och ingen kan beröva honom detta mål om han inte själv går

med på det.

Det är alltså viktigt att vid fördelning av mål -- till den

administrativa processen hör fördelningen -- se på hur

fördelningen ser ut utifrån. Finns det förtroende för de

mekanismer som används vid fördelningen av mål, eller finns det

andra skäl som ligger bakom det faktum att vissa mål styrs till

vissa domare? Det är den typen av principiella utgångspunkter

som gör att man måste vara försiktig vid designen av den interna

administrationen och ledningen.

Vidare hade vi frågan om internationaliseringen. Vi har den

domarkår vi har. Den är naturligtvis i hög grad kompetent. Jag

tror att domarkåren, med hjälp av de utbildningsinsatser som

görs av Domstolsverket, kommer att stå väl rustad inför den

internationella framtiden. Det handlar om att ge domarna de

bästa förutsättningarna och den bästa organisatoriska ramen. Vi

tror att det förslag vi har lagt fram är det bästa.

Liisa Rulander: Min fråga gäller också

internationaliseringen. Min tanke gäller människor som blir

alltmer kritiska och oroade inför internationaliseringen, dvs.

EES, EG, osv. I dag talar vi om fackfrågor för fackfolk.

Har departementet funderat över hur vanliga människor i

glesbygden, som inte alls är insatta i dessa facktermer, skall

övertygas om riktigheten att dra ner på antalet tingsrätter?

Tingsrätterna har utgjort en tradition som har ingett vanliga

människor trygghet.

Krister Thelin: Jag har stor respekt för de bekymmer som

ligger i frågan. Vi har alla ett ansvar här, inte bara när det

gäller den begränsade del av framtiden som vi sysslar med nu.

Det gäller över huvud taget att på ett så pedagogiskt sätt som

möjligt försöka förklara vår bild av hur framtiden kommer att te

sig. Jag hoppas att vi kommer att få hjälp av ledamöterna i

riksdagen i dessa ansträngningar.

Håkan Winberg: De synpunkter jag vill lägga på den

framtida tingsrättsorganisationen grundar sig i första hand på

de erfarenheter som jag har fått under drygt tio år som

president i Hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten för Nedre

Norrland omfattar Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län.

Under den hovrätten finns det elva tingsrätter. Tre av dem har

7--9 domare och är alltså tämligen stora. Men det finns också

flera små tingsrätter. Två av dem har två domare, och tre har

bara en domare. Under denna hovrätt finns alltså tre av de fyra

enmansdomstolar som Krister Thelin nämnde.

Mot bakgrund av att det är över 20 år sedan

tingsrättsorganisationen kom till -- när häradsrätter och

rådhusrätter blev tingsrätter -- kan det finnas skäl att se över

organisationen nu. Min bedömning är att i grunden för varenda

eventuell organisationsförändring måste ligga den för

rättssäkerheten fundamentala principen om varje domstols och

varje domares självständighet i rättstillämpningen. Det gör att

jag redan nu kan säga att jag inte anser att

Statskontorsmodellen är något lämpligt alternativ.

Jag utgår nu från departementspromemorian. Jag kan instämma i

principerna för en förändrad domstolsorganisation. Det är bra

att få domstolar som är judiciellt bärkraftiga. Det är önskvärt

att i så stor utsträckning som möjligt ha ordinarie domare i

domstolen. Det är önskvärt att ha domtolar som är så stora att

de klarar arbetet också när vissa ledamöter är lediga för

semester, sjukdom, kurser osv. Domstolarna skall också klara

arbetstoppar vid extrema tillfällen eller när det uppstår

komplicerade mål utan att normalt behöva ta in förstärkning

utifrån. Domstolen kan behöva hålla sig med ett hyfsat bibliotek

där erforderlig juridisk litteratur kan studeras. Det är bra om

det går att ha en kollegial samvaro, så till vida att kollegor

kan diskutera aktuella juridiska problem. Jag tror inte minst

att det är värdefullt om äldre domare kan umgås med yngre domare

i tjänsten -- erfarenhet kontra nya kunskaper kan mötas.

Jag ställer krav på god lokal förankring. Det är

utomordentligt viktigt. Man skall inte förringa vikten av den

lokala insynen. Rättsskipningen skall alltså vara en levande

realitet på så många platser som möjligt.

Det skall också vara möjligt att handha en decentraliserad

administration. Domstolarna får ju mer och mer ta över

budgetansvaret. Jag tror att det är lyckat, och det skall ju

finnas en viss kapacitet för det.

Vid en sammanvägning av dessa principer anser jag att det

föreslagna tredomaralternativet är bättre än andra diskuterade

modeller. Skälet till att inte gå längre i sammanläggningarna är

att kravet på den goda lokala förankringen väger mycket tungt.

Jag vill gärna hänvisa till vad Domstolsutredningen har

uttalat och som hovrätten har citerat i sitt remissvar.

Domstolarna är inte till för sin egen skull utan för att betjäna

allmänheten. Ett system som är rationellt för domstolarna, men

som allmänheten inte kan använda på ett riktigt sätt, är därför

inte eftersträvansvärt.

Tredomarmodellen överensstämmer med huvudprinciperna i 1971

års reform. År 1971 genomfördes vissa undantag, bl.a. av

regionala skäl. Jag tycker att det finns sådana skäl i dag

också. Även om hovrätten i sitt remissvar har accepterat

principen om tredomarmodellen, finns det anledning att

understryka att det i vissa fall finns särskilda skäl att gå

ifrån kravet på minst tre domare.

Vi vet alla att Sveriges befolkningsstruktur och geografi gör

att man inte kan ha samma organisation och indelningsmodell utan

urskiljning över hela landet. Det här landet är olika i norr och

söder -- inland, kust, storstäder, glesbygd. Vi har hävdat att

en sådan indelningsmodell inte får upplevas av medborgarna som

en skrivbordsprodukt av centralt placerade "byråkrater" som

saknar anknytning till verkligheten i de olika landsdelarna.

Jag går över till Hovrätten för Nedre Norrland och de län som

den omfattar. I departementspromemorian görs ett undantag för

Lycksele tingsrätt i Västerbottens län. I promemorian säger man

att de långa avstånden och värdet för inlandskommunerna att få

behålla en tingsrätt gör att man föreslår att Lycksele tingsrätt

skall vara kvar, trots att den bara har underlag för två domare.

Ungefär samma argument kan användas för två av

enmansdomstolarna under Hovrätten för Nedre Norrland, nämligen

Sollefteå och Sveg. Lagman Eriksson kommer att redogöra för hur

det ser ut i Sollefteå tingsrätt. När det gäller Sveg kan jag

säga följande. Om man gör en sammanslagning i enlighet med

förslaget, kommer det att bli en enda tingsrätt i hela Jämtlands

län, vilket motsvarar en tiondel av Sveriges yta. Avståndet från

Sveg till tingsrättskansliet i Östersund kommer att bli 18 mil.

Många medborgare kommer att få det betydligt längre. De bor

redan nu i utkanten.

Finns det några nackdelar med att ha kvar några

enmansdomstolar av regionala skäl? Visst är det problem när det

t.ex. skall vara huvudförhandling i ett tvistemål och det skall

finnas tre lagfarna ledamöter. Det kan bli problem vid sjukdom,

ledigheter osv., eller när det kommer stora och komplicerade

mål. Mot bakgrund av min tioåriga erfarenhet är det här små

problem. Det är inte svårt att lösa dessa problem. Vid en

jämförelse mellan små tingsrätter och större tingsrätter, hävdar

sig de små väl när det gäller både kvaliteten och kapaciteten i

dömandet.

Arne Westlander: Jag har närmast kallats hit för att jag

representerar en s.k. mottagande tingsrätt. Sollefteå tingsrätt,

vars chef lagmannen Lars Göran Eriksson sitter bredvid mig,

skall slås samman med Örnsköldsviks tingsrätt. Vi har två

domare, vilket ger underlag för...

Jag har tjänstgjort vid Örnsköldsviks tingsrätt sedan 1969,

och jag har varit dess chef sedan 1983. Jag har alltså lång

erfarenhet av hur denna tingsrätt fungerar.

Jag skall först göra en kort presentation av min tingsrätt.

Den betjänar 60000 invånare, dvs. Örnsköldsviks kommun. Ytan

är 6400 kvadratkilometer. Det kanske inte säger så mycket. Men

det är ungefär 10 mil till de orter som ligger längst bort.

Personalen består av två ordinarie domare, tre tingsnotarier,

sju personer bland bidträdespersonalen och en expeditionsvakt.

För budgetåret 1992/93 har vi, tack och lov, beviljats en s.k.

skickeassessor av hovrätten. Den här terminen har han

tjänstgjort hos oss två veckor, och nästa termin kommer han att

tjänstgöra sammanlagt fyra veckor under två perioder om vardera

två veckor.

Vid tingsrätten tjänstgör 30 nämndemän. Vi har inte något

tingsställe utanför Örnsköldsviks kommun. Vi har ett förnämligt

tingshus, som invigdes 1968. Det har hela fyra plan, och det har

väl fungerande lokaler.

Det finns tre åklagare i Örnsköldsvik. Det finns vidare två

akvokatbyråer med fyra resp. två jurister.

Arbetsbelastning: Av dimensioneringsunderlaget vid

budgetarbetet kan man se att det beräknas att 251 tvistemål och

brottmål per domare per år bör klaras av, dvs. ungefär 500 mål

per tingsrätt. För Örnsköldsviks tingsrätts del har under de

senaste åren antalet mål varit ungefär så många, vilket har

gjort att vi har legat under genomsnittet.

Tvistemålen i olika sammanhang har detta år ökat betydligt,

och det är verkligen jobbigt. Jag tror att ökningen beror på att

det är dåliga tider och att det för enskilda människor och för

företag är lättare att bestrida något. Den delen av

tingsrättsarbetet har alltså väsenligt ökat.

Hur fungerar då denna organisation? Min erfarenhet är densamma

som hovrättspresidenten Håkan Winberg uttrycker, nämligen att

tingsrätten i stort fungerar bra. De nackdelar som Håkan Winberg

anförde när det gäller tvistemålen med tre domare, har

Örnsköldsviks tingsrätt löst genom att under de senaste åren

anlita en mycket förnämlig pensionerad domare. Domstolsverket

har tillskjutit 16000 kronor för att täcka kostnaderna för

denna extra arbetskraft, och Örnsköldsviks tingsrätt har inte

behövt begära hjälp från hovrätten. Innan vi hade möjlighet att

anlita denne pensionerade domare hade Örnsköldsviks tingsrätt

dock bekymmer med att få hjälp från hovrätten, vars

arbetsbelastning är mycket stor.

Den nuvarande lösningen är blott temporär, och vi vet inte hur

det kommer att bli i framtiden. Precis som Håkan Winberg vidare

säger, är det naturligtvis bekymmer med att täcka

personalfrånvaron under sommarsemestrarna. Bovarna tar ju inte

semester under somrarna, vilket innebär en hel del

häktningsförhandlingar. När, i vårt fall, de båda ordinarie

domarna tar ut sin lagstadgade semester är det ofta en oerfaren

tingsnotarie som fungerar som ordförande. Blir det då fråga om

en häktning får den häktningen inte verkställas, utan domare

utifrån måste anskaffas. Vi har försökt lösa denna typ av

situation med hjälp av hovrätten, där man alltid är mycket

välvilligt inställd, men även hovrätten har ont om personal

under somrarna. Vid behov har vi tagit kontakt med olika lagmän

runt omkring Örnsköldsvik för att få hjälp, exempelvis lagman

Eriksson och lagman Olsgren i Härnösand osv. Det har alltså gått

att få hjälp, även om det har gått på kryckor. Svårigheten med

att få hjälp är faktiskt en stor nackdel.

Slutligen, precis som Håkan Winberg säger i vad gäller

sjukdomar, verkar det som om domare utgörs av ett släkte som

aldrig blir sjukt. Sedan 1955 har jag arbetat som domare, och

jag har aldrig varit med om att behöva inställa ett ting. Jag

har tjänstgjort som chef i 10 år, och varken jag eller rådmannen

har haft en enda sjukdag. Vid sjukdom är emellertid de små

domstolarna väldigt sårbara.

Vad blir följderna om Sollefteå tingsrätt kommer till

Örnsköldsvik? I departementspromemorian har det tryckts på att

varje nedlagd domstol skall ersättas med ett tingsställe. Vid

mina funderingar har jag tagit för givet att i det här fallet

ett tingsställe då förläggs till Sollefteå. Enligt uppgift från

chefsåklagaren i Örnsköldsvik talar allt för att den nuvarande

åklagaren i Sollefteå blir kvar och att den tredje åklagaren i

Örnsköldsvik, en assistentåklagare, skall biträda åklagaren i

Sollefteå. Man räknar även med att de två advokater som nu finns

i Sollefteå blir kvar. De brottmål och tvistemål som tillhör

Sollefteå tingsrätts domkrets kommer i allt väsentligt att

handläggas vid Sollefteå tingsställe och naturligtvis -- jag

tittar på ordföranden i Nämndemannaförbundet -- kommer de

nämndemän som nu tjänstgör vid Sollefteå tingsrätt i princip att

tjänstgöra vid detta tingsställe. Kontentan blir alltså att den

verksamhet som hänger samman med brottmål och tvistemål till

stor del kommer att förbli i Sollefteå.

Vissa negativa konsekvenser för invånarna i Sollefteå kommer

det dock att bli när de söker upp tingsrätten i olika ärenden.

Mellan centralorterna Örnsköldsvik och Sollefteå är det 11 mil

-- men de negativa konsekvenserna bör kanske inte överdrivas.

Flera ärenden såsom bouppteckningar och förmynderskapsärenden

föreslås exempelvis bli överflyttade till andra myndigheter, och

därför kommer de inte att belasta tingsrätten.

Även om det här förslaget blir verklighet behöver nackdelarna

inte bli så stora. Enligt min erfarenhet från Örnsköldsviks

tingsrätt är besöksfrekvensen i sådana här ärenden inte särskilt

stor, och ärendena bör till stora delar kunna klaras av per post

eller per telefon.

Slutligen vill jag tala något om lokaliteterna och ekonomin.

Som jag tidigare sade har Örnsköldsviks tingsrätt väl fungerande

lokaler, och det finns möjlighet att till en mycket ringa

kostnad inreda arbetsrum för den personal som kan tillkomma

genom en sammanslagning. I samband med att hanteringen av

fastighetsdata infördes i tingsrätten renoverades

inskrivningsmyndighetens lokaler för tre år sedan, och

tingsrätten disponerar nu över tre terminaler för detta ändamål.

Örnsköldsviks tingsrätt kan alltså utan vidare ta över

hanteringen av Sollefteå tingsrätts fastighetsdata.

Sammanfattningsvis anser jag sålunda att en sammanslagning av

Sollefteå tingsrätt och Örnsköldsviks tingsrätt, till en enda

domstol i Örnsköldsvik, skulle innebära vissa fördelar för

Örnsköldsviks tingsrätt. Omkostnaderna för lokalerna skulle bli

ringa. Det är visserligen svårt att överblicka nackdelarna för

den rättsökande allmänheten inom Sollefteå tingsrätts domkrets,

men jag tror att nackdelarna inte behöver bli så kännbara om

tingsstället blir stationerat i Sollefteå.

Lars Göran Eriksson: Jag har under 6,5 år arbetat som

lagman vid Sollefteå tingsrätt, och i Södra Roslagens tingsrätt

där jag började som notarie har jag arbetat som rådman i tre år.

Jag har erfarenheter av hur både stora och små tingsrätter

fungerar.

Innan den förra reformen genomfördes fanns det två domstolar i

Sollefteå. 1971 slogs domstolarna samman. Sollefteå kommun har

25000 invånare, och dess ytvidd är Blekinges dubbla yta, dvs.

ungefär lika stor som Södermanland. I själva Sollefteå bor

10000 människor. Sollefteå tingsrätt tillhör alltså en av de

här små domstolarna med en domare. Tingsrätten består av 2,5

notarier och fem biträden, och dessutom har tingsrätten

fiskalsförstärkning under tre månader.

Precis som Arne Westlander säger är avståndet till

Örnsköldsvik 11 mil, dvs. 22 mil tur & retur, och från

utkanterna i kommunen är det betydigt längre. Från Junsele och

Ramsele är det exempelvis ca 20 mil i en riktning. Precis som

Håkan Winberg säger, tycker jag att man vid domstolsindelningen

bör ha medborgarnas behov av rimlig rättssäkerhet och

rättsservice över hela landet som utgångspunkt och att man också

bör beakta landets utseende.

Gjorda undersökningar visar att stordrift inte passar

domstolsverksamheten. De påtalade problemen är i stort sett

koncentrerade till de stora domstolarna. Även vid hovrätten har

man påpekat att målens handläggningstider är orimligt långa. Vid

de små domstolarna klarar man arbetsbelastningen utan större

tidsutdräkt. Självfallet blir ett tingsställe i Sollefteå

upprättat om Sollefteå tingsrätt läggs ned. Vi anser emellertid

att ett tingsställe inte är tillräckligt.

I riksdagen har man ju alltid slagit vakt om rättsskipningens

lokala förankring. Det har inte varit tänkt att domare utifrån

skulle komma för att döma, utan att det skulle finnas ett kansli

med personal, som medborgarna skulle kunna besöka för att få

sina rättsärenden utredda utan orimliga restider. Vi anser att

antalet mål i Sollefteå är för många för att de skall kunna

skötas både effektivt och rationellt i Örnsköldsvik.

Om man räknar på restiderna för exempelvis domare går minst

tre timmars arbetstid bort vid varje resa, och under vintrarna

måste dessutom övernattning ske. Lägger man därtill tiden för

sammanträden -- även om en viss effektivisering genom

sammanslagning av sammanträden påräknas -- kommer för

domarpersonalen minst två effektiva arbetsmånader i bara restid

att gå bort.

Personalens ortkännedom går förlorad om kansliet flyttas från

Sollefteå. Det är mycket få förhandlingar som ställs in på grund

av att man inte får tag i folk eller att folk inte kommer.

Sollefteå tingsrätt handlägger ca 200 brottmål per år, och för

närvarande är det endast en tilltalad som vi inte har fått tag

i, nämligen en finsk zigenare, som åker fram och tillbaka mellan

Finland och Sverige. Det skulle nog vara svårt för vilken

tingsrätt som helst att få tag i honom.

Hovrätten och länsstyrelsen har också påpekat nackdelarna med

att domstolarna koncentreras till kustregionen. Från allmän

samhällssynpunkt är det en mycket negativ markering om

statsmakterna lägger ned tingsrätterna i inlandet.

Statssekreteraren Krister Thelin har själv sagt att det råder

osäkerhet när det gäller den ökade belastningen. Vägen till

Europa är ju inte spikrak, och vi vet inte hur det kommer att

slå ute i landet. Sollefteå tingsrätt har emellertid få

internationella företags- och affärstvister att handlägga.

Denna typ av tvister är väl en storstadsföreteelse, som så

sakteliga kommer att sippra ut i landet.

Vi har inga problem med att sätta ut tvistemål. Det är fel att

mål blir liggande. Vi sätter alltså ut målen när de är färdiga

och anskaffar erforderlig arbetskraft. Vid Sollefteå tingsrätt

är samtliga dispositiva tvistemål för 1991 avklarade, och endast

ett dispositivt tvistemål för 1990 kvarstår. Målet har varit

utsatt, men på begäran av ombuden har det åter "satts in".

Enligt åklagaren är de outsatta målen fler i hovrätten än i

tingsrätten. Sollefteå tingsrätt klarar alltså i rimlig tid av

mål som kommer in till tingsrätten. Dimensioneringen av

Sollefteå tingsrätt är väl avvägd, något som också bekräftats av

de undersökningar som Statskontoret gjort.

Jag tycker inte att det, under den tid som jag har verkat vid

Sollefteå tingsrätt, har visat sig att tingsrätten är sårbar på

grund av sin litenhet, utan den är tvärtom mer flexibel och

lätthanterlig. I vad gäller den administrativa bärkraften är det

en självklarhet att administrationen är enklare vid de mindre

enheterna än vid de större. Sollefteå tingsrätt ställer sig

positiv till att överta så mycket som möjligt av sin egen

administration och budgetansvar.

På grund av Sollefteå tingsrätts belägenhet finns det skäl att

göra undantag från kravet med tre domare.

Ulf Hellbacher: Jag har tjänstgjort som lagman vid Tierps

tingsrätt i drygt fyra år. Dessförinnan tjänstgjorde jag som

rådman i Uppsala i två år. Tierps tingsrätt består av 30

nämndemän. Jag är den ende ordinarie domaren. Tierps tingsrätt

har en ordinarie fiskal och en förstärkning med 0,5

fiskalstjänst, vilket i praktiken innebär 2,5 domare och tre

notarier. Upptagningsområdet för Tierps tingsrätt täcker ungefär

50000 invånare, och det sträcker sig från Östhammar utefter

kusten upp till Skutskär och inåt landet. Distriktet är ganska

stort, och jag tycker att det allmänt sett fungerar väl.

Tierps tingsrätt har inte upplevt några stora problem på grund

av att tingsrätten är liten. I mål som kräver tre domare behövs

det hjälp, eftersom vi är 2,5 domare. Den typen av mål är

emellertid i Tierps tingsrätt icke ofta förekommande. Några

enstaka gånger per år behöver vi hjälp från hovrätten, och om

man är ute i god tid är det ingen som helst svårighet att få

hjälp med en tredje man. Tingsrätten var tidigare belägen i

Uppsala, och 1980 flyttade den till Tierp, som ligger sex till

sju mil från Uppsala.

Jag tänker nu gå in på mer allmänna frågor och samtidigt visa

bilder på i princip det som jag säger.

Varför skall man över huvud taget genomföra en reform av det

här slaget? Krister Thelin har talat om prognoser, såsom en ökad

internationalisering och konsekvenser av de förändringar som

föreslagits av Domstolsutredningen.

Om man genomför en reform på så här osäkra premisser, tycker

jag att man börjar i fel ände. Det är högst oklart vad just den

internationella aspekten kommer att innebära. Redan för 20 år

sedan var frågan om domstolarnas storlek uppe till debatt. Den

gränsnivå som nu föreslagits stötte då på starkt motstånd i

riksdagen. Vid det tillfället ville man alltså bevara de små

domstolarna. Det ställningstagandet är inte så gammalt, och

frågan är vad det är som har hänt sedan dess. Som Krister Thelin

konstaterar fungerar de små domstolarna väl -- enligt min

uppfattning mycket väl.

Om man nu vill genomföra en reform av det här slaget, dvs. att

en fjärdedel av landets tingsrätter läggs ned, vilket påverkar

människorna på berörda orter, tycker jag att man bör ha en

ordentlig utredning med goda analyser och framför allt med goda

kostnadsberäkningar, innan man över huvud taget genomför

reformen. De saknas, enligt min mening, i promemorian helt och

hållet. Promemorian bygger i stort sett på lösa antaganden och

påståenden, utan kostnadsberäkningar.

Promemorian är inte tillräcklig såsom grund för en reform av

det här slaget, utan frågan bör utredas ytterligare.

I promemorian talas det om det övergripande målet för

domstolsväsendet. Det är väl ledstjärnan för reformen, något som

kanske är litet svårt att se. I promemorian står: att

domstolarna på ett rättssäkert sätt och inom rimlig tid skall

avgöra de mål och ärenden som de har att handlägga. Jag tror

ingen vill göra gällande att det döms mindre rättssäkert vid de

små domstolarna än vid de stora. Det finns goda och dåliga

domare både vid de små och vid de stora domstolarna; därvidlag

är det ingen skillnad.

När det gäller handläggningstiderna visar de studier som

Statskontoret utfört åt Domstolsutredningen att de små och

medelstora domstolarna är effektivare än de stora domstolarna.

En gräns vid sju till åtta domare per domstol dras mycket

bestämt. Det sägs att vid domstolar med fler än 7--8 domare

minskar kapaciteten per domare markant.

Vad man nu vill åstadkomma med den här reformen är just ett

antal domstolar med fler än tio domare. Självfallet kommer

effektiviteten att minska. Det är inte svårt att förstå att de

små domstolarna är effektiva, eftersom sammanhållningen där är

en annan. I en liten myndighet är kanalerna korta, och det är

lätt att få kontakt med åklagare, advokater och att delge

människor. Allt detta samverkar till att små myndigheter

fungerar väl.

Krister Thelin talar om den judiciella bärkraften som

ledstjärnan för den här reformen och att -- såsom jag förstår

promemorian -- den judiciella bärkraften skulle saknas i de små

domstolarna. I begreppet judiciell bärkraft läggs litet olika

saker. Såvitt jag förstår innebär judiciell bärkraft bl.a. den

enskilde domarens eller domstolens kompetens i första hand i vad

gäller internationella förhållanden som naturligtvis alltmer

kommer att påverka oss. Det är mycket teoretiskt.

Låt oss säga att en stor domstol har en domare med särskild

kunskap i EG-rätt. För denne domare är utrymmet för att delge

sina kolleger sina kunskaper mycket litet, med tanke på den

arbetsbörda som alla domare i dag har. Det förhållandet är inte

bättre än att man ringer till en bekant som är kunnig i EG-rätt.

Argumentet att man vid en stor domstol har större möjlighet till

att kunna ha experter på olika områden är svagt, och i praktiken

betyder det just ingenting.

Vid en sammansättning av tre domare skulle man kanske kunna

säga att det är lättare att ta med en expert -- om det finns

någon. Men möjligheten därtill finns kanske ändå. I vårt fall

kan exempelvis experter rekvireras från departementet. Som redan

tidigare påpekats är emellertid målen få där tre domare krävs. I

Tierps tingsrätt har vi haft fyra till fem sådana mål per år, så

det har inte funnits några problem att få det att fungera.

Självfallet är det vid uppbyggandet av en modell en fördel att

ha tre domare, men i praktiken är det inget problem.

Kostnaderna har egentligen inte tagits upp över huvud taget i

promemorian -- varken vid tal om besparingar för just den här

reformen eller vid tal om kostnader. Domstolsverket har

emellertid gjort beräkningar och kommit fram till att det vid en

nedläggning av Domstolsverket och av alla föreslagna tingsrätter

årligen skulle kosta 65 miljoner kronor i ökade kostnader.

Engångskostnaden blir dessutom ungefär lika stor. Vi får inte

glömma att man vill behålla den lokala förankringen och att

kostnaden är inberäknad i summan -- som jag tror kommer att bli

ännu högre.

Tierp kommer då att få ett tingsställe, i övrigt hänförs Tierp

till Uppsala. Om man vill behålla den lokala förankringen

innebär det att domare skall resa från Uppsala till Tierp för

att handlägga Tierpmålen. Det kan handla om upp till fyra dagar

per vecka som en domare och en protokollsförare skall resa en

sträcka av sju mil fram och tillbaka, dvs. närmare 14 till 15

mil. Om man enbart ser till tiden, innebär det fyra dagars

arbete i Tierp -- med allt vad man förlorar i effektivitet vid

arbete på ett ställe där man inte har sitt kansli -- och en

arbetsdag i resor. Det innebär att man måste anställa fler

domare, fler tjänstemän, vilket också är inberäknat i kostnaden.

Det är dessutom ett slöseri med resurser att väl kvalificerade

människor skall behöva lägga ned tid på resor i en så stor

omfattning per vecka och år.

Jag menar alltså att det i promemorian egentligen inte finns

några över huvud taget bärande argument för att genomföra

reformen. Det är för den skull inte tal om att man inte skall

undersöka domstolsorganisationen och göra vissa justeringar. Att

däremot dra en skarp gräns vid just två, tre eller fyra domare

är helt meningslöst, och det finns inga direkt bärande argument

för att göra så. Det finns däremot ett antal nackdelar, såsom

förlusten av den lokala förankringen, som är mycket viktig.

Servicen för kommuninvånarna blir sämre, inte bara när det

gäller den rättsvårdande verksamheten och möjligheten att ha

tingsrätten på sin ort med medföljande lokalkännedom, utan även

i vad gäller andra myndigheter. Åklagarmyndighetens verksamhet i

Tierp kommer med säkerhet att läggas ned, om tingsrätten

försvinner. Advokatkontoret kommer säkerligen inte att få

möjlighet att stanna kvar. All juridisk service kommer således

att försvinna från orten och därmed även de arbetstillfällen som

är förknippade med alla dessa arbetsplatser. Om man slår ihop

små tingsrätter till riktigt stora tingsrätter blir det, enligt

min mening, sämre effektivitet i dömandet. Det fungerar bra i

dag, men om vi enbart har större tingsrätter kommer vi i

framtiden att få brister när det gäller effektiviteten.

Slutligen, men inte minst: Om man genomför den här reformen

kommer det att, såvitt vi förstår med ledning av de beräkningar

som Domstolsverket har låtit göra, medföra betydande ökade

kostnader. Jag anser därför att reformen inte skall genomföras.

Jag tackar för ordet med att hänvisa till mitt remissyttrande,

i vilket hela ärendet utvecklas litet närmare. Jag har här

kopior av yttrandet, och jag vill gärna att utskottet tar del av

det.

Ordföranden: Nu har vi lyssnat på genomgången, och mitt

förslag är att vi börjar med att ställa frågor till dem som har

haft sina anföranden.

Kent Carlsson: Jag vill ställa en fråga till de lagmän som

nu har berättat om sina tingsrätter. Internationaliseringen och

EG-rätten m.m. skapar förvisso problem, genom att det är mera

som måste läsas in. Om de små tingsrätterna kommer att finnas

kvar, hur skall man då klara kunskapsinhämtningen och hålla sig

à jour med EG-rätten? Har ni några förslag på det området?

Ulf Hellbacher: Det viktiga är utbildningsinsatserna --

det sade Krister Thelin också -- och Domstolsverket har redan

påbörjat dem. Det gäller att alla domare får den här

kompetensen. Det spelar ingen roll om det är en stor eller en

liten domstol, utan det gäller att man får den utbildning som

behövs.

Som jag sade tidigare, menar jag personligen att det spelar

liten roll om det är en stor eller liten domstol. Det är fråga

om att där sitter någon kompetent person. Det viktiga är att

alla domare får den här utbildningen och att den blir så bred

som möjligt, så att dessa kunskaper finns även vid små

tingsrätter. Det har alltså redan påbörjats, så det är

genomförbart.

Ingen vet i dag hur EG-rätten m.m. kommer att träffa oss, så

vi får se efter hand vad det kommer att medföra. Jag ser alltså

ingen skillnad mellan små och stora domstolar.

Bengt Harding Olson: En fråga som vem som helst som känner

sig träffad kan svara på är följande: Finns det några som helst

rationaliseringsvinster att göra vid de små domstolarna, utan

att man lägger ned en fjärdedel av allihop?

Lars Göran Eriksson: Jag kan svara för Sollefteå

tingsrätt. Om vi t.ex. fick ett eget budgetansvar skulle vi

kunna tjäna in nämndemannakostnader och resekostnader osv.

Tingen kan komprimeras. Nu sätter vi ut t.ex. bötesmål och även

brottmål som endomarmål på de ordinarie tingen. Det skulle vi

säkert kunna spara pengar på.

Bengt Harding Olson: Eftersom det är glest med svarare,

riktar jag mig direkt till Håkan Winberg, som har en bred

erfarenhet av och kunskap om domstolsväsendet: Kan jag få någon

kommentar?

Håkan Winberg: Min inställning är i princip att det skall

vara tredomardomstolar. Jag tror att det är rätt mix. Men då

kommer jag till detta att landet inte ser ut så att det passar

överallt, utan nätet blir litet för glest. Då gör man några

undantag. Jag har föreslagit några, och i

departementspromemorian föreslås ytterligare något. Med den

mixen, att normalt ha domstolar med tre ledamöter, tror jag att

man når mycket, även de rationaliseringsvinster som du söker.

Det innebär inte att alla domstolar skall bestå av tre personer,

utan det kommer fortfarande att finnas ett antal domstolar som

är betydligt större. Det här är ett minimiantal.

Bengt Harding Olson: Min fråga gällde: Om man behåller

större delen av de små tingsrätterna, finns det då

rationaliseringsmöjligheter, enligt er uppfattning?

Håkan Winberg: Det är svårt för mig att säga. Du talar om

de små domstolarna. Det finns alltså fyra enmansdomstolar, varav

tre som jag har en närmare överblick över. Det beror på vilka

arbetsuppgifter de kommer att ha i fortsättningen. Det är en

fråga som ligger i regeringskansliet på grund av

Domstolsutredningens betänkande. Det går inte att svara

generellt på den frågan.

Göran Magnusson: Jag skall återkomma till frågan om tre

domare. Statssekreteraren motiverade mycket av sin ståndpunkt

just med rättegångsbalkens regler om tre domare, och det skulle

vara intressant att från representanterna för tingsrätterna höra

i hur många mål som det verkligen krävs tre domare.

Ulf Hellbacher: Jag nämnde det förut, att det är fyra fem

gånger per år som vi behöver tre domare. Det är lätt ordnat om

man i god tid hör av sig till hovrätten, så det är egentligen

aldrig några problem. Vi har alltså ganska få mål. Det kan

möjligen variera. Jag träffade en advokat som sade att han

alltid begärde tresits, som det heter. Då kan det bli något

annorlunda i den domstolen.

Arne Westlander: Örnsköldsviks tingsrätt är en domstol som

har många tvistemål. Det varierar kolossalt mycket. Jag har

inte de exakta siffrorna, men det blir per termin, om jag får

uttrycka det så, ungefär fyra fem gånger. Dock är det så att man

ibland kan förlika dessa tredomarmål. Det händer rätt ofta.

Man kommer också in på en diskussion, att vi i vår domstol,

som har många tvistemål, har möjligheter att ibland döma med en

domare. Går parterna med på detta kan jag ensam sitta och döma.

Exempelvis satt jag i går ensam domare i ett tredomarmål, och

min rådman satt i förra veckan ensam i ett tredomarmål.

Det där har, som påpekades av Tierps lagman, en hel del att

göra med vederbörande domare, hur han vill "bli av med" sina

mål. Ibland frestas man kanske att ta flera mål med en domare än

man skulle ha gjort om man var tre.

Jag kan säga att vi i det normala fallet har fyra fem sådana

mål, ibland sex, ibland mindre -- det ligger däromkring.

Lars Göran Eriksson: I Sollefteå avgjorde vi fem mål i

våras och ett mål i höstas med tremannasits. Det varierar

alltså.

Håkan Winberg: Svaret från min sida är, om jag ser det

litet översiktligt, att det är mycket få mål, dvs. det är ett

tämligen litet problem.

Karl Gustaf Sjödin: Arne Westlander sade att han funderade

på det här, och jag vill höra något om kostnadsberäkningen. Vad

skulle resorna mellan Örnsköldsvik och Sollefteå kosta?

Lars Göran Eriksson sade att en domare skulle få sitta och

resa i sammanlagt ca två månader fram och tillbaka mellan

ställena. Stämmer det?

Hovrätterna har stora ärendebalanser. Vore det inte

resursslöseri med stora ökade kostnader på grund av att flera

domare måste anställas? Domarkompetensen kanske behövs på

hovrätten, i stället för att det finns flera domare i

tingsrätten. Arne Westlander kanske kan kommentera det.

Arne Westlander: Avståndet mellan centralorterna är 11

mil, så det blir två gånger 11 mil. Jag var en gång i tiden

tingssekreterare i Östersund, och jag åkte då till tingsställena

i Ragunda och Strömsund. Det är givet att det kommer att kosta

en hel del med dessa resor. Vi domare och notarierna måste åka

bil både fram och tillbaka, och om det är stora ting, som det

kan vara ibland, måste vi ha övernattning också. Det är givet

att kostnaderna ökar. Som Lars Göran Eriksson sade i sitt

anförande, går det naturligtvis bort en viss tid, otvivelaktigt.

Jag har inte några närmare funderingar i övrigt om det här.

Håkan Winberg: Jag vill begagna tillfället att svara på

den senaste frågan och säga att hovrätten har en enorm

arbetsbalans och behöver resursförstärkningar. Det har vi

skrivit om och talat om vid åtskilliga tillfällen -- om jag får

framföra det till justitieutskottet här, är det ett utmärkt

tillfälle.

Just här får jag också föra in en synpunkt, i diskussionen om

Sollefteå mot Örnsköldsvik. Hovrätten har i sitt remissvar

skrivit att hovrätten inte anser att Sollefteå skall dras in,

men om man tänker göra det bör man överväga om det inte är till

Härnösand som den i så fall skall förläggas. Anknytningen är

nämligen en helt annan till Härnösand än till Örnsköldsvik. Ta

nu inte detta till intäkt för att jag har sagt att jag tycker

att den skall förläggas dit, för så är det inte.

Ulf Hellbacher: Som jag nämnde, är det självklart att man

inte skall slösa med resurserna på det sättet att man låter två

tjänstemän resa i princip en arbetsdag var per vecka. Hela den

resursen kan läggas någon annanstans -- man kan välja att lägga

den på hovrätten eller att förstärka tingsrätten. Det är

fullständigt meningslöst att ha det systemet, att på ett

konstlat sätt behålla den lokala förankringen med de olägenheter

det innebär.

Birgit Henriksson: En kort fråga: De flesta tingsrätter är

nu datoriserade. Har man samma system, så att man kan konferera?

Är det en möjlighet till besparingar? Vad har ni för

erfarenheter av datoriseringen?

Lars Göran Eriksson: Inskrivningen är datoriserad, och vi

har mycket goda erfarenheter av det. Om du menar en fullständig

datorisering, i målbehandling osv., har det inte genomförts helt

över hela landet. Vi använder ordbehandlare i fråga om utskrift

av domar. Jag skriver själv in, så vi har i stort sett

rationaliserat bort skrivavdelningen. Notarierna skriver

domförslag m.m. Det har alltså inneburit en stor

arbetsbesparing.

Arne Westlander: När det gäller datorisering är det,

precis som Lars Göran Eriksson sade och som jag var inne på i

mitt anförande, så att vi har tre terminaler på

inskrivningsavdelningen. Jag kan säga att man en gång i tiden

var mycket skeptisk till datoriseringen, icke minst personalen,

men det har blivit fantastiskt bra.

Vidare har vi även tre ordbehandlare. Däremot är jag inte så

duktig som Lars Göran, och jag kan tyvärr inte behandla dem. Men

det blir mer och mer vanligt bland domarna att göra så. Det

kommer naturligtvis att betyda en stor arbetsbesparing.

Ulf Hellbacher: Vi har ingen inskrivningsavdelning. Vi har

två ordbehandlare, och det har betytt en del. Det finns mer att

göra på den sidan. Vi har begärt ytterligare datorer, som väl de

flesta tingsrätter gör, så att var och en kan sitta vid sin egen

dator. Utvecklingen har ju gått därhän att domarna i princip

skriver sina egna domar. Så långt har vi inte nått ännu. Där kan

man nå längre.

Birgit Henriksson: Har man kompatibla system inom en

domsaga, så att det går att skicka någon form av elektronisk

post? Jag tänkte på inskrivningsärenden och

fastighetsregistrering. Är det så i dag att var och en skaffar

sin egen datautrustning?

Arne Westlander: Inskrivningsavdelningarna är

ihopkopplade. Jag kan gå in i datasystemet på alla

inskrivningsmyndigheter i hela landet. Vi har inte datorer med

ordbehandlingssystem. Det har de större tingsrätterna. Där vet

jag inte hur det fungerar.

John Andersson: Bengt Harding Olson började tala om

rationaliseringsvinster. Det låter som om rättsväsendet är en

verksamhet där det bara gäller att försöka göra vissa

besparingar. Den viktigaste frågan i sammanhanget är rättvisa

mellan glesbygd och tätorter, och den kommer bort i

sammanhanget. Vi riskerar att juridisk kunskap, service, hjälp

osv. försvinner. I regeringsdeklarationen sades att hela Sverige

skall leva. Däri bör väl ingå rättigheten att bli dömd på

hemmaplan. Jag skulle vilja trycka ytterligare på att det till

syvende och sist handlar om en rättighet, även för glesbygdens

människor, att få denna service, om det nu är i form av en dom

eller juridisk hjälp. Det kommer bort i diskussionen. Det talas

allenast om pengar.

Britta Bjelle: Man kan fullfölja frågan: Vad är det för

typ av service, utöver domar, som domstolarna ger till den som

kommer dit personligen i dag? Det kanske är så att domstolarna

inte får så många besök, bortsett från själva

domstolsförhandlingarna.

Ulf Hellbacher: Det varierar säkert mellan olika

domstolar. Vi har den erfarenheten att vi har ganska många

besök. Särskilt när det gäller bouppteckningar är det många som

ringer och kommer till domstolen och ställer frågor och får

hjälp. Även när det gäller andra juridiska frågor vänder man sig

till domstolen. Vi försöker ge den service vi kan. Vi svarar

kort på vad det kan gälla. Ibland hänvisar vi vidare till t.ex.

advokater. Det händer ganska ofta att människor vänder sig till

domstolen för att få hjälp. Så länge vi har alla dessa typer av

ärenden kvar -- bouppteckningar osv. -- är det en ganska

omfattande service.

Arne Westlander: Jag tog upp det i mitt

inledningsanförande. Jag har inte riktigt samma uppfattning som

lagmannen i Tierp, att det är en omfattande service. Det är väl

närmast bouppteckningar och vissa förmynderskapsärenden som

människor kommer in för att tala om. Tidigare fick vi många

besök i anledning av ärenden på fastighetsavdelningen. Den

mängden har nu blivit mycket mindre, genom datoriseringen.

Innan jag åkte till Stockholm talade jag med min förste

notarie, och han påstod att det inte är så många besök numera.

Det finns telefon, telefax osv. som gör att vi inte får lika

många besök som förr i tiden.

När det gäller det som John Andersson sade kan jag säga att

den lokala förankringen finns kvar genom att det blir ett

tingsställe, om nu Sollefteå tingsrätt måste läggas ned. När det

gäller de andra ärendena blir det en försämring. Jag är medveten

om det. Om någon som bor väldigt långt från Örnsköldsviks

tingsrätt skall dit för att diskutera ett fastighetsproblem

eller en krånglig bouppteckning, kan man konstatera att det blir

ett bedrövligt avstånd. Det är en fråga om gränsdragning.

Idealet är naturligtvis att tingsrätten ligger nära. Det är

självklart.

Lars Petersson: Det talas om antalet domare -- en, två

eller tre. Hittills har vi dock inte varit inne på

lekmannainflytandet, nämligen nämndemannaorganisationen. Den

borde väl också beröras, vad jag förstår. Jag blir litet orolig

om det är så att den enda rationaliseringspotentialen finns i

nämndemannaorganisationen. Det är väl fortfarande så att svenska

folket skall dömas av svenska folket? Jag vill ha en kommentar

till detta med nämndemannarollen.

Lars Göran Eriksson: Om det blir tingsställe i Sollefteå

kommer det att vara nämndemän från Sollefteå i ungefär samma

utsträckning som nu. De väljs kommunvis. Jag ser inte att det

blir någon större förändring för nämndemännens del. Jag sade att

det enligt brottsbalken finns möjlighet att döma bötesmål utan

nämnd. Man kunde ta flera mål på varje ting, så blir det en

besparing på kostnaderna för nämndemän.

Christel Anderberg: Vi pratar mycket om betydelsen av god

lokal förankring. Men vad ligger egentligen bakom det uttrycket?

Är det möjligen en maskering av kulturhistoriska intressen,

regionalpolitiska intressen eller en blandning av dem båda? Det

kan ju inte vara byggnaden i sig. Det kan knappast heller vara

domarna. De flesta domare är ju inflyttade. Visserligen får man

efter fyra fem års tjänstgöring vid en domstol god

personkännedom när det gäller de oftast förekommande

diarienumren. Men sett ur allmänhetens synpunkt -- i varje fall

om man ser på Dalarna, där jag numera bor -- tar det ungefär en

generation innan man anses som lokalt förankrad. De som står för

den lokala förankringen är kanske rent av nämndemännen.

Det har framhållits som en stor nackdel med förslaget att

domare och notarier kommer att få tillbringa en hel del

arbetstid ute på vägarna, om man behåller tingsställena. Kanske

skulle man ta steget fullt ut och inte behålla tingsställena och

i stället låta nämndemännen resa till domstolen?

Jag undrar om inte talet om service till allmänheten är litet

överdrivet, i våra dagar med de moderna kommunikationer vi har.

Jag har hört att varje svensk medborgare besöker en domstol i

genomsnitt en gång i sitt liv. Då kanske det inte spelar någon

avgörande roll om man har 5, 10 eller t.o.m. 15 mil att resa.

Ulf Hellbacher: Detta var uppe för 20 år sedan, och

riksdagen tyckte då att det var viktigt att behålla den lokala

förankringen. Däri ligger, som Christel Anderberg säger,

nämndemannamedverkan. Om man flyttar över Tierps tingsrätt till

Uppsala blir det inte den nämndemannamedverkan som finns i dag,

alltså nämndemän från orten. Det kan man inte styra på det

sättet, om man inte behåller tingsstället. Jag tror att det

betyder mycket för kommuninvånarna med rättsvården. Till den

lokala förankringen hör också att man kan ha kvar

åklagarmyndighet och advokater på orten. Allt detta kommer att

försvinna om man inte bryr sig om den lokala förankringen i form

av ett tingsställe.

Lars Åhlén: Jag tänkte tala om två saker. Den ena gäller

Domstolsverkets syn på de minsta tingsrätterna i den nuvarande

organisationen. Den andra gäller vad som händer om

Domstolsutredningens förslag genomförs och vad man då behöver

göra för att det skall bli så bra som möjligt.

1975 hade vi funderingar på att fullfölja de tankar som fanns

i den tidigare utredningen, att försöka tillskapa tingsrätter

som bestod av minst tre domare, för att uppfylla

rättegångsbalkens krav på sammansättning. Då blåste emellertid

andra vindar. Vi fullföljde aldrig de tankarna i någon större

omfattning. Vi hade vid den tiden den uppfattningen att de

minsta tingsrätterna kanske inte fungerade lika bra.

De minsta tingsrätterna blev kvar. Vi har arbetat med dem i

ungefär 17 år nu. Jag vill understryka att de små domstolarna

fungerar bra. De har inga ärendebalanser, utom i sällsynta fall.

Sammansättningen med tre domare skall man inte överbetona. Det

har inte heller de lagmän som är här gjort. Detta löser man

numera på ett praktiskt och bra sätt. Man åker omkring och

hjälper varandra. Man träffas och utbyter kontakter, och det har

ett värde i sig. Men man klarar de mål det är fråga om, som inte

är särskilt många, på ett bra sätt. Vid enstaka tillfällen kan

det vålla bekymmer att få denna sammansättning, men det är

undantag.

Jag sade att de små tingsrätterna i allmänhet inte har några

besvärande balanser. Det är fråga om små organisationer. Skulle

någonting hända, får man sätta in en förstärkningsresurs.

Hovrätten och Domstolsverket kan gemensamt balansera och klara

av det. Det brukar gå att lösa.

Det brukar sägas att de små tingsrätterna har en sårbar

organisation. Vi har hört vissa exempel här på att det kan vara

bekymmer på somrarna. Det finns bara en notarie, som skall sköta

om det mesta. Det har han inte riktigt behörighet till. Jag tror

att man genom kontakter mellan domstolarna lyckas klara

ledigheter och sjukdomar. Visserligen sades här att domarna inte

brukar vara sjuka.

Jag tror inte att detta är något bekymmer. De små domstolarna

klarar sina uppgifter, och det fungerar ganska bra. Det finns

emellertid en aspekt på de små domstolarna i den nuvarande

organisationen. Det är vissa svårigheter att utrusta de små

domstolarna på samma sätt som andra domstolar när det gäller att

följa med i den tekniska utvecklingen. Det gäller också att

bygga upp en del funktioner som kan behövas i framtiden. Jag

tänker t.ex. på bibliotek för EG-verksamhet. Det kostar pengar

att förse varje liten enhet med detta.

Vi har för avsikt att bygga upp ett allmänt kommunikationsnät,

så att det går att ha ganska avancerad teknik ute på

myndigheterna. Men volymen mål och ärenden på de allra minsta

enheterna är i dag för liten för att de till fullo skall kunna

utnyttja de system som de kan få tillgång till. Det ser jag som

ett problem. Om man skall behålla de allra minsta domstolarna --

nu talar jag egentligen bara om de fyra enmansdomstolarna -- är

det angeläget att hålla i minnet att man får finna vissa

särlösningar för deras del.

I stort sett finns inga invändningar mot de små domstolarna,

som de fungerar i dag, frånsett att det kan vara vissa bekymmer

att utrusta dem tekniskt och när det gäller för dem att

tillgodogöra sig teknik på samma sätt som andra domstolar.

Om Domstolsutredningens förslag skulle genomföras blir det en

helt förändrad bild för de små domstolarna. Det gäller i alla

fall om man drar konsekvenserna av vad utredningen har sagt när

det gäller arvsskatt och bouppteckningar och fullföljer

intentionerna att göra någonting åt inskrivningsväsendet. Detta

är de två stora, personalkrävande bitarna i sidofunktionerna på

en tingsrätt. Om man i fortsättningen inte skall inregistrera

bouppteckningar och fastställa arvsskatt på tingsrätterna, och

inte sköta uppgifterna med fastighetsregistrering och

inskrivningsväsendet, då kommer de minsta domstolarna att få

bekymmer.

Departementet kommer att lägga fram förslag om en utredning av

inskrivningsväsendets framtid till våren. Då kommer

organisationen på de nuvarande enmansdomstolarna säkerligen inte

att bli större än en lagman, en eller två notarier och två

biträden. Det tror jag är en alldeles för liten och sårbar

organisation. Det skulle också leda till att tvåmansdomstolarna

storleksmässigt hamnar där enmansdomstolarna är i dag. Då får de

bekymmer när det gäller att tillgodogöra sig den teknik som

domstolarna i övrigt har.

Vi har från Domstolsverkets sida sagt att om dessa

förändringar genomförs måste man göra någonting åt

domstolsorganisationen. Då måste man se till att man inte har 24

särlösningar, med domstolar som i tekniskt avseende skulle

betraktas som B-domstolar. De kan inte arbeta på samma sätt som

andra domstolar. De får inte åtkomst till register eller

möjligheter att själva rapportera in till centrala system

uppgifter som är viktiga från personal- och ekonomiadministrativ

synpunkt. De kommer att få en del andra bekymmer också. Det blir

för många särlösningar om förslaget skulle genomföras.

När det gäller arvsskatt och bouppteckningar och

inskrivningsväsendet måste man fundera på någon form av

förändring. Statskontorets förslag har diskuterats här en del.

Jag tycker att det kan vara på sin plats att säga att det finns

en felsyn på förslaget. Här handlar det inte alls om

självständiga domstolar eller självständiga domare. Det gäller

att hitta en administrativ lösning som kan fungera på ett bra

sätt utan att man förändrar verksamhetsområdena för de aktuella

tingsrätterna.

Man brukar tala om administrativ resp. operativ verksamhet.

För domstolarnas del är den operativa verksamheten den dömande

verksamheten. Jag är helt på det klara med att såväl domare som

domstolar skall vara självständiga i det avseendet. När det

gäller den administrativa verksamheten finns ingen anledning att

se på domstolar på annat sätt än på andra myndigheter. Vi lägger

över budgetansvar och delegerar personaladministrativa uppgifter

till domstolscheferna -- vilken skillnad blir det då mellan en

domstolschef, i hans administrativa roll, och vilken annan

myndighetschef som helst? Enligt min mening är det ingen

skillnad alls.

Den lösning som Statskontoret har lagt fram behöver säkert

utredas ytterligare och tydliggöras på en del punkter. Men den

är inte värd att avfärda såsom man gör i promemorian från

departementet. Man kan också gå den andra vägen. Vi är öppna för

en diskussion, om man vill genomföra Domstolsutredningens

förslag. Det kan bli nödvändigt med sammanläggningar. Jag håller

med Håkan Winberg om att man skall ta regionala och lokala

hänsyn om man skall välja ett alternativ som går ut på en

sammanläggning av domstolar. I Norrland ser det inte ut på samma

sätt som i Blekinge. I Blekinge kanske det inte är något större

problem att minska antalet domstolar. I Norrland är det ett helt

annat problem, med de avstånd som finns och de kostnader det för

med sig.

Om man väljer en lösning som innebär att tingsrätter skall

läggas samman, skall man fundera både en och två gånger på om

det verkligen är så angeläget att lägga samman tingsrätterna

uppe i norr.

Jag vill också säga några ord om detta med lokal förankring.

Det var ett honnörsord i Domstolsutredningens arbete. Man

värnade om den lokala förankringen där. Det görs också i

departementspromemorian. Där sägs att man vill behålla

tingsställena. Jag tror inte att folk besöker tingsrätterna i

någon större utsträckning. Det förekommer naturligtvis. Men om

sidofunktionerna vid tingsrätterna skulle tunnas ut, tror jag

att besöken skulle bli allt färre. Det finns ändå någonting kvar

av lokal förankring. Den lokala förankringen har betydelse för

den dömande verksamheten. Domstolen finns på plats. Åklagare och

advokater finns knutna till orten. Man skall inte heller bortse

från att det förekommer en del kontakter mellan den kommunala

förvaltningen och domstolen i det dagliga arbetet. Det är där

den lokala förankringen ligger, snarare än i besöken.

Nämndemännen är väl inte heller så lokalt förankrade i dag.

Vi har gjort vissa kostnadsberäkningar. De tar sikte på hela

reformen, alltså en nedläggning av Domstolsverket. Vi har också

gjort beräkningar som gäller bara sammanläggningen av

tingsrätterna. I vårt remissvar finns specificerat vad

lokalkostnaderna kan uppgå till i de olika fallen. Vi har också

räknat på personalkostnaderna. Det är helt klart att det har

betydelse för personalkostnaderna om en sammanläggning görs. Det

råder inget tvivel om att man måste göra en värdering av

restider för domarna. Man kan möjligen hålla nere

lokalkostnaderna om man väljer att göra sammanläggningar vid

rätt tidpunkt. Om ett tingsställe skall behållas blir det aldrig

någon kostnadsbesparing av en sammanläggning. Då får man

permanent samma lokalkostnad som tidigare. Där gör man ingen

vinst. Hela tiden måste man också ta hänsyn till de resor som

måste ske mellan huvudort och tingsställe. Enligt Statskontorets

förslag på denna punkt är personerna fortfarande placerade på

det ställe där de arbetar.

Jag tror att det har förekommit missuppfattningar när det

gäller Statskontorets förslag som går ut på att lagmannen i

länstingsrätten skulle kunna gå ut och tala om att t.ex. alla

våldtäktsmål skall dömas i länstingsrätten. Så är inte

förslaget. Varje område skulle behållas som domkrets, som

upptagningsområde för den operativa, dömande verksamheten. Där

skulle lagmannen eller chefsdomaren på den orten ha

självständighet i de uppgifterna.

Torsten Jonsson: Vad vi diskuterar är

tingsrättsorganisationen. Det innebär att delar av promemorian

inte kommer upp till behandling. Jag beklagar det, för jag hade

annars tänkt ta tillfället i akt att avge en kärleksförklaring

till Domstolsverket. Det får jag spara till något annat

tillfälle.

I utredningen tas ett nytt, friskt och okonventionellt grepp.

Man låter det ekonomiska tänkandet genomsyra funderingarna på

hur vi skall ordna domstolsorganisationen i framtiden. Jag

tycker att det är riktigt att man anlägger ekonomiska synpunkter

på detta. Man kan t.o.m. driva liknelsen litet längre och tala

om att rättsmaskineriet när det gäller brottmål rimligen bör

kunna låna drag från det privata näringslivet. Man kan tänka sig

en produktionskedja. Jag tycker att det är rimligt att tänka sig

att vi skall anpassa oss -- polis, åklagare, domstolar,

kriminalvård -- så att gränssnitten mellan våra verksamheter

blir sådana att vi alla kan dra nytta av varandras verksamhet

och arbeta på ett rationellt sätt. Vi har mycket att lära av de

fria marknadskrafterna när det gäller uppbyggnaden av vår

verksamhet, där ekonomiska påfrestningar hjälper till att vässa

vapnen.

Tidigare och efterföljande led i processen skall vara

anpassade så att de på ett naturligt sätt griper in i processen.

Det leder mig fram till en allmän reflexion. Jag tycker inte att

man skall lösa domstolarnas organisationsproblem utan att göra

mycket noga klart för sig det som har antytts här av Arne

Westlander och Ulf Hellbacher, nämligen att detta har

återverkningar på andra områden inom den juridiska verksamheten.

Det har intresse för indelningen av polisens distrikt och den

geografiska indelningen av åklagarväsendet. När domstolarna

sedan kommer in i bilden bör de vara anpassade geografiskt så

att verksamheten kan bedrivas rationellt. Det leder fram till

tanken att frågan bör lösas i ett sammanhang. Jag skulle med

stor glädje se att frågan om domstolsorganisationen löstes i

samma sammanhang som åklagarorganisationens problem, även om det

naturligtvis tar längre tid. Det må vara att det tar längre tid.

Jag tror att det är väl värt det.

Det som har kommit fram vid denna utfrågning har främst varit

synpunkter på det dagliga arbetet -- besvär och krångel som kan

tänkas bli följden av ett ingrepp i den nuvarande

organisationen, enskilda förtretligheter som kan dyka upp. Jag

vill för åklagarväsendets del säga att vi har gjort motsvarande

undersökningar. Vi har studerat hur det fungerat och kommit fram

till att de små åklagarmyndigheterna är mycket väl fungerande

enheter. De arbetar effektivt. Svårigheten är naturligtvis

sårbarheten. Det är ett mycket litet antal människor som arbetar

där och som är beroende av varandras arbetsinsatser för att det

dagliga arbetet skall kunna flyta på ett rimligt sätt.

Man måste också väga in andra synpunkter. John Andersson tog

upp en fråga som lätt kommer bort i detta sammanhang.

Effektiviteten får inte överskugga allt. Vi måste också ta andra

hänsyn. Till de hänsynen hör arbetsglädjen, att man arbetar i

ett väl fungerande team, att man har en enhet som man trivs med

och som fungerar på ett sätt som alla är till freds med.

Det finns självfallet lokala skillnader. Sverige är ett

avlångt land. Det är också betydligt mera avlångt än vi tror. Vi

ser på saker på olika sätt i de olika landsdelarna. För ett tag

sedan var jag uppe i Kiruna och besökte chefsåklagaren. Genom

sitt fönster ser han Kebnekaise. Jag frågade naturligtvis, såsom

storstadsbo, om han hade varit uppe på Kebnekaise någon gång.

Han tittade oförstående på mig och sade: "Nej, jag har aldrig

haft ärende dit." Det här säger en hel del om hur vi ser på

samma problem från olika håll. Problemen i storstaden är inte

desamma som problemen i landsorten.

I detta sammanhang kommer man osökt in på frågan om den lokala

förankringen. Jag vill ansluta mig till dem som har varnat litet

grand för att lägga alltför stor vikt vid lokal förankring. Det

gäller även nämndemännen. Personligen skulle jag åtminstone bra

mycket hellre dömas av en person som inte är min granne och som

jag möter ute på stan ibland. Med detta vill jag inte på något

sätt angripa nämndemannakåren och nämndemannainflytandet. Det

sätter jag oerhört stort värde på. Men frågan är om den lokala

kunskapen, framför allt personkännedomen, utgör någon fördel och

är något att sträva efter i det här sammanhanget.

Slutligen vill jag säga ett par ord om Statskontorets förslag.

Jag har inte berört det i mitt remissyttrande över denna

promemoria. Det beror på att det endast har behandlats

synnerligen styvmoderligt. Jag vill bara nämna att det förslaget

innehåller mycket stora likheter med det förslag som har lagts

fram av Åklagarutredningen. Man har där från utredningens sida

inte funnit några bärande motargument mot en sådan organisation.

När det gäller frågan om självständigheten tror jag att man

måste göra klart för sig vad man menar med självständighet.

Gäller det självständigheten för domaren eller för domstolen som

myndighet? Jag tror att om man funderar litet närmare på det så

klargör man kanske tankarna bättre för sig själv.

Det här leder mig fram till det jag sade inledningsvis.

Statskontorets förslag bör finnas med i bilden. Det är rimligt

att man kommer fram till en samlad lösning på de organisatoriska

problemen för åklagarmyndigheter och domare. Om man tar detta i

ett samlat grepp kan jämförelserna mellan Statskontorets förslag

för de två olika verksamhetsgrenarna ge upphov till tankar som

kan vara fruktbärande för en rimlig lösning.

Greger Lundmark: När man hamnar långt ned på

föredragningslistan får man fatta sig kort för att vinna tid.

Det är ungefär som när man kommer i slutet på en tingsdag. Då

brukar man också ha litet bråttom.

Många av de uppfattningar som har framförts delar jag. Jag är

vice ordförande i Sveriges Advokatsamfund. Men jag är också, och

kanske framför allt, sedan tjugo år tillbaka verksam i övre

Norrland, i Västerbotten. De problem som har tagits upp här

känner jag mycket väl igen.

Min grundinställning är att vi har mycket bra domstolar. De

skall vi värna om. Jag tror inte att vi skulle få bättre

domstolar -- hur man nu skall mäta detta abstrakta begrepp --

genom att ha stora domstolar. Min uppfattning är tvärtom att en

mindre domstol -- jag avser därmed antalet ordinarie domare --

oftast är nog så bra och kanske bättre än en stor domstol.

Ett av nyckelorden i den här debatten är den judiciella

bärkraften. Man skall dock vara mycket försiktig med att påstå

att om vi lägger ihop små domstolar får vi en bättre domstol.

Det viktiga är att allmänheten skall betjänas av domstolen och

inte tvärtom.

Man har också befarat att internationaliseringen skall komma

att medföra att de små domstolarna inte skall kunna hänga med.

Jag tror att det är ett mycket överdrivet argument. Jag tror

inte att särskilt många delar av landet kommer att beröras av

EG-rätten. Om man får vara litet skämtsam kan man säga som en

domare sade: "Om EG-rätten prolongeras i övre Norrland lägger

jag av." Jag tror att den risken är mycket, mycket liten. De

specialister som vi redan har kanske räcker. Jag menar att vi

helt kan lägga åt sidan vad statssekreteraren sade i den delen.

Den lokala förankringen är det viktigaste i det här

sammanhanget. Jag vet att förslaget gör ett undantag för

Lycksele tingsrätt. Men jag kan ändå inte underlåta att komma

med ett exempel. Hur skulle det se ut om en misstänkt person

bosatt i Hemavan skulle behöva åka ner till Umeå för att få sitt

straff? Hur skulle det se ut om en tvist som har uppstått i

Hemavan skulle handläggas i Umeå? Här, mina vänner, är det fråga

om avstånd. Det rör sig om ca 50 mil.

En annan aspekt på frågan som ingen har tagit upp här är att

om man skulle lägga ihop domstolarna centralt ökar kostnaderna,

framför allt i brottmål, när det gäller ersättning till vittnen.

Det är inte oväsentligt. Jag tror dessutom att man skulle få

stora praktiska problem. Redan i dag har man praktiska problem

och måste ställa in många mål, eftersom de personer som kallats

inte kommer. Sannolikheten för att de skulle komma om avstånden

ökade i den här omfattningen är mycket mindre.

Avslutningsvis vill jag ta upp några frågor som har berörts

här. Det här förslaget kommer att få konsekvenser även för andra

yrkesgrupper. Advokatverksamheten ligger naturligtvis mig varmt

om hjärtat. Det är ingen tvekan om att om domstolar försvinner

från vissa orter så försvinner även advokatverksamheten. Även om

vi i dag har en speciell situation är det grundläggande för en

advokat ändock den s.k. humanjuridiken. Den innebär att man

uppträder i domstol och tillhandagår allmänheten med allehanda

hjälp. Detta är grundläggande. Om domstolen försvinner så

försvinner även advokaten.

Jag tror också att om domstolen försvinner så försvinner även

åklagaren på orten. Nästa steg blir att om domstolen och

åklagaren försvinner så drar man kanske också in

kriminalavdelningen. Om man lägger ned domstolarna får man en

dominoeffekt som inte är bra.

Jag tror att allmänheten besöker domstolarna. När småmålslagen

infördes vill jag minnas att man sade att allmänheten får gå

till domstolen för att t.ex. få hjälp med att fylla i

blanketter. Domstolen upplevs nog ganska ofta som ett

serviceorgan.

Jag hoppas att konsekvensen av det jag har sagt framgår, så

att jag inte behöver upprepa mig. Vi måste vara mycket

försiktiga med att tro att vi genom att rationalisera och ta

bort domstolar på de mindre orterna skall kunna vinna ekonomiska

och andra fördelar.

John Thörngren: Det mesta är nu redan avbetat, så det är

svårt att komma på något nytt att tillföra debatten.

Vi tycker dock att det är mycket olyckligt att

Domstolsutredningen inte fick fullfölja när det gäller den

organisatoriska biten. Ifrån Riksförbundets sida är vi väl

medvetna om att när man går in i ett nytt århundrade måste man

även kunna genomföra några förnyelser och förändringar inom

domstolsväsendet. Men om man lägger ner 24 tingsrätter och

Domstolsverket tycker vi att man är på fel väg.

Riksförbundet har liksom många andra remissinstanser avstyrkt

departementspromemorian. Vi har bl.a. pekat på att det brister i

den ekonomiska utredningen. Om man skulle fullfölja promemorians

förslag tror vi att vårt rättsväsende allvarligt skulle utarmas.

Vi tror, som advokaten Greger Lundmark sade, att advokaterna

kommer att flytta till tätorterna. Advokatverksamhet och annan

service kommer att försvinna från vissa orter.

En annan aspekt, som inte har tagits upp här, är att

tingsrätterna förhoppningsvis ofta har en brottsförebyggande

verkan.

Nackdelarna överväger med andra ord fördelarna i detta

förslag. I betänkandet om domstolen inför 2000-talet finns många

utmärkta reformförslag som man enligt förbundets uppfattning

skulle kunna genomföra. Jag tänker på en del förslag som jag

vill ta tillfället i akt att ta upp.

Man borde utreda den finländska modellen för familjerättsmålen

litet mera. Mål om vårdnad och umgänge skulle kunna läggas på en

domstol, t.ex. tingsrätten. Man kunde sedan tänka sig

prövningstillstånd. Detta borde utredas.

Enligt Riksförbundets mening är Statskontorets länsrättsmodell

en framkomlig väg. Men den måste givetvis utredas ytterligare.

Jag tycker att diskussionen om A-eller B-domstolar är avsevärt

överdriven.

Ordföranden: Efter denna genomgång börjar vi med frågorna.

Karl Gustaf Sjödin: Jag vill säga till riksåklagaren

Torsten Jonsson att han började mycket bra. Han talade om

samarbetet och hur viktigt det är med samarbete mellan de tre

områdena polis, åklagare och domstol. Men sedan blev jag litet

förvånad när han sade att han inte tror så mycket på den lokala

förankringen.

I dag handlar diskussionerna på polisens område om just

decentraliseringstanken. Man vill förändra och se till att

polisen blir mera synlig bland människorna.

Den lokala förankringen har trots allt en förebyggande effekt

genom det sociala trycket. Anonymiteten måste väl bli till en

nackdel när man lägger ner små tingsrätter, särskilt uppe i

Norrland.

Jag skulle vilja be Torsten Jonsson att utveckla sitt

påstående. Jag tycker nämligen att det lät mycket konstigt.

Torsten Jonsson: När jag talade om lokal förankring talade

jag enbart om domstolarna, och jag tänkte då på nämnden. Mina

erfarenheter från när jag satt ting är att de upplysningar som

innehöll personkännedom och som vid enstaka tillfällen lämnades

av nämnden ofta var mycket roande men aldrig gav någonting som

kunde användas i målet, varken i brottmål eller civilmål. Jag

har litet svårt att se vad den lokala förankringen, i den

meningen att nämnden har personkännedom, har att tillföra

rättvisan i något avseende.

Däremot är den lokala förankringen i polisens verksamhet med

t.ex. kvarterspoliser en helt annan sak. I det fallet håller jag

helt med Karl Gustaf Sjödin.

Karl Gustaf Sjödin: Torsten Jonsson sade att han inte

skulle vilja bli dömd av sin granne. Det kan jag förstå. Men

just detta tryck att man blir dömd på sin egen ort och att det

refereras i lokaltidningen är brottsförebyggande. Detta tryck är

vitsen med det brottsförebyggande arbetet.

Torsten Jonsson: Man frestas att dra paralleller med det

gamla skamstraffet. Men jag tycker att det är synpunkter som

inte är särskilt rimliga utifrån den kriminalpolitiska

uppfattning vi har i dag.

Bengt Harding Olson: Låt mig först säga att jag verkligen

vill understryka vad Torsten Jonsson har sagt angående

helhetssynen på rättssamhället och rättsväsendet. Det är mycket

viktigt att man får harmoni mellan de rättsliga organens olika

grenar så att de är något så när synkroniserade till varandra.

Detta skall man nog ha med i bakgrunden.

Det har väl knappast undgått någon att jag känner stor sympati

för Statskontorets modell. Jag var litet orolig för en stund

sedan, men nu känner jag mig litet mera lugn. Riksåklagaren,

chefen för Domstolsverket och vår högste nämndemannarepresentant

har -- jag skall inte säga prisat -- på ett nyanserat sätt

beskrivit detta. Jag tror att det här är något som man bör ta

till sig, inte minst från departementets sida.

I min fråga utgår jag ifrån vad Lars Åhlén har sagt angående

kostnaderna. Det är en stor brist i departementspromemorian att

det inte finns någon kostnadsberäkning. Domstolsverket har gjort

en kostnadsberäkning. Jag vänder mig i min fråga först till

Domstolsverkets chef. Har kostnadsberäkningen ifrågasatts,

kritiserats eller godtagits? Jag skulle vilja veta litet mera om

detta.

Jag skulle också vilja ha en kommentar av

Justitiedepartementets representant Stefan Strömberg -- jag

vänder mig till honom, eftersom statssekreteraren inte längre är

kvar här -- om hur man från departementets sida ser på dels

bristen på ekonomisk beräkning, dels de siffror som

Domstolsverket -- som egentligen är vår högste specialist på

dessa frågor -- har räknat fram.

Lars Åhlén: Beräkningarna gjordes i samband med att vi

skulle avge vårt remissvar. Vi tycker att man borde komplettera

departementspromemorian med några synpunkter på kostnaderna. Vi

lade ner en hel del arbete på olika håll och räknade. Vi har

också redovisat hur vi har räknat, men ingen har ännu sagt att

vi har räknat fel eller haft invändningar mot det sätt som vi

har räknat på. Det kan förekomma variationer när det gäller

lokala frågor. Det beror nämligen litet på tidpunkten när man

genomför olika saker.

De här siffrorna får väl stå tills vidare, eftersom ingen har

sagt att de är fel. Vår egen bedömning är att vi snarare har

räknat i underkant än i överkant.

Stefan Strömberg: Vi har tagit till oss och tittat på de

siffror som Domstolsverket har presenterat. Beredningen av det

här ärendet har nu kommit in i en sådan fas att vi har för

avsikt att inom den närmaste tiden -- kanske i början av nästa

år -- diskutera dessa siffror i detalj med Domstolsverket. Vi

kanske inte i alla delar godtar verkets beräkning. Jag kan här

inte gå in på detaljerna, men det finns anledning att studera

siffrorna och se vad de betyder.

Det är helt klart att detta är förknippat med kostnader. Det

finns anledning att fundera över dem och beräkna de eventuella

rationaliseringsvinster som kommer att göras. Men detta kräver

att vi räknar och funderar en hel del ytterligare på dessa

frågor. Det är för tidigt att uttala sig i dag.

Bengt Harding Olson: Man skulle i varje fall ha trott att

skälet till att departementet lägger fram promemorian är att man

skulle kunna göra vissa ekonomiska vinster. Nu pekar det på att

man kommer att göra förluster, och att de är ganska stora. Har

man inte någon uppfattning om huruvida man kommer att göra vinst

eller förlust, i miljoner räknat?

Stefan Strömberg: Om man skall genomföra en sådan här

förändring får man räkna med kostnader initialt. Hur stora de

blir beror på vilka lösningar man väljer. Men det går inte att

komma ifrån att det t.ex. kommer att bli fråga om

lokalkostnader. Avsikten på sikt är naturligtvis att

förändringarna skall ge rationaliseringsvinster. Jag tror inte

att vinsten kommer att uppstå mycket snabbt, men den kommer

sannolikt. Hur stora vinsterna blir kommer att ge sig med tiden

när saker och ting får sätta sig och tjänstemän t.ex. går i

pension. Det finns en hel del praktiska problem. Uttrycket

"förlust" var kanske litet olyckligt valt. Det var inte det jag

menade. Jag menade snarast att det kommer att finnas

initialkostnader.

Göthe Knutson: Jag vill ställa en fråga till Ulf

Hellbacher och Greger Lundmark. Efter det att man har hört era

inlägg står det fullt klart att era åsikter är diametralt

motsatta dem som förs fram i förslaget. Det är mycket intressant

att konstatera att det gäller praktiskt taget varenda punkt.

Varenda punkt i förslaget motsägs av er. Har ni någon

uppfattning -- den är naturligtvis subjektiv, men ändock -- om

hur det kan komma sig att förslagsställarna har kommit så

oerhört snett?

Ulf Hellbacher: Jag tror att förslaget till stor del är en

skrivbordsprodukt och en tanke om hur man skulle kunna bygga upp

en domstolsorganisation utan att se på verkligheten. Det är en

vilja till förändring utan att det kanske finns något behov av

en förändring. Jag tror att detta är den främsta orsaken.

Det är naturligtvis så att vi talar i egen sak -- men det

hindrar inte att det kan vara rätt.

Greger Lundmark: Får jag ställa en motfråga: Kan det vara

så att de saknar förankring i verkligheten?

Göthe Knutson: Den frågan skulle jag gärna vilja göra till

min egen och rikta till Justitiedepartementets företrädare.

Stefan Strömberg: Skälen bakom det förslag som Krister

Thelin har presenterat grundar sig naturligtvis på en

verklighetsuppfattning. Men uppfattningen om verkligheten kan

faktiskt variera. Man kan se verkligheten utifrån olika

perspektiv. Ulf Hellbacher beskrev det ganska väl. Han sade att

man är kritisk mot detta. Det är man naturligtvis om man är

lagman i Tierps tingsrätt eller om man kommer från Tierp. Då har

man en verklighetsuppfattning. Det är det som är så

förnämligt med mycket här i livet -- man kan faktiskt uppfatta

saker på olika sätt.

Bakom förslaget ligger ett försök att komma till rätta med en

del problem och ett försök att göra Domstolsverket starkare och

bättre rustat för en framtid som vi förutser kommer att ställa

nya och större krav på oss.

Göran Magnusson: Jag har en ganska enkel fråga till

departementets företrädare, även om den kanske inte är så lätt

att svara på. Vad har man för tidsplan för beredningsarbetet?

När räknar man med att lägga fram ett förslag?

Jag kan inte låta bli att tillägga att frågan om

tingsrättsorganisationen har kommit i ett besvärligt

beredningsläge. Statskontorsmodellen -- som man refererar till

som ett motförslag -- är inte fullständig, eftersom

Domstolsutredningen fråntogs uppgiften att fullfölja det här.

Därigenom prissattes den modellen aldrig.

Promemorian har utarbetats enbart i departementet och utan

parlamentariska synpunkter under arbetet. Det har skapat den

svårighet att på allvar diskutera frågan som vi nu upplever.

Vad har man således för tidsplan? När kommer förslaget att

läggas fram?

Stefan Strömberg: Som jag sade tidigare håller vi på med

beredningen av det här ärendet. Vi räknar med att nu gå in i en

mera fördjupad beredning. Vi räknar då med att få assistans från

Domstolsverket för att se över de olika tingsrätternas

förutsättningar.

Jag tror att ett förslag kan väntas någon gång under våren,

men jag kan inte svara mera bestämt än så.

Det bör kanske betonas att domstolsväsendet nu befinner sig i

en reformfas och genomförandefas som är utan motstycke om man

jämför med de senaste decennierna. Det betyder att vi nu går

fram på mycket bred front med åtskilliga av de förslag som

Domstolsutredningen för fram som är ganska krävande. Det betyder

att detta inte är den enda fråga vi har på vår agenda. Därför

måste vi anpassa våra resurser något efter det. Det är därför

litet svårt att mera exakt uttala sig om en tidpunkt.

Göran Magnusson: Jag har förståelse för att det inte går

att precisera tidpunkten och att det naturligtvis finns

svårigheter. Skall jag uppfatta det så att man från

departementets sida är beredd att gå fram med ett delförslag

avseende Domstolsutredningens olika förslag? Man kan möjligen

tolka svaret på det sättet.

Det kan nu också ha sitt intresse att konstatera att förslaget

i promemorian om att lägga ned Domstolsverket uppenbarligen har

dragits tillbaka. Domstolsverket skall finnas kvar, och det är

bra med tanke på det stora omvandlingsarbete som nu skall ske.

Stefan Strömberg: När det gäller det sistnämnda har

Domstolsverket genom sin generaldirektör underrättats om att det

inte kommer att läggas fram något förslag av den karaktären.

Detta medför att vi framöver kan organisera arbetet på ett annat

sätt när det gäller domstolsreformerna.

Det är utan tvekan så att det stora paketet som

Domstolsutredningen innebär av flera skäl måste delas upp i

olika bitar. Det här är en bit som nog måste tas för sig själv.

Det kan understrykas att det ändock gäller att göra den

behandlingen ganska snabbt även om den skall vara noggrann. Det

är inte meningen att de personer som arbetar på berörda

domstolar skall behöva vänta på besked i onödan.

Birgit Henriksson: Jag anknyter direkt till det

sistnämnda, nämligen att man kanske måste göra behandlingen i

flera bitar. När man ser över tingsrättsorganisationen -- som vi

nu talar om -- måste man väl ändock samtidigt vara på det klara

med vad som skall hända med verksamhet som bouppteckningar,

arvsskatt och inskrivningsväsendet. Detta kommer -- jag tror att

det var Lars Åhlén som påpekade det -- att få stor betydelse för

de små tingsrätterna. Man måste väl vara klar över hur man ämnar

behandla de delarna?

Stefan Strömberg: Problemet när det t.ex. gäller

bouppteckningarna är att Domstolsutredningen inte har något

konkret, färdigt förslag till lagtext. Utredningen uttrycker

bara en inställning till den frågan.

Detsamma gäller i någon mån också för frågan om

inskrivningsväsendet. Frågan om inskrivningsväsendet kräver dock

en något mera ingående beredning, eftersom det är en betydligt

större fråga.

Frågan om bouppteckningarna skall vi bereda vidare. Vi får se

hur det går med den frågan. När det gäller frågan om

inskrivningsväsendet tror jag inte att man kan förutse att man

kan komma till någon bestämd lösning så snabbt att det går att

vänta på det. Om vi skall driva frågan vidare måste vi snabbt ta

itu med den.

Ordföranden: Klockan är nu 12.30, och vi har således

kommit fram till den tidpunkt då vi hade tänkt avsluta denna

utfrågning. Jag tycker att vi har kommit precis lagom långt på

det sätt som vi hade tänkt oss den här utfrågningen.

Jag vill rikta ett varmt tack till er som har kommit hit för

att ni har haft vänligheten att göra det.

Jag tänker inte nu göra någon sammanfattning av det som har

presenterats. Vi tar till oss den information som vi har fått

och som vi behöver.

I vårt utskott har vi haft hearingar ganska många gånger. Jag

tycker att den här utfrågningen var bra och mycket givande. Det

har varit en mycket nyanserad utfrågning. Jag vill tacka er

mycket varmt för att ni har deltagit och lämnat information.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motioner 2

Utskottet 4

Inledning 4

Domstolsverket 6

Inledning 6

Medelstilldelningen 6

Domstolsverkets framtid 6

Domstolarna m.m. 7

Inledning 7

Arbetsläget m.m. 8

Medelstilldelningen 10

Instansordningen i förvaltningsdomstolarna 12

Övrigt 13

Specialdomstolarna 13

Jourdomstolar 13

Översyn av rättsväsendet 14

Bouppteckningsärenden 15

Väntrum i domstolar 15

Hemställan 15

Reservationer 17

1. Domstolsverkets framtid (mom. 3) 17

2. Anslag till Domstolarna m.m. (mom. 4) 17

3. Specialdomstolar (mom. 7) 18

4. Jourdomstolar (mom. 8) 18

5. Jourdomstolar (mom. 8) 19

Bilaga 1. Medverkande vid utskottets utfrågning den 8

december 1992 om tingsrättsorganisationen 20

Bilaga 2. Anföranden vid utfrågningen 21