Bet. 1992/93:JuU26

Justitieutskottets betänkande

1992/93:JUU26

Anslag till rättshjälp m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1992/93

JuU26

ANDRA HUVUDTITELN

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag om

anslag till rättshjälp m.m. jämte ett antal motioner som väckts

under den allmänna motionstiden i år. Utskottet tillstyrker

regeringens förslag och avstyrker samtliga motioner.

Utskottet ifrågasätter det lämpliga i att kostnaderna för

offentligt biträde även framdeles skall belasta

rättshjälpsanslaget och föreslår ett tillkännagivande i den

delen.

Till betänkandet har fogats 6 reservationer från (s) och 5

reservationer från (nyd). Vidare har (v) avgivit meningsyttring.

Propositionen

I proposition 1992/93:100 bilaga 3 (Justitiedepartementet) har

regeringen föreslagit riksdagen att

till Rättshjälpskostnader för budgetåret 1993/94 anvisa ett

förslagsanslag på 815 100 000 kr (F 1 s. 116--118),

till Rättshjälpsmyndigheten för budgetåret 1993/94 anvisa ett

ramanslag på 11 684 000 kr (F 2 s. 118--119),

1. bemyndiga regeringen att avveckla allmänna advokatbyråer

som har rekryteringssvårigheter eller som de anställda önskar ta

över,

2. till Allmänna advokatbyråer: Uppdragsverksamhet för

budgetåret 1993/94 anvisa ett förslagsanslag på 1 000 kr (F 3 s.

120--124),

till Allmänna advokatbyråer: Driftbidrag för budgetåret

1993/94 anvisa ett förslagsanslag på 11 410 000 kr (F 4 s. 125),

till Vissa domstolskostnader m.m. för budgetåret 1993/94

anvisa ett förslagsanslag på 256 200 000 kr (F 5 s. 125--126),

till Diverse kostnader för rättsväsendet för budgetåret

1993/94 anvisa ett förslagsanslag på 24 694 000 kr (F 6 s. 126).

Motionerna

1992/93:Ju406 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en fortbildning av alla berörda

yrkeskategorier, med syfte att ge kunskap om sexuella övergrepp,

deras effekter och orsaker, för att därigenom förbättra stödet

till de barn och kvinnor som utsätts för olika former av

våldsbrott.

1992/93:Ju407 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (båda

s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att öka ersättningen till

nämndemännen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att se över

utbildningsverksamheten för nämndemän.

1992/93:Ju408 av Nils Nordh (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att nämndemännens ersättning jämställs med övriga kommunala

förtroendemän.

1992/93:Ju409 av Stina Eliasson och Birgitta Hambraeus (båda

c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ersättning och information till

nämndemän.

1992/93:Ju416 av Lisbet Calner och Karl-Erik Svartberg (båda

s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en översyn

av ersättningsreglerna för nämndemän görs.

1992/93:Ju417 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbättrade ersättningar till nämndemän,

9. att riksdagen beslutar att den övre gränsen för

nämndemannaarvode skall vara 800 kr per tjänstgöringsdag från

den 1 juli 1993,

10. att riksdagen anvisar ett med 2 000 000 kr förhöjt anslag

under F 5 Vissa domstolskostnader m.m. att användas för

nämndemannaarvoden.

1992/93:Ju419 av Ulla Pettersson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ersättningen till nämndemän.

1992/93:Ju423 av Carin Lundberg och Mats Lindberg (båda s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behov av ändrade regler för

nämndemäns arvoden, reseersättningar och traktamenten.

1992/93:Ju701 av Kurt Ove Johansson och Oskar Lindkvist (båda

s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av lagändringar vad

gäller advokatverksamhet.

1992/93:Ju702 av Berith Eriksson (v) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag om ändring av 8 a §

rättshjälpslagen enligt vad i motionen anförts.

1992/93:Ju709 av Marianne Jönsson och Gunhild Bolander (båda

c) vari yrkas att riksdagen ändrar rättshjälpslagen (1972:429)

så att det för människor med funktionshinder blir lättare att få

rättshjälp hos förvaltningsdomstol i angelägenhet som rör

socialförsäkringsförmåner, bistånd enligt socialtjänstlagen

eller omsorgslagen.

1992/93:Ju711 av Ingrid Näslund (kds) vari yrkas att riksdagen

beslutar om sådan ändring i rättshjälpslagen (1972:429) att det

för människor med funktionshinder blir lättare att få rättshjälp

hos förvaltningsdomstol i angelägenhet som rör

socialförsäkringsförmåner, bistånd enligt socialtjänstlagen

eller omsorgslagen.

1992/93:Ju717 av Sinikka Bohlin (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om allmän rättshjälp vid bodelning.

1992/93:Ju718 av Rune Backlund m.fl. (c, m, fp, kds) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändrade regler om enskilds rätt till

ersättning för kostnader i förvaltningsprocessen.

1992/93:Ju719 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om allmän rättshjälp vid bodelning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nedsättningsreglerna i rättshjälpslagen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder

som dämpar kostnadsutvecklingen avseende biträdesersättningen

inom rättshjälpssystemet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den allmänna rättshjälpens förhållande

till försäkringar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om allmänna advokatbyråer.

1992/93:Ju720 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skapa förutsättningar så att advokater

får möjlighet att marknadsföra sina specialiteter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att advokatverksamheten måste bli föremål

för en bättre insyn,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att frågor om advokaters kostnadsräkningar

och andra frågor som gäller advokater inte skall prövas av

advokaterna själva utan av ett fristående organ,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att timkostnadsnormen vid ersättning som

utgår av allmänna medel, försvarararvoden, arvoden enligt

rättshjälpslagen, måste sänkas betydligt, förslagsvis med 20 %,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att låta priset utgöra en faktor vid valet

av offentlig försvarare, rättshjälpsbiträde eller i andra fall

där ersättningen betalas av allmänna medel, dvs. att införa ett

system med priskonkurrens vid sidan om konkurrensen i fråga om

kompetens,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det bör skapas förutsättningar för fri

konkurrens mellan advokater inbördes och mellan advokater och

jurister och andra som lämnar rättsligt biträde åt allmänheten,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förutsättningarna för att avskaffa

advokatmonopolet bör utredas.

1992/93:Ju721 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ersättning till offentlig försvarare när klienten rymt från

straffverkställighet.

1992/93:Ju821 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att

begränsa rätten till offentlig försvarare,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att

minska försvarararvodet väsentligt, förslagsvis med 20 %.

1992/93:Sk811 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den som får bifall till sina besvär i länsrätt, kammarrätt eller

regeringsrätt måste få full ersättning för sina

rättegångskostnader.

1992/93:Sf633 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om överförande

av rätten att utse offentligt biträde i utlänningsärende till

rättshjälpsmyndigheten.

1992/93:So290 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rättshjälp för handikappade.

Utskottet

Rättshjälpskostnader

Inledning

Samhällets kostnader för rättshjälpen har alltsedan den

infördes blivit allt högre. I sin rapport (F 1992:6)

Rättshjälpens effektivitet -- regeringsuppdrag beräknar

Riksrevisionsverket att de totala rättshjälpskostnaderna under

perioden 1986--1990 ökade med 63 %. Mest ökade kostnaderna för

rättshjälp genom offentligt biträde (98 %) och därefter

kostnaderna för rättshjälp åt misstänkt i brottmål (74 %). Även

kostnaderna för den allmänna rättshjälpen ökade kraftigt (43 %).

I budgetpropositionen föregående år (prop. 1991/92:100 bil. 3

s. 130 f) anförde justitieministern att rättshjälpskostnaderna

nu har stigit till en nivå som i rådande samhällsekonomiska

situation inte ter sig försvarlig, och hon föreslog besparingar

för staten med 40 miljoner kronor på rättshjälpsanslaget.

Riksdagen godtog besparingsförslaget (1991/92:JuU19, rskr. 183).

Mot denna bakgrund beslutade riksdagen -- efter att först ha

avvisat ett förslag om sänkt övre inkomstgräns för rätt till

allmän rättshjälp (1991/92:JuU26) -- i december 1992 om ett

antal ändringar i bl.a. rättshjälpslagen (1972:429, RHL) i syfte

att få till stånd erforderliga besparingar (prop. 1992/93:109,

JuU12, rskr. 104). I propositionen och i de motioner som väcktes

med anledning av denna berördes flera av de frågor angående

rättshjälpen som nu åter har aktualiserats genom motioner.

Timkostnadsnormen och taxor på rättshjälpsområdet

I tre motioner efterfrågas åtgärder för att dämpa

kostnadsutvecklingen när det gäller ersättningen till

rättshjälpsbiträden. Sålunda anförs i motionerna Ju720 och Ju821

att timkostnadsnormen måste sänkas, förslagsvis med 20 %. I den

förstnämnda motionen förespråkas vidare ett system med

priskonkurrens när det gäller att utse försvarare och biträden

som skall betalas av allmänna medel. I motion Ju719 begärs att

regeringen snarast skall lägga fram förslag för att dämpa

kostnadsutvecklingen avseende biträdesersättningen.

I förarbetena till rättshjälpslagen förutsattes att

ersättningen till biträde och offentlig försvarare i betydande

utsträckning skall regleras med hjälp av taxor. Bestämmelsen

finns intagen i 22 § första stycket RHL. För närvarande finns

två taxor på rättshjälpsområdet, en taxa för ersättning till

offentlig försvarare i vissa brottsmål i tingsrätt och hovrätt,

den s.k. brottmålstaxan, och en taxa för ersättning till biträde

i mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan, den s.k.

äktenskapsskillnadstaxan. Enligt brottmålstaxan bestäms

ersättningen efter förhandlingens längd, medan ersättningen

enligt äktenskapsskillnadstaxan beräknas i huvudsak efter en i

taxan angiven summa för allt arbete i målet. Taxorna baseras på

särskilda timkostnadsnormer, som i praxis har varit normgivande

vid bestämmande av biträdesersättning inom hela

rättshjälpsområdet.

I anledning av ett regeringsuppdrag i maj 1991 har, som

tidigare nämnts, Riksrevisionsverket utrett rättshjälpens

effektivitet. I rapporten (F 1992:6) Rättshjälpens effektivitet

-- regeringsuppdrag redogör RRV (s. 49 f och 66 f)

översiktligt för olika system som kan användas när det gäller

att beräkna ombudskostnader; ett med de allmänna

advokatbyråernas kostnader som underlag, ett annat där

timkostnadsnormen beräknas utifrån andra förhållanden samt ett

där marknadsprissättning tillämpas. Svårigheten med att införa

en fri prissättning är enligt rapporten främst att utveckla en

fungerande beställarroll; domstolens förutsättningar att jämföra

kvalitet och kostnader skulle behöva utvecklas. RRV pekar också

på problemet med att den enskilde rättshjälpstagaren ibland

själv anlitar sitt ombud.

I rapporten föreslås att man i första hand bör överväga en

förändrad beräkningsgrund för timkostnadsnormen utan koppling

till de allmänna advokatbyråerna. På sikt kan det enligt RRV

emellertid bli aktuellt att pröva alternativet med

marknadsprissättning. Oavsett vilken form som väljs fordras

enligt RRV en förbättrad uppföljning av kostnaderna.

I propositionen (1992/93:109) om ändring i rättshjälpslagen

m.m. anförde justitieministern (s. 39) att metoden att

fastställa timkostnadsnormen med utgångspunkt från

självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna inte var

anpassad till den utveckling som skett på advokatområdet och att

det var angeläget att överväga andra lösningar. På grund härav,

och i avvaktan på ett slutligt ställningstagande i bl.a. frågan

om de allmänna advokatbyråernas framtid, borde enligt

justitieministern timkostnadsnormen i kostnadsdämpande syfte

fastställas efter en friare bedömning än tidigare.

I ett regeringsbeslut den 5 november 1992 (dnr 92-3975)

fastställde regeringen timkostnadsnormen avseende

rättshjälpstaxorna för år 1993. Regeringen beslutade återgå till

den ordning med skilda timkostnadsnormer för brottmålstaxan och

äktenskapsskillnadstaxan som gällde före år 1988. I det

sistnämmda fallet bestämdes timkostnadsnormen till 712 kr (890

kr inkl. moms), vilket innebar en frysning av det tidigare

gällande beloppet. För brottmål sänktes normen till 680 kr (850

kr inkl. moms).

I den nyss nämnda propositionen (1992/93:109 s. 41 f)

redogjordes för ytterligare förslag till besparingsåtgärder på

detta område som justitieministern ansåg måste utredas vidare.

Det gällde bl.a. frågor om brottmålstaxans omfattning och om

taxereglering av nya områden. De åtgärder som övervägdes skulle

enligt propositionen inte komma att kräva lagändringar.

I samband med propositionen behandlade utskottet

motionsyrkanden liknande de nu aktuella (1992/93:JuU12 s. 10).

Utskottet ansåg ett motionsönskemål om en sänkning av

timkostnadsnormen tillgodosett genom de timkostnadsnormer som

regeringen fastställt för år 1993. Med anledning av att det i

motioner efterfrågades åtgärder för att dämpa

kostnadsutvecklingen avseende biträdesersättningen utgick

utskottet från att regeringen i lämpligt sammanhang skulle

redovisa resultatet av sina överväganden om rättshjälpstaxorna

m.m. för riksdagen.

Efter utskottets senaste behandling av aktuella frågor har

Högsta domstolen (HD) i ett beslut den 19 mars 1993 (SÖ 162)

tagit ställning till spörsmålet om vad som är skälig

timersättning till en offentlig försvarare. HD anför i sitt

beslut bl.a. att utgångspunkten vid bestämmande av skälig

timersättning till en offentlig försvarare bör vara den

genomsnittliga kostnaden per timme för advokatverksamheten. En

ersättning som inte täcker denna kostnad är, anför HD,

uppenbarligen inte skälig; från rättssäkerhetssynpunkt ter det

sig särskilt väsentligt att inte försvararuppdraget

underbetalas. Det kan enligt HD antas att kostnaden i vart fall

inte understiger självkostnaderna vid de allmänna

advokatbyråerna. I enlighet med vad som anfördes vid tillkomsten

av rättshjälpslagen får enligt HD:s mening dessa självkostnader

tillmätas stor betydelse, i vart fall tills andra

beräkningsmetoder utarbetats. Mot denna bakgrund finner HD,

efter att i målet bl.a. ha tagit del av visst beräkningsunderlag

från Domstolsverket angående självkostnaderna vid de allmänna

advokatbyråerna, att en skälig timersättning till en offentlig

försvarare är 910 kr inkl. moms.

I sammanhanget bör nämnas att regeringsrätten i ett beslut den

25 februari 1993 funnit att det i det aktuella målet inte

förelåg skäl att ge ett offentligt biträde ersättning för

nedlagt arbete med högre belopp än enligt timkostnadsnormen.

Utskottet har inhämtat att det, som redan förutskickats av

justitieministern, inom Justitiedepartementet nu övervägs olika

åtgärder när det gäller biträdesersättningarna på

rättshjälpsområdet.

Utskottet behandlar först yrkandena om sänkning av

timkostnadsnormen och om priskonkurrens i motionerna Ju720 och

Ju821 och därefter yrkandet om kostnadsdämpande åtgärder i

motion Ju719.

Utskottet hänvisar först till det ovannämnda regeringsbeslutet

om timkostnadsnormer för år 1993. Härutöver vill utskottet

tillägga att det mot bakgrund av det ovan angivna beslutet i HD

knappast är aktuellt med någon ytterligare sänkning av

timkostnadsnormen för närvarande.

Frågan om priskonkurrens på rättshjälpsområdet har nyligen

varit aktuell i regeringskansliet med anledning av RRV:s

rapport. Något förslag har inte förts fram till riksdagen.

Utskottet är inte berett att nu på nytt aktualisera frågan.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju720 och Ju821 i

här behandlade delar.

Utskottet kan instämma i kravet i motion Ju719 på

kostnadsdämpande åtgärder i fråga om biträdesersättningen. Med

hänsyn till det nyssnämnda beslutet i HD framstår sådana

åtgärder som än angelägnare. Frågan är emellertid som framgått

redan aktualiserad i regeringskansliet, och någon riksdagens

åtgärd krävs inte. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju719

i denna del.

Nedsättning av grundavgiften

I motion Ju719 anförs att personer med mycket låga eller inga

inkomster, t.ex. de som är beroende av socialbidrag, bör kunna

få nedsättning av grundavgiften. Motionärerna föreslår att det

utformas tillämpningsföreskrifter till 14 § RHL med sådant

innehåll.

Motsvarande yrkande behandlades av riksdagen så sent som i

december föregående år (för bakgrund m.m. se prop. 1992/93:109

s. 31 f, JuU12 s. 7 f, rskr. 104). Utskottet delade i sitt

betänkande uppfattningen i propositionen att det i princip

alltid bör utgå en avgift för den allmänna rättshjälpen. Det

har, anförde utskottet, inte minst ett pedagogiskt värde att

alla rättssökande får vara med och bära en del av rättshjälpens

kostnader. En ordning med möjlighet till generell

avgiftsbefrielse var därför, ansåg utskottet, mindre lämplig.

Den då föreliggande motionen avstyrktes.

Utskottet vidhåller sin inställning och avstyrker bifall till

motion Ju719 i här behandlad del.

Den allmänna rättshjälpens förhållande till försäkringar

I motion Ju719 understryks vikten av att frågan om den

allmänna rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar

utreds ytterligare.

Ett likalydande motionsyrkande behandlades av riksdagen i

december föregående år (för bakgrund m.m. se prop. 1992/93:109

s. 22 f, JuU12 s. 6 f, rskr. 104). Utskottet anförde då att det

delade uppfattningen i propositionen att det krävs noggranna

överväganden innan det kan bli aktuellt med ytterligare

förändringar när det gäller den allmänna rättshjälpens

förhållande till olika former av rättsskydd. Utskottet

konstaterade vidare att frågan kommer att bli föremål för

fortsatta överväganden i Justitiedepartementet. Den föreliggande

motionen var enligt utskottets mening tillgodosedd och

avstyrktes.

Utskottet har alltjämt samma inställning och avstyrker bifall

till motion Ju719 i denna del.

Rätten till offentlig försvarare

I motion Ju821 föreslås, som ett sätt att begränsa

rättshjälpskostnaderna, att rätten till offentlig försvarare

skall inskränkas.

Bestämmelserna om när offentlig försvarare skall förordnas för

en misstänkt återfinns i 21 kap. 3 a § rättegångsbalken (RB).

Där stadgas att om den misstänkte är anhållen eller häktad skall

offentlig försvarare förordnas för honom, om han begär det.

Offentlig försvarare skall också förordnas för den som är

misstänkt för ett brott, för vilket inte är stadgat lindrigare

straff än fängelse i sex månader.

Offentlig försvarare skall därutöver förordnas

1. om den misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till

utredningen om brottet,

2. om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt

vilken påföljd som skall väljas och det finns anledning att döma

till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana

påföljder i förening, eller

3. om det i övrigt föreligger särskilda skäl med hänsyn till

den misstänktes personliga förhållanden eller till vad målet

rör.

Om den misstänkte biträds av försvarare som han själv har

utsett, skall inte vid sidan av denne någon offentlig försvarare

förordnas.

I propositionen (1992/93:109) om ändring i rättshjälpslagen

m.m. ansåg justitieministern (s. 33) att den nuvarande

utformningen av bestämmelserna om när offentlig försvarare skall

utses är ändamålsenliga och svarar mot rättssäkerhetens krav.

Hon var därför inte beredd att föreslå några förändringar i

rätten till offentlig försvarare. Riksdagen hade ingen annan

uppfattning.

Utskottet, som instämmer i vad justitieministern då uttalade,

avstyrker bifall till motion Ju821 i denna del.

Ersättning till offentlig försvarare i vissa fall

I motion Ju721 begärs att bestämmelserna i rättegångsbalken

ändras så att ersättning av allmänna medel inte skall kunna utgå

till en offentlig försvarare för kostnader som denne haft för

att biträda en klient som har avvikit från straffverkställighet.

Förslaget i motionen tar sikte på ett beslut den 30 januari

1992 av Högsta domstolen där en advokat tillerkändes ersättning

för arbete, tidsspillan och utlägg för ett sammanträffande med

en klient som avvikit från straffverkställighet och som därefter

uppehöll sig på en för rätten okänd ort utomlands.

Sammanträffandet var föranlett av en ansökan om revision. Ett

justitieråd var skiljaktigt och fann inte skäl att till någon

del bifalla yrkandet om ersättning för tidsspillan och utlägg.

HD:s avgörande är inte närmare motiverat.

En försvarare skall enligt 21 kap. 7 § RB med nit och omsorg

tillvarata den misstänktes rätt och i detta syfte verka för

sakens riktiga belysning. Försvarare bör, så snart ske kan,

genom överläggning med den misstänkte förbereda försvaret.

Enligt 10 § äger försvarare rätt till skälig ersättning av

allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget

krävt.

Utskottet anser att det kan finnas skäl att närmare överväga

behovet av regeländringar när det gäller ersättning för

extraordinära kostnader i situationer som den angivna. Utskottet

utgår från att regeringen i lämpligt sammanhang ser över denna

fråga. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion

Ju721.

Offentligt biträde i utlänningsärenden m.m.

I motion Sf633 föreslås att rätten att utse offentligt biträde

i utlänningsärenden skall flyttas från Statens invandrarverk

till Rättshjälpsnämnden. Motionärerna anser att det finns

brister i Invandrarverkets handläggning av biträdesfrågorna.

Behov för utlänningar i Sverige av rättshjälp genom offentligt

biträde uppkommer främst i ärenden som gäller deras fortsatta

vistelse i landet. Enligt 41 § punkterna 5--9 RHL kan rättshjälp

genom offentligt biträde beviljas i vissa ärenden angående

avvisning, utvisning eller hemsändande enligt utlänningslagen

(1989:529) samt avvisning eller anmälningsplikt enligt lagen

(1991:572) om särskild utlänningskontroll.

Av 43 § RHL framgår att rättshjälp genom offentligt biträde i

allmänhet förordnas av den myndighet som handlägger målet eller

ärendet.

Rättshjälpsfrågorna i utlänningsärenden prövades tidigare av

rättshjälpsnämnderna. I samband med antagandet av en ny

utlänningslag år 1989 beslutades att det i stället skulle

ankomma på främst Invandrarverket att besluta om rättshjälp i

sådana ärenden (prop. 1988/89:86, SfU 19 och 22, rskr. 325).

I lagstiftningsärendet hade flera remissinstanser (prop.

1988/89 s. 137) uttryckt kritik mot förslaget under hänvisning

till att utlänningsärendenas speciella karaktär gör att

beslutanderätten i fråga om rättshjälp och offentligt biträde

bör ligga hos ett i förhållande till Invandrarverket fristående

organ. I flera yttranden anfördes att det inte är lämpligt att

den myndighet som kan upplevas som motpart skall handha

förordnandet av biträde.

I riksdagen väcktes flera motioner där samma uppfattning kom

till uttryck.

Socialförsäkringsutskottet (1988/89:SfU19 s. 73 f) anförde i

sitt av riksdagen godkända betänkande att fördelarna med att

flytta över beslutanderätten i rättshjälpsfrågor till

Invandrarverket var dels att handläggningstiderna därigenom

kunde förkortas eftersom en myndighet mindre behövde sätta sig

in i ärendet, dels att problemet med hur besluten skulle fattas

i brådskande fall blivit löst, eftersom Invandrarverket skulle

komma att ha en jourverksamhet för ärenden om avvisning med

omedelbar verkställighet. I likhet med föredragande statsrådet

ansåg utskottet att dessa fördelar var så stora att de vägde

över principiella betänkligheter mot att låta den myndighet som

kan upplevas som motpart till den enskilde handha frågan om

biträdesförordnande. Socialförsäkringsutskottet vidhöll denna

inställning vid behandlingen av liknande motionsönskemål år 1990

i sitt av riksdagen godkända betänkande (1989/90:SfU16 s. 37 f).

Även år 1991 behandlades i riksdagen liknande motionsspörsmål.

Socialförsäkringsutskottet (1990/91:SfU14 s. 74 f och

1991/92:SfU4 s. 14 f) noterade då att frågan om vilken myndighet

som skulle handha beslutanderätten i frågor om rättshjälp i

utlänningsärenden uppmärksammats i regeringskansliet genom en

skrivelse från ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). I

avvaktan på beredning av skrivelsen ansåg

socialförsäkringsutskottet att någon riksdagens åtgärd i frågan

inte var påkallad varför motionsyrkandena avstyrktes.

I budgetpropositionen förra året (prop. 1991/92:100 bil. 3 s.

14) redovisade justitieministern att DO:s skrivelse

remissbehandlats och att remissinstanserna till övervägande

delen varit negativa till däri lämnade förslag. Mot den

bakgrunden anförde justitieministern att hon inte avsåg att

initiera några lagstiftningsåtgärder med anledning av DO:s

framställning.

I ett ärende samma år anförde justitieutskottet i sitt av

riksdagen godkända betänkande (1991/92:JuU26 s. 12 f) att det

saknades anledning att ha annan uppfattning.

Utskottet har alltjämt samma inställning och avstyrker bifall

till motion Sf633 i denna del.

Härutöver vill utskottet anföra följande.

I proposition 1992/93:109 om ändringar i rättshjälpslagen m.m.

aktualiserades frågan att från rättshjälpsanslaget avskilja den

del som hänför sig till Statens invandrarverk och låta

Invandrarverket självt bära ansvaret för dessa kostnader. Vid

överläggningar i Justitiedepartementet tillstyrktes i princip en

sådan åtgärd från flera håll, bl.a. från Invandrarverket.

I sammanhanget anförde justitieministern (s. 37 och 45) att

det kanhända vore lämpligare att reglera rätten till biträde i

den materiella lagstiftning som det handlar om och att

kostnaderna hålls utanför rättshjälpssystemet. En fördel med en

ändrad ordning vore enligt justitieministern att bestämmelserna

-- t.ex. i fråga om beviljande och omfattning -- bättre kan

anpassas och utformas efter de specifika behov som gör sig

gällande i de olika ärendekategorierna. En sådan ordning kan

också, anförde hon, motverka generella urholkningar på

rättshjälpsområdet. Enligt justitieministern var erfarenheten

nämligen att när ändrade regler i annan lagstiftning gör att de

samlade rättshjälpskostnaderna stiger har besparingskrav riktats

mot rättshjälpsanslaget och särskilt drabbat den allmänna

rättshjälpen. Justitieministern var emellertid tveksam till att

gå fram med särskilda lösningar för vissa verksamhetsområden.

Hon erinrade också om att en särskild utredare har tillkallats

för att göra en översyn av utlänningslagen (dir. 1992:51) och

att uppdraget berörde även rättshjälpslagstiftningen. Hon var

mot den bakgrunden inte då beredd att förorda några ändringar

beträffande rättshjälpsanslaget såvitt angick Invandrarverkets

ärenden.

Utskottet kan konstatera att kostnaderna för rättshjälp genom

offentligt biträde har stigit avsevärt under senare år och att

orsaken härtill främst är den stora ökningen av antalet s.k.

utlänningsärenden. Enligt uppgift från Invandrarverket uppgick

kostnaden för offentligt biträde i utlänningsärenden för

budgetåret 1991/92 till 81,3 miljoner kronor, och kostnaden

bedöms uppgå till 120 miljoner kronor de två följande

budgetåren.

Enligt utskottets uppfattning finns det skäl att ifrågasätta

om det är lämpligt att kostnaderna för offentligt biträde även

framdeles skall belasta rättshjälpsanslaget. I vart fall finns

anledning att överväga en särredovisning av kostnaderna för

sådant biträde. Utskottet vill här peka på konstruktionen med

ett särskilt anslag för utlandstransporter inom kriminalvården

(bil. 3 anslaget E 3). En annan tänkbar ordning är den ovan

nämnda där kostnaderna belastar resp. myndighets anslag och

rätten till offentligt biträde regleras i den materiella

lagstiftningen på olika områden. Den sistnämnda ordningen har

den fördelen att resurser och verksamhetsansvar följs åt, och

den skulle göra det möjligt att anpassa de materiella reglerna

till behoven inom det aktuella rättsområdet. Utskottet anser att

regeringen närmare bör överväga de frågor som utskottet nu har

aktualiserat. Det får ankomma på regeringen att avgöra formerna

härför. Vad utskottet här har anfört bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

Rättshjälp och rättegångskostnader i förvaltningsprocessen

I motionerna Ju702, Ju709, Ju711 och So290 förespråkas att

rättshjälpslagen ändras så att funktionshindrade i ökad

utsträckning skall kunna beviljas allmän rättshjälp i mål om

socialförsäkringsersättning. I motion Ju718 anförs att de

bestämmelser som reglerar den enskildes rätt att få ersättning

för kostnader i förvaltningsprocessen är otillfredsställande och

att nya regler bör övervägas. I motion Sk811 efterfrågas ökade

möjligheter för enskilda att få ersättning för

rättegångskostnader i skatteprocesser.

Bestämmelser om rättegången i förvaltningsdomstol finns i

förvaltningsprocesslagen (1971:291). I lagen finns bl.a. vissa

bestämmelser om ersättning till enskilda parter. I

förvaltningsdomstolarna förekommer således en form av ekonomisk

hjälp till enskilda parter vilken inte har någon motsvarighet i

allmän domstol. Enligt regleringen gäller att kostnader för

bevisning och för parts resa och uppehälle i samband med

inställelse vid domstolen kan ersättas direkt av allmänna medel

utan något samband med rättshjälp.

I praxis har man, som framgår av Domstolsutredningens

betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet, varit

restriktiv med att bevilja allmän rättshjälp i

förvaltningsärenden och mål vid förvaltningsdomstol. Undantag

utgör framför allt mål om verkställighet enligt föräldrabalken.

Allmän rättshjälp förekommer vidare i enstaka körkortsmål och

mål om socialt bistånd. När allmän rättshjälp beviljas för ett

mål i förvaltningsdomstol har detta inte sällan samband med att

parten har språksvårigheter.

En särskild reglering finns i 8 a § RHL, där det stadgas att

det vid prövningen av en ansökan om allmän rättshjälp i

angelägenhet som rör ersättning till en patient för

behandlingsskada eller läkemedelsskada skall tas särskild hänsyn

till den rättssökandes personliga förhållanden.

I betänkandet (SOU 1991:46) Handikapp, Välfärd, Rättvisa tog

1989 års Handikapputredning upp frågan om möjligheten för

människor med funktionsnedsättning att hävda sin rätt till

samhällsstöd. Utredningen föreslog att 8 a § RHL skall utvidgas

till att vara tillämplig bl.a. på angelägenhet som rör

socialförsäkringsförmåner eller bistånd enligt socialtjänstlagen

(1980:620) för en person med funktionshinder.

Regeringens proposition (1992/93:159) om stöd och service till

vissa funktionshindrade, som bygger på Handikapputredningens

betänkande, innehåller inget förslag beträffande rättshjälp.

Propositionen är för närvarande föremål för riksdagsbehandling.

Frågor om rättegångskostnader i förvaltningsprocessen

behandlas utförligt av Domstolsutredningen i betänkandet (SOU

1991:106) Domstolarna inför 2000-talet. Utredningen konstaterar

(s. 619 f) att det i en förvaltningsprocess endast sällan

uppstår kostnader för enskilda parter. Anledningen är främst att

söka i partsförhållandet. Mot den enskilde står i regel det

allmänna. Detta medför att man kan nöja sig med att ställa

jämförelsevis låga processuella krav på den enskilde. I

allmänhet angår målen enligt utredningen också jordnära

förhållanden som de enskilda parterna kan behärska även utan att

anlita ombud eller biträde. Det allmänna har en omfattande

utredningsskyldighet, och de rättsliga frågor som kan uppkomma i

målen är domstolen skyldig att utreda ex officio. Domstolen

skall också genom materiell processledning hjälpa parterna till

rätta.

Även om en enskild part i allmänhet undgår att drabbas av

kostnader för en förvaltningsprocess finns det, konstaterar

Domstolsutredningen, undantagsfall. Med nu gällande regler får

den enskilde därvid nästan alltid stå för sina egna kostnader,

även om han vinner processen. För en del fall är den ordningen

enligt utredningens mening stötande. Utredningen erinrar dock om

att rättegångskostnader redan i dag i viss begränsad

utsträckning kan ersättas enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen

(1972:207) vid fel eller försummelse vid myndighetsutövning och

att det även finns en särskild lag (1989:479) om ersättning för

kostnader i ärenden och mål om skatt m.m. Den sistnämnda lagen

tillämpas emellertid, konstaterar utredningen, nästan aldrig.

Domstolsutredningen menar att lagen bör upphävas och att det --

vid sidan av skadeståndslagens bestämmelser -- bör finnas en

reglering avseende rättegångskostnader i förvaltningsprocesser

som är mer heltäckande.

Någon generell möjlighet för vinnande part att få ersättning

bör enligt Domstolsutredningen inte införas. Utredningen

föreslår att domstolen skall få besluta att det allmänna skall

svara för enskild parts kostnader i målet, om det -- efter en

helhetsbedömning -- med hänsyn till omständigheterna framstår

som oskäligt att han själv skall bära dessa. Vid bedömningen

skall särskilt beaktas om myndighet orsakat kostnaden genom fel

eller försummelse. Ersättningen får begränsas till viss del av

de kostnader den enskilde har haft. Ersättning får enligt

förslaget inte ges för parts eget arbete och tidsspillan.

Vidare måste enligt utredningen en kostnad för att vara

ersättningsgill skäligen ha varit påkallad för tillvaratagande

av partens rätt. I fråga om storleken av ersättningar finns det

enligt utredningens mening anledning att söka vägledning i

förekommande taxor på rättshjälpens område.

Domstolsutredningens betänkande har remissbehandlats, och

ärendet bereds nu i Justitiedepartementet.

I sammanhanget bör erinras om att det vid sidan av

domstolskostnader kan uppstå kostnader för den enskilde vid

ärendets behandling på myndighetsnivå. Kommittén om

rättssäkerhet vid beskattning (dir. 1992:27) har i uppdrag bl.a.

att utreda frågan om ersättning för kostnader i ärenden hos

skattemyndighet. I direktiven anförs att nuvarande regler om

ersättning för kostnader i mål och ärenden om skatt är för

restriktiva. Kommittén bör enligt direktiven ägna uppmärksamhet

åt denna fråga och därvid ta hänsyn till att tyngdpunkten i

beskattningsförfarandet även i fortsättningen bör ligga hos

skattemyndigheterna. Biträdeskostnader som läggs ned i ärenden

hos skattemyndigheterna bör enligt direktiven inte behandlas på

ett mindre gynnsamt sätt än kostnader i mål i domstol.

Utredningsarbetet skall vara avslutat före utgången av juni

1993.

Det bör också nämnas att det i s.k. företagsförsäkringar kan

ingå ett rättsskyddsmoment som gäller skatteärenden. Enligt

Domstolsutredningen torde företagsförsäkringarna täcka den

största delen av den seriösa företagsverksamheten.

Frågan om ersättning för rättegångskostnader i skattemål och

andra förvaltningsmål har behandlats av utskottet vid flera

tillfällen, senast i de av riksdagen godkända betänkandena

1988/89:JuU19 s. 22 f, 1989/90:JuU26 s. 9 f och 1990/91:JuU22 s.

5. Utskottet har i de nämnda ärendena avstyrkt föreliggande

motioner med hänvisning främst till Domstolsutredningens

beredningsarbete.

Utskottet anser alltjämt att frågan om ersättning för

rättegångskostnader i förvaltningsprocessen mot bakgrund av den

pågående beredningen av Domstolsutredningens betänkande inte bör

föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker bifall

till motion Ju718.

I övrigt kan utskottet konstatera att frågan om rättshjälp för

funktionshindrade varit föremål för behandling av

Handikapputredningen. Något förslag i den delen har inte lagts

fram. Något initiativ med anledning av motionerna Ju702, Ju709,

Ju711 och So290 är, anser utskottet, inte aktuellt. Utskottet

avstyrker bifall till motionerna.

När det särskilt gäller frågan om ersättning för kostnader för

enskilda i skatteprocesser konstaterar utskottet att detta

spörsmål är aktualiserat genom såväl Domstolsutredningens

överväganden om förvaltningsprocessen som den kommitté som skall

se över rättssäkerheten vid beskattning. Även motion Sk811

avstyrks i denna del.

Rättshjälp vid bodelning

I motionerna Ju717 och Ju719 efterlyses en utvärdering av

reglerna om allmän rättshjälp vid bodelning.

Möjligheterna att erhålla allmän rättshjälp vid bodelning är

begränsade. Enligt 8 § första stycket 7 RHL fordras det, för att

rättshjälp skall kunna beviljas vid bodelning, att särskilda

skäl föreligger med hänsyn till boets beskaffenhet och makarnas

eller de samboendes personliga förhållanden. I ärende om

bodelning som inte avser klander får, enligt 20 § andra stycket

RHL, biträde inte förordnas.

Utskottet har vid ett stort antal tillfällen behandlat

liknande motionsönskemål. Våren 1990 konstaterade utskottet att

det -- med anledning av vad utskottet uttalat i betänkandet

1988/89:JuU19 -- inom regeringskansliet pågick en översyn av

möjligheterna att erhålla allmän rättshjälp vid bodelning.

Resultatet av översynen borde enligt utskottet avvaktas innan

det kunde bli aktuellt för riksdagen att ta ställning i saken.

I budgetpropositionen år 1991 (prop. 1990/91:100 bil. 4 s. 10)

anförde justitieministern bl.a. följande.

De materiella förändringar i rättshjälpssystemet som

genomfördes år 1988 syftade till att koncentrera de resurser som

finns tillgängliga för allmän rättshjälp till de områden där

störst behov av sådan rättshjälp har ansetts föreligga. På en

punkt -- möjligheten till rättshjälp i samband med bodelning

efter äktenskapsskillnad -- uppmärksammades en tid efter

lagändringarna en viss ojämnhet i rättshjälpsnämndernas praxis

som kunde leda till mindre tillfredsställande resultat i vissa

fall. På initiativ av Justitiedepartementet diskuterades dessa

frågor vid en hearing i mars 1990 under medverkan av bl.a.

advokater och rättshjälpsmyndigheterna. Sedan frågorna

genomlysts vid hearingen synes praxis ha stabiliserats. Någon

anledning att aktualisera en lagändring på denna punkt synes

därför åtminstone för närvarande inte föreligga.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (1990/91:JuU27 s. 3 f)

antecknade utskottet att Justitiedepartementet uppgett att

antalet beviljade rättshjälpsansökningar avseende bodelning

efter äktenskapsskillnad ökat efter hearingen 1990. Utskottet

anförde också att det med tillfredsställelse hade inhämtat att

departementet fortlöpande bevakade utvecklingen av praxis på

området. Utskottet fann mot bakgrund av det sagda och med hänsyn

till den strävan att nedbringa kostnaderna för rättshjälpen som

utskottet fann nödvändig att det inte kunde tillstyrka bifall

till de då aktuella motionerna om ökad möjlighet till rättshjälp

vid bodelning.

I budgetpropositionen förra året (prop. 1991/92:100 bil. 3 s.

14) anförde chefen för Justitiedepartementet att departementet

fortlöpande bevakar utvecklingen när det gäller allmän

rättshjälp i bodelningsärenden. Något initiativ ansågs inte

påkallat.

Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande

(1991/92:JuU26 s. 11) att det inte minst mot bakgrund av det

statsfinansiella läget saknades anledning att göra någon annan

bedömning.

Frågan om rättshjälp vid bodelning berörs inte i årets

budgetproposition.

Med hänsyn till det statsfinansiella läget och till att

riksdagen nyligen har beslutat om besparingar på rättshjälpen

anser utskottet rent allmänt att utrymmet för kostnadsökande

reformer inom rättshjälpen är mycket begränsat. Rättshjälp vid

bodelning är emellertid en fråga som berör många människor, och

den har under senare år varit föremål för särskild

uppmärksamhet. Utskottet avser att under hösten fördjupa sitt

arbete i vissa frågor på rättshjälpsområdet. I det sammanhanget

kommer utskottet att på nytt ta upp frågan om rättshjälp vid

bodelning. Något initiativ med anledning av motionerna Ju717 och

Ju719 bör för närvarande inte tas, och utskottet avstyrker

bifall till dem.

Medelsberäkningen

Regeringen föreslår ett förslagsanslag på 815 100 000 kr.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till

medelsanvisning.

Rättshjälpsmyndigheten

Regeringen föreslår ett ramanslag på 11 684 000 kr.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till

medelsanvisning.

Allmänna advokatbyråer

Verksamheten

I propositionen föreslås att riksdagen skall bemyndiga

regeringen att avveckla allmänna advokatbyråer som har

rekryteringssvårigheter eller som de anställda önskar ta över.

I motion Ju719 anförs att de allmänna advokatbyråerna inte bör

avvecklas.

Verksamheten vid de allmänna advokatbyråerna regleras bl.a.

genom förordningen (1980:548) med instruktion för de allmänna

advokatbyråerna. De allmänna advokatbyråernas främsta uppgift är

att lämna biträde och rådgivning enligt rättshjälpslagen. Om det

kan ske utan hinder för den verksamhet som bedrivs enligt

rättshjälpslagen, skall byråerna även lämna annat biträde i

rättsliga angelägenheter. I princip skall de allmänna

advokatbyråerna vara självbärande och konkurrera på lika villkor

med enskilda advokatbyråer. Varje byrå utgör en självständig

resultatenhet.

Det finns 28 allmänna advokatbyråer, varav en har filialkontor

på annan ort. Byråerna har mottagningsverksamhet på ca 30

platser utanför de orter där de är stationerade.

Mottagningsverksamheten bedrivs huvudsakligen av sociala skäl.

Detta innebär att kostnad för resa, tidsspillan och annan extra

kostnad för mottagningen inte ekonomiskt belastar byråerna utan

betalas av allmänna medel via ett särskilt anslag; det s.k.

driftsbidraget som också täcker lokalkostnader m.m.

De allmänna advokatbyråernas bokföringsmässiga vinst

budgetåret 1991/92 blev 6 miljoner kronor. Vinsten uppkom genom

att 20 byråer redovisade en vinst på 8,6 miljoner kronor och

åtta byråer redovisade en förlust på 2,6 miljoner kronor.

I anslagsframställningen för budgetåret 1993/94 gör

Domstolsverket bedömningen att den hittillsvarande goda

lönsamheten för byråerna kommer att bestå även under den

kommande tvåårsperioden.

Under 1992 har -- med olika utgångspunkter -- två

genomlysningar skett av de allmänna advokatbyråernas verksamhet.

Dels har Domstolsverket på regeringens uppdrag överlämnat

rapporten (1992:3) Uppföljning av verksamheten vid de allmänna

advokatbyråerna, dels har inom Justitiedepartementet utarbetats

departementspromemorian (Ds 1992:51) De allmänna

advokatbyråerna; principförslag om avveckling av det statliga

engagemanget.

Domstolsverket redovisar i sin rapport vilka byråer som är

olönsamma, som är kraftigt skuldsatta eller som har ekonomiska

problem av annat slag samt beskriver vari problemen består för

varje sådan byrå. Domstolsverket utvärderar vidare hur de ökade

befogenheterna för byråerna har påverkat verksamheten samt

föreslagit vissa åtgärder för att fullfölja tankarna på ett mer

fullständigt ansvar för byråerna för den egna verksamheten. I

rapporten belyses också den sociala mottagningsverksamheten.

Domstolsverket finner i rapporten inte anledning att föreslå

en förändrad organisationsform för de allmänna advokatbyråerna.

Som grund för denna uppfattning uppger Domstolsverket att en

omläggning till bolagsform medför att det ekonomiska målet

ytterligare betonas och att detta inte kan kombineras med kravet

att prioritera rättshjälpsärenden.

I rapporten konstateras bl.a. att åtta allmänna advokatbyråer

haft lönsamhetsproblem under den senaste femårsperioden. Det

gäller byråerna i Uppsala, Halmstad, Västerås, Falun, Sundsvall,

Östersund, Luleå och Haparanda. Det anges dock att samtliga

dessa byråer utom Luleå och Haparanda har vänt eller håller på

att vända utvecklingen mot lönsamhet.

Den nyss nämnda departementspromemorian (Ds 1992:51)

utarbetades mot bakgrund av att statsmakterna har slagit fast

att konkurrensutsatt verksamhet inte bör bedrivas i

myndighetsform om det inte finns särskilda skäl för det och i

normalfallet heller inte av staten (prop. 1991/92:100 bil. 1 s.

40 f, FiU20, rskr. 128).

I promemorian föreslås att systemet med allmänna advokatbyråer

avvecklas.

Promemorian innehåller en redogörelse för de allmänna

advokatbyråernas bildande. De tre motiv som låg till grund för

de allmänna advokatbyråernas inrättande -- dvs. att tillgodose

den ökade efterfrågan på advokattjänster, att ge den enskilde

möjlighet att välja mellan en statlig och en privat advokat samt

att ge staten kostnadsinsyn i advokatverksamheten -- analyseras.

Enligt promemorian har de ursprungliga motiven inte längre någon

bärkraft.

Promemorian har remissbehandlats. Remissutfallet är blandat.

Domstolsverket har i sitt remissyttrande försökt att beräkna

kostnaderna vid en avveckling av de allmänna advokatbyråerna.

Kostnaderna uppges uppgå till ca 90 miljoner kronor.

Justitieministern anför i budgetpropositionen (s. 124) att man

naturligtvis kan ha olika uppfattningar om de ursprungliga

motiven för att inrätta de allmänna advokatbyråerna fortfarande

har giltighet eller inte och om det kan finnas andra skäl att ha

denna typ av statlig verksamhet. De flesta torde, enligt

justitieministern, dock vara eniga om att de tidigare motiven

generellt sett har mindre bärkraft i dag än för ett par år

sedan. Detta gäller särskilt på de orter där det finns en riklig

tillgång på advokattjänster. Justitieministern konstaterar

vidare att statsmakterna slagit fast att staten endast i

undantagsfall och då med bestämda motiv skall uppträda som ägare

av verksamheter som har kommersiella förutsättningar.

Enligt justitieministern är det nödvändigt och angeläget att

de allmänna advokatbyråerna så långt det är möjligt drivs på

samma villkor som enskilda advokatbyråer. Mot bakgrund av att

lönsamheten vid de allmänna advokatbyråerna sammantagna har

förbättrats under de senaste åren och att lönsamheten även

framöver kan förväntas bli helt tilfredsställande är hon inte

beredd att ta initiativ till någon mer genomgripande förändring

av systemet med allmänna advokatbyråer. Justitieministern har

därvid beaktat att en avveckling med all sannolikhet kommer att

ge upphov till kostnader som är betänkliga i det rådande

statsfinansiella läget. Detta hindrar självklart inte, anför

hon, att byråer som saknar förutsättningar att drivas vidare kan

komma att läggas ned. Utöver bristande lönsamhet (se bl.a. prop.

1988/89:100 bil. 4 s. 85 f, JuU18 s. 4, rskr. 190) bör enligt

hennes mening denna princip gälla även vid

rekryteringssvårigheter. Dessutom bör det enligt

justitieministern vara möjligt för anställda vid de allmänna

advokatbyråerna att, om de så önskar, ta över verksamheten och

driva den vidare i egen regi. Detta kan, anför

justitieministern, leda till att vi får färre allmänna

advokatbyråer än i dag. Hon kan inte se några nackdelar med en

sådan utveckling.

Utskottet instämmer i allt väsentligt i vad justitieministern

anför om de allmänna advokatbyråerna. Utskottet avstyrker därmed

bifall till motion Ju719 i denna del och tillstyrker förslaget i

propositionen om att riksdagen skall bemyndiga regeringen att

lägga ned advokatbyråer som har rekryteringssvårigheter eller

som de anställda önskar ta över.

Medelsberäkningen

Regeringen föreslår riksdagen att till Allmänna advokatbyråer:

Uppdragsverksamhet anvisa ett förslagsanslag på 1 000 kr och att

till Allmänna advokatbyråer: Driftbidrag anvisa ett

förslagsanslag på 11410000 kr.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till

medelstilldelning.

Vissa domstolskostnader

Ersättning till nämndemän

I motionerna Ju407, Ju408, Ju409, Ju416, Ju417, Ju419 och

Ju423 framförs önskemål om att ersättningen för uppdraget som

nämndeman skall höjas. Motionärerna hänvisar genomgående till

kommunallagens (1991:900) regler om ersättning till

förtroendevalda. I motion Ju417 föreslås vidare att den övre

gränsen för ersättningen skall höjas till 800 kr per dag. En

sådan åtgärd kan enligt motionärerna beräknas kosta ca 2

miljoner kronor.

Regler om ersättning till nämndemän finns i förordningen

(1982:814) om ersättning till nämndemän och vissa andra

uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m. Enligt förordningen

utgår ersättning till nämndemän dels som arvode för

sammanträde med 300 kr per dag (2 § 1 p och 2 p), dels --

under förutsättning av löneavdrag eller annan inkomstförlust på

grund av uppdraget -- som tilläggsbelopp för den del av

inkomstförlusten som inte täcks av arvodet (2 a § första

stycket). Arvodet och tilläggsbeloppet får tillsammans inte

överstiga 650 kr (2 a § fjärde stycket). För nämndemän i

länsrätt utgår arvode även för förberedelsearbete med 300 kr per

dag (2 § 2 p).

Principen om ersättning till nämndemän lades fast år 1985 (se

JuU 1984/85:25 s. 8 f). Utskottet uttalade då i sitt av

riksdagen godkända betänkande att utskottet under många år

ansett det nödvändigt att få till stånd en mer allsidig

sammansättning av nämndemannakåren och i detta syfte framhållit

att en höjning av arvodena måste ske. Här bakom låg bl.a.

intresset att komma till rätta med det otillfredsställande

förhållandet att sådana yrkesarbetande -- bl.a. industriarbetare

-- som får vidkännas fullt löneavdrag vid tjänstgöring i rätten

är underrepresenterade i nämndemannakåren.

Utskottet har sedan dess återkommande behandlat yrkanden om

högre ersättning till nämndemän, senast år 1992 (1991/92:JuU19

s. 4 f) då utskottet hänvisade till sitt uttalande i 1991 års

ärende. I det ärendet anförde utskottet (1990/91:JuU27 s. 7 f)

att vad utskottet uttalade år 1985 alltjämt äger giltighet.

Bestämmelserna om ersättning till nämndemän innebär emellertid,

anförde utskottet, på grund av begränsningen beträffande

arvodets storlek, alltjämt en svårighet att få till stånd den

allsidiga sammansättning av nämndemannakåren som utskottet

efterlyst. Detta förhållande fann utskottet otillfredsställande;

en översyn av ersättningsnormerna för nämndemän borde därför

ske. Som en utgångspunkt för denna översyn borde, enligt

utskottet, ligga förslaget i proposition 1990/91:117 Om en ny

kommunallag att förtroendevalda skall få rätt till skälig

ersättning för den arbetsinkomst samt de pensions- och

semesterförmåner som de förlorar när de fullgör sina uppdrag. I

ärendet gav riksdagen som sin mening till känna att regeringen

borde ta initiativ till att en utredning som den skisserade kom

till stånd.

Med anledning av riksdagens ställningstagande har

Domstolsverket i rapporten (1992:4) Rekrytering av nämndemän --

Förslag till nya ersättningsnormer på regeringens uppdrag

analyserat ersättningsnormernas effekter på sammansättningen av

nämndemannakåren och redovisat förslag till ändringar.

I rapporten konstaterar Domstolsverket efter bl.a. utförda

enkätundersökningar att de faktorer som påverkar rekryteringen

av nämndemän är valsystemet, tjänstgöringsförhållandena och

ersättningsnormerna.

I ersättningsfrågan anför Domstolsverket att dagens

ersättningsmodell med arvode och tilläggsbelopp är otidsenlig.

Kompensationen för förlorad arbetsförtjänst är bristfällig, och

nämndemännens arbetsinsats speglas inte eftersom korta

sammanträden ger samma ersättning som långa. Den största

fördelen med modellen är enligt Domstolsverket att den är

tämligen enkel att administrera. Domstolsverket föreslår att ett

nytt ersättningssystem införs efter mönster av de nya

ersättningsreglerna för förtroendevalda i kommunallagen. Detta

innebär en kombination av prestationsersättning (arvode) och

ersättning för inkomstbortfall. Ersättningarna görs oberoende av

varandra och knyts till sammanträdestidens längd.

Sammanlagt skulle enligt Domstolsverket en reform med den

angivna inriktningen kosta drygt 15 miljoner kronor per år.

I budgetpropositionen (s. 126) anför justitieministern att hon

har förståelse för önskemålen om att höja ersättningen till

nämndemännen. Med hänsyn till det statsfinansiella läget

föreslår hon emellertid inte nu någon ändring i gällande

ersättningsbestämmelser.

Utskottet kan för sin del instämma i att det finns behov av

förbättrad ersättning till nämndemännen. Detta har utskottet

påtalat också i tidigare sammanhang. I det rådande ekonomiska

läget måste utskottet dock dela justitieministerns uppfattning.

Utskottet tvingas således med beklagande konstatera att det

saknas ekonomiskt utrymme för ens en försiktig höjning av

nämndemännens ersättning. Med det anförda avstyrker utskottet

bifall till motionerna Ju407, Ju408, Ju409, Ju416, Ju417, Ju419

och Ju423 i här behandlade delar.

Information för nämndemän m.m.

I motionerna Ju407 och Ju409 framförs önskemål om ökade

informations- och utbildningsinsatser för nämndemän. I motion

Ju406 begärs utbildning för rättsväsendets personal, bl.a.

nämndemännen, i frågor som rör sexuella övergrepp och våld mot

kvinnor och barn.

Medel för nämndemännens utbildnings- och informationsbehov

anvisas över Domstolsverkets budget. För innevarande budgetår

har, enligt vad utskottet inhämtat, knappt 400 000 kr anslagits

till Nämndemännens riksförbund. Anslaget är avsett att

möjliggöra utgivningen av förbundets tidning; från anslaget

skall också utgå bidrag för nämndemännens studiebesök.

Härutöver kan nämnas att Domstolsverket tillsammans med bl.a.

Nämndemännens riksförbund bedriver ett projekt syftande till att

ta fram ett antal filmer om verksamheten vid domstolarna samt om

domstolarnas organisation och historia. Ett videofilmsystem

bestående av fem filmer med olika teman är slutmålet: Sveriges

domstolar (historia, organisation och arbetsuppgifter),

rättegångar i tingsrätt och länsrätt samt domarrollen.

Parallellt med filmerna har utarbetats tryckt

informationsmaterial av olika slag. Den fjärde filmen i serien

produceras för närvarande. Domstolsverket gör vidare tillsammans

med Nämndemännens riksförbund en översyn av

studiecirkelprogrammet Nämndemannauppdraget. Dessutom lämnades

under Nämndemännens riksförbunds kongress föregående vår

information om nämndemännens roll i rättskipningen, varvid olika

ämnesområden som har anknytning till nämndemännens verksamhet i

domstolarna behandlades. För denna informations- och

uppföljningsdag utbetalade Domstolsverket sammanlagt 319 000 kr.

När det särskilt gäller utbildning om sexuella övergrepp och

våld mot kvinnor och barn kan anföras att det kontinuerligt

pågår utbildning i dessa frågor inom både domstols- och

åklagarväsendet genom den grund- och vidareutbildning som

erbjuds. Vidare arrangerar nämndemännen genom sina föreningar

och med ekonomiskt stöd från Domstolsverket seminarier,

studiebesök och föredrag där frågor om bl.a. sexuella övergrepp

behandlas. Här kan nämnas att en utförlig redogörelse för den

pågående verksamheten på området hos domstolar, polis och

åklagare finns i ett nyligen behandlat ärende (1992/93:JuU24).

Frågan om information till nämndemän har återkommande

behandlats i utskottet. Vid sin senaste behandling av frågan

(1991/92:JuU19 s.8) hänvisade utskottet i sitt av riksdagen

godkända betänkande till tidigare uttalanden om att det är

nödvändigt att nämndemännen får information om de regler som

styr rättegångsförfarandet och om regler rörande t.ex.

tystnadsplikt och jäv. Utskottet anförde vidare att det främst

ankommer på domstolarna att sörja för det grundläggande

utbildningsbehovet av en nyvald nämndeman. Utskottet

konstaterade att det till stöd för sådana utbildningsinsatser

finns informationsmaterial från Domstolsverket samt att det

bland nämndemännen själva sker viss utbildning och

studiebesöksverksamhet. Mot bakgrund bl.a. härav saknades det

enligt utskottets uppfattning anledning för riksdagen att vidta

några åtgärder med anledning av de då föreliggande

motionsönskemålen. Utskottet ansåg emellertid att det var

angeläget att frågan även framgent uppmärksammades i det löpande

budgetarbetet.

Utskottet vill som tidigare peka på att nämndemannauppdraget

är ett lekmannauppdrag. Någon mer organiserad eller

permanent verksamhet syftande till juridisk utbildning för

nämndemännen kan inte anses lämplig. Däremot bör nämndemännen,

som utskottet tidigare anfört, få kunskap om de regler som styr

rättegångsförfarandet och om regler rörande t.ex. sekretess och

jäv. Som utskottet tidigare har konstaterat ankommer det främst

på domstolarna att sörja för att en nyvald nämndeman får

tillfredsställande information i dessa hänseenden. Vidare har

nämndemännens egna organisationer möjlighet att, med ekonomiskt

stöd från Domstolsverket, genom särskilda informationsinsatser,

studiebesök m.m. ta upp frågor som bedöms vara av intresse för

nämndemannauppdragets fullgörande. I det sammanhanget kan

uppmärksammas t.ex. frågor om olika former av övergrepp mot

kvinnor och barn. Dessa frågor uppmärksammas också i

utbildningen inom andra delar av rättsväsendet. Mot bakgrund av

det anförda behövs enligt utskottets uppfattning inte något

initiativ från riksdagen med anledning av motionerna Ju406,

Ju407 och Ju409. Motionerna avstyrks i dessa delar.

Medelsberäkningen

Regeringen föreslår ett förslagsanslag på 256 200 000 kr.

I motion Ju417 föreslås att anslaget höjs med 2 miljoner

kronor. Motionärerna beräknar att detta är kostnaden för att

höja maximiersättningen för nämndemän från 650 till 800 kr per

dag.

Utskottet, som hänvisar till vad som anförts ovan (s. 18 f)

angående ersättningen till nämndemän, avstyrker bifall till

motion Ju417 i denna del och tillstyrker regeringens förslag

till medelsanvisning.

Diverse kostnader för rättsväsendet

Regeringen föreslår ett förslagsanslag på 24 694 000 kr.

Utskottet tillstyrker den av regeringen föreslagna

medelsanvisningen.

Advokatfrågor

Tillsyn av advokatverksamheten

I motion Ju701 anförs att det inte kan accepteras att

advokater vid uppenbara övertramp i sin tjänsteutövning skall få

fortsätta att vara medlemmar av Sveriges Advokatsamfund. Mot

denna bakgrund begärs lagändringar beträffande

advokatverksamheten. I motion Ju720 anförs att

advokatverksamheten måste bli föremål för bättre insyn och att

frågor som gäller advokaters kostnadsräkningar och andra frågor

som gäller advokater inte skall prövas av advokaterna själva

utan av ett fristående organ.

När rättegångsbalken (RB) infördes år 1948 blev

advokatväsendet reglerat i lag (8 kap. RB). Huvudsyftet med

regleringen var att i möjligaste mån säkerställa den

rättssökande allmänhetens intresse av att kunna få biträde av

personer med nödvändiga kvalifikationer. Detta syfte kunde

vinnas genom att Advokatsamfundet fick en i viss mån

offentligrättslig ställning och underkastades kontroll. I 8 kap.

RB föreskrivs bl.a. att Advokatsamfundets stadgar fastställs av

regeringen.

I 8 kap. 7 § RB föreskrivs att en advokat, som i sin

verksamhet uppsåtligen gör orätt, eller som annars förfar

oredligt, skall uteslutas ur Advokatsamfundet. Är

omständigheterna mildrande, får han i stället tilldelas varning.

Åsidosätter han annars sina plikter som advokat, får han

meddelas varning eller erinran. Är omständigheterna synnerligen

försvårande, får han uteslutas ur samfundet. Tilldelas en

advokat varning, får han, om det finns särskilda skäl, även

åläggas att utge en straffavgift till samfundet.

Disciplinärt ingripande mot ledamot av samfundet upptas av

advokatsamfundets styrelse, som utövar tillsyn över

advokatväsendet. Finner styrelsen att åtgärd enligt 8 kap. 7 §

RB inte är påkallad, får styrelsen avgöra ärendet. I annat fall

skall ärendet hänskjutas till Advokatsamfundets disciplinnämnd.

Disciplinnämnden består av ordförande, vice orförande samt sju

andra ledmöter. Ordföranden, vice ordföranden och fem övriga

ledamöter, alla advokater, väljs vid ordinarie fullmäktigemöte

för fyra år i taget. Nämndens återstående två ledamöter utses av

regeringen för samma tid. Talan mot nämndens beslut kan föras

hos Högsta domstolen av Justitiekanslern och, när någon har

uteslutits ur samfundet, av denne.

När den nuvarande ordningen med två officiella representanter

i disciplinnämnden infördes (prop. 1981/82:57, JuU34, rskr. 181)

väcktes vid riksdagsbehandlingen en motion om sammansättningen

av Advokatsamfundets disciplinnämnd. Utskottet uttalade

inledningsvis att det är av vikt att advokatkåren har

allmänhetens förtroende. Detta talade för att det allmänna borde

ha insyn i den disciplinära verksamheten. Utskottet delade

justitieministerns uppfattning att denna insyn borde åstadkommas

genom att lekmän bereddes plats i det organ som handlägger

disciplinfrågorna.

När det sedan gällde antalet lekmän i detta organ borde enligt

utskottets mening slås fast att det inte framkommit

omständigheter som gav anledning till kritik mot samfundets sätt

att utöva den disciplinära verksamheten. Den ändring som

utskottet anslöt sig till motiverades således inte av ett behov

av skärpt kontroll utan främst av det skäl till insyn som

inledningsvis berörts av utskottet. Motionskravet om att

majoriteten av ledamöterna i det disciplinära organet skulle

vara samhällsrepresentanter framstod mot denna bakgrund som

mindre väl underbyggt. Härtill kom, enligt utskottets mening,

att det är angeläget att upprätthålla principen att

advokatverksamheten utgör en fri yrkesutövning; ett

tillgodoseende av motionskravet skulle kunna rubba denna

princip.

Utskottet har därefter, när det behandlat motioner om

Advokatsamfundets disciplinnämnd, uttalat att vad som anfördes i

1982 års ärende alltjämt äger giltighet (1989/90:JuU26 s. 10 f

och 1990/91:JuU27 s. 9).

Utskottet anser alltjämt att den ordning som finns för tillsyn

av advokatverksamheten uppfyller de krav som bör ställas.

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju720 i denna del.

Enligt utskottets uppfattning tillgodoser gällande regler vad

som anförs i motion Ju701 om möjligheterna till uteslutning av

advokat ur Advokatsamfundet. Även denna motion avstyrks.

Åtgärder för ökad konkurrens

I motion Ju720 anförs att det bör skapas förutsättningar för

fri konkurrens mellan advokater inbördes och mellan advokater

och jurister och andra som lämnar rättsligt biträde åt

allmänheten. I motionen förespråkas dessutom att

förutsättningarna för att avskaffa advokatmonopolet bör utredas

och att det bör skapas förutsättningar för advokater att

marknadsföra sina specialiteter.

Något advokatmonopol råder inte i Sverige. Vem som helst äger

således rätt att erbjuda allmänheten sitt biträde i juridiska

spörsmål. Inte minst viktigt i sammanhanget är att även andra än

advokater får uppträda som ombud i rättegång (se 12 och 21 kap.

RB). I vissa angelägenheter, t.ex. sådana där det blir fråga om

att av allmänna medel utge ersättning för juridiskt arbete,

gäller dock vissa särskilda krav.

För den allmänna rättshjälpens del gäller således enligt 21 §

RHL att till biträde enligt lagen kan förordnas advokat,

biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är lämplig för

uppdraget. Har den sökande själv föreslagit någon som är

lämplig, skall enligt samma lagrum denne förordnas, om ej hans

anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt

särskilda skäl föranleder annat. Till offentligt biträde skall

enligt 44 § RHL den förordnas som föreslagits av den som

beviljats rättshjälp om ej hans anlitande skulle medföra

avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl

föranleder annat. För rådgivning gäller enligt 48 § RHL att det

kan ges av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå.

Till offentlig försvarare skall enligt 21 kap. 5 § RB i första

hand utses advokat som är lämplig därtill. Om särskilda skäl

föreligger kan till försvarare utses annan lämplig person som

avlagt jur. kand. examen.

Särskilda bestämmelser om vem som skall utses till visst

uppdrag finns också i annan lagstiftning, t.ex. i konkurslagen

(1987:672) och lagen (1988:609) om målsägandebiträde.

Advokatsamfundets styrelse har som ett komplement till de av

regeringen beslutade stadgarna för Advokatsamfundet utfärdat

vägledande regler om god advokatsed. I de vägledande reglernas 5

§ stadgas att advokatens reklam till innehåll skall vara saklig

och korrekt. Den får varken till form eller innehåll vara sådan

att den är ägnad att misskreditera advokatkåren. Advokat får

inte i reklam framställa sig själv som bättre eller billigare än

kollegerna. Advokat får inte heller ange sig vara specialist

inom visst rättsområde. Vidare får en advokat inte ange viss

inriktning på sin verksamhet utan att ha särskild insikt i och

erfarenhet av angivet verksamhetsområde.

Utskottet kan först konstatera att det inte råder något

advokatmonopol i Sverige. Tvärtom råder det i princip fri

konkurrens när det gäller att lämna juridiskt biträde åt

allmänheten. En annan sak är att advokatsamfundet i sina

vägledande regler om god advokatsed ålagt sina medlemmar vissa

begränsningar när det gäller marknadsföringen av

advokattjänster. Syftet med reglerna synes vara att undvika

oseriös marknadsföring. Utskottet noterar särskilt att

priskonkurrens inte är utesluten enligt reglerna. Inte heller

kan det riktas någon kritik mot reglerna när det gäller den

påbjudna försiktigheten i fråga om angivande av särskild kunskap

inom ett visst rättsområde. När det gäller ersättning som utgår

av allmänna medel bör det nämnas att grundprincipen är att

ersättningen skall vara skälig. Härutöver konstaterar

utskottet att det är statliga myndigheter som i sådana fall

bestämmer ersättningens storlek.

Någon åtgärd med anledning av här behandlade yrkanden i motion

Ju720 behövs inte, och utskottet avstyrker bifall till dem.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande timkostnadsnormen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju720 yrkandena 4 och

5 samt 1992/93:Ju821 yrkande 19,

res. 1 (nyd)

2. beträffande dämpad kostnadsutveckling för

biträdesersättningen

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju719 yrkande 3,

res. 2 (s)

3. beträffande nedsättning av grundavgiften

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju719 yrkande 2,

res. 3 (s)

4. beträffande den allmänna rättshjälpens förhållande till

försäkringar

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju719 yrkande 4,

res. 4 (s)

5. beträffande rätten till offentlig försvarare

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju821 yrkande 18,

res. 5 (nyd)

6. beträffande ersättning till offentlig försvarare i vissa

fall

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju721,

7. beträffande förordnande av offentligt biträde i

utlänningsärenden

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf633 yrkande 12,

men. (v) - delvis

8. beträffande rättshjälp genom offentligt biträde

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

9. beträffande ersättning för rättegångskostnader i

förvaltningsprocessen

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju718,

10. beträffande rättshjälp för funktionshindrade

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju702, 1992/93:Ju709,

1992/93:Ju711 och 1992/93:So290 yrkande 2,

11. beträffande rättegångskostnader i skattemål

att riksdagen avslår motion 1992/93:Sk811 yrkande 4,

res. 6 (nyd)

12. beträffande rättshjälp vid bodelning

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju717 och

1992/93:Ju719 yrkande 1,

13. beträffande anslag till rättshjälpskostnader

att riksdagen till Rättshjälpskostnader för budgetåret

1993/94 anvisar ett förslagsanslag på 815 100 000 kr,

14. beträffande anslag till Rättshjälpsmyndigheten

att riksdagen till Rättshjälpsmyndigheten för budgetåret

1993/94 anvisar ett ramanslag på 11 684 000 kr,

15. beträffande avveckling av allmänna advokatbyråer

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju719 yrkande 5

bemyndigar regeringen att avveckla allmänna advokatbyråer som

har rekryteringssvårigheter eller som de anställda önskar ta

över,

res. 7 (s)

16. beträffande anslag till allmänna advokatbyråer:

Uppdragsverksamhet

att riksdagen till Allmänna advokatbyråer:

Uppdragsverksamhet för budgetåret 1993/94 anvisar ett

förslagsanslag på 1 000 kr,

17. beträffande anslag till allmänna advokatbyråer:

Driftbidrag

att riksdagen till Allmänna advokatbyråer: Driftbidrag för

budgetåret 1993/94 anvisar ett förslagsanslag på 11 410 000 kr,

18. beträffande ersättning till nämndemän

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju407 yrkande 1,

1992/93:Ju408, 1992/93:Ju409 delvis, 1992/93:Ju416,

1992/93:Ju417 yrkandena 8 och 9, 1992/93:Ju419 samt

1992/93:Ju423,

res. 8 (s)

19. beträffande information för nämndemän m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju406, 1992/93:Ju407

yrkande 2 och 1992/93:Ju409 delvis,

men. (v) - delvis

20. beträffande anslag till vissa domstolskostnader m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju417 yrkande 10

till Vissa domstolskostnader m.m. för budgetåret 1993/94

anvisar ett förslagsanslag på 256 200 000 kr,

res. 9 (s) - villk. res. 8

21. beträffande anslag till diverse kostnader för

rättsväsendet

att riksdagen till Diverse kostnader för rättsväsendet för

budgetåret 1993/94 anvisar ett förslagsanslag på 24 694 000 kr,

22. beträffande tillsyn av advokatverksamheten

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju720 yrkandena 2 och 3,

res. 10 (nyd)

23. beträffande uteslutning ur Advokatsamfundet

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju701,

24. beträffande åtgärder för ökad konkurrens

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju720 yrkandena 1, 6 och

7.

res. 11 (nyd)

Stockholm den 30 mars 1993

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Lars-Erik Lövdén (s),

Jerry Martinger (m),

Göthe Knutson (m),

Bengt-Ola Ryttar (s),

Birthe Sörestedt (s),

Nils Nordh (s),

Birgit Henriksson (m),

Göran Magnusson (s),

Liisa Rulander (kds),

Sigrid Bolkéus (s),

Siw Persson (fp),

Kent Carlsson (s),

Anders Svärd (c) och

Ulf Eriksson (nyd).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Timkostnadsnormen m.m. (mom. 1)

Ulf Eriksson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar

med "Utskottet avstyrker" och slutar med "behandlade delar" bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att det måste övervägas ytterligare

kostnadsdämpande åtgärder när det gäller timkostnadsnormen. En

tanke som bör övervägas är att göra timkostnadsnormen beroende

även av olika kvalitativa moment. T.ex. borde timkostnadsnormen

vara lägre för en biträdande jurist än för en advokat. Målet bör

enligt utskottets mening vara en allmän sänkning av

timkostnadsnormen i storleksordningen 20 %. Regeringen bör

snarast återkomma till riksdagen med förslag i enlighet härmed

eller -- om önskvärda förändringar kan företas utan

riksdagsbeslut -- redovisa sina åtgärder för riksdagen. Vidare

bör regeringen närmare utreda hur ett system med priskonkurrens

inom rättshjälpen skulle kunna utformas. Utredningen skall syfta

till att ett sådant system på sikt skall införas. Vad utskottet

nu har anfört bör riksdagen med anledning av motionerna Ju720

och Ju821 i här behandlade delar som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande timkostnadsnormen m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju720

yrkandena 4 och 5 samt 1992/93:Ju821 yrkande 19 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Dämpad kostnadsutveckling för biträdesersättningen (mom. 2)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla

s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar

med "Utskottet kan" och slutar med "denna del" bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets uppfattning finns det utrymme för

besparingar när det gäller biträdesersättningarna i

rättshjälpssystemet. Regeringen bör snarast återkomma till

riksdagen med en redovisning av vilka konkreta åtgärder som

regeringen avser att vidta i detta hänseende. Detta bör

riksdagen med anledning av motion Ju719 i denna del som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande dämpad kostnadsutveckling för

biträdesersättningen

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju719 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Nedsättning av grundavgiften (mom. 3)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla

s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "Utskottet vidhåller" och slutar med "behandlad del" bort ha

följande lydelse:

Enligt 14 b § RHL i dess lydelse från den 1 mars 1993 får en

rättssökande, om det är uppenbart att han saknar möjlighet att

betala grundavgift eller tilläggsavgift, helt eller delvis

befrias från avgift. Denna bestämmelse bör enligt utskottets

mening vara generellt tillämplig på personer med mycket

begränsade inkomster, t.ex. sådana som är helt beroende av

socialbidrag, så att de inte åläggs att betala några avgifter

för rättshjälpen. Det får ankomma på regeringen att vidta de

åtgärder som krävs för att en tillämpning av 14 b § RHL i

enlighet med vad utskottet har anfört skall bli möjlig. Vad som

nu har anförts bör riksdagen med anledning av motion Ju719 i

denna del som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande nedsättning av grundavgiften

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju719 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Den allmänna rättshjälpens förhållande till försäkringar

(mom. 4)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla

s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "Utskottet har" och slutar med "denna del" bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets uppfattning måste rättshjälpssystemet vara

utformat så att det garanterar rättvisa mellan dem som har och

inte har rättsskydd och mellan dem som har olika slag av sådant

skydd. Alla rättssökande måste således, oavsett förekommande

rättsskydd, ges samma möjlighet att ta till vara sin rätt. Detta

är en aspekt som måste ges tyngd i det fortsatta

utredningsarbete som utskottet anser nödvändigt och som enligt

utskottets mening omgående måste inledas. Detta bör riksdagen

med anledning av motion Ju719 i här behandlad del som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande den allmänna rättshjälpens förhållande till

försäkringar

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju719 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Rätten till offentlig försvarare (mom. 5)

Ulf Eriksson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar

med "Utskottet som" och slutar med "denna del" bort ha följande

lydelse:

Möjligheterna att få offentlig försvarare är enligt utskottets

uppfattning för generösa, och de bör begränsas. Det får ankomma

på regeringen att till riksdagen återkomma med förslag i detta

hänseende. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju821 i

denna del som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande rätten till offentlig försvarare

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju821 yrkande 18

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Rättegångskostnader i skattemål (mom. 11)

Ulf Eriksson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som

börjar med "När det" och slutar med "denna del" bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser att en målsättning i det nu pågående

beredningsarbetet när det gäller ersättning för kostnader i

skattemål bör vara att den enskilde, om han vinner ett sådant

mål, skall få full ersättning för sina rättegångskostnader.

Regeringen bör efter avslutat beredningsarbete återkomma till

riksdagen med förslag som tillgodoser vad utskottet nu har

anfört. Detta bör riksdagen med anledning av motion Sk811 som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha

följande lydelse:

11. beträffande rättegångskostnader i skattemål

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sk811 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Avveckling av allmänna advokatbyråer (mom. 15)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla

s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som

börjar med "Utskottet instämmer" och slutar med "ta över" bort

ha följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att det saknas ekonomiska skäl för

att avveckla de allmänna advokatbyråerna. En avveckling skulle

tvärtom komma att medföra betydande kostnader för staten. De

allmänna advokatbyråerna har vidare alltjämt en viktig uppgift

att fylla när det gäller att erbjuda juridisk hjälp på platser

där det annars inte finns advokater. Kostnadsnivån vid de

allmänna advokatbyråerna är dessutom vägledande vid taxesättning

av advokattjänster. Detta måste antas ha bidragit till att hålla

ner prisnivån på dessa tjänster. Utskottet anser mot denna

bakgrund att de allmänna advokatbyråerna inte bör avvecklas.

Riksdagen bör därför med anledning av motion Ju719 i denna del

avslå propositionens förslag om att riksdagen skall bemyndiga

regeringen att avveckla allmänna advokatbyråer.

dels att utskottets yttrande under moment 15 bort ha

följande lydelse:

15. beträffande avveckling av allmänna advokatbyråer

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju719 yrkande 5

avslår propositionens förslag om att riksdagen skall bemyndiga

regeringen att avveckla allmänna advokatbyråer som har

rekryteringssvårigheter eller som de anställda önskar ta över.

8. Ersättning till nämndemän (mom. 18)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla

s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "behandlade delar"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att

ersättningen till nämndemän snarast förbättras. Mot bakgrund av

det statsfinansiella läget finns det emellertid för närvarande

inte utrymme för de -- i och för sig välmotiverade --

förbättringar av ersättningen som Domstolsverket föreslagit.

Utskottet anser dock att ersättningen redan nu bör förbättras i

så måtto att den övre gränsen för ersättningen bör höjas till

800 kr per dag fr.o.m. den 1 juli 1993. Det ankommer på

regeringen att utfärda nödvändiga bestämmelser härom. Det

anförda bör riksdagen med bifall till motion Ju417 och med

anledning av motionerna Ju407, Ju408, Ju409, Ju416, Ju419 och

Ju423 som sin mening ge regeringen till känna

dels att utskottets hemställan under moment 18 bort ha

följande lydelse:

18. beträffande ersättning till nämndemän

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju417 yrkande 9

och med anledning av motionerna 1992/93:Ju407 yrkande 1,

1992/93:Ju408, 1992/93:Ju409 delvis, 1992/93:Ju416,

1992/93:Ju417 yrkande 8, 1992/93:Ju419 samt 1992/93:Ju423 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Anslag till vissa domstolskostnader m.m. (mom.20)

Under förutsättning av bifall till reservation 8

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils

Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla

s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som

börjar med "Utskottet som" och slutar med "till medelsanvisning"

bort ha följande lydelse:

Som utskottet anfört ovan bör maximiersättningen till

nämndemän höjas från 650 till 800 kr per dag. Kostnaden för

denna åtgärd kan enligt utskottets bedömning uppskattas till ca

2 miljoner kronor. Utskottet föreslår därför att till vissa

domstolskostnader m.m anvisas 2 miljoner kronor mer än vad

regeringen föreslagit eller 258 200 000 kr.

dels att utskottets hemställan under moment 20 bort ha

följande lydelse:

20. beträffande anslag till vissa domstolskostnader m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju417 yrkande 10

och med anledning av propositionen till Vissa

domstolskostnader m.m. för budgetåret 1993/94 anvisar ett

förslagsanslag på 258200000 kr.

10. Tillsyn av advokatverksamheten (mom. 22)

Ulf Eriksson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "denna del" bort ha

följande lydelse:

Det är, anser utskottet, inte rimligt att olika frågor som rör

advokater prövas av advokaterna själva genom Advokatsamfundets

styrelse och disciplinnämnd. Utskottet har uppfattningen att

advokatverksamheten måste bli föremål för förbättrad insyn. Det

sagda leder utskottet till slutsatsen att det behövs ett från

Advokatsamfundet fristående organ för tillsyn av

advokatverksamheten och för beslut bl.a. om åtgärder mot

advokater som missköter sig. Regeringen bör återkomma till

riksdagen med ett förslag i enlighet med vad utskottet nu har

anfört. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju720 i

denna del som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 22 bort ha

följande lydelse:

22. beträffande tillsyn av advokatverksamheten

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju720 yrkandena

2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

11. Åtgärder för ökad konkurrens (mom. 24)

Ulf Eriksson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "till dem" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning behöver åtgärder vidtas för att

öka konkurrensen mellan advokater inbördes och mellan advokater

och andra som lämnar rättsligt biträde åt allmänheten. Inte

minst prissättningen måste bli friare. Vidare måste det skapas

förutsättningar för advokater att i större utsträckning än i

dag marknadsföra sina specialiteter. Enligt utskottets mening

kan det komma att bli aktuellt med lagändringar för att öka

möjligheterna till konkurrens. Regeringen bör få i uppdrag att

efter avslutat utredningsarbete återkomma till riksdagen med

förslag. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen med anledning

av motion Ju720 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 24 bort ha

följande lydelse:

24. beträffande åtgärder för ökad konkurrens

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju720 yrkandena

1, 6 och 7 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Berith Eriksson (v) anför:

Jag avser att biträda reservation 8 under moment 18

beträffande ersättning till nämndemän.

Förordnande av offentligt biträde i utlänningsärenden (mom. 7)

Redan när rätten att förordna offentligt biträde i asylärenden

flyttades från rättshjälpsnämnderna till Invandrarverket

uttrycktes från olika håll principiella betänkligheter mot

omorganisationen. Det har visat sig att dessa betänkligheter var

befogade. Bl.a. har det framkommit att Invandrarverket ensidigt

gynnat vissa jurister med många förordnanden som offentligt

biträde medan andra erfarna flyktingadvokater sällan har kommit

i fråga. Detta har i sin tur medfört att biträdesinlagorna i

många fall varit av dålig kvalitet vilket resulterat i en

förlängd ärendehantering. Jag anser mot denna bakgrund att

rätten att förordna offentligt biträde i utlänningsärenden bör

återföras till rättshjälpsnämnden. Regeringen bör ges i uppdrag

att återkomma till riksdagen med ett förslag till erforderliga

ändringar av rättshjälpslagen.

Information för nämndemän m.m. (mom. 19)

Jag anser att det behövs ökade informations- och

utbildningsinsatser för nämndemän i olika frågor som rör

utövandet av deras uppdrag. Nämndemännen bör bl.a. få bättre

kunskap om de regler som styr rättegångsförfarandet och om

regler rörande tystnadsplikt och jäv. Härutöver behövs ökad

utbildning av olika yrkesgrupper inom rättsväsendet, även

nämndemännen, i frågor som rör sexuella övergrepp och våld mot

kvinnor och barn. Det får ankomma på regeringen att se till att

nödvändiga åtgärder vidtas i dessa hänseenden.

Med hänsyn till det anförda anser jag att utskottet under

momenten 7 och 19 borde ha hemställt:

7. beträffande förordnande av offentligt biträde i

utlänningsärenden

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sf633 yrkande 12

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

19. beträffande information för nämndemän m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju406,

1992/93:Ju407 yrkande 2 och 1992/93:Ju409 delvis som sin mening

ger regeringen till känna vad ovan anförts.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 2

Utskottet 5

Rättshjälpskostnader 5

Inledning 5

Timkostnadsnormen och taxor på rättshjälpsområdet 5

Nedsättning av grundavgiften 8

Den allmänna rättshjälpens förhållande till

försäkringar 8

Rätten till offentlig försvarare 8

Ersättning till offentlig försvarare i vissa fall 9

Offentligt biträde i utlänningsärenden m.m. 9

Rättshjälp och rättegångskostnader i

förvaltningsprocessen 12

Rättshjälp vid bodelning 14

Medelsberäkningen 16

Rättshjälpsmyndigheten 16

Allmänna advokatbyråer 16

Verksamheten 16

Medelsberäkningen 18

Vissa domstolskostnader 18

Ersättning till nämndemän 18

Information för nämndemän m.m. 20

Medelsberäkningen 21

Diverse kostnader för rättsväsendet 22

Advokatfrågor 22

Tillsyn av advokatverksamheten 22

Åtgärder för ökad konkurrens 23

Hemställan 24

Reservationer 27

1. Timkostnadsnormen m.m. (mom. 1) 27

2. Dämpad kostnadsutveckling för biträdesersättningen

(mom. 2) 27

3. Nedsättning av grundavgiften (mom. 3) 28

4. Den allmänna rättshjälpens förhållande till

försäkringar (mom. 4) 28

5. Rätten till offentlig försvarare (mom. 5) 29

6. Rättegångskostnader i skattemål (mom. 11) 29

7. Avveckling av allmänna advokatbyråer (mom. 15) 29

8. Ersättning till nämndemän (mom. 18) 30

9. Anslag till vissa domstolskostnader m.m. (mom. 20) 31

10. Tillsyn av advokatverksamheten (mom. 22) 31

11. Åtgärder för ökad konkurrens (mom. 24) 32

Meningsyttring av suppleant 32