Bet. 1992/93:JuU29

Justitieutskottets betänkande

1992/93:JUU29

Handläggning av brottmål efter rättspsykiatrisk undersökning,

m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1992/93

JuU29

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag

vari föreslås bl.a. vissa ändringar i rättegångsbalkens (RB)

regler avseende handläggning av brottmål när den tilltalade

genomgått rättspsykiatrisk undersökning. De föreslagna

ändringarna rör reglerna om fortsatt huvudförhandling och om

domarjäv. Utskottet tillstyrker bifall till propositionen.

I samband med propositionen behandlar utskottet två under den

allmänna motionstiden i år väckta motioner avseende psykiskt

störda lagöverträdare. Utskottet avstyrker bifall till

motionerna.

Propositionen

I proposition 1992/93:25 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta de i

propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken och

2. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar.

Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till

betänkandet, se bilaga 1.

Motioner

1992/93:Ju614 av Christel Anderberg (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om avskaffande av påföljden överlämnande till

rättspsykiatrisk vård.

1992/93:So438 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fängelsestraff med förbättrad psykiatrisk

hjälp till internerna.

Utskottet

Lagförslagen bygger på en inom Justitiedepartementet upprättad

promemoria (Ds 1992:23) Handläggning av brottmål efter

rättspsykiatrisk undersökning m.m. Promemorian har

remissbehandlats.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas vissa frågor som gäller rättegången

i brottmål i sådana fall när rätten beslutat att den tilltalade

skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning.

I propositionen föreslås att, om huvudförhandling i brottmål

uppskjutits på grund av att den tilltalade skall genomgå

rättspsykiatrisk undersökning, rätten i princip skall kunna

hålla fortsatt huvudförhandling när undersökningen slutförts.

Vidare föreslås vissa ändringar vad gäller reglerna om jäv för

domare. En domare skall enligt förslaget anses jävig att

handlägga ett brottmål vid huvudförhandling då målet slutligt

avgörs, om han före denna huvudförhandling prövat frågan om den

tilltalade begått gärningen. Bestämmelsen blir tillämplig bl.a.

i den situationen att rätten inte håller fortsatt

huvudförhandling sedan den rättspsykiatriska undersökningen

slutförts utan håller ny huvudförhandling.

I propositionen behandlas också vissa andra jävsfrågor. Det

föreslås att den som är ledamot av skattenämnd inte skall kunna

väljas till nämndeman i allmän förvaltningsdomstol.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.

Gällande rätt

Uppehåll i huvudförhandling

En av huvudprinciperna bakom förfarandet enligt

rättegångsbalken (RB) är att huvudförhandlingen, där underlaget

för rättens kommande avgörande läggs fram, skall hållas på ett

så koncentrerat sätt som möjligt. Möjligheterna att göra

uppehåll i en påbörjad huvudförhandling är därför noggrant

reglerade.

Reglerna om uppskjuten huvudförhandling fick sin nuvarande

utformning genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari

1988 (prop. 1986/87:89, JuU:31, rskr. 278).

För det första kan förhandlingen avbrytas enligt 1 kap.

9 § RB. Sådant avbrott, som får göras under i princip högst två

arbetsdagar i veckan, syftar till att rätten och parterna skall

hinna sköta andra åligganden under en långvarig huvudförhandling

och till att även i övrigt en alltför pressande

handläggningstakt skall undvikas.

För det andra kan enligt (för brottmålens del) 46 kap. 11 §

andra stycket RB en huvudförhandling uppskjutas under

normalt högst 15 dagar sammanlagt. Om det med hänsyn till målets

beskaffenhet föreligger synnerliga skäl att hålla fortsatt

huvudförhandling och syftet med en sammanhållen huvudförhandling

inte eftersätts i väsentlig mån, kan dock längre uppskov komma i

fråga. Vid bedömningen av om det föreligger synnerliga skäl

eller inte skall stor vikt fästas vid hur vidlyftigt målet är

och hur lång tid huvudförhandlingen kan beräknas kräva. Även

andra faktorer skall vägas in. Dit hör t.ex. hur långt

förhandlingen kommit och hur mycket som återstår när

femtondagarsgränsen uppnåtts. Om t.ex. bara pläderingarna

återstår ökar skälen för fortsatt huvudförhandling. I mål med en

huvudförhandlingstid om högst några få dagar bör

femtondagarsgränsen få överskridas bara i yttersta undantagsfall

(prop. 1986/87:89 s. 224).

Skillnaden mellan fortsatt och ny huvudförhandling är att vad

som förekommit vid föregående sammanträden är processmaterial

vid en fortsatt huvudförhandling men inte vid en ny

huvudförhandling. En fortsatt huvudförhandling förutsätter

vidare att rättens ledamöter har deltagit vid den föregående

förhandlingen, medan rätten kan ha en helt annan sammansättning

vid en ny huvudförhandling (30 kap. 2 § RB).

Vid ny huvudförhandling skall målet i princip tas om till

fullständig handläggning; sakframställningar och pläderingar

måste upprepas och tidigare förebringad bevisning skall som

regel tas upp på nytt. Om ett bevis inte tas upp på nytt, skall

det förebringas genom protokoll eller på annat lämpligt sätt (se

46 kap. 13 § andra stycket RB).

När rätten beslutar om uppskov med en förhandling anges

regelmässigt vid vilken tidpunkt handläggningen skall

återupptas. Ibland är det emellertid svårt att avgöra när detta

kan ske. I sådana fall bör rätten vilandeförklara målet,

vilket innebär att förfarandet avstannar utan att någon bestämd

dag fastställs för dess fortsättande (32 kap. 5 § RB).

Vilandeförklaring förekommer framför allt under ett måls

beredande. Då beslut om vilandeförklaring undantagsvis fattas

först under en huvudförhandling måste denna i regel fullföljas

genom en ny huvudförhandling. Ett exempel på en sådan situation

är när rätten under huvudförhandling beslutar att den tilltalade

i ett brottmål skall undergå rättspsykiatrisk undersökning.

Rättspsykiatrisk undersökning

Om någon har begått brott under inflytande av allvarlig

psykisk störning får rätten, enligt 30 kap. 6 § brottsbalken

(BrB), inte bestämma påföljden till fängelse. Rätten kan i

stället med stöd av 31 kap. 3 § BrB förordna om överlämnande

till rättspsykiatrisk vård, varvid rätten kan föreskriva att

särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1990:1129) om

rättspsykiatrisk vård skall ske.

Enligt 3 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning

får rätten inte bestämma att någon skall överlämnas till

rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning utan att

en rättspsykiatrisk undersökning har gjorts i målet.

En rättspsykiatrisk undersökning skall, om den misstänkte är

häktad, ha slutförts inom fyra veckor. Motsvarande tid vad

gäller den som är på fri fot är sex veckor (6 § lagen om

rättspsykiatrisk undersökning).

Beslut om rättspsykiatrisk undersökning får meddelas bara om

den misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning

har förebragts om att han har begått den (2 § lagen om

rättspsykiatrisk undersökning). Detta innebär att, om den

tilltalade inte har erkänt gärningen, domstolen först måste

hålla huvudförhandling i målet för att konstatera om det

föreligger övertygande bevisning för att han har begått

gärningen. Finner domstolen att så är fallet, kan den förordna

om rättspsykiatrisk undersökning. I avvaktan på att

undersökningen skall bli klar brukar målet vilandeförklaras.

Uttrycket "övertygande bevisning" får, enligt propositionen, i

princip anses motsvara vad som krävs för att döma den tilltalade

för brottet (jfr Ekelöf, Rättegång V, sjätte uppl. 1987, s.

166). Uttrycket "övertygande bevisning" i 2 § lagen om

rättspsykiatrisk undersökning innebär således ett högre

beviskrav än t.ex. "sannolika skäl" (jfr också JO:s

ämbetsberättelse 1963 s. 66).

När ny huvudförhandling hålls efter det att rättspsykiatrisk

undersökning genomförts, tas, enligt vad som anförs i

propositionen (s. 9), som regel bevisningen i skuldfrågan inte

upp på nytt. Omedelbarhetsprincipen anses tillgodosedd så till

vida att rätten vid det första rättegångstillfället har bedömt

bevisningen (jfr Ekelöf, Rättegång V, sjätte uppl. 1987, s.

166). Ett återupptagande av bevisningen anses därför inte ha

någon betydelse i målet (jfr prop. 1966 nr 60 s. 19 samt JO:s

ämbetsberättelse 1963 s. 64 och 1986/87 s. 66). I vissa fall kan

det dock vara motiverat att återuppta bevisningen. Så kan enligt

propositionen t.ex. vara fallet när ny bevisning tillkommit

efter beslutet om rättspsykiatrisk undersökning eller när vad

som kommit fram i undersökningen ställer skuldfrågan, särskilt

då vad gäller det s.k. subjektiva rekvisitet, i ny dager.

Domarjäv

I 4 kap. 13 § RB finns regler om domarjäv. Syftet med reglerna

är att utesluta en domare från handläggningen av ett mål när

hans ställning till någon av parterna eller till saken kan

innebära fara för partiskhet eller för berättigad misstanke om

partiskhet. Paragrafen innehåller en uppräkning i nio punkter av

vad som gör domaren obehörig att delta i handläggningen av ett

mål.

Enligt punkt 7 är en domare i vissa fall jävig att handlägga

ett mål, om han tidigare har tagit befattning med den sak som är

föremål för handläggning. Detta är fallet dels om han i annan

rätt såsom domare eller befattningshavare har fattat beslut som

rör saken, dels om han har tagit befattning med saken hos annan

myndighet än domstol eller såsom skiljeman. En viktig

begränsning av denna punkts tillämplighet ligger i orden "i

annan rätt". Den omständigheten att en domare lett en

häktningsförhandling eller en förberedelse i ett tvistemål anses

inte utgöra något hinder enligt punkt 7 mot att han deltar i

huvudförhandlingen i målet.

I punkt 9 finns en generalklausul om domarjäv. En domare skall

enligt denna punkt anses jävig, om det i annat fall än enligt

punkterna 1--8 föreligger någon särskild omständighet som är

ägnad att rubba förtroendet för hans opartiskhet i målet. Att

omständigheten "är ägnad" att rubba förtroendet för domarens

opartiskhet betyder att frågan skall bedömas efter en objektiv

måttstock och att frågan om domaren "känner sig jävig" eller

inte i princip inte tillagts någon betydelse (se Fitger,

Rättegångsbalken s. 4:27).

Om ett mål återförvisas från högre rätt till lägre rätt, anses

det i allmänhet inte föreligga något hinder mot att samma domare

som tidigare deltagit i den lägre rättens handläggning dömer i

målet på nytt. Tvärtom är det brukligt att återförvisade mål

handläggs av den domare som tidigare handlagt målet.

Varje domare är skyldig att anmäla för rätten om han anser att

hans opartiskhet kan sättas i fråga (4 kap. 14 § första stycket

RB).

Det kan tilläggas att den omständigheten att en lagfaren

domare varit jävig kan utgöra grund för resning till förmån för

den tilltalade i brottmål (58 kap. 2 § 2 RB).

Europakonventionen

Sverige är sedan år 1952 anslutet till den europeiska

konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och

de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och har därmed

åtagit sig att garantera de rättigheter och friheter som anges i

konventionen för var och en som befinner sig under svensk

jurisdiktion. Till de rättigheter som är skyddade enligt

konventionen hör sådana som tar sikte på att ge den enskilde ett

skydd i samband med förfarandet inför domstol och när domstolen

meddelar dom.

Rätten till en opartisk och rättvis domstolsprövning regleras

i artikel 6.1 i konventionen. Denna bestämmelse har, såvitt här

är av intresse, följande lydelse.

"Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter

och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara

berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid

och inför oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt

lag -- -- --".

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om huvudförhandling efter rättspsykiatrisk undersökning

aktualiserades motionsvägen år 1987. I motionen hävdades att

kravet på att rättegången i princip skall tas om från början vid

den nya huvudförhandlingen inte var meningsfyllt eftersom

domstolen vid den förra förhandlingen redan funnit den

tilltalade skyldig. Denna ordning med "dubbla rättegångar" borde

enligt motionären omprövas. I motionen föreslogs därför, i

första hand, att domstolen vid den första förhandlingen skulle

fatta definitivt beslut i skuldfrågan. Detta skulle ske genom

ett avgörande som skulle kunna överklagas för sig, dvs. genom en

slags mellandom. Vid den efterföljande förhandlingen skulle

sedan återstå för domstolen att på grundval av bl.a. den

rättspsykiatriska undersökningen bestämma vilken påföljd den

tilltalade skulle ådömas. I andra hand föreslog motionären att

uppskov som föranletts av en rättspsykiatrisk undersökning inte

regelmässigt skulle behöva innebära att en ny huvudförhandling

måste hållas utan att det i ett sådant fall skulle vara möjligt

att, oavsett uppskovets längd, hålla fortsatt huvudförhandling.

Motionen remissbehandlades. Förslaget om mellandom avvisades

av samtliga remissinstanser utom en. Flertalet remissinstanser

ställde sig avvisande också till förslaget att vidga

möjligheterna att hålla fortsatt huvudförhandling. I ett par

remissvar uttalades dock att detta förslag förtjänade att

utredas ytterligare.

Beträffande förslaget om mellandom hänvisade utskottet till

att en så gott som enig remissopinion avvisat det förslaget.

Utskottet instämde för sin del i allt väsentligt i den kritik

som därvid framförts mot förslaget. Utskottet ansåg sig,

sammanfattningsvis, inte kunna ställa sig bakom motionens

förslag i den delen.

Beträffande förslaget om möjlighet att hålla fortsatt

huvudförhandling ansåg utskottet att domstolarnas tillämpning av

bestämmelserna om när bevisningen behöver tas upp på nytt vid

den nya förhandlingen utvecklats på ett ändamålsenligt sätt och

lett till en i stort sett väl fungerande ordning. Utskottet

hänvisade också till då nyligen beslutade ändringar i RB som

gjorde det möjligt att vid den nya förhandlingen förebringa

t.ex. tidigare upptagen vittnesbevisning på annat sätt än genom

att föredra bandutskrifter. Utskottet avstyrkte därför även

motionens förslag om vidgade möjligheter att hålla fortsatt

huvudförhandling.

Propositionens förslag

Handläggning av mål efter rättspsykiatrisk undersökning

I propositionen föreslås att rätten, i ett brottmål där

huvudförhandlingen har uppskjutits på grund av att den

tilltalade skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning, i

princip skall kunna hålla fortsatt huvudförhandling i målet när

undersökningen har slutförts. Det föreslås vidare att en domare

skall anses jävig att handlägga ett brottmål vid

huvudförhandling om han före denna huvudförhandling har prövat

om den tilltalade har begått gärningen. Bestämmelsen avses bli

tillämplig i de fall rätten inte kan hålla fortsatt

huvudförhandling sedan den rättspsykiatriska undersökningen har

slutförts utan håller ny huvudförhandling. Bestämmelsen avses

vidare bli tillämplig när ett brottmål återförvisas från en

högre instans till en lägre instans och domaren har deltagit i

det överklagade avgörandet i den lägre instansen.

Bakgrunden till förslagen är följande.

Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt har i skrivelser till

Justitiedepartementet pekat på olägenheter som är förknippade

med nuvarande regler för genomförande av huvudförhandling i de

fall rätten beslutat om rättspsykiatrisk undersökning.

Stockholms tingsrätt har i sin skrivelse framhållit att det är

angeläget att man genom ändrade regler försöker finna en från

rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande lösning på problemet

med dubbla huvudförhandlingar i dessa mål. Enligt tingsrätten

åsamkas både domstolsväsendet, åklagarväsendet och den allmänna

rättshjälpen stora kostnader på grund av att huvudförhandlingen

måste tas om från början.

Vidare har handläggningen av mål där beslut fattats om

rättspsykiatrisk undersökning aktualiserats genom en dom i

Europadomstolen. I propositionen ifrågasätts sålunda om nu

gällande ordning för handläggningen av mål där

huvudförhandlingen skjutits upp i alla delar uppfyller

Europakonventionens krav i artikel 6 på opartisk domstol. I

propositionen hänvisas till Europadomstolens dom den 24 maj 1989

i målet Mogens Hauschildt mot Danmark, där Europadomstolen fann

att Danmark hade kränkt konventionens bestämmelse i artikel 6

om opartiskhet. Omständigheterna i det målet var i korthet

följande.

Hauschildt var i Danmark misstänkt för brott. En domare i

byretten som under förundersökningen av brottet flera gånger

beslutade att Hauschildt skulle kvarbli i häkte deltog därefter

i prövningen av åtalet mot honom. De domare som deltog i

överprövning av målet i landsretten fattade också dessförinnan

flera beslut i häktningsfrågan. Enbart den omständigheten att

samma domare deltog i prövningen av såväl häktningsfrågan som

åtalet utgjorde dock, enligt Europadomstolen, inte en kränkning

av konventionen. En av de bestämmelser i den danska

rättegångsbalken (retsplejeloven), som de danska domarna hade

tillämpat vid prövningen av häktningsfrågan, förutsatte

emellertid en mycket stark grad av misstanke (saerlig bestyrket

mistanke: § 762 stk. 2 retsplejeloven). Europadomstolen fann att

skillnaden mellan denna höga grad av misstanke och vad som krävs

för att döma någon för ett brott var så liten att opartiskheten

hos domstolarna på objektiva grunder kunde ifrågasättas.

Danmark har med anledning av domen ändrat sina regler om

domarjäv. Lagändringen, som trädde i kraft den 1 juli 1990,

innebär att ingen får delta som domare i en brottmålsprocess om

han, innan domstolsförhandlingen börjat, har fattat beslut i en

häktningsfråga med stöd av den nyssnämnda bestämmelsen i

retsplejeloven. Enligt den nya regeln skall jäv också anses

föreligga om domaren har beslutat om vissa andra tvångsmedel,

såvida beslutet innefattar en bedömning av den tilltalades

skuld.

Enligt justitieministern (s. 23) får Europadomstolens dom i

Hauschildtmålet betydelse även för svenskt vidkommande när det

gäller handläggningen av brottmål efter rättspsykiatrisk

undersökning. Hon anför därvid följande. För att en domstol

skall få besluta om rättspsykiatrisk undersökning måste det

föreligga övertygande bevisning om att den tilltalade har begått

gärningen. Eftersom uttrycket "övertygande bevisning" i princip

får anses innefatta samma beviskrav som gäller för att kunna

fälla den tilltalade för brottet innebär det att rätten skall ta

ställning till den tilltalades skuld på ett i princip likvärdigt

sätt vid två olika tillfällen. Om samma ledamöter deltar i båda

huvudförhandlingarna kan det alltså -- med det synsätt som

kommer till uttryck i Europadomstolens dom i Hauschildtmålet --

ifrågasättas om domstolen är opartisk i den mening som avses i

artikel 6.1 i Europakonventionen. Justitieministern anser därför

att reglerna för handläggning av brottmål efter rättspsykiatrisk

undersökning måste ändras.

Den lösning som föreslås i propositionen är att en regel

införs som innebär att uppskov som föranletts av en

rättspsykiatrisk undersökning inte medför att en ny

huvudförhandling behöver hållas. Det skall i stället vara

möjligt att hålla fortsatt huvudförhandling i sådana

situationer. Regeln föreslås bli fakultativ för att göra det

möjligt för domstolen att avgöra om fortsatt eller ny

huvudförhandling bör hållas med hänsyn till omständigheten i det

enskilda fallet. I propositionen framhålls att bestämmelsen om

fortsatt förhandling i första hand är avsedd att tillämpas i mål

där undersökningen genomförs inom den normala tiden, fyra resp.

sex veckor. Vidare förutsätts att det normala skall vara att ny

huvudförhandling hålls i de fall då ny bevisning åberopas inför

det andra huvudförhandlingstillfället.

För de fall då rätten håller ny huvudförhandling sedan den

rättspsykiatriska undersökningen kommit in bör enligt

propositionen Europadomstolens avgörande i Hauschildtmålet leda

till att jäv anses uppstå för de ledamöter som deltagit i den

tidigare huvudförhandlingen. Ingen av dem bör således få delta i

den nya huvudförhandlingen.

I konsekvens härmed föreslås bestämmelsen i 4 kap. 13 § RB bli

kompletterad med en bestämmelse enligt vilken en domare är jävig

om han före den huvudförhandling vid vilken målet slutligt

avgörs har prövat frågan om den tilltalade har begått den

åtalade gärningen. Enligt förslaget omfattar den föreslagna

jävsbestämmelsen också de fall då ett brottmål återförvisats

från högre rätt till lägre rätt.

Övriga jävsfrågor

I propositionen görs en genomgång av övriga situationer där

jävsproblem likartade det i Hauschildtmålet skulle kunna

uppkomma. Det konstateras att de jävsfrågor som har

aktualiserats genom Hauschildtdomen inte innebär några problem

för svenskt vidkommande i mål där beslut tidigare fattats om

t.ex. straffprocessuella tvångsmedel eller beträffande

preliminära frågor i ett mål, t.ex. interimistiska beslut eller

beslut om kvarstad. I propositionen anförs vidare att i brottmål

med flera tilltalade kan en tolkning av bestämmelsen i 4 kap. 13

§ 9 RB "i belysning av Europadomstolens praxis" medföra att jäv

skall anses föreligga när en part kan hysa objektivt berättigat

tvivel angående domstolens opartiskhet. Detta kan, enligt

propositionen, även undantagsvis inträffa i vissa tvistemål.

Nämndeman i allmän förvaltningsdomstol

I propositionen föreslås också att den som är ledamot av

skattenämnd inte skall kunna väljas till nämndeman i allmän

förvaltningsdomstol.

Enligt 7 kap. 6 § andra stycket taxeringslagen (1990:324) får

bl.a. nämndeman i allmän förvaltningsdomstol inte väljas till

ledamot av skattenämnd, medan det enligt lagen om allmänna

förvaltningsdomstolar inte finns något hinder mot att till

nämndeman i allmänna förvaltningsdomstolar välja ledamot av

skattenämnd. För att uppnå överensstämmelse mellan lagen om

allmänna förvaltningsdomstolar och taxeringslagen på denna punkt

föreslås i propositionen att ledamot av skattenämnd skall vara

utesluten från att vara nämndeman vid allmän

förvaltningsdomstol.

Överväganden

Som ovan framgått har utskottet tidigare intagit ståndpunkten

att det inte varit motiverat med en förändring av de nuvarande

reglerna om huvudförhandling efter rättspsykiatrisk

undersökning. Europadomstolens dom i Hauschildtmålet ställer

emellertid den frågan i en delvis ny belysning. Utskottet delar

således uppfattningen i propositionen att avgörandet i

Hauschildtmålet bör få till konsekvens att en domare som

deltagit i ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning skall

anses jävig om en ny huvudförhandling hålls i målet.

Utskottet kan också, inte minst av processekonomiska skäl,

acceptera förslaget i propositionen om möjlighet att efter

rättspsykiatrisk undersökning hålla fortsatt huvudförhandling.

Dock bör som anförs i propositionen det normala vara att ny

huvudförhandling hålls i det fall ny bevisning åberopas inför

det andra huvudförhandlingstillfället.

Utskottet vill i detta sammanhang peka på förutsättningarna i

2 § första stycket lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk

undersökning, för att en domstol skall få besluta om

rättspsykiatrisk undersökning, nämligen att den misstänkte

erkänt gärningen eller att det har förebragts övertygande

bevisning om att han har begått den. Med gärningen avses här de

objektiva rekvisiten för det aktuella brottet (se prop.

1990/91:58 s. 503). Det sagda innebär att det vid den fortsatta

huvudförhandlingen återstår två huvudsakliga frågor för rätten

att ta ställning till, nämligen dels ansvarsfrågan, dels

påföljdsfrågan (jfr prop. t.ex. s. 9 och 31).

I propositionen görs vissa uttalanden om andra situationer där

jäv mot bakgrund av Hauschildtdomen kan tänkas föreligga.

Utskottet vill här markera tveksamhet till om det enbart med

anledning av Hauschildtdomen finns anledning till de bitvis

långtgående slutsatser om jäv som dras i propositionen. Enligt

utskottets mening är det inte möjligt att dra några slutsatser

på det föreliggande materialet.

Utskottet som instämmer i Lagrådets bedömning om behov av en

översyn av jävsfrågorna i ett vidare perspektiv utgår från att

regeringen, vilket för övrigt antyds i propositionen (s. 32 och

34) ser till att en sådan översyn kommer till stånd i lämpligt

sammanhang. Med vad som nu anförts tillstyrker utskottet bifall

de i propositionen framlagda lagförslagen, dock med den

språkliga justering som föranleds av att det redan av lagtexten

bör framgå att jäv föreligger vid den nya huvudförhandlingen

oavsett om denna leder till att målet avgörs.

Motionerna

I två motioner, Ju614 och So438, tas upp frågor om psykiskt

störda lagöverträdare.

I motion Ju614 yrkas att påföljden överlämnande till

rättspsykiatrisk vård skall avskaffas.

Den 1 januari 1992 infördes ny lagstiftning om psykiatrisk

tvångsvård och behandligen av psykiskt störda lagöverträdare.

Samtidigt infördes ändringar bl.a. i brottsbalkens

påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare (prop.

1990/91:58, SoU13 och JuU34). Lagändringarna i brottsbalken

innebar bl.a. att den grupp lagöverträdare som kan särbehandlas

avgränsades på ett nytt sätt och blev mindre än tidigare och att

åtgärder vidtogs för att stärka samhällsskyddet. Utskottet

tillstyrkte propositionens förslag såvitt avsåg den del av

förslaget som hänvisats till utskottet (prop. 1990/91:58, bilaga

2, JuU34).

Enligt 30 kap. 6 § brottsbalken får den som begått ett brott

under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till

fängelse. Enligt 31 kap. 3 § brottsbalken får rätten, under

vissa förutsättningar, överlämna den som begått ett brott, och

som lider av en allvarlig psykisk störning, till

rättspsykiatrisk vård. Sådan vård får i vissa fall förenas med

särskild utskrivningsprövning, vilket innebär att frågan om

vårdens upphörande skall avgöras av förvaltningsdomstol

(länsrätt i första instans).

I samband med utskottets behandling av propositionsförslaget

behandlade utskottet flera motioner med liknande yrkanden som

den nu aktuella. Utskottet avstyrkte bifall till motionerna.

Utskottet konstaterade att frågor om psykiskt störda

lagöverträdare varit ständigt aktuella de senaste 20 åren och

att en orsak till detta förhållande var att behandlingen av

psykiskt störda lagöverträdare är ett av de svåraste,

principiellt viktigaste och mest kontroversiella problemen inom

kriminalpolitiken och att problemet framför allt består i att

finna en ordning som samtidigt tillgodoser de krav på rättvisa,

humanitet och samhällsskydd som i detta sammanhang gör sig

gällande.

Utskottet fortsatte:

En straffrättslig särreglering för behandlingen av psykiskt

störda personer kan sägas fylla två olika syften.

Den ena har att göra med de grundläggande principerna för

fördelning av straffrättsligt ansvar. Vid bedömningen av om och

i vilken utsträckning någon bör hållas straffrättsligt ansvarig

för sina handlingar kan det tyckas självklart att hänsyn måste

tas till vilka möjligheter och vilken förmåga denne haft att

rätta sig efter lagen. Detta är också utgångspunkten för

bestämmelserna i BrB. Ett nära till hands liggande exempel, vid

sidan av behandlingen av de psykiskt störda lagöverträdarna, är

den straffrättsliga särbehandlingen av barn under 15 år vilka

inte får dömas till straff även om de begått brott.

Det andra syftet är att reglera valet av lämplig reaktion.

Enligt den grundsyn som präglar påföljdssystemet i BrB, inte

minst efter de nyligen genomförda ändringarna i reglerna om

straffmätning och påföljdsval (prop. 1987/88:120, JuU45, rskr.

404), skall gärningsmannens individuella behov beaktas vid

påföljdsvalet. Denna tanke är särskilt tydlig i fråga om de

psykiskt störda lagöverträdarna. Detsamma gäller för övrigt

ungdomar mellan 15 och 18 år som begått brott.

Vårt påföljdssystem bygger på principen att även den som lider

av en svår psykisk störning kan dömas till straffrättslig

påföljd. Däremot gäller särskilda regler för påföljdsvalet,

bl.a. beträffande möjligheterna att döma till fängelse och

överlämna till särskild vård (sluten psykiatrisk vård).

De i 1991 års ärende aktuella motionerna byggde på

Socialberedningens förslag (SOU 1984:64) om att ersätta den då

gällande påföljden sluten psykiatrisk vård med fängelse förenat

med psykiatrisk vård under anstaltstiden. Utskottet ansåg att

Socialberedningens förslag på flera punkter innebar väsentliga

avsteg från gällande ordning och att förslaget var svårt att

inordna i ett från principiell synpunkt konsekvent system där

vederbörlig hänsyn tas till humanitetens krav. Utskottet pekade

på att det skulle te sig principiellt betänkligt med ett

påföljdssystem som utesluter straffrättslig särbehandling av

psykiskt störda lagöverträdare samtidigt som särskilda regler

finns för andra grupper, t.ex. missbrukare och ungdomar under 18

år.

Utskottet som fortfarande har denna uppfattning avstyrker

bifall till motion Ju614.

I motion So438 begärs att åtgärder snarast skall vidtas för

att åstadkomma förbättrad psykiatrisk hjälp till fängelsedömda.

Genom lagändringen den 1 januari 1992 (prop. 1990/91:58)

anpassades den straffrättsliga särregleringen för psykiskt

störda lagöverträdare till terminologin inom psykiatrin.

Begreppen sinnessjukdom, sinnesslöhet och det s.k.

jämställdhetsbegreppet ersattes med samma begrepp som i

lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård, dvs. allvarlig psykisk

störning. Detta beräknades medföra en viss begränsning av den

grupp som omfattas av den straffrättsliga särregleringen, vilket

i sin tur medför att antalet psykiskt störda lagöverträdare på

kriminalvårdsanstalterna kommer att öka. Kriminalvårdsstyrelsen

har uppskattat ökningen till omkring 100 personer per år. I

propositionen konstaterades bl.a. att olika utredningar liksom

erfarenheterna inom kriminalvården visat att de psykiatriska

vårdbehoven hos de intagna i kriminalvårdsanstalterna är

omfattande samt att andelen psykiskt störda lagöverträdare inom

kriminalvården på senare år ökat samtidigt som kriminalvårdens

vårdplatser för psykiatrisk vård inom den egna organisationen

starkt reducerats. Platsreduceringen berodde på den s.k.

normaliseringsprincipen, dvs. att de intagna skall ha samma rätt

som andra att anlita samhällets reguljära vårdresurser.

Av proposition 1990/91:58 framgår vidare att det visat sig

svårt att förverkliga normaliseringsprincipen för intagna med

psykiatriska vårdbehov. I propositionen anförde socialministern

bl.a. att hon fått intrycket att de sektoriserade psykiatriska

klinikerna, som i första hand skulle svara för insatser vid

behov av sluten psykiatrisk vård, ofta inte ansett sig ha

resurser att bereda vård för intagna i kriminalvårdsanstalter

och att dessa upplevts som en svårbehandlad patientgrupp. Till

denna bild hörde också, enligt socialministern, den stora

bristen på slutenvårdsplatser vid psykiatriska specialenheter.

Socialministern ansåg trots detta att det fanns starka skäl att

hålla fast vid normaliseringsprincipen även i framtiden. Det

främsta skälet härför var, enligt socialministern, att

erfarenheterna entydigt visat att kriminalvården inte har samma

förutsättningar som den allmänna hälso- och sjukvården att

rekrytera kvalificerad sjukvårdspersonal. Den psykiatriska vård

som kriminalvården skulle kunna erbjuda skulle enligt

socialministern bli av betydligt sämre kvalitet än den vård som

äger rum inom den allmänna hälso- och sjukvården. Därtill kom

enligt socialministern att det inte skulle framstå som

ekonomiskt försvarbart att bygga upp parallella vårdresurser.

Hon ansåg det därför nödvändigt att sjukvårdshuvudmännen

utvecklade vårdresurser som tillgodosåg även den aktuella

gruppens behov. Propositionen innehöll förslag ägnade att styra

utvecklingen i den riktningen.

Utskottet ansåg för sin del att detta inte var tillräckligt

(1990/91:JuU34 s. 33). Utskottet hänvisade till att börja med

till att utskottet tidigare (1989/90:JuU9 s. 18) understrukit

betydelsen av normaliseringsprincipen när det gäller den

psykiatriska vården och att utskottet alltjämt hade den

uppfattningen i princip. Utskottet ansåg dock att det med fog

kunde hävdas att utvecklingen hunnit förbi den punkt där det var

tillräckligt att hänvisa till normaliseringsprincipen. Utskottet

anförde vidare att kriminalvården stod inför en svårbemästrad

situation där det framstod som i hög grad tveksamt om

sjukvårdshuvudmännen tog det ansvar som åvilade dem. Mot denna

bakgrund ansåg utskottet att regeringen måste ägna särskild

uppmärksamhet åt kriminalvårdens resurser för de psykiskt störda

lagöverträdarna. Utskottet uttalade vidare som sin mening att

garantier krävdes för att de resurser som frigörs hos

huvudmännen, när antalet personer som döms till psykiatrisk

tvångsvård minskar, också i fortsättningen skulle komma

kriminalvårdens klienter till del. Utskottet tillade att även

förhållandena rent allmänt i anstalterna skulle komma att

påverkas av reformen och att det för utskottet framstod som

uppenbart att det skulle uppkomma behov av extra resurser för

att möjliggöra ett mänskligt och värdigt omhändertagande av den

nya klientgruppen och att detta behov måste tillgodoses. Vad

utskottet sålunda anfört gav riksdagen som sin mening regeringen

till känna.

För att få effekterna av den nya lagstiftningen belyst

anordnade utskottet den 9 mars i år en offentlig utfrågning om

psykiskt störda lagöverträdare. Dokumentationen från

utfrågningen bifogas detta betänkande som bilaga 5.

I april 1992 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté,

Fängelseutredningen, för att se över kriminalvården i anstalt.

Enligt direktiven till Fängelseutredningen skall utredningen

därvid bl.a. analysera och redovisa konsekvenserna för

kriminalvården av den ändrade lagstiftningen om psykiatrisk

tvångsvård och föreslå de förändringar som kan vara motiverade.

Enligt direktiven bör det vara möjligt att -- om det finns

tillräckliga skäl för det -- överväga förändringar som innebär

avsteg från normaliseringsprincipen. En lösning som enligt

direktiven kan bli aktuell är att ändra ansvarsfördelningen i

fråga om kostnaderna för den psykiatriska vård som ges intagna i

kriminalvården inom den allmänna hälso- och sjukvården. En annan

lösning som enligt direktiven kan övervägas är att utveckla

psykiatriska vårdresurser inom kriminalvården. Analysen bör

enligt direktiven göras utifrån vårdens tillgänglighet och

förutsättningarna att bedriva en vård av hög kvalitet. I

direktiven anges också att Fängelseutredningen i sitt arbete bör

samråda med Psykiatriutredningen (S 1989:01).

Fängelseutredningens arbete beräknas vara avslutat den 1 juli

1993.

Psykiatriutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1992:73)

Välfärd och valfrihet -- service, stöd och vård för psykiskt

störda bl.a. behandlat frågan om hur kriminalvårdens klienter

skall få sina behov av psykiatrisk vård tillgodosedda inom den

allmänna hälso- och sjukvården. I Psykiatriutredningens

betänkande föreslås att kriminalvården skall ges möjlighet att

köpa sluten och öppen psykiatrisk vård av psykiatriska

vårdgivare och därvid t.ex. kunna teckna avtal med de

rättspsykiatriska regionvårdsenheterna och andra lämpliga

psykiatriska vårdgivare om vårdplatser och konsultinsatser. För

klienter med personlighetsstörning och personer med lindrig

psykisk utvecklingsstörning föreslås att kriminalvården inrättar

ett mindre antal specialenheter med differentierade vårdmiljöer.

För att finansiera kriminalvårdens ökade kostnader föreslås att

medel överförs från den landstingskommunala sektorn till staten.

Det föreslås att staten med tillämpning av den s.k.

finansieringsprincipen skall minska sitt bidrag till

sjukvårdshuvudmännen och i motsvarande mån tilldela

kriminalvården resurser. Betänkandet är för närvarande föremål

för remissbehandling.

Frågan om psykiatrisk vård i kriminalvårdsanstalterna har

också behandlats i de av regeringen den 20 juni 1991 beslutade

särskilda direktiven för Kriminalvårdsstyrelsens fördjupade

anslagsframställning för budgetåren 1993/94--1995/96. Däri sägs

bl.a. att Kriminalvårdsstyrelsen bör analysera och redovisa

konsekvenserna för kriminalvården av den genom proposition

1990/91:58 ändrade lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård m.m.

och att Kriminalvårdsstyrelsen därvid bör beakta bl.a. vad

riksdagen uttalat i sammanhanget (1990/91:JuU34).

Utskottet har alltjämt uppfattningen att det inom

kriminalvården måste finnas resurser för att möjliggöra ett

mänskligt och värdigt omhändertagande av intagna med psykiska

störningar. Ett omfattande utredningsarbete med den inriktningen

bedrivs för närvarande. Det är mot den bakgrunden för tidigt att

bedöma behovet av ytterligare åtgärder från riksdagens sida. Med

dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion So438 i

här behandlad del.

Övrigt

Utskottet tar här upp en fråga om sammanjämkning av riksdagens

beslut om ändring i BrB i två ärenden (prop. 1992/93:77, FöU5,

rskr. 67 samt prop. 1992/93:81, JuU14, rskr. 74).

Det förra ärendet föranledde ändringar i 2 kap. 3 § 3 och 5 §

andra stycket 3 BrB. Den nya lydelsen började gälla den 1

januari 1993 (SFS 1992:1154). I det senare ärendet gjordes

ändringar i bl.a. 2 kap. 3 § 6 och 5 § andra stycket BrB (SFS

1993:83). De ändringarna, som har samband med EES-avtalet,

träder i kraft den dag regeringen bestämmer. I det senare

ärendet beaktades inte de lagändringar som beslutats tidigare.

Utskottet föreslår att en sammanjämkning av de olika besluten

nu sker och att lagrummen ges den lydelse som framgår av bilaga

3.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande domarjäv

att riksdagen antar 4 kap. 13 § i regeringens förslag till lag

om ändring i rättegångsbalken med den ändringen att paragrafen

erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade

lydelse,

2. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar regeringens förslag till dels lag om

ändring i rättegångsbalken i den mån det inte omfattas av

utskottets hemställan under moment 1, dels lag om ändring i

lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

3. beträffande avskaffande av påföljden överlämnande till

rättspsykiatrisk vård

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju614,

4. beträffande psykiatrisk hjälp till fängelsedömda

att riksdagen avslår motion 1992/93:So438,

5. beträffande ändring i lagen (1993:83) om ändring i

brottsbalken

att riksdagen antar det av utskottet i bilaga 3 framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen (1993:83) om ändring i

brottsbalken.

Stockholm den 20 april 1993

På justitieutskottets vägnar

Lars-Erik Lövdén

I beslutet har deltagit:

Lars-Erik Lövdén (s),

Jerry Martinger (m),

Göthe Knutson (m),

Birthe Sörestedt (s),

Ingbritt Irhammar (c),

Nils Nordh (s),

Birgit Henriksson (m),

Göran Magnusson (s),

Liisa Rulander (kds),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Sigrid Bolkéus (s),

Siw Persson (fp),

Kent Carlsson (s),

Kjell Eldensjö (kds) och

Alf Eriksson (s).

Bilaga 1

Utskottets lagförslag

Bilaga 2

Regeringens förslag Utskottets förslag

4 kap.

13 §1

Domare är jävig att handlägga mål:

1. Om han själv är part eller eljest har del i saken eller av

dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada;

2. om han med part är eller varit gift eller är i rätt upp-

eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon

eller är i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med

den andres syskon, eller om han på liknande sätt är part

närstående;

3. om han till någon, som har del i saken eller av dess utgång

kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som

avses i 2;

4. om han eller någon honom närstående, som avses i 2, är

förmyndare, god man eller förvaltare för part eller eljest parts

ställföreträdare eller är ledamot av styrelsen för bolag,

förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan

inrättning, som är part, eller, då kommun eller annan sådan

menighet är part, är ledamot av nämnd eller styrelse, som

handhar förvaltningen av den angelägenhet målet rör;

5. om han eller någon honom närstående, som sägs i 2, till

någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta

synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 4;

6. om han är parts vederdeloman, dock ej om parten sökt sak

med honom för att göra honom jävig;

7. om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare

fattat beslut, som rör saken, eller hos annan myndighet än

domstol eller såsom skiljeman tagit befattning därmed;

8. vid huvudförhandling vid 8. vid huvudförhandling i

vilken ett brottmål brottmål om han före

slutligt avgörs om han denna huvudförhandling har

före denna prövat frågan om den

huvudförhandling har tilltalade har begått

prövat frågan om den gärningen;

tilltalade har begått

gärningen;

9. om han i saken såsom rättegångsombud fört parts talan eller

biträtt part eller vittnat eller varit sakkunnig; eller

10. om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad

att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet.

1 Senaste lydelse 1988:1260

Utskottets lagförslag

Bilaga 3

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1993:83) om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 och 5 §§ brottsbalken, i

paragrafernas lydelse enligt lagen (1993:83) om ändring i

brottsbalken, skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

3 §

För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall än

som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,

1. om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg, så

ock eljest om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon

som tillhörde besättningen å sådant fartyg,

2. om brottet begåtts av någon som tillhör försvarsmakten på

ett område där en avdelning av försvarsmakten befann sig eller

om det begåtts av någon annan på ett sådant område och

avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,

3. om brottet begåtts vid 3. om brottet begåtts vid

tjänstgöring utom riket tjänstgöring utom riket

av någon som är av någon som är

anställd i svensk anställd i utlandsstyrkan

beredskapsstyrka för inom försvarsmakten,

FN-tjänst,

4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan

menighet eller svensk allmän inrättning,

5. om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat

och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller

enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,

6. om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage,

flygplatssabotage, försök till sådana brott, folkrättsbrott

eller osann eller ovarsam utsaga inför en internationell

domstol, eller

7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för

brottet är fängelse i fyra år eller därutöver.

2 kap.

5 §

Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg

eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller

tillhörde besättningen å fartyget eller eljest medföljde

detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, må ej

väckas utan att förordnande därom meddelas av regeringen eller

den regeringen bemyndigat därtill.

Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast

efter förordnande enligt första stycket. Åtal får dock väckas

utan ett sådant förordnande, om brottet är osann eller ovarsam

utsaga inför en internationell domstol eller om brottet begåtts

1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av

befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant

fartyg,

2. av någon som tillhör försvarsmakten på ett område där en

avdelning av försvarsmakten befann sig,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3. vid tjänstgöring utom 3. vid tjänstgöring utom

riket av någon som är riket av någon som är

anställd i svensk anställd i utlandsstyrkan

beredskapsstyrka för inom försvarsmakten,

FN-tjänst,

4. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg

eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i

Sverige eller någon av nämnda stater, eller

5. av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare

mot svenskt intresse.

Justitieutskottets utfrågning den 9 mars 1993 om psykiskt

störda lagöverträdare

Bilaga 4

Inbjudna:

Krister Thelin, statssekreterare, Justitiedepartementet

Doris Högne, departementsråd, Justitiedepartementet

Lars Åhlén, generaldirektör, Domstolsverket

Hans-Erik Jonasson, byråchef, Domstolsverket

Gunnel Lindberg, byråchef, Riksåklagaren

Anders Lundberg, enhetschef, Kriminalvårdsstyrelsen

Lennart Klang, överläkare, Kriminalvårdsstyrelsen

Helena Silfverhielm, psykiatrichef, Socialstyrelsen

Gunnar Holmberg, direktör, Rättsmedicinalverket

Käthe Elmgren, överläkare, Rättsmedicinalverket

Henry Montgomery, kammarrättspresident, Kammarrätten i

Stockholm

Karl-Ingvar Rundqvist, kammarrättslagman, Kammarrätten i

Stockholm

Åke Lundborg, lagman, Länsrätten i Stockholms län

Bo Holmberg, chefsrådman, Länsrätten i Stockholms län

Håkan Nordling, lagman, Länsrätten i Kronobergs län

Birgitta Alexanderson, advokat, Sveriges advokatsamfund

Susanne Ahlner, advokat, Sveriges advokatsamfund

Lars Lidberg, professor, Rättspsykiatriska avdelningen i

Stockholm

Göran Källberg, chefsöverläkare, Hedemora psykiatriska

öppenvårdsmottagning

Martin Elton, chefsöverläkare, Ordförande i Rättspsykiatriska

föreningen

Från justitieutskottet deltog:

Britta Bjelle (fp), ordförande

Lars-Erik Lövdén (s), vice ordförande

Göthe Knutson (m),

Bengt-Ola Ryttar (s),

Birthe Sörestedt (s),

Ingbritt Irhammar (c),

Birgit Henriksson (m),

Göran Magnusson (s),

Liisa Rulander (kds),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Sigrid Bolkéus (s),

Siw Persson (fp),

Christel Anderberg (m),

Anders Svärd (c),

Kjell Eldensjö (kds),

Berith Eriksson (v)

Referat från justitieutskottets utfrågning den 9 mars 1993

om psykiskt störda lagöverträdare

Bilaga 5

De personer som medverkade i utfrågningen finns angivna

i bilaga 4.

Utskottets ordförande, Britta Bjelle: Jag vill börja med

att hälsa er alla varmt välkomna till justitieutskottets

utfrågning om psykiskt störda lagöverträdare.

För ganska exakt tre år sedan ordnade utskottet en utfrågning

i samma ämne. Regeringen hade då beslutat om en lagrådsremiss om

den psykiatriska tvångsvården. Vi i utskottet ville inför

behandlingen av den då väntade propositionen helt enkelt

förkovra oss. Sedan dess har nya bestämmelser om psykisk

tvångsvård införts, och de bestämmelserna påverkar även de

psykiskt störda lagöverträdarna och finns med i vårt utskott.

De nya reglerna innebär som bekant att i princip all

psykiatrisk tvångsvård skall prövas av domstol. Prövningen görs

i förvaltningsdomstolarna, och de har därigenom fått en helt ny

och stor målgrupp att handlägga.

När det gäller de psykiskt störda lagöverträdarna innebär de

nya reglerna att möjligheterna att döma till sluten psykiatrisk

vård minskat. Samtidigt fick den straffrättsliga påföljden en ny

beteckning. Den kallas ju numera rättspsykiatrisk vård.

En annan viktig nyhet var att rätten i samband med dom om

rättspsykiatrisk vård i vissa fall kan besluta om särskild

utskrivningsprövning. Den här särskilda utskrivningsprövningen

innebär att domstolen skall pröva beslut om permission eller

utskrivning. Om en åklagare inte är nöjd med ett sådant beslut,

kan åklagaren överklaga beslutet.

Syftet med de här bestämmelserna är att förbättra

samhällsskyddet.

Samtidigt gjordes andra ändringar i syfte att se till att

rättspsykiatriska undersökningar bara skulle göras när de

verkligen behövdes och att de då skulle göras på kortare tid.

Tidigare var det ju ett problem att de rättspsykiatriska

undersökningarna tog mycket lång tid. Under 1991 inrättades

dessutom Rättsmedicinalverket, som tog över ansvaret för den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten från

Socialstyrelsen.

Det nya regelsystemet har nu varit i kraft under drygt ett år.

Vi i utskottet ser fram emot att få synpunkter på hur det

fungerar i praktiken.

Här i salen finns församlade en rad representanter för olika

myndigheter som alla på sitt sätt har kontakt med de psykiskt

störda lagöverträdarna. Från Justitiedepartementet är

statssekreterare Krister Thelin här, och han har med sig sin

medarbetare departementsrådet Doris Högne.

Domstolsverket representeras av generaldirektör Lars Åhlén och

byråchef Hans-Erik Jonasson. Från Riksåklagaren finns byråchef

Gunnel Lindberg här. Kriminalvårdsstyrelsen representeras av

enhetschef Anders Lundberg och överläkare Lennart Klang.

Socialstyrelsen representeras av psykiatrichef Helena

Silfverhielm. Rättsmedicinalverket representeras av direktör

Gunnar Holmberg och överläkare Käthe Elmgren. Från Kammarrätten

i Stockholm har vi kammarrättspresident Henry Montgomery och

kammarrättslagman Karl-Ingvar Rundqvist. Länsrätten i

Stockholms län representeras av lagman Åke Lundborg och

chefsrådman Bo Holmberg. Från Länsrätten i Kronobergs län är

lagman Håkan Nordling inbjuden. Sveriges advokatsamfund

representeras av advokat Birgitta Alexanderson och advokat

Susanne Ahlner. Susanne Ahlner är också biträdande

generalsekreterare på Samfundet.

Vidare har vi bjudit in professor Lars Lidberg

från Rättspsykiatriska avdelningen i Stockholm. Även

chefsöverläkare Göran Källberg från Hedemora psykiatriska

öppenvårdsmottagning har bjudits in men har ännu inte kommit.

Han kommer något senare. Chefsöverläkare Martin Elton,

ordförande i Rättspsykiatriska föreningen, är också inbjuden.

Än en gång hälsar jag er alla varmt välkomna. Vi i utskottet

ser alltså fram emot några intressanta timmar fyllda med

information. Jag ger så Krister Thelin från

Justitiedepartementet ordet. Var så god!

Krister Thelin: Fru ordförande! Tack återigen för ett gott

initiativ från utskottets sida.

Frågan om psykiskt störda lagöverträdare är en av de

viktigaste frågorna vi har. Ur Justitiedepartementets synvinkel

är den särskilt viktig. Den lagstiftning som rör detta har, som

vi hörde, varit i kraft under drygt ett år. Det gäller alltså

lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk

vård. Även om det inte är departementets lagstiftning, eftersom

det här formellt hör under Socialdepartementet, berör

lagstiftningen i sin tillämpning hela Justitiedepartementets

område, dvs. hela rättsväsendet. Det gäller såväl de allmänna

domstolarna som förvaltningsdomstolarna, åklagarna, Polisen och

Kriminalvårdsverket. Det gör att vi naturligtvis har ett

särskilt intresse för att följa utvecklingen på området, så även

för vår del skall det bli intressant att få del av de synpunkter

som jag vet kommer fram här i dag.

Det företas nu en utvärdering av detta regelkomplex, som

alltså hör under Socialdepartementet men som är utarbetat i nära

samarbete med departementets straffrättsenhet på sin tid.

Socialstyrelsen svarar för utvärderingen. En delrapport

avlämnades den 15 december förra året, vilket är bekant för en

del av er som finns här. Slutredovisning är det tänkt skall ske

den 15 december i år. I detta arbete deltar från

Justitiedepartementets ansvarsområdes sida bl.a. Domstolsverket,

Riksåklagaren och Kriminalvårdsverket.

När det gäller målutvecklingen för de allmänna

förvaltningsdomstolarna, som i förstone kom att tillföras en ny

grupp, utgår jag från att vi får höra mera om hur man från

förvaltningsdomstolarnas sida ser på detta. De uppgifter som jag

har tillgängliga här visar för länsrätternas del att man när

lagstiftningen kom till räknade med att länsrätterna skulle

tillföras 7500 mål per år. Det kom att bli ett avsevärt mycket

högre tal. För 1992 visar utfallet på 12222 mål, dvs. en

avsevärd ökning. Av dessa mål avgjordes nästan alla -- 12000

mål.

För kammarrätternas del hade man räknat med att det här skulle

ge en tillströmning med 700 mål per år. Utfallet blev även här

högre. Det blev nämligen 900 mål per år. Från kammarrätternas

sida byggde man prognosen på att överklagandefrekvensen skulle

vara 10 %. Det borde alltså ha varit ett högre tal. Nu kom det

att bli lägre. Det visade sig att öveklagandefrekvensen blev

mindre än man hade antagit.

Det har sagts, och det får vi väl höra också här, att man,

även om det är en ny målgrupp, bemästrar läget. Men jag tror att

man skall ha klart för sig att det, eftersom de här målen har

förturskaraktär, naturligtvis går ut över andra angelägna

målgrupper i förvaltningsdomstolarna -- utan att vi här behöver

nämna några särskilda. Jag tror att det är viktigt att

understryka detta.

I departementet pågår ett arbete med en översyn av

fängelsestraffet och andra påföljder. Vi tillsatte en utredning

i april förra året, där en hel del uppgifter fanns förelagda och

där också frågan om behandling av de psykiskt störda

lagöverträdarna stod i förgrunden. I de direktiv som den s.k.

Fängelseutredningen har erinrade vi om bakgrunden till den

nuvarande lagstiftningen, och då också till det uttalande som

justitieutskottet gjorde i samband med att lagen antogs.

Jag tar mig friheten att här återge vad man från utskottets

sida då framförde.

Kriminalvården stod inför den här reformen inför en

svårbemästrad situation. Det framstod enligt utskottet som i hög

grad tveksamt om sjukvårdshuvudmännen tog det ansvar som vilade

på dem. Utskottet framhöll att garantier krävdes för att de

resurser som frigörs hos sjukvårdshuvudmännen, när antalet

personer som döms till psykiatrisk tvångsvård minskar, också i

fortsättningen kommer kriminalvårdens klienter till del.

För dagen har vi inte någon bestämd uppgift om hur stor

fördelningen blivit. Men det har sagts mig att man i det här

utvärderingsarbetet försöker få fram uppgifter om hur

fördelningen är mellan dem som döms till fängelse i stället för

att, enligt tidigare ordning, dömas till psykiatrisk vård.

Förmodlingen kommer vi att få ett instrument för att kunna ta

fasta på utskottets bedömning och handla därefter.

I direktiven hänvisades till det här, och i uppgiften till

Fängelsutredningen angavs alltså att utredningen hade att

analysera och redovisa konsekvenserna för kriminalvården av den

lagstiftning som nu trätt i kraft och att föreslå förändringar

som kan vara motiverade.

Det bör alltså vara möjligt att i det sammanhanget göra avsteg

från den s.k. normaliseringsprincipen. I den här församlingen

behöver jag inte erinra om vad normaliseringsprincipen innebär.

Som bekant skall samhällets vanliga resurser stå till förfogande

också när det gäller kriminalvården. Några särlösningar för

kriminalvårdens del är inte påfordrade. Här finns det anledning

att överväga om man inte måste göra ett avsteg från

normaliseringsprincipen.

En lösning som kan bli aktuell, sägs det i direktiven, är att

ändra ansvarsfördelningen i fråga om kostnader för den

psykiatriska vård som ges intagna i kriminalvården inom den

allmänna hälso- och sjukvården.

En annan lösning kan vara att utveckla psykiatriska

vårdresurser inom kriminalvården.

Analysen bör, sägs det avslutningsvis i direktiven i den här

delen, göras utifrån vårdens tillgänglighet och förutsättningar

att bedriva en vård av hög kvalitet.

Det är alltså det direktiv som är lämnat till

Fängelseutredningen och det direktiv som Justitiedepartementet

har för att följa i den här svåra frågan.

Avslutningsvis vill jag erinra om det som alla som sysslar med

detta är bekanta med, nämligen att de här frågorna hör till de

svåraste som finns. Det gäller alltså hur man straffrättsligt

skall handha personer som uppvisar psykiska störningar. I så

gott som alla med Sverige jämförbara länder gäller alltjämt den

s.k. tillräknelighetsläran, dvs. att vissa former av

kvalificerade psykiska störningar helt utesluter straffrättsligt

ansvar. Men den här principen försvann hos oss i och med att

brottsbalken infördes 1965. Det innebär att ansvaret även för

psykiskt sjuka skall tolkas enligt vanliga uppsåtsregler. Det

finns alltså inte längre hos oss någon möjlighet till s.k.

straffriförklaring, som man hade före 1965.

I olika sammanhang har det påpekats att den lösning som

Sverige då valde, förutom att den skiljer sig från vad som

gäller i jämförbara länder, kanske inte i alla delar är helt

lyckad. Vi i departementet överväger om det inte kan finnas skäl

att på nytt ta upp denna fråga, kanske inom ramen för en

utredning. Men det är för tidigt att uttala sig om det nu.

Tanken är alltså att vi skall belysa den straffrättsliga

behandlingen av psykiskt sjuka lagöverträdare i ett något vidare

perspektiv än som för närvarande sker. Tack så mycket!

Lars Åhlén: Också jag tycker att det är trevligt att vara

med här. Det är ju inte så länge sedan förra gången.

Jag hade tänkt att berätta litet om det arbete som görs i

Domstolsverket i samband med utvärderingen av reformen.

Inledningsvis vill jag helt kort säga något om de

utbildningsinsatser som gjorts och också något om

utvärderingsarbetet.

Låt mig dock först bara konstatera att den här reformen för de

allmänna förvaltningsdomstolarna har inneburit en ny

kvalificerad och resurskrävande måltyp. Som Krister Thelin

framhöll visade prognoserna under lagstiftningsarbetet på 7

000--8000 mål. Nu har man alltså 12000 mål under det här

första året. Därtill kommer att man håller muntliga

förhandlingar i stor omfattning i de här målen.

Så till utbildningsfrågorna. Redan före ikraftträdandet

anordnade Domstolsverket utbildningsdagar för domare i länsrätt

och kammarrätt. I samband därmed tog man fram en särskild

handledning för de här psykiatrimålen. Under våren 1992

arrangerade Socialstyrelsen och verket gemensamt regionala

uppföljningsseminarier för chefsöverläkare, åklagare, offentliga

biträden och domare. Sedan har Domstolsverket i samarbete med

Kammarrätten i Sundsvall anordnat ett tvådagarsseminarium om

psykiatrimål för domare i länsrätt och kammarrätt. Ytterligare

ett sådant planeras till slutet av mars.

När det gäller utvärderingen pågår ett arbete. Socialstyrelsen

håller i första hand i de här frågorna. Men vi samverkar

beträffande det som rör domstolsförfarandet. Enligt uppdraget är

det två frågor som närmare skall studeras och som berör

domstolarna. Det gäller rättssäkerheten i samband med

psykiatrisk tvångsvård och skyddet för samhället.

I den delredovisning som gjordes i december 1992 togs det upp

en del handläggningsfrågor som hade vållat problem. Ett problem

som man från domstolshåll pekade på är den s.k.

åttadagarsregeln, som säger att ett sådant här mål skall tas upp

till avgörande inom åtta dagar. Där har man framhållit att denna

regel är utmärkt när det gäller mål som angår administrativa

frihetsberövanden. Där är det ett klart rättssäkerhetskrav att

målen skall avgöras skyndsamt. Men när det gäller mål med

psykiskt störda lagöverträdare menar man från flera håll att

angelägenheten av skyndsamhetskriteriet möjligen kan diskuteras.

I vårt arbete med utvärderingen har vi koncentrerat oss på

handläggningen av psykiatrimålen i länsrätt och kammarrätt. Vi

har främst tittat på en del processuella regler, regler om

muntlig förhandling, anlitande av sakkunnig och förordnande av

offentligt biträde. Vi har också tittat på resursåtgång och en

del kostnader.

Vi har gjort det här dels genom en målundersökning, dels genom

en enkät till domare och offentliga biträden. I

målundersökningen har vi bett länsrätterna att redovisa vissa

uppgifter om alla psykiatrimål under en viss tid. I

enkätundersökningen har vi bett alla länsrättsdomare och en del

kammarrättsdomare att besvara vissa frågor. Den sista delen är

alltså närmast en attitydundersökning. Riksåklagaren har gått ut

med en motsvarande enkät till åklagarna.

Vi har fått in de flesta uppgifterna, men vi har inte hunnit

bearbeta materialet. Utvärderingen skall ju inte redovisas

förrän i slutet av 1993. Men vi har hunnit göra en

snabbsammanställning när det gäller frågor som vi har ställt om

samhällsskyddet -- skyddet för medborgarna, och då kanske

särskilt för de anhöriga. Vi har frågat om man tycker att

samhällsskyddet har förändrats. Domarna har svarat att de anser

att samhällsskyddet har ökat. 61% har den uppfattningen. Ingen

anser att samhällsskyddet har minskat. 10% svarar att de

tycker att samhällsskyddet är oförändrat. 29% har sagt att de

inte vill ange någon uppfattning i frågan.

Procenttalen vad gäller advokaterna är ungefär desamma. Det är

något fler som tycker att samhällsskyddet är oförändrat --

13%, mot 10% för domarna. 26% av advokaterna har sagt att

de inte har någon uppfattning -- att jämföra med 29% för

domarna.

Vidare har vi också frågat, och där har vi även sammanställt

uppgifterna, om samhällsskyddet tillgodoses i tillräcklig

utsträckning. Svarstalen är ungefär desamma från domarna. Dessa

anser att samhällsskyddet tillgodoses i tillräcklig utsträckning

i 64% av fallen. 13% säger att samhällsskyddet är

otillräckligt. 23% har ingen uppfattning.

Sifforna för advokaterna är att de anser samhällsskyddet vara

tillräckligt i 70% av fallen. Samhällsskyddet anses

otillräckligt av 4% av advokaterna. 26% vill inte ange någon

uppfattning.

De här svaren måste tas med viss försiktighet. Som jag sade

har vi inte fått in svar från alla. Svarsfrekvensen är hittills

ganska hög när det gäller domarna. Men beträffande advokaterna

är den mindre. Man kan kanske ändå göra den försiktiga

formuleringen att en majoritet av de domare och advokater som

har yttrat sig i detta sammanhang tycks anse att samhällsskyddet

har ökat och att det tillgodoses i tillräcklig utsträckning. Jag

har hört att Riksåklagarens enkät kanske visar på en litet

annorlunda uppfattning.

Vi har en del siffror om målantal och kostnader. Men de kan

väl få komma fram vid frågestunden här. Jag tänkte avsluta mitt

anförande med att säga några ord om reformen och de allmänna

domstolarna.

Såvitt vi förstår har den nya lagstiftningen inte inneburit

några större svårigheter för de allmänna domstolarna. I stället

har reformen lett till två avsevärda förbättringar. Det är

nämligen numera betydligt enklare för domstolarna att få

tillgång till läkare som gör 7 §-undersökningar, alltså mindre

läkarundersökningar i brottmål. Vidare har undersökningstiderna

för rättspsykiatriska undersökningar väsentligt förkortats.

Förra gången jag var här gjorde riksåklagaren en

kärleksförklaring till Domstolsverket. Jag tror att jag kan

besvara den, och den gäller då också Rättsmedicinalverket. Det

har nämligen varit ett utmärkt samarbete. Det är utmärkta

resultat som kommit fram och som underlättat för domstolarna.

Vi har inte nåtts av någon kritik om att kvaliteten på utförda

undersökningar skulle ha försämrats. Det är bara att undersöka

hur många det är som begär yttrande från Socialstyrelsens

rättsliga råd. Siffran för 1992 tyder snarast på ett

nedåtgående. Domstolarna tycks alltså inte ha blivit mer benägna

att inhämta yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd.

Sedan gäller det frågan om det är fler psykiskt störda

lagöverträdare som döms till fängelse jämfört med tidigare. Vi

har väl inte några siffror ännu i det avseendet. Men vi vet att

det under 80-talet var ungefär 300 personer som årligen

överlämnades till sluten psykiatrisk vård. Om man kan ana att

det rör sig om en nedgång -- låt oss säga att det rör sig om

200, men jag är inte alls säker på den siffran eftersom vi inte

har någon bra statistik -- borde det rimligen leda till att det

blir ett motsvarande mindre antal som döms till fängelse.

Sammanfattningsvis om de allmänna förvaltningsdomstolarna: Vi

har nog ett intryck av att länsrätternas handläggning av målen

om psykiatrisk tvångsvård är snabb och effektiv och att den

tillgodoser högt ställda krav på rättssäkerhet. Men

arbetssituationen är alltså förändrad i förvaltningsdomstolarna

till följd av de här nya måltyperna. Det är en tydlig

resursökning för just de här målen, och de har dessutom en viss

snabbhetskaraktär.

Med detta tror jag att jag har tagit min taletid i anspråk.

Henry Montgomery: Fru ordförande! Mina damer och herrar!

Två lagar i det här komplexet är av betydelse för

kammarrätterna: lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen

om rättspsykiatrisk vård (LRV). Jag kommer senare när jag går

tillbaka till statistiken att använda de förkortningarna.

Underlaget för vad jag kommer att tala om är den enkät som

förut berördes här. 17 lagmän och vice ordförande i Kammarrätten

i Stockholm har svarat. Jag har gått igenom deras svar. Vidare

har vi det symposium som hölls i Sundsvall. Det var en mycket

bra kurs, enligt de deltagare som jag har talat med. Lagmännen i

Kammarrätten och jag diskuterar de här målen liksom andra vid

våra sammanträden en gång i månaden. Jag har också tillgång till

en del statistikuppgifter.

Vi har redan hört att antalet mål i länsrätt har blivit

väsentligt fler än man hade räknat med och att det varit en

ganska måttfull ökning i förhållande till prognosen då det

gäller kammarrätterna. Vi fick in 930 sådana mål i de fyra

kammarrätterna år 1992. Drygt en tredjedel gällde Kammarrätten i

Stockholm. Fullföljandefrekvensen låg på 7,5%. Kammarrätterna

fick förra året in sammanlagt 34000 mål. Man bör således ha

klart för sig att det här rör sig om knappt 3% av det

sammanlagda målantalet.

För 1993 finns det ingen ökning i förhållande till 1992. Det

tyder närmast på en nedgång på det viset att det bör ha varit en

rush av mål i början.

Överklagandeprocenten i målen från länsrätt är normalt 14%,

att jämföra med 7,5%. Vi tror att det mycket beror på att

permissionsmålen inte går vidare upp till överinstansen.

Då det gäller Kammarrätten i Stockholm har vi också sett på

överklagandetendensen i LRV resp. LPT och har då funnit att två

tredjedelar av de fullföljda målen gäller LPT och en tredjedel

gäller LRV. Det visar att det är en väsentligt större

överklagandeprocent i LRV-målen, eftersom de i länsrätterna är

mycket färre.

Målen har, som det redan har sagts, förturskaraktär. De avgörs

normalt inom en vecka, högst några veckor, i Kammarrätten. Målen

fördelas på alla nio avdelningarna, inte på en viss avdelning.

Nackdelen med förturer är att domstolarna får fler och fler

förtursmål. Det får den naturliga konsekvensen att

icke-förtursmålen kommer i bakvattnet. Det här går särskilt ut

över skattemålen, som är alldeles för gamla när de avgörs hos

oss. Om inte antalet skattemål hade gått ner så pass dramatiskt

på senare tid hade situationen varit ännu allvarligare. Men en

stilla varning: Förtursmålen är till nackdel för övrig

verksamhet.

Vi har inte sällan muntliga förhandlingar i dessa mål. Vad som

kan vara ägnat att förvåna är att procenttalet muntliga

förhandlingar varierar ganska starkt kammarrätterna emellan. I

Stockholms kammarrätt rör det sig om 15%, medan det i Göteborg

och Jönköping går ända upp till 35%. Jag har frågat mina

kolleger, men vi har inte funnit någon förklaring till detta.

Den muntliga förhandlingen kommer i allmänhet till på

patientens begäran. Det är ovanligt att man säger nej till en

framställan om en muntlig förhandling. Om det blir ett nej är

det för att man bedömer att det är klart att det inte blir någon

ändring i målet.

De muntliga förhandlingarna sker regelmässigt på

sjukvårdsinrättningen. Det innebär att de övriga kammarrätterna

blir mera belastade än vi, eftersom de har betydligt större

domkretsar, dvs. längre resvägar. Det kan betyda mycket.

Patienten har regelmässigt vid muntliga förhandlingar ett

offentligt biträde. Men man kan notera att det är ganska vanligt

att patienterna själva skriver besvärsinlagan till Kammarrätten.

Det förekommer att uppgifterna i målen kompletteras i

Kammarrätten. Ofta tas patientjournalen in. Det gäller i de fall

man anser att överläkarens yttrande är magert. Ett problem i det

sammanhanget är om man kan, och bör, delge journalerna till

patienten. Det är fråga om sekretessproblem.

Vi inhämtar utlåtanden från sakkunniga. I några fall har vi

hört Socialstyrelsens rättsliga råd. I fråga om patientbesvär är

åklagarnas yttranden i LRV-målen ofta magra. Men vi har allmänt

ansett att kontrollfunktionen som sådan är av värde. Man lägger

naturligtvis ned mer krut i ärendet när det är åklagaren själv

som för talan. Vår erfarenhet är att åklagarna utnyttjar

möjligheten att överklaga sparsamt och med god urskillning.

Ändringsfrekvensen varierar också kammarrätterna emellan. Den

ligger på 10% i Stockholm och ungefär 20% i Sundsvall. Det

skall jämföras med genomsnittet för ändringsfrekvensen, som är

16--23%. Frekvensen är alltså betydligt lägre i dessa mål än i

andra mål.

De 17 svaren på den enkät jag talat om tyder på att man i

Kammarrätten i Stockholm har ansett att man har kunnat hantera

de nya lagstiftningen tillfredsställande. Precis som har sagts

här har en god balans uppnåtts mellan rättssäkerhetsintressen

för patienten och skyddsaspekten.

I Kammarrätten i Stockholm tycker en större majoritet än i

landet i övrigt att samhällskyddet har ökat. I 12--15 svar anser

man att säkerheten har ökat. 10 av 15 anser att samhällsskyddet

tillgodoses i tillräcklig utsträckning.

Vidare har vi frågan om utfallet av reformen. Vi tycker att

det hela har fungerat godtagbart. Vi är övertygade om att

förvaltningsprocesslagen är synnerligen väl lämpad för den

sortens mål. Det är en mer informell, samtalsmässig förhandling

som förekommer på vår sida. Vi har inte känt det som någon

nackdel att vi inte har läkare som ledamöter i rätten. Vi tycker

att det är bra att läkarna kommer till tals framför rättens bord

och inte vid överläggningen.

Läkarna har ställt upp mycket lojalt med att sätta av tid för

dessa mål. Men vi har naturligtvis förmärkt en och annan suck

över att detta tar mycket tid från vården i övrigt.

Vi tycker inte att ramarna har sprängts i sammanhanget. Men

det var litet besvärligt när reformen trädde i kraft, eftersom

vi samtidigt fick över balansen av försäkringsrättsmål. Den var

mycket tyngande.

Ett problem jag skulle vilja peka på är förhållandet att det

förekommer att patienter har permission relativt lång tid. De

har ålagts att medicinera. Så länge de har risken att bli

intagna igen hängande över sig sköter de medicineringen. Men hur

länge kan man låta en patient som sköter sig fortfara att vara

tvångsomhändertagen? Risken är alltså att patienten, om han

blir utskriven, slutar att medicinera. Det är fråga om lagen i

tillräcklig utsträckning har tänkt på att vårdaspekten är

tillgodosedd i den frågan.

Åke Lundborg: Länsrätten i Stockholms län avgjorde under

1992 sammanlagt ca 2000 psykiatrimål. Av dem gällde knappt

1500 tillämpning av lagen om psykiatrisk tvångsvård och drygt

500 lagen om rättspsykiatrisk vård.

Uppskattningar som har gjorts inom Länsrätten visar att

merparten av de 500 mål som gällt lagen om rättspsykiatrisk vård

har varit rättspsykiatrimål till följd av lagens

övergångsbestämmelser. Av de fall som av allmän domstol, enligt

nyordningen, överlämnats till vård enligt LRV utan

utskrivningsprövning, har bara ett litet fåtal, sannolikt högst

ett tiotal, gällt ansökan av chefsöverläkaren om förlängd vård.

Av sålunda uppskattningsvis ett par hundra

utskrivningsprövningsfall, enligt nyordningen, har mer än

hälften avsett permissionsfrågor och återstoden ren

utskrivningsprövning. Erfarenheterna av utskrivningsparagrafen

är sålunda ännu inte så omfattande.

Jag vill ändå tillåta mig att beteckna Länsrättens

hittillsvarande erfarenheter av LRV och handläggningen av sådana

mål som i huvudsak goda. Därmed har jag inte sagt att målen inte

kan vara både många, jobbiga och brådskande. Men vi tycker oss

inte ha stött på några problem som vi inte har kunnat bemästra.

Vi tycker oss ännu inte ha behövt släppa ut någon som vi själva

vill beteckna som farlig. I den delen har vi heller ännu inte

drabbats av några motgående pekpinnar från överrätterna.

Jag vill säga några ord om hur vi rent praktiskt har gått till

väga för att ta hand om rättspsykiatrimålen. Alla mål om LPT och

LRV lottas och handläggs samordnat. Var och en av tre

förvaltningsavdelningar svarar för alla mål, LPT och LRV, från

en bestämd grupp av sjukhus. Inom avdelningarna är det tre

rotlar som turas om att veckovis ta hand om alla mål som kommer

in från resp. sjukhus. Det är sålunda sammanlagt tre rotlar som

varje vecka har till huvuduppgift att ta hand om psykiatrimål.

Varje avdelning har en fast schemalagd veckodag för muntliga

förhandlingar i psykiatrimål. Bedömningen är att något annat

inte är att tänka på om rotlarna också skall kunna sköta sina

övriga mål på ett effektivt sätt.

På den schemalagda dagen söker man upp de sjukhus där det

finns patienter med mål som skall behandlas. I enstaka fall kan

en patient flyttas från Norrtälje sjukhus eller Karlberga

sjukhus utanför Södertälje till något annat sjukhus för att

vinna förhandlingstid.

Dessa schemalagda dagar innebär att nämndemännen är kallade på

förhand. Det betyder också att de särskilt utsedda sakkunniga

läkarna är indelade till tjänstgöring enligt ett fast schema.

Det betyder också att man på sjukhusen vet vilken dag som

Länsrätten kommer och att den dagen läggs in i sjukhusens

scheman.

Det råder hos oss en stark presumtion för förordnande av

biträden i psykiatrimålen. Det förekommer knappast ett mål som

gäller frågan om frihetsberövande eller inte frihetsberövande

där patienten inte har biträtts av ett offentligt biträde. Det

gäller knappast heller ett mål som gäller permission för en

LRV-patient.

Under en psykiatridag hinner man i allmänhet med 10--12

förhandlingar, dessutom handläggning av ett eller annat mål som

avgörs på grundval av handlingarna. Det är litet beroende på

målens beskaffenhet och transportvägar mellan olika sjukhus.

Rotlarna drar sig för att sätta till en extra dag, även om det

inte alltid går att undvika. Dagarna blir i stället inte sällan

långa. Rätten tvingas inte sällan att jäkta mellan olika

sjukhus.

Grovt sett uppskattar vi att en psykiatrivecka per rotel tar

upp domarens halva arbetstid och sysselsätter ungefär en

handläggare.

Jag antydde inledningsvis att det finns inget som vi direkt

vill beklaga oss över när det gäller psykiatrimålen. Jag bortser

från en del mindre bekymmer med vissa läkare eller vissa

sjukhus. Jag bortser också från den inre motsättningen som

ligger i att lagstiftaren tänkt sig att patienter som av

vårdläkarna anses färdigvårdade ändå inte uppfyller rekvisiten

för utskrivning.

Vi har ännu inte stött på några större problem när det gäller

lagstiftarens rekvisit och definitioner. Vi kanske förutser

problem i framtiden när det gäller LRV-patienter som har haft

permission under mycket lång tid och där vi uppfattar det så att

lagstiftaren inte har tänkt sig ytterligare förlängning, trots

att patienten, som Henry Montgomery antydde, alltjämt har behov

av medicinering och tillsyn.

Avgränsningen muntligt-skriftligt i handläggningsväg har inte

vållat oss några problem. Systemet med sakkunniga läkare

fungerar utmärkt, enligt vårt sätt att se.

Åklagarnas medverkan har funnit sina former. Jag tror att man

i något högre grad skulle kunna undvika att besvära åklagaren i

klara avslagsfall. Tidsbrist föranleder ibland att åklagarens

yttranden blir tunna.

Om vi får önska oss något är det en lättnad i 8-dagarsfristen

i vissa typer av mål. De korta fristerna är jobbiga att hantera

och är svåra att förena med en effektivt bedriven verksamhet som

bygger på fasta veckovisa sammanträdesdagar.

Anta att man har torsdag som en fast schemalagd

sammanträdesdag. Alla mål som har kommit in t.o.m. tisdag i

samma vecka måste vara med på torsdagssammanträdet. Torsdagen i

påföljande vecka ligger utanför 8-dagarsfristen. Det här skapar

problem av skilda slag. Det besvärliga är att inte förrän

tisdagen har gått till ända vet man hur torsdagens sammanträde

kommer att se ut. Vilka mål skall upp? Vilka sjukhus är

aktuella? Hur skall sammanträdesdagen disponeras?

Sett i den här miljön skulle det vara en påtaglig fördel om

inte alla mål skulle behöva handläggas inom en 8-dagarsfrist.

Jag tycker inte att det kan hävdas att alla mål är lika

brådskande. En framställan från en patient om utskrivning eller

permission då saken nyligen har varit föremål för prövning,

eller där framställan ter sig helt utsiktslös, är något helt

annat än en ny ansökan i ett LPT-mål eller en framställan från

chefsöverläkaren i ett LRV-mål.

Mindre hårda restriktioner när det gäller att av

utredningsskäl förlänga fristen, skulle också sannolikt ge

utrymme för mera innehållsrika yttranden från åklagaren.

Håkan Nordling:Jag skall ge en bild över hur Länsrätten i

Kronobergs län arbetat med LRV-målen. Länsrätten är i

storleksordningen på nittonde--tjugonde plats bland de 24

Länsrätterna.

I anledning av dessa s.k. psykmål fick vi en ny domartjänst.

Senare under 1992 tillsattes ytterligare en notarietjänst, och

dessutom blev det pengar för en halv biträdestjänst.

Länsrätten behandlade under 1992 knappt 500 LRV-mål. Till det

kom ungefär 100 LPT-mål. Det var faktiskt något färre mål än vad

vi hade förväntat oss. De knappt 600 målen utgjorde ändå 20%

av de inkomna målen under 1992 i vår länsrätt. Mycket beror på

att antalet skattemål har gått kraftigt ner under de senaste

åren.

Samtliga patienter genomgick rättspsykiatrisk vård med

särskild utskrivningsprövning. Länsrätten har ännu inte prövat

något mål med rättspsykiatrisk vård utan särskild

utskrivningsprövning. Det kommer ett sådant mål denna vecka. De

flesta fall vi har prövat gäller sådana patienter som har fått

vård enligt övergångsbestämmelserna.

Orsaken till att Växjö har så många som 500 LRV-mål är att det

finns en regionklinik för södra Sverige med ca 90 platser, varav

drygt 10 platser är för kvinnor och har hela landet som

upptagningsområde. Huvuddelen av våra LRV-mål kommer från den

kliniken. Vi uppskattar att ungefär hälften av målen har rört

16§ i lagen, dvs. frågan om upphörande av vård. Det är kanske

litet missvisande att det heter upphörande av vård, eftersom

vården i de flesta fallen skall fortsätta. Ungefär hälften av

fallen har rört permissioner.

Vi förberedde under hösten 1991 ett samarbete med

regionkliniken. Det ledde till att Länsrätterna övertog

utskrivningsnämndens gamla sammanträdesrum i kliniken. Vi kunde

möblera upp efter våra egna behov, och kliniken var mycket

tillmötesgående i övrigt. Vi övertog den fasta sammanträdesdag

per vecka som utskrivningsnämnden hade, för att på så sätt

störa de invanda rutinerna så litet som möjligt. Samarbetet med

regionkliniken har varit och är fortfarande mycket bra.

Ett resultat av detta är att chefsöverläkaren automatiskt när

ett LRV-mål kommer för första gången till Länsrätten skickar med

den allmänna domstolens dom, den rättspsykiatriska utredningen,

de offentliga beslut som har fattats på kliniken samt de

aktuella utdrag som finns i journalerna, både där

chefsöverläkaren, kurator och psykolog har yttrat sig och från

det direkta behandlingsarbetet på avdelningen. När sedan mål med

samma patient återkommer i Länsrätten kompletterar

chefsöverläkaren med de nya journalanteckningar som finns. Vi

tycker på så sätt att det blir ett bra underlag i målen. Vi har

nu sett de flesta patienterna två gånger, eftersom lagen är så

konstruerad att frågan om upphörande av vård skall prövas minst

var sjätte månad av Länsrätten på anmälan av läkaren eller

ansökan av patienten.

Vi hade räknat med att patienterna själva, i varje fall under

första året, skulle ansöka om permissioner och upphörande av

vård i mycket större utsträckning. Mot bakgrund av de siffror

som fanns hos utskrivningsnämnden räknade vi med drygt 700 mål,

och det blev drygt 100 mål färre. Jag har inte någon förklaring

till varför det har blivit så. Inte heller chefsöverläkaren på

regionkliniken har kunnat ge något bra svar.

I lagtexten sägs det att ansökan skall ges in till Länsrätten

från patienten. Länsrätten har därefter åtta dagar på sig att

avgöra målet. På regionkliniken har patienterna fortsatt med den

invanda ordningen sedan tidigare, nämligen att lämna sin ansökan

till chefsöverläkaren, som sedan lämnar den vidare till

Länsrätten med ett eget yttrande och de kompletteringar jag

nyligen nämnde. Det här har gjort att Länsrätten endast i något

undantagsfall har behövt förlänga 8-dagarsfristen som finns

utmätt i lagtexten.

Min erfarenhet från detta år är att det mycket väl i

lagtexten, trots de övervägningar som gjordes i propositionen,

skulle kunna tas in den ordningen att ansökan från patienterna i

LRV-mål ges in till chefsöverläkaren, som sedan lämnar över dem

till Länsrätten. Jag tror man vinner tid på detta, i stället för

att Länsrätten omedelbart skall skicka tillbaka

ansökningshandlingar till chefsöverläkaren med begäran om

yttrande. Jag tror att man delvis kan råda bot på tidspressen

vid 8-dagarsfristen.

De flesta LRV-mål har anhängiggjorts i Länsrätten genom en

obligatorisk anmälan från chefsöverläkaren eller genom att han

har ansökt om permission till patienternas förmån. Vi har bett

chefsöverläkaren lämna in dessa en vecka före den fasta

sammanträdesdagen. Vi har tisdagar som fast sammanträdesdag.

Tisdagen innan får vi anmälningarna från chefsöverläkaren och då

även de ansökningar som patienterna under dagarna dessförinnan

har lämnat in till honom.

Vid varje sammanträdesdag har vi i genomsnitt 10 LRV-mål, plus

några ytterligare LPT-mål. Det har funnits dagar när det har

funnits uppåt 20 mål. Då är schemat mycket pressat. Vi håller på

från 8 på morgonen till framåt 6 på kvällen.

Målen lottas en vecka i taget på en av Länsrättens fyra

ordinarie domare. Direkt efter registrering går målet till

domaren, som har att ta ställning till om det behövs några

kompletteringar, om muntlig förhandling skall hållas eller ej

osv. Presumtionen är för muntlig förhandling. Vi har avstått

från muntlig förhandling då det har varit täta ansökningar från

patienten vecka efter vecka. Men det är de enda fallen där vi

har gjort så.

Nästa fråga är om offentligt biträde skall förordnas. Avstår

vi från muntlig förhandling förordnas inte heller något

offentligt biträde, även om patienten har begärt det. Det blir i

stället ett avslagsbeslut med möjlighet att överklaga.

I andra fall är vi mycket tillmötesgående med den begäran om

offentligt biträde som framställs. Har patienten inte framställt

någon begäran om offentligt biträde händer det att Länsrätten

ändå, på grund av målets karaktär, förordnar ett sådant.

Nästa steg är att överväga om en åklagare skall höras eller

ej. Handlingen kommer in på tisdagen. Efter beredning kan

handlingen faxas till åklagaren över torsdagen. Han får

tillfälle att senast på måndagen, dagen före förhandlingsdagen,

yttra sig till Länsrätten. Vi skickar sådana handlingar i stort

sett över halva Sverige. Vi har inte hört någon större kritik

från åklagarnas sida av att de inte har fått tillräckligt med

tid på sig. Tiden är kort om den åklagare som skall yttra sig

den dagen sitter i förhandling och dessutom är upptagen resten

av veckan. Då blir det kort tid till förfogande.

Åklagarna har inte i något fall utnyttjat sin rätt att

överklaga Länsrättens domar till Kammarrätten. Vi försöker i

varje fall vara sparsamma med att begära åklagaryttranden. Om

t.ex. en patient nyligen har kommit till sjukhuset, skall

Länsrätten fyra månader efter det att domen har vunnit laga

kraft första gången pröva det hela. Då kan man ställa sig frågan

om det verkligen är meningsfullt att redan på det stadiet höra

åklagare. Vi har i flera fall avstått från det.

Det sista som domaren skall ta ställning till är om en

sakkunnig skall förordnas. Vi gör avvägningar i varje enskilt

fall om vi skall förordna en sakkunnig läkare eller ej. Därefter

försöker vi sätta ihop sammanträdesdagen så att läkarna skall

bli så litet störda som möjligt i deras arbete, så att varje

klinik får komma på uppgjorda tider och så att läkarna kan

planera sitt arbete.

Domarens olika beslut verkställs av ett rotelbiträde. Domaren

får sedan tillbaka akten för inläsning. Vid förhandlingen

använder vi ett rotelbiträde eller en notarie som

protokollförare. Efter förhandlingen skriver domaren själv de

domar som skall expedieras. Vi skickar också handlingar till

nämndens medlemmar i förväg, så att de kan läsa på i förväg. För

att protokollföringen skall gå snabbt har vi tagit fram

standardiserade, delvis förtryckta, protokoll. De fylls i för

hand vid förhandlingen, och skrivs inte rent.

Domarna avkunnas i allmänhet vid förhandlingsdagens slut.

Utgången i målet tillkännager Länsrätten genom att lämna

domsbevis till chefsöverläkaren och genom att skriva utgången

på uppropslistan som är anslagen på sjukhuset och lämna den till

regionklinikens sekreterare. Dit kan patienterna ringa för att

få höra utgången. Domarna expedieras en vecka senare. Arbetet

bedrivs inom mycket stor tidspress i domstolen.

Uppgifter jag har inhämtat från Kammarrätten i Jönköping visar

att ungefär 10% av de avgjorda LRV-målen har överklagats, dvs.

ungefär 50 mål. I varje fall hälften av dessa mål härrör från

4--5 patienter som ofta kommer tillbaka och ständigt överklagar

Länsrättens domar.

Tidsåtgången för handläggning av målen är i stort vad vi har

förväntat oss. Men sammanträdesdagarna har blivit längre än vad

vi hade trott. Förhandlingarna drar ofta ut på tiden. Det säger

sig självt att om en sakkunnig läkare skall höras och patienten

har ett offentligt biträde blir det ofta ingående överläggningar

eller samtal vid förhandlingen.

Jag räknar med att en domare under den vecka han har sådana

mål ägnar 4--5 dagar i genomsnitt åt dem. För kanslipersonalen

är motsvarande tid tre dagar. Därtill kommer tiden för en

protokollförare. Vi har försökt att hitta en arbetsform för

dessa mål som ger utrymme för handläggaren och notarien på

roteln att under den vecka som psykmålen finns där ägna sig åt

andra typer av mål. Allt i syfte att arbeta så rationellt och

ekonomiskt som möjligt, för att om möjligt kunna få fram till

avgörande sådana mål som inte har förtur. Vi har hållit den

fasta handläggarpersonalen på roteln borta från psykmålen.

Vad vi har hört från sjukhusen anser patienterna att den nya

ordningen är bättre än den gamla, dvs. på utskrivningsnämndens

tid. Bl.a. innebär det att de kommer bättre till tals vid de

muntliga förhandlingarna. Länsrätten är mer omsorgsfull än vad

utskrivningsnämnden hade tid att vara.

Tillämpningen av lagen har inte berett Länsrätten några större

problem. Det beror kanske på att vi inte har upptäckt dem. Vi

skall dock erkänna att vi har diskuterat mycket domarna emellan.

Det gäller både innebörden och tolkningen av vissa uttryck i

lagtexten. Dessa diskussioner har vi delgivit Domstolsverket

vid den översyn som pågår och där Länsrätten finns

representerad.

Sigrid Bolkéus: Det finns ingen representant från

Kammarrätten i Sundsvall här. Men kammarrättspresidenten

Montgomery nämnde Sundsvall. Det gällde frågan om långa

resvägar. Det kan inte bli tal om att avgöra många mål per dag.

Händer det ofta att målen måste ställas in? Är åttadagarsregeln

ännu mera besvärande i Sundsvallsregionen?

Det sades också att ändringsfrekvensen är dubbelt så stor vid

Kammarrätten i Sundsvall som i Stockholm. Finns det någon

förklaring?

Henry Montgomery: Då det gäller inställda förhandlingar

kan jag bara uttala mig för Stockholms del. Det hör till

undantagen att förhandlingarna inställs.

President Norrhede och jag har talat om skillnaden i

ändringsfrekvens, men vi har än så länge inte funnit någon

förklaring. Förklaringen kan ju exempelvis vara målens valör,

skillnader i det klientel som är intaget på

sjukvårdsinrättningarna, men det måste nog gå längre tid innan

man kan göra en sådan avvägning.

Göran Källberg: Eftersom vi i Säter har med Kammarrätten i

Sundsvall att göra vill jag säga några ord. Efter att ha hört

föredragningen här kan jag konstatera att det är litet

annorlunda. På Kammarrätten i Sundsvall har de oerhörda problem

med de långa resvägarna. De samlar därför ihop mål och klarar av

dem vid samma tillfälle genom att de tar en sväng neröver och

norröver. Det gör att de tider som Henry Montgomery nämnde inte

stämmer. Det är ofta längre tider som patienterna får vänta på

Kammarrätten i Sundsvall.

Lars-Erik Lövdén: När man lyssnar på de här

föredragningarna får man den allmänna uppfattningen att

tillämpningen av lagstiftningen har fungerat ganska hyggligt ute

i domstolarna. Några problem har emellertid nämnts. Henry

Montgomery nämnde problemet med vårdaspekten i samband med

permissioner för patienter som går under medicinering.

Jag skulle vilja att ni som har yttrat er pekar på några

problem, att ni nämner något som ni definitivt upplever som ett

problem när det gäller tillämpningen av lagstiftningen. Den bild

jag fick var att lagstiftningen fungerar alldeles utmärkt, eller

i alla fall i stora delar på ett hyggligt sätt. Det kanske är

riktigt, men det brukar alltid finnas något problem som man kan

peka på.

Karl-Ingvar Rundqvist: Det man alltid kan nämna i de här

sammanhangen är bedömningen av återfallsrisken. Samtidigt är det

ett evigt problem, som man inte kommer ifrån hur man än utformar

lagstiftningen. Någon måste slutligen göra denna bedömning.

Vissa läkare kanske anser att det är en omöjlig uppgift, och det

blir i den situationen inte lättare för domaren att avgöra.

Någon skall emellertid ytterst ta ställning, och något annat

sätt att ordna den bedömningen än det vi nu har lär väl knappast

finnas.

Man får inhämta de yttranden som finns att inhämta. Jag har

själv nyligen i Stockholms kammarrätt fått ett yttrande från

Socialstyrelsens rättsliga råd i ett svårbedömt fall. Det är de

möjligheter som finns.

Henry Montgomery: Karl-Ingvar Rundqvist har ju som

rättschef i Socialdepartementet haft det praktiska huvudansvaret

för den här reformen.

Hans-Erik Jonasson: Efter att ha tittat på bl.a. kostnader

tror vi -- vi påstår inte med säkerhet, utan vi skall undersöka

saken närmare -- att benägenheten att förordna sakkunnig och

offentliga biträden skiljer sig ganska mycket mellan olika

länsrätter. I en del länsrätter, exempelvis den i Stockholm,

förekommer detta mer eller mindre regelbundet, medan det i andra

länsrätter är mycket sparsamt förekommande. Vi skall försöka få

fram närmare uppgifter och orsakerna till detta.

Göran Källberg: Ett av syftena med den nya lagen,

åtminstone enligt diskussionerna innan, var att man skulle

försöka jämna ut olikheterna mellan de olika

utskrivningsnämnderna. Något jag har frapperats av under det här

året är att skillnaderna snarast har ökat. Efter att ha pratat

med kolleger även i andra regioner än min egen har jag förstått

att förfaringssätten är väldigt olika, att man går till väga på

väldigt olika sätt när man lottar, att det finns skillnader i

hur länge domaren är ordförande, osv. Jag tycker alltså att de

skillnaderna snarast har ökat.

Martin Elton: Det Göran Källberg sade var faktiskt

ordagrant vad jag hade tänkt säga. Det har skett en påtaglig

ökning av olikheterna, alltifrån länsrätter som har sakkunniga

och offentliga biträden i praktiskt taget samtliga mål, till

länsrätter där detta är sporadiskt förekommande. Skillnaderna

har alltså blivit större under det första året.

Bo Holmberg: Vi har på Länsrätten i Stockholms län gjort

den erfarenheten att det är helt nödvändigt att ha en sakkunnig

tillgänglig under en hel sammanträdesdag. Det visar sig ofta att

den sakkunniges hjälp behövs i ett mål, och det innebär att vi

förordnar en fast sakkunnig som hjälper oss hela dagen.

Håkan Nordling: Vi har inte motsvarande erfarenhet i

Kronobergs län när det rör LRV-målen. I LPT-målen använder vi

oss nästan undantagslöst av sakkunnig. Men många av LRV-målen

under vårdens gång rör frågor som är ganska självklara för

domstolen, dvs. det är ganska självklart att vårdtiden skall

förlängas. I sådana fall kallar vi ingen sakkunnig, utan vi

försöker spara det till de fall då det verkligen behövs.

Förutsättningarna i de olika länsrätterna för att bedriva en

rationell handläggning är emellertid olika. Vi i Växjö har

sjukhuset 3 km från Länsrätten och kan alltså planera vår dag

mycket bättre än vad man kan -- förmodar jag -- exempelvis vid

Länsrätten i Stockholms län, där personalen under dagen får åka

runt på flera sjukhus. Då är det kanske svårt att ha samma

rationella ordning som den vi tycker oss ha funnit. Många

länsrätter är i den situationen att man har långt till de olika

sjukhusen. Förutsättningarna är alltså på det sättet litet

olika, och det kanske är det som gör att också

handläggningsordning, anlitande av sakkunnig, offentligt

biträde, osv. skiljer sig åt mellan länsrätterna.

Käthe Elmgren: Det har här talats mycket om

skyndsamhetskraven, men ett stort problem är ju att om man

överklagar kan det ta oerhört lång tid. Det värsta exemplet jag

känner till är en person som sökte permission i april och som

fick sin permission i december 1992. Jag har också hört,

särskilt från Säters sjukhus, att väldigt många ansökningar om

permission överklagas, så att permissionstiden har gått ut när

ärendet avgörs. Personen i fråga får då ansöka om permission på

nytt och hinner på så vis aldrig fram.

Göran Källberg: Det stämmer. Det har hänt flera gånger,

både i Länsrätten och i Kammarrätten, att permissionstiden har

gått ut. Ett skäl har varit att åklagaren har sagt att han kan

tänkas överklaga domen. Han har haft en väldig tidspress, och

jag kan förstå att det ibland är väldigt svårt att yttra sig.

Det blir då en säkerhet att säga att domen kan tänkas

överklagas. Har någon begärt permission till helgen och

åklagaren inte får domen förrän efter en eller ett par dagar och

inte hinner ta ställning till den, då hinner permissionstiden gå

ut.

Det har också gällt i kammarrätten, där överklagningstiden har

varit mycket längre. Där har det i flera fall hänt att

permissionstiden har gått ut.

Göran Magnusson: Av det vi har hört kan vi konstatera att

tillämpningen av lagstiftningen har fungerat ganska bra och att

lagstiftningen alltså uppfyller de krav som det från början var

tänkt att den skulle uppfylla.

Jag tänkte knyta an till en praktisk erfarenhet från mitt

hemlän, där det har diskuterats mycket i media kring en sådan

här fråga. Både åklagare och domare i Länsrätten har i det

sammanhanget uttalat att den här lagstiftningen inte är bra och

att vårdtiden när den är till ända borde följas av ett straff i

fängelse. Både åklagare och domare i mitt hemlän har faktiskt

uttalat sig i den riktningen.

Jag vill ställa en fråga till Krister Thelin, även om frågan

kanske är litet retorisk efter anförandet: Finns det i

departementet något översynsarbete som tar sikte på att lösa

dessa svårigheter i den riktningen?

Krister Thelin: Det är klart att retoriken ger sig själv.

Jag avslutade mitt anförande med att säga att det här är ett

problem, ett problem som är värt att titta på igen. Det som nu

togs upp ställer frågan om uppsåtet på sin spets. Skall man å

ena sidan konstatera att någon är så sjuk att någon annan

påföljd än överlämnande till vård enligt lagen inte står till

buds och straff sedan inträda när vederbörande är frisk? På det

sättet har man också fokuserat på den svåra frågan om uppsåt och

straff. Som jag sade överväger vi nu att titta på frågan om

straffriförklaring, för att uttrycka det enkelt, och hela det

här frågekomplexet i ett vidare perspektiv. Jag vill emellertid

betona att detta är oerhört svåra frågor, som rör väldigt

grundläggande delar i straffrätten. Jag tror därför inte att man

skall påräkna att vi kan komma med några snabba resultat i det

översynsarbete som är igångsatt.

Göran Magnusson: Man bör naturligtvis avvakta det

utvärderingsarbete som pågår. Min fråga var litet mer avgränsad.

Jag uppfattade det som att det blir fråga om straffriförklaring

och att fängelse inte blir aktuellt om man skall övergå till den

lagstiftning som gällde före mitten på 60-talet, men de

uttalanden jag refererade till gick ut på att det skulle bli en

kombination av vårdinsatser och, när vårdinsatser inte längre

behövs, fängelse. Finns det något sådant översynsarbete på gång

inom departementet?

Krister Thelin: Jag uttryckte mig kanske litet kryptiskt.

Min tanke var nog den, att det översynsarbete som aktualiseras

av hela frågan om uppsåt/inte uppsåt med nödvändighet kommer att

inkludera också de bestämda frågor som nu togs upp, nämligen om

det är möjligt att övergå från något som från början varit

straffritt till något straffbelagt, alltså om vården helt

plötsligt skall kunna ersättas med det som vården från början

var avsedd att utestänga, nämligen fängelse. Det frågekomplexet

kommer att ingå bland de frågor som vi nu funderar på om vi

skall ta upp och titta närmare på.

Ordföranden: Om jag får låna lagman Åke Lundborgs ord,

skulle jag vilja säga att det inte finns något att beklaga sig

över när det gäller de här frågorna. När vi i utskottet bestämde

oss för att genomföra den här utfrågningen hade en och annan av

oss fått indikationer på att lagstiftningen och också

handläggningen innebar vissa svårigheter, men utfrågningen

hittills tyder ju på att så inte tycks vara fallet, och det är

väl också det som gör att mina kolleger i utskottet inte är lika

frågvisa som de alltid brukar vara annars -- det brukar finnas

mängder av frågor. Jag föreslår därför att vi går vidare nu, och

jag ger ordet till byråchef Gunnel Lindberg från Riksåklagaren.

Gunnel Lindberg: Fru ordförande! Åklagarna fick en helt ny

roll genom uppgiften att i vissa fall avge yttranden och rätten

att överklaga vissa beslut i mål om rättspsykiatrisk vård. I den

roll åklagaren fick var det framför allt tre aspekter vi skulle

beakta, nämligen att företräda brottsoffren, att beakta

skyddsaspekterna för både patienten och hans omgivning och att

bidra med kunskap och erfarenhet vid bedömningen av

återfallsrisken. Riksåklagaren anser att åklagarens nya roll i

de här målen är mycket värdefull. Vi kan ha intressanta

uppgifter att tillföra processen i förvaltningsdomstol, och

framför allt är det viktigt att vi också har en möjlighet att

vara med och påverka. Den grundläggande inställningen från

åklagarväsendets sida till den här reformen är alltså positiv.

Vi kan emellertid ändå lugnt säga att reformen har lett till

en väsentligt större belastning på åklagarväsendet än vad vi

trodde skulle bli fallet. Arbetsbelastningen är väldigt olika i

skilda delar av landet, och det hör delvis samman med

övergångsbestämmelserna att även O-fallen har kommit in i den

grupp som åklagarna skall yttra sig över.

Vi har, liksom Domstolsverket, under det pågående

utvärderingsarbetet samlat in en del statistik och gått ut med

enkäter. Tyvärr har inte heller vi hunnit bearbeta vår statistik

ännu, och jag kan därför inte ge några konkreta siffror. Det vi

kan se är att det på vissa orter i landet har blivit en klart

ökad arbetsbelastning. Därom råder icke något tvivel. Det gäller

framför allt orter där man har stora sjukhusenheter.

Det frågades här tidigare om reformen inte har inneburit några

problem. För åklagarväsendets del finns ett allt överskuggande

problem, och det är tidsfristerna. Åttadagarsfristen är ett

bekymmer för oss, det råder inget tvivel om det. Jag tycker att

lagmannen i Länsrätten i Stockholms län på ett väldigt belysande

sätt visade på de problem som Länsrätten har. Jag kan då bara

haka på och säga att det inte blir mycket tid för åklagaren att

avge ett yttrande när Länsrätten skickar iväg ett ärende på

tisdagen som sedan skall hinna handläggas på torsdagen. Det är

väl naturligtvis därför som vi ibland ser ytterlighetsfallen då

man får en telefax där det står: Yttrande senast i dag.

Det finns alltså inom åklagarkåren en enstämmig uppfattning om

att det här är ett problem och framför allt att det också

påverkar kvaliteten i våra yttranden. Det är väldigt tråkigt att

behöva erkänna det. Det finns en stor risk för att vi avger

magra yttranden, yttranden som inte ger så mycket i sak för

domstolarna, och det är i hög grad tidsfaktorn som påverkar oss

i de fallen.

Den åklagare som har handlagt ett mål och verkligen kan

frågorna kanske inte är tillgänglig just den aktuella dagen. Han

eller hon sitter kanske i förhandling eller deltar i ett

polisförhör. Då får någon annan hastigt läsa in målet och komma

med ett yttrande. Dessutom hinner åklagaren långt ifrån alltid

göra den kontroll man skulle vilja göra och ta de kontakter som

behövs.

En viktig del i reformen, nämligen att man skall ta kontakt

med målsäganden och framföra de synpunkterna, hinns ofta inte

med. Det är något som bekymrar oss litet grand, eftersom det

ansågs som viktigt i samband med behandlingen av det här

lagstiftningsärendet.

Naturligtvis leder de korta tidsfristerna också till en allmän

ryckighet i vårt arbete. Det här har, genom de korta

tidsfristerna, blivit våra mest förekommande förtursmål.

I attitydundersökningar har det visat sig att åklagarna anser

att den här frågan har hanterats på det nyanserade sätt som man

skulle önska, nämligen att permission tillstyrks när det anses

motiverat och avstyrks när det anses motiverat. Det har visat

sig att permission tillstyrks i långt fler fall än vad vi kanske

trodde från början.

Jag vill peka på ett par svagheter i den nuvarande

lagstiftningen. Det råder för det första litet olika

uppfattningar om huruvida exempelvis ett beslut av kammarrätt om

permission får verkställas om beslutet går åklagaren emot och

åklagaren hade tänkt sig att beslutet skulle överklagas. Det

finns en uttrycklig bestämmelse om att åklagarens eventuella

beslut om överklagan förhindrar verkställighet av Länsrätts

beslut, men när det gäller kammarrätts beslut är det oklart.

Ett annat problem för åklagarna är att vi är beroende av

biträde från polisen för att genomföra vissa utredningsåtgärder,

t.ex. för att kontrollera om det föreligger något återfall och

för att komma åt de allmänna registren. Vi kan också behöva

hjälp med att spåra upp målsäganden. Det finns däremot ingen

författningsenlig skyldighet för polisen att biträda oss på den

här punkten.

Jag nämnde tidigare att O-fallen är en bekymmersam grupp för

oss. Det beror framför allt på att vi har väldigt litet att

tillföra domstolens prövning i fråga om den här typen av

patienter. Oftast har vi inget material alls om O-fallen. När

åklagaren inte har någonting alls i bakgrundsmaterial och heller

inte har något att säga om återfallsrisken känns det därför

mindre meningsfullt för honom att avge yttranden.

Riksåklagaren har genom egna föreskrifter förbehållit sig

rätten att själv ta hand om alla mål som överklagas till

Regeringsrätten. Bakgrunden var att det ansågs lämpligare, med

tanke på att Regeringsrätten är en prejudikatsinstans. Genom

dessa föreskrifter får Riksåklagaren en överblick över

rättsområdet och en möjlighet att föra fram principiellt viktiga

frågor. Vi har hitintills fört upp några mål, och det finns i

något fall också dom.

Till skillnad från vad som gäller i Högsta domstolen krävs det

i Regeringsrätten prövningstillstånd för Riksåklagaren. Vi vill

i det här sammanhanget peka på detta. Vi menar att det inte

finns så stora skäl att göra saklig skillnad mellan

Riksåklagarens roll i Högsta domstolen och i Regeringsrätten.

Representanter för Domstolsverket nämnde den utvärdering som

pågår, och Riksåklagaren har som ett led i den skickat ut en

enkätundersökning, som i många delar liknar den som har sänts ut

till domarna. Genom den här undersökningen, som vi nu håller på

att bearbeta, har vi kunnat konstatera att väldigt många av

åklagarna redan har fått erfarenhet av den nya lagstiftningen.

Närmare 400 åklagare har i dag haft den här typen av mål, och vi

har drygt 600 anställda.

Det är ett väldigt stort antal av åklagarna som ger uttryck

för att de anser att den nya rollen är meningsfull, och det

tycker vi är glädjande.

Åklagarna tillfrågades också om de ansåg att samhällsskyddet

har ökat eller minskat efter reformen. Som antyddes här tidigare

kom vi till något andra tal, vilket kanske beror på att vi

allmänt sett har en något dystrare syn på livet. Bara 45% av

åklagarna -- till skillnad från runt 60% av domarna, om jag

antecknade rätt -- anser att samhällsskyddet har ökat. Mindre

än 1% anser att det har minskat; där ligger vi tydligen ganska

nära uppfattningen bland domarna. Ungefär 25% anser att

samhällsskyddet över huvud taget inte har påverkats genom

reformen, och övriga hade ingen uppfattning i den här frågan.

På frågan om samhällsskyddet tillgodoses i tillräcklig

utsträckning eller om det är otillräckligt svarade bara 25% av

åklagarna att det är tillräckligt, medan 42% menade att det

var otillräckligt.

Närmare 50% av åklagarna anser däremot att målsägande har

fått en klart förbättrad ställning genom reformen. 20% anser

att så inte är fallet.

Avslutningsvis vill jag säga något också om de övriga

aspekterna av reformen. Vi delar Domstolsverkets uppfattning att

det är mycket positivt att handläggningstiderna för undersökning

av psykiskt störda lagöverträdare har kunnat förkortas. Vi har

tyvärr inte någon statistik som visar om det i dag är fler

psykiskt störda som döms till fängelse. Vi kan bara uttrycka en

allmän uppfattning att vi tror att så är fallet.

Reformen förefaller inte heller ha lett till några påtagliga

förändringar när det gäller frågan om åtalsunderlåtelser. Det

finns tecken som tyder på en ökad anmälningsbenägenhet från

sjukhus. Det är ännu för tidigt att ha någon uppfattning om vad

som har hänt med åtalsunderlåtelserna, men Riksåklagaren avser

följa upp den frågan.

Anders Lundberg: Fru ordförande! Det torde väl vara känt

att personalen inom kriminalvården anser att klienterna ofta har

stora behov av psykiatriska stödinsatser. En allmän uppfattning

bland de anställda är att kriminalvården under senare år har

fått ta emot en ökande andel psykiskt störda lagöverträdare.

Problemen har förvisso tagits upp i många olika fora, inte minst

i kriminalvårdens anslagsframställning under senare år.

Möjligheterna att få de intagnas psykiatriska vårdbehov

tillgodosedda inom den allmänna hälso-och sjukvården har inom

kriminalvården emellertid länge upplevts som starkt begränsade,

åtminstone såvitt avser poliklinisk och sluten vård. Däremot har

det länge i förhållandevis stor omfattning förekommit

psykiatriska konsultinsatser inom kriminalvården, detta som ett

led i den sjukvårdande verksamhet som kriminalvården själv

bedriver vid häkten och anstalter. Även inom frivården

förekommer det att man anlitar psykiatrer och konsulter. Jag

tror att hälften av frivårdens myndigheter i dag har möjlighet

att anlita psykiatrer och konsulter.

Uppfattningen att det föreligger ett stort behov av

psykiatriska vårdinsatser för kriminalvårdens klienter fick stöd

redan i Bexeliuskommitténs betänkande i slutet på 70-talet,

det betänkande som benämndes Psykiskt störda lagöverträdare.

Samma uppfattning kom också till uttryck i den s.k. ASV-gruppens

Förslag till rättspsykiatrisk regionvård. ASV står för

Arbetsgruppen för Särskilt Vårdkrävande.

En första systematisk kartläggning av förekomsten av psykisk

störning bland fängelsedömda redovisades i rapporten Psykiskt

störda fångar i lokalanstalt, och den undersökningen företogs av

Lis Somander, som är anställd i Kriminalvårdsstyrelsens

forskargrupp. Hon publicerade sin rapport i april 1991 -- den är

alltså av ganska sent datum. Undersökningen, som avsåg intagna

vid de fem slutna lokalanstalterna inom Stockholmsregionen,

visade att andelen psykiskt störda intagna skulle uppgå till

minst 12%, varav andelen psykiskt sjuka uppgick till 3%.

På uppdrag av Kriminalvårdsstyrelsen har året därefter, 1992,

en särskilt tillkallad konsult, Håkan Westin, gjort en

undersökning beträffande behovet av psykiatriska konsultinsatser

för kriminalvårdens klienter. Han publicerade sin rapport i

oktober 1992. Den undersökningen genomfördes i form av en

enkätundersökning riktad till samtliga myndigheter inom

anstalts-och frivårdsorganisationen. I enkäten efterfrågades

kriminalvårdspersonalens egen bedömning i fråga om antalet

psykiskt sjuka eller psykiskt störda bland klientelet.

I fråga om den bedömning som personalen gjorde angående

psykisk ohälsa hos klientelet visar Westins enkätundersökning en

mycket god samstämmighet med Lis Somanders forskningsresultat.

Jag går inte nu närmare in på siffermaterialet. Möjligen får

jag tillfälle att återkomma till det under frågestunden. I

korthet kan jag nämna att man enligt Westins rapport får

betrakta omkring 20% som psykiskt störda såväl inom

anstaltsvården som inom frivården.

Sedan några ord om den nya lagstiftningen och effekterna av

den. Sedan ikraftträdandet av den nya lagstiftningen i januari

1992 föreligger inom svensk kriminalvård vittnesbörd om ökande

problem med psykiskt störda personer. Det är för övrigt inte

bara i Sverige man noterar att frekvensen psykisk störning ökar

inom kriminalvården. Det finns också en internationell

undersökning som i någon mån bekräftar det, inte minst i

Världshälsoorganisationens studie "European Prison Health".

Orsakerna till att förekomsten av psykisk störning har ökat inom

fängelserna är enligt den rapporten framför allt att

mentalsjukhusen har avvecklats på sina håll i västvärlden och

att detta i tiden sammanfaller med att synen på psykiskt störda

lagöverträdare har förskjutits i en mer strikt riktning.

Som vi har hört här tidigare lär vi inte i dag kunna redovisa

om det faktiskt är så att vi i objektiv mening har fått fler

psykiskt störda lagöverträdare till följd av den nya

lagstiftningen. Även om tecknen på det är många, får vi väl

inget objektivt mått förrän i april, då utredningen efter vad

jag har förstått kan lämna en preliminär redovisning till

regeringen.

En positiv effekt av den nya lagstiftningen, som

Kriminalvårdsstyrelsen redan nu anser sig ha noterat i samband

med tillämpningen, är en tendens till ökat ansvarstagande från

psykiatrins sida vad gäller möjligheterna till sluten

psykiatrisk vård för kriminalvårdens intagna. Denna utveckling

kan möjligen bl.a. förklaras med den fokusering på vård-och

ansvarsfrågor som skett genom den nya lagstiftningen, bl.a. det

förhållandet att psykiatrisk tvångsvård av intagna i

kriminalvården kan äga rum endast med stöd av särskild

lagstiftning, LRV, och att sådan vård för denna patientkategori

endast kan meddelas på särskilda s.k. godkända vårdinrättningar.

Ett mått på en enligt vår uppfattning positiv utveckling i

detta sammanhang är vad som skett beträffande kriminalvårdens

platsutnyttjande i psykiatrisk sjukhusvård. Nyttjandegraden

minskade successivt under ett antal år. Den lägsta noteringen

härrör från verksamhetsåret 1990/91, då drygt 8 årsplatser

nyttjades. Men redan året därefter synes en omsvängning ha ägt

rum till en högre grad av nyttjande. I går noterade vi en

nyttjandegrad motsvarande 13 årsplatser. I de uppgifter som vi

har fått under det pågående verksamhetsåret finns tecken som

tyder på att man i någon mån ökar användningen av dessa

vårdplatser.

En fortsatt uppbyggnad av samarbetet med psykiatrin och ett

fortsatt tillmötesgående från sjukvårdshuvudmännens sida bl.a.

vad gäller frågan om att inrätta s.k. godkända enheter för

rättspsykiatrisk vård av frihetsberövade inom kriminalvården får

antas leda till ytterligare någon förbättring vad gäller

kriminalvårdens möjligheter att repliera på vårdplatser inom den

slutna psykiatrin. Storleken av det platsutnyttjande som kan

komma till stånd torde vara svår att uppskatta. Det förefaller

dock mindre realistiskt att anta att de årsplatser som den vägen

skulle kunna tillförsäkras kriminalvården skulle komma att uppgå

till det av Psykiatriutredningen beräknade behovet av 25--30

platser.

Psykiatriutredningen föreslår ju bl.a. att kriminalvården

skall ges möjlighet att sluta avtal med landsting beträffande

abonnemang av vårdplatser dels på s.k. godkända enheter, dels på

rättspsykiatriska regionsjukvårdsenheter. Utredningen har

emellertid inte gjort någon uppskattning av behovet av

vårdplatser för häktade. Enligt Kriminalvårdsstyrelsens mening

är behovet av psykiatrisk vård något större hos häktesklientelet

än hos intagna som avtjänar straff i fängelse. Styrelsen

beräknar därför att det vårdbehovet motsvarar 8--10 årsplatser

inom den slutna psykiatriska vården, vilket betyder att

kriminalvårdens platsbehov för intagna i såväl anstalter som

häkten därmed totalt skulle uppgå till 33--35 årsplatser.

Slutligen något om resurserna för s.k. personlighetsstörda

intagna. I justitieutskottets behandling av förslaget till den

nya psykiatrilagstiftningen anförde utskottet, som redan nämnts,

bl.a. att regeringen måste ägna särskild uppmärksamhet åt

kriminalvårdens resurser för de psykiatriskt störda

lagöverträdarna. Vidare anfördes att det för utskottet framstår

som uppenbart att det uppkommer behov av extra resurser för att

möjliggöra ett mänskligt och värdigt omhändertagande av den nya

klientgruppen.

I direktiven till Fängelseutredningen har, som också nämnts

här, denna fråga tagits upp. Fängelseutredningen har att

överväga frågan om psykiatriska vårdresurser kan utvecklas inom

kriminalvården.

Enligt ett annat förslag i Psykiatriutredningens betänkande

skall kriminalvården inrätta ett mindre antal specialenheter med

differentierade vårdmiljöer för bl.a. personer med

personlighetsstörning.

Den nya klientelgrupp som justitieutskottet pekat på och som

även Psykiatriutredningen nu åsyftar med sitt förslag om

differentierade vårdmiljöer utgörs av gruppen av s.k.

jämställda, sådana som tidigare överlämnades till psykiatrisk

vård som brottspåföljd. Den gruppen kan anses befinna sig i ett

gränsland mellan kriminalvård och psykiatri. Deras

verkställighet blir ofta vansklig, och de är en belastning för

medintagna och personal, då de inte kan tillgodogöra sig de

behandlingar som i dag bedrivs inom kriminalvården. Några fångar

tål ordinär verkställighet sämre än andra, vilket ger sig till

känna i bl.a. explosiva aggressionsutbrott, svåra

uppträdandebrister, självskador och självpåtagen isolering. De

är dessutom stundtals farliga. Man har således små möjligheter

att påverka deras beteende och personlighet. Det är dessutom

svårt att vårda dem även vid kriminalvårdens egna psykiatriska

avdelningar, där man tvingas blanda dem med patienter som lider

av depressioner, ångestsjukdomar och neuroser.

Gruppen personlighetsstörda utgör ett problem också utanför

Sveriges gränser. Det norska Stortinget har så sent som i

november 1992 beslutat att för de norska behoven inrätta ett

specialfängelse eller, som man kallar det i Norge, en

gråzonsanstalt i Trondheimsområdet, anpassad för denna typ av

verksamhet. Det gäller också beträffande lokalernas utformning.

Den skall ha 30--35 platser.

En lösning som för svenskt vidkommande kunde ligga i linje med

Psykiatriutredningens synpunkter skulle kunna vara att i Sverige

inrätta en motsvarande enhet som den som planeras i Norge, ett

särskilt fängelse eller en enhet för personlighetsstörda

intagna. Ändamålet med en sådan specialanstalt skulle vara att

ge samhället ett skydd mot farliga lagöverträdare, avlasta andra

anstalter och kriminalvårdens egna psykiatriska avdelningar samt

erbjuda en verkställighetsmiljö som inte verkar

sjukdomsframkallande och/eller förstärker det antisociala

beteendet och om möjligt även kan påverka deras beteende i

positiv riktning. Det måste dock med skärpa betonas att

allvarliga personlighetsstörningar är statiska tillstånd, som

inte kan påverkas om den intagne inte själv är med på det. Man

bör sträva efter att inrätta en miljö där det är möjligt att

"avlära" den intagne hans farlighet.

Kriminalvårdsstyrelsen anser emellertid att

Fängelseutredningens överväganden och resultatet av

Socialstyrelsens utvärdering bör avvaktas innan något slutligt

ställningstagande görs till frågan om resurserna för

behandlingen av personlighetsstörda.

I det fall utvecklingen pekar på nödvändigheten att inrätta

särskilda enheter för personlighetssstörda inom kriminalvården

vill styrelsen betona det angelägna i att dessa enheter i så

fall medges resurser i form av baspersonal i erforderlig

omfattning och med lämplig kompetens, hälso-och

sjukvårdspersonal av olika kategorier samt psykologmedverkan.

Birgitta Alexanderson: Jag har faktiskt inte så mycket att

säga om detta. Syftet med denna utfrågning är att belysa

effekterna av den nya lagstiftningen. Skam till sägandes vet

Advokatsamfundet nästan inte ett dugg om dessa effekter. Vi har

nämligen ingen central uppföljning av ny och i och för sig

viktig lagstiftning. De enskilda advokaterna hanterar sina mål

och ärenden i domstolarna, och i vissa fall förekommer

diskussioner inom samfundet om viss lagstiftning och även en

uppföljning. Så har inte skett när det gäller psykiskt störda

lagöverträdare. Tiden har också varit för kort från det att

inbjudan till denna sammankomst anlände och fram till i dag för

att få någon enkät gjord ute i landet.

I Stockholm har vi ett särskilt kollegium, Försvararkollegiet,

bestående av i första hand offentliga försvarare, som i huvudsak

sysslar med brottmål. Vi har haft ett mycket gott samarbete med

professor Lidberg, som har bjudit in oss till Huddingekliniken,

och vi har också haft fortlöpande diskussioner.

Våra erfarenheter som försvarare är att de rättspsykiatriska

undersökningarna under det senaste året har tagit allt kortare

tid i anspråk. Vi har ingen statistik över detta, men det är

ändå en uppfattning som vi som sysslar med detta har att jämfört

med vad som var fallet under den tidigare lagstiftningen anses

allt färre ha begått brott under inflytande av allvarlig psykisk

störning. Så är framför allt fallet beträffande allvarliga

brott. Det innebär att allt färre döms till sluten psykiatrisk

vård och att i stället flera döms till fängelse vid allvarlig

kriminalitet.

Vad detta beror på kan ingen av oss säga. Det har ju varit en

offentlig debatt under rätt lång tid där man -- många gånger

felaktigt -- framhållit att det är orimligt att de som har

begått allvarliga brott får sluten psykiatrisk vård och släpps

ut efter en månad för att begå nya brott igen.

Professor Lidberg har i olika sammanhang visat att denna

uppfattning är falsk -- statistiken visar helt andra siffror --

men så har i alla fall debatten gått. Man vet inte om även

läkare har påverkats av denna debatt och därför har blivit mera

benägna att inte klassa brottsgärningsmän som psykiskt störda.

Professor Lidberg kommer möjligen senare i dag att tala om

detta. Vi som försvarare vet inte detta. Vi tycker bara att det

är alltmer sällan som våra klienter överlämnas till

rättspsykiatrisk vård.

Detta gäller de allmänna domstolarna. Jag kan här bara tala

för Stockholm. Susanne Ahlner kommer senare att tala mera om

landet i övrigt. I Stockholm upphör försvararnas uppgifter i och

med att målet är avslutat i tingsrätt, hovrätt eller eventuellt

Högsta domstolen. I förvaltningsdomstolarna är det åtminstone i

huvudsak en annan grupp som kommer in som offentliga biträden.

Det är i vart fall vår erfarenhet från Försvararkollegiet att

det sällan är vi som har haft hand om försvaret som sedermera

förordnas som offentliga biträden. Vad det beror på vet vi inte.

Vi skulle kanske inte heller ha haft möjlighet att åta oss

uppdragen med de korta frister som förekommer.

Många gånger är det litet yngre advokater eller biträdande

jurister som har uppdrag som offentliga biträden. Jag har talat

med några av dem om vilka erfarenheter de har av denna

lagstiftning. Som redovisats inledningsvis är man mycket nöjd

med det hela och har egentligen ingen kritik alls att anföra.

Man menar att länsrätt och kammarrätt fungerar utomordentligt

bra och att rättssäkerheten är väl tillgodosedd. Jag trodde

möjligen, eftersom jag hörde litet av en sådan diskussion i

Försvararkollegiet, att man skulle vara missnöjd från de

offentliga företrädarnas sida med åklagaryttrandena, men det var

inte så, utan man tyckte att även de fungerar bra och att

åklagarna hade stor respekt för både permissions- och

utskrivningsmöjligheter.

Susanne Ahlner:Fru ordförande! Det är riktigt, som

Birgitta Alexanderson säger, att vi inom Advokatsamfundet

egentligen inte har kunnat göra någon samlad utvärdering av

denna lagstiftning. Men vi har ändå en hel del kontakter med

kollegerna ute på fältet, och jag tänker mycket kort redovisa

några synpunkter som vi har fått in. Inte heller dessa uppgifter

är vetenskapligt underbyggda, men kommer från andra delar av

landet än just Stockholm.

Vice ordföranden sade att allting verkar fungera utmärkt, och

jag måste faktiskt säga att jag i de kontakter som jag har haft

med kollegerna fått ungefär den bilden. De flesta verkar tycka

att den nya lagstiftningen har fungerat väl. Att

rättssäkerhetsaspekterna fick en framskjuten plats i denna

lagstiftning hälsar vi alla med tillfredsställelse. Som jag

förstår det har de också tillgodosetts väl i praktiken.

Många har framhållit att det framstår som nästan väl generösa

möjligheter för patienterna att begära prövning i länsrätt gång

på gång, i vart fall om man, som åtminstone inledningsvis varit

fallet, har muntlig förhandling i snart sagt varje mål.

Slopandet av utskrivningsnämnderna och överförande till

länsrätt anser de flesta vara bra. Jag har från många håll hört

att det i dag kanske görs en mera omsorgsfull prövning än på

sina håll tidigare.

En varning skulle jag vilja rikta mot systemet. Jag tror att

det är viktigt att framhålla att utseende av offentligt biträde

bör ske inte bara med hänsyn till effektivitetsaspekter utan

också med beaktande av patienternas intressen. Såvitt jag

förstått har det på en del håll näst intill blivit så, att man

utser ett enda offentligt biträde för en hel förhandlingsdag.

Det kan kanske vara bra någon gång, men jag vill varna för att

alltför mycket se till sådana effektivitetssynpunkter och mindre

till patienternas intressen.

När lagstiftningen skulle införas uttrycktes från advokathåll

en viss skepsis mot hur åklagarnas yttranden enligt 22 § skulle

fungera. Åtminstone från sydliga delar av Sverige, och kanske

också från andra, har man sagt sig att dessa yttranden, som vi

nu har litet erfarenhet av, kanske inte riktigt uppfyller kraven

så som man skulle önska. Jag anknyter till vad Gunnel Lindberg

här sade. Den bild som hon har gett stämmer väl överens med min

bild från kontakter med kolleger ute i landet.

Till sist vill jag när det gäller §7-undersökningarna -- de

s.k. vidgade undersökningarna -- säga att många har uttryckt

tillfredsställelse med det sätt på vilket dessa i dag genomförs.

Man är också positiv till att tiderna för rättspsykiatriska

undersökningar har förkortats. Det fungerar såvitt jag förstår

väl.

Birthe Sörestedt: Det har här redovisats att ungefär 20%

av de intagna inom kriminalvården har psykiska störningar. Det

har också redovisats att den slutna vården fungerar bra och att

man har ett bra samarbete, men att man för gruppen

jämställdhetsfall har behov av en annan vård. I vilken

utsträckning har gruppen med personlighetsstörningar i dag

tillgång till vård?

Lennart Klang: En allvarlig personlighetsstörning är ett

tillstånd som grundläggs i mycket tidig ålder och är också

mycket svår att påverka. Det är också ett tillstånd som

fluktuerar över tiden till både art och grad. Våra fångar som

har allvarlig personlighetsstörning kan vara allt från

korttidare med kanske två månaders verkställighet till

långtidsfångar som har upp till livstidsstraff. Vi får ofta

försöka att balansera fram de här intagna, eftersom de mår

dåligt i fångsamhället. Deras störning medför att de inte kan

tillgodogöra sig ens de spelregler som gäller i fångsamhället,

lika litet som de kan tillgodogöra sig de regler som finns ute i

det vanliga livet. Detta gör att man får försöka hitta

tillfälliga lösningar. Ett överförande till psykiatrin kan vara

värdefullt, men de vårdtider som där kan erbjudas kan knappast

innebära annat än avlastning. Också våra egna psykiatriska

avdelningar tar ju hand om de här patienterna, men vårdtiderna

är där begränsade.

Jag menar att det behövs en speciell vårdmiljö för denna lilla

grupp av svårt personlighetsstörda fångar som vi kan plocka bort

från vanlig verkställighet. Korttidarna har endast en rudimentär

anknytning till hemorten, och man behöver kanske inte anse

närhetsprincipen så viktig som tidigare utan kan tänka sig någon

eller några enheter på riksplanet för dessa patienter.

Göran Källberg: Både sjukvårdspersonal och annan personal

minskar inom kriminalvården, och det har varit ett stort dilemma

på i varje fall de stora anstalterna. Normaliseringsprincipen

fungerar inte nu. I ett stort antal fall där patienter skulle in

på vanlig undersökning har man inte kunnat åka, eftersom det

inte funnits personal som kan följa med. På de stora

riksanstalterna finns 7:3-placerade, som måste ha två eller tre

personer med sig, och ibland finns inte den personalen

tillgänglig. Akuta fall tillgodoses säkerligen, men den övriga

sjukvården fungerar inte som den gjorde förr.

Lars-Erik Lövdén: En kompletterande fråga på samma tema

som Birthe Sörestedts. Man har nu en synnerligen besvärlig

beläggningssituation på kriminalvårdsanstalterna. Till det

kommer att, som Göran Lindberg berörde, det har varit ganska

kraftiga besparingskrav på kriminalvården under ett antal år.

Vad innebär denna svåra beläggningssituation för

kriminalvårdens möjligheter att utöva en hygglig och anständig

vård och behandling för de psykiskt störda? Den höga

beläggningen har varit ett hinder för differentieringen av

exempelvis narkotikamissbrukare, men vad innebär den för de

psykiskt störda? Är det ytterligare en försvårande omständighet

för vård och behandling av dessa?

Lars Lidberg: Jag är psykiatrisk konsult på två anstalter

i Stockholmsområdet, dels Hall, som är en riksanstalt för

långtidsdömda, dels Håga, som är avsedd för korttidsdömda. Jag

tycker, om jag får säga det själv, att det fungerar ganska bra

där, tack vare mycket goda medarbetare i form av sjuksystrar.

Kriminalvårdens psykiatriska vård har omorganiserats så att man

har ett stort antal kompetenta och mänskligt varmt kännande

sjuksköterskor. Men det är i Stockholm svårt med samarbetet med

den allmänna psykiatrin, svårast i Sverige. Stockholms läns

landsting har aldrig prioriterat denna fråga. Jag tror att det

går lättare på andra håll. Svårigheterna när det gäller

samarbetet inverkar negativt, bl.a. därför att man inte kan

tvångsmedicinera inom kriminalvården. Man måste tillgripa

isolering, s.k. durkning, vilket är ett inhumant beteende mot

svårt psykiskt sjuka.

Vi har på min institution gjort en utredning på uppdrag från

Socialstyrelsen om tillämpningen av den nya lagen. Jag tänker

inte nämna mycket om den här, eftersom Socialstyrelsen skall få

beskeden först, men jag kan säga att antalet rättspsykiatriska

undersökningar går ner, dock inte särskilt mycket. I

Stockholmsområdet går det nästan upp litet grand i år. Antalet

§7-undersökningar är konstant. Konstigt nog är

diagnosfördelningen mellan de rättspsykiatriskt undersökta

ganska lika den som förekom tidigare. Det är inte väntat. Vi

tycker att det med hänsyn till lagstiftningens utformning borde

vara flera sinnessjuka bland de kriminella, men så tycks det

inte vara.

Ungefär 2% av befolkningen i alla länder med en

samhällsstruktur som vår är schizofrena, men bara ungefär 1/2%

bland de dömda i Sverige. Om nu inte kriminella skulle vara

friskare än befolkningen i övrigt, och det tror jag inte att de

är, innebär detta att man har ett motsvarande antal svårt

psykiskt sjuka i fängelserna.

Anders Lundberg: Jag vill bara i princip bekräfta det som

Lars-Erik Lövdén förmodligen befarar. Beläggningsläget inom

anstalts- och häktningsorganisationen är av den arten att det

inte finns något differentieringsutrymme. Det ökar självfallet

belastningen på de enheter där man får in personlighetsstörda.

Det ökar också belastningen på dessa personer och på andra

intagna. Läget är alltså bekymmersamt när man i första hand

letar efter en tom plats.

Ordföranden: Jag vill ställa en fråga till Gunnel

Lindberg. Du talade om att åklagarna inte hinner handskas med

yttrandena som man egentligen skulle vilja. Det skulle vara

intressant att höra om du ville tala om precis hur du skulle

önska att ett sådant yttrande skulle vara uppbyggt.

Gunnel Lindberg: Den utgångspunkt som vi hade innan

lagstiftningen trädde i kraft var att vi trodde att åklagarna

skulle få kanske två tre dagar på sig för att hastigt och

lustigt ta fram ett någorlunda bra material. De skulle då kunna

tala med polisen, kontrollera uppgifter från sjukhuset om

huruvida våld eller bråk förekommit där, gå igenom register och

söka kontakt med målsäganden, vilket var en viktig del av denna

reform.

Men det visar sig att åklagarna inte lyckas spåra upp och få

kontakt med målsäganden. Det är faktiskt i betydligt färre fall

än vi har trott som man över huvud taget har någon kontakt med

målsäganden i dessa fall. Det gäller även när det varit fråga om

våldsbrott eller sexualbrott, där det kan vara av stort intresse

att höra vad målsäganden har att säga.

Vi håller på att bearbeta de uppgifter som vi har fått från

enkäten och vet fortfarande inte riktigt vad som ligger bakom

dessa siffror. Men jag tror att om inte åttadagarsfristen fanns,

skulle det finnas bättre förutsättningar för oss att ge

domstolen ett rimligt underlag. I dag måste vi hasta fram det.

Framför allt lyckas åklagaren sällan avge yttrande i egna mål.

Det var en avsikt med lagstiftningen att just den åklagare som

hade haft målet, som hade sett patienten och hade varit med om

rättegången också skulle avge yttrande, men så har det på grund

av tidsfristerna inte blivit. Jag tror att det är en av

svagheterna med det nuvarande läget. Vad vi skulle vilja tala

för är helt enkelt att man förändrar tidsfristen.

Ordföranden: Har ni i enkäten ställt frågan vem som har

avgett yttrandet, för att kunna se i hur många fall som den

handläggande åklagaren har avgett yttrandet?

Gunnel Lindberg: Just den konkreta frågan har vi dess

värre inte ställt. Det kan man nu i efterhand säga utgör en

svaghet i enkäten. Vi hade ganska många andra frågor, men vi

förbisåg denna.

Vi studerar de här målen i ganska stor utsträckning när vi

från Riksåklagarens sida åker runt på tingsrättsbesök. Då tar vi

också emot muntliga synpunkter från de åklagare som vi träffar.

Den allmänna bild som man får är att det många gånger är svårt

att passa in det så att åklagare för visst mål också är den som

avger yttrandet, när det bara är någon eller några dagar till

förfogande.

Ordföranden: Gunnel Lindberg nämnde också att det inte

finns någon författningsbestämmelse i vilken det utsägs att

polisen är skyldig att hjälpa till med utredning på det här

området. Är det svårigheter med detta? Har polisen vägrat? Eller

lägger polisen den här typen av ärenden åt sidan? Eller har ni

ännu inte prövat att få hjälp av polisen när det gäller

utredningar som skall göras innan yttranden skall avlämnas?

Gunnel Lindberg: Såvitt jag vet får vi den hjälp som vi

behöver i form av registerutdrag. Skulle vi inte få

registerutdrag skulle vi över huvud taget inte kunna bistå med

dessa uppgifter, eftersom åklagare i dag inte har tillgång till

kriminal- och polisregister via terminal. Vi är tvingade att

skriva till Rikspolisstyrelsen och be om svar per brev. På den

punkten är vi helt beroende av polisen.

Men det kan vara svårare att få hjälp med andra typer av

uppgifter, tror jag. Det förekommer att polisen hjälper till med

att leta upp målsägande. Polisen har emellertid många andra

prioriterade uppgifter. Att åklagaren ber om hjälp och att

uppdraget skall utföras inom några timmar är helt enkelt inte

alltid möjligt att genomföra för polisen.

Ordföranden: Det här är, tycker jag, en ganska central

fråga när det gäller samhällsskydd. Tanken var ju att åklagarna

skulle kunna ha ett större inflytande än tidigare. Av den

utfrågning som vi hittills har haft i dag har vi förstått att

allt fungerar väldigt väl, utom just när det gäller

åklagarinsatsen.

Om man nu ändrar tidsfristen, vilken tidsfrist -- mellan

tummen och pekfingret -- handlar det om? Skulle 14 dagar räcka

för att i princip uppnå de önskemål som Gunnel Lindberg har?

Det mest professionella tillvägagångssättet, är det att

åklagarna, på samma sätt som vid exempelvis kompletterande

förundersökningar, använder sig av polisens resurser när det

gäller de uppgifter som åklagarna önskar medtagna i ett

yttrande, eller är det att åklagarna tar reda på dessa uppgifter

själva?

Gunnel Lindberg: Jag tror att en tidsfrist på ungefär 14

dagar skulle fungera. Jag tror att den skulle vara till glädje

även för domstolarna. Intrycket som vi får vid kontakter med

representanter för domstolarna är att situationen upplevs som

pressande och svår, och man beklagar att åklagaren ibland måste

ges kort tid. Men domstolsrepresentanterna här i dag får själva

svara på vad som anses som rimligt.

Huruvida polis eller åklagare skall inhämta uppgifter tror jag

inte att man bör lägga fast någon absolut linje för, utan avgöra

från fall till fall. Man skall inte glömma -- det kom inte fram

i lagstiftningsarbetet -- att vissa målsägande kanske inte bör

kontaktas. De mår inte alltid väl av det. Att ha varit utsatt

för brott kan ha varit en traumatisk upplevelse. Att något år

senare bli påmind om detta genom en åklagare som ringer och

säger att den gärningsman som begick sexualbrott mot

vederbörande nu kanske skall skrivas ut och som frågar vad

vederbörande tycker om det, det kan vara svårt. Frågan kan vara

både svår att ställa och nästan orimlig att svara på. Jag tror

att det är viktigt att inse att det i vissa fall är lyckligare

att målsägaren inte kontaktas. I sådana fall kan man kanske

hämta in synpunkter på annat sätt.

Göran Källberg: Det senast sagda håller jag med om. Många

gånger är det väldigt känsligt. Vi som arbetar på vårdsidan har

ofta kontakt med brottsoffren. Det är mer vanligt än man tror.

Vi har också ett stort ansvar gentemot målsäganden att inte ge

en patient som fortfarande anses vara farlig permission eller

skriva ut en sådan patient. Vi har ofta informerat Länsrätten om

vad målsäganden tycker, tack vare att vi har den typen av

kontakt, som vi hade redan före den nya lagstiftningen.

Henry Montgomery: Gunnel Lindberg sade tidigare att 45%

av åklagarna och 60% av domarna tycker att samhällsskyddet är

bättre tillgodosett nu än tidigare. Det illustrerar väl ganska

tydligt det som fru ordförande har tagit upp, nämligen att

åklagarna har kommit i kläm. De hinner inte avge yttranden i

tid. Jag menar då att det måste vara fel att driva fram så

snabbt avlämnade yttranden när det gäller det här klientelet,

ett klientel som inte är så ömmande som de övriga patienterna.

Jag säger det just med tanke på att aspekten när det gäller

samhällsskydd måste vägas in. Det innebär i ganska stor

utsträckning att man i överinstansen måste komplettera

materialet, vilket alltid är olyckligt. För att få fram ett

fullgott material, vilket sedan kan överprövas, är det mycket

bättre att låta ärendet få ta längre tid i en underinstans.

Anders Lundberg: Jag skulle vilja tillägga att under

beredningsarbetet av den rättspsykiatriska vårdlagen kom

åklagarrollen in i bilden i ett relativt sent skede, egentligen

efter det att remissbehandlingen avslutats. Frågorna

aktualiserades på departementsplanet. Under den långa period som

beredningsarbetet pågick i departementen förändrades

situationen. Stämningen blev annorlunda, och samhällsskyddet kom

mer i fokus. I slutskedet kom åklagarrollen med in i bilden på

ett annat sätt än tidigare, utan att exempelvis någon

remissbehandling hanns med.

Ordföranden: Har advokaterna någon synpunkt på den

diskussion som nu förs? Är tiden för knappt tilltagen med tanke

på att man vid bedömningen i domstolen bör ha ett ordentligt

underlag?

Birgitta Alexanderson: Från klienternas synpunkt tror jag

att de är ytterst litet roade av att åklagarna över huvud taget

yttrar sig. Men för att beakta aspekten när det gäller

samhällsskydd förstår jag att man självfallet behöver 14 dagar

för att yttrandet skall kunna bli fullgott.

Jag invänder emellertid mot det som Gunnel Lindberg säger när

det gäller målsägande. Jag är inte enbart försvarare utan ganska

ofta även målsägandebiträde. Min uppfattning är att målsägande

är oerhört intresserade av att få information om permission och

utskrivning. Ofta ringer de eller skriver till sitt biträde. De

frågar: Han kommer väl inte ut? Jag tror alltså att man skall

vara mycket försiktig med att inte iaktta

underrättelseskyldighet.

Håkan Nordling: Frågan är redan i lagstiftning reglerad

genom att chefsöverläkaren har till uppgift att, om målsäganden

begär det, vid varje tillfälle som patienten lämnar

vårdinrättningen, underrätta om det.

Åke Lundborg: Man kanske bör hålla i minnet att åtta dagar

är åtta dagar. Men åtta dagar relaterade till ett fast

veckoschema är ibland en dag, ibland åtta dagar. Problemet är

mindre om man, liksom i Växjö, får in merparten av sina mål på

onsdagar. Därmed har man hela veckan på sig. Då skulle jag

kanske beteckna problemet som litet.

Rent tekniskt har lagstiftaren sagt att rätten i domstolen får

förlänga fristen om det av utredningsskäl eller av annat skäl är

nödvändigt. Lagstiftaren har också gett pekpinnen att tanken är

att den rätten utnyttjas med största sällsynhet. Dilemmat för

oss är att vi vill kunna fungera effektivt med tanke på våra

veckosammanträden. Det är inte så, att vi vill jäklas med

åklagarna. Att förlänga fristen, det är det för oss nästan inte

tal om. Alternativet är då ett särskilt sammanträde för ett mål,

med nämnd, offentligt biträde och eventuellt sakkunnig läkare,

vilka kallas särskilt, och med sammanträdeslokal som ordnas

särskilt. Från vår utgångspunkt är alternativet alltså dåligt.

Vi är därför glada att åklagarna är mycket tillmötesgående när

det gäller att försöka samverka för att på kort tid få fram

dessa yttranden.

Ordföranden: Hur ser Åke Lundborg på att det tydligen är

väldigt ovanligt att den åklagare som ursprungligen hade målet

är den som yttrar sig i Länsrätten? Har Åke Lundborg några

synpunkter på förlängd tidsfrist?

Åke Lundborg: Länsrätten i Stockholm har huvudsakligen

erfarenhet från övergångsfallen, de s.k. O-fallen, som skall

behandlas enligt LRV. I dessa fall har det av naturliga skäl

varit annan åklagare som har yttrat sig än den som hade hand om

målet i tingsrätten. Mitt intryck är att det ändå har fungerat

väl. Man har slagit i register, och man har hört sig för. Vi har

i de här fallen fått hyfsade yttranden.

Enligt min mening borde man kunna överväga om man i LRV-målen

när det gäller tidsfristen kan övergå till bestämmelse med krav

om skyndsamhet. Man skulle alltså kunna hålla sig till

tidsfristen om åtta dagar vid LPT-målen, men nöja sig med krav

om skyndsamhet vid LRV-målen.

Gunnar Holmberg: Det är intressant att komma hit till

justitieutskottet. Jag vill passa på att kort redovisa för

Rättsmedicinalverket, som jag företräder, i stället för

generaldirektör Kurt Roos, som tyvärr var förhindrad att komma.

Rättsmedicinalverket (RMV) tillkom den 1 juli 1991, när de sex

statliga rättsläkarstationerna och Statens rättskemiska

laboratorium slogs samman till en organisation. Den 1 oktober

1991 tillkom ansvaret för rättspsykiatrin, dvs. de sex enheter

som då bedrev rättspsykiatrisk vård.

I dag ser organisationen ut som bilden visar. De tidigare

rättsmedicinska, rättskemiska och rättspsykiatriska enheterna

har bildat avdelningar inom RMV. Man har försett myndigheten med

ett litet "regeringskansli" bestående av nio personer.

I dag diskuterar vi rättspsykiatri, som bedrivs vid tre

statliga enheter: Stockholm, Göteborg och Uppsala samt på

entreprenad av sjukvårdshuvudmännen i Malmö, Östergötland och

Västerbottens läns landsting.

Verksamheten omfattar tre statliga enheter och tre

entreprenörer. Under 1992 genomfördes totalt 530

rättspsykiatriska undersökningar. Dessutom utfärdades drygt

1500 § 7-intyg. RMV är också huvudman för verksamhetens

bedrivande hos entreprenörerna, även om vi inte har något

anställningsförhållande med den personalen. Men rent

utredningsmässigt och kvalitetsmässigt är det vi som håller i

den verksamheten.

Fram till den 1 juli förra året kunde § 7-intyg utfärdas av i

stort sett vilken läkare som helst. Flertalet intyg skrevs ändå

av läkare som var knutna till någon av de sex enheterna. Men

också läkare ute i landet utfärdade dessa intyg. De hade kanske

inte alltid den kompetens och erfarenhet som man kunde önska.

Totalt utfärdades 1 800--1 850 § 7-intyg under förra året.

Under föregående år ändrades förutsättningarna en hel del för

den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. En ny

lagstiftning på RPU-sidan och på § 7-sidan infördes. Därutöver

förändrades de organisatoriska förutsättningarna. Många inom den

rättspsykiatriska undersökningsorganisationen anser nog att det

var ett ganska tufft år.

En påtaglig förändring i den nya lagstiftningen var att den

maximalt tillåtna tiden för undersökning av häktade minskades

från sex till fyra veckor. För undersökning av icke häktade

gäller fortfarande sex veckor.

Enligt de nya reglerna får de statliga undersökningsenheterna

bedriva rättspsykiatrisk vård endast så länge undersökningen

pågår. Därefter skall den undersökte antingen återföras till

häkte eller, om han är i behov av vård, överföras till hälso-

och sjukvården.

Socialstyrelsens tidigare uppgift att placera de vårdbehövande

vid lämpligt sjukhus har upphört. I stället gäller nu att

utredningsenheten i god tid skall ta kontakt med

chefsöverläkaren på patientens hemort, som då formellt har

ansvaret för den undersöktes placering.

I den proposition som föregick den nya lagstiftningen bedömde

man att antalet RPU årligen skulle sjunka från tidigare 550--560

undersökningar till omkring 500 undersökningar per år. Man

räknade med en nedgång på ca 10%. Så blev det också budgetåret

1991/92, då det gjordes 502 undersökningar. Men efter

halvårsskiftet förra året har antalet undersökningar återigen

börjat att öka. Antalet rättspsykiatriska undersökningar har

ökat halvårsvis från 244 till 258 till 275.

Beträffande den andra delen av verksamheten, § 7-intygen, har

det också skett en markant ökning. Bilden över §

7-undersökningar är densamma som bilden över antalet RPU.

Utvidgade intyg tillkom den 1 januari 1992.

Det förutsattes att de utvidgade intygen skulle utgöra ca

20% av det totala antalet intyg, men antalet är nu betydligt

högre, mellan 30% och 33% per månad. Domstolarna har använt

den intygsformen i betydligt högre grad än vad man hade

förutsatt från början.

Det har skett en radikal ökning totalt sett av antalet §

7-intyg under andra halvåret 1992. Dessa intyg går alltså igenom

Rättsmedicinalverket eller genom entreprenörerna. Under andra

halvåret var antalet 950 intyg. Med dagens kraftiga

utvecklingstakt utfärdas nu ca 200 intyg per månad. Man kommer

att landa på ca 2300 intyg under detta budgetår.

Inför tillkomsten av RMV behandlades den rättspsykiatriska

verksamheten och de problem som kännetecknade verksamheten rätt

så ingående. Det rörde sig då om att man inte kunde hålla

tiderna. Det tog lång tid innan man kunde påbörja en

undersökning och att genomföra undersökningen. Dessa problem är

nu borta.

På den översta delen av den här bilden kan man se väntetiden

för intagning till rättspsykiatrisk undersökning av häktade

under andra halvåret 1992. Samtliga togs in under föreskriven

tid: sju dagar. Två tredjedelar togs in redan inom tre dagar.

Utredningstiden i fråga om häktade håller sig regelmässigt

inom föreskrivna fyra veckor. Det gäller 97%, medan 3% av

ärendena tog något längre tid. Man har fått begära anstånd i

några få fall. Frifots-undersökningarna görs regelmässigt inom

sex veckor, utom i några få fall, då man har begärt anstånd

därför att man inte har kunnat påträffa vederbörande. Anstånden

beträffande de häktade rör så gott som uteslutande förhållanden

som är relaterade till den intagne: sjukdom, obenägenhet att

medverka eller behov av en komplicerad specialundersökning som

man är tvungen att vänta på.

Vi har från andra talare hört flera exempel på att den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten under de senaste

åren avsevärt har effektiviserats. Denna positiva utveckling

hade givetvis inte varit möjlig utan ett uppoffrande och

helhjärtat arbete från flertalet berörda inom organisationen.

Men man har också haft god draghjälp av den nya lagstiftningen.

Man har fått en ökad medvetenhet om att ökad kvalitet i

undersökningsarbetet inte bara handlar om varje stavelse som

står i intyget. Även tidsfaktorn är en del av

kvalitetskriteriet. Gränsen för när och i vilka fall man kan

begära anstånd är snävare. Samarbetsklimatet har avsevärt

förbättrats mellan de olika enheterna. De hjälper varandra vid

toppar och kuperar varandras svårigheter.

Den nya lagstiftningen ledde också till en väsentligt mindre

byråkratisk ordning när det gäller överflyttande av

färdigutredda patienter som skall omhändertas av sjukvården. De

flesta sjukvårdshuvudmän har ändrat inställning. De har nu

betydligt lättare för att ta emot de patienter som är

sjukförklarade. Det sker numera betydligt färre överprövningar i

Rättsliga rådet, vilket också frigör platser i och med att

klienterna inte behöver sitta kvar på undersökningsenheterna.

Antalet överprövningar har halverats jämfört med tidigare år,

från 60 till 30.

Som en effekt av dessa förhållanden har beläggningen vid de

statliga undersökningsenheterna påtagligt minskat, även om det

nu finns betydligt färre platser än det fanns när vi övertog

verksamheten, eftersom avdelningen i Lund avvecklades förra

året.

Även med hänsyn till den fluktuation som förekommer när det

gäller behovet av platser finns det en reservkapacitet vid

vårdavdelningarna, främst i Stockholm och i Uppsala.

RMV har tagit initiativ till att försöka finna alternativa

användningsområden för den disponibla vårdavdelningskapaciteten.

Detta gäller alltså vårdavdelningskapaciteten, inte

utredningskapaciteten i sig.

Utgångspunkten för våra ansträngningar har varit att ha

vårdavdelningar med hög säkerhetsstandard och välutbildad

personal med stor vana att ta hand om personer med avvikande

beteende i kombination med kriminell belastning. Vi vet att det

inom både kriminalvården och socialtjänsten råder brist på

enheter med dessa förutsättningar.

Trots intensiva ansträngningar från såväl ledningen,

myndigheten, som berörda avdelningschefer har vi hittills inte

kunnat få till stånd en lösning för att på ett mer varaktigt

sätt kunna fylla upp dessa platser. Vi gör emellertid fortsatta

ansträngningar i kontakterna med sjukvård och kriminalvård.

Fängelseutredningen har varit på besök. Det diskuterades då hur

man skall kunna finna de intressenter som kan behöva de resurser

i form av kompetens och säkerhet som vi kan stå till tjänst med.

Jag vill säga några ord om hur § 7-verksamheten är organiserad

efter den 1 juli, sedan vi tog över ansvaret för den.

Domstolarna tar alltid kontakt med någon av de sex

undersökningsenheterna när de vill ha ett § 7-intyg utfärdat. De

behöver alltså inte längre gå till resp. läkare och själva söka

upp dem, utan de vänder sig till undersökningsenheterna, där de

får ett namn på en läkare och undersökningen utförd antingen av

undersökningsenhetens egna läkare eller av någon av de 35 läkare

ute i landet, som vi har kontrakt med. Det gäller då att ha en

organisation som gör att avstånden till de berörda inte blir för

långa.

Vi har alltså kontrakt med 35 läkare, som det är meningen att

vi skall ha kontakt med ett par gånger per år, då vi anordnar

utbildning, uppföljningssamtal och diskussion om aktuella

problem. Vi har också en god uppföljning med en månatlig

statistik som bygger på inhämtande av uppgifter om hur de 35

läkarnas undersökningsverksamhet bedrivs, vilka resultat de

kommer fram till osv.

Jag vill avsluta med att nämna några problemområden. De tre

problemområdena för oss -- sett från administrativ synpunkt --

är för det första att lagstiftningen inte medger att RMV

bedriver rättspsykiatrisk vård efter avslutad undersökning, även

om patienterna finns kvar på undersökningsenheterna, en del

kortare tid, en del något längre tid. Vi kan alltså inte bedriva

tvångsvård under den tiden.

Om det uppkommer en akut situation, är man hänvisad till att

ta kontakt med resp. landsting i närheten -- en ordning som inte

är speciellt lyckad. Detta problem togs också upp vid den

utskottsbehandling som skedde innan denna lagstiftning

stadfästes. Men man beslöt att det skulle vara på det här viset,

eftersom man var rädd att om utredningsenheterna hade rätt att

bedriva rättspsykiatrisk vård efter undersökningen, skulle det

leda till ett status quo och patienterna bli kvar alltför länge.

Därmed skulle de gamla problemen finnas kvar. Jag tror att den

farhågan är överdriven. Det hade varit bra om man åtminstone

kunde få en begränsad rätt att bedriva rättspsykiatrisk vård

efter undersökningen. Detta har tagits upp i vår

anslagsframställning för det här året.

För det andra: De flesta huvudmän tar numera lojalt hand om

sina patienter som är dömda till vård -- och även långt innan de

är dömda. Bara det att vi har förklarat att en patient är i

behov av rättspsykiatrisk vård gör att de flesta huvudmän tar

hand om sina patienter. Men det finns ett antal landsting som

inte gör på det här sättet, och det medför att det finns en del

patienter som blir kvar på enheterna. Vi har då velat ta ut en

rimlig avgift för dessa patienter -- det gör entreprenörerna

gentemot sina kolleger -- men vi har för närvarande inte rätt

att göra det.

För det tredje: Numera står vi med en viss reservkapacitet som

vi inte har hittat intressenter för. Vi känner ett visst

samhällsekonomiskt ansvar för att denna resurs utnyttjas på ett

vettigt sätt, särskilt som vi vet att det är en bristresurs. Det

är ett aber med de gränser som sätts upp i samhället. Vi har,

som sagt, kontaktat Fängelseutredningen och andra, och jag

hoppas att vi så småningom skall finna en lösning.

Martin Elton: Jag förmodar att alla närvarande är medvetna

om den revolution som under senare år har ägt rum inom

psykiatrin och inom det här området. För ett tjugotal år sedan

hade vi inom psykiatrin i Sverige nära

40000 vårdplatser -- en medelstor svensk stad. I dag finns det

14000 platser. Under mitten av 80-talet var det fortfarande i

storleksordningen 10000 tvångsintagna. I dag ligger den

siffran oväsentligt över 2000. Det är en oerhörd förändring

som har skett.

Gunnar Holmberg redogjorde nyss för en om möjligt ännu större

förändring, i varje fall om man beaktar den korta tid under

vilken förändringen har ägt rum. Särskilt i detta hus vet ni ju

hur många utredningsmän, -kvinnor och -grupper som sedan

1940-talet har förbrukats när det gäller frågan om att ta reda

på varför den rättspsykiatriska organisationen inte har kunnat

fylla sin uppgift, att inom rimlig tid genomföra

rättspsykiatriska undersökningar. Detta problem tillhör det

förgångna. Samtliga undersökningsklienter är intagna under en

vecka, vilket vi för ett år sedan trodde var omöjligt. Vi trodde

att det skulle ta hela 90-talet att nå detta resultat, men det

är alltså redan nått. Flertalet, två tredjedelar, är intagna

inom loppet av tre dagar och utredningarna genomförs inom

lagstadgad tid. Jag ville bara säga att det är en fantastisk

revolution som har skett.

Det har alltså införts en ny lagstiftning. Det har kommit in

en ny intressent i vården, nämligen domstolarna.

Förvaltningsdomstolarna hade tidigare att göra med

utskrivningsnämnderna. Det är klart att detta naturligtvis har

varit en revolution för båda parter. För oss chefsöverläkare har

detta inneburit en betydande förändring i arbetsbelastningen. I

utskrivningsnämnden hade man relativt informella kanaler. Det

var inte särskilt mycket skrivarbete. Nu går det åt mycken tid

till detta. Det sades från Växjö att man använder 8--12 timmar

om dagen till skrivarbete. Det är klart att läkaren skall

medverka i förarbetet och till att skriva ansökningar. Det har

alltså skett en mycket stor förändring.

Från min horisont sett var det väl också en kulturkrock för

länsrätten att bli inblandad i vården. Det skedde nog inte utan

konvulsioner. Det är en sak när det gäller personer som är

relativt friska, men vi har ju också hand om gravt psykiskt

störda individer, som lever i en helt annan verklighet än vad vi

gör. Detta var nog en ny erfarenhet för länsrättens ledamöter,

som med darrande knän och mjuka knäveck äntrade våra lokaler för

att möta våra patienter, vilka också i denna situation av och

till kan uppträda rätt så aggressivt. Det har ju varit en

övergångstid, men nu går det bra.

Jag personligen tackar dock vår Herre att jag jobbar på ett

sjukhus och i ett landsting, där jag får lov att jobba med

huvudsakligen en ordförande och med en uppsättning individer i

domstolen. Jag slipper alltså att leva i ett vandrarhem när det

gäller personer, ordförande och olika nämndemän. Det gör det

mycket lättare för mig som yrkesperson. Jag skattar mig också

lycklig över mina patienter, för vilka det naturligtvis är en

oerhörd fördel att det är en personkontinuitet i dessa

sammanhang. Jag vet att andra har en annan uppfattning om detta.

Jag deklarerar min uppfattning, som grundar sig på att jag ser

hur mina patienter reagerar i den här situationen.

I samarbete med utskrivningsnämnden var vi vana vid att ha en

föredömlig personkontinuitet. Den har vi -- visserligen inte i

jämförbarhet med utskrivningsnämnden -- i stora stycken ändå

fått lov att bibehålla.

Det kommenterades här redan under förmiddagen att likheten i

fråga om länsrätternas agerande när det gäller anlitande av

juridiskt biträde och sakkunniga nog inte har konvergerat, utan

snarare har divergerat, jämfört med hur det tidigare var. Jag

lägger inte några värderingar i detta, utan jag konstaterar bara

att så har det blivit under det första året.

Det efterlystes exempel på ytterligare problem. Visst finns

det en del problem. När en person döms till vård enligt LRV, är

det som bekant vårdbehovet som avgör vårdtidens längd. En person

som har begått ett mycket allvarligt brott kan då komma ut efter

mycket kort tid. Så länge vi har den här ordningen kommer det

att vara så.

Typexemplet från min egen verksamhet är en kvinna som har

förlösts och skickats hem på dag 3. På dag 4 utvecklar hon ett

förvirringstillstånd, och på dag 5 slänger hon ut sin nyfödda

baby genom fönstret på femte våningen. Det rör sig då om ett

mord eller dråp i juridisk mening. Kvinnan anhålls och hämtas av

polisen, som upptäcker att hon är sjuk. Det skrivs ett

vårdintyg, och kvinnan kommer in för vård. En person som har en

förlossningspsykos och som blir sakkunnigt och ordentligt

behandlad är frisk inom loppet av två till fyra veckor -- alltså

innan rättegången. När det blir dags för domstolsförhandling

säger rättspsykiatrerna att brottet har begåtts under påverkan

av en allvarlig psykisk störning, men att personen i dag icke är

vårdbehövande.

Jag tog medvetet upp ett relativt okontroversiellt fall från

emotionell synpunkt -- det har så att säga emotionella övertoner

i en annan riktning. Det provocerande för allmänheten kan vara

att en person som har begått ett mycket allvarligt brott inte

får någon påföljd. Så detta är ett problem.

Ett annat problem för oss psykiatrer är ju -- fast jag

upplever det inte som att det har blivit svårare sedan åklagarna

kom in i bilden, eftersom jag inte har sett något fall som kan

hänföras till åklagarna -- att domstolen beslutar att en person

icke får skrivas ut, dvs. personen skall vårdas kvar inom

psykiatrin, trots att överläkaren anser att personen inte längre

är sjuk.

Detta är ett oerhört besvärligt etiskt problem för många av

mina kolleger ute i landet, och naturligtvis också för mig

själv. Jag har gud ske lov än så länge inte varit i den

situationen att frågan har ställts på sin spets. I

Hawaii-deklarationen, som binder oss psykiatrer, står att vi

icke får medverka i tvångsbehandling utan att det föreligger en

psykisk sjukdom. Skulle vi komma i den situationen att vi anser

att personen icke längre är psykiskt sjuk, och domstolen säger

att personen fortfarande måste vara inlåst, är det en olöslig

etisk konflikt för den kollega som tar detta med etik på allvar.

Vi har med den nya lagstiftningen och med flyttningen av

gränsen sjuk/icke-sjuk i brottsbalkens mening mer mot det

"sjuka" hållet fått fler psykiskt sjuka i kriminalvården. Det

var syftet. Vi får därför ett mer omfattande utbyte mellan

kriminalvården och denna del av psykiatrin. Det tror jag var ett

av syftena, och så har det i någon mening blivit, kanske inte så

mycket som jag hade trott från början.

Jag arbetar i Östergötland. Det finns där relativt många

anstalter inom kriminalvården, men på de anstalterna finns få

östgötar. Senast i går ringde man från en av dessa anstalter --

det var för övrigt från häktet -- och sade att man skulle behöva

hjälp med en person. Under mina sju år inom detta gebit har jag

aldrig sagt nej till kriminalvården när man har ringt och bett

om stöd. Men jag måste ha en specialistremiss för den här

personen, eftersom han inte är östgöte. Är det då inte

hyperakut, så att jag kan åberopa det skälet, måste jag ha ett

intyg på att hemortslänet betalar mig för given vård. Det är ett

stort problem.

Detta har uppmärksammats i Psykiatriutredningen, där man

föreslår att dra tillbaka Dagmar-pengar och låta kriminalvården

få pengar för att köpa vård. Detta är ett stort problem. Det

fördröjer och försvårar för kriminalvården att i den dagliga

verksamheten få hjälp när någonting fallerar eller är svårt.

Att det finns svårigheter visar de siffror som redogjorts för.

Westin sade i den senaste undersökningen att det var fråga om

från 10--12% upp till 20%. Jag har själv i media vid några

tillfällen redogjort för hur svårt psykiskt sjuka personer på

ett helt orimligt sätt är kvar inom kriminalvården eftersom

psykiatrin inte har ställt upp.

Det ställdes här en fråga om vilken vård och hjälp dessa

personer får inom kriminalvården. Kriminalvården bantar. Den har

besparingskrav. Jag hade senast i natt hemma i mitt landsting en

budgetmangling. Vi är ålagda på vårt lasarett att spara 20%

inom loppet av tre år. Man tar alltså bort var femte krona i

budgeten. Det påverkar också psykiatrins möjligheter framöver.

De har redan påverkats rätt mycket. Den utvecklingen har vi inte

sett slutet på. Många mentalsjukhus och inrättningar som

tidigare kunde ge vård, och som av regeringen tidigare var

godkända för denna typ av vård, finns inte längre.

Det finns många frågor och en del problem kring detta. Jag

startade med att peka på de revolutionerande, positiva

förändringarna. Det är trots allt dessa som glädjer oss som

arbetar inom denna verksamhet i dag.

Professor Lars Lidberg: Det jag nu säger är taget från en

artikel som i morgon kommer att publiceras i Läkartidningen. Jag

har här spetsat till rubriken. Man kan kanske inte riktigt säga

detta, men jag tycker att man kan säga det ändå.

Detta material utgår från min doktorsavhandling.

Undersökningen omfattar 620 personer som blivit undersökta

enligt 7 §. Jag undersökte dem mellan åren 1965 och 1968. Jag

har nu följt upp dessa personer. Det har då visat sig att

medianåldern, eller medelåldern, för dem som är med i

undersökningen nu är 50 år. En fjärdedel av dessa personer har

dött. Vad dör de av? De dör en ond bråd död, våldsam död och

alkoholdöd. Siffran är egendomligt nog konstant över 20 år.

Antalet döda i våldsam död går ner allteftersom dessa personer

blir äldre och ägnar sig mindre åt avancerad bilkörning och

liknande.

Detta visar indirekt på att sjukligheten i denna grupp är

mycket stor. Detta är en grupp personer av vilka 20% dömts

till psykiatrisk vård och resten till fängelse. Samtliga har

genomgått psykiatrisk undersökning. Detta indikerar att det är

en ganska sjuk och störd grupp vi har att göra med.

Detta är bakgrunden till min framställning. Undersökningar som

jag har gjort på min institution

visar att psykiatrisk vård -- detta gäller nu s.k. jämställda,

dvs. inte sinnessjuka -- minskar benägenheten för återfall. Det

gäller framför allt dem som har gjort sig skyldiga till

våldsbrott. Det är ganska naturligt, eftersom psykiatrin arbetar

med konflikter mellan människor. Den yttersta av sådana

konflikter är just våldsbrott. Det vore konstigt om inte

psykiatrin hade bättre resultat än vad fängelserna har, och det

har den.

Samma sak gäller även narkotikabrotten. Men de fallen kommer

sällan till oss. De har vi inte tagit med i denna undersökning.

Det har här tidigare i dag sagts -- och det vet vi alla -- att

antalet psykiskt störda som vårdas med tvång har minskat, och

det har minskat långt före det att denna lagstiftning kom. Vi

följer i Sverige, liksom i många andra hänseenden,

internationella trender. Vi ligger här 5--10 år efter USA,

vilket vi också gör i mycket annat.

Detta är en annan sammanställning som kan vara nog så

intressant. Den är gjord av Henrik Belfrage, och den visar

medelvårdtiderna i psykiatrisk tvångsvård och vårdtiden för dem

som döms för brott. Som ni ser ligger Sverige här mycket lågt.

Vi har korta vårdtider. Det gäller framför allt sexualbrotten. I

andra länder har man mycket långa vårdtider. Där ställs också de

som vårdas inför kravet, att om de inte godkänner eller går in i

en terapi, får de i värsta fall sitta inne i kanske 20 år. Om de

går med på terapi kan de tjäna 5--10 år.

Man kan fråga sig om en sådan valsituation är rimlig. Men

många terapeuter menar att personen ställs inför ett livsval.

Hur vill man göra? Vill man sitta kvar i fängelse, eller vill

man försöka ändra på sitt beteende?

Nu skall man se detta mot bakgrund av hur det är i Sverige. Om

vi ser litet bakåt i tiden, ser ni att tiden i fängelse har

minskat högst väsentligt från 1800-talets mitt till i dag. Vi

har ju korta omhändertagandetider även i fängelser i Sverige.

Denna bild anknyter till tidningsrubriken. Den visar exakta

siffror på andelen återfall bland dem som har dömts till

psykiatrisk vård och bland dem som har dömts till fängelse.

Fortfarande är det fråga om s.k. jämställda, dvs.

personlighetsstörda, inte sinnessjuka personer. Jag tror att

enigheten är total om att alla sinnesjuka skall överlämnas till

vård. Det är just denna speciella grupp som man diskuterar.

Vilken vård får de? På hemortsjukhusen -- nu gäller detta

Stockholmspatienter -- får de nästan ingen vård alls. När det

gäller vårdinnehåll har vi varit mycket generösa. Om en patient

fått gå till kiosken med en vårdare har det räknats som en

vårdinsats. Något som nästan alla psykiatrer i ledande ställning

håller med mig om är att de som döms till vård skall vistas på

särskilda vårdenheter. De har erfarenheter av dessa patienter

och ett intresse för dem, och det finns också ett yttre skydd

som gör att samhällsskyddet tillgodoses. Jag tror att det är en

förändring som måste till.

Nu skall jag gå över till en annan brottskategori som vi har

undersökt på uppdrag av Socialstyrelsen. Många kanske känner

igen denne man, eller kanske några gör det. Bilden är hämtad

från en trettiotalsfilm. Det är Peter Lorre, som här spelar en

mördare som går i närheten av skolgårdar. Han ser hur barnen

sparkar ut sina bollar. Han fångar upp dem, ger barnen godis,

förför dem, förgriper sig sexuellt på dem och har slutligen

ihjäl dem.

Man frågar sig då hur många av sexualbrottslingarna som kommer

till psykiatrin. De är mycket få, som ni ser. Det är fråga om 25

av 268 som enligt Socialstyrelsen nr 8:38 döms villkorligt.

Detta innebär att det är kriminalvården som tar hand om dem som

har sexuella störningar och döms för sexualbrott.

Det innebär i nästa led, som jag ser det, att kriminalvården

måste ges resurser för att anpassa dessa personer till ett liv

där de inte återfaller i brott. Det måste ske genom särskilda

vårdenheter, vilket Lennart Klang var inne på här tidigare i

dag, och även genom att kriminalvården på något sätt ges

möjlighet till uppföljning av dessa personer när de kommer ut.

De kan inte lämnas vind för våg. Ett exempel har vi sett i

somras. Det gäller mannen från Eskilstuna som återföll i

allvarligt sexualbrott.

Detta är en bild av hur det var förr. Den är från en

undersökning som min företrädare Olof Kindberg gjorde

tillsammans med Gunnar Inge. Här ser ni gamla 5:5. Det innebar

att man blev straffri -- eller kryssad, som man sade förr. 5--5

i stryktipset är ju ett kryss. Det var de som kom till sjukhus.

5:6 avsåg dem med förminskad tillräknelighet, och därutöver

finns de övriga. Ni ser att siffrorna var helt annorlunda. På

den tiden kom man över i psykiatrin i väsentligt större

utsträckning om man dömdes för sexualbrott.

Här ser ni hur det är i dag. Det har skett en uppgång av

antalet sexualbrott mot person som är mycket markant. Men det är

bara nio som har blivit föremål för rättspsykiatrisk

undersökning på grund av incest. Fortfarande är det alltså

kriminalvården som i dag tar hand om majoriteten av dem som har

dömts för sexualbrott. Det är också kriminalvården som har tagit

initiativ till behandling av för sexualbrott dömda. Behandling

finns på Skogomeanstalten i Göteborg och här på

Kronobergshäktet.

Här har psykiatrin varit ganska ointresserad, konstigt nog.

Men så är det. Det finns en enhet i Växjö, S:t Sigfrids sjukhus,

som bedriver sådan vård. De säger att den är framgångsrik, även

när det gäller personlighetsstörda.

Detta är litet av den forskning som jag gör på min

institution. Denna bild avser en känd man. Han är unik på så

sätt att han är mycket brottsintensiv. Han är dömd för ett

väpnat bankrån, två fall av grov misshandel och två mord.

Därtill har han gjort två självmordsförsök och slutligen tagit

livet av sig själv. Han är alltså ordentligt aggressiv.

Med de metoder som finns i dag -- psykologisk och social

utredning -- vilka enligt min mening är något uttömda, betecknas

denna man som aggressionshämmad. Om man ser det uttrycket i ett

utlåtande undrar man litet grand hur det kan komma sig. Om man

vill se det positivt betyder det att många svåra våldsmän, säger

man, är aggressionshämmade. De bygger upp en sådan

aggressionsspänning som när den väl kommer till utlösning i

brott innebär att brottet blir mycket våldsamt och mycket

intensivt. I detta fall var det även fråga om frekventa brott.

Vi har gjort analys på en signalsubstans i hjärnan som kallas

serotonin. Den kan man undersöka. Den finns i hjärnans centrala

kärnor. Man kan naturligtvis inte göra några undersökningar i

hjärnan på levande personer. Men man kan göra undersökningar av

nedbrytningsprodukterna av serotonin -- vilka kallas för

5-hydroxindolättikssyra, eller five-hydrox-indol-acetic acid,

5HIA -- på människor.

Man gör något som kallas för ryggprov -- lumbalpunktion, med

medicinsk terminologi. Man går alltså in nedanför där ryggmärgen

slutar. Det blir inga skador. Man får halten av 5HIA i

cerebrospinalvätskan, som är den vätska som omger hjärnan. På

det viset kan man få en indirekt, naturligtvis mycket grov,

uppfattning av styrkan i det serotoninerga systemet.

Det visade sig att den här mannen hade den lägsta nivån av

alla som vi har undersökt. Vi har ett stort material, det näst

största i världen. Det största i världen finns i Finland. Där

kanske man är mindre benägen att fråga innan man tar prov än i

Sverige, vad vet jag. Finlands material är analyserat i USA.

Här har vi ett mycket allvarligt brott, nämligen personer som

har haft ihjäl egna barn. Det finns ytterligare några fall som

tillkommit sedan den här bilden gjordes. Ni ser att halten hos

dessa personer ligger mycket lågt i förhållande till en

standardiserad grupp. De betecknas med 1,2 och 3. Man kan också

se att de våldsmän som har gjort allvarliga självmordsförsök

ligger betydligt lägre än andra våldsmän.

Det finns alltså en koppling mellan inåtriktad aggressivitet

och utåtriktad aggressivitet. Det är något som man väl känner

till. I Sverige tar 15--20% av alla mördare/dråpare också

livet av sig själva i samband med brottet.

Detta är ett annat sätt att närma sig systemet. Man undersöker

ett enzym som finns i trombocyter, dvs. blodplättar i blodet,

vilka reglerar bl.a. blodkoagulationen. Man finner då att värdet

ligger lågt hos vissa individer, bl.a. hos dem som har spelmani.

Det är vad man med en engelsk terminologi kallar för

risk-seeking-behaviour, dvs. benägenhet för risktagande. Dessa

personer har låga värden, och de som är impulsiva och aggressiva

ligger också lågt.

Här har vi tagit prov på aggressiva psykopater på kliniken i

Huddinge och på dem som byggde kliniken. Den gula färgen avser

patienterna på kliniken och den röda byggnadsarbetarna. Det

finns en betydande skillnad mellan de två grupperna.

Nu tar vi sådana prov på alla. Vi har då funnit att de som är

aggressiva psykopater ligger betydligt lägre i sin MAO-aktivitet

än andra. Vi anser att detta ger oss en möjlighet att

ytterligare förbättra prediktionen, förutsägbarheten, av

aggressivitet, något som är nog så viktigt vid bedömningen i

domstolar eller generellt sett. Vi har svårt att hantera detta,

men man kan kanske komma ett steg närmare med denna metodik.

Vi kan se detta på en grupp, 1956 års klientelundersökning,

som vi har följt upp. Det var pojkar som då var 15 år.

Undersökningen bestod av en kontrollgrupp, pojkar som hade gjort

flera brott och pojkar som hade gjort ett brott. De blev då

mycket ingående undersökta. Det har skett uppföljningar, bl.a.

av Jerzy Sarnecki, som skrev sin avhandling på detta material.

Han blir nu kanske professor i kriminologi.

Vi har följt upp gruppen med fysiologiska mätningar. De är nu

över 40 år gamla. På bilden avser B2 kontrollgruppen, och sedan

finns de med ett resp. två brott. Ni ser att ju allvarligare

brott, desto lägre MAO-aktivitet har dessa 40-åringar. Denna

benägenhet kvarstår alltså genom åren och är en statisk

personlighetsegenskap.

Här har vi en känd person. Vi ser här med den moderna

brain-image-tekniken som i dag finns hur det ser ut inuti

hjärnan. Hjärnan har inget eget energiförråd. Den går på glykos,

dvs. socker, och har ingen reserv. Detta socker kan man märka

genom att införa en atom kol-14 i glykos. Man får då en

radioaktivitet. En positron utges, som enbart färdas en liten

sträcka. Denna radioaktivitet är riskfri. Den motsvarar i

bakgrundsstrålning två års vistelse på tvåtusen meters höjd.

Man kan alltså få fram hur det ser ut med själva hjärnans

metabolism, dvs. ämnesomsättning. Nu är denna bild uppochner.

Man måste vara noggrann så att man inte tar fel. På vänster

sida, tefont och temporalt, finns det alltså en defekt som

motsvarar en subklinisk epilepsi. Man kan också på andra bilder

se hur det står och "fyrar" nere i amygdalakärnorna, vilka man

anser vara mycket väsentliga för aggressivitet.

Detta är en bild från Luria, en rysk neuropsykolog som är

mycket känd och som på grundval av ryska krigsskador har

kartlagt hjärnan. Där jag har markerat med blyerts sitter

skadan. Det har med känsloliv och med hantering av aggressivitet

att göra.

Jag visar nu denna bild, som är från en utredning som gjordes

en gång i tiden under 30-talet. Man trodde då att den sociala

ingenjörskonsten, och även rättsspsykiatrin, skulle kunna göra

människorna helt normala. Det tror vi väl inte på i dag. Men en

stor klinik med närhet till ett universitetssjukhus kan skapa en

egen metod, vilket är nog så viktigt för att komma till ökad

förståelse av kriminaliteten. Därför bör man ta detta i

beaktande när man nu vill spara, så att man tillgodoser denna

möjlighet.

Göran Källberg: Fru ordförande! Det är alltid litet

otacksamt att komma sist, eftersom de flesta redan har sagt

allting. Jag skall av tidsskäl försöka att inte säga allt jag

hade tänkt säga. En del kanske blir en repetition.

När man tycker att någonting fungerar bra vill man inte gärna

ändra på det. Så var det i stor utsträckning för oss psykiatrer

med den gamla lagstiftningen. Den fungerade rätt bra. Vi hade

goda erfarenheter av utskrivningsnämnderna. Jag tror att väldigt

många ville ha detta kvar. Man tyckte att man i stället kunde

ändra på smärre detaljer. Vi var litet spända inför att få en ny

lag, sätta oss in i den och få andra samarbetspartners. Det blev

mer invecklat för oss.

Det finns kanske en risk för att det jag säger så här nära

inpå den nya lagens införande kan låta kverulatoriskt, men det

är inte meningen. Jag vill påpeka en del detaljer, och också det

som har varit bra.

Grundsvårigheterna med den här typen av vård av

rättspsykiatriska patienter kvarstår oförändrade oavsett om vi

har den ena lagen eller den andra. Det skall man inte glömma

bort. Ytterst måste det ske ett ställningstagande till dessa

frihetsberövanden, när någon skall släppas ut och när man kan

betro någon med friförmåner. Det problemet kvarstår oförändrat

vare sig vi har denna lag eller den gamla lagen.

Dessutom är psykiatrernas grundförutsättning oförändrad. Vi är

fortfarande de som får ta den första stöten. Vi börjar att

bevilja frigång på sjukhusområdet, dvs. vi ger patienten en

potentiell möjlighet att avvika och begå nya brott. Det

problemet har vi fortfarande kvar, och det har vi fortfarande

ansvar för. Det är också oförändrat. Jag skulle vilja hävda att

det är en av de stora svårigheterna i detta, och det kommer vi

inte ifrån.

Här finns svårigheter att dra en gräns mellan vårdfunktionen

och samhällsfunktionen, det mer juridiska. Som behandlande

läkare eller vårdpersonal ser vi till patientens behov. Inom

juridiken och övrig kriminologi ser man mer till

straffunktionen. Det är vad patienten förtjänar och vilket brott

man har begått som är det viktiga. Vi tittar efter behov, och

förhoppningsvis skall vi i vår behandling vara så litet

moraliserande som möjligt. Det är mycket viktigt att inte vara

det. Man skall i en behandling ha moral men inte moralisera.

Det gör att det ibland kan bli svårigheter och glapp. Vi

börjar med vårdfunktionen och vårdbehovet. När patienterna skall

utanför sjukvårdsinrättningen kommer det juridiska in i bilden.

Det kan där ibland bli stopp och kontinuitetsbrott. Det är andra

förutsättningar som gäller. Det gällde förut, och det gäller

oförändrat.

Några saker har varit bra med den nya lagstiftningen. Vi på

Säters sjukhus fick länsrätten att arbeta med i stället för

utskrivningsnämnden. Vi hade ett mycket bra samarbete med den

gamla utskrivningsnämnden, och vi upplever att vi har ett mycket

bra samarbete även med länsrätten. Vi träffades innan och gjorde

upp hur vi skulle arbeta tillsammans, och det har i stort sett

fungerat. Jag tror också att de flesta patienter upplever det

som mycket bra. Länsrätten är inte fullt så informell som den

gamla utskrivningsnämnden. Men de flesta patienter upplever att

de blir väl omhändertagna. De får utrymme och får lägga fram

sina synpunkter, och det är viktigt.

Detta utesluter inte att vissa detaljer kanske skulle kunna

förbättras. Jag skall återkomma till dem. De flesta har kanske

nämnts, men jag skall peka på ytterligare några.

Något som har varit bra, och där det har skett en dramatisk

förändring, är ändringen av tidsfrister vid undersökningar. Det

har gått snabbt. Visserligen har man fått jobba och ställa upp

mycket inom rättspsykiatrin, men det har ändå gått. Man har löst

problemet med de långa väntetiderna på ett positivt sätt.

En annan svårighet som kvarstår är gränsdragningsproblemet.

Förut hade vi sinnesjuka och jämställda. Nu är det fråga om

allvarlig psykisk störning. Jag gör själv inte så många

utredningar. Det är en sak var man sätter en gräns, och man har

i förarbetena försökt att precisera vilka kategorier som skall

vara får och vilka som skall vara getter.

Det går relativt lätt att sätta en gräns. Problemet är sedan

hur man skall använda den i praktiken. Där kommer diagnostiken

och de praktiska svårigheterna in. Vad jag förstår tror man sig

ha flyttat gränsen. Men själva svårigheten att dra den nya

gränsen kvarstår i stort sett oförändrad. Det är ett av de

dilemman som är med den typen av vård, behandling och utredning.

Vi har svårigheter med gränsdragningarna, därför att vi kan inte

göra preciseringar. Lars Lidberg har presenterat en hel del

fakta som vi förhoppningsvis skall kunna utnyttja mer i

framtiden, men det återstår fortfarande mycket att göra. En

litet hädisk tanke slog mig, när det visade sig att vi har

uppnått bättre resultat av vård men Sverige ligger samtidigt

väldigt lågt när det gäller behandlingstider inom psykiatrin.

Man kan undra om resultatet blir bättre för att patienterna är

så kort tid på institutionerna. Åtminstone kan man leka med den

tanken, eftersom vi vet att det är alldeles klart att inlåsning

i sig också är skadligt. Från den gamla mentalsjukhustiden lärde

vi oss att om man låser in människor så leder det till skador.

Detta var litet provokativt, men ändå.

Jag vill ta upp några saker som vi har undrat litet över på

litet olika punkter i den nya lagen. Jag sade att samarbetet med

länsrätten har fungerat utmärkt. Vi tycker också att det har

fungerat väldigt bra på åklagarsidan. Vi är väl medvetna om att

åklagarna är utsatta för en oerhörd tidspress. Det har t.o.m.

hänt att vi har jagat dem under sittande rätt för att att få

utlåtanden till länsrätten. De har t.o.m. suttit med

mobiltelefon vid förhandlingar, vilket inte är så bra.

Det finns enstaka områden där vi har upplevt att det har varit

bekymmer. Riksåklagaren har sagt att man skall bedöma farlighet

och behandling utifrån ett mer näraliggande perspektiv. Vi

tycker ibland att en del har dragit upp aspekter från väldigt

lång tid tillbaka, och där man faktiskt inte har velat se att

behandling har effekt och att den ger resultat. Tidsbristen är

påtaglig. Detta skulle kunna förbättras.

Jag har tidigare sagt att permissioner har uteblivit därför

att man inte har kunnat sätta sig in i det hela ordentligt. Jag

skall därför inte vidare gå in på det.

En annan sak som har varit litet knepig är att vi inom

sjukvården av hävd har en sträng sekretess. Vi har nu märkt att

det är helt annorlunda om t.ex. våra papper hamnar på ett annat

bord. Om utlåtanden, som vi tycker borde vara sekretessbelagda,

kommer i en åklagares händer så får polisen tillgång till dem.

Dessa sprids sedan som ringar på vattnet. Det kan vara uppgifter

om patienter som sprids, vilket vi tycker är litet olyckligt.

Personalen får t.ex. över huvud taget inte yttra sig om en

patient som är intagen på en enhet. Men sedan kan vem som helst

gå och titta på dörren på kliniken när det är länsrättsdag.

Namnen finns då angivna och det framgår att förhandling är på

gång. Där står också något som för oss läkare är märkligt,

nämligen att man är motpart till en patient, vilket vi i de

flesta fall inte alls är. Men i juridisk mening betraktas vi som

motparter. Detta har patienter upplevt som stötande, och det

upplevs också av en del av oss läkare som besvärande många

gånger.

I de norra delarna av landet är det ett problem att det ibland

kan ta lång tid innan förhandling kan ske, vilket har att göra

med att man samlar ihop fler ärenden till förhandling. Man har

inte lika goda möjligheter som de som har Stockholmstrakten som

arbetsområde.

När det gäller den expertfunktion som skall finnas med i

Länsrätt och Kammarrätt har vi i Kammarrätten råkat ut för att

kolleger har ringt och sagt att de inte kan så mycket om detta

och ber oss därför att ta över och hjälpa dem. Dessa kan man

sedan finna som experter i Kammarrätten. Detta blir faktiskt

litet stötande. Jag vet inte hur man skall lösa detta problem.

En annan sak när det gäller expertfunktionen är att många både

inom Länsrätten och Kammarrätten har sagt: "Vi kan inte det här.

Det är helt nya patienter. Vi känner oss tveksamma och vet för

litet." Samtidigt uppfattar vi det så att man har ett system som

motverkar expertfunktionen litet när man ständigt byter

ordförande och nämndemän. Detta är olyckligt, därför att

kontinuitet är en väldigt viktig faktor i vård av

rättspsykiatriska patienter. Men här kan det ibland bli ett

system som motverkar kontinuiteten. Det händer också att vissa

ordförande inte vill att man hänvisar till gamla utlåtanden,

utan vill att nya utlåtanden ständigt skall skrivas. Detta gör

att det ur byråkratisk synpunkt blir mycket tungt för oss

läkare. Vi vill ju syssla med patientvård, men vi blir tvungna

att ägna en stor del av arbetstiden åt att formulera våra

ställningstaganden i ord och att även muntligt redogöra för dem

vid förhandlingar. Lagstiftningen har inte ändrat svårigheterna

med hur vi skall ta ställning till detta, men vi måste ägna mer

byråkatisk tid åt detta, vilket jag tror är besvärande för

många. Det är givetvis en del arbete som man inte kommer ifrån,

men jag tror att det ibland grymtas en del över detta bland

kollegerna.

När vi har diskuterat detta på kliniken har vi ändå funnit att

det har fungerat bra på Säters sjukhus. Det har att göra med att

vi har haft ett bra samarbete och att vi också har kunnat sköta

en del på det informella planet. Vi har informerat och

undervisat, vilket jag tror är en nödvändighet för att man skall

lära sig detta svåra gebit.

Ingbritt Irhammar: Jag funderar över en del

frågeställningar efter att ha lyssnat till Lars Lindbergs

anförande, som jag tycker var mycket intressant. Det gäller de

bilder som illustrerade vårdtiderna vid sexualbrott. De var från

England, USA och Sverige. Göran Källberg gick också in litet

grand på vilka resultaten blir vid kortare eller längre vårdtid.

Hur är återfallsfrekvensen vid en jämförelse mellan de svenska

kortare vårdtiderna och de tre och fyra gånger längre

vårdtiderna. Har vi fyra gånger högre återfallsfrekvens i

Sverige, eftersom vårdtiderna är så mycket kortare?

Min andra fråga gäller också återfallen. En bild visades som

illustrerade dem som fick vård inom sjukvården och dem som togs

om hand inom fängelserna. Den visade på fler återfall bland dem

som suttit i fängelse. Men om man skall kunna dra några

slutsatser av den bilden, måste man också veta om ett speciellt

urval av de kriminella har gjorts, dvs. om de som har avtjänat

fängelsestraff är mer kriminellt belastade eller mer allvarligt

kriminella än de som fått vård inom sjukvården. Är det så att de

som har fått vård inte är lika kriminellt belastade?

Har någon jämförelse gjorts mellan flickors och pojkars

aggressivitet här i landet eller i världen i övrigt? Vad är

bakgrunden till att flickor och kvinnor åtminstone statistiskt

sett är mindre kriminellt benägna och mindre benägna till

våldshandlingar än män?

Lars Lidberg: Naturligtvis har vi tagit hänsyn till

bakgrundsfaktorerna och hållit dem konstanta. Tiden vid

institution -- fängelse eller sjukhus -- är densamma i de båda

jämförelsegrupperna, dvs. de har suttit lika länge i fängelse

som de som har vårdats på institution. Våldtäktsdömda döms i dag

till tre, fyra år och uppåt. De sitter ungefär motsvarande tid i

fängelse -- man får räkna med frigivningstiderna. Det är ingen

större skillnad mellan fängelse-och sjukhustid för

våldtäktsdömda. I det här materialet är tiden densamma. Det är

inget urval, utan det är samtliga som undersöktes i

Stockholmsenheten från början av 1978 till 1982. Undersökningen

omfattar alla, och den kriminella belastningen är lika mellan

grupperna. Det som skiljer de båda grupperna är att den ena

gruppen kom till fängelse och den andra till sjukhus. Rimligen

var den grupp som kom till sjukhus sjukare, men i övrigt är de

lika.

Om vårdtider i andra länder och återfallsfrekvensen där vet

jag tyvärr inte så mycket. Jag har själv sett flera enheter i

USA som har mycket avancerade vårdprogram och som anger väldigt

goda behandlingsresultat. Men i USA kan man få tjugo års straff

för våldtäkt. Tiden kan minska om man får villkorlig frigivning,

men det är fråga om långa tider. Ställs man då inför valet att

ta en behandling kanske man får fem eller sju och ett halvt år i

stället för tjugo. Vilka som väljer vad är svårt att veta,

därför att det är styrda urval, så jag kan inte svara på den

frågan.

På frågan om varför kvinnor är mindre aggressiva än män, så

vet man inte det. I går på Kvinnodagen hade jag två studerande

från Kriminologen hos mig, som ville ha svar på samma fråga. De

ville undersöka detta. Men jag kunde inte ge dem något svar. Det

naturliga svaret vore att män har mer manligt könshormon -- det

vet man ju -- alltså styr det manliga könshormonet

aggressiviteten. Men så enkelt är det ju inte. Personer som är

aggressiva i så att säga ordnade former såsom ishockeyspelare

och andra lagspelare som är duktiga och aggressiva på plan har

en högre testosteronhalt än de som är sämre. Det har gjorts en

rad sådana undersökningar. Men vi vet väldigt litet om detta.

Det jag pekade på med serotoninerga systemet i hjärnan har

säkert att göra med aggressivitetet. Det pågår omfattande

forskning om droger som går in i aggressionsbenägenheten. I dag

finns inga bra droger, med ett undantag möjligtvis för Litium

som man ger till maniker för att sänka aggressiviteten. Men det

finns ingen bra antiaggressiv medicin.

Christel Anderberg: Jag tror att alla vi som sitter här är

helt överens om att sjuka människor har rätt till vård och

behandling, oavsett om det är en somatisk eller psykisk sjukdom.

Men kärnfrågan är om det med nödvändighet leder fram till att vi

måste ha en påföljd för brott som innebär att personer döms till

vård som de egentligen redan är berättigade till enligt annan

lagstiftning och som de t.o.m. kan underkastas tvångsvis i de

allvarligaste fallen. Jag tänker på det fall som Martin Elton

anförde om den kvinna som drabbades av en förlossningspsykos.

Vad är det för vits med att döma till vård när vården inte

längre behövs när domen faller? Är inte det en maskerad

straffriförklaring? Vore det inte i ett sådant fall mer

principiellt tilltalande att återgå till det system som vi hade

före 1965 med uttrycklig straffriförklaring? Som det nu är, är

det mer ett spel för gallerierna, som är mycket svårt att

förankra i det allmänna rättsmedvetandet.

När det gäller dem som inte är så allvarligt sjuka utan

tillhör dem som ligger någonstans under de allra svårast sjuka

och som inte skulle göras ansvariga över huvud taget, undrar jag

om man borde kunna döma till fängelse och att läkaren sedan fick

avgöra var och hur det fängelsestraffet skulle verkställas.

Näst sist det begav sig för min gamle vän Lars Inge

Svartenbrandt var han dömd till fortsatt internering, men redan

tre dagar efter hovrättens dom överfördes han genom vårdintyg

till sjukhus, och verkställde en stor del av straffet där. Det

finns, vad jag har förstått, kulturkrockar mellan

rättspsykiatriker och kliniker, och det finns mycket stora

kulturkrockar mellan jurister och läkare. Man har olika

utbildning och man förstår inte varandras språk. Man har också

olika utgångspunkter och uppgifter att fullgöra i sammanhanget.

Blir det inte lätt så att både patienten och samhällsskyddet

kanske kommer till korta i den här kulturkrocken? Finns det

någon principiell invändning mot att man har ett renare

påföljdssystem och att sedan vårdbehovet får avgöra oavsett vad

juristerna har sagt? Helst skulle jag vilja ha svar från alla

här befintliga läkare, men det förstår jag att tiden inte

medger. Men jag vore tacksam om någon ville besvara de mer

principiella funderingarna.

Lars Lidberg: Jag vill ta upp en kort delfråga, som

Christel Anderberg var inne på, nämligen kulturkrocken mellan

allmänpsykiater och rättspsykiater. Den finns förvisso, och var

kanske ännu vanligare tidigare. Men jag tycker att de

rättspsykiatriska patienterna företer förutom psykisk störning

och i vissa fall även psykisk sjukdom, sinnessjukdom, sådana

beteendestörningar att de är svåra att hantera i vanliga

sektorskliniker. De förstör vårdmiljön där. Några få får all

uppmärksamhet. Andra patienter blir störda av att det är en som

är dömd för mord eller vad det kan vara. Anhöriga reagerar mot

att en sådan person skall vårdas exempelvis med mamma som är

intagen för depression. Detta är inte bra. Jag tror att det kan

lösas genom att nästan alla som döms till psykiatrisk vård också

vårdas på specialenheter.

Göran Källberg: Min egen uppfattning har under åren velat

litet hit och dit. Vad man kan säga är att den teoretiska

genomgång som man borde göra inte är speciellt genomarbetad. Den

var dålig i Socialberedningen. Den är litet bättre i den senaste

utredningen. Det finns mycket som talar för att ha systemet med

straffriförklaring. Ur medicinsk synpunkt kommer andra aspekter

in, som är minst lika svåra när man skall bedöma uppsåtsfrågan

och frågan om man är rättsligt medveten när man begår ett brott.

För egen del lutar jag för närvarande åt att det finns fördelar

med det systemet.

Beträffande frågan om kulturkrocken, vill jag säga att den

finns, därför att inom allmänpsykiatrin vill man inte vårda

rättspsykiatriska patienter. Det ser vi väldigt ofta när vi från

kriminalvårdens sida behöver hjälp från allmänpsykiatrin. Det är

mycket svårt, även om det har förbättrats något. Jag tror att

specialenheterna är väl rustade för att klara denna vård bra.

Men inom allmänpsykiatrin är det sämre. På Säters sjukhus har vi

sett allvarliga tendenser när ekonomin numer i samtliga

landsting börjar styra sjukvården. Då blir man mer benägen att

försöka ta hem patienter från specialavdelningen för att helt

enkelt klara ekonomin. Det blir för dyrt och man överskrider

beviljade resurser. Det är en allvarlig tendens ur

farlighets-och rättssäkerhetsperspektiv. Väldigt många behöver

de resurser som en specialavdelning kan tillgodose.

Martin Elton: Straffriförklaring eller det nuvarande

systemet? Jag kan känna mycket för att ha straffriförklaring för

den kategori som är så tydlig som i det exempel som jag gav. Jag

nämnde ett exempel, men jag hade kunnat nämna många -- av

tidsskäl skall jag inte göra det -- där det ur psykiatrisk

synpunkt är lika fullständigt klart att en person har handlat

under helt andra förutsättningar än dem som vi upplever.

"Fördelen" med det system som vi nu har är att samhället ändå

genom förvaltningsdomstolarna får ett inflytande över hur länge

en person skall vara intagen för vård. Om man blir

straffriförklarad och får sin vård i andra sammanhang, skulle

samhället med nuvarande lagstiftning inte ha insyn och kontroll

över hur lång vården skulle bli.

Frågan om vård eller fängelse debatterades i samband med

förberedelserna till lagen om man skulle dömas i "vanlig

ordning" och få vård under den tid man behöver ha en

verkställighet av ett frihetsberövande straff. Detta låter

väldigt bra. När man diskuterar detta undrar många varför det

inte är så -- självklart skall det väl vara så. Men det är ett

problem för oss psykiatriker att bedriva behandling effektivt

under sådana förhållanden -- redan romarna på sin tid kände till

att halva drivfjädern till tillfrisknandet ligger i viljan att

bli frisk. Jag har problem med att effektivt behandla psykiskt

sjuka som väntar på tio år i bunkern i Norrköping.

Framhjulsdriften i tillfrisknandet blir på något sätt

bortkopplad. Det är litet av anledningen till att vi från

psykiatrisk sida har varit litet skeptiska och tveksamma till

den ordningen.

Jag vill bara mycket kort återkomma till och understryka vad

min kollega Göran Källberg var inne på i sitt anförande,

nämligen att vissa länsrätter har en förkärlek -- av juridiska

skäl naturligtvis -- att profilera oss som motparter. Detta är

ett klart problem, speciellt på de mindre klinikerna där man den

ena timmen skall sitta inför länsrätten och vara motpart -- det

står i domen: motpart Martin Elton --, timmen därefter sitter

jag med personen i ett annat rum och är den personens

psykoterapeut. Det är en rollsituation som är omöjlig. På större

kliniker kan man möjligen ordna det så att den ena kollegan tar

den ena rollen och den andra en annan, men på mindre kliniker

som kanske bara har två, fyra läkare är detta ett stort problem.

Lennart Klang: Jag vill till Christel Anderberg bara ge en

enkel beskrivning som kan vara belysande av skillnaden mellan

kriminalvårdspsykiatri och sjukvårdspsykiatri. I

sjukvårdspsykiatrin strävar man precis som hos oss efter att få

patienten frisk. När patienten är frisk skriver man ut denne.

Hos oss är det emellertid annorlunda. Den dagen patienten är

frisk, kan vi inte skriva ut honom. Å andra sidan måste vi frige

honom från fängelset kanske den dagen han är som sjukast, därför

att strafftiden har löpt ut. Detta är en väsentlig skillnad.

Jag har arbetat inom kriminalvården i så pass många år att jag

har varit med om ett äldre system där vi hade två andra

påföljder: ungdomsfängelse och internering. Jag arbetade då med

ungdomsfångar som framför allt inte var narkomaner som i dag,

utan 50-,60-och 70-talets biltjuvar. När man såg en

förbättring hos en ungdomsfånge och när han mådde som bäst och

hade de största förutsättningarna att klara sig, kunde man med

Ungdomsfängelsenämndens medverkan få ut honom, även om han inte

på långa vägar hade avtjänat de tolv månader som var minimitiden

för straff vid ungdomsfängelse. Kanske en återgång till ett

liknande system kunde vara tänkbart.

Göthe Knutson: Jag vill rikta min fråga till läkarna. Jag

skulle vilja veta litet om förmågan att skilja psykiskt sjuka

brottslingar från friska brottslingar. I en del fall förekommer

det onekligen att en brottsling försöker att få sluten

psykiatrisk vård i stället för att komma till fängelse. Det mest

kända fallet under senare år är väl förövaren av morden i

Åmsele. Han gjorde uttalanden som tydde på att han skulle göra

allt för att bli sjukförklarad. Nu lyckades han inte med det.

Hur ofta upptäcker ni efteråt att ni har gjort felaktiga

bedömningar?

Lars Lidberg: Vi upptäcker naturligtvis aldrig om en

bedömning är felaktig om vi har blivit lurade på ett skickligt

sätt. Men jag tror att vi nästan alltid upptäcker det, därför

att undersökningen grundar sig inte på att man kommer in till

doktorn för att prata med honom några timmar då man kan fejka

något och sedan gå ut, utan vi har en observationstid dygnet

runt under fyra veckor. Det finns ingen som framgångsrikt kan

spela att han har någon form av känd psykisk störning under den

långa tiden.

Vad gäller Åmselemannen hade jag med honom att göra innan

brotten i Åmsele begicks. Han var då en stackare, en biltjuv,

som hade gjort tre eller fyra hängningsförsök på fängelset. Han

är en av de få som jag har skrivit vårdintyg för. Jag skriver

inte vårdintyg, därför att sjukhusen tar inte emot patienterna

eller därför att patienterna hävdar att de klarar sig själva.

Men för honom gjorde jag det, eftersom han då var så sjuk. Det

var en ömklig stackare som sedan skrevs upp till hjälte av

massmedia. Han identifierade sig med en finsk tukthusfånge -- en

mycket hemsk person -- som han hade som idol. Han undersöktes på

Huddingekliniken. Jag tror inte att man där hade någon tanke på

att så att säga jämställa honom med en psykiskt sjuk, även om

han själv uttalade sig i den riktningen.

Jag vill kort säga något om svängningen inom psykiatrin.

Säters mest kände innevånare, Tuneman, skulle jag tro att många

känner till. Han var ledare för Salaligan. Han satt 36 år på

Säters fasta paviljong. Jag har läst journalen, vilken är en

kulturhistoriskt mycket intressant läsning. Det var en

rättsläkare i Stockholm som ville flytta ut Tuneman till

Rålambshovs sjukhus. Då kan man se att det år efter år står:

Samtal med överläkaren ua, samtal med överläkaren ua. Sedan

beskärmar sig den då ansvarige läkaren att man kan komma på

tanken att ett sådant moraliskt monstrum kan flyttas från fast

paviljong till vanlig psykiatrisk tvångsvård. Så blev det inte

heller. Men det fanns alltså en annan attityd inom psykiatrin.

Den har nu svängt väldigt starkt. Som jag tidigare sade tror jag

inte att det bara beror på lagstiftningen, utan det är en

opinionssvängning som är mycket påtaglig inom psykiatrin. Vi

behöver tvångsvårda vissa patienter, och den vården har genom

denna svängning blivit eftersatt. Man har fokuserat sig kring

unga psykiatrer som vill vårda snälla, väluppfostrade och ofta

kanske också välbärgade neurotiska patienter i stället för de

patienter som vi kommer i kontakt med.

Martin Elton: Jag sysslar både med utredning och vård. Jag

få då ofta frågorna: Hur ofta gör ni felbedömningar? Hur ofta

blir ni förda bakom ljuset? Jag brukar då svara i likhet med

vad Lars Lidberg sade, nämligen att av de personer som vårdas på

kliniker under ett antal veckor -- det är trots allt 80--85%

-- är det i mycket få fall som vi kommer snett på grund av att

vi har förts bakom ljuset. När det gäller de s.k. frifotingarna,

som kommer till mottagningen några gånger, ökar naturligtvis

möjligheterna för en skicklig skådespelare att dribbla med oss.

Men det är inte där den stora svårigheten ligger, utan den

ligger i att vi skall gå in på ett spektrum från 0--100, där det

inte finns vare sig några naturliga bergskedjor, vattendelare

eller åar som riktigt klart talar om för oss var i terrängen

gränsen går. Från utgångspunkterna alltifrån att vara kärnfrisk

till att vara något litet förkyld, till att vara riktigt

ordentligt förkyld och till att vara dödsförkyld, skall vi gå in

och säga att där går gränsen för Svartenbrandt, Tuneman eller

vem det må vara. På dessa indikationer måste även experter av

och till komma till olika bedömningar. Den här personen? Ja,

allvarligt psykiskt störd, tillhör den ena eller andra sidan av

den här gränszonen. Gränsfall kommer vi alltid att få.

Rättsmedicinalverket, som nu har tagit över ledarskapet för den

här verksamheten, bedriver för närvarande ett oerhört

kvalitetsarbete på de sex enheter som sysslar med utredning för

att vi skall få samma kriterier. Vi har kommit en bra bit på

väg, och vi skall göra ytterligare ansträngningar framöver för

att nå ännu bättre konsensus om var gränsen går. Men detta är

bedömningar som aldrig kan bli hundraprocentiga när det är fråga

om någon tiondels millimeter hit eller dit.

Lennart Klang: Jag tror att det är väldigt ovanligt att vi

från kriminalvårdssynpunkt tycker att rättspsykiatrin har gjort

felbedömningar. Det är inte där problemet ligger -- det gäller i

stället de fångar som kommer till oss utan att ha blivit

rättspsykiatriskt bedömda, vare sig med sinnesundersökning eller

enligt 7 §. Jag tänker då på en grupp intagna som börjar öka,

nämligen utomeuropeiska fångar som kommer från kulturer som gör

att det är svårt att säga om deras beteende är ett symptom på en

psykisk sjukdom eller om det är tecken på ett kulturellt särdrag

som vi inte känner igen.

Jag tror att det är de som slinker igenom och för vilka

tingsrätterna aldrig förordnar om 7 §-undersökningar eller

rättspsykiatriska undersökningar som dyker upp hos oss och som

sedan i början av verkställigheten visar sig vara sjuka. Jag

vill erinra om att vi, sedan den nya lagstiftningen infördes,

har haft ett resningsärende där en intagen, som hade dömts till

fängelse, fick resning och sedan dömdes till rättspsykiatrisk

vård. Vidare vill jag erinra om att vid något tillfälle har

regeringen av nåd ändrat påföljd från fängelse till sluten

psykiatrisk vård.

Göran Källberg: Jag har jobbat på Säters fasta paviljong

och Specialen i, tror jag, elva år och var dessförinnan under

några år rättspsykiater inom kriminalvården. När det gäller

detta med felbedömningar vill jag säga att jag har, så här lång

tid efteråt, beträffande mitt arbete på Säters sjukhus inte mer

än i något enstaka fall tyckt att det varit fråga om

felbedömning. Däremot har jag sett flera fall av det slaget inom

kriminalvården -- både sådana som, liksom Lennart Klang sade,

inte är undersökta och sådana som är undersökta. Så jag tror att

felbedömningen ligger mer åt det hållet än åt psykiatrins håll.

Birgit Henriksson: Jag skall fatta mig mycket kort och

bara ställa en direkt fråga.

Jag tror det var Lars Lidberg som tog upp just frågan om att

många patienter hamnar på fel ställen, och det är vad jag har

fått höra klagomål på från många av våra öppna kliniker -- man

har svårt att klara av patienter som är dömda av psykiska skäl.

Man har inte låsbara avdelningar, olika människor och anhöriga

blir oroliga och ängsliga. Finns det platser på de här

specialenheterna som flera av er har talat om, eller varför

sitter dessa patienter på fel ställen så att säga?

Lars Lidberg: Jag vet inte. Jag sitter inte i den

administrativa positionen att jag kan svara på det.

Jag vet att vi har platser i vårt eget hus, men som Gunnar

Holmberg sade har vi inte lyckats sälja -- om vi skall kalla det

så -- de platserna till landstingen.

Vidare vet jag att Säter i dag har problem, eftersom man i

Västerås, som hör till Säters område, tar tillbaka sina

patienter av kostnadsskäl. Men jag tror inte att det skulle vara

särskilt mycket dyrare att bygga sådana här enheter, och det

skulle vara mycket bättre för alla att göra det. Tidigare var

det så -- det vet jag -- att man valde att skriva ut de här

patienterna väldigt tidigt, och det var ju inte bra. Men det var

så här i Stockholm för 15--20 år sedan ganska ofta.

Jag tycker att det här är ett problem som måste lösas på något

sätt, och jag tror att jag har nästan alla psykiatrer bakom mig

när jag säger det.

Martin Elton: Bara mycket kort.

De särskilda vårdenheter -- skall vi kalla dem så -- som vi

talar om nu är fullbelagda, och där är det många gånger litet

väntetid och ett visst tryck. Så om man skall ha den ambition

som Lidberg har talat om, att alla som döms till vård skall ha

denna på en särskild vårdinrättning, då måste platsantalet på

dessa inrättningar utökas.

Ordföranden: Då har vi haft den genomgång som vi i

justitieutskottet planerade.

För oss har det här varit en annorlunda utfrågning än sådana

som vi brukar arrangera. När det dyker upp en kontroversiell

fråga brukar ett sätt att bilda oss själva och ta reda på hur

det förhåller sig med frågan vara att anordna en utfrågning. Om

det gäller en proposition eller om det finns ett antal motioner

på ett område som är kontroversiellt brukar vi också arrangera

utfrågningar, och ibland remissbehandlar vi även t.ex. motioner.

Den här utfrågningen byggde på att när vi tog denna nya

lagstiftning i riksdagen fanns det en hel del turbulens kring

den, och vi ansåg därför att det var intressant att egentligen

följa upp lagstiftningen på det sätt som man ibland tycker att

riksdagens revisorer gör. Man går tillbaka och ser efter vad det

blev av det som vi faktiskt var med och beslutade om.

På det sättet har vi sett den här hearingen. Om man skall göra

ett försök att dra en slutsats av vad som sagts under de timmar

vi nu varit tillsammans blir det väl egentligen att

lagstiftningen fungerar väl, att domstolarna tycker att

lagstiftningen är ganska bra att handskas med samt att man har

hittat rutiner för hur man skall handlägga ärendena. Ett av de

viktigaste syftena med lagstiftningen gällde ju själva

skyddsintresset, och såvitt jag förstår har det syftet

tillfredsställts. Av de svar som har redovisats här framgår ju

att skyddsintresset har ökat. Men en fråga som flera har pekat

på är tidsmarginalen åtta dagar. Man tycker att det vore värt

att fundera på om man kan göra någonting åt den.

Jag ser det då som väldigt angeläget att framhålla att om det

skall vara någon vits med yttranden från åklagare, så måste

åklagaren få tid att göra den undersökning som man anser att man

i varje ärende behöver göra. På samma sätt tror jag -- så var

det också tänkt enligt utredningen -- att när huvudsakligen

samma åklagare skall yttra sig i det ärende som vederbörande

tidigare varit med om att behandla behövs det mer tid. Eftersom

vi inte har några särskilda frågor kring detta uppe i utskottet

-- det finns just inte några motioner och det är inte något

betänkande på gång -- utgår jag från att statssekreterare

Krister Thelin tar med sig synpunkterna från den här hearingen.

Med det vill jag avsluta dagens utfrågning och tackar så

mycket för all den information vi har fått. Vi tycker att det

har varit väldigt intressant att på det här sättet försöka följa

upp en lagstiftning som vi har varit med och tagit.

Tack skall ni ha.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motioner 1

Utskottet 2

Propositionens huvudsakliga innehåll 2

Gällande rätt 2

Uppehåll i huvudförhandling 2

Rättspsykiatrisk undersökning 3

Domarjäv 4

Europakonventionen 5

Tidigare riksdagsbehandling 5

Propositionens förslag 6

Handläggning av mål efter rättspsykiatrisk

undersökning 6

Övriga jävsfrågor 8

Nämndeman i allmän förvaltningsdomstol 9

Överväganden 9

Motionerna 10

Övrigt 13

Hemställan 14

Bilagor

1. Propositionens lagförslag 15

2. Utskottets lagförslag 18

3. Utskottets lagförslag 19

4. Medverkande vid utskottets utfrågning den 9 mars 1993 om

psykiskt störda lagöverträdare 21

5. Anföranden vid utfrågningen 22