Bet. 1992/93:JuU3

Justitieutskottets betänkande

1992/93:JUU03

Rattfylleri

Innehåll

Motioner

Utskottet

Hemställan

1992/93

JuU3

Motioner

1991/92:Ju612 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en reformerad trafiknykterhetspolitik.

1991/92:Ju622 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att

skyddstillsyn i kombination med behandlingsprogram blir

huvudregel vid rattfylleribrott.

1991/92:Ju624 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att få bort alkoholen ur trafiken och därmed

uppnå en ökad trafiksäkerhet.

1991/92:Ju627 av Hans Lindblad och Gudrun Norberg (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts beträffande skärpt och fast påföljdsval vid

rattfylleribrott,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts beträffande sänkning av gränsen för grovt

rattfylleri från 1,5 till 1,0 promille.

1991/92:Ju630 av Birger Rosqvist och Sven-Gösta Signell (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en ändring av 4 § TBL

om rattfylleri.

1991/92:So271 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en 0-promillegräns i all trafik.

1991/92:T217 av Max Montalvo m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skärpta straff för onykterhet vid

bilkörning.

1991/92:T428 av Barbro Westerholm och Christer Lindblom (fp)

vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om alkohol och trafik.

1991/92:T434 av Erling Bager (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

personer med hög alkoholkonsumtion eller andra problem som kan

äventyra trafiksäkerheten erbjuds ett aktivt

rehabiliteringsprogram.

Utskottet

Bakgrund

Inledning

Trafiknykterhetslagstiftningen har genomgått en betydande

utveckling alltsedan de första straffbestämmelserna efter

initiativ från riksdagen infördes på 1920-talet (prop. 1925:114,

1LU 34, rskr. 303). Det straffbara området har successivt

utvidgats, och kravet på nykterhet i trafiken har efter hand

skärpts. Ett betydelsefullt steg i utvecklingen var när

frihetsstraff år 1934 infördes som normalpåföljd för rattfylleri

genom lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon

(prop. 1934:208, 2LU 35, rskr. 286).

Trafiknykterhetsbestämmelserna fick i huvudsak sin nuvarande

konstruktion när de s.k. promillebestämmelserna infördes år 1941

(prop. 1941:159, 1LU 36, rskr. 287). Reglerna innebar bl.a. att

straffansvaret knöts direkt till alkoholkoncentrationen i

förarens blod; någon bevisning om att förarens körförmåga varit

nedsatt i det särskilda fallet behövde alltså inte längre föras.

Reformen år 1941 innebar också att trafiknykterhetsbrottet

delades upp i två svårhetsgrader. Det svårare brottet fick

beteckningen rattfylleri och det lindrigare kom i allmänhet att

benämnas rattonykterhet.

Genom lagstiftning år 1951 fördes bestämmelserna om

trafiknykterhetsbrotten över till trafikbrottslagen (prop.

1951:30, 2LU 30, rskr. 336). I trafikbrottslagen (1951:649; TBL)

infördes samtidigt en bestämmelse om drograttfylleri.

Trafiknykterhetsbestämmelserna har sedan dess ändrats ett

flertal gånger i skärpande riktning. Bl.a. har den nedre

straffbarhetsgränsen i fråga om alkoholkoncentration i förarens

blod sänkts från 0,8 till 0.5 år 1957 och från 0.5 till

0,2 år 1990, och straffansvaret har utvidgats till att

omfatta nya grupper av fordonsförare (se 1989/90:JuU2 s. 7 f).

År 1989 infördes ett särskilt straffansvar som grundades på

alkoholkoncentrationen i utandningsluften. Därmed blev det

möjligt att regelmässigt använda alkoholutandningsprov som

bevismedel vid trafiknykterhetsbrott (prop. 1988/89:118, JuU27,

rskr. 314).

Gällande rätt

De senaste förändringarna i trafiknykterhetslagstiftningen

gjordes år 1990 (prop. 1989/90:2, JuU2, rskr. 106) när, som nyss

framgått, den nedre gränsen för straffbar alkoholpåverkan i

trafiken sänktes från en blodalkoholhalt på 0,5 till 0,2 ;

motsvarande sänkning gjordes också beträffande

alkoholkoncentrationen i förarens utandningsluft där gränsen nu

går vid 0,10 milligram alkohol per liter utandningsluft.

Samtidigt gjordes en ny indelning av trafiknykterhetsbrotten (4

§ TBL). Normalgraden benämns numera rattfylleri (närmast att

jämföra med rattonykterhet) och den grövre graden grovt

rattfylleri (tidigare rattfylleri). Rattfylleribrottets

konstruktion med en promilleregel och en regel om s.k. kliniskt

rattfylleri är densamma som tidigare; dock att promilleregeln --

såsom varande det i praktiken vanligaste fallet -- placerats

före regeln om kliniskt rattfylleri. Denna senare regel är

tillämplig dels då det inte finns någon bevisning om

alkoholhalten i blodet eller i utandningsluften, dels då någon

fört ett fordon under påverkan av något annat medel än alkohol,

t.ex. narkotika.

Bestämmelsen om grovt rattfylleri är utformad i

överensstämmelse med vad som normalt gäller vid gradindelade

brott. Detta innebär att det i bestämmelsen anges vissa

omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om

brottet är grovt. Dessa omständigheter är en

alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,5 i blodet

(eller 0,75 milligram per liter utandningsluft), annan avsevärd

påverkan av alkohol eller något annat medel eller om

framförandet av fordonet inneburit en påtaglig fara för

trafiksäkerheten. Även andra omständigheter kan kvalificera

brottet som grovt lika väl som förekomsten av någon av de

angivna omständigheterna inte innebär att domstolen måste

bedöma brottet som grovt -- domstolen måste alltid göra en

samlad bedömning av samtliga omständigheter i målet.

Rattfylleri hör till de brott som i tidigare rättspraxis och i

uttalanden i olika lagstiftningsärenden ansetts normalt skola

föranleda fängelsestraff. I förarbetena till den nu gällande

lagstiftningen har emellertid givits uttryck för ett synsätt som

lämnar större utrymme för icke frihetsberövande påföljder än

tidigare (se prop. 1989/90:2 s. 39 f och 1989/90:JuU2 s. 24 f).

I fråga om påföljdsvalet uttalade utskottet i 1989 års ärende

bl.a. att det var angeläget att ta till vara de möjligheter som

finns att försöka motverka fortsatt brottslighet -- och därmed

trafikfarliga beteenden -- genom behandling och andra former av

hjälpåtgärder. I första hand ansåg utskottet problemet vara hur

man skall kunna motverka fortsatt brottslighet hos den

förhållandevis lilla grupp som svarar för de grövre

trafiknykterhetsbrotten. Fängelsstraff har inte, påpekade

utskottet, visat sig vara något verksamt medel, och utskottet

ställde sig bakom justitieministerns uppfattning att det är

bättre för trafiksäkerheten om påföljdssystemets många olika

möjligheter utnyttjas för att komma till rätta med den enskilde

gärningsmannens grundläggande problem.

Rättspraxis

Under senare år har den påföljdspraxis som tillämpats när det

gäller rattfylleri genomgått en förändring. Domstolarna har i

ökad omfattning tagit hänsyn till den tilltalades personliga

förhållanden vilket medfört en förskjutning från fängelse mot

fler icke frihetsberövande påföljder.

År 1989 meddelades 7 306 tingsrättsdomar i vilka rattfylleri

(nu grovt rattfylleri) var huvudbrottet. Påföljden bestämdes

till fängelse i 72 % av fallen, till skyddstillsyn i drygt 18 %

(varav 2 % kontraktsvård) och till villkorlig dom i 5 % av

fallen. Under andra kvartalet 1990 (1 613 tingsrättsdomar) blev

påföljden fängelse i 66 % av fallen, skyddstillsyn i 21 % (varav

2 % kontraktsvård) och villkorlig dom i 10 %. Sedan de nya

reglerna om trafiknykterhetsbrott trädde i kraft den 1 juli 1990

har en ytterligare förskjutning skett från fängelsestraff mot

icke frihetsberövande påföljder. Under andra kvartalet 1991

meddelades 1 424 tingsrättsdomar i vilka grovt rattfylleri var

huvudbrottet. Påföljden bestämdes till fängelse i 45 % av

fallen, till skyddstillsyn i 27 % (varav oförändrat 2 %

kontraktsvård) samt till villkorlig dom i 27 % av fallen. För

hela år 1991 avgavs 6 120 tingsrättsdomar för grovt rattfylleri

varav 43 % avsåg fängelse, 27 % avsåg skyddstillsyn och 28 %

avsåg villkorlig dom.

Sedan Högsta domstolen under år 1991 kommit med ett antal

klargörande rättsfall (se 1991/92:JuU2 s. 7 f) kan nu ses en ny

tendens i rättspraxis. Under första halvåret 1992 meddelade

tingsrätterna 2 871 domar (preliminära uppgifter) där

huvudbrottet var grovt rattfylleri. Påföljden bestämdes till

fängelse i 54 % av fallen, till skyddstillsyn i 27 % och till

villkorlig dom i 19 % av fallen.

Här bör tilläggas att utskottet också år 1991 hade anledning

att behandla trafiknykterhetslagstiftningen med anledning av ett

antal motioner som väckts under den allmänna motionstiden år

1991 (1991/92:JuU2). Utskottet behandlade i det ärendet frågor

om påföljdsvalet och anförde bl.a. att det i fråga om grovt

rattfylleri alltjämt var nödvändigt med en påföljdspraxis som

tillgodoser den allmänpreventiva effekt som lagstiftningen

rimligen var avsedd att ha. Detta utesluter i och för sig inte,

ansåg utskottet, att det är angeläget att domstolarna inhämtar

underlag för att, i enlighet med allmänna principer för

straffmätning och påföljdsval, kunna bestämma påföljden för

grovt rattfylleri till skyddstillsyn där det visat sig att den

enskildes alkoholproblem är sådana att en annan påföljd än

fängelse ter sig adekvat. Däremot ansåg utskottet att villkorlig

dom borde tillämpas med stor restriktivitet.

Pågående utredningar

I juni 1991 fick Brottsförebyggande rådet (BRÅ) regeringens

uppdrag att utvärdera effekterna av 1990 års lagstiftning.

Uppdraget skall slutredovisas senast den 1 april 1994.

Enligt direktiven skall utvärderingen främst ta sikte på i vad

mån lagändringarna har påverkat dels trafikanternas beteende i

trafiken, dels trafiksäkerheten med avseende på trafikolycksfall

(inkl. dödsolyckor) och andelen alkoholpåverkade förare.

Utvärderingen skall också belysa ändringarnas betydelse för

domstolarnas påföljdsval samt andelen återfall i

trafiknykterhetsbrott och skillnaden mellan olika påföljder när

det gäller återfall. Utvärderingen skall i så stor utsträckning

som möjligt ge underlag för en jämförelse före och efter

ändringarna av trafikbrottslagen.

I 1991 års ärende fann utskottet att den nödvändiga

utvärderingen av rattfyllerilagstiftningen inte kunde avvaktas

till år 1994. Utskottet, som hänvisade till

regeringsförklaringen, ansåg att det var både lämpligt och

nödvändigt att en översyn skedde med inriktning på sänkt

promillegräns vid grovt rattfylleri och skärpta straff och ökad

enhetlighet i tillämpningen. Denna översyn borde, anförde

utskottet, ske med största skyndsamhet så att ett förslag om

ändrad lagstiftning, om en sådan skulle visa sig nödvändig,

kunde presenteras för riksdagen snarast.

En parlamentarisk utredning, kommittén med uppdrag att göra en

översyn av bestämmelserna om grovt rattfylleri och sjöfylleri

(dir. 1991:123), tillsattes i december 1991. Enligt direktiven

skall kommitténs arbete vara avslutat före utgången av år 1992.

Kommittén skall bl.a. se över reglerna om grovt rattfylleri

med inriktning på sänkt promillegräns och skärpta straff samt

ökad enhetlighet i tillämpningen. I fråga om promillegränsen

anförs bl.a. att en utgångspunkt för kommitténs överväganden bör

vara en bedömning av i vad mån en sänkt gräns är ägnad att

påverka nykterheten i allmänhet i trafiken och i vilken

utsträckning en sänkning av promillegränsen medför sådana ökade

möjligheter till vård eller annan behandling som kan antas

minska riskerna för återfall. I påföljdsfrågan stryks under att

utrymmet för villkorlig dom vid rattfylleri bör vara begränsat

redan av den anledningen att majoriteten av dem som döms för

grovt rattfylleri har alkoholproblem. Vidare bör kommittén pröva

i vilken utsträckning och under vilka omständigheter

skyddstillsyn bör komma i fråga för grovt rattfylleri. En

utgångspunkt bör, enligt direktiven, vara att möjligheten vid de

icke frihetsberövande påföljderna att bereda vård för

missbrukare skall tas till vara även vid bestämmandet av påföljd

för grovt rattfylleri i framtiden. Slutligen behandlas frågan om

åtgärder för att få till stånd en större enhetlighet vid

påföljdsvalet i rättstillämpningen. I det sammanhanget anförs

att kommittén skall föreslå de lagjusteringar som framstår som

ägnade att öka förutsättningarna för en ökad enhetlighet

samtidigt som eventuella förslag måste lämna det utrymme som bör

finnas för domstolarna att liksom i andra fall göra en allsidig

och nyanserad bedömning med hänsyn till omständigheterna i det

enskilda fallet.

Motionerna

Inledning

I ett antal motioner som väcktes under den allmänna

motionstiden år 1992 aktualiserades ånyo frågor om

trafiknykterhetslagstiftningen.

Vissa motionsyrkanden tar sikte på den nedre

straffbarhetsgränsen. Det gäller motionerna Ju612, Ju624, Ju630,

So271 och T428, där motionärerna antingen kräver att en s.k.

0-gräns införs eller mer allmänt förespråkar en ordning som

innebär en sänkning av den nedre gränsen på 0,2 .

I motion Ju627 ägnas frågan om promillegränsen vid grovt

rattfylleri uppmärksamhet. Där förespråkas sålunda att gränsen

för grovt rattfylleri skall sänkas från 1,5 till 1,00 .

I övriga i ärendet aktuella motioner behandlas frågor som rör

påföljdsvalet vid i första hand grovt rattfylleri. I motionerna

Ju612 och T434 förs sålunda fram krav på särskilda

rehabiliteringsprogram för att motverka återfall i

trafiknykterhetsbrott. I samma syfte begärs i motion Ju622 att

skyddstillsyn med behandling skall vara normalpåföljd vid grovt

rattfylleri. I motionerna Ju627, T217 och T428, slutligen,

förordas skärpta straff vid trafiknykterhetsbrott.

Överväganden

Som framgått i det föregående är de frågor som aktualiseras

genom motionerna föremål för utredning eller överväganden

antingen inom ramen för BRÅ:s utvärdering av 1990 års

lagstiftning eller av kommittén med uppdrag att göra en översyn

av bestämmelserna om grovt rattfylleri m.m. Enligt utskottets

uppfattning bör det pågående arbetet avvaktas. Något

ställningstagande från riksdagens sida nu med anledning av

motionerna anser utskottet således inte aktuellt, och utskottet

avstyrker bifall till dem.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande rattfylleri m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju612, 1991/92:Ju622,

1991/92:Ju624, 1991/92:Ju627, 1991/92:Ju630, 1991/92:So271

yrkande 12, 1991/92:T217 yrkande 1, 1991/92:T428 yrkande 4 och

1991/92:T434 yrkande 2.

Stockholm den 20 oktober 1992

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Jerry Martinger (m),

Bengt-Ola Ryttar (s),

Birthe Sörestedt (s),

Ingbritt Irhammar (c),

Birgit Henriksson (m),

Göran Magnusson (s),

Liisa Rulander (kds),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Sigrid Bolkéus (s),

Siw Persson (fp),

Kent Carlsson (s),

Liselotte Wågö (m) och

Alf Eriksson (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.