Bet. 1992/93:JuU34

Justitieutskottets betänkande

1992/93:JUU34

Prövningstillstånd i hovrätt och instansordningen i

utsökningsmål

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1992/93

JuU34

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag

som innebär bl.a. dels en utökning av systemet med

prövningstillstånd för talan mot tingsrätts dom i tvistemål,

dels införande av en sådan ordning i brottmål i de fall

tingsrätten bestämt påföljden till böter eller helt frikänt den

tilltalade från ansvar. I propositionen föreslås också en ändrad

instansordning beträffande utsökningsmål.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag med den ändringen

att utskottet med anledning av ett motionsyrkande förordar att

prövningstillstånd i brottmål inte skall krävas när en

frikännande dom avsett ett brott för vilket det är föreskrivet

svårare straff än fängelse i sex månader.

Utskottet avstyrker vidare ett antal motioner som väckts dels

med anledning av propositionen, dels under den allmänna

motionstiden i år.

Till betänkandet har fogats två reservationer från (s) och en

reservation från (nyd) samt en meningsyttring från (v).

Propositionen

I proposition 1992/93:216 (Justitiedepartementet) har

regeringen föreslagit riksdagen att anta de i propositionen

framlagda förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i utsökningsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

4. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),

5. lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid

återbetalning av skatter och avgifter,

6. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande

och handräckning.

Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till

betänkandet, se bilaga 1.

Motionerna

1992/93:Ju28 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen

avslår propositionen.

1992/93:Ju29 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår förslaget till ny lydelse av 49 kap.

12 § rättegångsbalken,

2. att riksdagen avslår förslaget till 49 kap. 12 a §

rättegångsbalken,

3. att riksdagen avslår förslaget till ny lydelse av 51 kap. 4

§ i rättegångsbalken,

4. att riksdagen avslår förslaget till 51 kap. 10 a §

rättegångsbalken.

1992/93:Ju30 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att hovrätten vid behandling av

frågor om prövningstillstånd skall vara domför med två lagfarna

domare och oförändrade omröstningsregler,

2. att riksdagen beslutar att reglerna om prövningstillstånd

ej skall omfatta frikännande dom för brott där straffet

överstiger sex månader,

3. att riksdagen beslutar att forumregeln vid överklagande av

kronofogdemål ges den utformning som föreslås ovan.

1992/93:Ju31 av Christel Anderberg (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den

ovillkorliga rätten för personer, som är häktade och döms till

fängelse av tingsrätt och som överklagar, att tillgodoräkna sig

tiden mellan tingsrättens dom och hovrättens dom som

verkställighet av fängelsestraffet avskaffas.

1992/93:Ju32 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

frågan om förstärkt förlikningsverksamhet vid tingsrätterna bör

utredas för att skapa en billig och snabb tvistehantering,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

olika frågor om rättegångskostnadernas omfattning och

konsekvenser för rättsskipningen bör göras till föremål för

särskild utredning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

förslaget om införande av prövningstillstånd i brottmål bör

avslås,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den bör framlägga ett nytt förslag som tillgodoser hovrätternas

behov av att minska målbalanserna i brottmål, allt i enlighet

med vad som angetts i motionen.

1992/93:Ju33 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen avslår förslaget att införa

prövningstillstånd i ledet tingsrätt--hovrätt i brottmål där

tingsrätten har dömt den tilltalade till böter,

2. att riksdagen avslår förslaget att införa

prövningstillstånd i ledet tingsrätt--hovrätt i brottmål där

tingsrätten frikänt den tilltalade från ansvar.

1992/93:Ju417 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införande av dispensprövning,

1992/93:Ju846 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införande av dispensprövning.

Utskottet

Inledning

Förfarandet i de allmänna domstolarna regleras i första hand

av rättegångsbalken (RB) som trädde i kraft 1948. Utmärkande för

förfarandet enligt RB är principerna om muntlighet, omedelbarhet

och koncentration. Dessa principer innebär bl.a. att ett mål

skall avgöras vid en muntlig, koncentrerad huvudförhandling, där

bevisningen läggs fram och parternas argumentering äger rum

omedelbart inför domstolen. Detta skall skapa goda

förutsättningar för den fria bevisprövning som förutsätts i RB

och därmed även för materiellt riktiga avgöranden.

Tingsrätternas domar kan i normalfallet överklagas till

hovrätt genom vad. De flesta beslut av tingsrätt kan

överklagas till hovrätt genom besvär.

De överklagade målen fördelas i hovrätterna på tre olika

kategorier: tvistemål, brottmål och övriga mål, s.k.

besvärsmål.

Tvistemål och brottmål betecknas vanligen vademål eftersom de

överklagas genom vad. De flesta andra mål hänförs till kategorin

besvärsmål. Den senare målgruppen består av mål av vitt skilda

slag. Dit hänförs i första hand frågor som överklagats genom

besvär i brottmål och tvistemål, t.ex. tingsrätts beslut i

frågor under pågående rättegång. Till kategorin besvärsmål förs

också bl.a. överklaganden i domstolsärenden, såsom

adoptionsärenden, namnärenden och boupptecknings- och

arvsskatteärenden, besvär över beslut av inskrivningsmyndighet

samt besvär över kronofogdemyndighets beslut i utsökningsmål.

När det gäller handläggningen föreligger skillnader mellan å

ena sidan tvistemål och brottmål och å andra sidan besvärsmål. I

fråga om tvistemål och brottmål lämnar RB:s regler ett stort

utrymme för muntlighets-, omedelbarhets- och

koncentrationsprinciperna också i hovrätten. I tvistemål och

brottmål gäller sålunda som huvudregel att hovrätten skall

grunda sitt avgörande på vad som förekommit vid en muntlig

förhandling. Möjligheterna att avgöra målen efter enbart

skriftlig handläggning har dock ökat genom olika reformer efter

RB:s införande.

Principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration

gäller inte i besvärsprocessen. Denna process är nästan alltid

skriftlig, dvs. målen avgörs på handlingarna. Huvudförhandling

förekommer aldrig men det finns en möjlighet för hovrätten att

hålla förhör med parter och andra. Målen kan i större

utsträckning än andra mål avgöras också utan att motparten

bereds tillfälle att yttra sig. Detta gäller i första hand när

hovrätten inte ändrar det överklagade avgörandet.

De nuvarande reglerna innebär beträffande samtliga

målkategorier med något undantag, att hovrätten gör en

fullständig överprövning av tingsrättens avgörande i den mån det

föranleds av överklagandet. När det gäller talan mot tingsrätts

dom eller beslut i tvistemål, som rör ett lägre belopp än ett

halvt basbelopp (f.n. 17 200 kr), krävs dock att hovrätten

meddelat parten prövningstillstånd för att målet skall kunna

prövas av hovrätten.

Reglerna om hovrätts sammansättning innebär i huvudsak att

hovrätten normalt är domför med tre lagfarna domare. I mål som

överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare

delta i hovrätten om tre eller flera lagfarna domare deltagit i

tingsrättens avgörande. I familjemål och brottmål gäller i

stället att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två

nämndemän. Vid avgörande av familjemål och brottmål på

handlingarna och vid avgörande av bötesmål är hovrätten domför

med tre lagfarna domare. Frågor om prövningstillstånd i

hovrätten avgörs av två lagfarna ledamöter.

Tyngdpunkten i rättsskipningen skall ligga i tingsrätterna.

Redan där skall parterna erbjudas en fullständig och

kvalificerad prövning. Hur väl förfarandet vid tingsrätterna än

anordnas finns det emellertid mål som av någon anledning blir

felaktigt avgjorda. Hovrätternas huvuduppgift är att rätta till

sådana felaktiga avgöranden.

För Högsta domstolen står prejudikatbildningen i centrum.

Högsta domstolens huvuduppgift är att meddela avgöranden som kan

tjäna till ledning för rättstillämpningen, och domstolen sysslar

därför endast i mycket begränsad omfattning med att korrigera

felaktiga avgöranden från underinstanserna. I fråga om vissa

hovrättsavgöranden får överklagande till Högsta domstolen över

huvud taget inte ske (fullföljdsförbud). Så är exempelvis fallet

när hovrätten har överprövat interimistiska beslut av tingsrätt

i familjemål (18 kap. 4 § tredje stycket äktenskapsbalken och 20

kap. 12 § tredje stycket föräldrabalken). Under senare år har

det också i vissa fall införts regler om fullföljdsförbud med

s.k. ventil. Med detta avses att det i princip råder

fullföljdsförbud, men att hovrätten i ett enskilt fall kan

tillåta ett överklagande om saken har prejudikatintresse. Ett

exempel på detta är regleringen om möjligheten att överklaga

hovrättens beslut angående ersättning till offentlig försvarare

(54 kap. 2 a § RB)

Bakgrund till propositionen

Arbetsläget vid de allmänna domstolarna har sedan flera år

varit ansträngt. Särskilt drabbade är hovrätterna. Under de

senaste åren har det varje år kommit in allt flera mål till dem.

Domstolsverket har på uppdrag av regeringen undersökt

hovrätternas målutveckling och målstruktur. Undersökningen har

redovisats i en rapport (Dv-rapport 1990:4). Av rapporten

framgår bl.a. att den totala målökningen i hovrätterna under

tioårsperioden 1980--1989 uppgått till 29 % samtidigt som målen

genomsnittligt blivit tyngre. Även om hovrätterna har förmått

att efter hand öka målavverkningen har de inte kunnat hålla

jämna steg med den ökande tillströmningen. Antalet avgjorda mål

under tioårsperioden har ökat med 24 %. Också under de senaste

åren har måltillströmningen ökat kraftigt. År 1991 kom det in

drygt 22 000 mål till hovrätterna, vilket var en ökning med

nästan 1 500 mål eller drygt 7 % jämfört med 1990. År 1992 kom

det in drygt 26 000 mål, vilket innebär en ökning med omkring 4

000 mål eller nästan 18 % jämfört med 1991. Den största ökningen

under 1992 står gruppen övriga mål för med 21 % medan brottmålen

ökade med 16 % och tvistemålen med 13 %. Trots en större

målavverkning ökade målbalanserna med 31 % under 1992 jämfört

med 1991. På flera håll bedöms balanserna numera vara så stora

att läget är svårbemästrat.

Vid tillkomsten av RB och under lång tid därefter fanns det

bortsett från ett fåtal undantag inga begränsningar när det

gällde parts möjligheter att få ett tingsrättsavgörande

fullständigt överprövat av hovrätten. Denna ordning frångicks

först 1974.

Då infördes genom lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om

mindre värden, den s.k. småmålslagen, en ordning med

prövningstillstånd som en förutsättning för en fullständig

prövning i hovrätten i vissa tvistemål (prop. 1973:87, JuU36,

rskr. 319). Reglerna om prövningstillstånd återfinns numera --

efter vissa ändringar -- i RB. Dessa regler innebär, som ovan

nämnts, att den som vill överklaga ett tingsrättsavgörande i ett

tvistemål där tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger

hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring måste beviljas prövningstillstånd av hovrätten för

att få en fullständig överprövning till stånd (49 kap. 12 § RB).

Prövningstillstånd får enligt 49 kap. 13 § RB meddelas i tre

fall, nämligen om det är av vikt för ledningen av

rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt

(prejudikatdispens), om det finns anledning till ändring i det

slut vartill tingsrätten kommit (ändringsdispens) eller om det

annars finns synnerliga skäl att pröva talan (extraordinär

dispens).

I och med att småmålslagen upphävdes den 1 januari 1988 och

reglerna inarbetades i RB (prop. 1986/87:89, JuU31, rskr. 278)

kom reglerna om prövningstillstånd att bli tillämpliga på

ytterligare några kategorier av mål, nämligen vissa mål vid

fastighetsdomstolarna om hyra och bostadsrätt. Därefter har

liknande regler införts i lagen (1976:206) om

felparkeringsavgift (prop. 1988/89:78, JuU20, rskr. 260).

Fram till den 1 januari 1977 hade hovrätten i de flesta fall

dömt med fyra juristdomare. Genom lagen (1976:560) om ändring i

RB ändrades sistnämnda dag domförhetsreglerna så att hovrätten

bl.a. i grövre brottmål och vissa familjemål skulle bestå av

juristdomare och nämndemän, i de flesta fall tre juristdomare

och två nämndemän (prop. 1975/76:153, JuU44, rskr. 396).

Domförhetsreglerna ändrades ånyo den 1 juli 1984 (prop.

1983/84:78, JuU15, rskr. 152). Hovrätterna blev i princip

domföra med tre juristdomare i de fall där minimiantalet

dittills varit fyra. En sammansättning med fyra juristdomare

behölls i de fall där tingsrätten vid det överklagade avgörandet

bestått av minst tre juristdomare. Samtidigt fick hovrätterna

ökade möjligheter att avgöra mål utan huvudförhandling.

Bakgrunden till de sistnämnda ändringarna var den ökande

arbetsbelastningen vid hovrätterna.

Den 1 september 1989 reformerades hovrättsförfarandet på flera

punkter (prop. 1988/89:95, JuU23, rskr. 288). Till grund för

reformen låg Rättegångsutredningens arbete, framför allt dess

slutbetänkande (SOU 1987:46) Översyn av rättegångsbalken 4

Hovrättsfrågor, sammansättningsfrågor m.m. Syftet var främst att

förenkla och effektivisera så att hovrättsarbetet kan

koncentreras till de viktiga frågorna. I linje härmed gjordes

bl.a. inskränkningar såväl i hovrättens skyldighet att pröva

skuldfrågan i sådana brottmål där endast påföljdsfrågan

överklagats som parternas möjligheter att i tvistemål införa nya

omständigheter och nya bevis. Hovrätterna blev också domföra med

tre i stället för fyra juristdomare i ännu flera fall än

dittills.

År 1989 tillkallades en parlamentariskt sammansatt kommitté

(dir. 1989:56) för att se över domstolarnas uppgifter,

arbetssätt och organisation. Kommittén antog namnet

Domstolsutredningen. Genom tilläggsdirektiv (dir. 1991:94)

inskränktes utredningens uppdrag så att det inte längre

omfattade domstolarnas organisation. Utredningen avgav sitt

betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet

Arbetsuppgifter och förfaranderegler i december 1991. Förslagen

i betänkandet tar sikte på arbetsfördelningen mellan domstolar

och förvaltning och mellan de allmänna domstolarna och de

allmänna förvaltningsdomstolarna. Utredningen tar också upp

frågor om omprövning, överklagande och instansordningen samt

vissa andra processrättsliga frågor. Betänkandet har

remissbehandlats. Domstolsutredningens arbete ligger till grund

för de nu framlagda förslagen. I ärendet föreligger härutöver

ett yttrande från lagutskottet (1992/93:LU5y) och en till

utskottet inkommen skrift.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att förfarandet med

prövningstillstånd utvidgas till att omfatta alla tvistemål där

värdet av tvisteföremålet uppenbart inte överstiger ett

basbelopp (34 400 kr för år 1993). I dag är motsvarande gräns

ett halvt basbelopp.

I propositionen föreslås vidare att regler om

prövningstillstånd införs när det gäller talan mot tingsrätts

dom i brottmål i vilken tingsrätten bestämt påföljden till böter

eller frikänt den tilltalade från ansvar. Prövningstillstånd

skall krävas oavsett vem av den tilltalade, åklagaren eller

målsäganden, som överklagar. Undantag föreslås för det fåtal

fall där Riksåklagaren, Justitiekanslern eller Riksdagens

ombudsmän för talan i hovrätten.

Prövningstillståndsförfarandet i hovrätten föreslås utformat i

huvudsak på samma sätt för både brottmål och tvistemål.

Förslaget innebär att prövningstillstånd skall kunna beviljas om

det finns anledning att ändra tingsrättens avgörande

(ändringsdispens), om det är av vikt för ledningen av

rättstillämpningen att överprövning sker (prejudikatdispens)

eller om det annars föreligger synnerliga skäl till överprövning

(extraordinär dispens).

I propositionen föreslås att hovrätten vid dispensprövningen

skall vara domför med tre lagfarna domare. I dag gäller att

hovrätten skall bestå av två domare.

I propositionen föreslås vidare att beslut som har meddelats

av kronofogdemyndighet skall överklagas först till tingsrätt i

stället för som nu direkt till hovrätt. För prövning i hovrätt

skall krävas prövningstillstånd.

Propositionen innehåller också ett förslag om att reglerna om

s.k. hovrättsting skall avskaffas.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993 såvitt

gäller reglerna om prövningstillstånd i hovrätt och om

avskaffande av hovrättsting och i övrigt den 1 januari 1994.

Överväganden rörande prövningstillstånd

Allmänt

Enligt utskottets mening är arbetssituationen vid hovrätterna

sådan att verkningsfulla åtgärder krävs för att balanserna där

inte skall leda till att ett stort antal mål förblir oavgjorda

under oacceptabelt lång tid. Det föreligger också ett starkt

intresse av att överrätternas resurser koncentreras på de mera

svårbedömda och kvalificerade målen.

Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen

att det som nu kan göras för att åstadkomma en effektivare

hovrättsprocess är att bygga vidare på systemet med

dispensregler i tvistemål och att införa sådana regler även för

brottmålens del. Andra i och för sig tänkbara åtgärder är, som

anförs i propositionen, ännu inte färdigberedda och måste därför

anstå. I sammanhanget vill utskottet dock anmärka att de förslag

som behandlas i detta ärende knappast är tillräckliga för att

komma till rätta med arbetssituationen vid hovrätterna.

Utskottet noterar att ett utredningsarbete som bl.a. syftar till

ytterligare åtgärder för att lätta hovrätternas arbetsbörda

också har inletts. Utskottet återkommer härtill i det följande.

När det gäller frågan om prövningstillstånd i hovrätt vill

utskottet i likhet med vad som anförs i propositionen (s. 51 f)

framhålla att en ordning med prövningstillstånd inte innebär att

det blir förbjudet att klaga till högre rätt. Vad som skiljer

ett system med prövningstillstånd från ett system med obegränsad

rätt till prövning i högre instans är inte rätten att överklaga

utan överrättens handläggning av de mål som överklagas. Det är

alltså inte fråga om att själva fullföljdssystemet principiellt

förändras utan det skapas endast utrymme för ett mera flexibelt

sätt att handlägga de fullföljda målen.

Utskottet vill redan här lägga fast att utskottet har en

positiv grundinställning till prövningstillstånd i hovrätt. Till

enskildheter i förslaget återkommer utskottet i det följande.

Prövningstillstånd i tvistemål

Ett system med prövningstillstånd finns sedan länge i svensk

rätt för de s.k. småmålen, dvs. tvistemål där förlikning om

saken är tillåten (dispositiva tvistemål), om värdet av vad som

yrkas uppenbart inte överstiger ett halvt basbelopp. Enligt 49

kap. 12 § RB får en talan mot tingsrättens dom eller beslut i

sådant mål inte prövas av hovrätten utan att hovrätten först

meddelat parten prövningstillstånd. Prövningstillstånd får som

tidigare nämnts enligt 49 kap. 13 § RB meddelas om det är av

vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högre

rätt (prejudikatdispens), anledning förekommer till ändring i

det slut vartill tingsrätten kommit (ändringsdispens) eller om

det annars föreligger synnerliga skäl att pröva talan

(extraordinär dispens). Prövningen är inte begränsad till sådana

dispensskäl som har åberopats av sökanden. Vid behandling av

frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av två

lagfarna domare.

I motionerna Ju28 och Ju29 yrkas att propositionen i denna del

skall avslås, dvs. att inga ändringar skall göras i gällande

regler om prövningstillstånd.

Motionärerna menar sammanfattningsvis att en ordning med

prövningstillstånd som ytterligare begränsar rätten att få sin

sak prövad i minst två instanser riskerar att urholka

rättssäkerheten och att en sådan ordning inte är förenlig med

svensk rättstradition.

Utskottet konstaterar att regleringen med dispensprövning i

småmålen visat sig utgöra en tillfredsställande avvägning mellan

intresset av att kunna pröva och ändra oriktiga avgöranden och

intresset av att åstadkomma ett snabbt och från kostnadssynpunkt

rimligt förfarande. Systemet har fungerat under en

förhållandevis lång följd av år utan några mera påtagliga

nackdelar och de rättssäkerhetskrav som bör ställas har

upprätthållits. Det går heller inte att bortse från att

hovrättens funktion att korrigera felaktiga tingsrättsavgöranden

underlättas och förstärks om hovrätten får en utvidgad möjlighet

att sålla bort de mål som enligt hovrättens mening är korrekt

avgjorda i första instans. Utskottet finner för sin del att det

nu kan vara motiverat att utvidga systemet ytterligare.

Utskottet tillstyrker alltså regeringsförslaget att

förfarandet med prövningstillstånd utvidgas för tvistemålens del

och avstyrker bifall till motionerna Ju28 och Ju29 i nu

behandlade delar.

Prövningstillstånd i brottmål

Förslaget att införa krav på prövningstillstånd i brottmål är

en nyhet till skillnad från vad som gäller för de dispositiva

tvistemålens del där propositionens förslag närmast är en

vidareutveckling av ett system som redan tillämpats under

förhållandevis lång tid. Ett införande av dispensprövning i

brottmål aktualiserar många frågor av såväl principiell som

praktisk natur.

I motionerna Ju28, Ju29, Ju32 och Ju33 yrkas att propositionen

avslås i den del som avser införande av dispensprövning i

brottmål. I motionerna framställs erinringar från

rättssäkerhetssynpunkt mot de föreslagna inskränkningarna i

rätten att få sin sak prövad i två instanser.

I dag gäller att ett tingsrättsavgörande i brottmål överklagas

till hovrätt och där prövas fullständigt utan några

begränsningar. I mål där endast påföljdsfrågan överklagats är

hovrättens skyldighet att också pröva skuldfrågan dock som

tidigare nämnts inskränkt (51 kap. 23 a § RB).

Regeringens förslag innebär att det införs en reglering som

går ut på att det i mål i vilka den tilltalade dömts till böter

eller helt frikänts skall krävas prövningstillstånd för att

målet skall tas upp till fullständig prövning. Hovrätten skall

meddela prövningstillstånd enligt samma regler som gäller för

tvistemålens del, dvs. prövningstillstånd skall kunna beviljas

om det finns anledning att ändra tingsrättens avgörande

(ändringsdispens), om det är av vikt för ledningen av

rättstillämpningen att överprövning sker (prejudikatdispens)

eller om det annars föreligger synnerliga skäl till överprövning

(extraordinär dispens).

Enligt regeringsförslaget skall samtliga mål där tingsrätten

dömt till böter omfattas av bestämmelsen. Detta innebär att

prövningstillstånd kommer att krävas oavsett de utdömda böternas

storlek, och bestämmelsen kommer också att omfatta grövre brott

med enbart fängelse i straffskalan om böter valts med

tillämpning av särskilda strafflindringsregler (jfr

29 kap. BrB).

I brottmål måste kraven på rättssäkerhet ställas särskilt

högt. Det är viktigt, som framhålls i propositionen (s. 57), att

även den som dömts enbart till böter har en möjlighet att få

domen prövad i högre instans. Av Sveriges internationella

åtaganden följer också att en sådan möjlighet måste finnas i vår

rättsordning (Förenta nationernas internationella konvention om

medborgerliga och politiska rättigheter samt den europeiska

konventionen den 4 november 1950 till skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna).

I propositionen påpekas (s. 57) att den föreslagna ordningen

med prövningstillstånd i vissa brottmål inte innebär att rätten

att överklaga tas bort utan att det är formerna för hovrättens

prövning som ändras.

Domstolsutredningen gör i sitt betänkande (del A, s. 286 f)

den bedömningen att ett system med prövningstillstånd är

förenligt med Sveriges internationella åtaganden.

Närmare innebär förslaget i princip (prop. s. 57 f) att

hovrätten skall göra en bedömning av om det finns någon

anledning att ändra tingsrättens dom. Om så är fallet skall

målet prövas fullständigt. I motsatt fall avgör hovrätten målet

genom ett beslut som innebär att någon fullständig prövning inte

tillåts. Underlaget för hovrättens avgörande i fråga om

prövningstillstånd är tingsrättens dom och det processmaterial i

övrigt som har presenterats vid tingsrätten samt vad som anförs

i överklagandet. Dispensprövningen är inte inskränkt till vad

klaganden anfört.

I propositionen framhålls vidare att en fullständig prövning

skall komma till stånd inte endast i de fall hovrätten är

övertygad om att det överklagade avgörandet är felaktigt utan

också när hovrätten hyser tvivel om att så är fallet. Hovrätten

skall också ta upp och pröva mål som är av intresse för

ledningen av rättstillämpningen, dvs. har prejudikatintresse,

och mål som vid tingsrättens handläggning blivit föremål för

vissa grövre felaktigheter.

Som inledningsvis framgått har utskottet en positiv

grundinställning till införande av prövningstillstånd även i

brottmål i ledet tingsrätt--hovrätt. De problem av

rättssäkerhetskaraktär som därvid kan uppstå har enligt

utskottets mening bemästrats i propositionen. Några sådana

invändningar bör enligt utskottets mening alltså inte riktas mot

förslaget. Även i övrigt kan utskottet i princip tillstyrka

regeringsförslaget; dock med de modifieringar som framgår i det

följande. Utskottet tillstyrker således ett införande av

prövningstillstånd för brottmål i hovrätt och avstyrker bifall

till motionerna Ju28, Ju29, Ju32 och Ju33 i här behandlade

delar.

Målsägandens talerätt

Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som

därav blivit förnärmad eller lidit skada (20 kap. 8 § fjärde

stycket RB)

En målsägande har två möjligheter att själv med rättsliga

medel reagera på brott i straffrättsligt hänseende. Han kan dels

ange brottet till åtal, dels själv väcka åtal. Målsäganden kan

därutöver föra talan om enskilt anspråk i anledning av brott.

Denna fråga behandlar utskottet i ett särskilt avsnitt nedan.

I BrB och annan lagstiftning anges vilka brott som är sådana

att endast målsäganden äger åtala (målsägandebrott) och vilka

som är sådana att angivelse av målsäganden förutsätts för att

allmänt åtal skall få äga rum (angivelsebrott). I övriga fall

kan åklagaren åtala utan begränsning -- målen ligger under

allmänt åtal (åklagarbrott).

RB utgår från den förutsättningen att målsäganden i och för

sig har rätt att föra ansvarstalan. Bakom regleringen ligger

antagandet av en s.k. naturlig rättighet i detta avseende. I 20

kap. 8 § görs emellertid viktiga inskränkningar i denna antagna

rättighet på det sättet att målsägandens talerätt genom denna

reglering görs subsidiär vid åklagarbrott och angivelsebrott.

Detta innebär att målsäganden som regel får föra ansvarstalan

för brott som ligger under allmänt åtal bara i de fall han

angivit brottet till åtal och åklagaren beslutat att åtal inte

skall äga rum eller nedlagt ett av honom väckt åtal. Undantag

gäller enligt 20 kap. 8 § tredje stycket RB för talan om ansvar

för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan

osann tillvitelse angående brott. I dessa fall får målsäganden

väcka talan utan att först ha angivit brottet till åtal.

I de fall åklagaren väckt åtal äger målsäganden enligt 20 kap.

8 § andra stycket RB biträda åtalet. Han blir part i målet vid

sidan av åklagaren och har samma rätt som denne att förebringa

utredning och bevisning. Målsäganden kan emellertid inte med

stöd av denna regel yrka ansvar för någon annan gärning än den

som är föremål för åklagarens talan, men han kan för denna

gärning framställa ett annat ansvarsyrkande än åklagaren gjort.

Ett exempel kan vara att åklagaren yrkar ansvar för grov

misshandel medan målsäganden anser att gärningen skall bedömas

som mordförsök. Vill målsäganden föra talan om någon annan

gärning än den åklagaren åtalat måste det ske på sätt som

angivits i det föregående.

Målsägandens subsidiära åtalsrätt innebär att han också, även

om åklagaren inte fullföljer talan mot domen, kan föra talan mot

denna i högre rätt. Denna befogenhet tillkommer honom oberoende

av om han biträtt åtalet vid den lägre rätten eller inte.

Målsägandens rätt att överklaga inbegriper inte bara domar utan

också andra rättens beslut i målet.

Regeringens förslag till prövningstillstånd är utformat så att

svaret på frågan om det krävs sådant tillstånd eller inte blir

detsamma oavsett vem av parterna som överklagar domen och

oavsett i vilken del den överklagas. Detta innebär att förutom

den tilltalade också målsäganden och åklagaren enligt förslaget

omfattas av regeln om prövningstillstånd för överklagande av

domar där den tilltalade dömts till böter. Den föreslagna

ordningen innebär ingen annan ändring i målsägandens rätt att

föra talan än att det i vissa fall krävs prövningstillstånd.

Utskottet delar den i propositionen redovisade uppfattningen

att systemet av rättviseskäl bör gälla inte bara den tilltalade

utan också målsäganden och godtar förslaget i denna del.

En särskild fråga är om det också skall krävas

prövningstillstånd vid talan mot en frikännande dom. Denna fråga

behandlas i ett särskilt avsnitt nedan.

Prövningstillstånd för åklagaren

Att målsäganden av rättviseskäl bör vara jämställd med den

tilltalade i fråga om kravet på prövningstillstånd kan knappast

ifrågasättas. Frågan är om åklagaren, som inte för talan för

egen del utan i egenskap av ämbetsman och representant för

staten, skall vara underkastad kravet på prövningstillstånd.

Åklagaren har vid sin ämbetsutövning att iaktta

objektivitetsprincipen, i första hand under förundersökningen,

men principen äger i praktiken giltighet under åklagarens hela

arbete med ett mål. Han skall alltså se inte bara till de

omständigheter som talar till den tilltalades nackdel utan också

ta till vara det som talar till den tilltalades förmån. Mycket

noggranna överväganden görs också regelmässigt innan ett mål

förs vidare. Utskottet finner, liksom många remissinstanser, att

någon risk för onödiga överklaganden inte föreligger om

åklagaren skulle undantas från kravet på prövningstillstånd.

Härtill kommer att åklagarna står för en mycket begränsad del av

överklagandena i bötesmål. Ett krav på prövningstillstånd för

åklagaren skulle inte få någon praktisk betydelse för

hovrätternas arbetssituation.

Utskottet konstaterar emellertid att frågan inte bara gäller

huruvida förslaget tillgodoser rimliga krav på rättssäkerhet och

utgör en lämplig avvägning ur effektivitetssynpunkt m.m. En

betydelsefull aspekt i sammanhanget är också allmänhetens

förtroende för och krav på rättsskipningen. Utskottet delar den

uppfattning som framförs i propositionen att det är väsentligt

att rättssystemet för den enskilde ter sig rättvist och biträder

regeringens förslag att åklagaren inte helt kan undantas från

kravet på prövningstillstånd.

I de sällsynta fall åklagarens talan förs av Riksåklagaren,

Justitiekanslern eller Riksdagens ombudsmän är dessa inte

underkastade något krav på prövningstillstånd i Högsta

domstolen. Utskottet instämmer i att det skulle vara

inkonsekvent att kräva prövningstillstånd för deras talan i

hovrätt. Utskottet har ingen erinran mot regeringens förslag i

denna del.

Prövningstillstånd vid talan mot en frikännande dom

Regeringen föreslår en särskild regel som innebär att

dispensprövning krävs för åklagarens och målsägandens talan mot

en dom i vilken den tilltalade helt frikänts.

I motion Ju30 yrkas att regeln om prövningstillstånd vid

frikännande dom inte skall omfatta brott för vilket stadgas

svårare straff än fängelse i sex månader. Motionsyrkandet

överensstämmer med Domstolsutredningens förslag i denna del.

Regeringsförslaget innebär att prövningstillstånd krävs dels

om den tilltalade helt frikänts från ansvar, dels om han dömts

till böter för något annat brott i samma dom. Däremot krävs inte

prövningstillstånd om den tilltalade utöver den frikännande

domen dömts till fängelse för ett annat brott i samma dom.

Kravet på prövningstillstånd gäller vidare oavsett hur svårt

brott frikännandet avser. Ett åtal för grov misshandel som

ogillats skulle alltså komma att kräva prövningstillstånd om

åtalet endast avsåg misshandeln eller om tingsrätten samtidigt

dömt den tilltalade till böter för t.ex. trafikbrott. Däremot

skulle prövningstillstånd inte krävas om domen också inkluderade

ett fängelsestraff för t.ex. stöld.

Det sagda innebär, som konstateras i propositionen (s. 63),

att frågan om det krävs prövningstillstånd vid frikännande dom i

vissa fall blir beroende av om åtal samtidigt har väckts för

andra gärningar och om dessa andra gärningar är allvarliga brott

eller inte.

Enligt utskottets mening är den bristen på precisering en

olägenhet med regeringsförslaget. Däremot har förslaget den

fördelen att svaret på frågan om det krävs prövningstillstånd

eller inte i det konkreta fallet blir detsamma oavsett vem av

parterna som överklagar och oavsett i vilken del domen

överklagas.

Regeringsförslaget får emellertid ytterligare konsekvenser.

Utskottet tänker här på att prövningstillstånd kommer att krävas

vid frikännande dom även beträffande mycket allvarlig

brottslighet.

Domstolsutredningen kommer i sitt betänkande (del A s. 315 f)

fram till att den konsekvensen bör undvikas genom att

lagstiftningen utformas så att det inte i något fall skall

krävas prövningstillstånd vid talan mot en frikännande dom

beträffande brott av viss svårhet. Utredningen förordar en

lösning som innebär att prövningstillstånd skall krävas endast

om den frikännande domen avser brott där maximistraffet är

fängelse högst sex månader. Detta är den ordning som förespråkas

i motion Ju30.

Motionsförslaget innebär alltså att prövningstillstånd skall

krävas dels om påföljden i målet är böter, dels om ett

frikännande avser ett brott med maximistraffet fängelse högst

sex månader och dels om påföljden är böter och ett frikännande i

samma dom avser ett brott med nyssnämnda maximistraff. Ett åtal

för exempelvis grov misshandel som ogillats skulle alltså aldrig

kräva prövningstillstånd.

Precis som i fråga om regeringsförslaget uppstår också med

motionsförslaget en viss brist på precisering i fråga om

prövningstillstånd men nu med omvända förtecken. Om nämligen ett

bötesstraff förenas med en frikännande dom beträffande ett

allvarligt brott kommer prövningstillstånd inte att krävas

beträffande bötesbrottet. Motionsförslaget har samma fördelar

som regeringsförslaget när det gäller förutsägbarheten av kravet

på prövningstillstånd i det konkreta fallet.

Skillnaden mellan regeringsförslaget och motionsförslaget kan

sammanfattas så att regeringsförslaget leder till att

prövningstillstånd i princip krävs vid frikännande domar också

för mycket allvarliga brott medan motionsförslaget leder till

att lindriga brott i vissa fall måste prövas av hovrätten utan

att prövningstillstånd först beviljats.

Utskottet finner den senare olägenheten från

rättssäkerhetssynpunkt mindre betydelsefull än den förra.

Utskottet måste först konstatera att frågan om

prövningstillstånd vid frikännande dom är svår att reglera på

ett helt tillfredsställande sätt. Olägenheterna med de olika

förslagen måste i stället vägas mot varandra. Vid den prövningen

kommer utskottet till slutsatsen att regeringsförslaget leder

för långt. Utskottet delar motionärernas uppfattning att krav på

prövningstillstånd inte bör gälla i de fall en frikännande dom

rör ett grövre brott och anser att det av Domstolsutredningen

framlagda förslaget i denna del, bl.a. med hänsyn till

allmänhetens tilltro till det rättsliga systemet, utgör en

lämplig avvägning av de olika intressen som gör sig gällande.

Utskottets nu gjorda ställningstagande med anledning av

propositionen och motion Ju30 i denna del medför att vissa

ändringar bör göras i de av regeringen framlagda förslagen till

ändring i RB (se bilaga 2).

Övrigt

I motionerna Ju417 och Ju846 förespråkas ett system med

dispensprövning för att komma till rätta med den ansträngda

arbetssituationen vid hovrätterna.

Genom utskottets ställningstaganden i det föregående är

yrkandena i motionerna Ju417 och Ju846 tillgodosedda och

utskottet avstyrker bifall till dem i nu behandlade delar.

Enskilt anspråk i anledning av brott

Talan om enskilt anspråk kan antingen föras i särskild

tvistemålsrättegång eller i samband (kumulerat) med talan om

ansvar i ett brottmål.

Frågor om handläggningen av ett enskilt anspråk tillsammans

med ett brottmål regleras i 22 kap. RB. Lagen skiljer mellan två

olika grupper av enskilda anspråk som kan kumuleras med

ansvarsyrkandet. De två grupperna är å ena sidan anspråk i

anledning av brott och å andra sidan anspråk som grundas på

brott. Den första kategorin är mera vidsträckt än den senare

och omfattar också denna. Med anspråk på grund av brott

förstås endast anspråk av målsäganden mot den tilltalade, vilka

grundas på den brottsliga gärning som läggs den tilltalade till

last. Till anspråk i anledning av brott hänförs därutöver

alla slags anspråk som äger något samband med det påstådda

brottet vare sig det riktar sig mot den tilltalade eller någon

annan. Hit hör t.ex. den skadelidandes anspråk mot ett

försäkringsbolag som meddelat ansvars- eller skadeförsäkring.

Det förutsätts att det enskilda anspråket grundar sig på samma

faktiska omständigheter som de som ligger till grund för

ansvarsyrkandet.

I 22 kap. 2 § första stycket RB finns en bestämmelse om

skyldighet för åklagaren att i samband med åtalet förbereda och

utföra även målsägandens talan. Denna skyldighet avser endast

den trängre gruppen av enskilda anspråk, dvs. de som grundas på

brottet. Det är alltså endast fråga om anspråk mot den

tilltalade på grund av den brottsliga gärningen. För åklagaren

är det en tjänsteplikt att utföra målsägandens talan i dessa

fall. Det förutsätts dock att talan kan utföras av åklagaren

utan väsentlig olägenhet och att talan inte är uppenbart

obefogad. Skulle utförandet av målsägandens talan vara mera

betungande får åklagaren hänvisa honom till att föra sin talan

själv. Detsamma gäller om målsägandens talan, som ovan nämnts,

är uppenbart ogrundad.

För målsäganden innebär det en stor fördel att åklagaren utför

hans talan om det enskilda anspråket. Han får detta gjort utan

det besvär eller den kostnad som blir följden om han skulle

utföra talan själv. I flertalet fall torde en särskild rättegång

knappast heller löna sig.

Regeringen föreslår inte någon särskild regel om

prövningstillstånd för de fall att ett enskilt anspråk handlagts

tillsammans med ett brottmål. Resultatet härav blir att

huvudregeln för prövningstillstånd i tvistemål kommer att gälla

även i dessa fall. Det främsta skälet till den av regeringen

föreslagna ordningen är intresset av att tvistemålen skall

behandlas lika oberoende av om de handläggs tillsammans med ett

brottmål eller i särskild rättegång. Detta innebär att

dispensfrågorna enligt förslaget får avgöras var för sig enligt

de för resp. målkategori gällande bestämmelserna. Hovrätten får

alltså göra två bedömningar i fråga om prövningstillstånd om en

dom i vilken tingsrätten också dömt ut t.ex. ett skadestånd

överklagas i båda delarna. Den situationen kan således uppkomma

att prövningstillstånd beviljas i den ena delen utan att så sker

i den andra.

Åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan är enligt

22 kap. 2 § RB knuten till att åklagaren också för talan om

ansvar. I de fall prövningstillstånd medges endast rörande det

enskilda anspråket får detta handläggas i en särskild rättegång

och målsäganden är hänvisad till att utföra sin talan utan

åklagarens medverkan.

Utskottet delar i princip regeringens bedömning att enskilda

anspråk som kumulerats med en ansvarstalan skall omfattas av

systemet med prövningstillstånd. I fråga om tillämpningen vill

utskottet utöver vad som anförs i propositionen anföra följande.

Det fallet att prövningstillstånd meddelas beträffande ett

enskilt anspråk utan att sådant tillstånd medges i fråga om

ansvar eller påföljd erbjuder inga speciella svårigheter. Det

enskilda anspråket prövas helt enligt de regler som gäller för

tvistemål. Detsamma gäller om den tilltalade överklagar i

påföljdsdelen. Inte heller i det fallet finns anledning att

ompröva ett enskilt anspråk på grund av brottet utan härför

krävs andra skäl som kan hänföras till tvistemålet, t.ex. att

ett skadestånds storlek kan ifrågasättas.

Om hovrätten däremot prövar brottmålet i ansvarsdelen -- efter

beviljat prövningstillstånd eller i fall där prövningstillstånd

inte krävs -- blir situationen en annan. I sådana fall får

utgången i ansvarsdelen som regel antas ha betydelse även för

bedömningen av det enskilda anspråket. Här framstår det närmast

som självklart att prövningstillstånd (ändringsdispens) beviljas

även i den delen. Dock kan situationer också tänkas då det inte

är motiverat med prövningstillstånd beträffande det enskilda

anspråket trots att en ansvarsfråga prövas. Utskottet tänker här

t.ex. på fall då den tilltalade yrkar att han skall frikännas

från ansvar för ett brott och vill bli befriad från

skadeståndsskyldighet som är att hänföra till ett annat brott i

samma dom. Då saknas ju det samband mellan ansvar för brottet

och det utdömda skadeståndet som är en förutsättning för att

prövningstillstånd beträffande det enskilda anspråket skall

beviljas på grund av omständigheter som har med brottet att

göra. Utöver i här angivna fall skall prövningstillstånd

beträffande det enskilda anspråket givetvis också beviljas om

det enskilda anspråket i sig ger anledning till det. -- I

sammanhanget noterar utskottet att resultatet av en felaktig

bedömning i fråga om prövningstillstånd beträffande det enskilda

anspråket kan bli att den tilltalade måste angripa den honom i

den delen ålagda förpliktelsen med extraordinära rättsmedel om

han frikänns från ansvar.

Dispensprövningen

Reglerna om hovrätts sammansättning återfinns i 2 kap. 4 § RB.

Enligt huvudregeln är hovrätt domför med tre lagfarna domare.

I tvistemål som av tingsrätt avgjorts med tre lagfarna domare

skall dock hovrätten bestå av minst fyra lagfarna domare när den

avgör målet. Fler än fem lagfarna domare får inte delta i

hovrätten.

I brottmål är hovrätt domför med tre lagfarna domare och två

nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får

inte delta. Dessa regler gäller också för vissa familjemål. I

brottmål där det inte är fråga om att döma till strängare straff

än böter och inte heller är fråga om företagsbot är hovrätten

domför även med tre lagfarna domare.

Vid avgörande av en fråga om prövningstillstånd är hovrätt

domför med två lagfarna domare.

Vid sidan av de nämnda bestämmelserna finns det särskilda

regler om hovrätts sammansättning i bl.a. 2 kap. 4 a § RB, 67 §

patentlagen (1967:837) och 13 § lagen (1969:246) om domstolar i

fastighetsmål.

När rätten är sammansatt av flera ledamöter skall dess

avgörande föregås av en överläggning. Om enighet inte kan uppnås

under överläggningen skall denna följas av en omröstning. Regler

rörande omröstning finns för tvistemålens del i 16 kap. och för

brottmålens del i 29 kap. RB. Huvudregeln är att den mening

gäller som omfattas av mer än hälften av rättens ledamöter. Vid

lika röstetal har ordföranden i princip utslagsröst. I brottmål

tillämpas emellertid i detta fall principen in dubio mitius

(vid tvivel det mildaste), såvida en mening rörande påföljden är

att anse som lindrigare än en annan. I ansvarsdelen leder den

nyssnämnda principen till frikännande dom i dessa fall.

Vid avgörande av frågor om prövningstillstånd skall, om en av

ledamöterna vill bevilja prövningstillstånd, hans mening gälla

som hovrättens beslut (16 kap. 3 § RB).

Regeringen föreslår nu att hovrättens sammansättning vid

dispensprövning ändras så att hovrätten skall vara domför med

tre i stället för två lagfarna ledamöter och att detta skall

gälla i både tvistemål och brottmål. För att prövningstillstånd

skall beviljas skall enligt förslaget krävas att två av rättens

tre ledamöter förenar sig om ett sådant beslut.

I motion Ju30 (s) yrkas att de nu gällande reglerna om

sammansättning och omröstning vid dispensprövning förblir

oförändrade.

I propositionen anförs (s. 65 f) bl.a. att en ordning med tre

ledamöter enligt justitieministerns uppfattning är ägnad att

skapa starka garantier för att prövningen görs under mycket

kvalificerade och rättssäkra former. Det anförs vidare att en

sådan ordning är naturlig i det att den sammanfaller med

huvudregeln för hovrättens sammansättning i tvistemål när

tingsrätten bestått av en lagfaren domare, i bötesmål och vid

all skriftlig handläggning. Justitieministern anser att en

sammansättning med tre ledamöter vid dispensprövningen minskar

risken för felbedömningar och anför vidare att det inte finns

någon anledning att anta att de effektivitetsvinster som ett

system med prövningstillstånd förväntas medföra skulle rubbas på

något avgörande sätt med en sådan ordning.

Utskottet, som instämmer i vad som anförts i propositionen i

denna del, ansluter sig till uppfattningen att dispensprövningen

skall göras av tre ledamöter. Att omröstningsreglerna i det

läget skall överensstämma med de gängse framstår närmast som

självklart. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion Ju30 i denna del.

Utskottet anmärker här att regeringens förslag till ändring i

2 kap. 4§ RB (prop. 1992/93:213, JuU32) som för närvarande

behandlas i riksdagen bör beaktas i detta ärende, se bilaga 3.

Behov av ytterligare utredning

I motion Ju32 efterlyses ytterligare utredning för att finna

former som kan leda till att måltillströmningen och balanserna

vid hovrätterna kan minskas och rättegångskostnadernas betydelse

i sammanhanget aktualiseras.

I propositionen anges att regeringen tillsatt en särskild

utredare med uppdrag att se över formerna för rättegången i

hovrätt och överklagande av mål dit (dir. 1993:38).

Enligt direktiven skall utredaren göra en översyn och lämna

förslag om vad som bör gälla för hovrätternas handläggning av

målkategorierna tvistemål, brottmål och övriga mål mot bakgrund

av vilka funktioner hovrätterna skall fylla och hur de lämpligen

kan fullgöra dessa. Vidare skall utredaren gå igenom olika

tänkbara sätt att begränsa flödet av mål till hovrätterna och

föreslå ändringar även i dessa delar. Utredaren skall också

utvärdera tillämpningen av det system med prövningstillstånd som

nu föreslås. Slutligen lämnas utredaren fria händer att föreslå

de ändringar i övrigt som kan leda till att hovrättsförfarandet

kan göras snabbare, effektivare och mera ändamålsenligt med

hänsyn till hovrätternas roll i instansordningen.

Utskottet konstaterar att utredningsinsatser igångsatts för

att göra hovrättsprocessen mera effektiv och ändamålsenlig.

Motion Ju32 får anses i allt väsentligt tillgodosedd och

utskottet avstyrker bifall till den i nu berörda delar.

Avräkning av häktningstid

Till de straffprocessuella frihetsberövandena räknas framför

allt anhållande och häktning. I 33 kap. brottsbalken (BrB) finns

regler om tillgodoräknande eller avräkning av tid för sådana

frihetsberövanden.

Reglerna om tillgodoräknande av häktningstid fick i aktuellt

avseende sitt nuvarande innehåll år 1973 (prop. 1972:146,

JuU1973:3, rskr. 23). Då blev avräkning i de flesta fall

obligatorisk och fullständig. Tidigare var huvudregeln att

avräkning kunde ske fakultativt, dvs. efter vad som ansågs

skäligt i det enskilda fallet. Lagändringen innebar bl.a. att

större nordisk rättsenlighet på området kom till stånd.

Den nu gällande ordningen innebär i princip att från ett

fängelsestraff dras av den tid som den dömde varit anhållen

eller häktad i målet. I lagstiftningen uttrycks saken så att

tiden för frihetsberövandet anses som tid under vilken den

ådömda påföljden verkställts i anstalt. Tillgodoräknande skall

ske av tid för frihetsberövande när någon döms till fängelse på

viss tid eller när rätten förordnar att sådan påföljd skall avse

ytterligare brott. Tillgodoräknandet skall omfatta den tid

varunder den dömde med anledning av misstanke om brott, som

prövats genom dom i målet, varit berövad friheten som anhållen

eller häktad m.m. Härvid gäller dock att ett frihetsberövande

som har understigit 24 timmar inte får avräknas. Detsamma gäller

anhållnings- och häktningstid under vilken samtidigt skett

verkställighet av dom i annat mål. Beslut om avräkning skall

intas i domen. Domstolen skall där ange det antal dagar som

påföljden skall anses verkställd genom det straffprocessuella

frihetsberövande som förekommit.

I motion Ju31 yrkas avskaffande av den ovillkorliga rätten

till avräkning av häktestiden mellan tingsrättens och hovrättens

domar för den som har dömts till fängelse och överklagar. I

motionen förespråkas en återgång till de fakultativa regler som

gällde före 1973. Motionsyrkandet bygger på att det inte torde

vara alldeles ovanligt med överklaganden som har sin grund i

något annat än att den dömde anser tingsrättens dom vara på

något sätt felaktig eller avvikande från praxis.

Utskottet uttalade i samband med 1973 års lagändring (JuU

1973:3 s.9) att obligatorisk avräkning i högre instans skulle

kunna komma att leda till en ökad fullföljdsfrekvens och därmed

också till en ökad belastning på framför allt överrätterna och

häktesorganisationen. Utskottet anförde vidare rörande

överklagandefrekvensen att det från principiell synpunkt måste

vara felaktigt att söka begränsa tillströmningen av mål till

överrätterna genom restriktiva avräkningsregler och att risken

att inte få häktningstiden tillgodoräknad inte borde få avhålla

någon från fullföljd av talan. Utskottet påpekade emellertid att

det sagda inte fick hindra att utvecklingen bl.a. i fråga om

tillströmningen av brottmål till överrätterna borde följas med

stor uppmärksamhet.

I propositionen (s. 40) nämns ett slopande av den ovillkorliga

rätten till avräkning som ett alternativ för att minska

måltillströmningen till hovrätterna, och i direktiven (s. 4)

till den nyss nämnda översynen av rättegången i hovrätt ingår

att överväga regelsystemet.

I det beredningsläge som saken befinner sig saknas det

anledning för riksdagen att göra några uttalanden. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju31.

Överväganden rörande instansordningen i utsökningsmål

Allmänt

Kronofogdemyndighetens huvudsakliga uppgift är att verkställa

domar och andra beslut. Mål om sådan verkställighet kallas

utsökningsmål och anhängiggörs genom ansökan. Målen kan avse

verkställighet av betalningsskyldighet, men det kan också vara

fråga om verkställighet av förpliktelser som inte avser

betalningsskyldighet, t.ex. avhysning.

Det finns 24 kronofogdemyndigheter, en i varje län.

Verksamheten bedrivs både på den ort (vanligen residensstaden)

där kronofogdemyndigheten har sitt huvudkontor och vid

kronokontor på andra orter i länet. En utredning om

regionalisering av myndigheterna har gjorts inom

Riksskatteverket. Avsikten med utredningen var att nedbringa

antalet kronofogdemyndigheter till 6--8 i hela landet.

Enligt 18 kap. 1 § UB överklagas kronofogdemyndighetens beslut

i hovrätten genom besvär. Denna ordning infördes med UB

(prop. 1980/81:8, LU23, rskr. 350). Dessförinnan gällde att

beslut i utsökningsmål skulle överklagas till överexekutor. Det

var länsstyrelserna som fungerade som överexekutorer och deras

beslut kunde i sin tur överklagas till hovrätt.

Överklagandena till hovrätten kan gälla t.ex. utmätning i lös

egendom, fastighet eller lön, försäljning av egendom, fördelning

av köpeskilling samt kvarstad och annan handräckning. Klagande

kan vara gäldenären själv men även en borgenär eller tredje man.

I propositionen föreslås att beslut som har meddelats av

kronofogdemyndighet skall överklagas till tingsrätt i stället

för som nu direkt till hovrätt. För att prövning skall kunna ske

i hovrätten skall krävas prövningstillstånd. De föreslagna

dispensgrunderna för utsökningsmålen överensstämmer med vad som

i dag gäller för prövningstillstånd i hovrätten rörande bl.a.

småmålen.

Beträffande tingsrättens handläggning av kronofogdemålen

föreslås i propositionen att lagen (1946:807) om handläggning av

domstolsärenden (ärendelagen) skall gälla i tillämpliga delar. I

11 § ärendelagen ges en generell hänvisning till vad som är

föreskrivet om tvistemål. Detta innebär att RB:s regler om

rättegång och överklagande blir tillämpliga såvida särskilda

regler inte finns i ärendelagen. Rättens avgörande av

domstolsärende sker genom beslut (9 § ärendelagen). Detta medför

att ett överklagande till hovrätt och Högsta domstolen handläggs

enligt reglerna om besvär. För alla domstolsinstanser föreslås

dessutom vissa kompletterande regler i 18 kap. UB.

Som skäl för att utsökningsmålen skall överklagas till

tingsrätt framhåller justitieministern (prop. s. 72 f) intresset

av att tyngdpunkten i rättsskipningen skall ligga i den första

domstolsinstansen. Hon anför vidare att målen ofta kräver

kompletteringar innan de blir klara för avgörande och att sådana

kompletteringar med hänsyn till reglerna om rättens

sammansättning och arbetsformer enklare och billigare utförs i

tingsrätt. Framför allt, anförs det, kan själva avgörandet av

målen klaras av med färre domare i tingsrätt än i hovrätt.

Vidare är tingsrätten den mest ändamålsenliga domstolen när det

gäller att hålla muntlig förhandling. Ett annat skäl är

hovrätternas arbetsbelastning. Ministern påpekar att det

självklart är värdefullt att ta till vara möjligheten att

avlasta hovrätterna den relativt arbetskrävande målgrupp som

utsökningsmålen utgör.

Utskottet delar den uppfattning som ligger bakom förslaget

rörande instansordningen för utsökningsmålen, nämligen att

tyngdpunkten i rättsskipningen, i likhet med vad som gäller för

tvistemålens och brottmålens del, skall ligga i tingsrätten.

Utskottet ansluter sig också till vad ministern i övrigt anfört

i denna del och har ingen erinran mot förslaget till ändrad

instansordning för överklagande av beslut från

kronofogdemyndigheten. Vad som nu anförts innebär att utskottet

avstyrker bifall till motion Ju28 om avslag på propositionen i

denna del.

Utskottet har heller ingen erinran mot förslaget om

prövningstillstånd i ledet tingsrätt--hovrätt. Tvärtom ligger

förslaget i linje med utskottets ställningstagande tidigare i

detta ärende. Utskottet tillstyrker propositionen också i denna

del.

Forum

Enligt regeringsförslaget skall utsökningsmålen överklagas

till den tingsrätt inom vars domkrets den kronofogdemyndighet

som har avgjort målet är belägen.

Domstolsutredningen föreslog att kronofogdemyndighetens beslut

skulle överklagas hos en tingsrätt i det län där myndigheten

finns. Detta innebär att klaganden skulle kunna välja mellan

samtliga tingsrätter i länet. Om ett beslut redan har

överklagats, skall dock även senare överklaganden kanaliseras

till samma tingsrätt som det första.

Vid remissbehandlingen av Domstolsutredningens förslag

framfördes olika invändningar i denna del. Det anfördes bl.a.

att kvaliteten på avgörandena skulle bli låg och att någon fast

praxis inte kan komma till stånd med så många besvärsinstanser

som alla landets 97 tingsrätter. Vidare pekas på risken för

missbruk om klaganden får välja till vilken tingsrätt inom länet

han skall överklaga. Det anfördes också att det krävs

kompletterande regler för det fall att klaganden inte uttrycker

något val eller överklagar till någon tingsrätt utanför länet

och för att säkerställa att samtliga överklaganden rörande samma

beslut inte fördelas på olika tingsrätter. En annan invändning

var att förutsebarheten blir dålig med den av utredningen

föreslagna forumregeln.

De framförda synpunkterna har i propositionen ansetts utgöra

sådana nackdelar att Domstolsutredningens förslag inte bör

införas. Regeringen föreslår i stället att överklaganden av

kronofogdemyndighetens beslut skall göras till den tingsrätt

inom vars domkrets den kronofogdemyndighet som har avgjort målet

finns.

Som skäl för den föreslagna ordningen anförs också att en

sådan regel är klar och enkel att tillämpa och att de utsedda

tingsrätterna får bättre förutsättningar att bygga upp sin

kompetens på utsökningsrättens område. Härtill kommer, anförs

det vidare, att grundregeln inom förvaltningen är att

myndighetsbeslut överklagas till den domstol inom vars domkrets

myndigheten ligger.

I motion Ju30 yrkas, i stället för den föreslagna forumregeln,

att utsökningsmålen skall överklagas till en tingsrätt i det län

där kronofogdemyndigheten finns. Motionsförslaget överensstämmer

i denna del med det av Domstolsutredningen avgivna förslaget.

Lagutskottet har i yttrande förklarat sig inte ha någon

erinran mot förslaget till ändrad instansordning för

kronofogdemålen och att det införs krav på prövningstillstånd i

hovrätten för de aktuella måltyperna. När det gäller frågan om

till vilken tingsrätt kronofogdemyndighetens beslut skall få

överklagas innebär propositionens förslag att samla alla

överklaganden till en enda tingsrätt i varje län enligt

lagutskottets mening betydligt bättre garantier för enhetlighet

och rättssäkerhet än den ordning som förespråkas i motion Ju30.

Lagutskottet kan, anförs det vidare, mot bakgrund av det som

anförs i yttrandet inte finna annat än att det från

utsökningsrättsliga utgångspunkter föreligger starka skäl att

frångå principen att tingsrätter skall tilldelas alla typer av

mål. Lagutskottet har i yttrandet avstyrkt bifall till motion

Ju30. Yttrandet har fogats som bilaga 4 till detta betänkande.

Utskottet konstaterar att forumfrågan för utsökningsmålens del

är svår att reglera. Som utskottet ser saken finns skäl både för

och emot en koncentration av dessa. För en koncentration talar

bl.a. det förhållandet att det normala inom förvaltningen är att

myndighetsbeslut överklagas till den domstol inom vars domkrets

myndigheten finns. Mot en koncentration talar främst att en

sådan innebär ett avsteg från principen att alla tingsrätter

skall handlägga alla slags mål. Vid en sammanvägning av de olika

intressen som gör sig gällande finner utskottet dock att de skäl

som talar för regeringens förslag i dagsläget väger tyngst och

att förslaget bör godtas. Utskottet avstyrker bifall till motion

Ju30 i denna del.

I detta sammanhang vill utskottet även peka på att en framtida

regionalisering av kronofogdemyndigheterna skulle leda till en

ytterligare koncentration av utsökningsärendena. Enligt

utskottets uppfattning bör denna utveckling följas med stor

uppmärksamhet.

Övrigt

I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av

propositionen och motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande prövningstillstånd i tvistemål

att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:Ju28 i denna

del och 1992/93:Ju29 yrkande 1 antar regeringens förslag till

lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 49 kap. 12 §,

men. (v)

2. beträffande prövningstillstånd i brottmål

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju28 i denna del,

1992/93:Ju29 yrkandena 2--4, 1992/93:Ju32 yrkande 3 samt

1992/93:Ju33,

res. 1 (nyd) - delvis

3. beträffande prövningstillstånd vid frikännande dom

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju30 yrkande 2

godkänner vad utskottet anfört,

4. beträffande uttalande om prövningstillstånd

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju417 yrkande 1 och

1992/93:Ju846 yrkande 32,

5. beträffande prövningstillstånd vid enskilt anspråk

att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,

6. beträffande lagreglering av prövningstillstånd i

brottmål

att riksdagen antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt

avser 49 kap. 12 a § samt 51 kap. 4 och 10 a §§ dock med den

ändringen att 49 kap. 12 a § ges i bilaga 2 som utskottets

förslag betecknade lydelse,

res. 1 (nyd) - delvis

7. beträffande sammansättningsregler m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju30 yrkande 1

antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 2 kap. 4 §

och 16 kap. 3 § med den ändringen att 2 kap. 4 § ges i bilaga 3

som utskottets förslag betecknade lydelse,

res. 2 (s)

8. beträffande förslaget till ändring i rättegångsbalken i

övrigt

att riksdagen antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt

det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,

9. beträffande ytterligare utredning

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju32 yrkandena 1, 2 och 4,

10. beträffande avräkning av häktestid

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju31,

11. beträffande handläggningen av utsökningsmål

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju28 i denna del,

12. beträffande forum i utsökningsmål

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju30 yrkande 3

antar regeringens förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

såvitt avser 18 kap. 1 §,

res. 3 (s)

13. beträffande förslaget till ändring i utsökningsbalken i

övrigt

att riksdagen antar det i moment 12 nämnda lagförslaget i den

mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,

14. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar regeringes förslag till

a) lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift,

b) lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),

c) lag om ändring i lagen (1985:146) om avräkning vid

återbetalning av skatter och avgifter samt

d) lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningföreläggande

och handräckning.

Stockholm den 18 maj 1993

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Lars-Erik Lövdén (s),

Jerry Martinger (m),

Göthe Knutson (m),

Birthe Sörestedt (s),

Nils Nordh (s),

Göran Magnusson (s),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Sigrid Bolkéus (s),

Kent Carlsson (s),

Christel Anderberg (m),

Anders Svärd (c),

Kjell Eldensjö (kds),

Bengt Harding Olson (fp) och

Alf Eriksson (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Prövningstillstånd i brottmål (mom. 2 och 6)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som

börjar med "Som inledningsvis" och slutar med "behandlade delar"

bort ha följande lydelse:

Rättigheten att i brottmål få sin sak prövad i minst två

instanser är fast rotad i vårt land. För en så genomgripande

förändring som en begränsning av rätten att få en fullständig

överprövning i hovrätten krävs enligt utskottets uppfattning

mycket starka skäl. Utskottet kan för sin del inte finna att det

som anförts om hovrätternas arbetsbörda utgör skäl att begränsa

överprövningsmöjligheterna.

Förslaget leder, som utskottet ser saken, till försämrade

möjligheter att få sin sak prövad -- inte bara för de tilltalade

-- utan också för brottsoffrens del. Den föreslagna ordningen

strider i denna del också mot ambitionerna att öka hjälpen till

och omsorgerna om brottsoffren.

Utskottet är sålunda kritiskt mot regeringsförslaget, och

utskottet är, i linje med vad som i denna del framförts i

motionerna Ju28, Ju29, Ju32 och Ju33, inte berett att tillstyrka

förslagen i propositionen om införande av prövningstillstånd i

brottmål.

dels att utskottets hemställan under moment 2 och 6 bort

ha följande lydelse:

2 och 6. beträffande prövningstillstånd i brottmål

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju28 i denna

del, 1992/93:Ju29 yrkandena 2--4, 1992/93:Ju32 yrkande 3 samt

1992/93:Ju33 avslår det i propositionen framlagda förslaget

såvitt avser prövningstillstånd i brottmål.

2. Sammansättningsregler m.m. (mom. 7)

Lars-Erik Lövdén, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran

Magnusson, Sigrid Bolkéus, Kent Carlsson och Alf Eriksson

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som

börjar med "Utskottet, som" och slutar med "denna del" bort ha

följande lydelse:

Utskottet har i det föregående konstaterat att systemet med

dispensprövning i småmålen, i vilket prövningen gjorts av två

ledamöter, har fungerat under en förhållandevis lång tid utan

mera påtagliga nackdelar och att de rättssäkerhetskrav som bör

ställas har upprätthållits.

Enligt utskottets uppfattning saknas det mot bakgrund härav

skäl att göra några förändringar i fråga om reglerna för

hovrättens sammansättning vid dispensprövning, särskilt med

tanke på att det torde vara uppenbart att sammansättningen med

två domare -- och gällande omröstningsregler -- är mindre

resurskrävande än den som föreslås i propositionen. Utskottet är

således, i linje med vad som i denna del framförts i motion

Ju30, inte berett att tillstyrka förslagen i propositionen

beträffande hovrättens sammansättning och omröstningsreglerna

vid dispensprövning.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande sammansättningsregler m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju30 yrkande 1

avslår det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 2 kap.

4 § och 16 kap. 3 §.

3. Forum i utsökningsmål (mom. 12)

Lars-Erik Lövdén, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran

Magnusson, Sigrid Bolkéus, Kent Carlsson och Alf Eriksson

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som

börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "denna del"

bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att rättsordningen bygger på principen

att alla tingsrätter har lika kompetens att handlägga och pröva

mål och att man i största möjliga utsträckning bör sträva efter

att undvika koncentration och specialisering inom

domstolsväsendet. Principen bör alltså vara att alla tingsrätter

skall tilldelas alla typer av mål. Genom att arbeta med

varierande arbetsuppgifter från olika rättsområden förvärvar

domaren överblick och kunskap, något som utgör en god grund för

en konsekvent och kvalificerad rättstillämpning. Denna

uppfattning om tingsrätternas inbördes likvärdighet är allmänt

omfattad. Vad som nu sagts talar mot propositionens förslag.

Enligt utskottets mening finns också en risk att

regeringsförslaget kan komma att leda till ökade kostnader för

domstolsväsendet. Den ökning av arbetsbördan på de tingsrätter

som skall handlägga utsökningsmålen torde enligt utskottets

bedömning inte kunna motsvaras av några personalindragningar vid

hovrätterna och slutresultatet kan därför förväntas bli en ökad

anslagsbelastning. Även kostnadsskäl talar således mot

förslaget.

Mot den här angivna bakgrunden anser utskottet, i linje med

vad som anförts i motion Ju30, att regeringens förslag i denna

del bör avstyrkas. Också Domstolsutredningens förslag i

forumfrågan som förs fram i motionen har emellertid nackdelar,

och utskottet avstår därför från att nu föreslå någon annan

reglering. Regeringen bör i stället få i uppdrag att till

riksdagen under hösten i god tid före ikraftträdandet av den nya

regleringen beträffande instansordningen i utsökningsmål

återkomma med förslag till en ordning som går ut på att

utsökningsmålen sprids till landets alla tingsrätter, t.ex. till

gäldenärens hemvistforum enligt RB. Vad utskottet nu anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande forum i utsökningsmål

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju30 yrkande 3

dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i

utsökningsbalken såvitt avser 18 kap. 1 §, dels som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Berith Eriksson (v) anför:

Prövningstillstånd i tvistemål (mom. 1)

Metoden att låta en beloppsgräns styra vilka mål som måste ha

prövningstillstånd för att prövas fullt ut i hovrätten är enligt

Vänsterpartiets mening både trubbig och godtycklig. Redan ett

halvt basbelopp (f.n. 17 200 kr) representerar dessutom ett

mycket stort belopp för en normal löntagare. En höjning av

beloppsgränsen innebär en ytterligare begränsning av

möjligheterna att i tvistemål få sin sak prövad i två instanser,

vilket vi finner oacceptabelt.

Prövningstillstånd i brottmål (mom. 2 och 6)

Enligt Vänsterpartiets uppfattning är rättssäkerhetskravet i

brottmål av så grundläggande betydelse att inga begränsningar av

rätten att få en sak prövad i två instanser bör införas vare sig

för den tilltalades del eller för åklagaren och målsäganden vid

frikännande domar. Vänsterpartiet avser med hänvisning till det

anförda att stödja förslaget till utskottets hemställan i

reservation 1.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

1 borde ha hemställt:

1. beträffande prövningstillstånd i tvistemål

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju28 i denna

del och 1992/93:Ju29 yrkande 1 avslår regeringens förslag till

lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 49 kap. 12 §.

Bilaga 1

Utskottets lagförslag

Bilaga 2

Regeringens förslag Utskottets förslag

12 a §

I brottmål krävs I brottmål krävs

prövningstillstånd prövningstillstånd

för att hovrätten skall för att hovrätten skall

pröva en tingsrätts dom pröva en tingsrätts dom

genom vilken den tilltalade genom vilken den tilltalade

inte dömts till annan inte dömts till annan

påföljd än böter påföljd än böter

eller helt frikänts från eller frikänts från

ansvar. ansvar för brott för

vilket det inte är

föreskrivet svårare

straff än fängelse i sex

månader.

Om tingsrätten i sin dom även prövat enskilt anspråk mot den

tilltalade, gäller i den delen bestämmelserna i 12 §.

Första stycket gäller inte om domen överklagas av

Riksåklagaren, Justitiekanslern eller Justitieombudsman.

Krav på prövningstillstånd enligt första eller andra stycket

omfattar även beslut som får överklagas endast i samband med

överklagande av dom.

I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 §

tredje stycket och 13 § gälla.

Utskottets lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen (1993:000) om ändring i

rättegångsbalken

Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att lagen (1993:000) om ändring i

rättegångsbalken ändras så att 2 kap. 4 § får följande lydelse.

Lydelse enligt proposition Föreslagen lydelse

1992/93:213

2 kap.

4 §

Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som

överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare

delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre

lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i

hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första

stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två

nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får

inte delta. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff

än böter och är det i målet inte fråga om företagsbot, är

hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i

första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid

huvudförhandling.

Vid behandling av frågor om Vid behandling av frågor om

prövningstillstånd skall prövningstillstånd skall

hovrätten bestå av hovrätten bestå av tre

två lagfarna domare. lagfarna domare.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är

hovrätten domför med en lagfaren domare.

Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av

en lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant

slag att de bör förbehållas lagfarna domare, av en annan

tjänsteman i hovrätten som har tillräcklig kunskap och

erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta meddelas av

regeringen.

Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän

än domare när de utför åtgärder enligt femte stycket.

Lagutskottets yttrande

1992/93:LU5y

Bilaga 4

Instansordningen i utsökningsmål m.m.

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har den 20 april 1993 beslutat att bereda

lagutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition

1992/93:216 om prövningstillstånd i hovrätt och instansordningen

i utsökningsmål jämte de motioner som kan komma att väckas med

anledning av propositionen i den del ärendet avser

instansordningen i utsökningsmål.

I propositionen föreslås att förfarandet med

prövningstillstånd utvidgas till att omfatta alla tvistemål där

värdet av tvisteföremålet uppenbart inte överstiger ett

basbelopp (34400 kr för år 1993). I dag är motsvarande gräns

ett halvt basbelopp. Vidare föreslås i propositionen att

reglerna om prövningstillstånd införs i ledet tingsrätt--hovrätt

i brottmål, där tingsrätten endast har dömt den tilltalade till

böter eller frikänt den tilltalade från ansvar.

Prövningstillstånd skall krävas oavsett vem -- den tilltalade,

åklagaren eller målsäganden -- som överklagar. Undantag föreslås

dock för det fåtal fall där Riksåklagaren, Justitiekanslern

eller Riksdagens ombudsmän för talan i hovrätten.

Prövningstillståndsförfarandet i hovrätten föreslås utformat i

huvudsak på samma sätt för brottmål och tvistemål. Förslaget

innebär att prövningstillstånd skall kunna beviljas om det finns

anledning att ändra tingsrättens avgörande (ändringsdispens), om

det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att

överprövning sker (prejudikatdispens) eller om det annars

föreligger synnerliga skäl till överprövning (extraordinär

dispens). I propositionen föreslås att hovrätten vid

dispensprövningen skall vara domför med tre lagfarna domare. I

dag gäller att hovrätten skall bestå av två domare.

Vidare föreslås i propositionen att beslut som har meddelats

av kronofogdemyndighet skall överklagas först till tingsrätt i

stället för som nu direkt till hovrätt. För prövning i hovrätt

krävs prövningstillstånd. Propositionen innehåller också ett

förslag om att reglerna om s.k. hovrättsting skall avskaffas.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1993 såvitt

gäller reglerna om prövningstillstånd i hovrätt och om

avskaffande av hovrättsting och i övrigt den 1 januari 1994.

Lagutskottet har beslutat att avge yttrande i ärendet såvitt

avser propositionens avsnitt Överklagande av

kronofogdemyndighetens beslut (avsnitt 3). Med anledning av

propositionen i denna del har väckts ett motionsyrkande.

Lagutskottet får anföra följande.

Nuvarande instansordning enligt utsökningsbalken innebär att

kronofogdemyndighetens beslut i utsökningsmål får överklagas

till hovrätten genom besvär. Överklagandet till hovrätten i ett

utsökningsmål kan gälla t.ex. utmätning av lös egendom,

fastighet eller lön, försäljning av egendom, kvarstad eller

annan handräckning. Klaganden kan vara gäldenären själv, en

borgenär eller tredje man. Mot hovrättens beslut i ett

utsökningsmål får talan föras i Högsta domstolen (18 kap. 1§).

Det finns också andra beslut som fattas av kronofogdemyndigheten

i första instans och som får överklagas till hovrätten. Enligt

lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och

avgifter prövar kronofogdemyndigheten frågor om avräkning för

skulder gentemot det allmänna från belopp som det allmänna

annars skulle ha betalt till en enskild. Vidare kan vissa

avgöranden av kronofogdemyndigheten enligt lagen (1990:746) om

betalningsföreläggande och handräckning överklagas till

hovrätten av sökanden. Det kan i sådana mål vara fråga om t.ex.

ett avvisningsbeslut eller ett beslut om avskrivning

(55--58§§).

Någon närmare statistik över hur många mål som överklagas från

kronofogdemyndigheterna till hovrätten varje år finns inte. Av

de uppgifter som redovisas i propositionen kan dock antalet

överklaganden uppskattas till drygt 2000.

I propositionen föreslås en ändrad instansordning för de

målgrupper som redovisats ovan. Enligt förslaget skall målen få

överklagas till den tingsrätt inom vars domkrets den

kronofogdemyndighet som har avgjort målet finns. Eftersom det

finns en kronofogdemyndighet i varje län tillskapas genom

förslaget en forumregel som innebär att det endast är en

tingsrätt i varje län som kommer att pröva överklaganden av

kronfogdemyndighetens beslut. Tingsrättens avgörande skall få

överklagas till hovrätt. Där skall emellertid krävas

prövningstillstånd. Enligt förslaget får hovrätten meddela

sådant tillstånd endast om det är till vikt för ledning av

rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt

(prejudikatdispens), det finns anledning till ändring i

tingsrättens beslut (ändringsdispens) eller det annars finns

synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinär dispens).

De föreslagna dispensgrunderna för kronofogdemålen

överensstämmer med vad som gäller i dag för prövningstillstånd i

hovrätten för tvistemål där tvisteföremålets värde uppenbart

inte överstiger hälften av basbeloppet, för vissa mål vid

fastighetsdomstolarna och för felparkeringsavgifter (49 kap.

13§ rättegångsbalken).

Beträffande förfarandet i tingsrätten i kronofogdemålen

föreslås i propositionen att lagen (1946:807) om handläggning av

domstolsärenden (ärendelagen) skall gälla i tillämpliga delar,

dock att tingsrätten alltid skall bestå av en lagfaren domare.

För handläggningen i hovrätten och Högsta domstolen föreslås att

rättegångsbalkens regler om överklagande skall gälla. För alla

domstolsinstanser föreslås vissa kompletterande regler i 18 kap.

utsökningsbalken.

I propositionen föreslås också en ändring i lagen om

betalningsföreläggande och handräckning som innebär att

ansökningsavgiften i ett mål enligt den lagen genast skall få

utsökas hos sökanden. Härigenom uppnås överensstämmelse med vad

som gäller avgifter i utsökningsmål enligt 17 kap.

utsökningsbalken.

Förslagen grundar sig på Domstolsutredningens betänkande (SOU

1991:106) Domstolarna inför 2000-talet Arbetsuppgifter och

förfaranderegler. Betänkandet har remissbehandlats.

Som skäl för att utsökningsmålen först skall överklagas till

tingsrätt anför justitieministern att målen ofta kräver

kompletteringar innan de blir klara för avgöranden och att

sådana kompletteringar enklare utförs i tingsrätt. Reglerna om

rättens sammansättning och arbetsformer gör att sådana

förberedande åtgärder normalt sett utförs smidigare i tingsrätt

än i hovrätt. Vidare kan, enligt vad som anförs i propositionen,

själva avgörandet i målet klaras av med ett färre antal domare i

tingsrätt än i hovrätt. Även tingsrätternas bättre lokala

förankring är ägnad att förenkla handläggningen, och tingsrätten

är den mest ändamålsenliga domstolen när det gäller att hålla

muntlig förhandling. Ett annat skäl för en nedflyttning som

anförs i propositionen är hovrätternas arbetsbelastning. Enligt

justitieministerns mening är det självklart värdefullt att ta

till vara möjligheten att avlasta hovrätterna den relativt

arbetskrävande målgrupp som utsökningsmålen utgör. Det gäller i

synnerhet som allt tyder på att målen sett för domstolsväsendet

totalt inte blir lika betungande om de handläggs i

tingsrätterna. Med den ändrade instansordningen blir det, anför

justitieministern, ofrånkomligt med ett krav på

prövningstillstånd i hovrätten. Annars skulle intresset av

snabba avgöranden i ärendena bli alltför mycket lidande.

Reglerna bör, såsom Domstolsutredningen föreslagit, utformas på

samma sätt som när det gäller tvistemål om mindre värden. De

skäl som sålunda anförts i fråga om utsökningsmålen åberopas i

propositionen också för att kronofogdemyndigheternas avgöranden

i avräkningsmål och mål enligt lagen (1990:746) om

betalningsföreläggande och handräckning först skall överklagas

till tingsrätterna.

Lagutskottet har inget att erinra mot förslaget till ändrad

instansordning för kronofogdemålen och att det införs krav på

prövningstillstånd i hovrätten för de aktuella måltyperna.

Särskilt om förslagen om krav på prövningstillstånd i tvistemål

och brottmål genomförs framstår den föreslagna ordningen för

överklagande av kronofogdemålen som naturlig. Också på

utsökningsrättens område kommer då tyngdpunkten i

rättsskipningen att ligga i den första domstolsinstansen.

När det sedan gäller frågan om till vilken tingsrätt

kronofogdemyndighetens beslut skall få överklagas tas denna upp

i motion Ju30 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s). Motionärerna anser

att, i stället för den föreslagna forumregeln att målen skall

överprövas av den tingsrätt inom vars domkrets

kronofogdemyndigheten finns, klaganden själv bör kunna välja hos

vilken av tingsrätterna i det län där kronofogdemyndigheten

ligger som han vill föra talan. En sådan ordning hade också

föreslagits av Domstolsutredningen. Motionärerna anser att man i

största möjliga utsträckning bör sträva efter att undvika

koncentration och specialisering inom domstolsväsendet.

Principen bör enligt motionärernas mening vara att alla

tingsrätter skall tilldelas alla typer av mål, om det inte finns

starka skäl som talar i en annan riktning. I motionen yrkas att

riksdagen skall besluta att forumregeln vid överklagande av

kronofogdemål skall ges en utformning i enlighet med det anförda

(yrkande 3).

Utskottet vill med anledning härav redovisa vad som anförts i

propositionen i denna fråga. Det framgår därvid att

remissinstanserna framfört olika invändningar mot

Domstolsutredningens förslag. En av invändningarna går ut på att

kvaliteten på avgörandena skulle bli låg och att någon fast

praxis inte kan komma till stånd med alltför många

besvärsinstanser. Med utredningens förslag blir nämligen alla

landets för närvarande 97 tingsrätter besvärsinstanser. I en

annan invändning mot förslaget påpekas risken för missbruk om

klaganden får välja tingsrätt. Vidare krävs med utredningens

förslag reservregler för de fall klaganden inte uttrycker något

val eller försöker välja en tingsrätt utanför länet. Dessutom

krävs regler för att säkerställa att alla överklaganden av samma

beslut inte hamnar i olika tingsrätter, och sådana regler kan

vara svåra att upprätthålla. En ytterligare invändning riktar

sig mot att utredningens forumregel ger dålig förutsebarhet för

parterna och tingsrätterna; det sistnämnda är också en

resurstilldelningsfråga.

I propositionen konstaterar justitieministern, utan att i

detalj analysera de olika invändningarna, att det är helt klart

att det finns problem med Domstolsutredningens lösning. Ett sätt

att komma till rätta med de nackdelar som följer med

utredningens förslag är enligt hennes mening att utse en av

tingsrätterna i varje län att pröva överklagandena. En sådan

regel är klar och enkel att tillämpa, och de utsedda

tingsrätterna får också bättre förutsättningar att bygga upp sin

kompetens på utsökningsrättens område. Även om parterna med den

sålunda förordade lösningen kan komma att få längre resväg till

tingsrättsförhandlingen än med Domstolsutredningens förslag

innebär den förordade ordningen, jämfört med vad som gäller i

dag, att den lokala förankringen blir avsevärt bättre. I

propositionen pekas också på att grundregeln inom förvaltningen

är att myndighetsbeslut överklagas till den domstol inom vars

domkrets myndigheten ligger. Av dessa skäl förordas en ordning

där målen överprövas av den tingsrätt inom vars domkrets

kronofogdemyndigheten finns.

Lagutskottet delar justitieministerns uppfattning att det

finns problem med den ordning som Domstolsutredningen föreslagit

och som nu på nytt aktualiseras i motion Ju30. Utskottet vill

därvid erinra om att företrädare för exekutionsväsendet ställt

sig negativa till förslaget att över huvud taget ändra

instansordningen. Man har därvid anfört att utredningens förslag

riskerar att främja en utveckling mot oenhetlig praxis mellan de

många tingsrätterna, vilket dessutom kan försvåra

kronofogdemyndigheternas arbete. Om en ändrad instansordning

ändå bör komma till stånd har vissa kronofogdemyndigheter ansett

att prövningen bör koncentreras till ett så litet antal

tingsrätter att en enskild kronofogdemyndighets beslut kan

överklagas bara till en enda tingsrätt (se Ds 1993:5,

Remissammanställning, del B, s. 1042).

De risker som sålunda anförts mot förslaget att låta

tingsrätter bli överklagandeinstanser är, enligt utskottets

mening, i viss mån överdrivna. Det går emellertid i sammanhanget

inte att bortse från att utsökningsmålen många gånger kan vara

komplicerade och ofta kräver en mycket skyndsam handläggning.

Med motionärernas förslag skulle antalet instanser för

överklaganden utökas från nuvarande 6 till 97 med 24

kronofogdemyndigheter som underinstanser. Antalet utsökningsmål

i varje tingsrätt kan därmed komma att variera mycket. För

tingsrätter som får endast något enstaka mål varje år på

utsökningsrättens område kan det bli svårt att upprätthålla en

erforderlig beredskap för en snabb och effektiv handläggning.

Med ett begränsat antal tingsrätter som handlägger utsökningsmål

skapas däremot förutsättningar för att ifrågavarande måltyp

förekommer med en viss regelbundenhet, och den kompetens som de

24 berörda tingsrätterna successivt kommer att bygga upp på

ifrågavarande rättsområde kan bibehållas. Propositionens förslag

att samla alla överklaganden till en enda tingsrätt i varje län

innebär enligt utskottets mening betydligt bättre garantier för

enhetlighet och rättssäkerhet än den ordning som motionärerna

förespråkar. Lagutskottet kan mot bakgrund av det anförda inte

finna annat än att det från utsökningsrättsliga utgångspunkter

föreligger sådana starka skäl som omnämns i motionen för att

frångå principen att tingsrätter skall tilldelas alla typer av

mål.

Sammanfattningsvis förordar lagutskottet således att

propositionen i nu behandlad del tillstyrks och att motion Ju30

yrkande 3 avstyrks.

Stockholm den 4 maj 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Bengt

Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s),

Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren

(nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s),

Maud Ekendahl (m) och Stina Eliasson (c).

Avvikande mening

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad,

Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s)

anser att den del av lagutskottets yttrande som börjar med

"Utskottet vill" och slutar med "3 avstyrks" bort ha följande

lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att den forumregel

som Domstolsutredningen föreslagit har betydande fördelar

framför vad som nu föreslås i propositionen. Om man på sikt

skall försöka att undvika koncentration och specialisering inom

domstolsväsendet bör utgångspunkten givetvis vara att alla

tingsrätter skall tilldelas alla typer av mål. Enligt utskottets

mening är de risker som anförts mot Domstolsutredningens förslag

i viss mån överdrivna. De problem som kommer upp i

utsökningsmålen är i stor utsträckning frågor som kan sägas vara

hänförliga till vad man brukar kalla den centrala juridiken,

civilrätten och processrätten. Det är med andra ord närmast

fråga om sådana juridiska frågor som varje domare utan svårighet

bör behärska. Det finns alltså inte anledning att med hänsyn

till målens beskaffenhet göra avsteg från principen att alla

tingsrätter bör delta i handläggningen av målen. I samma

riktning talar det förhållandet att det inte sällan kan bli

aktuellt med muntlig förhandling vid tingsrätten och att det

därför kan vara till fördel för parterna, om handläggningen har

en lokal spridning.

Sammanfattningsvis föreslår lagutskottet att justitieutskottet

med bifall till motion Ju30 yrkande 3 vidtar den ändring i 18

kap. 1§ utsökningsbalken som föranleds av det nu anförda.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 2

Utskottet 3

Inledning 3

Bakgrund till propositionen 4

Propositionens huvudsakliga innehåll 6

Överväganden rörande prövningstillstånd 7

Allmänt 7

Prövningstillstånd i tvistemål 8

Prövningstillstånd i brottmål 8

Övrigt 13

Enskilt anspråk i anledning av brott 14

Dispensprövningen 15

Behov av ytterligare utredning 17

Överväganden rörande instansordningen i

utsökningsmål 18

Allmänt 18

Forum 20

Övrigt 21

Hemställan 21

Reservationer 23

1. Prövningstillstånd i brottmål (mom. 2 och 6) 23

2. Sammansättningsregler m.m. (mom. 7) 23

3. Forum i utsökningsmål (mom. 12) 24

Meningsyttring av suppleant 25

Bilaga 1. Propositionens lagförslag 26

Bilaga 2. Utskottets lagförslag 47

Bilaga 3. Utskottets lagförslag 48

Bilaga 4. Lagutskottets yttrande LU5y 49