Bet. 1992/93:JuU5

Justitieutskottets betänkande

1992/93:JUU05

Straffrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1992/93

JuU5

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet olika straffrättsliga

frågor som väckts genom motioner under den allmänna motionstiden

åren 1991 och 1992. Utskottet avstyrker samtliga

motionsyrkanden.

Två reservationer (s och nyd) har fogats till betänkandet.

Motioner

Motion väckt under allmänna motionstiden 1991

1990/91:Ju821 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ökade möjligheter att

omhänderta berusade personer på allmän plats.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1992

1991/92:Ju601 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förtydligande av hela nödvärnsrätten.

1991/92:Ju602 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om översyn av de straffrättsliga reglerna om

ansvar för medverkan vid brott.

1991/92:Ju603 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en översyn av brottsbalkens regler vad

gäller medverkandeansvar samt om en översyn av lagen om

ersättning vid frihetsinskränkningar.

1991/92:Ju609 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en utvidgning av nödvärnsrätten.

1991/92:Ju611 av Stina Eliasson och Tage Påhlsson (c) vari

yrkas att riksdagen begär att regeringen skyndsamt tar initiativ

till en översyn av brottsbalken och rättegångsbalken så att de

oklarheter som kommit fram kring domen i "Lindomefallet"

undanröjs.

1991/92:Ju614 av Bengt Kindbom och tredje vice talman Bertil

Fiskesjö (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av

brottsbalken och rättegångsbalken.

1991/92:Ju615 av Martin Nilsson (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att möjligheten att utdöma livstids

fängelse avskaffas,

2. att riksdagen beslutar att alla fängelsestraff som utdöms

därmed skall vara tidsbestämda.

1991/92:Ju617 av Bengt Harding Olson och Britta Bjelle (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kriminalisering av särskilda

trolöshetsbrott.

1991/92:Ju619 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i brottsbalken och

annan strafflagstiftning att det klart framgår att det

grundläggande motivet för strafflagstiftningen är

allmänpreventionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i

brottsbalken att allmänpreventionen sätts främst och sålunda

tillmäts överordnad betydelse vid dömande verksamhet i enlighet

med vad som anförts i motionen.

1991/92:Ju625 av Lars Andersson m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i lagstiftningen att det fulla ämbetsmannaansvaret åter

införs.

1991/92:Ju629 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att frågan om ersättande av livstidsstraffet

med tidsbestämt straff blir föremål för ny utredning.

1991/92:Ju631 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär en översyn av straffbestämmelserna för

misshandel i enlighet med vad som anförts i motionen.

1991/92:Ju634 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till en lagändring som

innebär att det skulle betraktas som mordförsök att medvetet

överföra hiv-smitta.

1991/92:Ju812 av Stina Gustavsson och Marianne Jönsson (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om åtgärder mot snatteri.

1991/92:Ju817 av Ian Wachtmeister och Sten Söderberg (nyd)

vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att ökade

krav ställs på strafflagstiftningens klarhet, tydlighet och

konsekvens,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att straffen

för grova våldsbrott skärps,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att straffen

skärps även för ringa narkotikabrott,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att strängare

straff lagstiftas för återfallsförbrytare,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att 3 kap. 5

och 6§§ brottsbalken ändras enligt vad som i motionen anförts.

1991/92:Ju830 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om möjligheten att vidta ändringar i lagen (1974:515) om

ersättning vid frihetsinskränkning.

1991/92:Ju833 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om användningen av fängelsestraff,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utvecklandet av alternativa påföljder till

fängelsestraff,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökad användning av böter, villkorlig dom

och skyddstillsyn i förening med särskilda föreskrifter,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en samlad översyn av den straffrättsliga

lagstiftningen,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökad användning av ordningsbot och

strafföreläggande samt avkriminalisering av brott.

Utskottet

Misshandel m.m.

Motionerna

I motion Ju817 hemställs om skärpta straff för våldsbrott

såsom misshandel. Motionärerna anför att misshandel som inte är

bagatellartad normalt bör medföra fängelse.

I motion Ju631 begärs en översyn av brottsbalkens bestämmelser

om misshandel. Motionären anser att påföljden för misshandel

normalt bör vara fängelse och att gränsdragningen mellan olika

grader av misshandel behöver ses över.

Bakgrund

Bestämmelserna om misshandel i 3 kap. 5 och 6 §§ brottsbalken

(BrB) antogs av riksdagen år 1962 (prop. 1962:10, 1LU

1962:42--43). Genom en ändring i ett lagstiftningsärende år

1987, som gällde gränsdragningen mellan misshandel och grov

misshandel, fick 6 § sin nuvarande lydelse (prop. 1987/88:14,

JuU16, rskr. 84). Regleringen innebär följande.

Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller

smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant

tillstånd skall dömas för misshandel. Straffet är fängelse i

högst två år eller, om brottet är ringa, böter (5 §).

För grov misshandel är straffet fängelse, lägst ett och högst

tio år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt

beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen

tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest

visat särskild hänsynslöshet eller råhet (6 §).

Vissa former av misshandel anses, såsom anförs i propositionen

(1987/88:120 s. 100) om straffmätning och påföljdsval m.m.,

motivera fängelse trots att brottet inte har ett särskilt högt

straffvärde. I ärendet anförde justitieministern att

presumtionen vid sådana brott är för fängelse och att det bör

föreligga särskilda skäl för att en icke frihetsberövande

påföljd skall väljas. Riksdagen hade ingen annan uppfattning.

Högsta domstolen (HD) har i flera rättsfall på senare tid med

hänvisning till de nya bestämmelserna om straffmätning och

påföljdsval uttalat att utgångspunkten bör vara att

misshandel av normalgraden medför fängelsestraff (se NJA I 1990

s. 84 I och II och s. 521 samt 1991 s. 438). I de båda

förstnämnda avgörandena, som kom att kritiseras av

Våldskommissionen i betänkandet (SOU 1990:29 s. 104 f) Våld och

brottsoffer, fann HD likväl med hänsyn till omständigheterna

skäl att välja icke frihetsberövande påföljd. I de följande båda

avgörandena bestämde HD däremot påföljden till fängelse.

I sammanhanget kan nämnas att Våldskommissionen i sitt

betänkande (s. 95 f) anförde att längre fängelsestraff inte kan

antas påverka våldsbrottsligheten i stort. Kommissionen

förordade därför inte heller att fängelsetiderna generellt

förlängs men föreslog att längre strafftider bör övervägas vid

återfallsbrottslighet. Kommissionen betonade att skyddsaspekten

inte får negligeras när det är fråga om upprepad

våldsbrottslighet.

Straffskalorna i BrB är föremål för en översyn inom

Justitiedepartementet med anledning av Fängelsestraffkommitténs

betänkande (SOU 1986:13--15) Påföljd för brott, och i en

lagrådsremiss har regeringen nyligen föreslagit skärpta straff

för vissa brott, bl.a. misshandel. En proposition kan förväntas

under innevarande riksdagsår.

Vidare pågår inom Justitiedepartementet en undersökning av

straffmätningspraxis vid vissa grövre våldsbrott i syfte bl.a.

att utröna om det finns behov av skärpta påföljder.

Utskottet har tidigare (1990/91:JuU21 s. 11 f) avstyrkt

motionsyrkanden liknande de nu aktuella med hänvisning till att

det pågående beredningsarbetet i regeringskansliet bör avvaktas.

Överväganden

Utskottet anser alltjämt att det pågående beredningsarbetet

bör avvaktas och avstyrker bifall till motionerna Ju631 och

Ju817 i nu behandlade delar.

Spridning av hivsmitta

Motionen

I motion Ju634 begärs en lagändring av innebörd att det skall

bedömas som mordförsök att avsiktligt överföra hivsmitta till en

annan person.

Bakgrund

Hivinfektion är enligt 3 § smittskyddslagen (1988:1472) en

anmälningspliktig samhällsfarlig sjukdom. Den som smittas med

hivvirus är skyldig att följa av läkare meddelade

förhållningsregler för att hindra vidare smittspridning. Viruset

sprids i första hand vid sexuellt umgänge eller genom

blodprodukter. På läkarvetenskapens nuvarande ståndpunkt måste

sjukdomen anses dödlig; något botemedel finns inte.

I BrB finns flera bestämmelser som tar sikte bl.a. på

överförande av smitta. Det gäller 3 kap. 5 och 6 §§ om

misshandel och grov misshandel, 3 kap. 8 § om vållande till

kroppsskada eller sjukdom samt 3 kap. 9 § om framkallande av

fara för annan. Även 13 kap. 7 § om spridande av gift eller

smitta och 13 kap. 9 § om vårdslöshet med gift eller smittämne

kan tänkas bli tillämpliga.

I en dom den 24 januari 1992, DB 113, dömde Stockholms

tingsrätt en hivsmittad man -- förutom för grov våldtäkt -- för

grov misshandel bestående i att han uppsåtligen misshandlat en

kvinna genom att smitta henne med hiv. Påföljden bestämdes till

fängelse i sju år, och kvinnan tillerkändes skadestånd med

700 000 kr. Svea hovrätt fastställde i dom den 31 mars 1992, DB

97, tingsrättens domslut. HD meddelade inte prövningstillstånd.

I ett annat avgörande som har publicerats i Rättsfallsreferat

från hovrätterna (RH 1989:116) dömdes en hivpositiv man för

våldtäkt som bedömdes som grovt brott med hänsyn till att mannen

med vetskap om att han var smittbärare genomförde samlag utan

att använda skyddsmedel med påföljd att den våldtagna kvinnan

riskerade en synnerligen allvarlig sjukdom. Vid tiden för

rättegången kunde ännu inte uteslutas att kvinnan hade smittats

av hivvirus. Gärningsmannen dömdes till fängelse i sex år och

utvisning samt ålades att betala skadestånd till kvinnan med

100 000 kr. HD meddelade inte prövningstillstånd.

Överväganden

Det finns som framgått av det ovanstående flera bestämmelser i

BrB som, alltefter omständigheterna i det enskilda fallet, kan

bli tillämpliga vid spridning av hivsmitta. Gällande rätt ger

sålunda, anser utskottet, tillräckliga möjligheter att bestraffa

olika förfaranden som medför att sådan smitta sprids. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju634.

Snatteri

Motionen

I motion Ju812 begärs åtgärder mot snatteri. Motionärerna

anför att den beloppsgräns vid vilken stöld bedöms som snatteri

av domstolarna bör avskaffas, att det inte bör finnas något

lägsta värde på det tillgripna som medför åtalsunderlåtelse för

snatteri samt att böter för brottet bör erläggas direkt på

platsen. I sistnämnda hänseende begärs alltså ett system med

ordningsbot vid snatteri.

Bakgrund

Utskottet har vid upprepade tillfällen under senare år prövat

liknande motionsönskemål (se JuU1986/87:6 och 21,

JuU1987/88:39, 1989/90:JuU16 och 23 samt 1990/91:JuU10).

Utskottet har sammanfattningsvis avstyrkt motionsyrkandena med

hänvisning till pågående utredningsarbete m.m.

När det gäller gränsen mellan stöld och snatteri har utskottet

bl.a. strukit under att det inte enbart är värdet på det

tillgripna som inverkar på frågan om hur en gärning skall

bedömas. Andra omständigheter vid gärningen, t.ex.

tillvägagångssättet, inverkar också.

Det kan här nämnas att HD (NJA I 1990 s. 743) ansett att

värdegränsen lämpligen synes kunna dras vid ett värde av

omkring 800kr när inte övriga omständigheter ger anledning

till annan bedömning.

Beträffande åtalsunderlåtelse för bagatellartade snatterier av

engångsnatur gäller enligt Riksåklagarens allmänna råd (RÅC

1 105:17) en värdegräns om 50 kr. I de allmänna råden betonas

emellertid att bedömningen inte skall ske främst utifrån det

tillgripnas värde. Andra omständigheter som skall beaktas är

bl.a. om den misstänkte använt hjälpmedel eller samarbetat med

andra personer.

Här kan nämnas att Riksåklagaren har beslutat att under

innevarande höst genomföra en landsomfattande aktion mot

butikstillgrepp. Under aktionen kommer handläggningen av

butikstillgrepp att prioriteras. Rapporteftergift och

åtalsunderlåtelse kommer att lämnas endast undantagsvis.

Resultatet av aktionen skall utvärderas.

En förutsättning för ordningsbot är enligt 48 kap. 13 §

rättegångsbalken att det för brottet endast är stadgat

penningböter. Med de nuvarande reglerna kan således ordningsbot

inte ifrågakomma vid snatteri, då straffskalan för detta brott

innehåller såväl böter som fängelse.

Åklagarutredningen -90 har i sitt betänkande (SOU 1992:61) Ett

reformerat åklagarväsende, som för närvarande är på remiss,

behandlat frågor såväl om åtalsunderlåtelse som om en utvidgning

av ordningsbotsinstitutet. Sammanfattningsvis har utredningen

inte funnit anledning att föreslå någon ändring av reglerna för

åtalsunderlåtelse. Däremot tar utredningen ställning för en

ordning som innebär att det blir möjligt att ge föreläggande om

ordningsbot vid snatteri.

Överväganden

Som utskottet tidigare har strukit under skall frågan om en

gärning skall bedömas som stöld eller som snatteri bedömas med

hänsynstagande till samtliga omständigheter vid gärningen.

Värdet på det tillgripna är en sådan omständighet. Det

saknas enligt utskottets mening skäl att ändra på denna ordning.

När det gäller bestämmelserna om åtalsunderlåtelse och

föreläggande av ordningsbot bör, anser utskottet, den fortsatta

beredningen av de förslag som framlagts av Åklagarutredningen

-90 avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju812.

Ringa narkotikabrott

Motionen

I motion Ju817 begärs skärpt straff för ringa narkotikabrott.

Bakgrund

Enligt 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) är straffet för

ringa narkotikabrott böter eller fängelse i högst sex månader. I

samma lagrum finns en särskild reglering vid eget bruk av

narkotika.

I betänkandet (1990/91:JuU32 s. 16 f) Narkotikabrottslighet,

till vilket här hänvisas, finns en närmare redogörelse för

lagstiftningen och tidigare utskottsbehandling när det gäller

påföljden för narkotikabrott.

I departementspromemorian (Ds 1992:19) Åtgärder mot bruk av

narkotika samt ringa narkotikabrott behandlas avgränsningen

mellan ringa narkotikabrott och brott av normalgraden. I

promemorian läggs fram förslag som bl.a. syftar till en

restriktivare tillämpning av bestämmelserna om ringa

narkotikabrott och en mer differentierad påföljdspraxis vid

detta brott. Ärendet är föremål för beredning inom

Justitiedepartementet, och regeringen har nyligen beslutat om en

lagrådsremiss, i vilken det föreslås ändringar i den riktning

som begärs i motionen. En proposition kan förväntas under

innevarande riksdagsår.

Överväganden

I det angivna beredningsläget saknas det anledning för något

riksdagens ställningstagande nu i frågan om påföljden för ringa

narkotikabrott. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju817 i

nu behandlad del.

Tjänstefel

Motionen

I motion Ju625 begärs en utvidgning av straffansvaret för

tjänstefel i 20 kap. 1 § BrB.

Bakgrund

Bestämmelserna om straffrättsligt ansvar för offentligt

anställda tjänstemän har vid flera tillfällen genomgått

genomgripande förändringar. Före den s.k.

ämbetsmannaansvarsreformen år 1975 gällde ett långtgående

särskilt straffrättsligt ansvar för offentligt anställda

tjänstemän. För i princip varje fel eller försummelse i tjänsten

kunde ansvar för i vart fall tjänstefel utdömas. Utöver de

straffrättsliga reglerna gällde bestämmelser om disciplinstraff,

bl.a. suspension och avsättning.

Genom ämbetsmannaansvarsreformen (prop. 1975:78, JuU22, rskr.

212) avskaffades den ordningen och ersattes med regler som

byggde på principen att särskilda straffrättsliga ansvarsregler

borde gälla endast i den mån det var motiverat på grund av den

offentliga verksamhetens särart. Företeelser som inte på något

principiellt sätt skilde sig från vad som kunde förekomma på den

privata arbetsmarknaden skulle alltså bestraffas som där, dvs. i

regel genom ett disciplinärt förfarande. Detta innebar att

straffrättsligt ansvar för lindrigare förseelser i tjänsten i

princip avskaffades och ersattes av ett disciplinärt ansvar. För

särskilt straffvärda beteenden fanns dock straffansvar kvar

bl.a. för myndighetsmissbruk och -- vid grov oaktsamhet --

vårdslös myndighetsutövning. Genom reformen avskaffades också de

särskilda ämbetsstraffen suspension och avsättning.

Denna ordning kom att kritiseras, främst därför att den

alltför mycket inskränkte det straffbara området, och år 1989

gjordes lagändringar som ånyo utvidgade det straffrättsliga

tjänsteansvaret för offentligt anställda (prop. 1988/89:113,

JuU24, rskr. 312). Samtidigt ändrades brottsrubriceringen till

tjänstefel resp. grovt tjänstefel.

I samband med behandlingen av propositionen om det utvidgade

ämbetsmannaansvaret anförde utskottet (bet. s. 9 och 15) att det

inte kunde ställa sig bakom de önskemål om en ytterligare

utvidgning av straffansvaret som förespråkades i vissa motioner.

Samtidigt uteslöt utskottet inte att det kunde finnas anledning

att se över omfattningen av straffansvaret, och utskottet

förordade en samlad översyn under medverkan av parlamentariker

efter det att vissa andra utredningar avslutat sitt arbete med

närliggande frågor. Vad utskottet uttalat om behovet av en

översyn gav riksdagen som sin mening regeringen till känna

(rskr. 312).

Utskottet har därefter i ett senare ärende (1990/91:JuU22 s.

6) anfört att det saknar anledning att frångå sitt tidigare

ställningstagande.

Det utredningsarbete som utskottet hänvisade till i 1989 års

ärende kommer enligt vad utskottet inhämtat att avslutas under

våren 1993.

Överväganden

Den kommande översynen av omfattningen av straffansvaret för

offentligt anställda tjänstemän bör inte föregripas av riksdagen

med något uttalande i anledning av motion Ju625. Utskottet

avstyrker bifall till motionen i här behandlad del.

Trolöshetsbrott

Motionen

I motion Ju617 begärs en översyn av lagstiftningen om

trolöshetsbrott i syfte att utvidga det straffbara området genom

att under bestämmelserna om trolöshet föra in också vissa andra

förfaranden som präglas av svek, t.ex. när jämställda

kompanjoner är trolösa mot varandra eller när en huvudman är

trolös mot en underställd.

Bakgrund

BrB:s systematik beträffande förmögenhetsbrotten innebär i

huvuddrag att i 8 kap. om stöld, rån och andra tillgreppsbrott

och i 9 kap. om bedrägeri och annan oredlighet upptagits brott

som utgör angrepp på annans maktsfär -- i 8 kap. med fysiska

medel och i 9 kap. med psykiska sådana -- medan i 10 kap. om

förskingring och annan trolöshet samlats brott som

karakteriseras av att de utgör missbruk av den egna maktsfären.

De särskilda borgenärsbrotten återfinns i 11 kap.

För brotten i 10 kap. är utmärkande att gärningen begås i en

situation som ställer särskilda krav på lojalitet. En

förutsättning för ansvar enligt kapitlet är sålunda i princip

att gärningsmannen intar vad som brukar kallas en

förtroendeställning. Inom 10 kap. görs skillnad mellan brott som

inte endast innebär skada för huvudmannen utan även vinning för

gärningsmannen (förskingring) och sådana brott som endast

innebär skada för huvudmannen (trolöshet mot huvudman).

Bakgrunden till kriminaliseringen av trolöshet mot huvudman är

att det inte ansetts kunna komma i fråga att allmänt

straffbelägga avtalsbrott. Men det har ansetts att den som

sviker en kontrahent i ett avtalsförhållande, som utmärks av att

han visats ett särskilt förtroende rörande ekonomiska

angelägenheter eller kvalificerade tekniska uppgifter, skiljer

sig från andra löftesbrytare i sådan utsträckning att han bör

anses straffvärd, om han genom sin särskilda ställning skadar

sin kontrahent i ekonomiskt hänseende (se förarbetena till 1942

års strafflagsrevision, NJA II 1942 s. 461 f).

Gärningar som inte innebär ett missbruk av en sådan

förtroendeställning som förutsätts för ansvar enligt 10 kap. BrB

får alltså bedömas enligt andra bestämmelser. Ansvar kan t.ex.

komma i fråga för bedrägeri eller oredligt förfarande. Härtill

kommer att förfaranden som inte ansetts straffvärda likväl kan

ligga till grund för civilrättslig skadeståndsskyldighet, t.ex.

på grund av avtalsbrott. I sammanhanget bör också nämnas det

särskilda straffansvaret enligt lagen (1990:409) om skydd för

företagshemligheter.

Överväganden

Enligt utskottets mening har bestämmelserna i BrB om

trolöshetsbrott ett väl avgränsat tillämpningsområde.

Förfaranden av det slag som omnämns i motionen och som inte

utgör trolöshetsbrott torde kunna beivras med stöd av andra

bestämmelser i bl.a. brottsbalken. Utskottet avstyrker bifall

till motion Ju617.

Fylleri

Motionen

I motion Ju821 efterfrågas en ordning som innebär att straffet

för fylleri återinförs.

Bakgrund

Före den 1 januari 1977 var fylleri straffbart. Enligt

dåvarande 16 kap. 15 § BrB kunde den som på allmän plats

uppträdde berusad av starka drycker, så att det framgick av hans

åtbörder eller tal, dömas för fylleri till böter.

Bestämmelsen upphörde att gälla vid 1976 års utgång. Då trädde

i stället lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade

personer m.m. (LOB) i kraft (prop. 1975/76:113, JuU37, rskr.

351). Enligt LOB får den som är så berusad att han inte kan ta

hand om sig själv eller annars utgör en fara för sig själv eller

någon annan omhändertas av polisman. Lagen är dock inte

tillämplig på den som anträffas i sin egen eller annans bostad.

Den omhändertagne skall friges så snart det kan ske.

Omhändertagandet får normalt inte överskrida åtta timmar.

Härutöver stadgas i 13 § polislagen (1984:387) att om någon

genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör

en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är

nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa

eller avlägsna honom från ett visst område eller utrymme. Om

sådan åtgärd är otillräcklig för att det avsedda resultatet

skall uppnås, får personen omhändertas tillfälligt.

Med stöd av allmänna ordningsstadgan kan införas bestämmelser

i lokal ordningsstadga som begränsar tillåtligheten av

alkoholförtäring utomhus. Som exempel kan nämnas att den lokala

ordningsstadgan för Stockholms stad innehåller en bestämmelse om

att rusdrycker inte får förtäras på allmän plats eller Kungliga

Djurgården annat än i samband med tillåten utskänkning av sådana

drycker. Den som överträder detta förbud straffas med

penningböter eller böter. En liknande reglering föreslås i den

remiss om en ordningslag som för närvarande granskas i Lagrådet.

I 1976 års ärende anfördes att för den som uppträder störande

i berusat tillstånd kan också straffrättsligt ansvar för bl.a.

ofredande och förargelseväckande beteende komma i fråga (prop.

s. 43 och 79 f och bet. s. 17). Det kan dock i sammanhanget

anmärkas att i rättspraxis (NJA I 1981 s. 1010) har enbart det

förhållandet att någon dricker sprit på allmän plats i andras

åsyn inte ansetts utgöra förargelseväckande beteende.

I 1976 års ärende uttalade utskottet vidare (bet. s. 16 f) att

det fick anses klarlagt att straffbestämmelserna om ansvar för

fylleri inte var ägnade att motverka alkoholmissbruk eller att

hindra berusade personer att uppträda på allmänna platser. För

att bekämpa alkoholmissbruket i ett modernt samhälle borde man

enligt utskottets mening använda sig av andra metoder än

bestraffning, framför allt förebyggande upplysningsverksamhet

samt vård av dem som blivit alkoholmissbrukare. Utskottet

anförde vidare att lagföringen utgjorde en inte oväsentlig

belastning på rättsvårdens samlade resurser. Utskottet såg

därför med tillfredsställelse att regeringen lade fram ett sedan

länge önskat förslag om fylleristraffets avskaffande.

Våldskommissionen diskuterade i sitt betänkande (SOU 1990:92)

Våld och brottsoffer, om fylleristraffet borde återinföras, men

fann att övervägande skäl talade för att så inte borde ske.

Däremot ansåg kommissionen att bestämmelserna om

förargelseväckande beteende i 16 kap. 16 § BrB borde

omformuleras så att deras räckvidd när det gäller berusade

personers uppträdande skulle framgå tydligare.

Våldskommissionens synpunkter på den straffrättsliga

behandlingen av berusning har tagits upp i promemorian (Ds

1992:19) Åtgärder mot missbruk av narkotika samt ringa

narkotikabrott. I promemorian anförs att berusning som sådan

inte bör kriminaliseras och att de störande beteenden som

Våldskommissionens förslag tar sikte på i stor utsträckning

redan torde vara straffbara som förargelseväckande beteende. En

lagändring som utsträcker det straffbara området anses inte

påkallad.

Överväganden

Utskottet anser för sin del att det saknas skäl att återinföra

en ordning som innebär att fylleri i sig skall kunna bestraffas.

Däremot kan det finnas anledning att ingripa mot den som i

berusat tillstånd uppträder störande för sin omgivning. Den

lagstiftning som finns torde enligt utskottets mening ge

tillräckliga möjligheter för sådana ingripanden. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju821 i nu behandlad del.

Vissa påföljdsfrågor m.m.

Inledning

I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden

som rör påföljdssystemet m.m.

Som ovan framgått har BrB:s regelsystem tämligen nyligen varit

föremål för en genomgripande översyn av Fängelsestraffkommittén,

som avgett sammanlagt fyra betänkanden (SOU 1986:13--15) Påföljd

för brott och (SOU 1988:7) Frihet från ansvar. I vissa delar,

bl.a. beträffande straffskalorna och nödvärnsrätten, har

kommitténs förslag ännu inte lett till lagstiftning. I nu nämnda

hänseenden väntas dock propositioner under innevarande

riksdagsår. Här bör också nämnas att Fängelsestraffkommittén

lade fram ett förslag om att överföra vissa frekventa brott i

specialstraffrätten till BrB. Inte heller detta förslag har ännu

lett till lagstiftning.

Som också nämnts ovan pågår dessutom inom

Justitiedepartementet en undersökning om straffmätningspraxis

vid vissa grövre våldsbrott i syfte att bl.a. utröna om det

finns behov av skärpta påföljder.

Vidare har regeringen i april i år tillsatt en parlamentarisk

utredning, Straffsystemkommittén, med uppgift att se över det

straffrättsliga påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad (dir.

1992:47).

I direktiven anförs bl.a. att de partiella reformer som BrB

genomgått sedan den trädde i kraft år 1965 har lett till att

påföljdssystemet inte längre är helt sammanhängande och att

tiden nu är mogen för en mera genomgripande översyn av systemet.

I kommitténs uppdrag ingår att lägga fram förslag till vad som

i ett längre perspektiv bör gälla för frigivning från

fängelsestraff. Kommittén skall även överväga möjligheterna att

vidareutveckla användningen av olika alternativ till

fängelsestraff och bl.a. föreslå hur samhällstjänst bör infogas

som ett permanent inslag i påföljdssystemet. I det sammanhanget

skall kommittén också överväga om det skulle vara en fördel med

villkorligt fängelse som påföljd. Kommittén skall även pröva om

det är möjligt att införa någon form av intensivövervakning av

en dömd. I uppdraget ingår också att ta ställning till vilken

betydelse återfall i brott bör tillmätas. En annan fråga för

kommittén är om böter bör användas som påföljd i större

utsträckning än i dag. Mot bakgrund av sina överväganden rörande

de alternativa påföljderna skall kommittén pröva behovet av

justeringar av de nuvarande bestämmelserna om påföljdsval. I

sammanhanget skall kommittén överväga möjligheterna till

"straffmätning" vid användningen av alternativa påföljder och

behovet av regler om dessa påföljders stränghet.

Kommittén skall redovisa sina förslag före utgången av år

1994. Övervägandena rörande den villkorliga frigivningen och

därmed sammanhängande frågor skall dock redovisas i ett

delbetänkande senast den 1 oktober 1993.

Vissa påföljdsfrågor behandlas också som framgått ovan av

Åklagarutredningen -90. Bl.a. föreslås att möjligheten till

strafföreläggande och ordningsbot utvidgas. I sammanhanget kan

också nämnas att Åklagarutredningen -90 föreslår viss

avkriminalisering, t.ex. beträffande vissa former av vårdslöshet

i trafik.

Översyn av den straffrättsliga lagstiftningen

Motionerna

I motion Ju817 begärs förslag för att öka

strafflagstiftningens klarhet, tydlighet och konsekvens.

I motion Ju833 begärs en samlad översyn av den straffrättsliga

lagstiftningen. Enligt motionärerna bör strafflagarnas

systematik och förhållande till varandra övervägas. Även

enskilda gärningsbeskrivningar i framför allt BrB bör ses över.

Särskilt bör prövas om specialstraffrättsliga lagar skall föras

in i BrB. I motionen framförs också önskemål om att användningen

av fängelsestraffet begränsas och att böter, villkorlig dom och

skyddstillsyn ges en ökad användning. Vidare begärs att

alternativa påföljder utvecklas, användningen av ordningsbot och

strafföreläggande ökas och att viss avkriminalisering sker.

Överväganden

Som framgått av det anförda är delar av den straffrättsliga

lagstiftningen för närvarande föremål för en omfattande översyn

av Straffsystemkommittén. Vidare förbereds i

Justitiedepartementet förslag i anledning av redan föreliggande

utredningsbetänkanden m.m. Det pågående arbetet får i allt

väsentligt anses tillgodose motionärernas önskemål, och något

ytterligare utredningsarbete i de nu aktuella frågorna bör inte

initieras av riksdagen. Utskottet avstyrker bifall till motion

Ju833 i nu behandlade delar.

Inte heller motion Ju817 i nu behandlad del bör enligt

utskottets mening vinna bifall.

Återfall i brott

Motionen

I motion Ju817 begärs att strängare straff skall utdömas vid

återfall.

Bakgrund

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat och avstyrkt

motionsyrkanden om skärpta straff vid återfall i brott. Vid sin

senaste behandling av frågan (1990/91:JuU17 s. 25) hänvisade

utskottet till vad det tidigare anfört om att den ordning med

nya regler för straffmätning och påföljdsval, som riksdagen

beslutade i maj 1988, innebar en skärpning i förhållande till

tidigare reglering, särskilt i fråga om straffmätningen vid

upprepade återfall i allvarlig brottslighet. I första hand,

ansåg utskottet, var det för dessa fall som en uppstramning av

regelsystemet var påkallad.

Överväganden

Som framgått ovan ingår i uppdraget för Straffsystemkommittén

att ta ställning till vilken betydelse återfall i brott bör

tillmätas. Kommitténs arbete bör inte föregripas av riksdagen.

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju817 i nu aktuell del.

Livstidsstraffet

Motionerna

I motionerna Ju615 och Ju629 begärs att livstidsstraffet skall

avskaffas.

Bakgrund

Fängelsestraff på livstid stadgas för närvarande, förutom för

vissa av brotten i 22 kap. BrB om landsförräderi m.m., för ett

fåtal brott, bl.a. för mord, grov mordbrand, grov allmänfarlig

ödeläggelse, grovt spioneri och folkmord. De som döms till

fängelse på livstid blir enligt fast praxis benådade. Straffet

omvandlas till ett tidsbestämt fängelsestraff på vanligtvis

mellan 14 och 16 år. Från detta sker villkorlig frigivning

enligt vanliga regler. Livstidsstraff förekommer i praktiken

sällan.

Fängelsestraffkommittén (SOU 1986:14 s. 162 f) övervägde

frågan om att avskaffa livstidsstraffet men ansåg att

övervägande skäl talade för att det borde behållas. Kommittén

anförde bl.a. att ett avskaffande av livstidsstraffet kunde leda

till krav på betydligt högre maximum för tidsbestämda straff och

hänvisade till Norge, där man i samband med livstidsstraffets

avskaffande ansåg sig böra höja straffmaximum till fängelse i 21

år. Kommittén pekade vidare på att livstidsstraffet har ett inte

obetydligt symbolvärde och att det kan vara en fördel att ha det

kvar för att på ett tydligt sätt visa avståndstagandet från de

allra svåraste brotten. Kommittén hänvisade till att det kan

vara av värde när det gäller grova brott mot rikets säkerhet att

regeringen i de allvarligaste fallen kan göra en bedömning av

när tidpunkten för frigivning är lämplig med hänsyn till

säkerhetsintressena. I sammanhanget betonade kommittén att

tillämpningen av livstidsstraffet bör vara synnerligen

restriktiv och att livstids fängelse är ett straff som bör

utdömas endast i extrema undantagsfall.

Ett liknande motionsyrkande som det nu aktuella avstyrktes av

utskottet våren 1991 (1990/91:JuU17 s. 24) med hänvisning till

att Fängelsestraffkommitténs förslag alltjämt var föremål för

överväganden i regeringskansliet.

Frågan om straffskalornas utformning är som ovan framgått

alltjämt under övervägande i Justitiedepartementet, och en

remiss har nyligen överlämnats till Lagrådet. I denna tas dock

frågan om livstidsstraffet inte upp. I sammanhanget kan i och

för sig konstateras att Straffsystemkommittén enligt sina

direktiv är oförhindrad att föreslå förändringar när det gäller

straffskalorna.

Överväganden

Utskottet finner för närvarande inte skäl att föreslå någon

förändring när det gäller livstidsstraffet. Utskottet avstyrker

bifall till motionerna Ju615 och Ju629.

Allmänpreventionens betydelse i rättstillämpningen

Motionen

I motion Ju619 begärs att BrB skall ändras på sådant sätt att

det framgår att allmänpreventionen skall tillmätas överordnad

betydelse vid bestämmande av påföljd för brott.

Bakgrund

Riktlinjer för domstolarnas straffmätning gavs tidigare i 1

kap. 7 § BrB, vari stadgades att rätten vid val av påföljd, med

iakttagande av vad som krävdes för att upprätthålla allmän

laglydnad, skulle fästa särskilt avseende vid att påföljden

skulle vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.

Fängelsestraffkommittén behandlade utförligt frågan om

preventionsteoriernas roll i straffsystemet (SOU 1986:14 s. 66

f) och föreslog en ordning enligt vilken påföljdsbestämningen

skulle ske med utgångspunkt i brottets straffvärde och inte som

då var fallet efter en avvägning mellan allmänpreventiva och

individualpreventiva hänsynstaganden.

I propositionen om straffmätning och påföljdsval m.m. (prop.

1987/88:120 s. 32 f) anförde justitieministern beträffande

preventionsteorierna bl.a. att det knappast är den enskilda

domen i sig som kan antas ha verkan för den allmänna laglydnaden

utan snarare det förhållandet att en viss påföljd regelmässigt

tillämpas i fall av likartat slag. Hon förordade därför en mera

konkret vägledning för påföljdsbestämningen än den som ligger i

en allmän hänvisning till att olika preventiva intressen skall

beaktas.

I propositionen föreslogs mot bakgrund av bl.a. det anförda

att 1 kap. 7 § BrB skulle upphävas och ersättas av bestämmelser

i vilka straffvärdet bildade utgångspunkt för

påföljdsbestämningen. Härigenom betonades enligt

justitieministern principer om proportionalitet, ekvivalens och

rättslig likabehandling. Hon strök under att detta synsätt inte

medförde något hinder mot att man vid bedömningen av den

generella straffnivån eller det allmänna straffvärdet beaktade

allmänpreventiva intressen.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen anförde utskottet

med anledning av motioner liknande den nu aktuella i sitt av

riksdagen godkända betänkande (JuU 1987/88:45 s. 33) att det

även med den föreslagna ordningen skulle bli möjligt att ta

allmänpreventiva hänsyn vid påföljdsbestämningen och att

allmänpreventionen därmed hade beaktats i rimlig utsträckning i

det föreliggande förslaget.

Överväganden

Utskottet vidhåller uppfattningen att bestämmelserna om

straffmätning och påföljdsval ger domstolarna möjlighet att i

tillräcklig utsträckning beakta allmänpreventiva hänsyn när det

gäller att bestämma påföljd för brott. Utskottet avstyrker

bifall till motion Ju619.

Medverkan vid brott m.m.

Motionerna m.m.

I motionerna Ju602, Ju603, Ju611 och Ju614 begärs en översyn

av BrB:s regler om medverkan vid brott mot bakgrund av utgången

i det s.k. Lindomemålet (Mölndals tingsrätts dom den 31 januari

1991, DB 53, och Hovrättens för Västra Sverige dom den 26 april

1991, DB 64). I målet ogillades ett åtal mot två män för mord

resp. medhjälp till mord i ett läge där de båda männen skyllde

på varandra och utredningen inte medgav annan slutsats än att

endera av dem eller båda i förening hade utfört gärningen.

Mot bakgrund av Lindomemålet pågår inom Justitiedepartementet

en översyn av medverkansregler och andra bestämmelser som kan

vara av betydelse i brottmål när personer som kan ha begått ett

visst brott skyller på varandra och det inte genom teknisk

bevisning eller på annat sätt går att klarlägga vem eller vilka

som är gärningsmän.

Vidare hemställs i motionerna Ju603 och Ju830 mot bakgrund av

omständigheterna i Lindomemålet om en ändring av lagen om

ersättning vid frihetsinskränkning så att ersättning enligt

lagen inte skall kunna utgå i fall där det med hänsyn till

omständigheterna är oskäligt.

Enligt 1 § lagen (1974:515) om ersättning vid

frihetsinskränkning har den som varit häktad eller föremål för

annan frihetsinskränkning på grund av misstanke om brott rätt

till ersättning av staten bl.a. om frikännande dom meddelas.

Rätten till ersättning är enligt 4 § begränsad bl.a. så till

vida att ersättning kan vägras eller sättas ned om det i det

enskilda fallet är oskäligt att ersättning utgår; dock får

ersättning inte vägras eller sättas ned på den grunden att

misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.

Lagen om ersättning vid frihetsinskränkning är föremål för

överväganden av Kommittén för översyn av det allmännas

skadeståndsansvar (dir. 1989:52). Kommittén skall enligt sina

direktiv mera allmänt se över det allmännas ansvar enligt lagen.

Överväganden

Det pågående utredningsarbetet bör enligt utskottets

uppfattning inte föregripas av riksdagen. Utskottet avstyrker

bifall till motionerna Ju602, Ju603, Ju611, Ju614 och Ju830.

Nödvärnsrätten

Motionerna

I motionerna Ju601 och Ju609 tas upp olika frågor om

nödvärnsrätten. Motionärerna vill få till stånd en översyn av

hela nödvärnsrätten, i motion Ju609 med särskild inriktning på

situationen för kvinnor som utsätts för våld.

Bakgrund

Nödvärnsrätten har varit föremål för riksdagens

ställningstagande vid flera tillfällen under de senaste åren.

Senast behandlade utskottet frågan våren 1991 (1990/91:JuU21 s.

12). Utskottet hänvisade då till tidigare uttalanden om att

Fängelsestraffkommitténs förslag beträffande en omredigering av

BrB:s bestämmelse om nödvärn (SOU 1988:7) är föremål för

regeringens ställningstagande och att detta arbete inte borde

föregripas.

Utskottet har nu inhämtat att en proposition i frågan kan

förväntas under innevarande riksdagsår.

Överväganden

Den nyssnämnda propositionen bör avvaktas. Utskottet avstyrker

bifall till motionerna Ju601 och Ju609.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande misshandel

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju631 och

1991/92:Ju817 yrkandena 2 och 8,

2. beträffande överförande av hivsmitta

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju634,

3. beträffande snatteri

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju812,

4. beträffande ringa narkotikabrott

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju817 yrkande 3,

5. beträffande tjänstefel

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju625 yrkande 1,

6. beträffande trolöshetsbrott

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju617,

7. beträffande fylleri

att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju821 yrkande 14,

8. beträffande översyn av den straffrättsliga

lagstiftningen

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju833 yrkandena 9, 10, 11,

13 och 28,

res. 1 (s)

9. beträffande strafflagstiftningens klarhet m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju817 yrkande 1,

10. beträffande återfall i brott

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju817 yrkande 4,

11. beträffande livstidsstraffet

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju615 och

1991/92:Ju629,

12. beträffande allmänpreventionens betydelse i

rättstillämpningen

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju619,

res. 2 (nyd)

13. beträffande medverkan vid brott m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju602, 1991/92:Ju603

delvis, 1991/92:Ju611 och 1991/92:Ju614,

14. beträffande ersättning vid frihetsinskränkning

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju603 delvis och

1991/92:Ju830,

15. beträffande nödvärnsrätten

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju601 och

1991/92:Ju609.

Stockholm den 3 november 1992

På justitieutskottets vägnar

Lars-Erik Lövdén

I beslutet har deltagit: Lars-Erik Lövdén (s), Jerry

Martinger (m), Göthe Knutson (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt

Irhammar (c), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran

Magnusson (s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw

Persson (fp), Kent Carlsson (s), Christel Anderberg (m), Anders

Svärd (c) och Kjell Eldensjö (kds).

Reservationer

1. Översyn av den straffrättsliga lagstiftningen (mom.8)

Lars-Erik Lövdén, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran

Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Som framgått" och slutar med "behandlade delar" bort

ha följande lydelse:

Ett omfattande utrednings- och reformarbete har bedrivits på

straffrättens område under 1980-talet. Brottsbalken har under

denna tid ändrats i flera avseenden och specialstraffrätten har

fått ökad betydelse. Detta är en naturlig följd av att

strafflagarna ständigt anpassas till nya förhållanden. Samtidigt

får kriminalpolitiken inte kännetecknas av ryckighet och

kortsiktiga hänsyn. Mot denna bakgrund är, enligt utskottets

mening, den samlade straffrättsliga lagstiftningen nu mogen för

en översyn. I översynen bör strafflagarnas systematik och

förhållande till varandra övervägas. Även enskilda

gärningsbeskrivningar i framför allt brottsbalken bör ses över.

Särskilt bör prövas om specialstraffrättsliga lagar skall föras

in i brottsbalken. I sammanhanget vill utskottet också framhålla

att användningen av fängelsestraff bör vara begränsad till de

allvarligaste brotten. Arbetet med att utveckla alternativa

påföljder till fängelse måste därför fortsätta. Påföljderna

samhällstjänst och kontraktsvård liksom böter, villkorlig dom

och skyddstillsyn, om det behövs i förening med särskilda

föreskrifter, bör ges ökad användning. Utskottet vill vidare

understryka att det ser positivt på förslagen som framlagts av

Åklagarutredningen -90 om en utvidgad användning av ordningsbot

och strafföreläggande och om avkriminalisering av vissa brott.

Det får, anser utskottet, ankomma på regeringen att finna

lämpliga former för en översyn av den samlade straffrättsliga

lagstiftningen enligt de huvudsakliga riktlinjer som utskottet

nu har angett. En tanke som i det sammanhanget kan övervägas är

att ge Straffsystemkommittén utvidgade direktiv.

Vad utskottet här har anfört bör riksdagen med anledning av

motion Ju833 i nu behandlade delar som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande översyn av den straffrättsliga

lagstiftningen

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Ju833 yrkandena

9, 10, 11, 13 och 28 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

2. Allmänpreventionens betydelse i rättstillämpningen (mom.

12)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "motion Ju619"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning tillmäts allmänpreventiva hänsyn

inte tillräcklig betydelse i rättstillämpningen sedan

bestämmelsen i 1 kap. 7 § BrB togs bort. Om en motsvarande

bestämmelse åter infördes skulle markeras att hänsynen till

allmän laglydnad har högre dignitet än hänsynen till den dömdes

anpassning till samhället. Härigenom skulle kunna uppnås ökad

stadga i den dömande verksamheten och en förbättrad tilltro hos

allmänheten till domstolarna och rättssystemet i stort. Ett

starkare betonande av allmänpreventiva hänsyn i

rättstillämpningen skulle också vidga möjligheterna att döma

till strängare straff för högaktiva vanebrottslingar och

medverka till att hos unga människor inskärpa hur allvarligt

samhället ser på brott. Mot den bakgrunden anser utskottet att

brottsbalken bör ändras på ett sådant sätt att det framgår att

allmänpreventionen skall tillmätas överordnad betydelse vid

bestämmande av påföljd för brott. Det får ankomma på regeringen

att återkomma till riksdagen med ett förslag.

Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen med anledning av

motion Ju619 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande allmänpreventionens betydelse i

rättstillämpningen

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Ju619 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 1

Motion väckt under allmänna motionstiden 1991 1

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1992 1

Utskottet 3

Misshandel m.m. 3

Motionerna 3

Bakgrund 4

Överväganden 5

Spridning av hivsmitta 5

Motionen 5

Bakgrund 5

Överväganden 6

Snatteri 6

Motionen 6

Bakgrund 6

Överväganden 7

Ringa narkotikabrott 7

Motionen 7

Bakgrund 7

Överväganden 7

Tjänstefel 8

Motionen 8

Bakgrund 8

Överväganden 9

Trolöshetsbrott 9

Motionen 9

Bakgrund 9

Överväganden 10

Fylleri 10

Motionen 10

Bakgrund 10

Överväganden 11

Vissa påföljdsfrågor m.m. 11

Inledning 11

Översyn av den straffrättsliga lagstiftningen 13

Motionerna 13

Överväganden 13

Återfall i brott 13

Motionen 13

Bakgrund 13

Överväganden 14

Livstidsstraffet 14

Motionerna 14

Bakgrund 14

Överväganden 15

Allmänpreventionens betydelse i rättstillämpningen 15

Motionen 15

Bakgrund 15

Överväganden 16

Medverkan vid brott m.m. 16

Motionerna m.m. 16

Överväganden 16

Nödvärnsrätten 17

Motionerna 17

Bakgrund 17

Överväganden 17

Hemställan 17

Reservationer 18

1. Översyn av den straffrättsliga lagstiftningen 18

2. Allmänpreventionens betydelse i rättstillämpningen 19