Bet. 1992/93:JuU6

Justitieutskottets betänkande

1992/93:JUU06

Processrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservation

Innehållsförteckning

1992/93

JuU6

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet några motioner som

väckts under den allmänna motionstiden 1992 och som rör olika

processrättsliga frågor.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats en reservation (nyd) och ett

särskilt yttrande (nyd)

Motioner

1991/92:Ju301 av Ingbritt Irhammar och Birgitta Hambraeus (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om komplettering av

förundersökningskungörelsen.

1991/92:Ju516 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheter till grupptalan i domstol.

1991/92:Ju623 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en utredning som får till uppgift

att komma med förslag om att minska åklagarens bevisbörda i

brottmålsprocessen.

1991/92:Ju701 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av bestämmelser om möjlighet till omedelbar avvisning av

offentligt biträde.

1991/92:Ju703 av Inger Lundberg och Maud Björnemalm (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en översyn av rättegångsbalkens

och sekretesslagens regler i syfte att stärka kvinnors möjlighet

att anmäla sexuella övergrepp.

1991/92:Ju704 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om möjligheten att föra grupptalan i

pornografimål.

1991/92:Ju705 av Lars Moquist m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vittnens rätt till anonymitet.

1991/92:Ju706 av Ulla Orring och Bengt Harding Olson (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utökad möjlighet till förenklad

domstolsprövning av konsumenttvister.

1991/92:Ju708 av Håkan Holmberg (fp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär en utredning av frågan om förenkling av den

rättsliga behandlingen av parkeringsförseelser.

1991/92:Ju711 av Berith Eriksson m.fl. (v, s, fp) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär att den uppdrar åt

kommittén om grupptalan i domstol att även utreda möjlighet för

grupptalan i domstol vad gäller pornografi.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner med

anknytning till processrättsliga frågor. Motionerna har väckts

under den allmänna motionstiden år 1992.

Tvistemål om mindre värden

Motionen

I motion Ju706 begärs utvidgade möjligheter att handlägga

konsumenttvister enligt rättegångsbalkens (RB) regler om s.k.

småmål. I motionen anförs att dessa tvister i ökad utsträckning

bör lösas lokalt.

Bakgrund

Tvister om belopp som inte överstiger ett halvt basbelopp

reglerades tidigare i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål

om mindre värden (småmålslagen). Denna lag upphävdes den 1

januari 1988 (prop. 1986/87:89, JuU31, rskr. 278). De s.k.

småmålen skulle i fortsättningen handläggas i stort sett enligt

reglerna för tvistemål i allmänhet. Vissa särregler för sådana

mål behölls dock och införlivades samtidigit med RB (se 1 kap.

3 d §, 10 kap. 8 a §, 18 kap. 8 a §, 49 kap. 12--15 §§, 50 kap.

10 a § och 52 kap. 9 a §, m.fl.). Dessa särregler innebär i

korthet följande. Tingsrätten skall i dispositiva tvistemål där

förlikning om saken är tillåten och där värdet av vad som yrkas

uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring bestå av bara en lagfaren

domare. Vinnande part får i princip inte ersättning för

ombudsarvode; biträde enligt rättshjälpslagen (1972:429)

förordnas som regel inte. Det krävs prövningstillstånd för att

få ett småmål prövat i sak i hovrätten. En särskild forumregel

(10 kap. 8 a § RB) innebär att en konsument i ett småmål får

väcka talan mot en näringsidkare vid sitt eget hemvistforum.

I övrigt är RB:s allmänna tvistemålsregler tillämpliga.

Utskottets överväganden

Motionsönskemålen synes gå ut på att tvist mellan konsument

och näringsidkare i mål om mindre värden skall kunna handläggas

vid domstol som finns i konsumentens närområde.

Huvudregeln i tvistemål är att talan skall väckas vid

svarandens hemvistforum. I mål om mindre värden finns dock, som

framgått ovan, en särskild forumbestämmelse för konsument.

Bestämmelsen innebär att i tvist mellan konsument och

näringsidkare rörande vara, tjänst eller annan nyttighet som

tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk får talan väckas

vid rätten i den ort där konsumenten har sitt hemvist. Enligt

utskottets uppfattning torde denna regel uppfylla den i motionen

önskade ordningen. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju706.

Grupptalan vid pornografimål m.m.

Motionerna

I motion Ju516 begärs att offer för t.ex. miljöbrott som grupp

skall kunna driva en process om skadestånd. I motionerna Ju704

och Ju711 begärs överväganden om att införa en möjlighet till

grupptalan i civilrättslig ordning vid allmän domstol när det

gäller för kvinnor kränkande pornografiska bilder och filmer. I

sistnämnda motion anförs att man i flera delstater i USA har

lyckats med en lagstiftning som innebär att vilken kvinna som

helst kan få en civilrättslig prövning av hur ett pornografiskt

alster skadar kvinnor som grupp. Motionärerna föreslår att

frågan skall tas upp av utredningen om grupptalan.

Bakgrund

I flera andra länder har frågor om kollektiva, diffusa och

fragmentariska anspråk (t.ex. rätten till en god miljö och

skyddet mot diskriminering) uppmärksammats under senare år, och

olika åtgärder har vidtagits för att förbättra möjligheterna att

föra processer om sådana anspråk. En gemensam linje i sådant

lagstiftningsarbete utomlands har varit att söka vidga

möjligheterna för grupper av personer att föra talan vid domstol

rörande anspråk som kan betecknas som kollektiva. Denna vidgade

talerätt har med ett svenskt ord kommit att kallas grupptalan.

Regeringen beslutade förra året att tillkalla en särskild

utredare för att utreda om det går att förbättra möjligheterna

att i svensk domstol driva anspråk som är gemensamma eller

likartade för en större grupp människor. Utredaren bör enligt

direktiven (dir. 1991:59) överväga möjligheten att beträffande

sådana anspråk -- som ett komplement till de traditionella

rättegångsreglerna -- införa regler om s.k. grupptalan.

Utredaren bör också enligt direktiven föreslå de ändringar i

övrigt som behövs i det processuella regelsystemet för att

säkerställa möjligheterna att driva sådana anspråk i domstol. I

direktiven anges att utredaren bör kartlägga reformbehovet i

första hand när det gäller konsumenträtten, miljörätten,

hyresrätten, arbetsrätten och de medborgerliga fri- och

rättigheterna, men det står utredaren fritt att undersöka

behovet även på andra områden. Direktiven anger vidare att en

möjlighet till grupptalan torde -- med hänsyn inte minst till de

ämnesområden som främst står i blickpunkten -- i första hand

vara av intresse för tvistemålsprocessens del. Men det kan, sägs

det vidare, också tänkas att en motsvarande möjlighet att föra

talan kan vara till fördel inom ramen för en brottmålsprocess,

nämligen om en grupp målsägande har ett gemensamt intresse av

att driva ett åtal mot en person, t.ex. för hets mot folkgrupp.

Utredningsarbetet skall redovisas före den 1 september 1994.

Utskottets överväganden

Som framgår ovan har en utredning tillsatts som skall

undersöka och kartlägga reformbehovet beträffande grupptalan.

Utskottet utgår från att utredningen tar upp den i motionerna

Ju704 och Ju711 väckta frågan om sådan talan när det gäller

pornografiska alster utan att riksdagen gör något särskilt

uttalande i saken. Berörda yrkanden i motionerna Ju704 och Ju711

avstyrks. Utskottet anser inte heller att önskemålet i motion

Ju516 om grupptalan angående skadestånd vid t.ex. miljöbrott bör

föranleda något särskilt uttalande från riksdagens sida.

Motionsyrkandet avstyrks.

Rättslig prövning av felparkeringsavgifter m.m.

Motionen

I motion Ju708 begärs en utredning av frågan om det skall

inrättas särskilda parkeringsnämnder. Nämnderna skall ha till

uppgift att lösa tvister om parkeringsavgifter mellan enskilda

och parkeringsbolag. I motionen anförs att sådana tvister inte

bör belasta tingsrätterna.

Bakgrund

Bestämmelser som reglerar rätten att stanna och ställa upp

fordon på väg finns dels i vägtrafikkungörelsen (1972:603; VTK),

dels i lokala trafikföreskrifter som utfärdats med stöd av VTK.

För överträdelse av vissa av bestämmelserna i VTK kan böter

utdömas. År 1976 avkriminaliserades flertalet former av

parkeringsförseelser, och det infördes ett nytt sanktionssystem

på området. Den nya ordningen regleras i lagen (1976:206) om

felparkeringsavgift (prop. 1975/76:106, TU14, rskr. 240).

Enligt 5 § felparkeringslagen får parkeringsanmärkning

meddelas av en polisman eller av en särskilt förordnad

parkeringsvakt om ett fordon har stannats eller parkerats i

strid mot de föreskrifter som lagen är tillämplig på.

Anmärkningen skall innehålla en uppmaning till fordonets ägare

att inom viss tid betala avgiften.

Meddelas parkeringsanmärkning och anser fordonets förare eller

ägare att så ej hade bort ske, får han ansöka om rättelse hos

polismyndigheten i det polisdistrikt där anmärkningen

meddelades. Bifalles ansökan, undanröjer myndigheten

betalningsansvaret. Fordonsägaren kan också jämlikt 9 §

felparkeringslagen skriftligen till polismyndigheten anmäla att

han bestrider betalningsansvar. Finner polismyndigheten att

parkeringsanmärkning ej hade bort meddelas eller att

betalningsansvar av annan anledning ej åvilar den som bestritt

sådant ansvar undanröjer den betalningsansvaret.

Undanröjs inte betalningsansvaret kan beslutet enligt 10 §

felparkeringslagen överklagas skriftligen hos tingsrätten, där

handläggningen sker enligt lagen om domstolsärenden. Talan mot

tingsrättens beslut förs i hovrätten, men för hovrättens

prövning krävs prövningstillstånd. Allmän åklagare för det

allmännas talan i tingsrätt och hovrätt.

Utöver de sanktioner som finns i VTK och felparkeringslagen

för felaktiga parkeringar m.m. finns sanktionsregler för

parkering i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig

parkering. Lagen gäller s.k. tomtmarksparkering. Enligt lagen

får en markägare som upplåter tomtmark för parkering eller

förbjuder parkering inom ett visst område ta ut en avgift

(kontrollavgift), om ett fordon parkerats inom området i strid

mot förbud eller villkor som han har beslutat (olovlig

parkering). Förutsättningarna för att få ta ut en sådan

kontrollavgift är närmare angivna i lagen. Betalas inte

kontrollavgiften kan talan om att få ut kontrollavgiften enligt

9 § nämnda lag väckas vid tingsrätten. En sådan talan föregås

regelmässigt av en ansökan om betalningsföreläggande mot den

betalningsskyldige. Kontrollavgift får inte tas ut om detta med

hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga

parkeringen skulle framstå som uppenbart oskäligt.

Övervakning av parkering på tomtmark ombesörjs i stor

utsträckning av kommunala eller privata parkeringsbolag.

Åklagarutredningen -90 har enligt sina direktiv (dir. 1990:27)

haft att undersöka om inte de uppgifter som utförs av åklagare

när det gäller felparkeringsavgifter kan anförtros åt något

annat organ. I sitt betänkande (SOU 1992:61) Ett reformerat

åklagarväsende konstaterar utredningen att inte oväsentliga

resurser inom åklagar- och polisväsendet tas i anspråk för

handläggningen av ärenden enligt felparkeringslagen. Såväl

principiella som praktiska skäl talar, enligt utredningen, för

att åklagarväsendet avlastas det arbete som är förenat med

sådana ärenden. Också polisens befattning med dessa ärenden bör

enligt utredningen upphöra. Utredningen föreslår att bl.a.

felparkeringslagen och kontrollavgiftslagen upphävs och ersätts

med en lag om avgift för olovlig parkering.

Utredningens förslag innebär att det införs ett enhetligt

avgiftssystem på parkeringsområdet som skall vila på

civilrättslig grund och där uttagande av avgifterna skall vara

en angelägenhet för kommunen eller markägaren. Härigenom skulle

åklagarna och polismyndigheterna befrias från uppgiften att

utreda och besluta om bestridda parkeringsanmärkningar. En

konsekvens av förslaget blir i princip att ärenden om

felparkeringsavgifter i första instans kommer att handläggas av

kronofogdemyndigheten och att reglerna för summarisk process

blir tillämpliga. Förslaget bör, enligt utredningen, tjäna som

utgångspunkt för fortsatta överväganden om sanktionssystemet på

parkeringsområdet, och utredningen poängterar att det är viktigt

att saken så snart som möjligt får sin lösning. Betänkandet

remissbehandlas för närvarande.

Utskottets överväganden

Utskottet anser att det i rådande beredningsläge saknas

anledning för riksdagen att uttala sig beträffande formen för

tvistlösning i fråga om felparkeringsavgifter. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju708.

Åklagarens bevisbörda i brottmål

Motionen

I motion Ju623 begärs att en utredning tillsätts för att

utreda om åklagarens bevisbörda i brottmålsprocessen kan

minskas. Enligt motionärerna har domstolarna under senare år

ställt allt högre beviskrav för fällande dom vilket bl.a. får

negativa följder för åklagares och polisers vilja att åtala och

utreda brottsliga gärningar.

Bakgrund

Principen att åklagaren skall bevisa samtliga de

omständigheter vilka måste föreligga för att den tilltalade

skall kunna fällas till ansvar för brott har alltsedan den

franska revolutionen i västerlandet betraktats som en viktig

rättsstatlig princip, vilken skall skydda laglydiga medborgare

mot att bli dömda till straff (jfr Ekelöf, Rättegång IV, 1982,

s. 122).

Tidigare riksdagsbehandling

Justitieministern har i ett interpellationssvar i riksdagens

kammare i april i år (Riksdagens protokoll 1991/92:92 s. 4 f)

behandlat ett liknande spörsmål. Hon utgick i svaret från att

interpellanten inte ansåg att lagstiftaren bör överväga någon

generell sänkning av beviskraven i brottmål. Hur dessa krav bör

tolkas i olika situationer är och bör, anser hon, vara föremål

för diskussion mellan bl.a. dem som medverkar i rättsväsendets

hantering av brottmål. Hon anför vidare att det är viktigt att

de som har ansvar för lagstiftningen klart och otvetydigt

deklarerar att det inte kommer på fråga att genom lagstiftning

göra avsteg från principerna att åklagaren har bevisbördan i

brottmål och att fällande dom kräver full bevisning.

Utskottets överväganden

Enligt utskottets uppfattning saknas det anledning till någon

riksdagens åtgärd med anledning av motion Ju623. Motionen

avstyrks.

Anonymitet för vittnen m.m.

Motionerna

I motion Ju705 hemställs att frågan om vittnens anonymitet

blir föremål för lagreglering. Vittnen som begär anonymitet bör,

enligt motionärerna, kunna erbjudas det, och i t.ex.

förundersökningsprotokoll skall inte vittnes namn behöva anges.

I motion Ju301 tas upp frågan om vilka uppgifter om målsäganden

som skall tas in i förundersökningsprotokollet. I motionen

begärs att offentliganställda som i sitt arbete blir utsatta för

övergrepp inte skall behöva skylta med sin hemadress i

förundersökningsprotokollet med hänsyn till risken för

repressalier; en hänvisning till arbetsadressen bör vara

tillräcklig.

Bakgrund

Motionsönskemålen tar bl.a. sikte på möjligheterna att hindra

en tilltalad i brottmål att få kännedom om ett vittnes identitet

och olika uppgifter om målsägande. Inledningsvis följer en

redogörelse för vad som gäller om vittnens eller parts medverkan

under förundersökning och i rättegång och vilka uppgifter om dem

som antecknas i t.ex. förundersökningsprotokoll.

Enligt svensk rätt är det en allmän medborgerlig skyldighet

att stå till förfogande för förhör under en förundersökning och

på begäran av part eller rätten vittna i en rättegång (23 kap. 6

§ RB och 36 kap. RB).

Under förundersökningen skall protokoll föras (23 kap. 21 §

RB), och i 20 § förundersökningskungörelsen (1947:948) anges vad

som skall framgå av förundersökningsprotokollet. Bl.a. skall

utsagor av hörda personer samt erforderliga upplysningar om dem

tas in. Enligt 21 § förundersökningskungörelsen skall i

protokollet antecknas ett vittnes fullständiga namn,

personnummer, yrke eller anställning, bostadsort, postadress,

arbetsplats och telefonadress m.m. I sistnämnda hänseende är

föreskrifterna för närvarande föremål för en översyn inom

Justitiedepartementet.

Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter (FAP 403-6) skall

målsägandens namn, personnumer, bostadsadress, tillfälliga

adress, arbetsplatsadress och telefonnummer m.m. anges i

polisanmälan. Utskottet har enligt uppgift från Riksåklagaren

erfarit att man i praxis godkänner en anteckning om

arbetsplatsadressen i förundersökningsprotokollet när

målsäganden är offentliganställd (t.ex. poliser) och i tjänsten

blivit utsatt för övergrepp. Detsamma torde gälla när sådana

personer uppträder som vittnen.

Under förundersökningen har den misstänkte och hans försvarare

rätt att fortlöpande, om det kan ske utan men för utredningen,

ta del av vad som förekommit under förundersökningen (23 kap.

18 § RB). Så snart förundersökningen har avslutats har den

misstänkte eller hans försvarare rätt att på begäran få en

avskrift av förundersökningsprotokollet (23 kap. 21 § fjärde

stycket RB). Enligt 45 kap. 7 § RB skall

förundersökningsprotokollet bifogas åklagarens ansökan om

stämning till domstolen.

Vittnesförhör i rättegången hålls i allmänhet inför domstolen,

men rätten har också möjlighet att förordna om telefonförhör om

det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga

omständigheter eller det med hänsyn till kostnadseffekterna är

mer lämpligt (46. kap. 7 § RB). Rätten skall, innan vittnesmål

avläggs, höra vittnet om hans fullständiga namn, ålder och

hemvist m.m. Ett vittne eller en målsägande som hörs i anledning

av åklagarens talan kan under vissa förhållanden höras utan att

den tilltalade får vara närvarande.

Beträffande sekretess gäller att uppgifter i

förundersökningen om enskilds personliga eller ekonomiska

förhållanden är skyddade enligt 9 kap. 17 § första stycket

sekretesslagen (1980:100), om det kan antas att den enskilde

eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften

röjs. Sekretessen viker emellertid vanligen jämlikt 18 § när

uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal. Undantag

finns dock. Sekretessen viker t.ex. inte om uppgiften

uppenbarligen saknar betydelse i målet.

Enligt 9 kap. 17 § andra stycket sekretesslagen kan emellertid

anmälan eller utsaga som lämnas av enskild under

förundersökningen också skyddas av sekretess, om det kan antas

att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat

allvarligt men om uppgiften röjs. Sekretess enligt den sist

nämnda regeln gäller även hos domstolen när

förundersökningsprotokollet ges in dit. Denna sekretess kan bara

i begränsad omfattning göras gällande gentemot den misstänkte,

eftersom sekretess endast i speciella fall hindrar partsinsynen

(jfr 14 kap. 5 § sekretesslagen). Enligt sistnämnda bestämmelse

hindrar sekretess inte parts rätt enligt RB att få del av alla

omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller

ärende.

Frågan om att införa en rätt för vittnen att vara anonyma

genom hela brottmålsförfarandet har på senare tid aktualiserats

i olika sammanhang.

En arbetsgrupp vid Rikspolisstyrelsen föreslog i en rapport år

1990 att det skulle införas regler om att ett vittnes

identitetsuppgifter skulle hållas hemliga för den misstänkte.

Enligt förslaget skulle polis, åklagare, försvarare och domstol

känna till identiteten, och vittnet skulle inte ha någon

fullständig anonymitet eftersom han, eller hon, fortfarande

skulle vara skyldig att inställa sig personligen vid

rättegången.

Våldskommissionen hade också till uppgift att utreda hur

vanligt det var att parter och vittnen utsattes för våld och hot

i anslutning till förundersökning och rättegång och hur man

skulle komma till rätta med problemet. I sitt slutbetänkande

(SOU 1990:92) Våld och brottsoffer lämnades inga lagförslag om

vittnesskydd. Kommissionen hade gjort en enkät hos olika

polisdistrikt för att försöka få en uppfattning om hur vanligt

det var med hot och våld mot vittnen. Enligt kommissionen tydde

enkäten närmast på att det rent generellt inte förekommer våld

eller hot mot vittnen i någon större omfattning och att den

motvilja mot att vittna som människor ibland ger uttryck för

snarare beror på en allmän olust- och obehagskänsla än på att de

är utsatta för ett reellt hot. Kommissionen medgav att det i

vissa fall kunde finnas en påtaglig risk för repressalier. Den

ansåg dock av flera skäl att det inte var lämpligt att införa

ett sådant vittnesskydd som föreslagits av Rikspolisstyrelsens

arbetsgrupp. Kommissionen pekade bl.a. på att det var olämpligt

att begränsa den tilltalades insyn i processmaterialet samtidigt

som försvararen skulle ha full insyn. Detta skulle bädda för

allvarliga lojalitetskonflikter mellan den tilltalade och hans

försvarare. Kommissionen pekade i stället på olika möjligheter

som finns enligt gällande rätt att förbättra ett vittnes

situation. Domstolarna skulle bl.a. kunna vara generösare med

att tillåta telefonförhör och att bifalla ett vittnes eller en

målsägandes begäran att höras utan att den tilltalade är

närvarande.

I sin senaste anslagsframställning har Rikspolisstyrelsen på

nytt tagit upp frågan om anonyma vittnen. Här anförs att den

ovan nämnda arbetsgruppens förslag bör övervägas närmare i

regeringskansliet.

Tidigare riksdagsbehandling

I ett interpellationssvar i riksdagens kammare den 27 februari

1992 (Riksdagens protokoll 1991/92:71 s. 45 f) har

justitieministern uttalat sig om de krav på anonymitet för

vittnen som framförts från olika håll. Efter en redogörelse för

gällande rättsregler på området anför hon bl.a. följande:

Av vad jag har sagt framgår att jag är väl medveten om det

problem som tas upp i interpellationen. Men det finns inga enkla

lösningar. Naturligtvis bör rättsordningen så långt det är

möjligt skydda parter och vittnen mot hot och våld. Men vi måste

samtidigt se till att vi inte kommer i konflikt med

grundläggandde rättsstatliga principer. I det sammanhanget vill

jag peka på att den europeiska konventionen om de mänskliga

rättigheterna har bestämmelser till skydd för en tilltalads rätt

till insyn i processmaterialet. Europadomstolen har i några fall

slagit fast att olika regler till skydd för ett vittnes

anonymitet inte har stått i överensstämmelse med konventionen.

Enligt min mening bör det vara möjligt att inom ramen för den

gällande ordningen förbättra situationen för parter och vittnen.

Man kan t.ex. överväga att ändra förundersökningskungörelsens

regler om vilka uppgifter som skall antecknas i

förundersökningsprotokollet. Sådana åtgärder övervägs för

närvarande inom departementet, men någon genomgripande ändring

av de gällande principerna anser jag inte vara möjlig.

Utskottets överväganden

När det gäller motionsönskemålet om att införa

anonymitetsskydd för vittnen vill utskottet först uttala att en

grundläggande princip i ett rättssamhälle är att en part i ett

mål eller ärende skall ha fullständig insyn i de förhållanden

som kan läggas till grund för en domstols eller myndighets

avgörande. Detta gäller, som framförts ovan, i stor utsträckning

även för sekretessbelagda uppgifter. En part skall nämligen

känna till och kunna bemöta alla uppgifter som domstolen eller

myndigheten grundar sitt avgörande på. Utskottet anser, i likhet

med justitieministern, att det inte är möjligt att genomföra

någon genomgripande ändring av de gällande principerna och

avstyrker bifall till motion Ju705. Utskottet välkomnar dock det

pågående arbetet inom Justitiedepartementet med att se över

vilka uppgifter om t.ex. vittnen och målsäganden som skall

antecknas i förundersökningsprotokollet. Utskottet utgår från

att en ordning med angivande av endast arbetsplatsadress i vissa

fall kommer att belysas i översynsarbetet. Utskottet avstyrker

bifall till motion Ju301.

Rättegångsregler i våldtäktsmål m.m.

Motionen

I motion Ju703 begärs en översyn av bl.a. bestämmelserna i RB

om att en målsägande vid domstol får höras utan att den

tilltalade är närvarande och reglerna om huvudförhandling inom

stängda dörrar. Syftet med motionen är att bereda målsägande i

våldtäktsmål ett fullgott integritetsskydd och härigenom

undanröja förhållanden som gör att kvinnor inte vågar anmäla

sådana brott.

Bakgrund

Under senare tid har på olika sätt den allmänna debatten

berört olika typer av brott som riktar sig mot kvinnor, och

kritik har framförts mot den rättsliga handläggningen av bl.a.

våldtäktsbrott. Inom Justitiedepartementet tillsattes år 1990 en

arbetsgrupp som fick i uppdrag att granska frågor i anslutning

härtill. Arbetsgruppen redovisade sitt arbete i promemorian (Ds

1990:3) Kartläggning av våldtäktsbrotten -- analys av den

aktuella situationen, förslag till åtgärder. Här framförs bl.a.

förslag till att utbildningen av åklagare och poliser som

arbetar med våldtäktsbrott skall förbättras. Liknande förslag

har framförts av den interdepartementala arbetsgruppen för

frågor om våld mot kvinnor (jfr prop. 1990/91:113, AU17, rskr.

288).

Rikspolisstyrelsen fick i september 1991 i uppdrag att

tillsammans med Socialstyrelsen, Domstolsverket och

Riksåklagaren genomföra fortbildning av berörda yrkesgrupper

inom rättsväsendet liksom inom socialtjänsten samt hälso- och

sjukvården. Syftet med fortbildningen är att genom ökad kunskap

om våldet, dess effekter och orsaker förbättra stödet till de

kvinnor som utsätts för våldsbrott och få till stånd mer

effektiva förundersökningar m.m. på området.

Enligt vad utskottet erfarit har i oktober månad ett

upptaktsmöte ägt rum där bl.a. domare medverkat. Tanken är att

utbildningen sedan skall äga rum länsvis.

Utskottet vill också i sammanhanget erinra om att handboken

"Misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn" nyligen

setts över och omarbetats inom Justitiedepartementet. Handboken

riktar sig främst till dem som i sitt arbete kommer i kontakt

med offer för misshandels- och sexualbrott.

När det gäller domstolsförfarandet i bl.a. våldtäktsmål

aktualiseras de bestämmelser som tas upp i motion Ju703.

Domstolen kan, som ovan antytts, förordna att ett förhör med

målsäganden inför domstolen sker utan att den tilltalade är

närvarande. Detta kan äga rum om det finns anledning anta att

målsäganden av rädsla eller annan orsak inte fritt berättar

sanningen på grund av en parts eller någon åhörares närvaro.

Målsägandens berättelse återges i behövlig omfattning när parten

åter är närvarande, och parten skall då beredas tillfälle att

ställa frågor till målsäganden. Bestämmelsen finns i 36 kap.

18 § jämförd med 37 kap. 3 § första stycket RB. I mål om

sexualbrott är det också möjligt att hålla förhandlingen inom

stängda dörrar, om det kan antas att den enskilde eller någon

honom närstående lider skada eller men om uppgift röjs (RB 5

kap. 1 §). För sekretessbelagd uppgift som förebragts vid

förhandling som skett inom stängda dörrar kan domstol jämlikt 12

kap. 3 § sekretesslagen förordna att sekretessen skall bestå.

Våldskommissionen har, som framgått ovan, i anslutning till

sina överväganden om anonymitet för vittnen föreslagit att

domstolarna i så stor utsträckning som möjligt skall vara

generösa med att tillåta vittnen och målsäganden att få höras

utan att den tilltalade är närvarande. I den ovan nämnda

handboken föreslås att bl.a. den frågan, om målsäganden anmält

att hon är rädd för den tilltalade, tas upp av rätten vid t.ex.

telefonsamtal med åklagaren, försvararen och målsägandebiträdet.

Även frågan om att hålla huvudförhandlingen inom stängda dörrar

bör, enligt handboken, diskuteras före huvudförhandlingen.

Inom Justitiedepartementet pågår för närvarande ett arbete som

syftar till att på olika sätt förbättra brottsoffrens ställning.

Nu aktuella frågor kommer att beröras i det sammanhanget.

Utskottets överväganden

De frågor som tas upp i motion Ju703 kommer, enligt vad som

framgår ovan, att belysas i det nyssnämnda arbetet inom

Justitiedepartementet. Utskottet vill understryka vikten av att

så sker. Något särskilt riksdagsuttalande i frågan behövs inte.

Motion Ju703 avstyrks.

Omedelbar avvisning av offentligt biträde

Motionen

I motion Ju701 begärs ett tillkännagivande om behovet av en

bestämmelse av innebörd att ett offentligt biträde skall kunna

avvisas omedelbart om han t.ex. försvårar ett ärendes

handläggning inför en förvaltningsmyndighet.

Bakgrund

Rättshjälp genom offentligt biträde kan beviljas i vissa i

41 § rättshjälpslagen (1972:429; RHL) särskilt angivna typer av

rättsliga angelägenheter. Gemensamt för de uppräknade

angelägenheterna är att de rör enskildas personliga

rörelsefrihet eller kroppsliga integritet, dvs. ärenden som kan

vara av synnerligen ingripande betydelse för den enskilde.

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas endast i ett

förvaltningsrättsligt mål eller ärende hos en myndighet.

Som behörighetskrav för att motta förordnande som offentligt

biträde gäller, enligt 44 § RHL, ett allmänt lämplighetskrav.

Ett offentligt biträde kan enligt 44 § jämfört med 21 § första

stycket sista meningen RHL entledigas från sitt uppdrag om skäl

föreligger därtill. Sistnämnda bestämmelse är utformad enligt

förebild från 21 kap. 6 § RB om entledigande av offentlig

försvarare. I enlighet med vad som har anförts under förarbetena

till nämnda bestämmelse bör förordnandet kunna återkallas, t.ex.

när biträdet inte utför uppdraget med tillräcklig omsorg eller

på annat sätt åsidosätter sina plikter som biträde (prop. 1972:4

s. 328).

Förvaltningslagen (1986:223) gäller förvaltningsmyndigheternas

handläggning av ärenden och domstolarnas handläggning av

förvaltningsärenden. Av 9 § framgår att ett ombud eller biträde,

som visar oskicklighet eller oförstånd eller är olämplig på

något annat sätt, får avvisas av myndigheten. Beslutet får

överklagas särskilt i samma ordning som det beslut varigenom

myndigheten avgör ärendet.

Förvaltningsprocesslagen (1971:291) gäller rättskipning i

bl.a. regeringsrätt, kammarrätt och länsrätt. Av 48 § följer

att ombud eller biträde som visar oskicklighet eller oförstånd

eller eljest är olämplig får avvisas av rätten i målet. Beslutet

kan jämlikt 34 § första stycket 2 nämnda lag överklagas

särskilt.

48 § förvaltningsprocesslagen har utformats med förebild i

RB:s regler om avvisande av ombud vid rättegången i tvistemål,

närmast 12 kap. 5 §. Ett avvisningsbeslut enligt sistnämnda

bestämmelse går omedelbart i verkställighet jämlikt 17 kap. 14 §

RB. Varken i förvaltningslagen eller i förvaltningsprocesslagen

tas ställning till denna fråga.

Förvaltningsrättsutredningen lade i sitt slutbetänkande fram

förslag till en lagreglering av frågan om när beslut i ett

förvaltningsärende blir gällande (SOU 1983:73 s. 22 och 110).

Huvudprincipen borde enligt utredningen vara att ett beslut blir

gällande först då det inte längre kan överklagas, och detta

skulle också gälla beslut under handläggningen som kunde

överklagas särskilt, t.ex. beslut om avvisande av ombud. Under

remissbehandlingen riktades kritik mot förslaget, och en

remissinstans (se Ds Ju 1985:6 s. 361) utgick från att beslut om

avvisande av ombud eller biträde skulle gälla omedelbart.

Utredningens förslag i denna del ledde inte till lagstiftning

(se prop. 1985/86:80 s. 15), och saken är således alltjämt

oreglerad. Även inom förvaltningsprocessen torde emellertid ett

processuellt beslut av nu nämnt slag omedelbart böra träda i

tillämpning (jfr SOU 1991:106 del B s. 290).

Utskottets överväganden

Utskottet är inte för närvarande berett att förorda någon

sådan bestämmelse som motionären efterfrågar. Utskottet

avstyrker således bifall till motion Ju701. Utskottet vill här

tillägga att frågan om att avvisa ett offentlig biträde är,

enligt vad utskottet erfarit, sällsynt förekommande i praktiken.

En noggrann prövning av biträdets lämplighet bör nämligen ske

redan vid förordnandet. Utskottet utgår nu, liksom tidigare (jfr

1991/92:JuU26 s. 13 f), från att vederbörande myndighet lägger

ner stor omsorg på att till offentliga biträden endast utse

personer som är lämpliga och väl kvalificerade för sina uppdrag.

Hemställan

1. beträffande tvistemål om mindre värden

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju706,

2. beträffande grupptalan vid pornografimål m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju516 yrkande 3,

1991/92:Ju704 och 1991/92:Ju711 yrkande 2,

3. beträffande rättslig prövning av felparkeringsavgifter

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju708,

4. beträffande åklagarens bevisbörda i brottmål

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju623,

res. (nyd)

5. beträffande anonymitet för vittnen

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju705,

6. beträffande förundersökningskungörelsen

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju301,

7. beträffande rättegångsregler i våldtäktsmål m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju703,

8. beträffande avvisning av offentligt biträde

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju701.

Stockholm den 3 november 1992

På justitieutskottets vägnar

Lars-Erik Lövdén

I beslutet har deltagit: Lars-Erik Lövdén (s), Jerry

Martinger (m), Göthe Knutson (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt

Irhammar (c), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran

Magnusson (s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw

Persson (fp), Kent Carlsson (s), Christel Anderberg (m), Anders

Svärd (c) och Kjell Eldensjö (kds).

Reservation

Åklagarens bevisbörda i brottmål (mom. 4)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottet yttrande på s. 7 som börjar

med "Enligt utskottets" och slutar med "Motionen avstyrks" bort

ha följande lydelse:

Som motionären anför har under senare år riktats kritik mot

domstolarna för att de i brottmål ställer allt högre beviskrav

för fällande dom. Detta kan, som motionären anför, få till följd

att åklagarens vilja att åtala och polisernas vilja att utreda

brott minskas. Frågor om bevisvärdering i brottmål bör därför

som antyds i motionen bli föremål för utredning och analys.

Under arbetet bör bl.a. belysas förutsättningarna för att

tillmäta den tilltalades passivitet m.m. större betydelse än i

dag. En annan fråga som bör utredas är om krav skall ställas på

den tilltalade att vara aktiv i processen och föra fram egen

bevisning för sina invändningar och påståenden. Ett sådant

system torde innebära att den misstänkte eller tilltalade måste

få tillgång till egna utredningsresurser. En ytterligare fråga

kan vara att belysa hur målsägandens uppgifter kan ges större

bevisvärde än i dag; man bör inte vara främmande för att införa

ett system där målsäganden hörs under ed. Ett nytt system bör

dock inte komma i konflikt med principen om den fria

bevisprövningen eller principen om att åklagaren skall bevisa

sina brottspåståenden i målet. Sammanfattningsvis anser

utskottet att frågorna om bevisvärdering i brottmålsprocessen i

syfte att minska åklagarens bevisbörda bör utredas. Det får

ankomma på regeringen att föranstalta härom. Vad utskottet nu

med anledning av motion Ju623 anfört bör ges regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande åklagarens bevisbörda i brottmål

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Ju623 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Anonymitet för vittnen (mom. 5)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anför:

I princip delar jag den uppfattning som arbetsgruppen vid

Rikspolisstyrelsen kommit fram till när det gäller anonymitet

för vittnen. Mot bakgrund av att en ändrad ordning kan komma att

strida mot svenska konventionsåtaganden har jag emellertid valt

att inte nu reservera mig. Jag avvaktar den inom

Justitiedepartementet aviserade översynen av

förundersökningskungörelsens bestämmelser om vilka uppgifter om

vittnen som bör antecknas i förundersökningsprotokollet. Skulle

det visa sig att översynen inte utmynnar i förslag som i största

möjliga utsträckning skyddar uppgifter om vittnen har jag för

avsikt att återkomma i frågan.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 1

Utskottet 2

Tvistemål om mindre värden 2

Motionen 2

Bakgrund 2

Utskottets överväganden 3

Grupptalan vid pornografimål m.m. 3

Motionerna 3

Bakgrund 3

Utskottets överväganden 4

Rättslig prövning av felparkeringsavgifter m.m. 4

Motionen 4

Bakgrund 4

Utskottets överväganden 6

Åklagarens bevisbörda i brottmål 6

Motionen 6

Bakgrund 6

Tidigare riksdagsbehandling 6

Utskottets överväganden 7

Anonymitet för vittnen m.m. 7

Motionerna 7

Bakgrund 7

Tidigare riksdagsbehandling 9

Utskottets överväganden 9

Rättegångsregler i våldtäktsmål m.m. 10

Motionen 10

Bakgrund 10

Utskottets överväganden 11

Omedelbar avvisning av offentligt biträde 11

Motionen 11

Bakgrund 11

Utskottets överväganden 12

Hemställan 13

Reservation 14

Åklagarens bevisbörda i brottmål (mom. 4) 14

Särskilt yttrande 14

Anonymitet för vittnen (mom. 5) 14