Bet. 1992/93:JuU7

Justitieutskottets betänkande

1992/93:JUU07

Övergrepp mot kvinnor

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Innehållsförteckning

1992/93

JuU7

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal frågor som

rör övergrepp mot kvinnor och som väckts genom motioner under

den allmänna motionstiden år 1992. Utskottet avstyrker samtliga

motionsyrkanden.

Motioner

1991/92:Ju219 av Stig Grauers (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

åtgärder mot kvinnomisshandel.

1991/92:Ju224 av Lennart Daléus (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om punktbevakning av våldsmän.

1991/92:Ju604 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om skärpning av besöksförbudslagen.

1991/92:Ju606 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om begränsad geografisk rörlighet för

våldsverkare.

1991/92:Ju616 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

nödvändigheten av att fortsätta arbetet med att bekämpa

våldsbrottsligheten och våldet mot kvinnorna.

1991/92:Ju628 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

angående vård av incestoffer och incestförövare.

1991/92:Ju808 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av de

åtgärder som vidtagits för att förbättra skydd och säkerhet för

misshandlade och hotade kvinnor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att möjligheterna till begränsad

rörelsefrihet för misshandlande och hotande män bör utredas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om valfriheten för brottsoffren när det

gäller olika stödjande åtgärder.

1991/92:Ju809 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av effekterna av

de åtgärder som hittills vidtagits för att förbättra skyddet och

rättssäkerheten för kvinnor som utsatts för s.k. relationsvåld.

1991/92:Ju819 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förstärkt kvinnofrid.

1991/92:Ju821 av Karin Starrin m.fl. (c, m, fp, kds) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att gärningsmännen vid våldsbrott mot

kvinnor bör specialbevakas,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

medelsfördelningen för olika brottsförebyggande åtgärder,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en våldtäktsklinik,

4. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av

sambandet mellan våldspornografi och våldsbrott.

1991/92:Ju823 av Margareta Gard (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjt straff

och skärpt rättstillämpning vid misshandel bl.a. av kvinnor, i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1991/92:Ju834 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att resurser för livvakter till

hotade kvinnor omgående ställs till förfogande,

3. att riksdagen beslutar att 24 § lagen (1988:688) om

besöksförbud ges följande lydelse: Den som bryter mot ett

besöksförbud döms för överträdelse av besöksförbud till fängelse

i högst ett år. I ringa fall skall dömas till fängelse i högst

sex månader. I grova fall skall dömas till fängelse i högst två

år,

4. att riksdagen beslutar att införa följande paragraf i lagen

om besöksförbud: Den som bryter mot ett besöksförbud skall

omedelbart anhållas eller häktas, om det ej är uppenbart att

skäl därtill ej förekommer.

1991/92:A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) vari

yrkas

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om polisbevakning av gärningsmännen,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om våldtäktsmottagning,

26. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

fördelningen av resurser för brottsförebyggande och

brottsbekämpande insatser i enlighet med vad i motionen anförts.

1991/92:A812 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kvinnors rättstrygghet.

Utskottet

Kvinnomisshandel

Motionerna

I motionerna Ju616, Ju823 och A812 begärs att påföljden för

kvinnomisshandel skall skärpas.

Bakgrund

Bestämmelserna om misshandel i 3 kap. 5 och 6 §§ brottsbalken

(BrB) antogs av riksdagen år 1962 (prop. 1962:10, 1LU

1962:42--43). Genom en ändring i ett lagstiftningsärende år 1987

fick 6 § sin nuvarande lydelse (prop. 1987/88:14, JuU16, rskr.

84). Regleringen innebär följande.

Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller

smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant

tillstånd skall dömas för misshandel. Straffet är fängelse i

högst två år eller, om brottet är ringa, böter (5 §).

För grov misshandel är straffet fängelse, lägst ett och högst

tio år. Vid bestämmande huruvida brottet är grovt skall särskilt

beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen

tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest

visat särskild hänsynslöshet eller råhet (6 §).

Påföljdssystemet i BrB är för närvarande föremål för översyn i

skilda hänseenden inom Justitiedepartementet. En remiss med

förslag om skärpta påföljder för vissa brott såsom misshandel,

olaga hot och ofredande har således nyligen avlämnats till

Lagrådet. Vidare pågår inom departementet en granskning av

straffmätningspraxis vid grövre våldsbrott i syfte att bl.a.

utröna om det finns behov av skärpta påföljder.

Utskottet har vid flera tillfällen under senare år behandlat

frågor om påföljden för kvinnomisshandel (se t.ex.

1988/89:JuU17, 1989/90:JuU5 och 1990/91:JuU3). Sådana frågor

aktualiserades också i förarbetena till nu gällande bestämmelser

i brottsbalken om straffmätning och påföljdsval (prop.

1987/88:120, JuU45, rskr. 404). Regleringen innebär i här

aktuellt hänseende bl.a. att till sådana försvårande

omständigheter som skall beaktas vid straffmätningen räknas att

gärningsmannen utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller

särskilda svårigheter att försvara sig eller att han visat

särskild hänsynslöshet.

Vid sin senaste behandling av spörsmålet om påföljden för

kvinnomisshandel (1990/91:JuU3 s. 7) vidhöll utskottet sin

tidigare uttalade uppfattning att de möjligheter till

straffskärpning som öppnats genom angivna regler var till

fyllest för att tillgodose behoven i aktuella fall.

Här bör också nämnas att utskottet i ett annat betänkande i

dag (1992/93:JuU5) behandlat några andra motioner om påföljden

för misshandel. Utskottet har avstyrkt i det ärendet aktuella

motionsyrkanden med hänvisning till det pågående

beredningsarbetet i regeringskansliet.

Överväganden

Även när det gäller nu aktuella motioner bör enligt utskottets

uppfattning det nyssnämnda beredningsarbetet avvaktas. Utskottet

avstyrker bifall till motionerna Ju616, Ju823 occh A812 i nu

behandlade delar.

Förundersökningens genomförande

Motionen

I motion Ju219 hemställs om åtgärder för att förkorta tiden

mellan en anmälan om kvinnomisshandel och det första

polisförhöret med den utpekade gärningsmannen.

Bakgrund

Enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) skall förundersökning

i princip inledas så snart det på grund av angivelse eller annat

skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under

allmänt åtal har förövats. Enligt 3 § inleds förundersökning av

polismyndighet eller åklagare. Förundersökning skall enligt 4 §

bedrivas så skyndsamt omständigheterna medger.

Det finns inga bestämmelser om hur utredningen av olika brott

skall prioriteras. Inte heller finns några särskilda

tidsfrister angivna för förundersökningens genomförande; dock

att ett krav på skyndsam handläggning blir en följd av RB:s

regler om anhållande och häktning och av reglerna i lagen

(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Viss ledning kan också hämtas i statsmakternas uttalanden i

olika prioriteringsfrågor.

I årets budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 76 f)

anför justitieministern beträffande resursanvändningen inom

polisväsendet bl.a. att när det gäller inriktning mot olika slag

av brottslighet är det i första hand en uppgift för

polismyndigheterna att själva göra prioriteringar med

utgångspunkt från brottens straffskalor och andra omständigheter

av betydelse, exempelvis lokala förhållanden. En ökad inriktning

bör dock enligt justitieministern göras mot våldsbrott och

narkotikabrott med hänsyn till den stora betydelse för den

enskilde som dessa brottstyper har. I sammanhanget anför

justitieministern vidare att de enskilda personer som utsätts

för brott skall sättas i centrum för polisens uppmärksamhet och

omsorg och att personer som utsätts för akut brottshot måste

skyddas. Behovet av akut skydd för utsatta kvinnor mot olika

former av våldsbrott måste därvid enligt justitieministern

särskilt beaktas.

Åklagarutredningen -90 konstaterar i sitt betänkande (SOU

1992:61) Ett reformerat åklagarväsende att förundersökningen på

grund av arbetsbelastningen vid polis- och åklagarmyndigheterna

m.m. är en flaskhals i systemet för att beivra brott.

Utredningen lämnar ett antal förslag som syftar till att

effektivisera förundersökningsförfarandet. Bl.a. föreslås

utvidgade möjligheter för en polisman som kommer till platsen

för ett brott eller upptar anmälan att omedelbart vidta

utredningsåtgärder. Förslagen är nu ute på remiss.

Rikspolisstyrelsen fick i september 1991 regeringens uppdrag

att tillsammans med Socialstyrelsen, Domstolsverket och

Riksåklagaren genomföra utbildning av vissa yrkesgrupper i syfte

att förbättra stödet till de kvinnor som utsätts för våldsbrott.

Som ett led i uppdraget har ett antal domare, åklagare och

poliser i mitten av oktober månad innevarande år deltagit i en

tvådagars utbildning som bl.a. har som mål att få till stånd ett

effektivare förundersökningsförfarande vid misstankar om våld

mot kvinnor. Deltagarna i utbildningen skall i sin tur informera

på regional och lokal nivå.

Överväganden

Utskottet konstaterar att det ankommer på polis och åklagare

att ta ställning till de prioriteringsfrågor som aktualiseras

genom motionen. Till stöd för avgörandena i detta hänseende

finns bl.a. justitieministerns uttalanden i den senaste

budgetpropositionen om att polisen i sin verksamhet mera bör

inrikta sig på våldsbrott och särskilt uppmärksamma kvinnor som

utsätts för akut brottshot. Utskottet vill här också peka på den

pågående beredningen av de förslag som framlagts av

Åklagarutredningen -90 och de utbildningsinsatser som nu

genomförs för bl.a. polis och åklagare. De olika åtgärderna bör

enligt utskottets mening kunna leda till ett effektiviserat

förundersökningsförfarande inte minst vid misstanke om

våldsbrott mot kvinnor. Det sagda hindrar inte att utskottet

också anser att det i motionen föreslagna systemet med

omedelbara förhör av gärningsmännen i här aktuella fall kan vara

väl värt att pröva. Med det anförda avstyrker utskottet bifall

till motion Ju219.

Besöksförbud m.m.

Inledning

I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal motioner som rör

lagen (1988:688) om besöksförbud och vissa andra frågor om skydd

för utsatta kvinnor.

Lagen om besöksförbud trädde i kraft den 1 juli 1988 (prop.

1987/88:137, JuU42, rskr. 320). Bestämmelserna har sedan dess

ändrats och kompletterats (se 1989/90:JuU5, rskr. 65).

Regleringen innebär i första hand att en person kan förbjudas

att ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna.

Om detta inte är tillräckligt kan ett utvidgat besöksförbud

meddelas. Ett sådant förbud kan innebära t.ex. förbud att

uppehålla sig i närheten av den andra personens arbetsplats

eller bostad. En förutsättning för besöksförbud är att det finns

risk för att den person som förbudet gäller i annat fall skulle

begå brott mot, förfölja eller allvarligt trakassera den som

förbudet avser att skydda (i första hand kvinnor som förföljs av

tidigare äkta män eller sambor). Överträdelse av förbudet kan

medföra böter eller fängelse högst ett år.

Besöksförbud meddelas av åklagaren. Åklagarens beslut kan

överprövas av tingsrätten.

Regeringen uppdrog förra året åt Brottsförebyggande rådet

(BRÅ) att göra en studie av tillämpningen av besöksförbudslagen.

Studien skall bl.a. innehålla en utvärdering av de ändringar av

lagen som beslutades av riksdagen år 1989.

Besöksförbudets avgränsning

Motionen

I motion Ju606 föreslås en ordning som innebär att den som

döms för våld mot en kvinna eller ett barn skall få en

individuellt avpassad rekommendation av domstolen att inte

uppehålla sig inom ett begränsat geografiskt område runt

brottsoffret. Om rekommendationen inte efterlevs skall det ses

som en försvårande omständighet om gärningsmannen åter gör sig

skyldig till våldsbrott mot samma person.

Överväganden

Som framgår av redogörelsen ovan kan enligt lagen om

besöksförbud en person vid behov förbjudas att t.ex. uppehålla

sig i närheten av en annan persons bostad eller arbetsplats, låt

vara att besöksförbud meddelas av åklagaren. Härtill kommer att

återfall i brott i sig är en försvårande omständighet som

domstolarna redan enligt gällande rätt skall ta hänsyn till vid

sin straffmätning. Den gällande ordningen uppfyller således i

stort de krav som framställs i motion Ju606. Utskottet avstyrker

bifall till motionen.

Begränsning av männens rörelsefrihet

Motionerna

I flera motioner, Ju616, Ju808 och A812, förs fram önskemål om

utvidgade möjligheter att begränsa rörelsefriheten för män som

gjort sig skyldiga till våld mot kvinnor, t.ex genom att

förbjuda dem att vistas i samma kommun som kvinnan.

Bakgrund

Enligt 2 kap. 8 § andra meningen regeringsformen (RF) är alla

svenska medborgare tillförsäkrade rätten att fritt förflytta sig

inom riket. Enligt 12 § kan denna rätt begränsas för att

tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt

samhälle. En sådan begränsning får inte gå utöver vad som är

nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den.

Vid besöksförbudslagens tillkomst diskuterades mot den angivna

bakgrunden om ett s.k. utvidgat besöksförbud var förenligt med

RF:s bestämmelser. I propositionen (1987/88:137 s. 16) anfördes

att ett utvidgat besöksförbud visserligen kunde sägas innebära

en viss inskränkning i den rörelsefrihet som garanteras i RF,

men att det fick godtas med hänsyn till att det rörde sig om

lindriga ingrepp i rörelsefriheten. I sammanhanget påtalades

också att den som åläggs ett besöksförbud självfallet inte i

någon mera betydande mån får hindras att leva ett normalt liv.

I ett ärende våren 1991 (1990/91:JuU21 s. 16) behandlade

utskottet ett motionsförslag om att besöksförbud skulle kunna

omfatta förbud för mannen att vistas i kvinnans hemkommun.

Utskottet ansåg att det var uppenbart att ett så långtgående

förbud skulle strida mot RF.

Överväganden

Enligt utskottets uppfattning är även de förslag om förbud som

nu är aktuella uppenbart oförenliga med RF. Utskottet avstyrker

bifall till motionerna Ju616, Ju808 och A812.

Obligatorisk häktning

Motionerna

I motionerna Ju604, Ju819 och Ju834 föreslås en ordning med

obligatorisk häktning vid överträdelse av ett besöksförbud.

Bakgrund

Liknande yrkanden har tidigare avstyrkts av utskottet. Vid sin

senaste behandling av frågan (1990/91:JuU21 s. 16) anförde

utskottet att en ordning med obligatorisk häktning i och för sig

förekommer vid vissa mycket allvarliga brott som mord, dråp

eller människorov, för vilka minimistraffet är fängelse i

minst två år. Utskottets ansåg att överträdelse av besöksförbud

i straffprocessuellt hänseende inte kunde jämställas med sådan

brottslighet.

Överväganden

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker

bifall till motionerna Ju604, Ju819 och Ju834 i nu behandlade

delar.

Påföljden vid överträdelse av besöksförbud

Motionen

I motion Ju834 föreslås att påföljden för överträdelse av ett

besöksförbud i normalfallet skall vara fängelse i högst ett år,

i ringa fall fängelse i högst sex månader och i grova fall

fängelse i högst två år.

Bakgrund

Vid besöksförbudslagens tillkomst var påföljden för

överträdelse av besöksförbud böter eller fängelse i högst sex

månader. På initiativ av utskottet höjde riksdagen efter

lagrådets hörande i 1989 års ärende straffmaximum till fängelse

i högst ett år. Utskottet anförde i detta sammanhang bl.a.

följande (s. 16 f).

Utskottet kan visserligen instämma i lagrådets uppfattning att

straffet för en överträdelse av besöksförbud i normalfallet bör

bli böter. Detta gäller naturligtvis särskilt om det handlar om

en enstaka överträdelse. Inom bestämmelsen faller emellertid

även mycket allvarliga överträdelser vars straffvärde ligger

över den nuvarande straffskalans. Utskottet tänker då på t.ex.

ofta förekommande överträdelser med starka inslag av passivt hot

som pågått under lång tid. Det finns således enligt utskottets

mening anledning att överväga en höjning av straffmaximum.

Härför talar också att det med gällande bestämmelser normalt

inte är möjligt att avbryta en pågående serie allvarliga

överträdelser av besöksförbud genom att häkta den som överträder

förbudet.

I detta sammanhang bör även påpekas att allvarliga,

aktiva, trakasserier praktiskt taget undantagslöst torde

vara straffbara som t.ex. misshandel, olaga hot eller ofredande.

Överväganden

Utskottet kan mot den här angivna bakgrunden inte finna att

det föreligger något behov av sådana skärpningar i straffskalan

för besöksförbud som föreslås i motion Ju834. Utskottet

avstyrker bifall till motionen i denna del.

Livvaktsskydd och punktbevakning m.m.

Motionerna

I motion Ju834 krävs livvaktsskydd för hotade kvinnor. I

motionerna Ju224, Ju821 och A805 krävs i stället punktbevakning

av presumtiva våldsmän. I motion Ju808 slutligen stryks under

att det måste finnas möjlighet för kvinnan att välja det skydd

som passar henne bäst.

Bakgrund

I budgeten för polisväsendet har för innevarande budgetår

(prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 93, JuU23, rskr. 230) avsatts 10

mkr för en försöksverksamhet med livvaktsskydd för hotade

kvinnor. Regeringen har uppdragit åt länsstyrelserna i

Stockholms län, Göteborgs och Bohus län, Malmöhus län och

Västernorrlands län att genomföra försöksverksamheten, som

senare skall utvärderas av Rikspolisstyrelsen.

Härutöver kan anmärkas att Rikspolisstyrelsen har tagit fram

en särskild larmutrustning bestående av specialutrustade väskor

med mobiltelefon m.m. för hotade kvinnor. Dessa väskor finns nu

att tillgå över hela landet, och ett femtiotal har hittills

delats ut.

Justitieministern anförde nyligen i ett frågesvar (prot.

1992/93:5 s. 69 f) att punktbevakning av de våldsverkande männen

utan tvivel skulle vara det mest tilltalande sättet att skydda

utsatta kvinnor på så till vida att den hotade kvinnan inte

själv besväras av säkerhetsåtgärderna. Det är emellertid,

anförde hon, betydligt svårare att garantera att kvinnan

verkligen har ett tillräckligt skydd med den metoden.

Justitieministern uttalade att det enligt uppgift från polisen

är mycket svårt och resurskrävande att punktbevaka en person

som inte vill medverka till det, och hon ansåg att det är mycket

säkrare att erbjuda den utsatta kvinnan ett livvaktsskydd.

Justitieministern hänvisade vidare till att det av

regeringsuppdraget om livvaktsskydd för hotade kvinnor framgår

att polisen särskilt skall beakta kvinnans krav och önskemål på

utförandet av livvaktsskyddet. Inget hindrar, anförde hon, att

polisen exempelvis kombinerar livvaktsskydd med punktbevakning

av en särskilt farlig person. Det är emellertid enligt

justitieministern en fråga som bara kan och skall bedömas av

polisen. I debatten antydde justitieministern också att s.k.

elektronisk övervakning möjligen skulle kunna vara ett

hjälpmedel i det här sammanhanget.

I sammanhanget kan nämnas att punktbevakning av vissa

återfallsbenägna kriminella framgångsrikt prövats i några

polisdistrikt.

Överväganden

Genom den försöksverksamhet med livvaktsskydd för hotade

kvinnor som inletts får motion Ju834 anses vara tillgodosedd.

Utskottet avstyrker bifall till motionen i nu behandlad del.

När det gäller punktbevakning av våldsbenägna män ankommer

det, i enlighet med vad som gäller för polisverksamheten, på

vederbörande polismyndighet att i det enskilda fallet avgöra om

sådan bevakning kan ordnas och om det är en ändamålsenlig

åtgärd. Som framgått finns ju även andra möjligheter, t.ex.

livvaktsskydd eller ett personligt larm. Utskottet utgår från

att samråd alltid sker med kvinnan innan beslut fattas om hur

hennes skydd skall utformas. Utskottet avstyrker bifall även

till motionerna Ju224, Ju808, Ju821 och A805 i nu berörda delar.

Våldspornografi

Motionen

I motion Ju821 efterlyses en kartläggning av sambandet mellan

våldspornografi och våldsbrott mot kvinnor.

Bakgrund

Frågan om sambandet mellan olika former av våldsskildringar

och vålds- och sexualbrottsligheten i samhället har varit

föremål för debatt under flera år. Särskilt intresse har därvid

ägnats den växande videogrammarknaden.

I 1990 års proposition om forskning (prop. 1989/90:90 s. 457)

uttalade civilministern att tre professurer i kvinno- och

jämställdhetsforskning borde inrättas. Civilministern anförde

att våld och sexuella övergrepp mot kvinnor är tillräckligt ofta

förekommande för att kunna sägas utgöra ett allvarligt

samhällsproblem. En av professurerna borde därför enligt

civilministern inrättas i ett samhällsvetenskapligt ämne som ger

möjlighet att forska kring frågeställningar om makt som

konfliktorsak mellan kvinnor och män och om hur våld mot kvinnor

kan relateras till andra förhållanden i samhället. Enligt vad

utskottet har inhämtat pågår förberedelser för att inrätta en

professorstjänst av angivet slag.

Vid behandlingen av propositionen anförde utskottet

(1989/90:JuU29 s. 11 f) i anledning av en motion angående

kartläggning av sambandet mellan pornografi, prostitution och

våld att utskottet såg positivt på önskemålet i motionen men att

det inte kunde förorda särskild prioritering av arbete på den

begärda kartläggningen.

I propositionen om olika åtgärder mot våldsskildringar i film

och videogram (prop. 1989/90:70 s. 29 f) finns en sammanfattande

redogörelse för kunskapsläget när det gäller våldsskildringars

inverkan på enskilda och samhället. Riksdagen (1989/90:KrU30,

rskr. 132) antog ett i propositionen framlagt förslag att höja

straffmaximum för olaga våldsskildring enligt 16 kap. 10 b § BrB

till fängelse i två år. I samma ärende antogs en ny lag

(1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram.

Den nya lagen innehåller bl.a. bestämmelser om tillsyn över

videogrammarknaden och registrering av videogramdistributörer.

Härigenom har möjligheterna att hindra spridningen av otillåtna

våldsskildringar och att utkräva straffansvar förbättrats.

Vidare beslutade riksdagen att inrätta ett statligt råd mot

skadliga våldsskildringar i rörliga bilder med uppgift att följa

marknadsutvecklingen och ta initiativ till ett informations- och

utbildningsprogram på videogramområdet och ge stöd till lokala

initiativ.

I en inom regeringskansliet inrättad arbetsgrupp för frågor om

våld mot kvinnor aktualiserades behovet av åtgärder för att

förbättra efterlevnaden av förbudet i 16 kap. 10 b § BrB mot

spridning av bilder som skildrar sexuellt våld eller tvång. I

rapporten Om våld mot kvinnor (dnr C 91/418/JÄ) uttalade

arbetsgruppen bl.a. att det är angeläget att man från samhällets

sida får en så klar bild som möjligt över våldspornografins

omfattning och spridning samt att den hittillsvarande

tillämpningen av bestämmelserna om olaga våldsskildring borde

studeras närmare.

Med hänvisning till arbetsgruppens överväganden har regeringen

uppdragit åt justitiekanslern att utreda behovet av åtgärder

rörande bestämmelserna om olaga våldsskildring.

Justitiekanslern kommer enligt uppgift att redovisa uppdraget

under november månad innevarande år.

I ett ärende våren 1991 (1990/91:JuU21 s. 14 f) anförde

utskottet i anledning av ett motionsyrkande att en sådan

utvärdering som föreslagits av arbetsgruppen för våld mot

kvinnor skulle vara värdefull. Med hänsyn till att saken redan

hade aktualiserats ansåg utskottet dock att det inte krävdes

något uttalande från riksdagens sida.

Överväganden

Utskottet anser att Justitiekanslerns utredning och de

överväganden som föranleds av den bör avvaktas. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju821 i nu behandlad del.

Vård vid sexuella övergrepp

Motionen

I motion Ju628 begärs förbättrad vård av incestoffer och

förövare av incest.

Bakgrund

Ansvaret för att den som utsatts för sexuella övergrepp liksom

att gärningsmannen får erforderlig behandling delas mellan

kommuner, landsting och staten. Olika former av insatser kan

komma i fråga bl.a. av kommunernas socialtjänst och landstingens

medicinska och psykiatriska enheter. I sammanhanget bör särskilt

nämnas de barn- och ungdomspsykiatriska klinikerna och

mottagningarna. För den som undergår straffverkställighet i

anstalt har kriminalvården ansvaret för att behandling kommer

till stånd [se 10 § och 37 § lagen (1974:203) om kriminalvård i

anstalt]. Särskilda bestämmelser gäller för den som överlämnats

till rättspsykiatrisk vård.

Ärenden om incest och andra sexuella övergrepp mot barn och

ungdomar handläggs på några håll i landet, t.ex. i Eskilstuna,

genom ett särskilt förfarande där olika insatser samordnas. Den

s.k. Eskilstunamodellen innebär att representanter för bl.a.

socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri och polis samarbetar

och samråder vid handläggningen av sådana ärenden. En

målsättning har varit att såväl offer som gärningsman och andra

berörda skall omfattas av de åtgärder som vidtas.

Justitiedepartementet gav förra året ut en reviderad upplaga

av handboken Misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och

barn, som främst riktar sig till dem som yrkesmässigt kommer i

kontakt med offer för sexuella övergrepp och för misshandel inom

familjen. Syftet med handboken är att ge ökade kunskaper om

denna typ av brottslighet och om behoven hos dem som blivit

utsatta för sådana brott.

Vidare har Socialstyrelsen gett ut allmänna råd (1991:3) om

handläggningen av ärenden rörande sexuella övergrepp mot barn.

De allmänna råden riktar sig till personal inom vården som på

olika sätt kommer i kontakt med människor som utsatts för eller

begått sexualbrott och innehåller redogörelser för hur

utredningsarbetet bör bedrivas, olika behandlingsformer m.m.

Det bör också nämnas att Socialstyrelsen kontinuerligt bedriver

arbete i form av projektstöd, uppföljningar m.m. som syftar till

att förbättra omsorgerna om utsatta barn, bl.a. sådana som

utnyttjats sexuellt.

Inom BRÅ har en arbetsgrupp studerat sexuella övergrepp mot

barn i familje- eller familjeliknande sitationer. I rapporten

(1990:8) När man misstänker sexualbrott mot barn finns bl.a. en

redogörelse för olika behandlingsprojekt inom kriminalvården för

män som dömts för sexualbrott. I rapporten anförs att det är

angeläget att behandlingsinsatserna för denna grupp utvecklas.

Inom kriminalvården har under senare år ökad uppmärksamhet

ägnats frågan om rehabilitering av män som dömts för

sexualbrott. På vissa kriminalvårdsanstalter bedrivs verksamhet

som syftar till att rehabilitera sexualbrottslingar och bereda

dem en tillfredsställande straffverkställighet. Den mest

kvalificerade behandlingen erbjuds vid anstalten i Skogome, där

bl.a. tre psykoterapeuter deltar i rehabiliteringsarbetet.

Kriminalvårdsstyrelsen planerar att under innevarande år

genomföra en hearing med företrädare för olika myndigheter m.m.

i syfte att inhämta kunskap om rehabilitering av män som dömts

för sexualbrott. Hearingen skall utgöra underlag för

Kriminalvårdsstyrelsens fortsatta arbete på området.

I samband med behandlingen av budgetpropositionen våren 1991

betonade utskottet (1990/91:JuU17 s. 15) i anledning av ett

motionsyrkande vikten av att verkställighetstiden inom

kriminalvården utnyttjas för att rehabilitera personer som dömts

för vålds- och sexualbrott. Utskottet anförde att den verksamhet

med behandling av personer, dömda för sexualbrott och

våldsbrott, som bedrivs inom kriminalvården ytterligare bör

utökas och intensifieras. Målet måste vara, ansåg utskottet, att

de intagna som vill och har behov av det skall kunna få sådan

behandling. De erfarenheter som redan vunnits under den

hittillsvarande verksamheten bör också tillvaratas i det

ordinarie behandlingsarbetet med de intagna. Det får, anförde

utskottet, ankomma på regeringen att vidta åtgärder härför.

Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen

till känna (rskr. 154).

Den parlamentariska kommitté som tillsatts för att se över

kriminalvården i anstalt (dir. 1992:36), har -- med hänvisning

till riksdagens tillkännagivande -- fått som en uppgift att

kartlägga behovet av behandlingsinsatser för män som gjort sig

skyldiga till övergrepp mot kvinnor och barn och föreslå hur den

av riksdagen angivna målsättningen bör förverkligas.

Överväganden

Utskottet kan konstatera att det på olika håll bedrivs arbete

som syftar till att förbättra behandlingen och omhändertagandet

av såväl offer för sexualbrott som dem som gjort sig skyldiga

till sådana brott. Till en del är detta resultatet av det nyss

nämnda tillkännagivandet av riksdagen. Utskottet ser självklart

positivt på det pågående arbetet och vill i sammanhanget bara

peka på betydelsen av att de insatser som görs är individuellt

avpassade. Mot bakgrund av det anförda kan utskottet dock inte

finna att det behövs något uttalande från riksdagens sida, och

utskottet avstyrker bifall till motion Ju628.

Våldtäktsmottagning

Motionerna

I motionerna Ju821 och A805 anförs att en verksamhet med

mottagning för kvinnor som utsatts för grova sexualbrott och som

har behov av medicinsk och psykiatrisk vård och socialt stöd bör

byggas upp.

Bakgrund

Kvinnojourernas riksorganisation, ROKS, har föreslagit att en

s.k. våldtäktsklinik skall byggas upp och drivas på försök under

fem år. Vid kliniken skall enligt förslaget finnas personal som

förutom medicinsk och social utbildning m.m. skall ha särskild

erfarenhet av kvinnojoursarbete. Projektet har kostnadsberäknats

till 21,5 mkr. Socialdepartementet avslog i juni månad i år en

ansökan från ROKS om pengar till projektet (regeringsbeslut

S91/6409/IFO).

Överväganden

Enligt utskottets mening skulle särskilda

våldtäktsmottagningar kunna vara till hjälp för dem som utsatts

för sexualbrott. Frågan om resurser bör satsas på sådana

mottagningar och hur de i så fall skall organiseras bör

emellertid prövas av sjukvårdshuvudmännen och de andra

myndigheter som har det närmaste ansvaret för omhändertagandet

av offer för sexualbrott. Det finns inte skäl för riksdagen att

i detta sammanhang ta ställning till frågan. Utskottet avstyrker

bifall till motionerna Ju821 och A805 i nu behandlade delar.

Utvärdering m.m.

Motionerna

I motionerna Ju808 och Ju809 begärs en samlad utvärdering av

de åtgärder som har vidtagits för att förbättra skyddet och

säkerheten för misshandlade och hotade kvinnor.

I motionerna Ju821 och A805 begärs en översyn av hur

resurserna för olika åtgärder som har att göra med brott

fördelas. Motionärerna efterlyser ökat stöd till de kvinnliga

brottsoffren och kvinnojourerna.

Bakgrund

Brottsofferfrågorna har under senare år tillmätts allt större

betydelse. I årets budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 3

s. 49 f och 77) finns en utförlig redogörelse för de åtgärder

som från statens sida har vidtagits eller är aktuella för att

stärka brottsoffrens ställning och erbjuda skydd för utsatta

kvinnor. I dessa frågor hänvisas också till framställningen i

det föregående.

Beträffande de frivilliga insatser som görs för brottsoffren,

särskilt de kvinnliga, kan följande tilläggas.

Kvinnojourerna och deras riksorganisation -- ROKS -- arbetar

för att skydda och hjälpa kvinnor som utsatts för misshandel och

sexuella övergrepp. Det finns i dag ca 125 kvinnojourer och

ytterligare några är under uppbyggnad. Under innevarande

budgetår har avsatts 2 mkr som organisationsstöd till ROKS.

Härutöver har ytterligare 3 mkr anvisats för stödinsatser och

utvecklingsarbete i kvinnojourernas lokala arbete (prop.

1991/92:100 bil. 6, SoU15, rskr. 223).

I landet finns också ett fåtal mansjourer. Vissa av dessa har

under senare år erhållit visst statligt stöd via

Socialstyrelsen. För budgetåret 1992/93 har Socialstyrelsen

enligt uppgift beräknat att fördela ca 100000kr till

mansjourernas verksamhet.

Brottsofferjourerna ger stöd till både kvinnor och män som

utsatts för brott. För närvarande finns brottsofferjourer

inrättade i omkring 50 polisdistrikt och inrättandet av

ytterligare sådana pågår. Under innevarande budgetår erhåller

Brottsofferjourernas riksförbund, BOJ, statsbidrag med 1 mkr

(prop. 1991/92:100 bil. 3, JuU18, rskr. 182). Vid

budgetbehandlingen avstyrkte utskottet i sitt av riksdagen

godkända betänkande bifall till ett yrkande om högre bidrag.

Överväganden

Som framgått av det föregående har under senare år en rad

åtgärder vidtagits för att förhindra övergrepp mot kvinnor och

stärka brottsoffrens ställning. Beträffande vissa av dessa

åtgärder pågår eller finns beslut om utvärderingar. Det gäller

1989 års ändringar av besöksförbudslagen och försöksverksamheten

med livvaktsskydd för hotade kvinnor. Utskottet utgår från att

regeringen fortlöpande följer upp de åtgärder som har vidtagits

och ser till att nödvändiga utvärderingar och översyner kommer

till stånd. Frågan om stödet till brottsofferjourer och

kvinnojourer prövas återkommande i samband med

budgetbehandlingen. Det finns inte heller härvidlag skäl för

riksdagen att nu ta något initiativ. Utskottet avstyrker bifall

till motionerna Ju808, Ju809, Ju821 och A805 i nu behandlade

delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kvinnomisshandel

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju616 delvis,

1991/92:Ju823 yrkande 1 och 1991/92:A812 yrkande 4 delvis,

2. beträffande förundersökningens genomförande

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju219,

3. beträffande besöksförbudets avgränsning

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju606,

4. beträffande begränsning av männens rörelsefrihet

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju616 delvis,

1991/92:Ju808 yrkande 2 och 1991/92:A812 yrkande 4 delvis,

5. beträffande obligatorisk häktning

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju604, 1991/92:Ju819

yrkande 6 och 1991/92:Ju834 yrkande 4,

6. beträffande påföljden vid överträdelse av besöksförbud

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju834 yrkande 3,

7. beträffande livvaktsskydd m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju224, 1991/92:Ju808

yrkande 3, 1991/92:Ju821 yrkande 1, 1991/92:Ju834 yrkande 1 och

1991/92:A805 yrkande 21,

8. beträffande våldspornografi

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju821 yrkande 4,

9. beträffande vård vid sexuella övergrepp

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju628,

10. beträffande våldtäktsmottagning

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju821 yrkande 3 och

1991/92:A805 yrkande 22,

11. beträffande utvärdering m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju808 yrkande 1,

1991/92:Ju809, 1991/92:Ju821 yrkande 2 och 1991/92:A805 yrkande

26.

Stockholm den 3 november 1992

På justitieutskottets vägnar

Lars-Erik Lövdén

I beslutet har deltagit: Lars-Erik Lövdén (s), Jerry

Martinger (m), Göthe Knutson (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt

Irhammar (c), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran

Magnusson (s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw

Persson (fp), Kent Carlsson (s), Christel Anderberg (m), Anders

Svärd (c) och Kjell Eldensjö (kds).

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 1

Utskottet 3

Kvinnomisshandel 3

Motionerna 3

Bakgrund 3

Överväganden 4

Förundersökningens genomförande 4

Motionen 4

Bakgrund 4

Överväganden 5

Besöksförbud m.m. 6

Inledning 6

Besöksförbudets avgränsning 6

Motionen 6

Överväganden 6

Begränsning av männens rörelsefrihet 7

Motionerna 7

Bakgrund 7

Överväganden 7

Obligatorisk häktning 7

Motionerna 7

Bakgrund 7

Överväganden 8

Påföljden vid överträdelse av besöksförbud 8

Motionen 8

Bakgrund 8

Överväganden 8

Livvaktsskydd och punktbevakning m.m. 9

Motionerna 9

Bakgrund 9

Överväganden 9

Våldspornografi 10

Motionen 10

Bakgrund 10

Överväganden 11

Vård vid sexuella övergrepp 11

Motionen 11

Bakgrund 11

Överväganden 13

Våldtäktsmottagning 13

Motionerna 13

Bakgrund 13

Överväganden 13

Utvärdering m.m. 14

Motionerna 14

Bakgrund 14

Överväganden 14

Hemställan 15