Bet. 1992/93:JuU9

Justitieutskottets betänkande

1992/93:JUU09

Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag

Innehåll

Propositionen

Motion

Utskottet

Hemställan

1992/93

JuU9

Propositionen

I proposition 1992/93:26 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att lagen (1952:98) med

särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, vilken

gäller till utgången av år 1992, skall ha fortsatt giltighet

till utgången av år 1993.

Lagförslaget har fogats till betänkandet, se bilaga.

Motion

I en med anledning av propositionen väckt motion, 1992/93:Ju6,

av John Andersson (v) yrkas att riksdagen avslår propositionen.

Utskottet

Bestämmelser om tvångsmedel vid beivrande av brott finns,

förutom i rättegångsbalken (RB), i bl.a. lagen (1952:98) med

särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen

innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den

grundläggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella

tvångsmedel. Lagen är tidsbegränsad och gäller efter den senast

gjorda förlängningen till utgången av år 1992 (prop. 1991/92:8,

JuU5, rskr. 25, SFS 1991:1818).

Lagen gäller vid förundersökning angående dels vissa

allmänfarliga brott (t.ex. mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse

och sabotage), dels vissa högmålsbrott (t.ex. uppror och

högförräderi) och dels vissa brott mot rikets säkerhet (t.ex.

spioneri). Lagen gäller också försök, förberedelse och stämpling

till dessa brott om sådan gärning är belagd med straff.

Olikheten mellan regleringen i RB och 1952 års lag kan anges

på följande sätt.

När det gäller de s.k. personella tvångsmedlen -- främst

häktning och anhållande -- ger 1952 års lag möjlighet att i

vissa fall hålla en person häktad under längre tid än vad

som är tillåtet enligt de allmänna reglerna i RB. Det gäller den

situationen att utredningen ännu inte nått så långt att den

häktade kan anses vara "på sannolika skäl misstänkt" för

brottet. Häktning kan i det fallet ske trots att vederbörande

endast är "skäligen misstänkt", s.k. utredningshäktning (24 kap.

3 § RB). 1952 års lag ger utrymme för att låta sådan

utredningshäktning fortgå under fyra veckor, medan RB:s regler

bara tillåter en vecka (2 § 1952 års lag, jmf 24 kap 19 § 1 st

RB).

Enligt 1952 års lag kan ett skriftligt meddelande som avses i

27 kap. 2 § andra meningen RB tas i beslag, även om det för

brottet är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år

(3 §).

Förordnande om kvarhållande av en postförsändelse m.m.

enligt 27 kap. 9 § RB kan enligt 1952 års lag i vissa brådskande

fall meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren (4 §).

Enligt RB:s regler är det alltid rätten som beslutar i dessa

fall.

De tidigare reglerna i 27 kap. 16 § RB om telefonavlyssning

har genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 september 1989

ersatts av bestämmelsen om hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning (27 kap. 18--24 §§ RB). Samtidigt ändrades 5 §

i 1952 års lag, som innehåller kompletterande regler, för att

passa in i det nya systemet (prop. 1988/89:124, JuU25, rskr.

313, SFS 1989:650).

Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra

telemeddelanden som befordras av televerket till och från viss

telefonapparat eller annan teleanläggning i hemlighet avlyssnas

eller upptas genom tekniskt hjälpmedel för återgivning av

innehållet i meddelandet. Förutom avlyssning av telefonsamtal

kan tvångsmedlet således användas också för upptagning av annan

telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax och

datakommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att

uppgifter i hemlighet lämnas av televerket om samtal eller andra

telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller

från en viss telefonapparat eller annan teleanläggning eller att

en sådan anläggning avstängs för samtal eller meddelanden.

Enligt RB får hemlig teleavlyssning användas om det för

brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två

år och även vid brottsutredningar som rör försök, förberedelse

och stämpling till sådant brott. Som ytterligare förutsättning

för hemlig teleavlyssning gäller att det skall föreligga skälig

misstanke om brottet och att åtgärden skall vara av synnerlig

vikt för utredningen. Tillstånd till hemlig teleavlyssning

meddelas av domstol på ansökan av åklagaren och skall gälla viss

tid, högst en månad från dagen för beslutet. Hemlig

teleövervakning får användas om det för brottet inte är

föreskrivet lindrigare straff än fängelse sex månader och vid

narkotikabrott med enbart fängelse i straffskalan. I övrigt är

förutsättningarna knutna till reglerna om hemlig teleavlyssning.

1952 års lag ger i förhållande till RB utvidgade möjligheter

att använda hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.

Tillstånd till åtgärden får lämnas, även om det för brottet är

föreskrivet lindrigare straff än vad som krävs enligt RB.

Åklagaren får i brådskande fall själv besluta om användning av

tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall anmälan

ofördröjligen göras hos domstolen, som skyndsamt skall pröva

ärendet.

SÄPO-kommittén kom i sitt slutbetänkande (SOU 1990:51),

Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och

meddelarfrihet, fram till slutsatsen att det föreligger ett

permanent behov av sådana särskilda möjligheter till

tvångsmedelsanvändning som 1952 års lag tillhandahåller. På sikt

borde, ansåg kommittén, bestämmelserna arbetas in i RB.

I motion Ju6 kritiseras den redovisning som lämnas i

propositionen beträffande tillämpningen av 1952 års lag.

Motionären, som efterlyser en redovisning av i vilken

utsträckning lagen använts och varför den behövs, anser att det

bristfälliga beslutsunderlaget bör leda till att propositionen

avslås.

Motioner med liknande innehåll har avslagits av riksdagen när

frågan om fortsatt giltighet av 1952 års lag prövats de senaste

åren (1990/91:JuU5 s. 3 och 1991/92:JuU5 s. 3).

I propositionen redovisas att säkerhetspolisen i en skrivelse

till Justitiedepartementet i augusti 1992 anfört att 1952 års

lag utgör en nödvändig grund för säkerhetspolisens verksamhet

för uppdagande av brott mot rikets säkerhet samt att de

möjligheter som lagen ger också har utnyttjats i stor

omfattning. Enligt säkerhetspolisen är det av utomordentlig vikt

för dess fortsatta verksamhet att lagens giltighetstid förlängs.

Enligt vad som vidare omnämns i propositionen bereds för

närvarande inom Justitiedepartementet frågan om lagens

bestämmelser bör permanentas och om det i så fall bör ske genom

en inarbetning i RB eller på annat sätt. Föredragande statsrådet

uttalar i propositionen att hon i likhet med säkerhetspolisen

anser att lagen fortfarande behövs och att dess giltighetstid --

i väntan på resultatet av de nämnda övervägandena -- bör

förlängas med ett år eller till utgången av år 1993.

Utskottet vill för sin del beträffande behovet av den

reglering som 1952 års lag innehåller erinra om SÄPO-kommitténs

nyssnämnda ställningstagande. Vad beträffar redovisningen i

propositionen för lagens tillämpning vill utskottet påminna om

att utskottet i ett initiativärende år 1982 om parlamentarisk

kontroll i fråga om telefonavlyssning efterlyste en årlig

redovisning till riksdagen men från redovisningen undantog

sådana brottmål som avses med 1952 års lag. Utskottet uttalade

att utskottet härvidlag liksom eljest självt kan inhämta den

information som anses behövlig (JuU 1981/82:54; jfr

1988/89:JuU21 s.9f och 1990/91:JuU6 s. 3). Det bör här också

nämnas att utskottet regelmässigt med viss periodicitet brukar

inhämta upplysningar i här aktuella hänseenden vid besök hos

säkerhetspolisen eller vid hearing med företrädare för

säkerhetspolisen.

Utskottet ansluter sig till justitieministerns och

säkerhetspolisens bedömning. 1952 års lag bör ges fortsatt

giltighet i enlighet med regeringens förslag. Motionen avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:26 och med

avslag på motion 1992/93:Ju6 antar det genom propositionen

framlagda förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen

(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa

brottmål.

Stockholm den 17 november 1992

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Lars-Erik Lövdén (s),

Jerry Martinger (m),

Göthe Knutson (m),

Bengt-Ola Ryttar (s),

Birthe Sörestedt (s),

Nils Nordh (s),

Birgit Henriksson (m),

Göran Magnusson (s),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Sigrid Bolkéus (s),

Kent Carlsson (s),

Anders Svärd (c),

Kjell Eldensjö (kds) och Lars Petersson (c).

Bilaga