Bet. 1992/93:KrU1

Kulturutskottets betänkande

1992/93:KRU01

Arkeologiska kostnader

Innehåll

Sammanfattning

Motionen

Utskottet

Hemställan

1992/93

KrU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlas en motion i vilken tas upp frågor om

kostnaderna för arkeologiska undersökningar i orter med

medeltida stadskärnor. Utskottet tar upp till diskussion de

synpunkter motionären framfört i syfte att åstadkomma

besparingar i samband med sådana undersökningar. Utskottet

avstyrker motionsyrkandet.

Motionen

1991/92:Kr242 av Sten Svensson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om samhällsekonomiska besparingar i samband med arkeologiska

utgrävningar.

Gällande lagbestämmelser, m.m.

Lagbestämmelser om fornminnesvården finns i 2 kap. lagen

(1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen).

Fasta fornlämningar är skyddade enligt kulturminneslagen (1 §

första stycket). I lagen preciseras närmare vilka lämningar som

är fasta fornlämningar (se närmare härom 1 § andra och tredje

styckena).

Enligt 6 § är det förbjudet att utan tillstånd rubba, ta bort,

gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på

annat sätt ändra eller skada en fast fornlämning.

I 7--9 §§ regleras de befogenheter med fornlämningar som

tillkommer Riksantikvarieämbetet (RAÄ) och länsstyrelserna.

Regler om ingrepp i fast fornlämning finns i 10--15 §§.

Utgångspunkten för reglerna är att tillstånd till sådant

ingrepp får ges bara om det vid en noggrann intresseavvägning

kan anses finnas skäl för ingrepp som är mycket tunga i

förhållande till fornlämningens betydelse. Varje ingrepp bör

begränsas så mycket som möjligt.

Bestämmelserna innehåller sammanfattningsvis följande.

Länsstyrelsen är tillståndsmyndighet. Denna skall göra en sådan

intresseavvägning som angetts ovan. Som villkor för tillstånd

får ställas skäliga krav på att företagaren bekostar särskild

undersökning för dokumentation av fornlämningen eller särskilda

åtgärder för att bevara den. Den som planerar ett arbetsföretag

bör i god tid ta reda på om någon fast fornlämning, efter vad

som är känt, berörs av företaget. Vid större markexploateringar

skall den exploaterande bekosta en särskild utredning, om en

sådan är befogad, för att ta reda på om någon fornlämning, känd

eller dittills okänd, kan beröras av företaget. Innan

länsstyrelsen beslutar om tillstånd till och villkor för ingrepp

i en fast fornlämning skall länsstyrelsen ha möjlighet att på

företagarens bekostnad göra en arkeologisk förundersökning av

fornlämningen för att få ett tillfredsställande beslutsunderlag.

Länsstyrelsen bör, så långt det är möjligt, kostnadsberäkna

sådana särskilda åtgärder som ställs som villkor för tillstånd.

Denna beräkning skall ha betydelse för företagarens

kostnadsansvar. De omständigheter som medför att företagaren --

i motsats till normalfallet -- inte skall ha ansvar för

arkeologiska undersökningskostnader eller motsvarande åtgärder

anges i 2 kap. 14 § andra stycket kulturminneslagen. Företagaren

svarar inte för kostnad som

1. hänför sig till en fornlämning som inte förut varit känd,

2. väsentligt överstiger vad länsstyrelsen angett i beslut om

tillstånd,

3. hänför sig till arkeologisk förundersökning, om

länsstyrelsen inte lämnar tillstånd till ingrepp i

fornlämningen, eller

4. hänför sig till arkeologisk förundersökning eller särskild

undersökning, om det visar sig att någon fornlämning inte berörs

av arbetsföretaget.

De nya reglerna har ersatt den tidigare obillighetsregeln i

fornminneslagen, som varit föremål för tolkning av högsta

domstolen i det s.k. Kransenmålet från Uppsala (NJA 1982 s.

547).

Vid behandlingen av lagförslaget år 1988 tog utskottet -- i

sitt av riksdagen godkända betänkande KrU 1987/88:21 -- med

anledning av en motion upp frågan om ansvaret för de höga

kostnaderna för arkeologiska utgrävningar som drabbar

exploatörer vid byggföretag i Sigtuna, Skara, Visby och andra

städer med medeltidskärnor. Bl.a. framhölls i motionen att det i

sista hand är de blivande hyresgästerna som drabbas av

kostnaderna. Motionärerna ansåg att statsmakterna skulle låta

utarbeta nya riktlinjer för arkeologiska utgrävningar som

syftade till att begränsa verksamhetens totala omfattning. En

precisering borde ske av vad som i framtiden skulle anses vara

av riksintresse, och staten borde ensam svara för kostnaderna,

när detta riksintresse skulle hävdas genom en arkeologisk

utgrävning. Det fick i ökad utsträckning överlåtas till kommande

generationer att svara för de utgrävningar som med hänsyn till

de samhällsekonomiska konsekvenserna inte kunde komma till stånd

under de närmaste åren.

Utskottet anförde följande (s. 13).

Som utskottet framhöll förra året, då en motion med likartat

innehåll behandlades, synes förslaget om riktlinjer med det

innehåll som ovan redovisats stå i strid med såväl de principer

som den nuvarande fornminneslagen bygger på som de förslag som

arkeologiutredningen lagt fram och som fått stöd av det stora

flertalet remissinstanser (KrU 1986/87:15 s. 7). Riksdagen

uttalade år 1979, då översynen av fornminneslagen initierades,

att någon saklig försämring av skyddet för fornlämningar inte

borde komma i fråga. De förslag som läggs fram i propositionen

tillgodoser enligt utskottets mening riksdagens önskemål. Ett

bifall till motionsförslaget skulle däremot kunna leda till en

försämring av skyddet för fornlämningar. Som kulturministern

framhöll i budgetpropositionen 1987 (bil. 10 s. 388) skulle ett

väsentligt utökat kostnadsansvar också resultera i en ökad

statlig planering och styrning av den arkeologiska

undersökningsverksamheten och därmed påverka kommunernas och

exploatörernas planering. Utskottet vill liksom förra året

uttala sin anslutning till vad arkeologiutredningen anfört av

innehåll att det är ett nationellt intresse att bevara

fornlämningarna, medan det allmänt sett inte är något

riksintresse att låta ta bort dem. Den för vars skull

fornlämningen måste avlägsnas bör därför bekosta den

arkeologiska undersökningen.

I enlighet med det anförda ansåg utskottet att riksdagen borde

godta de principer på vilka regeringens lagförslag i här aktuell

del byggde.

Likaledes med anledning av motionskrav behandlades i

lagstiftningsärendet även möjligheten att begränsa

undersökningskostnaderna för arbetsföretagen utan att staten

drabbas av någon motsvarande kostnadsökning. Utskottet anförde

följande (s. 14).

Utskottet vill med anledning av motionsönskemålen hänvisa till

vad som anfördes i budgetpropositionen 1987 (bil. 10 s.

394--395) och i utskottets ovan nämnda betänkande KrU 1986/87:15

(s. 8--9). I propositionen framhölls bl.a. att det är angeläget

att de möjligheter som finns att rationalisera verksamheten väl

tas till vara i vad gäller förändringar av de fältarkeologiska

metoderna. Det är också angeläget att resultaten från tidigare

undersökningar kan bearbetas och utvärderas med sikte på att

bl.a. i möjligaste utsträckning reducera omfattningen av

undersökningarna, t.ex. beträffande fornlämningstyper som

tidigare väl utforskats. I propositionen framhölls vidare att

det är angeläget att de kunskaper som löpande vinns genom de

arkeologiska undersökningarna kan ligga till grund för

länsstyrelsernas beslut och bedömningar av erforderliga

undersökningar vid tillstånd till borttagande av fornlämningar.

Det är en viktig del av RAÄ:s uppgift som central myndighet för

kulturminnesvården att stödja länsstyrelsernas

kunskapsuppbyggnad i dessa avseenden.

Utskottet vill understryka angelägenheten av att dessa

uttalanden uppmärksammas i det fortsatta arbetet rörande

kulturminnesvården. Utskottet vill också hänvisa till vad som i

nämnda utskottsbetänkande redovisades om ökade möjligheter för

RAÄ att i vissa fall bekosta fördjupade inventeringar och

arkeologiska prospekteringar.

Bidrags- och lånemöjligheter

I fornminneslagen fanns bestämmelser om att arbetsföretag som

inte var allmänt eller större enskilt skulle vara befriat från

kostnadsansvar. Kostnadsbefrielse -- helt eller delvis -- med

stöd av bestämmelserna gavs ett mindre antal företag per år i

former som reellt hade karaktären av bidragsgivning från RAÄ.

Denna ordning är nu formellt reglerad på följande sätt. Mindre

arbetsföretag är inte befriade från kostnadsansvar med stöd av

lagbestämmelser i kulturminneslagen. I stället ges en

bidragsmöjlighet med stöd av förordningen (1988:1189) om bidrag

till kostnader för undersökning m.m. av fast fornlämning.

Förordningen innehåller bl.a. att statsbidrag får ges i mån av

tillgång på medel samt att bidrag får lämnas om arbetsföretaget

är av begränsad omfattning och det med hänsyn till

omständigheterna framstår som skäligt att företagaren avlastas

kostnaderna för de arkeologiska åtgärderna. Som arbetsföretag av

begränsad omfattning får anses bl.a. sådana som innebär mindre

förändringar i nyttjandet av en byggnad, en anläggning eller ett

markområde. I praktiken utgår bidragen huvudsakligen till mindre

utbyggnader inom gårdstomter av olika slag. Bidrag kan också

utgå om ett arbetsföretag föranleds av en myndighets beslut

eller av någon annan tvingande omständighet.

Ansökan om bidrag lämnas in till länsstyrelsen som

vidarebefordrar den till Riksantikvarieämbetet med eget

yttrande. Bidrag betalas ut direkt till sökanden sedan

kostnaderna för undersökningen slutligen har bestämts.

Budgetåret 1991/92 inkom 31 ansökningar fördelade på tio län

till ett sammanlagt belopp om 233 000 kr. Riksantikvarieämbetet

avslog en ansökan och beviljade övriga ansökningar till dess

fulla belopp om sammanlagt 178 988 kr.

I den decentraliseringsutredning som Riksantikvarieämbetet

nyligen genomfört föreslås att medlen och beslutanderätten över

dem delegeras till länsstyrelserna (utredningen redovisad för

regeringen i samband med avgivandet av den fördjupade

anslagsframställningen).

Efter förslag av regeringen har med giltighet fr.o.m.

budgetåret 1987/88 införts en möjlighet till tilläggslån för

arkeologiska undersökningskostnader i samband med

bostadsbyggande (prop. 1986/87:100, bil. 13 s. 41, bet. BoU

1986/87:10 och 20, rskr. 1986/87:248, se även bet. BoU

1987/88:10 s. 58). Låneramen höjdes för budgetåret 1992/93 från

5 mkr till 10 mkr. Med giltighet fr.o.m. med budgetåret 1991/92

har möjligheten att få tilläggslån för arkeologiska

undersökningskostnader utvidgats på sätt framgår av föjande

anförande av dåvarande bostadsministern (prop. 1990/91:100 bil.

13 s. 43).

Tilläggslångivningen till arkeologiska

undersökningskostnader är enligt gällande regler begränsad

till fasta fornlämningar som finns i ett område med samlad äldre

bebyggelse och som berörs av kompletterings- eller

förtätningsbebyggelse. Boverket har pekat på svårigheten att i

närheten av våra tätorter finna råmark som är lämplig för

bostadsbebyggelse. På sina håll är ett särskilt problem att den

för bostadsändamål mest lämpade marken innehåller fasta

fornlämningar. Verket föreslår därför att möjligheten att

erhålla tilläggslån till kostnader för arkeologiska

undersökningar och utgrävningar bör utökas att omfatta även

projekt i exploateringsområden.

Bakgrunden till den nuvarande ordningen är att problemen vid

exploatering av råmark inte är av samma generella natur som vid

bostadsbyggande i de äldre stadskärnorna. Dessutom finns ofta

möjligheter att anpassa det planerade byggandets

detaljlokalisering så att fasta fornlämningar inte berörs.

Enligt vad jag har erfarit har det emellertid i vissa typer av

exploateringssituationer allt oftare uppstått svårigheter att på

detta sätt planera byggandet så att arkeologiska undersökningar

inte erfordras. Det gäller områden där tillgången på lämpligt

lokaliserad och byggbar mark är begränsad men där samtidigt

behovet att bygga bostäder är stort.

Jag förordar därför att möjligheten att få tilläggslån för

arkeologiska undersökningskostnader utvidgas till att omfatta

även kostnader för undersökningar vid denna typ av

exploateringssituationer.

De förutsättningar som nu gäller för riksantikvarieämbetets

prioritering av projekt som kan komma i fråga för tilläggslån

för arkeologiska undersökningskostnader bör givetvis vara

uppfyllda även när det gäller projekt i de nämnda typerna av

exploateringsområden. Det innebär att det skall finnas ett

större allmänt intresse av att bebyggelsen kommer till stånd,

att det inte finns möjligheter att anpassa bebyggelsen så att en

fast fornlämning inte berörs samt att kostnaden för

undersökningen måste vara stor. En ytterligare

prioriteringsgrund när det gäller lån till

undersökningskostnader i de nu aktuella

exploateringssituationerna bör vara att exploateringen berör

fornlämningar som i hög grad är dolda under marken på ett sådant

sätt att omfattningen av fornlämningsförekomsten kunnat

klarläggas först i samband med särskilda utredningar enligt 2

kap. 11 § kulturminneslagen.

Riksdagen beslöt under våren 1992 om ett reformerat

bostadsstödssystem för projekt som påbörjas efter år 1992

(prop. 1991/92:150 bil. I:5 s. 42--55, bet. 1991/92:FiU30).

Med anledning av förändringarna av stödsystemet tillsattes en

utredning som nyligen avgett betänkandet (SOU 1992:107)

Kulturstöd vid ombyggnad. Utredningens huvudförslag är att det

befintliga kulturstödet -- i form av förhöjt bidragsunderlag och

tilläggslån för att täcka antikvariska överkostnader --

omvandlas till engångsbidrag. Utredningen föreslår att även

tilläggslånen för undersökning av fast fornlämning omvandlas

till bidrag. Så långt som möjligt bör en hanteringsmässig

samordning ske av det nya bidraget och bidrag enligt den i det

föregående redovisade förordningen (1988:1189) om bidrag till

kostnader för undersökning m.m. av fast fornlämning. Då det

gäller krav och villkor för stöd föreslås viss justering av

reglerna och ett förtydligande av ändamålsbeskrivningen enligt

följande.

Liksom tidigare bör stödet begränsas till enbart visst

bostadsbyggande och endast avse direkta arkeologiska kostnader.

Kostnader för maskiner och grovarbetskraft, liksom

kringkostnader av olika slag, bör betalas av företaget.

Stödet bör begränsas till att avse undersökningar av

fornlämningar utan synligt märke ovan jord. Sådana fornlämningar

kan i vissa fall vara svårare för företagen att förutse

konsekvenserna av, jämfört med fornlämningar med tydligare

upplevelsevärde. Stödet bör vidare kunna avse även kostnader

till skydd för fornlämningen, till exempel överkostnader för så

kallad skonsam grundläggning enligt av Riksantikvarieämbetet

godkänd metod.

Bidrag bör inte utgå om särskilda antikvariska värden skadas

av företaget. Sådant värde kan vara att kulturmiljövården

redovisat delar av en fornlämning som särskilt bevarandevärde

(t.ex. vissa partier av kulturlagren i en äldre stadsbildning)

eller att en planerad nybyggnad kräver rivning av en byggnad med

stort kulturhistoriskt värde. Till bidraget bör även kunna

knytas villkor om förbättrade antikvariska lösningar av planerad

nybebyggelse, exempelvis begränsning av våningsantal.

Den arkeologiska undersökningsverksamheten i landet

Arkeologiska undersökningar utförs i dag av RAÄ, länsmuseer,

kommunala museer samt av universitetens arkeologiska och i vissa

fall kulturgeografiska institutioner. Universitetens

undersökningar är ett led i utbildnings- och

forskningsverksamheten. Endast i undantagsfall och när

undersökningen passar in i det egna verksamhetsprogrammet åtar

sig universiteten i dag exploateringsundersökningar. För

exploateringsundersökningar svarar i stället RAÄ samt läns- och

kommunala museer.

I sitt betänkande 1990/91:KrU11 behandlade kulturutskottet

mycket utförligt frågan om införande av ett generellt

anbudsförfarande vid arkeologiska undersökningar m.m. Bakgrunden

härtill var att det motionsvägen hävdats att RAÄ har ett reellt

monopol på de exploateringsundersökningar och arkeologiska

utgrävningar som görs i samband med arbetsföretag. Beträffande

utskottets överväganden hänvisar utskottet till betänkandet.

Efter bemyndigande av regeringen i december 1991 har

kulturministern tillkallat en särskild utredare med uppgift att

lämna förslag om organisation och huvudmannaskap för

Riksantikvarieämbetets arkeologiska undersökningsverksamhet m.m.

Enligt utredningsdirektiven (Dir. 1991:112) bör utgångspunkt för

översynen vara att uppdragsverksamheten organisatoriskt skiljs

från ämbetet. Den centrala myndighetens uppgifter i sammanhanget

bör i stället begränsas till det som hänger samman med den

överordnade tillsynen av hur den lagreglerade arkeologiska

verksamheten fungerar i landet.

Utredaren skall överväga och lämna förslag om under vilket

nytt huvudmannaskap som undersökningsverksamheten kan drivas

vidare. Övervägandena bör vägledas av ambitionen att finna en ny

organisationsform som är ägnad att främja kulturmiljövårdens,

den arkeologiska vetenskapens och uppdragsgivarnas intressen.

Uppmärksamhet bör också ägnas sambanden mellan arkeologisk

undersökningsverksamhet och museernas uppgift att ta om hand

dokumentation och fynd från undersökningarna samt att förmedla

undersökningsresultaten vidare till forskare och allmänhet.

Utskottet

I den i betänkandet behandlade motionen, Kr242 (m), tas upp

frågor om kostnaderna för arkeologiska undersökningar.

Motionären framhåller att den uppenbara risken för stora

merkostnader i samband med fornfynd på byggplatsen är en stor

belastning för orter med en medeltida stadskärna. Det är i sista

hand hyresgästerna som får betala kostnaderna, medan resultatet

av de arkeologiska undersökningarna har riksintresse. Kravet på

en arkeologisk utgrävning på en byggnadsplats kan leda till en

avsevärd fördyring eller till att en tilltänkt byggenskap inte

kommer till stånd. Motionären utvecklar närmare vilka

konsekvenserna enligt hans mening blir för kommuner med äldre

stadskärnor om åtgärder inte vidtas då det gäller de

antikvariska kostnaderna. Företag drar sig för att etablera sig

i orterna, och det finns risk för förslumning när nödvändig

sanering fördröjs eller uteblir. I sammanhanget framhålls att

möjligheterna för byggherrarna att göra lönsamhetskalkyler

försvåras av att vaga förhandsbesked lämnas av myndigheterna.

Motionären anser att det fortsatta arbete med att lösa

medeltidsstädernas problem måste ha som målsättning att det

skall ske en precisering av vad som är av riksintresse samt att,

då så är fallet, staten skall svara för kostnaderna när ett

sådant riksintresse skall bevakas vid en för tätbebyggelse

erforderlig utgrävning. Med hänsyn till den samhällsekonomiska

situationen kan det finnas skäl att i högre utsträckning än vad

som för närvarande sker överlåta åt kommande generationer att

göra arkeologiska utgrävningar då fornfynd påträffas. Därför bör

källarlös bebyggelse kunna tillåtas. Vidare bör bl.a. ur

konkurrenssynpunkt bevarandearbeten ske inte endast i offentlig

regi.

Utskottet har vid en rad tillfällen under senare år ingående

behandlat frågor av det slag som tas upp av motionären (se bl.a.

bet. 1989/90:KrU1 och 1990/91:KrU11).

Då det gäller principfrågan om kostnadsansvaret för

arkeologiska undersökningar -- såväl sådana som är av

riksintresse som andra -- vill utskottet anföra följande. Frågan

om kostnadsansvaret -- särskilt vid undersökningar i de

medeltida stadskärnorna -- övervägdes ingående av

Arkeologiutredningen, som redovisade sina överväganden i

betänkandet (SOU 1985:13) Fornlämningar och exploatering.

Utskottet har vid flera tillfällen och senast förra året

enhälligt ställt sig bakom de slutsatser utredningen kom fram

till, nämligen att den huvudprincip som hitintills gällt för

kostnadsansvaret skall gälla även i fortsättningen (bet.

1990/91:KrU11). Denna princip innebär att den för vars skull en

fornlämning måste avlägsnas bör bekosta den arkeologiska

undersökningen. Utskottet anser att det inte framkommit någon

omständighet som ger anledning till att principen skall frångås.

Som Arkeologiutredningen anfört är det ett nationellt intresse

att bevara fornlämningarna, medan det allmänt sett inte är något

nationellt intresse att låta ta bort dem. Det förtjänar också

påpekas att -- som framhölls i budgetpropositionen 1987 -- ett

väsentligt utökat kostnadsansvar för staten också skulle

resultera i en ökad statlig planering och styrning av den

arkeologiska undersökningsverksamheten och därmed påverka

kommunernas och exploatörernas planering.

Utskottet vill i detta sammanhang också hänvisa till vad

utskottet anförde förra året av innehåll att det inte är möjligt

att en gång för alla utvälja vissa ur undersökningssynpunkt

särskilt viktiga områden, eftersom det i många fall först vid

utgrävningen och den efterföljande bearbetningen av fynden visar

sig vilken betydelse dessa har för utformningen av vår historia.

Det kan också vara så att fynd som görs vid en utgrävning först

efteråt visar sig vara av stort intresse, nämligen då fynden

ställs i relation till vad som framkommer vid senare

arkeologiska undersökningar (se bet. 1990/91:KrU11 s.11).

Det finns också skäl hänvisa till de möjligheter till

tilläggslån och -- i begränsad utsträckning -- bidrag för

arkeologiska undersökningskostnader som finns. Som framgår av

redovisningen i det föregående kan inom en nära framtid

tilläggslånen komma att ersättas av bidrag.

Även om utskottet således inte är berett att förorda en

ändring av den princip på vilken lagstiftningen i här aktuellt

avseende vilar, finns det skäl tillägga följande. Utskottet

anslöt sig år 1987 till uttalanden i budgetpropositionen av

innehåll att det var angeläget att begränsa

undersökningskostnaden för arbetsföretagen utan att staten

drabbas av motsvarande kostnadsökning. Som närmare utvecklas i

propositionen (prop. 1986/87:100 bil. 10 s. 394) kan detta ske

bl.a. genom att resultatet från tidigare undersökningar

bearbetas och utvärderas med sikte på att bl.a. i möjligaste

utsträckning reducera omfattningen av undersökningarna t.ex.

beträffande fornlämningstyper som tidigare väl utforskats.

Utskottet vill liksom tidigare år understryka angelägenheten av

att de åsyftade uttalandena uppmärksammas i det fortsatta

arbetet rörande kulturminnesvården. Det är enligt utskottets

mening samtidigt viktigt att strävan att begränsa

arkeologikostnaderna inte försämrar förutsättningarna för en

omsorgsfull rapportering, dokumentation och hantering av fynd

från undersökningarna.

Med hänsyn till innehållet i motionen finns det vidare skäl

anföra följande.

Självfallet är det angeläget att länsstyrelserna, som är

tillståndsmyndigheter på fornminnesområdet, strävar efter att ge

så klara besked som möjligt i de kostnadsfrågor som uppkommer.

De ökade resurser som efter hand tillförts länsstyrelserna på

kulturmiljöområdet -- senast genom beslut av riksdagen tidigare

i år -- är ägnade att tillgodose detta önskemål.

Möjligheterna att bevara kulturlager för framtiden genom

källarlös bebyggelse tas redan i dag till vara. Det kan finnas

utrymme för att genom ett fortsatt utvecklande av metoderna för

förundersökning och grundläggning som är skonsam för

kulturlagren underlätta byggande i de gamla stadskärnorna.

Åtgärder för att kunna bevara kulturlager har förordats inte

endast för att det skall finnas vetenskapligt referensmaterial

för den framtida arkeologin. Denna kan förväntas utnyttja

förbättrade undersökningsmetoder, samtidigt som de vetenskapliga

kriterierna kan ha ändrats. Beträffande de åsyftade metoderna

hänvisar utskottet till Arkeologiutredningens betänkande (bil. 2

i SOU 1985:13).

Förra året behandlade utskottet efter ett omfattande

remissförfarande ingående frågan om införande av ett generellt

anbudsförfarande vid arkeologiska undersökningar m.m. (bet.

1990/91:KrU11). Bakgrunden härtill var att det motionsvägen

hävdats att RAÄ hade ett reellt monopol på de

exploateringsundersökningar och arkeologiska utgrävningar som

görs i samband med arbetsföretag. I slutet av året tillsattes en

utredning avseende RAÄ:s arkeologiska undersökningsverksamhet

m.m. Utgångspunkten för utredningsverksamheten bör enligt

direktiven vara att uppdragsverksamheten organisatoriskt skiljs

från ämbetet. Beträffande det närmare innehållet i uppdraget

hänvisar utskottet till framställningen i ett tidigare avsnitt.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motionen

inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande arkeologiska kostnader

att riksdagen avslår motion 1991/92:Kr242.

Stockholm den 22 oktober 1992

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Charlotte

Branting (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Berit

Oscarsson (s), Stina Gustavsson (c), Anders Nilsson (s), Göran

Åstrand (m), Anne Rhenman (nyd), Ingegerd Sahlström (s), Björn

Kaaling (s), Birgitta Wistrand (m), Monica Widnemark (s), Alwa

Wennerlund (kds) och Elisabeth Persson (v).