Bet. 1992/93:KU12

Konstitutionsutskottets betänkande

1992/93:KU12

Lagstiftning om satellitsändningar av TV-program

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga

1992/93

KU12

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1992/93:75 med förslag

till lagstiftning om satellitsändningar av TV-program. Förslagen

syftar till att åstadkomma en anpassning av svensk rätt till

EG:s direktiv om TV-sändningar till allmänheten. Utskottet

tillstyrker propositionen.

Till betänkandet är fogat tre reservationer, ett särskilt

yttrande och en meningsyttring från suppleant.

Propositionen

I proposition 1992/93:75 har regeringen föreslagit riksdagen

att anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om satellitsändningar av televisionsprogram till

allmänheten,

2. lag om ändring i radiolagen (1966:755),

3. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens

områden,

4. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418),

5. lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om

marknadsföring av alkoholdrycker,

6. lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om

marknadsföring av tobaksvaror.

Lagförslagen har lagts fram efter Lagrådets hörande.

Lagförslaget under 4 har lämnats över till lagutskottet för

dess handläggning av proposition 1992/93:110 (1992/93:LU20).

Övriga lagförslag har tagits in i bilagan till betänkandet.

Motionerna

Motioner med anledning av propositionen

1992/93:K19 av Björn von der Esch (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om harmonisering med EG-rätten av lag om satellitsändningar av

TV-program.

1992/93:K20 av Harriet Colliander (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att rätt till genmäle skall

föreligga för den som utsatts för en felaktig uppgift eller ett

felaktigt påstående i ett program att själv få komma till tals

och bemöta felaktigheten om han eller hon har ett befogat

intresse därav,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att yttrandefrihetsgrundlagen skall ändras

så att rätten till genmäle eller beriktigande skall kunna ske i

kanal, sändning eller program där felaktigheten förekommit eller

i vart fall i program som det ifrågavarande TV-företaget sänder,

bekostar eller svarar för på annat sätt,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att anpassa radiolagen och annan radio-

och TV-lagstiftning till EG-direktivet i fråga om regler för

reklam,

4. att riksdagen beslutar utforma lagen om satellitsändningar

av TV-program till allmänheten på sådant sätt att reglerna för

reklam anpassas till EG-direktivet,

5. att riksdagen beslutar utmönstra den s.k. 12-årsregeln ur

radio- och TV-lagstiftningen,

6. att riksdagen i vart fall beslutar att inte anta

12-årsregeln i förslaget till lag om satellitsändningar av

TV-program till allmänheten,

7. att riksdagen inte antar den del av 19 § förslaget till lag

om satellitsändningar av TV-program till allmänheten som innebär

att program mot betalning endast får sändas under annonstid i

televisionen.

1992/93:K21 av Bengt Hurtig m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om främjande av tredje världens produktion,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen om

satellitsändningar av televisionsprogram i allmänhet att svensk

tillståndsmyndighet (Kabelnämnden) får möjlighet att hindra

vidaresändning av sändning som bryter mot artikel 22 i

EG-direktivet,

3. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen om

satellitsändningar av televisionsprogram i allmänhet att svensk

tillståndsmyndighet (Kabelnämnden) får möjlighet att hindra

vidaresändning av reklam som bryter mot reklamförbudet,

4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om

möjligheterna till grundlagsändring i enlighet med Lagrådets

yttrande över rätten till beriktigande.

Utskottet

Propositionen

Bakgrund

TV-sändningar med hjälp av satellit börjar vid en station på

marken. Från den sänds radiosignaler till satelliten. Sändningen

utgör den s.k. upplänkningen. Stationen kan ligga på en plats

utanför det område som täcks av sändningarna från satelliten.

Upplänkningen riktas till satellitens mottagare. Mottagaren, en

frekvensomvandlare och en radiosändare utgör satellitens

huvudsakliga radioutrustning, den s.k. transpondern. Genom

transpondern förmedlas upplänkningen till en sändning som riktas

tillbaka till jorden. Detta kallas nedlänkningen. Innehållet i

signalerna ändras inte i satelliten. Man kan emellertid sända

signaler till samma satellit från olika upplänksstationer vid

olika tillfällen. Det som TV-tittaren uppfattar som ett och

samma program kan således ha ursprung i olika upplänksstationer

som kan ligga i olika länder.

De positioner i rymden som är särskilt lämpade för

telesatelliter ligger i den geostationära satellitbanan. En

satellit som rör sig ett varv i denna bana på 24 timmar

uppfattas från jordytan som stillastående, om den rör sig åt

samma håll som jorden. De antenner på jorden som tar emot

nedlänkningen kan därför vara fast inriktade. Satelliterna får

dock inte vara för tätt placerade i banan. Då stör deras

sändningar varandra.

Radiotrafiken via satellit tar i anspråk två knappa resurser,

dels genom användningen av radiofrekvenser, dels genom

användningen av särskilt lämpliga satellitpositioner i rymden.

Båda resurserna fördelas genom radioreglementet som grundar sig

på den internationella telekonventionen. Möjligheten att få

placera en satellit i rymden regleras i svensk rätt av lagen

(1982:963) om rymdverksamhet. Lagen föreskriver att

rymdverksamhet inte får äga rum utan tillstånd av regeringen.

Upplänkningar tar i anspråk utrymme i radiofrekvensspektrum och

fordrar tillstånd enligt radiolagen (1966:755), om de sänds från

radiosändare här i riket eller på svenskt fartyg eller

luftfartyg utom riket. Nedlänkningen anses inte äga rum från

sändare i riket eller från luftfartyg och är således inte

underkastad krav på tillstånd enligt radiolagen. Men till följd

av rymdlagens föreskrifter kan svenska banpositioner i den

geostationära banan inte utnyttjas utan svenskt bistånd. De

radiofrekvenser som tilldelas Sverige för nedlänkning från

direktsändande satelliter får endast användas från de

banpositioner som anvisas samtidigt med frekvenstilldelningen.

Tillståndet till satellitverksamheten reglerar således rätten

till nedlänkningen.

Den gränsöverskridande televisionens utveckling har medfört

ett behov av en internationell reglering av utförandet av

sändningarna.

Europarådets konvention om gränsöverskridande television

öppnades för undertecknande den 5 maj 1989. Sverige har

tillträtt konventionen.

EG:s ministerråd antog den 3 oktober 1989 direktivet 8774/89

om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i

medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av

sändningsverksamhet för television, det s.k. TV-direktivet.

I maj 1992 ingick EFTA-länderna, däribland Sverige, och EG

samt EG:s medlemsländer avtal om Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES). Inom detta område skall det råda fri

rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Avtalet

innebär också att samarbetet skall utvecklas på angränsande

politikområden, såsom miljö, forskning, utbildning och

konsumentskydd. Enhetliga regler skall gälla inom hela

EG--EFTA-området. Genom EES-avtalet förbinder sig EFTA-länderna

att införliva relevanta delar av EG:s regelverk med sina

rättsordningar. Avtalet avses träda i kraft den 1 januari 1993.

Den 18 november 1992 godkände riksdagen avtalet. Samtidigt antog

riksdagen en lag om europeiskt ekonomiskt samarbetsområde

(EES-lagen) med grundläggande bestämmelser om införlivandet av

avtalsåtagandena i svensk rätt.

Avtalet innebär att TV-direktivet blir giltigt för Sverige i

förhållande till EG- och EFTA-länderna. Konventionens regler är

endast tillämpliga i förhållande till de länder som inte är

medlemmar av EG eller EFTA och som tillträtt konventionen.

TV-direktivet innehåller en gemensam reglering av alla

televisionssändningar oavsett spridningssätt och

spridningsområde medan konventionen enbart reglerar sändningar

som överskrider gränser. Både konventionen och TV-direktivet

syftar till att TV-program inte skall stoppas av nationsgränser

men medger undantagsvis under vissa förutsättningar att ett

mottagarland tillfälligt hindrar vidaresändning av en

TV-sändning, om den innebär ett allvarligt och upprepat brott

mot vissa delar av regelverket.

Såväl konventionen som TV-direktivet innehåller regler som

syftar till att främja, reglera och förbjuda vissa typer av

program. Även om dokumenten har många gemensamma drag, finns

viktiga skillnader som har att göra med deras olika

folkrättsliga status.

En viktig skillnad gäller hur reglerna skall följas upp.

Enligt konventionen skall en permanent kommitté, med uppgift att

tolka konventionen, verka för att lösa konflikter och behandla

förslag om ändringar i konventionen. När tvister inte går att

lösa, tillgrips ett skiljedomsförfarande. För EG gäller att

EG-domstolen fastställer tolkningen av EG-rätten. I direktivet

föreskrivs en rapporteringsskyldighet till EG-kommissionen om de

åtgärder som vidtagits för att implementera direktivet i den

nationella lagstiftningen.

En annan viktig skillnad mellan konventionen och TV-direktivet

gäller vilket land som har ansvaret för en sändning.

Konventionen innebär när det gäller marksändningar att det land

där den ursprungliga sändningen har ägt rum ansvarar för att

sändningen följer konventionens regler. För satellitsändningar

är det i första hand det land som svarar för upplänk till

satellit som bär ansvaret. I andra hand ansvarar det land som

tillhandahållit frekvens eller sändningskapacitet från en

satellit och därefter det land där programföretaget har sitt

säte. Direktivets ansvarsregler utgår i stället från att det

land som har jurisdiktion över programföretaget skall se till

att sändningarna är i enlighet med direktivets bestämmelser. Om

programbolaget inte är baserat i ett EG-land, ansvarar det

EG-land som har upplåtit frekvens, upplänk eller

satellitkapacitet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt regeringens bedömning bör svenska rättsregler i första

hand anpassas till EG-direktivet, och beslut om ratifikation av

den europeiska konventionen om gränsöverskridande television bör

anstå tills klarhet nås om ansvarsbestämmelserna. Regeringen

finner också att nuvarande regler för marksändningar i

radiolagen och avtalen mellan staten och programbolagen i

huvudsak tillgodoser TV-direktivets regler. Enligt regeringen

krävs däremot särskilda regler för televisionssändningar över

satellit.

Regeringen föreslår att reglerna i TV-direktivet om

satellitsändningar införlivas i svensk rätt genom en ny lag om

satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten och

genom ändringar i radiolagen, lagen (1991:1559) med föreskrifter

på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens

områden samt den marknadsföringsrättsliga lagstiftningen.

Enligt regeringen bör något krav på tillstånd för att bedriva

satellit- och TV-verksamhet inte ställas upp. Däremot föreslås

skyldighet för satellitprogramföretag och satellitentreprenörer

att anmäla sig för registrering och att lämna vissa uppgifter.

Den nya lagen skall enligt regeringens förslag tillämpas på

satellitprogramföretag som har hemvist i Sverige. Om

satellitprogramföretaget inte har hemvist i Sverige, tillämpas

lagen om sändningen till satellit sker från sändare här i

landet, eller om sändningen från satellit sker med

satellitkapacitet som en svensk fysisk eller juridisk person

förfogar över.

Lagen föreslås gälla sändningar över satellit för mottagning

av allmänheten av TV-program, som kan tas emot i något land som

är bundet av EES-avtalet. Emellertid gäller den inte för en

sändning till satellit som helt överensstämmer med en sändning

som sker med stöd av tillstånd enligt 5 § radiolagen eller 1 §

lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska

televisionsprogram. Den gäller inte heller sökbar text-TV.

Regeringen konstaterar att direktivets regler till skydd av

minderåriga i huvudsak täcks av redan befintlig lagstiftning.

Regeringen föreslår att i den nya lagen införs en allmän regel

om att sändningarna skall präglas av det demokratiska

statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika

värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Regeringen föreslår dock inte någon bestämmelse som gör det

möjligt att hindra vidarespridning av utländska satellitprogram

(s. 25).

Enligt regeringens förslag skall minst hälften av en

programtjänsts årliga sändningstid avseende vissa slag av

program upptas av program av europeiskt ursprung. Vidare skall

minst 10 % av sändningstiden eller 10 % av programbudgeten avse

program av europeiskt ursprung som är framställda av

självständiga producenter. Enligt regeringen bör program på

svenska språket samt program med svenska artister och verk av

svenska upphovsmän förekomma i betydande omfattning i

programtjänster som är avsedda att tas emot i Sverige.

Regeringen föreslår att satellitprogramföretagen årligen skall

redovisa hur stor andel av programtjänsten som avser program av

europeiskt ursprung eller program av producenter som är

oberoende av programföretagen.

Felaktiga uppgifter som har förekommit i ett program skall

enligt regeringens förslag beriktigas när det är befogat. Enligt

förslaget skall vidare tillsynsmyndigheten kunna ålägga ett

satellitprogramföretag att på lämpligt sätt offentliggöra ett

beslut av myndigheten enligt vilket företaget har brutit mot

bestämmelsen om beriktigande.

De bestämmelser för sponsring och reklam som finns i

radiolagen bör enligt regeringen ligga till grund för

regleringen av satellitsändningar. Detta anges leda till att

likartade regler gäller för alla sändningar under svensk lag.

Dock skall något förbud mot annonsdiskriminering inte införas

för satellitsändningar (s. 32). Det kan i sammanhanget nämnas

att propositionen inte innehåller något förslag som motsvarar

radiolagens förbud mot åsiktsreklam.

Marknadsföringslagens (1975:1418) generalklausul om

otillbörlig marknadsföring innebär att marknadsföringen av en

vara eller tjänst vid vite kan förbjudas av Marknadsdomstolen,

om marknadsföringen bedöms strida mot god affärssed. Regeringen

föreslår att tillämpningsområdet för generalklausulen utvidgas

till att också avse reklam i sådana televisionssändningar som

avses i den nya lagen om satellitsändningar av

televisionsprogram till allmänheten. Som framgår av det

föregående har förslaget i denna del lämnats över till

lagutskottet för dess handläggning av proposition 1992/93:110

(1992/93:LU20).

För satellitsändningar skall enligt regeringens förslag gälla

samma restriktioner för reklam riktad till barn under 12 år som

för marksänd television. Detta innebär dels förbud mot reklam

riktad till barn, dels förbud mot att personer som spelar en

framträdande roll i TV-program för barn uppträder i reklam och

dels förbud mot reklam i anslutning till barnprogram.

Förbuden i lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av

alkoholdrycker och i lagen med vissa bestämmelser om

marknadsföring av tobaksvaror utvidgas enligt regeringens

förslag till att gälla alla sändningar som omfattas av den nya

lagen om satellitsändningar av televisionsprogram till

allmänheten. Däremot föreslås inte något uttryckligt förbud mot

att marknadsföra receptbelagda läkemedel (s. 39). Den möjlighet

som ges i EES-avtalet att införa regler som stoppar

vidaresändning av alkoholreklam i svenska kabelnät utnyttjas

inte, eftersom ett sådant ingripande kommer att ha en begränsad

effekt med hänsyn till att sändningarna når dem som har direkt

mottagning via parabolantenner och även abonnenter i mindre

kabelnät. Vidare anförs att ingripanden i vidaresändningar mot

enskilda inslag dessutom är förenade med avsevärda problem (s.

39--41).

Regeringen föreslår att Kabelnämnden skall vara

tillsynsmyndighet för satellitprogramföretag och

satellitentreprenörer i Sverige.

Andel europeiska program m.m.

Propositionen

Enligt artikel 4 i TV-direktivet skall medlemsstaterna, där så

är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, säkerställa att

programföretagen reserverar en övervägande del av sin

sändningstid för europeiska produktioner. Från sändningstiden

undantas tid för nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam och

teletextjänster. Regeringen föreslår att det i lagen om

satellitsändningar tas in föreskrifter av denna innebörd.

Motionen

I motion K21 yrkande 1 av Bengt Hurtig m.fl. (v)

anför motionärerna att de ansluter sig till förslaget. De menar

att satellitsändningarna också bör främja material som

produceras i tredje världen som ett led i strävan att öka den

internationella förståelsen och föreslår ett tillkännagivande

med denna innebörd.

Utskottets bedömning

Utskottet tillstyrker regeringens förslag beträffande

skyldighet för programföretagen att reservera en viss del av

sändningstiden för europeiska produktioner. Enligt utskottets

mening bör programföretagen själva fritt avgöra ursprunget av de

produktioner som den övriga sändningstiden upptas av. Utskottet

avstyrker därför ett tillkännagivande av det slag som föreslås i

motion K21 yrkande 1.

Allmänna regler för reklamen

Bakgrund

Artiklarna 10--20 i TV-direktivet innehåller detaljerade

bestämmelser om utformning, planering, innehåll och omfattning

av reklam och sponsring. Enligt artikel 3 skall medlemsstaterna

ha frihet att föreskriva att TV-programföretagen inom deras

jurisdiktion fastställer mera detaljerade eller striktare regler

inom de områden som omfattas av direktivet. Detta gäller dock

endast så långt reglerna inte strider mot någon annan del av

EG-rätten.

Propositionen

Regeringen anför att det är rimligt att ha ett enhetligt

regelsystem för all annonsering och för program som bekostas av

annan i televisionssändningar (sponsring) under svensk

jurisdiktion, oavsett distributionsmetod. Regeringen erinrar om

att de regler som nu råder för marksänd television under stor

enighet beslutades av riksdagen då den behandlade lagstiftningen

om reklam för svensk marksänd television. Reglerna var redan då

utformade för att passa ihop med konventionen om

gränsöverskridande television. Regeringen anför att

konventionens regler i allt väsentligt överensstämmer med

direktivets bestämmelser. Regeringen anser därför att

övervägande skäl talar för att samma regler som nu gäller för

marksändningar också bör gälla för satellitsändningar. Detta

medför visserligen en konkurrensnackdel för svenska

programföretag i förhållande till utländska men enligt

regeringens uppfattning väger önskemålet om en enhetlig

lagstiftning tyngre. Regeringen anser dock att någon bestämmelse

om förbud mot annonsvägran inte bör införas i lagen om

satellitsändningar av TV-program.

Motionen

I motion K20 av Harriet Colliander (nyd) vänder sig motionären

mot att de regler om reklam och sponsring som föreslås är

strängare än de som finns i direktivet. De föreslagna

reklamreglerna innebär enligt motionären att en svensk

TV-station får sämre möjligheter att konkurrera med

internationella stationer som sänder till Sverige. Motionären

anför att en svensk satellitstation också får uppenbara

svårigheter att hävda sig i konkurrensen med den marksända

kanalen TV4, som når en betydligt större publik. De restriktiva

reklamreglerna försvårar enligt motionären

konkurrensförutsättningarna ytterligare. Motionären anför vidare

att även TV4 kan komma att få svårigheter att konkurrera med

utländska satellitkanaler. Motionären menar att detta talar för

att likartade regler bör gälla för alla som sänder till en

svensk TV-publik. Hon anser därför att reglerna i radiolagen och

annan radio- och TV-lagstiftning bör anpassas till TV-direktivet

i fråga om reklam (yrkande 3) och att de allmänna reglerna om

reklam i satellit-TV-sändningar anpassas till TV-direktivet

(yrkande 4). Av samma skäl avvisar hon förslaget att TV-program

mot vederlag endast får sändas under annonstid i televisionen

(yrkande 7).

Utskottets bedömning

Som regeringen anför har de bestämmelser om reklam och

sponsring som gäller för den svenska marksända televisionen

beslutats i stor enighet av riksdagen. Bestämmelserna går i

vissa avseenden längre än TV-direktivet. Direktivet medger dock

föreskrifter som är mer detaljerade eller striktare inom de

områden som omfattas av direktivet. Som allmän förutsättning

gäller dock att de inte bryter mot EG-rätten i övrigt.

Möjligheten till mer restriktiva regler innebär att de

bestämmelser för sponsring och reklam som finns i radiolagen kan

behållas och att de kan ligga till grund för regleringen av

satellitsändningar. Utskottet delar regeringens bedömning att

likartade regler bör gälla för all annonsering och för program

som bekostas av annan i televisionssändningar under svensk

jurisdiktion. Med det anförda tillstyrker utskottet

propositionen i denna del. Utskottet avstyrker därmed motion K20

yrkandena 3, 4 och 7.

Reklam riktad till barn

Bakgrund

Artikel 16 i TV-direktivet innehåller regler om TV-reklam som

riktas till barn. Enligt artikeln får reklam inte orsaka

moralisk eller fysisk skada hos minderåriga och måste därför

uppfylla följande kriterier. Den får inte direkt uppmana

minderåriga att köpa en vara eller tjänst genom att utnyttja

deras oerfarenhet eller godtrogenhet. Reklamen får inte heller

direkt uppmuntra minderåriga att övertala föräldrar eller andra

att köpa de annonserade varorna eller tjänsterna. Reklamen får

inte dra fördel av det särskilda förtroende som minderåriga har

för föräldrar, lärare eller andra personer. Inte heller får

reklamen utan saklig grund visa minderåriga i farliga

situationer. Artikel 22 innehåller allmänna programregler till

skydd för minderåriga och gäller även reklam. Enligt den

artikeln skall medlemsstaterna säkerställa att sändningar inte

inkluderar program som allvarligt kan skada den fysiska, mentala

eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, särskilt program

som innehåller pornografi eller meningslöst våld. Hänsyn till

minderåriga skall även tas i fråga om andra program, om de kan

antas vara skadliga på samma sätt, såvida de inte sänds på tider

då minderåriga inom sändningsområdet normalt inte hör eller ser

sådana sändningar.

Som tidigare nämnts skall medlemsstaterna enligt artikel 3 ha

frihet att föreskriva att TV-programföretagen inom deras

jurisdiktion fastställer mera detaljerade eller striktare regler

inom de områden som omfattas av direktivet. Detta gäller dock

endast så långt reglerna inte strider mot någon annan del av

EG-rätten.

Enligt artikel 11 i EES-avtalet skall kvantitativa

importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan vara

förbjudna. Artikeln motsvarar artikel 30 i Romfördraget. I

artikel 13 i EES-avtalet, som motsvarar artikel 36 i

Romfördraget, finns vissa undantag från artikel 11 som gör

sådana åtgärder möjliga med hänsyn till t.ex. allmän moral eller

människors liv och hälsa. Åtgärderna får dock inte utgöra ett

medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt

begränsning av handeln. För att en restriktion skall vara

tillåten gäller vidare enligt ett avgörande av EG-domstolen att

den är behövlig och inte onödigt långtgående (Cassis de

Dijon-fallet).

Bestämmelser som begränsar reklam riktad till barn finns redan

i den svenska lagstiftningen. Enligt 11 § första stycket

radiolagen (1966:755) får reklam som sänds under annonstid i

televisionen inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn

under 12 år. Vidare föreskrivs i andra stycket att det i

annonser med reklam inte får uppträda personer eller figurer som

spelar en framträdande roll i televisionsprogram som

huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. I 15 § första

stycket finns dessutom ett förbud mot att sända annonser med

reklam under annonstiden omedelbart före eller efter ett program

som huvudsakligen vänder sig till nämnda barngrupp.

Bestämmelserna motiveras av TV-mediets stora genomslagskraft

(prop. 1990/91:149, KU39 rskr. 370). Av samma skäl finns

liknande regler i lagen (1991:2027) om kabelsändningar till

allmänheten (prop. 1991/92:53, KU19, rskr. 110).

Marknadsföringsutredningen har i delbetänkandet (SOU 1992:49)

EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen gjort

bedömningen att förbudet i 11 § första stycket radiolagen

sannolikt inte låter sig försvaras vid en prövning utifrån

Sveriges skyldigheter enligt EES-avtalet. Utredningen har pekat

på innehållet i artiklarna 11 och 13 i avtalet och åberopat ett

uttalande från en kommissionsledamot angående förbud mot reklam

för leksaker i grekisk television. Utredningen har därför

föreslagit att förbudet i radiolagen och det motsvarande

förbudet i lagen om kabelsändningar till allmänheten upphävs.

I den lagrådsremiss som ligger till grund för förevarande

proposition konstaterade regeringen att EG-domstolen inte har

prövat om ett barnreklamförbud står i strid med artiklarna 30

och 36 i Romfördraget. Regeringen ansåg att det uttalande av en

kommissionsledamot som Marknadsföringsutredningen hade hänvisat

till inte ger någon klar ledning. Vid bedömningen huruvida ett

barnreklamförbud skall stå i överensstämmelse med EG-rätten

borde enligt regeringen beaktas reglerna i artikel 16 i

direktivet som syftar till att skydda minderåriga mot reklam som

kan förorsaka moralisk eller fysisk skada. Regeringen ansåg att

det vidare borde noteras att det svenska förbudet inte avser

någon speciell produktgrupp utan allmänt tar sikte på reklam som

syftar till att fånga de yngsta barnens uppmärksamhet.

Regeringens slutsats i lagrådsremissen var att

barnreklamförbudet inte torde stå i strid med EG-rätten. Vidare

fann regeringen att radiolagens bestämmelser är motiverade och

att de tillsammans med marknadsföringslagens regler tillgodoser

de särskilda bestämmelserna om barnreklam. Radiolagens

bestämmelser borde därför enligt regeringen ligga till grund för

regler om barnreklam i satellitsändningar. Regeringen

konstaterade att de svenska reklamreglerna på detta område

därmed får en strängare reglering än direktivets.

I lagrådsremissen föreslog regeringen därför att samma

restriktioner skulle gälla för satellitsändningar beträffande

reklam riktad till barn under 12 år som för marksänd television.

Detta innebär dels förbud mot reklam riktad till barn, dels

förbud mot att personer som spelar framträdande roller i

TV-program för barn uppträder i reklam och dels förbud mot

reklam i anslutning till barnprogram.

I sitt yttrande över lagförslagen har Lagrådet anfört att det

uppenbarligen inte går att göra något bestämt uttalande om

huruvida de angivna bestämmelserna i EG-rätten medger att ett

förbud införs mot barnreklam på det sätt som föreslås i

remissen. Det kan enligt Lagrådet hävdas att ett sådant förbud i

praktiken inte kommer att sträcka sig mycket längre än vad en

reglering i enlighet med TV-direktivet skulle göra. Men det

finns enligt Lagrådet en inte oväsentlig skillnad mellan

regleringarna, och Lagrådet menar att det därför inte kan

uteslutas att det föreslagna förbudet anses strida mot reglerna

om varors och tjänsters fria rörlighet. Lagrådet har emellertid

funnit övervägande skäl tala för att förbudet är förenligt med

nyssnämnda regler i EG-rätten.

Propositionen

Regeringen förklarar att den mot bakgrund av Lagrådets

slutsats inte finner anledning att frångå förslaget i

lagrådsremissen. Regeringen anför vidare att den svenska

12-årsgränsen torde motsvara direktivets begrepp minderåriga.

Motionerna

I motion K19 av Björn von der Esch vänder sig motionären mot

förslaget om förbud mot reklam som riktar sig till barn under 12

år. Motionären åberopar Marknadsföringsutredningen och

uttalandet av kommissionsledamoten och anför att utredningen och

kommissionen torde vara väl förtrogna med EG-rättens

tillämpning. Motionären anser att lagförslaget i denna del bör

ges en utformning som bättre harmonierar med EG-rätten och

föreslår att riksdagen gör ett tillkännagivande med denna

innebörd. I motion K20 av Harriet Colliander (nyd) för

motionären fram liknande synpunkter och föreslår att

12-årsregeln tas bort från såväl förslaget till lag om

TV-sändningar av TV-program till allmänheten (yrkande 6) som

övrig radio- och TV-lagstiftning (yrkande 5).

Utskottets bedömning

Som regeringen anför är TV-mediets stora genomslagskraft

skälet till riksdagens beslut att i radiolagen ta in

bestämmelser om begränsning av sådan reklam i television som

riktar sig till barn. Reglerna strider inte mot TV-direktivet.

Vad frågan närmast gäller är om de bryter mot den del av

EG-rätten som förbjuder kvantitativa importrestriktioner och

åtgärder med motsvarande verkan och som Sverige är bundet av

genom EES-avtalet. Av Lagrådets yttrande framgår att det inte

går att göra något bestämt uttalande härom. Lagrådet har

emellertid funnit att övervägande skäl talar för att förbudet är

förenligt med EG-rätten. Utskottet anser att det finns goda skäl

för bestämmelserna om reklam till barn i radiolagen och delar

regeringens uppfattning att liknande regler också bör gälla för

satellitsända televisionsprogram. Utskottet tillstyrker sålunda

propositionen i denna del. Utskottet avstyrker därmed motionerna

K19 och K20 yrkandena 5 och 6.

Regler som hindrar vidarespridning i vissa fall

Bakgrund

Artikel 22 i TV-direktivet reglerar skydd av minderåriga.

Enligt artikeln skall medlemsstaterna säkerställa att sändningar

inte inkluderar program som allvarligt kan skada den fysiska,

mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, särskilt

program som innehåller pornografi eller meningslöst våld. Hänsyn

till minderåriga skall även tas i fråga om andra program, om de

kan antas vara skadliga på samma sätt, såvida de inte sänds på

tider då minderåriga inom sändningsområdet normalt inte hör

eller ser sådana sändningar. Medlemsstaterna skall också

säkerställa att sändningar inte innehåller något som uppammar

hat, grundat på ras, kön, religion eller nationalitet. I artikel

2 ges vissa möjligheter att hindra vidarespridning av program

vid överträdelser av artikel 22.

I artikel 15 i TV-direktivet föreskrivs begränsningar i fråga

om alkoholreklam. Enligt EES-avtalet (bilaga) skall ett särskilt

tillägg göras till artikeln av följande innehåll. EFTA-staterna

skall ha rätt att tvinga kabelsändarföretag som verkar inom

deras territorier att förvränga eller på annat sätt förstöra

ett reklaminslag för alkoholhaltiga drycker. Detta undantag får

inte ha till följd att återutsändning av delar av

televisionsprogram begränsas annat än då det gäller reklaminslag

för alkoholhaltiga drycker. De avtalsslutande parterna skall

gemensamt se över detta undantag år 1995.

Propositionen

Regeringen anser att den möjlighet som finns enligt

TV-direktivet att hindra vidarespridning av utländska

satellitprogram inte skall utnyttjas. Något förslag om detta

läggs därför inte fram. Som skäl anför regeringen till en början

att regeringsformens regler om inskränkning av yttrandefriheten

och informationsfriheten gör att ett ingripande endast får ske

på så sätt att åtgärden står i rimlig proportion till den

gärning som skall hindras. Enligt regeringen är det en mycket

drastisk åtgärd att stoppa ett TV-program. Med hänsyn till att

vidarespridning av TV-program sker samtidigt och oförändrat är

det enligt regeringen inte möjligt för en kabeloperatör att

ingripa i sändningarnas innehåll eller påverka programutbudet.

Regeringen anför vidare att en regel om förbud rimligen endast

skulle kunna tillämpas i kabelnät av viss storlek och att detta

talar mot en regel om förbud mot vidaresändning. Enligt

regeringens mening skulle en regel om att hindra

vidaresändningar som bryter mot direktivets artikel 22 vara en

med hänsyn till yttrande- och informationsfriheterna drastisk

åtgärd, som till sin praktiska verkan skulle medföra orimliga

skillnader mellan olika boendeformer när det gäller mottagningen

av satellitprogram.

Regeringen anser inte heller att det för svensk del finns skäl

att i lagen införa en möjlighet att stoppa reklam för alkohol i

vidaresändningar i kabelnät. Regeringen anför att ett sådant

ingripande kommer att ha en begränsad effekt med hänsyn till att

sändningarna når dem som har direktmottagning via

parabolantenner och även abonnenter i mindre kabelnät. Enligt

regeringen är dessutom ingripanden i vidaresändningar mot

enskilda inslag förenade med praktiska problem.

Motionen

I motion K21 av Bengt Hurtig m.fl. (v) anför motionärerna att

det krävs sanktionsmöjligheter för att ett uttryckligt förbud

mot en viss typ av programinnehåll skall bli effektivt. Att från

början ge upp möjligheten att genomföra sanktioner är enligt

motionärerna att ge en onödig signal till framtida

satellitproducenter om ett tandlöst regelsystem. Motionärerna

anser därför att svensk tillståndsmyndighet skall få möjlighet

att hindra vidaresändning av sändning som bryter mot artikel 22

(yrkande 2) eller mot förbudet mot alkoholreklam (yrkande 3).

Utskottets bedömning

Utskottet delar regeringens uppfattning att hinder mot

vidarespridning av satellitsända program är en mycket drastisk

åtgärd. Enligt utskottets mening står en sådan åtgärd inte i

rimlig proportion till det som den avser att hindra. Utskottet

tillstyrker propositionen i denna del. Därmed avstyrker

utskottet motion K21 yrkandena 2 och 3.

Beriktigande

Bakgrund

Av 3 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen följer att den som

sänder TV-program självständigt avgör vad som skall förekomma i

programmen.

Artikel 23 i TV-direktivet föreskriver att alla fysiska och

juridiska personer, oberoende av nationalitet eller vistelseort,

skall ha rätt till vad som i den svenska översättning av

artikeln som bilagts propositionen benämns genmäle eller

liknande åtgärd (right of reply or equivalent remedies). De

tidsmässiga och andra villkoren skall vara sådana att denna rätt

kan utövas effektivt. Artikeln kräver också att det skall vara

möjligt att underkasta tvister rättslig prövning.

Enligt 7 § radiolagen får i avtal mellan regeringen och

programföretaget föreskrivas skyldighet att sända redogörelse

för beslut av Radionämnden där nämnden har förklarat att

programföretaget har brutit mot reglerna i radiolagen eller

avtalet med staten. Vidare får i avtalen bestämmas om skyldighet

för programföretagen att sända genmälen och beriktiganden.

Sådana bestämmelser har tagits in i avtalen med Sveriges

Radio-företagen och Nordisk Television AB. Sålunda föreskrivs i

12 § avtalet mellan staten och Sveriges Television AB att

bolaget skall beriktiga felaktig sakuppgift när det är påkallat

och att den som har befogat anspråk på att bemöta ett påstående

skall beredas tillfälle till genmäle. I 9 § avtalet mellan

staten och Nordisk Television AB finns en förpliktelse för

bolaget som är utformad på samma sätt.

Propositionen

I propositionen anförs att de ovan angivna skyldigheterna

skall ses mot bakgrund av dels bestämmelserna i radiolagen att

varje programföretag ensamt avgör vad som skall sändas, dels

kraven på programföretagen såvitt avser opartiskhet och

saklighet. Genmäle resp. beriktigande anges vara åtgärder mot

partiskhet och osaklighet.

I fråga om marksänd television uppfyller enligt regeringen de

angivna reglerna väl de krav om rätten till beriktigande som

ställs i direktivet, särskilt som reglerna kompletteras av

bestämmelser om ärekränkning i yttrandefrihetsgrundlagen och 5

kap. brottsbalken. När det gäller juridiska personer pekar

regeringen på reglerna om otillbörlig marknadsföring vid

misskreditering från andra näringsidkares sida.

Regeringen anser att liknande bestämmelser bör införas för

satellitsändningar. För de sändningar som omfattas av

satellitlagen kan det emellertid inte finnas motsvarande

möjlighet att i avtal föreskriva skyldigheten att sända

beriktigande. Regeringen konstaterar att bestämmelserna därför

måste tas in i lagen. Eftersom satellitlagen inte innehåller

något uttryckligt krav på saklighet och opartiskhet anser

regeringen att saken här ställer sig något annorlunda.

Regeringen föreslår att det i lagen tas in en bestämmelse av

innebörd att uppgifter som har förekommit i ett program skall

beriktigas, när det är befogat. Vidare föreslås att Kabelnämnden

får ålägga ett satellitprogramföretag att på lämpligt sätt

offentliggöra beslut enligt vilket företaget har brutit mot

bestämmelsen om beriktigande. Enligt förslaget får dock

föreläggande inte innebära att offentliggörande måste ske i ett

program som företaget sänder.

I sitt yttrande anför Lagrådet att EG-direktivet inte

uttryckligen kräver att beriktigande sker i TV-programmen.

Lagrådet anför vidare att det dock får anses ligga i sakens

natur att så bör ske om inte annat sägs och att det mesta alltså

talar för att direktivet också har denna utgångspunkt. Lagrådet

finner att med den nuvarande grundlagsregleringen rätten till

beriktigande kan ha ett begränsat värde och ifrågasätter om inte

grundlagen bör ändras så att det blir möjligt för Kabelnämnden

att besluta om att beriktigande skall ske i ett program som

företaget sänder. Lagrådet anser att en sådan ordning är i

direktivets anda.

Med anledning av Lagrådets yttrande anför regeringen att

Radiolagsutredningen torde få anledning att återkomma till

reglerna om beriktigande i arbetet med en ny radiolag.

Utredningen får enligt regeringen anledning att ytterligare

överväga reglernas förenlighet med yttrandefrihetsgrundlagen.

Motionen

I motion K20 av Harriet Colliander (nyd) anför motionären att

TV-direktivet uppenbarligen inte bara omfattar rätten till

beriktigande, dvs. rättelse av felaktig uppgift, utan också

rätten till genmäle, dvs. rätten att få komma till tals och

bemöta felaktiga påståenden. Motionären anser därför att man kan

ifrågasätta Lagrådets uttalande att direktivet tillgodoses genom

vad som i förslaget betecknas som beriktigande.

Enligt motionärerna bör den svenska lagstiftningen följa

EG-direktivet i fråga om rätt till genmäle och beriktigande.

Motionären anser att det direkt bör framgå av lagen att det

finns en rätt till genmäle, dvs. en rätt att själv få komma till

tals och bemöta felaktiga påståenden, om det är befogat (yrkande

1). Enligt motionären bör rätten till genmäle och beriktigande

kunna ske i den kanal, sändning eller program där felaktigheten

förekommit eller i program som företaget sänder, bekostar eller

svarar för på annat sätt. Motionären anser att

yttrandefrihetsgrundlagen bör ändras så att en tvingande

lagstiftning med detta innehåll blir möjlig (yrkande 2).

Även i motion K21 av Bengt Hurtig m.fl. (v) tas frågan om

beriktigande upp. Motionärerna förklarar att de delar Lagrådets

mening. De föreslår att regeringen får i uppdrag att se över

möjligheterna till ändring av yttrandefrihetsgrundlagen (yrkande

4).

Utskottets bedömning

Lagrådet har anfört att den rätt till genmäle eller

motsvarande åtgärd som tillförsäkras enligt direktivet i och för

sig får anses kunna tillgodoses genom vad som i lagförslaget

betecknas beriktigande. Vidare har Lagrådet uttalat att

EG-direktivet inte uttryckligen kräver att beriktigande sker i

TV-programmen. Utskottet finner inte anledning till någon annan

bedömning. Som regeringen anför kan de frågor som Lagrådet har

aktualiserat tas upp i Radiolagsutredningens arbete. Med det

anförda tillstyrker utskottet propositionen. Utskottet avstyrker

därmed motionerna K20 yrkandena 1 och 2 samt K21 yrkande 4.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande programmaterial som produceras i tredje

världen

att riksdagen avslår motion 1992/93:K21 yrkande 1,

men. (v) - delvis

2. beträffande hinder för vidarespridning i vissa fall

att riksdagen avslår motion 1992/93:K21 yrkandena 2 och 3,

men. (v) - delvis

3. beträffande allmänna regler för reklamen

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:K20 yrkandena 3, 4

och 7 antar regeringens förslag till lag om satellitsändningar

av televisionsprogram till allmänheten såvitt avser 19 §,

res. 1 (nyd)

4. beträffande reklam riktad till barn

att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:K19 och

1992/93:K20 yrkandena 5 och 6 antar regeringens förslag till lag

om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten

såvitt avser 21 §,

res. 2 (nyd)

5. beträffande beriktigande

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K20 yrkandena 1 och 2

samt 1992/93:K21 yrkande 4,

res. 3 (nyd)

6. beträffande övriga delar av förslaget till lag om

satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om

satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten i den

mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under 3 och 4,

7. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar regeringens förslag till

a) lag om ändring i radiolagen (1966:755),

b) lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens

områden,

c) lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om

marknadsföring av alkoholdrycker,

d) lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om

marknadsföring av tobaksvaror.

Stockholm den 3 december 1992

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil

Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina

Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s), Hans

Göran Franck (s), Stig Bertilsson (m), Torgny Larsson (s),

Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Inger René (m),

Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Elvy Söderström (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Allmänna regler för reklamen (mom. 3)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Som regeringen" och på s. 9 slutar med "4 och 7"

bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att de regler om reklam och sponsring

som föreslås är strängare än de som finns i direktivet. De

föreslagna reklamreglerna innebär enligt motionärerna att en

svensk TV-station får sämre möjligheter att konkurrera med

internationella stationer som sänder till Sverige. En svensk

satellitstation också får uppenbara svårigheter att hävda sig i

konkurrensen med den marksända kanalen TV4, som når en betydligt

större publik. De restriktiva reklamreglerna försvårar

konkurrensförutsättningarna ytterligare. Enligt utskottets

mening kan även TV4 komma att få svårigheter att konkurrera

med utländska satellitkanaler. Utskottet menar att detta talar

för att likartade regler bör gälla för alla som sänder till en

svensk TV-publik. Som anförs i motion K20 yrkandena 3 och 4 bör

därför reglerna i radiolagen, den föreslagna lagen om

satellit-TV-sändningar och annan radio- och TV-lagstiftning

anpassas till TV-direktivet i fråga om reklam. Detta bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Därmed

tillgodoses nämnda motionsyrkanden.

Av ovan angivna skäl kan utskottet inte godta förslaget att

TV-program mot vederlag endast får sändas under annonstid i

televisionen. Utskottet anser att propositionen i denna del bör

avslås och tillstyrker därmed motion K20 yrkande 7.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande allmänna regler för reklamen

att riksdagen

dels med bifall till motion 1992/93:K20 yrkande 7 avslår

regeringens förslag till lag om satellitsändningar av

televisionsprogram till allmänheten såvitt avser 19 §,

dels med anledning av motion 1992/93:K20 yrkandena 3 och 4

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har

anfört,

2. Reklam riktad till barn (mom. 4)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som

börjar med "Som regeringen anför" och slutar med "yrkandena 5

och 6"

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att den svenska radio- och TV-lagstiftningen

skall överensstämma med de regler som finns i TV-direktivet. Den

föreslagna regeln om barnreklam går längre än TV-direktivet.

Utskottet avstyrker därför propositionen i denna del och

tillstyrker därmed motion K20 yrkande 6. Syftet med motion K19

tillgodoses därmed.

När det gäller den övriga lagstiftningen på området bör enligt

utskottet en översyn ske så att den bättre anpassas till

direktivet. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna. Utskottet tillstyrker således

motion K20 yrkande 5.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande reklam riktad till barn

att riksdagen

dels med bifall till motion K20 yrkande 6 och med

anledning av motion K19 avslår regeringens förslag till lag om

satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten såvitt

avser 21 §,

dels med bifall till motion K20 yrkande 5 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet har anfört om

tolvårsregeln i radio- och TV-lagstiftningen.

3. Beriktigande (mom. 5)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som

börjar med "Lagrådet har anfört" och slutar med "yrkande 4"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör den svenska lagstiftningen följa

TV-direktivet i fråga om rätt till genmäle och beriktigande.

Utskottet anser att det direkt bör framgå av lagen att det finns

en rätt till genmäle, dvs. en rätt att själv få komma till tals

och bemöta felaktiga påståenden, om det är befogat. Rätten till

genmäle och beriktigande bör kunna utövas i den kanal, sändning

eller program där felaktigheten förekommit eller i program som

företaget sänder, bekostar eller svarar för på annat sätt.

Utskottet anser att yttrandefrihetsgrundlagen bör ändras så att

en tvingande lagstiftning med detta innehåll blir möjlig. Vad

utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Därmed

tillgodoses syftena med motionerna K20 yrkandena 1 och 2 samt K21

yrkande 4.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande beriktigande

att riksdagen dels med anledning av motion K20 yrkandena 1

och 2 samt motion K21 yrkande 4 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet har anfört om rätt till genmäle och

beriktigande samt ändring av yttrandefrihetsgrundlagen.

Särskilt yttrande

Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Hans

Göran Franck, Torgny Larsson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy

Söderström (alla s) anför:

I propositionen angående reklamregler anförs som skäl för

regeringens förslag följande: "Det är enligt regeringens

uppfattning rimligt att ha ett enhetligt regelsystem för all

annonsering och för program som bekostas av annan (sponsras) i

televisionssändningar under svensk jurisdiktion oavsett

distributionsmetod. De regler som nu råder för annonsering i

marksänd television beslöts under stor enighet av riksdagen

under behandlingen av lagstiftningen om reklam i svensk marksänd

television."

Trots detta uttalande läggs i propositionen inte fram något

förslag till ett sådant förbud mot åsiktsreklam som finns i

radiolagen. Detta är anmärkningsvärt mot bakgrund av vad

riksdagen anförde som skäl för radiolagens förbud mot

åsiktsreklam i den markbundna televisionen. Riksdagen uttalade

då att det är av stor betydelse att olika meningar och åsikter

får komma fram i televisionen och att ingen skall kunna utnyttja

mediet för att oemotsagd föra fram sina uppfattningar eller

förhindra att meningsmotståndare kommer till tals. Riksdagen

uttalade vidare att en ordning som innebär att endast de som

förfogar över stora ekonomiska resurser kan använda TV-mediet

för opinionsbildning och propaganda minskar möjligheterna till

en allsidig debatt. Riksdagen fann att detta är till nackdel för

demokratin och yttrandefriheten i samhället (1990/91:KU39, rskr.

370).

De skäl som riksdagen anförde för radiolagens förbud mot

åsiktsreklam i markbunden television gäller naturligtvis även

för satellitsänd television.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot av

utskottet.

Bengt Hurtig (v) anför:

Andel europeiska program m.m.

Det finns inget att invända mot förslaget att minst hälften av

programutbudet skulle vara producerat i Europa. Det finns

emellertid en risk att återstoden av innehållet i alltför hög

utsträckning kommer att domineras av amerikanska program.

Satellitsändningar bör i stället främja produktioner från tredje

världen. Detta skulle öka förståelsen och skulle också bidra

till dessa länders ekonomiska utveckling. Riksdagen bör som sin

mening ge regeringen detta till känna.

Regler som hindrar vidarespridning i vissa fall

Om uttryckliga förbud skall bli verkligt effektiva krävs

sanktionsmöjligheter. EG-direktivet tillåter regler som hindrar

vidarespridning av program som innebär brott mot artikel 22.

Samma möjlighet finns enligt EES-avtalet när det gäller

alkoholreklam. Regeringens inställning är att redan från början

ge upp möjligheten att genomföra dessa sanktioner. Det kan ge de

framtida producenterna av program i satellitsändningar felaktiga

signaler. Även om många tittare inte skulle beröras av

ingripandena kan ett stopp för vidarespridning få en

förebyggande och avskräckande effekt. De flesta

satellitsändningar tas nämligen emot via kabelnätet och de

kabelanslutna tittarna utgör den största och intressantaste

kommersiella målgruppen för programproducenterna. Det finns

därför mycket som talar för att sanktioner i form av hindrande

av vidaresändning skulle ge en god effekt. Regeringen bör därför

återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning som

möjliggör hinder för vidarespridning av program som bryter mot

artikel 22 och mot alkoholreklamförbudet.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

1 och 2 borde ha hemställt:

1. beträffande programmaterial som produceras i tredje

världen

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K21 yrkande 1 som

sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.

2. beträffande hinder för vidarespridning i vissa fall

att riksdagen med anledning av motion K21 yrkandena 2 och 3

hos regeringen begär förslag om lagstiftning i enlighet med vad

ovan anförts.

Bilaga

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 7 § lagen (1991:1559) med

föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och

yttrandefrihetsgrundlagens områden skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

7 §1

I närradiolagen (1982:459) I närradiolagen (1982:459),

och i lagen (1991:2027) om lagen (1991:2027) om

kabelsändningar till kabelsändningar till

allmänheten finns allmänheten och i lagen

ytterligare bestämmelser om (1992:000) om

skyldighet att satellitsändningar av

tillhandahålla inspelningar televisionsprogram till

av radioprogram. allmänheten finns

ytterligare bestämmelser om

skyldighet att

tillhandahålla inspelningar

av radioprogram.

I lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och

bildupptagningar finns bestämmelser om skyldighet att lämna

skrifter och upptagningar till bibliotek eller till arkivet för

ljud och bild.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Senaste lydelse 1991:2032.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om

marknadsföring av alkoholdrycker

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om

marknadsföring av tobaksvaror