Bet. 1992/93:KU17

Konstitutionsutskottets betänkande

1992/93:KU17

Sameting m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen bilaga 1

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

1992/93

KU17

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition 1992/93:32

Samerna och samisk kultur m.m. såvitt avser bilaga 1 jämte

följdmotioner. I propositionen föreslås inrättande av en

särskild statlig myndighet -- ett Sameting -- med uppgift främst

att bevaka frågor som rör samisk kultur. Ledamöterna i tinget

utses genom val bland den samiska befolkningen. Grundläggande

bestämmelser om Sametingets uppgifter och om hur det utses och

organiseras föreslås bli givna i en särskild lag --

sametingslagen. Några av motionerna behandlar det samiska

språket, samernas ställning enligt regeringsformen och ILO:s

konvention (nr 169) om ursprungsfolk och stamfolk i

självstyrande länder. Utskottet tillstyrker propositionens

förslag. Ett särskilt yttrande och en meningsyttring föreligger.

Propositionen bilaga 1

I proposition 1992/93:32 bilaga 1 yrkas att riksdagen antar

det i propositionen framlagda förslaget till sametingslag.

Vidare bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som i

propositionen anförts om samiskt språk (avsnitt 9), samt

genomförande och kostnader (avsnitt 11).

Lagförslaget har intagits i bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

1992/93:K1 av Bruno Poromaa (s) vari yrkas att riksdagen

beslutar att tillförsäkra de samiska familjernas rätt i

sametingslagen.

1992/93:K2 av Erik Artur Egervärn (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att tillträde till ILO:s konvention nr 169

om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder för

närvarande inte är aktuellt, men att frågan för Sveriges del kan

komma att omprövas i framtiden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

överklagande vad gäller upprättande av röstlängd även bör kunna

göras till valprövningsnämnden.

1992/93:K3 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om det önskvärda i att Sverige ratificerar ILO:s konvention 169.

1992/93:Bo7 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att ändra 1 kap. 2 § regeringsformen

i enlighet med Samerättsutredningens förslag,

2. att riksdagen beslutar att den föreslagna lagen,

sametingslagen, skall kallas samelag och inkludera

Samerättsutredningens inledande förslag, 1 kap.,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjlighet att överklaga länsstyrelsens

beslut över anmärkning mot röstlängd,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till språklag i

enlighet med Samerättsutredningens förslag,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att hindren för att ratificera

ILO-konventionen så snabbt som möjligt skall undanröjas.

1992/93:Bo14 av Leo Persson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behandlingen av ILO-konvention 169,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det samiska språket.

1992/93:Bo16 av Pontus Wiklund och Jan Erik Ågren (kds) vari

yrkas

1. att riksdagen beslutar genomföra den del av proposition

1992/93:32 bilaga 1 som rör inrättandet av ett Sameting och

avvaktar med behandlingen av bilaga 1 i övrigt.

Utskottet

1. Inledning

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen ges förslag om inrättande av en särskild

statlig myndighet -- ett Sameting -- med uppgift främst att

bevaka frågor som rör samisk kultur. Ledamöterna i tinget utses

genom val bland den samiska befolkningen. Grundläggande

bestämmelser om Sametingets uppgifter och om hur det utses och

organiseras föreslås bli givna i en särskild lag --

sametingslagen.

I den föreslagna lagen ges bl.a. en definition av vem som är

same i sametingslagens mening och därigenom har rösträtt vid val

till tinget och är valbar till tinget. Sametinget föreslås bestå

av 31 ledamöter. Med hänsyn till att tinget föreslås bli en

statlig myndighet kommer regeringen att på förslag av Sametinget

förordna ordförande i tinget. För att sköta den löpande

verksamheten föreslås Sametinget utse en styrelse. Vidare skall

en valnämnd utses som skall svara för valet till Sametinget. I

övrigt får tinget tillsätta de nämnder som kan behövas för

beredning, förvaltning och verkställighet.

Val till Sametinget skall hållas vart fjärde år och valdag är

den tredje söndagen i maj. Landet bildar en valkrets. Rösträtt

till Sametinget har den som är upptagen i sameröstlängd. Val

till Sametinget kan ske på två sätt, antingen genom röstning i

vallokal eler genom brevröstning. Särskilda föreskrifter om att

sameröstlängden får föras med hjälp av automatisk databehandling

föreslås bli intagna i sametingslagen.

Sametingslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1993 och

det första valet hålls den 16 maj 1993. En särskild

organisationskommitté får i uppgift att planera och genomföra

det första valet till Sametinget och i övrigt förbereda

bildandet av den nya myndigheten.

Någon lagstadgad rätt att använda samiska i officiella

sammanhang bör enligt propositionen inte införas och inte heller

bör någon lagstadgad rätt för äldre samer att få undervisning i

sitt språk införas. I propositionen föreslås att Sametinget ges

ett ansvar för att leda det samiska språkarbetet och tilldelas

särskilda resurser för detta ändamål.

Vad gäller kostnaderna för Sametinget avser regeringen att

återkomma till dessa frågor i 1993 års budgetproposition. Vid

behov avser även regeringen att i tilläggsbudget för 1992/93

återkomma till frågor om kostnader för förberedande och

genomförande av det första valet till Sametinget.

Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som

anförts om samiskt språk samt genomförande och kostnader.

Samerättsutredningen

Med stöd av regeringens bemyndigande den 2 september 1982

tillkallade dåvarande chefen för Justitiedepartementet en

kommitté med uppdrag att utreda vissa frågor om samernas

ställning i Sverige. Utredningen, som antog namnet

Samerättsutredningen, avgav i maj 1986 delbetänkandet (SOU

1986:36) Samernas folkrättsliga ställning, i juni 1989

huvudbetänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting och i

november 1990 slutbetänkandet (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt

språk. Betänkandena remissbehandlades. En förteckning över

remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena har

lagts fram i två promemorior, dels vad avser delbetänkandet och

huvudbetänkandet (Ds 1989:72), dels vad avser slutbetänkandet

(Ds 1992:40).

Lagrådsyttrande

Utskottet har inhämtat Lagrådets yttrande över 1 kap. 2 §, 2

kap. 2 § och 3 kap. 3 § i regeringens förslag till sametingslag.

Detta yttrande fogas till betänkandet som bilaga 2.

Yttrande från utbildningsutskottet

Utbildningsutskottet har avgivit yttrande avseende den del av

regeringens förslag till sametingslag som rör sameskolan. Detta

yttrande fogas som bilaga 3 till detta betänkande.

Övrigt

Företrädare för Samernas Nationalråd -- Svenska Samernas

Riksförbund, Riksorganisationen Same Ätnam, Sáminuorra och

Nordiska Samerådets svenska sektion -- har vid uppvaktning

lämnat synpunkter i ärendet och överlämnat skrivelser.

Skrivelser har dessutom inkommit från Landsförbundet Svenska

Samer, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering,

Riksorganisationen Same Ätnam, Svenska Samernas Riksförbund,

Riksförbundet Sveriges Glesbygdsförening och Arjeplogs

Glesbygdsförening.

2. Sametingslag

2.1 Sameting

Motionerna

I Vänsterpartiets partimotion Bo7, yrkande 2 yrkas att

riksdagen beslutar att den föreslagna lagen, sametingslagen,

skall kallas samelag och inkludera samerättsutredningens

inledande förslag, 1 kap.

I motionen pekas på att samerättsutredningen lade ett förslag

till en samelag inom vilken den samlade samepolitiken skulle

rymmas samt att detta förslag inte finns med i propositionen.

I motion Bo16, yrkande 1, av Pontus Wiklund och Jan Erik Ågren

(kds) yrkas att riksdagen beslutar genomföra den del av

proposition 1992/93:32 bilaga 1 som rör inrättandet av ett

Sameting och avvaktar med behandlingen av bilaga 1 i övrigt.

Eftersom frågetecknen är så pass många och svåra är det enligt

motionärerna rimligt att stödja den resolution som antagits vid

de samiska organisationernas landsmöte i oktober i år. I denna

föreslås att förslaget att inrätta Sametinget samt de förslag

som framläggs av Kulturdepartementet -- bilaga 3 -- med

reservation för mediapolitiken, genomförs. Vidare föreslås i

resolutionen att lämna övriga förslag för ställningstagande och

beslut sedan Sametinget fått möjlighet att lämna synpunkter på

dessa. Enligt motionärerna skapas med detta förutsättningar i

två grundläggande avseenden. Förslagen blir allsidigt genomlysta

och Sametinget ges sin plats i samiskt och svenskt samhälle.

2.1.1 Sametinget som statlig myndighet

Propositionen

I syfte att förbättra de svenska samernas möjligheter att som

en minoritet bland landets befolkning hålla sin kultur levande

föreslås inrättande av en särskild statlig myndighet --

Sametinget -- vars ledamöter utses genom val bland den samiska

befolkningen.

I en särskild lag -- sametingslagen -- ges grundläggande

bestämmelser om Sametingets uppgifter och om hur det utses och

organiseras.

Med begreppet kultur avses, enligt specialmotiveringen till 1

kap. 1§ sametingslagen, samekulturen i vid mening. Det

överensstämmer i huvudsak med bl.a. kulturbegreppet i 1 kap. 2 §

fjärde stycket regeringsformen. Med samisk kultur avses sålunda

också det samiska språket och de kulturbärande samiska

näringarna, såsom rennäringen.

I propositionen framhålls att riksdagen år 1977 vid

behandlingen av propositionen om insatser för samerna (prop.

1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43 s. 4, rskr. 1976/77:289) klart

uttalat sig för att samerna, såsom en del av Sveriges

ursprungliga befolkning intar en särskild ställning i

förhållande till andra minoriteter i landet. Även om många som

räknar sig som samer har ett betydande intresse för den samiska

kulturen är enligt propositionen gruppen samer totalt sett så

liten att detta speciella inslag i landets kulturarv kan riskera

att utplånas, om inte särskilda åtgärder vidtas för att stödja

en levande samisk kultur. Samerna har själva skapat olika

organisationer för att bevaka vad de ser som samiska intressen.

Ett mer kraftfullt instrument för främjandet av den samiska

kulturens utveckling bör dock enligt propositionen kunna skapas

genom en särskild statlig myndighet med överblick över de

samiska frågorna, förutsatt att samerna själva engageras i denna

myndighets verksamhet.

För att få ett verkligt engagemang från den samiska folkningen

bör myndigheten göras annorlunda än ett traditionellt statligt

verk. Utbildningsministern anser att Samerättsutredningens

förslag om en myndighet i form av ett sameting bör följas. Denna

lösning ger grund för ett engagemang från samernas sida, den har

bred uppslutning från samerna och en sådan lösning har

framgångsrikt introducerats i Norge.

Utbildningsministern säger sig i propositionen vara medveten

om att lösningen är okonventionell när det gäller en statlig

myndighet, men att den ryms inom de legala ramar som gäller. Det

framhålls att det förhållandet att ledamöter i statliga

myndigheters beslutande organ utses av enskilda subjekt har

förekommit i inte helt ringa omfattning. Sådant utseende av

statliga befattningshavare utgör myndighetsutövning genom

enskild och kräver stöd i lag, vilket enligt propositionen

tillgodoses genom att den grundläggande regleringen av

Sametinget ges helt i lagform.

I propositionen understryks den principiella betydelse det har

att detta organ för samiska frågor offentligrättsligt får

ställning som en statlig myndighet under regeringen. Trots

benämningen "ting" är det inte fråga om något organ för

självstyre, som skall verka i stället för riksdag eller

kommunfullmäktige eller i konkurrens med dessa organ.

Samerättsutredningen

Utredningen ansåg att övergripande bestämmelser om skydd för

samiskt kultur- och samfundsliv borde införas och att den av

utredningen eftersträvade helhetssynen borde manifesteras i en

särskild samelag. Då alla bestämmelser om samiska förhållanden

emellertid inte kan samlas i en lag, måste enligt utredningen

specialregleringar även fortsättningsvis återfinnas i särskilda

författningar. Utredningen föreslogatt det i samelagens

inledande kapitel borde anges att samerna är en urbefolkning och

en etnisk minoritet i Sverige. Dessutom borde det redovisas som

främst ger uttryck för den samiska folkgruppens identitet,

nämligen den egna kulturen, vari inbegrips det samiska språket

och de kulturbärande samiska näringarna, såsom rennäringen.

Lagen borde vidare, för att ge en helhetsbild, i första kapitlet

ange samhällets ansvar för den samiska kulturen samt, om inte

särskilda bestämmelser finns i samelagen, redovisa i vilka

författningar för samerna centrala förhållanden regleras.

Utredningen föreslog vidare inrättande av ett folkvalt samiskt

organ, ett Sameting, som kan företräda det samiska folket i

Sverige i olika sammanhang. Enligt utredningen skall Sametinget

vara representativt för hela den samiska befolkningen, men det

är inte fråga om att skapa någon samisk självstyrelse av den typ

som den kommunala självstyrelsen utgör. Ännu mer uppenbart är

det att Sametinget inte kan jämföras med riksdagen och inte

heller synes kyrkomötet eller kyrkofullmäktige vara någon

parallell. Det förhållandet att Sametinget inte är jämförligt

med de nämnda organen talar enligt utredningen för att

Sametinget bör betraktas och behandlas som en myndighet i

regeringsformens bemärkelse. Enligt utredningen gav Sametingets

uppgifter vid handen att det får karaktären av

förvaltningsmyndighet och utredningen ansåg det helt klart att

det då bör vara en förvaltningsmyndighet under regeringen.

I grundidén med Sametinget, att samerna i ett särskilt organ

skall få sköta vissa egna angelägenheter, ligger enligt

utredningen, inte bara att Sametinget skall överta en del

uppgifter som innebär myndighetsutövning, utan också att tinget

skall ha en förhållandevis självständig ställning gentemot

staten och dess övriga organ. Sametinget får enligt utredningen

genom sin organisation och sitt ändamål en särskild ställning

bland de statliga myndigheterna, och man kan därför utgå ifrån

att regeringen iakttar återhållsamhet när det gäller att utöva

sin direktivrätt gentemot Sametinget.

Lagrådets yttrande

Lagrådet har i sitt yttrande anfört bl.a. följande.

Enligt propositionens förslag utgör Sametinget, vars ledamöter

utses genom val, en myndighet. Det är avsett att

myndighetsutövning skall ingå i myndighetens verksamhet.

Överlämnandet till enskilda att genom val utse myndighetens

ledamöter torde kräva lagform.

Överlämnande av myndighetsutövning till enskild individ

Enligt 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen kan

förvaltningsuppgift överlämnas till bolag, förening,

samfällighet, stiftelse eller enskild individ. Innefattar

uppgiften myndighetsutövning, skall det ske med stöd av lag.

Möjligheten att överlämna förvaltningsuppgifter till enskild

individ infördes år 1976 (prop. 1975/76:209, KU 1975/76:56).

Frågan hade aktualiserats bl.a. i samband med beslut om

reformering av högskoleutbildningen. Om utseende av ledamöter i

statliga organ skulle anses vara en förvaltningsuppgift som

innefattade myndighetsutövning, skulle detta innebära att

regeringsformens dåvarande utformning lade hinder i vägen för

att i organ inom högskoleväsendet vissa ledamöter utsågs av

enskilda personer, t.ex. valkorporationer av studerande, och

krävde lag för att ledamöter i sådant organ skulle kunna utses

av förening av studerande eller anställda.

I propositionen anfördes bl.a. följande (s. 166).

Uppgiften att utse ledamöter i statliga förvaltningsorgan har

sedan gammalt handhafts av statlig eller kommunal myndighet

eller av statlig eller kommunal beslutande församling. Först

under senare tid har det blivit aktuellt att till en del

överlåta utseendet av ledamöter i statliga förvaltningsorgan

till enskilda juridiska personer eller till enskilda individer

som därvid skall bibehålla sin ställning av privatpersoner.

Staten har ansvaret för att de förvaltningsuppgifter som

ankommer på statliga organ blir utförda på ett sätt som stämmer

överens med gällande lagar och andra författningar och också i

övrigt tillgodoser de allmänna medborgarintressena. På grund

härav är det en statlig uppgift att sörja för att de statliga

förvaltningsorganen får en sådan sammansättning att organen har

goda förutsättningar att fylla sina uppgifter på angivet sätt.

Det sagda leder fram till att utseende av ledamöter i statliga

förvaltningsorgan otvivelaktigt måste betraktas som en offentlig

förvaltningsuppgift.

Vad gällde frågan om denna förvaltningsuppgift innefattade

myndighetsutövning behandlades först tillsättandet av statliga

tjänster. Det konstaterades att den offentligrättsliga

karaktären av dessa tjänstetillsättningar främst kom till

uttryck genom att bestämmelser i ämnet meddelades i

regeringsformen, varvid redogjordes för innehållet i 11 kap. 9 §

RF. En statlig tjänstetillsättning ansågs sålunda innefatta

myndighetsutövning i den bemärkelse detta begrepp har i 11 kap.

6 § RF. Beträffande sådana tillsättningar av ledamöter i

statliga förvaltningsorgan som inte samtidigt utgör

tjänstetillsättningar anfördes att det inte finns någon

motsvarighet till de tidigare angivna bestämmelserna i RF. Härav

följde främst att utseendet av ledamöter i statliga

förvaltningsorgan som lyder under regeringen inte är förbehållet

regeringen och myndighet som regeringen bestämmer utan kan

överlämnas till annan inom den ram som dras upp i 11 kap. 6 §

RF. Det angivna förhållandet innebar emellertid inte att dessa

tillsättningar har en helt annan karaktär än

tjänstetillsättningarna. Mot bakgrund härav ansågs även

utseendet av ledamöter i statliga förvaltningsorgan utgöra en

förvaltningsuppgift som innefattade myndighetsutövning i förut

angiven bemärkelse.

Departementschefen ansåg det vidare vara en brist att det

enligt regeringsformens dåvarande utformning inte var möjligt

att låta en eller flera fysiska personer överta en offentlig

förvaltningsuppgift under bibehållande av ställningen som

privatpersoner. Detta gällde både i fråga om myndighetsutövning

och i fråga om annan offentlig verksamhet. Lika väl som det

kunde vara ändamålsenligt att en offentlig förvaltningsuppgift

kunde anförtros en juridisk person kunde det enligt

departementschefen vara önskvärt att en förvaltningsuppgift

kunde överlämnas till en eller flera fysiska personer utan att

dessa för den skull behövde inlemmas i myndighetsorganisationen.

Som exempel härpå angavs bl.a. fall när man på ett enkelt sätt

vill kunna överlåta åt studerande och anställda att genom val

utse ledamöter i vissa högskoleorgan. För att detta skulle bli

möjligt borde, enligt departementschefen, i 11 kap. 6 § tredje

stycket RF enskild individ nämnas vid uppräkningen av dem, till

vilka förvaltningsuppgift kan överlämnas. Överlämnande av

förvaltningsuppgift som innebar myndighetsutövning borde

förutsätta medgivande i lag. Något behov att uppställa en

särskild undantagsregel för utseende av ledamöter i statligt

förvaltningsorgan torde enligt departementschefen inte

föreligga.

Före år 1976 skulle överlämnandet av förvaltningsuppgift som

innefattade myndighetsutövning ske genom lag. Samtidigt som

tillägg gjordes i 11 kap. 6 § tredje stycket RF med enskild

individ, ändrades bestämmelsens ordalydelse till att

överlämnandet av sådan förvaltningsuppgift skulle ske med stöd

av lag. Departementschefen anförde i propositionen (s. 168) att

det borde vara tillräckligt att ett medgivande till

överlämnandet fanns i lag och att grundlagsbestämmelsen också

tolkats så i praktiken.

2.1.2 Sametingets uppgifter

Propositionen

I förslaget till sametingslag anges Sametingets uppgifter i 2

kap. 1 §.

Sametinget skall verka för en levande samisk kultur och därvid

ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar

denna kultur. I propositionen betonas att med levande samisk

kultur avses kultur i vid bemärkelse och den bör då rimligen

inbegripa det som är samiskt särpräglat i samhällslivet. I den

mån ett näringsfång ger en speciell grund för samisk kultur

ingår givetvis detta näringsfång i kulturen.

Vid sidan om denna breda uppgift bör Sametinget enligt

propositionen också tilläggas vissa speciella uppgifter av mer

gängse typ för en förvaltningsmyndighet. Vilka dessa uppgifter

skall vara kan enligt propositionen knappast besvaras en gång

för alla, och utvecklingen får visa vad som är lämpligt. Man kan

börja med ett begränsat antal uppgifter, som tydligt är av den

karaktären att de ägnar sig för tinget att pröva och avgöra.

Enligt lagförslaget skall till Sametingets uppgifter särskilt

höra att besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel

ur Samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt

av andra medel som ställs till samernas gemensamma förfogande.

Vidare skall Sametinget utse den styrelse för sameskolan som

avses i 8 kap. 6 § skollagen, leda det samiska språkarbetet,

medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov

beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av

mark och vatten. Tinget skall även ha uppgiften att informera om

samiska förhållanden.

I specialmotiveringen till 2 kap. 1 § sametingslagen framhålls

att någon särskild bestämmelse om skyldighet för Sametinget att

avge verksamhetsberättelse eller motsvarande redovisning inte

förts in i lagen. Då Sametinget blir en anslagsfinansierad

myndighet följer härav, enligt propositionen, att tinget i

likhet med andra statliga myndigheter kommer att omfattas av de

regler som gäller arbetet med anslagsframställningar och

resultatredovisningar.

I propositionen har som ovan framgått föreslagits att

Sametinget skall utse den styrelse för sameskolan som avses i 8

kap. 6 § skollagen.

Verksamheten i sameskolan regleras i skollagen (1985:1100), i

sameskolförordningen (1967:216) och i förordningen (SKOLFS

1991:23) om försöksverksamhet med sameskola i Kiruna. Sameskolan

är, till skillnad från grundskolan, en skola med staten som

huvudman.

Sameskolorna leds av en styrelse, vars kansli är förlagt till

Jokkmokk. Den nuvarande ordningen innebär att styrelsen utses av

regeringen efter förslag från olika samiska organisationer.

Närmast under styrelsen finns en skolchef, som förordnas av

regeringen.

Enligt propositionen bör Sametinget ges ett ansvar för att

genomföra utbildningen inom sameskolan inom ramen för de

föreskrifter statsmakterna meddelar. Förslaget innebär att

Sametinget får uppgiften att utse ledamöterna i

Sameskolstyrelsen och att tillsätta tjänsten som skolchef. Med

hänsyn till att Sametinget avses vara en statlig myndighet

ändras emellertid inte skolans status som en skola med statligt

huvudmannaskap.

Förslaget föranleder enligt propositionen inte någon ändring i

skollagen, men kommer att kräva ändringar i

sameskolförordningen. Utbildningsministern avser att återkomma

till regeringen i denna fråga, om riksdagen godkänner förslaget

om Sametingets ansvar för sameskolan.

Utbildningsutskottet har avgivit yttrande och har enligt detta

inget att erinra mot vad regeringen har föreslagit beträffande

sameskolan. Med hänvisning härtill anser utbildningsutskottet

att konstitutionsutskottet bör tillstyrka propositionen i denna

del.

2.1.3 Sametingets organisation och arbete

Propositionen

I förslaget till sametingslag finns i 2 kap. 2--7 §§

bestämmelser om Sametingets sammansättning m.m., styrelse och

nämnder samt om ärendenas handläggning.

I korthet innebär dessa att Sametinget organiseras som en vald

ledamotsförsamling om 31 ledamöter. Till sitt förfogande för den

löpande verksamheten har Sametinget en styrelse som tinget

utser. Regeringen förordnar ordförande för tinget efter förslag

från Sametinget. Tinget skall också utse en valnämnd med uppgift

att under tinget svara för valet till tinget. Sametinget

beslutar om de nämnder som i övrigt behövs för beredning,

förvaltning och verkställighet. Sametinget beslutar också om

kansliort för tinget.

I propositionen anförs bl.a. att det är givet att en

representativ församling av den storlek det nu är fråga om inte

kan vara samlad allt för ofta och omedelbart handlägga de

löpande ärendena. För den löpande förvaltningen bör tinget till

sitt förfogande ha en styrelse som tinget själv utser. Styrelsen

bör bestå av sju ledamöter och utses bland tingets ledamöter.

Styrelsen bör ha till uppgift att bereda och yttra sig i ärenden

som skall handläggas av Sametinget. Den bör också ha hand om den

ekonomiska förvaltningen och dessutom bör det ankomma på

styrelsen att verkställa Sametingets beslut och i övrigt

fullgöra de uppdrag som tinget lämnat över till styrelsen.

Sametinget skall även tillsätta en valnämnd som skall svara för

valet till Sametinget. I övrigt bör Sametinget kunna tillsätta

de nämnder som utöver styrelsen och valnämnden behövs för att

fullgöra Sametingets uppgifter och för verksamheten i övrigt.

Samerättsutredningen ansåg att det för att markera att

Sametinget -- trots att dess ledamöter väljs i särskilda val --

är en förvaltningsmyndighet under regeringen var lämpligt att de

valda ledamöterna, såsom i Finland, formellt förordnas av

regeringen.

I propositionen anses en sådan ordning mindre tilltalande. I

stället föreslås att vad som bör förbehållas regeringen är att

utse ordförande för Sametinget bland tingets ledamöter och efter

förslag från tinget. I propositionen anges att en liknande

ordning finns när det gäller förordnande av rektorer för

universitet och högskolor. De utses efter förslag från en

valförsamling och lärosätets styrelse.

I propositionen anförs vidare bl.a. följande ( s. 44).

Grundläggande regler om myndigheternas ställning finns i

regeringsformen. För myndigheterna gäller att de är skyldiga att

följa de föreskrifter som meddelas av regeringen och i

förekommande fall av överordnad myndighet. För ärenden som

innefattar myndighetsutövning gäller särskilda regler. Vidare

gäller att beslutsformerna inom en myndighet regleras i

förvaltningslagen (1986:223), att dess handlingar är allmänna

och offentliga -- om de inte skall vara hemliga enligt

sekretesslagen (1980:100) -- och att de som berörs av

myndighetens beslut i princip kan överklaga beslutet. För

anställda vid myndigheter gäller vidare att de är underkastade

disciplinansvar enligt lagen (1976:600) om offentlig

anställning. Särskilda regler finns om myndigheters arkiv.

Sådana allmänna regler som nu givits exempel på skall givetvis

gälla för Sametinget och dess organ.

Vad gäller möjligheten till överklagande föreslås i 2 kap. 7 §

sametingslagen att Sametingets samt dess styrelses och nämnders

beslut får överklagas endast om det finns särskilda föreskrifter

om det. I specialmotiveringen till denna paragraf anförs att det

med hänsyn till Sametingets uppgifter inte är rimligt att ha en

sådan generell möjlighet att överklaga beslut som fattas av

tinget eller dess organ. Vidare sägs att särskilda bestämmelser

om överklaganderätt kan finnas i olika författningar, vilkas

tillämpning har lagts på tinget.

Enligt propositionen bör föreskrifter om att Sametinget skall

utse en styrelse och en valnämnd liksom om de grundläggande

uppgifterna för dessa organ tas in i sametingslagen. Där bör

också anges hur ordföranden för Sametinget utses. I övrigt bör

enligt propositionen tydligt framgå av lagen att tinget får

tillsätta de ytterligare nämnder det finner behövligt att ha.

Vidare bör vissa grundläggande bestämmelser rörande arbetet i

Sametinget av principiella skäl regleras i sametingslagen, t.ex.

bestämmelser om beslutsförhet och jäv.

I övrigt bör enligt propositionen regeringen genom en

instruktion kunna ge närmare föreskrifter. En sådan instruktion

får givetvis ta hänsyn till den speciella ställning Sametinget

intar som statlig förvaltningsmyndighet.

2.1.4 Utskottets bedömning

Vid behandlingen år 1977 av propositionen om insatser för

samerna uttalade kulturutskottet (prop. 1976/77:80, bet.

1976/77:KrU43 s. 4, rskr. 1976/77:289) bl.a. följande.

De överväganden som redovisas i propositionen och de förslag

som läggs fram utgår från den grunduppfattningen att samerna är

en etnisk minoritet i Sverige, som i egenskap av ursprunglig

befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning.

Utskottet ansluter sig till denna grundsyn och anser det

värdefullt att den uttalats så klart. I propositionen framhålls

vidare att denna grundsyn innebär att man vid utbyggnaden av

samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme även åt andra

bedömningar än de som kan göras beträffande övriga

minoritetsgrupper i det svenska samhället. Samtidigt betonas att

det är naturligt att målen för samhällets insatser för den

samiska minoriteten har sin utgångspunkt i de mål som slagits

fast för minoritetspolitiken i stort, nämligen jämlikhet,

valfrihet och samverkan. Utskottet kan ansluta sig även till

dessa uttalanden liksom till vad som i övrigt i propositionen

anförts i detta sammanhang.

Ett inrättande av ett Sameting som en särskild statlig

myndighet bör ses mot bakgrund av detta uttalande om att

samerna, såsom en del av Sveriges ursprungliga befolkning, intar

en särskild ställning i förhållande till andra minoriteter i

landet. Sametinget som statlig förvaltningsmyndighet blir en ny

företeelse, främst genom att myndighetens beslutande organ,

själva tinget, i sin helhet utses av enskilda och inte av

regeringen. Stöd för detta överlämnande till enskilda att utse

myndighetens ledamöter ges i sametingslagen. Utskottet

tillstyrker propositionens förslag om inrättande av ett Sameting

som en särskild myndighet.

Utskottet tillstyrker även propositionens förslag vad gäller

Sametingets uppgifter och dess organisation och arbete.

I motion Bo 7 yrkande 2 har yrkats att den föreslagna lagen

skall kallas samelag och inkludera Samerättsutredningens

inledande förslag, 1 kap. Sametingslagen behandlar endast

Sametinget -- hur det väljs, uppgifter och arbete m.m. -- och

lagen bör ha en benämning i enlighet med detta. Utskottet finner

inte att det finns anledning att i lagen, på sätt som

Samerättsutredningen föreslagit, införa vissa uttalanden om

faktiska förhållanden och om statens ansvar för samerna. Med det

anförda avstyrker utskottet motion Bo 7 yrkande 2.

I motion Bo 16 yrkande 1 har yrkats att den del av

propositionens bilaga 1 som rör inrättande av ett Sameting

genomförs och att riksdagen avvaktar med behandlingen av denna

bilaga i övrigt. Utskottet anser inte att det finns anledning

att avvakta med behandlingen i övrigt, varför utskottet

avstyrker motionen Bo 16 yrkande 1.

2.2 Definition av vem som är same

Motionen

I motion K1 av Bruno Poromaa (s) yrkas att riksdagen beslutar

att tillförsäkra de samiska familjernas rätt i sametingslagen.

Motionären pekar på att en stor del av samerna i Sverige är

gifta med personer som inte är av samisk börd och att dessa

icke-samiska makar inte omfattas av sametingslagen. Enligt

motionären är det troligt att anta att samer vars makar inte

omfattas av lagen också själva kan komma att ställa sig utanför

de möjligheter till inflytande Sametinget kan komma att ge. De

icke samiska makarnas möjligheter till inflytande, som avser

familjernas samiska kultur, är helt avskuren.

Om sametinget också i praktiken skall omfatta alla samer är

det enligt motionen nödvändigt att samtliga samiska familjers

rätt tillförsäkras i sametingslagen. De icke-samiska makarnas

rätt att ha aktivt inflytande som gäller deras barn och deras

familjer skall klart framgå.

Propositionen

I propositionen föreslås att i 1 kap. 2 § sametingslagen

införs bestämmelser om att med same avses i lagen den som anser

sig vara same och gör sannolikt att han har eller har haft

samiska som språk i hemmet eller, gör sannolikt att någon av

hans föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft

samiska som språk i hemmet eller, har en förälder som är eller

har varit upptagen i röstlängd till Sametinget.

Enligt propositionen får den föreslagna definitionen betydelse

vid tillämpningen av sametingslagen när det gäller att avgöra

vilka som skall ha rösträtt till Sametinget och vilka som är

valbara till Sametinget.

Enligt propositionen talar allt för att utgångspunkten i

sametingslagen vid definitionen av same bör vara den subjektiva

minoritetsdefinitionen. Enligt en sådan tillhör de personer

minoriteten som själva anser sig göra det. Det finns dock skäl

för att förena denna definition med något eller några objektiva

kriterier, och i propositionen föreslås att språket skall vara

ett sådant objektivt kriterium. Det främsta skälet till detta

anges vara att Finland och Norge använder det kriteriet. Om

språket inte vore ett kriterium i en svensk definition skulle

den situationen kunna uppstå att en person kan anses som same i

Norge och Finland men inte i Sverige och vice versa.

I Samerättsutredningens förslag ställdes krav på att personen

i fråga eller någon av hans föräldrar, farföräldrar eller

morföräldrar lärt sig samiska som första språk. Enligt

propositionen stämmer utredningens förslag närmast överens med

den finska definitionen. I Finland definieras same som den

person som lärt sig samiska som första språk eller haft

föräldrar, far- eller morföräldrar som lärt sig samiska som

första språk. Till grund för propositionens förslag har lagts

den norska definitionen. I Norge anses den person vara same som

förklarar att han uppfattar sig själv som same och har samiska

som hemspråk eller att han har eller har haft någon förälder,

far- eller morförälder med samiska som hemspråk. Propositionens

föreslagna definition anses återspegla en något generösare

inställning från statsmakternas sida till vem som bör anses som

same i sametingslagens mening. Enligt propositionen lägger den

inte avgörande vid i vilken ordning samiska och svenska har

lärts i hemmet. Det avgörande är att samiska har använts som

språk i hemmet.

I propositionen anförs vidare att om det godtas att den skall

anses som same som känner sig som sådan och fyller språkkravet,

bör ockå avkomlingar till denne kunna anses som samer, även om

de inte själva fyller språkkravet. De har ju dock klart ett

samiskt påbrå. Därför föreslås att även den där någon av hans

föräldrar är eller har varit upptagen i röstlängden till

Sametinget skall anses som same. Detta kriterium anges kunna få

betydelse för senare generationer, för vilka användningen av det

samiska språket har försvagats.

Samerättsutredningen

Vid samerättsutredningens behandling av definitionen av vem

som är same ansågs uppenbara skäl föreligga för att förena den

subjektiva definitionen med något eller några objektiva

kriterier. Några sådana kriterier togs också upp i utredningens

betänkande (SOU 1989:41) Samerätt och sameting. Härvid

behandlades bl.a. makes etnicitet varvid anfördes (s. 135)

följande.

Som nämnts gäller för närvarande enligt rennäringslagen att

make till person med renskötselrätt också får sådan rätt. Det är

väl i och för sig inte helt orimligt att make eller maka

åtminstone efter viss tid i bestående äktenskap skall jämställas

med mannen resp. hustrun även när det gäller frågan om samisk

etnicitet. I enlighet med samhällets inställning i andra

sammanhang skulle det också kunna övervägas att samboförhållande

jämställs med äktenskap. En sådan utvidgning av personkretsen

skulle emellertid kunna leda alltför långt. Exempelvis skulle

den vars mor en gång varit gift med en same kunna betraktas som

same även om varken hans mor eller hans far är av samisk

härkomst.

Utredningen föreslog som framgått ovan att med same skulle

anses den som anser sig vara same och som gör sannolikt att han

eller någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar lärt sig

samiska som första språk.

Lagrådets yttrande

Lagrådet har i sitt yttrande anfört att med uttrycket "har

eller har haft samiska som språk i hemmet" måste förstås att

samiska används eller har använts som språk i vederbörandes

barndomshem eller i hans hem som vuxen eller bådadera. Om något

annat är avsett torde bestämmelserna enligt Lagrådet kräva en

omformulering.

Utskottets bedömning

Utskottet tillstyrker propositionens förslag i denna del.

Utskottet vill här framhålla att regeringen ansett att den

föreslagna definitionen -- i förhållande till

Samerättsutredningens förslag -- återspeglar en generösare

inställning till vem som bör anses som same i sametingslagens

mening. Det har härvid anförts att definitionen inte lägger

avgörande vikt vid i vilken ordning samiska och svenska har

lärts i hemmet. Härmed anser utskottet att ett klargörande har

gjorts i den fråga som tas upp av Lagrådet.

Sametingslagens definition av same utgår från en subjektiv

minoritetsdefinition, vilket förenats med språket som ett

objektivt kriterium. Därutöver finns ett alternativt objektivt

kriterium som innefattar att vederbörande har en förälder som är

eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget.

Definitionen utgår inte från någon samisk härstamning. Mot

bakgrund härav avstyrker utskottet motion K1.

2.3 Val till Sametinget

Propositionen

I förslaget till sametingslag finns bestämmelser om val till

Sametinget i 3 kap.

I korthet innebär dessa att Sametingets ledamöter skall väljas

av samerna genom direkta val i ett proportionellt valsystem.

Landet utgör en valkrets. Val till Sametinget hålls vart fjärde

år den tredje söndagen i maj månad. Valet sker antingen genom

röstning i vallokal eller genom brevröstning. Sametinget blir

ansvarigt för att organisera valet. Inför det första valet får

dock uppgiften ankomma på en särskild organisationskommitté.

2.3.1 Rösträtt m.m.

Motionerna

I motion K2, yrkande 2, av Erik Artur Egervärn (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

överklagande vad gäller upprättande av röstlängd även bör kunna

göras till Valprövningsnämnden.

I Vänsterpartiets partimotion Bo7, yrkande 3, yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om möjlighet att överklaga länsstyrelsens

beslut över anmärkning mot röstlängd.

Enligt motionen ges i sametingslagen inte valet till Sameting

likvärdighet med andra jämförbara parlamentariska val vad avser

överklagandemyndighet. Motionärerna anser att länsstyrelsens

beslut angående anmärkning mot röstlängd bör få överklagas. Ett

sådant överklagande bör lämpligen prövas av Valprövningsnämnden

i likhet med vad som är fallet vid riksdags-, landstings- och

kommunalval.

Propositionen

Bestämmelser om rösträtt m.m. finns i 3 kap. 3--7 §§ i

förslaget till sametingslag.

Enligt propositionen får definitionen av begreppet same främst

betydelse för att avgöra vilka som skall ha rösträtt till

Sametinget och vilka som är valbara till tinget. Propositionens

förslag utgår från att det är valnämnden som skall avgöra frågan

om en person är att anses som same.

Enligt propositionens förslag skall den som är upptagen i

sameröstlängd ha rösträtt till Sametinget. I sameröstlängden tas

den same upp som anmäler sig till valnämnden och som är svensk

medborgare och på den samiska valdagen fyllt eller fyller 18

år.Anmälan till valnämnden för att tas upp i sameröstlängden

skall ha inkommit senast den 15 januari valåret.

Den som anser sig vara same måste alltså före valet till

Sametinget anmäla sig till valnämnden, om han inte gjort det

inför ett tidigare val och då blivit upptagen i röstlängden. Det

innebär att den vars förälder är upptagen i sameröstlängden

själv också måste anmäla sig till valnämnden för att kunna

upptas i röstlängden. De som har förts upp i röstlängden står

kvar till dess de avlider eller begär att bli strukna.

Enligt 3 kap. 5 § i förslaget till sametingslag skall

valnämnden besluta om den person som anmält sig skall tas upp i

sameröstlängd. Valnämnden skall ha upprättat en preliminär

sameröstlängd senast den 10 februari valåret. Den som anmält sig

men inte upptagits i den preliminära sameröstlängden skall

genast underrättas om beslutet. Han har rätt att överklaga

beslutet hos länsstyrelsen i det län där Sametinget har sitt

säte senast den 25 februari valåret. Anmärkning mot röstlängden

prövas vid offentligt sammanträde hos länsstyrelsen den 10 mars

eller om denna dag är en lördag eller söndag, närmast följande

måndag. Länsstyrelsens beslut över anmärkning mot röstlängd

får inte överklagas. I specialmotiveringen till denna paragraf

framhålls att enligt definitionen av same i 1 kap. 2 §

sametingslagen erfordras endast att den som anser sig vara same

gör sannolikt att han uppfyller något av de objektiva

rekvisiten. Enligt propositionen bör i normalfallet uppgifterna

på det ingivna anmälningsformuläret vara till fyllest för

bedömningen. Om valnämnden skulle finna att ytterligare

undersökning är nödvändig bör den infordra kompletterande

uppgifter från den som gjort anmälan till sameröstlängden och

eventuellt från annan som kan lämna upplysning i ärendet eller

kontrollera med folkbokföringsmyndigheten. Det senare kan

särskilt bli aktuellt när det gäller medborgarskapet.

Vad gäller granskningen och sammanräkningen av avgivna röster,

föreslås i 3 kap. 22 § i förslaget till sametingslag att

valnämnden vid sammanräkningen prövar valsedlarnas giltighet och

meddelar de beslut som denna prövning föranleder. Härvid gäller

för valnämnden i tillämpliga delar vad som enligt 14 kap. 2 §

andra stycket och 3--5 §§ vallagen (1972:620) gäller för

länsstyrelsen vid slutlig sammanräkning och mandatfördelning.

Regler för mandatfördelningen ges i 3 kap. 32 § i förslaget till

sametingslag. Sedan valnämnden fördelat mandaten i Sametinget

skall resultatet av valet offentliggöras genom kungörelse i

Post- och Inrikes tidningar. Valnämnden skall utan dröjsmål till

regeringen redovisa resultatet av valet samt utfärda bevis till

valda ledamöter och ersättare.

Enligt3 kap. 33 § i lagförslaget får valnämndens beslut

enligt 22 och 32 §§ överklagas hos Valprövningsnämnden. Ett

beslut får överklagas av den som enligt röstlängden var

röstberättigad vid valet. Det får också överklagas av en grupp,

ett parti eller en liknande sammanslutning som har deltagit i

valet. Överklagandet skall ges in till Valprövningsnämnden och

vara nämnden till handa inom tio dagar efter det att resultatet

av valet offentliggjorts enligt 32 §. Vid Valprövningsnämndens

prövning av överklaganden enligt 33 § får nämnden upphäva valet

eller föranstalta om andra mindre ingripande åtgärder enligt de

grunder som anges i 15 kap. 7 § vallagen.

I specialmotiveringen till 3 kap. 33 § anförs att ambitionen

att låta valet till Sametinget tillgå i stort sett på samma sätt

som de allmänna valen och i huvudsak med samma regelsystem som

grund gör det befogat att skapa möjligheter att överpröva

huruvida valet till Sametinget har ägt rum på ett korrekt sätt.

Överprövningsinstans bör vara Valprövningsnämnden.

Vallagens bestämmelser m.m.

Allmän röstlängd upprättas årligen för varje valdistrikt av

skattemyndigheten. I röstlängden upptas svensk medborgare som

den 1 juni enligt skattemyndighetens personband är folkbokförd i

valdistriktet och som har fyllt eller före den 1 september det

år röstlängden upprättas fyller sjutton år. Enligt 4 kap. 4 §

vallagen får den som anser att allmän röstlängd är felaktig i

det att han oriktigt uteslutits från rösträtt eller att annan

oriktigt upptagits som röstberättigad skriftligen framställa

anmärkning mot längden hos länsstyrelsen. Har anmärkning

framställts i rätt tid mot någons rösträtt enligt längden, skall

länsstyrelsen genast underrätta denne om innehållet i

anmärkningen samt om tid och plats för prövning av anmärkningen.

Anmärkningen prövas vid offentligt sammanträde hos

länsstyrelsen. Senast dagen efter sammanträdets slut meddelar

länsstyrelsen beslut över varje särskild anmärkning.

Enligt 4 kap. 6 § vallagen får länsstyrelsens beslut över

anmärkning mot allmän röstlängd överklagas endast i samband med

överklagande av det val vid vilket beslutet har gällt.

I 15 kap. 4 § vallagen sägs bl.a. att beslut, varigenom

centrala valmyndigheten eller länsstyrelsen har fastställt

utgången av val, får överklagas hos Valprövningsnämnden. Ett

beslut får överklagas av den som enligt röstlängd var

röstberättigad vid valet samt av den som enligt beslut av

länsstyrelsen över anmärkning mot röstlängden var utesluten från

rösträtt. Det får också överklagas av ett parti som har deltagit

i valet. Skrivelsen med överklagandet skall ges in till

beslutsmyndigheten och vara myndigheten till handa inom tio

dagar efter det att valet avslutades. Valprövningsnämnden prövar

om skrivelsen har kommit in i rätt tid.

Det kan här nämnas att riksdagen (1992/93:KU6), med bifall

till ett motionsyrkande, som sin mening givit regeringen till

känna att en översyn bör göras av vallagens bestämmelser om

överklagandetider och då lämpligen genom Vallagsutredningen.

Ifrågavarande motion 1991/92:K712 gällde det förhållandet att

överklaganden ingivits till beslutsmyndighet innan det formella

beslutet om fastställande av utgång av val fattats och

kungjorts. I sådana fall har överklagandena på formella grunder

inte kunnat tas upp till prövning av Valprövningsnämnden därför

att något överklagningsbart beslut inte förelegat. Utskottet

underströk vikten av att den formella regleringen rörande

överklaganden enligt vallagen i princip inte avviker från vad

som gäller i övrigt för de högsta rättsinstanserna.

2.3.2 Utskottets bedömning

Valet till Sameting gäller utseende av en statlig myndighets

ledamöter vilket gör att det inte kan jämställas med politiska

val. Vad regeringen anfört i propositionen om

rösträttsbestämmelserna får anses ge utrymme för en generös

bedömning. De frågor som i detta avseende kan komma att bli

föremål för valnämndens och -- vid överklagande --

länsstyrelsens prövning, bör kunna bli begränsade till sin art

och omfattning. Mot bakgrund härav anser utskottet att skäl

saknas för att låta frågor om rösträtt till Sametinget bli

föremål för prövning av ytterligare en instans.Med det anförda

avstyrker utskottet motionerna K2 yrkande 2 och Bo7 yrkande 3.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag vad gäller

bestämmelser i sametingslagen om valet till Sameting.

2.4 Användning av ADB för sameröstlängden

Propositionen

I propositionen föreslås att det i 4 kap. sametingslagen

införs särskilda föreskrifter om sameröstlängd. Det föreslås att

Sametinget får föra sameröstlängden med hjälp av automatisk

databehandling (ADB). I lagen lämnas också vissa föreskrifter om

registrets användning och om gallring av registret.

Datainspektionen har jämlikt föreskrifterna i 2 a § datalagen

avgivit yttrande över förslaget att föra sameröstlängden med

ADB.

Datainspektionen har mot bakgrund av att den enskilde själv

har att anmäla sig för registrering i röstlängden ingen erinran

mot att röstlängden förs med hjälp av automatisk databehandling.

Inspektionen har i sitt yttrande bl.a. anfört att något behov av

att meddela föreskrifter utöver de föreslagna för att förebygga

risk för otillbörligt intrång i personlig integritet inte synes

föreligga. I lagen bör dock preciseras från vilket annat

personregister uppgifter får hämtas. Inspektionen har även

avslutningsvis pekat på den skyldighet att anmäla registret som

enligt 7 § dataförordningen kommer att åligga Sametinget som

registeransvarig myndighet.

I propositionen har bl.a. anförts att registeranvarig

myndighet självfallet bör vara Sametinget. I propositionen delas

Datainspektionens uppfattning att det i lagen bör preciseras

från vilket annat personregister uppgifter får hämtas. I lagen

har en precisering gjorts så att det framgår med vilket register

sameröstlängden får sambearbetas. I lagförslaget anges i 4 kap.

4 § att till sameröstlängden får inhämtas uppgifter om namn,

personnummer, adress och medborgarskap för aktualisering,

komplettering och kontroll från register hos skattemyndigheten

avseende uppgifter i folkbokföringen.

Utskottets bedömning

Utskottet tillstyrker propositionens förslag i denna del.

2.5 Genomförande och kostnader

Propositionen

Regeringen har berett riksdagen tillfälle att ta del av vad

som anförts i propositionen om genomförande och kostnader

(avsnitt 11).

Enligt propositionen bör sametingslagen träda i kraft den 1

januari 1993 och det första valet bör hållas i maj 1993. I en

övergångsbestämmelse till lagen bör ges bemyndigande till

regeringen att efter lagens ikraftträdande organisera det första

valet av Sametinget, eftersom någon valnämnd då ännu inte finns.

Gränsen för anmälningstiden vad gäller sameröstlängden bör

utsträckas till den 25 januari 1993.

Vad gäller kostnaderna för driften av Sametinget och kostnader

för valet till Sametinget vart fjärde år, anförs i propositionen

att då Sametinget inte kan vara i gång förrän under hösten 1993

avser regeringen att återkomma till dessa frågor i samband med

förslag i 1993 års budgetproposition.

Vad gäller kostnaderna för förberedande och genomförande av

det första valet till Sametinget avser regeringen att vid behov

återkomma till dessa frågor i förslag till tilläggsbudget för

1992/93.

Utskottets bedömning

Utskottet tillstyrker propositionens förslag om

ikraftträdande- och övergångsbestämmelser i sametingslagen och

föreslår att riksdagen lägger till handlingarna vad regeringen i

övrigt anfört om genomförande och kostnader.

3. Samiskt språk

Motionerna

I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 4 yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till språklag i enlighet

med Samerättsutredningens förslag.

Enligt motionen insåg Samerättsutredningen det svenska

samhällets ansvar för att reparera de skador som den tidigare

förda politiken åsamkat samerna och det samiska språket samt

nödvändigheten av särskilda åtgärder. Samerättsutredningen

föreslog därför en särskild samisk språklagstiftning som även

innefattade rätten för vuxna samer att återerövra sitt språk.

I motion Bo14 yrkande 2 av Leo Persson m.fl. (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om det samiska språket.

Enligt motionen bör det vara möjligt att finna former för hur

vårt lands ursprungsbefolknings språk skall bevaras, utvecklas

och kunna användas i officiella sammanhang. Motionärerna anser

att det redan nu är angeläget att påbörja stimulansarbetet för

att öka bruket av det samiska språket och att det är önskvärt

att regeringen redan i den kommande budgetpropositionen kan

redovisa insatser på språkområdet. Erkännandedelen av samiska

som ett lagstadgat officiellt spåk bör enligt motionärerna

behandlas samtidigt med övriga frågor rörande ILO-konventionen.

Samerättsutredningen

Utredningen föreslog en samisk språklagstiftning som gör det

möjligt att använda samiska i vissa officiella sammanhang.

Förslaget innebar att samiska skall få användas vid kontakt med

vissa statliga myndigheter som arbetar med samefrågor.

Demyndigheter det gällde var i ett initialskede

rennäringsadministrationen regionalt och centralt, dvs.

länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

samt Statens Jordbruksverk i deras befattning med

rennäringsfrågor och andra ärenden enligt rennäringslagen.

Styrelsen för Samefonden och Sameskolstyrelsen omfattades också

av förslaget. Vid Sametinget föreslogs samiska och svenska bli

jämställda språk.

Samerättsutredningen föreslog vidare att statliga myndigheters

föreskrifter, allmänna råd och information i övrigt som

huvudsakligen riktar sig till samer skall översättas till

samiska.

För att undersöka om det är lämpligt att lagstifta om rätt att

använda samiska vid kontakt även med de kommunala myndigheterna

inom det samiska kärnområdet föreslog utredningen en femårig

försöksverksamhet i en eller flera kommuner. Statsbidrag

förutsattes utgå till verksamheten. Försöksverksamheten

föreslogs bli reglerad i en särskild lag.

Utredningen föreslog vidare att det i den föreslagna samelagen

föreskrevs en rätt för samer att erhålla en grundläggande

undervisning i sitt språk. Förslaget avsåg samer som inte

erhållit en sådan undervisning i sameskola eller genom

hemspråksundervisning. Någon form av vuxenstudiestöd borde då

utgå.

Propositionen

Regeringen har berett riksdagen tillfälle att ta del av vad i

propositionen anförts om samiskt språk (avsnitt 9).

I propositionen framhålls att det samiska språket är en viktig

del av den samiska kulturen sådan den gestaltar sig för

närvarande. Språket ger uttryck åt folkets levnadsbetingelser,

värderingar, synsätt och traditioner. Den samiska kulturen och

därmed det samiska språket är en del av Sveriges kulturarv, och

det är därför en nationell angelägenhet att på olika sätt se

till att det ges möjligheter att utvecklas. Enligt propositionen

ligger det självfallet i samernas egna händer om det samiska

språket skall kunna fortleva och utvecklas.

Utbildningsministern anför i propositionen att även om han

delar Samerättsutredningens uppfattning om det önskvärda i att

på olika områden åstadkomma en så stor harmonisering som möjligt

mellan de nordiska länderna när det gäller olika samiska frågor,

är han för närvarande inte beredd att lägga fram ett förslag om

en särskild samisk språklagstiftning. Han vill dock framhålla

att förhållandena i Sverige är något annorlunda än i Finland och

Norge. I det samiska kärnområdet i Finland och Norge finns en

större andel samisktalande bland befolkningen än i motsvarande

område i Sverige. I båda våra grannländer finns också kommuner

där de samisktalande är i majoritet. I Sverige, som visserligen

har större kommuner, torde det inte finnas någon kommun där

andelen samisktalande överstiger 10 % av befolkningen.

Utbildningsministern är inte övertygad om att en lagstiftning av

den karaktär som utredningen föreslagit utgör det bästa

alternativet för att främja det samiska språket. En sådan

lösning innebär också enligt propositionen en låsning av

resurserna som kan lägga hinder för att pröva andra lösningar

och alternativ om utvecklingen så skulle visa.

Mot bakgrund av vad som anförts om det samiska språkets

betydelse för den samiska kulturen i vid bemärkelse och samernas

eget ansvar för att värna om det samiska språkets fortbestånd

och utveckling föreslås i propositionen att Sametinget ges ett

uttalat ansvar för att leda det samiska språkarbetet. Vidare

anses det också befogat att föreslå att Sametinget, utöver de

resurser som tinget kommer att förfoga över bl.a. för samisk

kultur, skall tilldelas ytterligare medel för att på det sätt

Sametinget finner mest ändamålsenligt stödja det samiska

språkarbetet. Utbildningsministern avser att återkomma till

frågan om resurser till detta ändamål i sitt förslag i 1994 års

budgetproposition, men vill dock redan nu nämna att ett anslag i

storleksordningen 2 miljoner kronor per år i årets penningvärde

bör utgöra ett verksamt medel att stärka det samiska språket.

I propositionen framhålls vidare att det bör stå Sametinget

fritt att pröva olika vägar för att stärka och utveckla det

samiska språket.

Inte heller vad gäller frågan om en lagstadgad rätt till

undervisning i samiska är utbildningsministern beredd att lägga

fram något lagstiftningsförslag. De möjligheter som

Samerättsutredningen visar på i fråga om nordiskt språksamarbete

liksom olika sätt att stödja en samisk läromedelsproduktion

förstärks enligt propositionen genom inrättandet av ett Sameting

och genom att Sametinget ges en ledande roll i det samiska

språkarbetet. I detta sammanhang erinras också om de möjligheter

som för närvarande redan finns i fråga om undervisning i samiska

som hemspråk i det allmänna skolväsendet. Vidare anförs att

Sametinget med de medel som ställs till tingets förfogande kan

bekosta framställning av material som kan användas för

undervisning i samiska i skolorna.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att vad i propositionen föreslagits om att

Sametinget ges ett ansvar för att leda det samiska språkarbetet

och tilldelas särskilda resurser för detta ändamål och för att

stärka syftet med denna uppgift, kan godkännas.

Utskottet delar propositionens bedömning att någon lagstadgad

rätt att använda samiska i officiella sammanhang inte bör

införas. Inte heller bör det införas någon lagstadgad rätt för

äldre samer att få undervisning i samiska. Utskottet utgår från

att regeringen följer utvecklingen inom detta område och beaktar

behovet av de lagstiftningsåtgärder som kan komma att föreligga.

I detta sammanhang är det av vikt att Sametinget får tillfälle

att ge uttryck för sin uppfattning i frågan. Med det anförda

avstyrker utskottet motionerna Bo7 yrkande 4 och Bo14 yrkande 2.

Enligt utskottets mening bör riksdagen lägga propositionen i

denna del till handlingarna.

4. Samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen

Motionen

I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 1 yrkas att

riksdagen beslutar att ändra 1 kap. 2 § regeringsformen i

enlighet med Samerättsutredningens förslag.

I motionen pekas på att Samerättsutredningen i sitt betänkande

år 1989 föreslog att samerna, genom ett tillägg i 1 kap. 2 §

regeringsformen, skulle erkännas som urbefolkning och att detta

förslag inte finns med i propositionen.

Bestämmelser i regeringsformen m.m.

Såväl i 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) som i 2 kap. RF finns

bestämmelser av betydelse för samerna.

I 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) har förts samman dess

program- eller målsättningsstadganden. De har inte karaktären av

rättsligt bindande föreskrifter utan anger mål för den

samhälleliga verksamheten. Som sådana kan de ha eller få

politisk betydelse (se prop. 1973:90 s.194 f., prop.

1975/76:209 s. 128) och frågan om deras effekt kan bli föremål

för politisk kontroll.

Enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket RF bör etniska, språkliga och

religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett

eget kultur- och samfundsliv främjas. Enligt 1973 års Fri- och

rättighetsutredning (SOU 1975:75 s. 183) har genom bestämmelsen

grundvalen för svensk invandrings- och minoritetspolitik

programmatiskt förankrats i grundlagen. I propositionen framhöll

föredragande departementschefen (prop. 1975/76:209 s. 138) att

ordet kultur i detta sammanhang skulle ges en vidsträckt

tolkning. Det innefattade sålunda bl.a. den renskötsel som är

ett centralt inslag i samernas traditionella levnadssätt.

I 2 kap. regeringsformen finns bestämmelser om skydd för fri-

och rättigheter. Skyddet som regeringsformen ger gäller enbart

gentemot "det allmänna". Enligt motiven betecknar "det allmänna"

(prop. 1975/76:209 s. 86, 140 f.) dels det allmännas

verkställande organ -- domstolar, andra myndigheter och ibland

också privaträttsligt organiserade subjekt (jfr 11 kap. 6 §

tredje stycket RF) -- dels de normgivande organen, när dessa

beslutar för enskilda betungande, offentligrättsliga

föreskrifter, däremot inte när de beslutar civilrättsliga

normer.

I 2 kap. 15 § RF föreskrivs att lag eller annan föreskrift

inte får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han

med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör

minoritet.

Enligt 2 kap. 18 § RF skall varje medborgare vilkens egendom

tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande

vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som

bestäms i lag. I det s.k. skattefjällsmålet (jfr NJA 1981 s. 1)

fann Högsta domstolen (HD) att äganderätten till skattefjällen

tillkommer staten samt att samernas bruksrätt är uttömmande

reglerad i rennäringslagen. Beträffande samernas bruksrätt anför

HD i domen att en på civilrättslig grund bestående bruksrätt av

ifrågavarande slag enligt 2 kap. 18 § RF är skyddad mot

tvångsförfoganden utan ersättning på samma sätt som

äganderätten. Den omständigheten att rätten i detta fall är

reglerad i lag innebär inte att den skulle sakna sådant skydd.

Rättigheten kan väl upphävas genom lagstiftning, men så länge

den utövas kan den inte fråntas innehavarna, vare sig i lag

eller i annan form, utan ersättning enligt 2 kap. 18 § RF.

Samerättsutredningen

Utredningen anförde i sitt betänkande (SOU 1989:41) Samerätt

och sameting att riksdagen i uttalande år 1977 slagit fast att

samernas särskilda ställning bland vårt lands minoriteter

innebär att det vid utbyggnaden av samhällets stöd till

samekulturen måste ges utrymme även åt andra bedömningar än de

som kan göras beträffande övriga minoritetskulturer i det

svenska samhället. Ett grundlagsstadgande om samerna borde

enligt utredningen ha sin utgångspunkt i denna markering från

riksdagens sida om samekulturens särställning.

Utredningen konstaterade att samerna utgör en sådan minoritet

som omfattas av bestämmelsen i 1 kap. 2 § fjärde stycket RF.

Samerna intar emellertid en särskild ställning bland

minoriteterna i sitt eget land i egenskap av ursprunglig

befolkning. Utredningen ansåg därför att samernas särskilda

ställning i egenskap av urbefolkning borde slås fast genom ett

tillägg till den nämnda bestämmelsen i regeringsformen.

Utredningen redogjorde vidare för att de samiska kraven på

förstärkt grundlagsskydd även omfattar samernas "hävdvunna

rättigheter" och att de i första hand synes avse rätten till

mark och vatten. Utredningen ansåg inte att det finns

förutsättningar för att ytterligare förstärka samernas

egendomsrättsliga skydd i grundlagen.

Propositionen

Enligt propositionen ger gällande bestämmelser i

regeringsformen, sedda mot bakgrund av Sveriges folkrättsliga

förpliktelser, samerna som etnisk minoritet ett fullgott

grundlagsskydd. En ytterligare markering i regeringsformen av

samernas särskilda ställning anses därför sakna betydelse,

varför regeringsformen således inte bör ändras.

I propositionen anför utbildningsministern att han inte kan

biträda det önskemål om grundlagsreglering som samernas

företrädare har framfört avseende rätten till mark och vatten.

I likhet med Samerättsutredningen anses i propositionen att det

rättsliga förhållandet mellan markägarna och samerna inte bör

regleras i grundlagen. Frågan blir då om det finns skäl att

föreslå en grundlagsregel som reglerar skyddet för samernas rätt

till mark och vatten i förhållande till det allmänna. I

propositionen erinras om att företrädare för samerna har

framhållit att vad man önskar reglera inte är den enskilde

individens rätt utan det samiska folkets kollektiva rätt till

mark och vatten. Det bör då enligt propositionen framhållas att

de i 2 kap. regeringsformen angivna rättigheterna i

överensstämmelse med den uppfattning Sverige hävdar i fråga om

mänskliga rättigheter tar sikte på individuella rättigheter.

Principiella skäl talar därför enligt propositionen mot att

införa en bestämmelse om kollektiva rättigheter i kapitlet om

fri- och rättigheter i regeringsformen. I detta sammanhang nämns

även i propositionen att Fri- och rättighetskommittén (Ju

1992:01) har i uppdrag att utreda bl.a. frågan om grundlagsskydd

för äganderätten och överväga preciseringar som ytterligare

förstärker den enskildes rätt till ersättning vid expropriation

och liknande förfoganden.

Utskottets bedömning

Som ovan framgått ges redan grundlagsskydd för samerna som

etnisk minoritet. Samernas särställning i egenskap av

ursprunglig befolkning har markerats genom uttalanden av

riksdagen (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43 s. 4, rskr.

1976/77:289). Utskottet anser inte att det nu finns skäl att

ytterligare markera samernas särskilda ställning. Med hänvisning

till det anförda avstyrker utskottet motion Bo7 yrkande 1.

5. ILO:s konvention (nr 169) om ursprungsfolk och stamfolk i

självstyrande länder

Motioner

I motion K2 yrkande 1 av Erik Artur Egervärn (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att tillträde till ILO:s konvention nr 169

om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder för

närvarande inte är aktuellt, men att frågan för Sveriges del kan

komma att omprövas i framtiden.

Att en ratificering inte i dag är förenlig med svensk lag

innebär enligt motionären inte att man kategoriskt bör avfärda

Sveriges tillträde till konventionen. Enligt motionen bör

Sverige eftersträva att begreppet "bruksrätt" införs som

alternativ till äganderätt och besittningsrätt i bestämmelserna

om rätt till land. Detta bör ges regeringen till känna.

I motion K3 av Ingela Mårtensson (fp) yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

det önskvärda i att Sverige ratificerar ILO:s konvention 169.

Enligt motionären vore det angeläget att Sverige undanröjer de

hinder som finns för att vi skall kunna skriva under

konventionen. Det gäller ursprungsbefolkningars rättigheter över

huvud taget och det är enligt motionären viktigt att Sverige

internationellt kan vara pådrivande i den frågan. Enligt

motionen saknas den sakliga motiveringen för regeringens

påstående att konventionens bestämmelse om rätt till land inte

är förenlig med svenska rättsförhållanden. Regeringen bör därför

enligt motionären återkomma med en analys av de

rättsförhållanden som berörs av en svensk ratificering av

konventionen samt förslag till hur en sådan ratificering skall

kunna ske.

I Vänsterpartiets partimotion Bo7 yrkande 14 yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att hindren för att ratificera

ILO-konventionen så snabbt som möjligt skall undanröjas.

Motionärerna anser att konventionen är ett viktigt

människorättsdokument, inte bara för samerna i de nordiska

länderna, utan även för minoriteter och urbefolkningar i övriga

delar av världen. Därför anser de att det är mycket

otillfredsställande att regeringen anser att konventionen inte

skall ratificeras. Inför FN:s urbefolkningsår anser motionärerna

att regeringen borde uttala att hindren för att ratificera

konventionen så snabbt som möjligt skall undanröjas, så att

ILO:s konvention 169 kan tillträdas.

I motion Bo14 yrkande 1 av Leo Persson m.fl. (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behandlingen av ILO-konvention 169.

I motionen hänvisas till utrikesutskottets uttalande vid

behandlingen av ILO-konventionen om ursprungsbefolkningar den 14

november 1991 och anges att trots att utrikesutskottet och

riksdagen förväntat sig att regeringen skulle återkomma

redovisar propositionen inte några åtgärder i frågan. Enligt

motionärerna är en samordning av de frågor som rör samernas

närings- och samhällsliv nödvändig. För närvarande är det dock

enligt motionen inte möjligt att tillträda konventionen då

regeringen bl.a. underlåtit att belysa konventionens artikel 14

om landrättigheter. Enligt motionärerna ankommer det på

regeringen att snarast belysa denna fråga.

Propositionen

Enligt propositionen har konventionen inte vunnit någon

bredare anslutning. Den har endast tillträtts av fyra stater.

Även om Sverige uppfyller flera av de krav som konventionen

ställer, kvarstår emellertid problemet med den fundamentala

bestämmelsen om rätt till land.

I konventionens engelska text -- en av de två textversioner

som äger vitsord vid tolkning av konventionen -- heter det i

artikel 14 att "The rights of ownership and possession of the

peoples concerned over lands which they traditionally occupy

shall be recognised -- -- --". Denna bestämmelse är enligt

propositionen uppenbart inte förenlig med svenska

rättsförhållanden. Den torde som utgångspunkt ha helt andra

förhållanden än dem som gällt och gäller beträffande de svenska

samerna.

Enligt propositionen kan det med denna bestämmelse inte bli

aktuellt för Sverige att tillträda konventionen.

Bakgrund

Utrikesutskottet (1991/92:UU7) behandlade vid riksmötet

1991/92 regeringens skrivelse 1990/91:101 varigenom riksdagen

förelades Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention

nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder i

enlighet med vad som föreskrivs i ILO:s stadga. Till skrivelsen

hade fogats en resolution som antogs i samband med konventionen

vid ILO:s arbetskonferens 1989. Av skrivelsen framgick bl.a.

följande.

Sverige inträdde som medlem av ILO genom sin anslutning till

Nationernas förbund år 1920. ILO antog år 1957 en konvention (nr

107) samt en rekommendation (nr 104) om skydd för och

integration av infödda och andra i stammar eller i stamliknande

förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder. Sverige

ratificerade aldrig denna konvention eftersom den enligt både

regering och riksdag saknade aktualitet för svenskt vidkommande.

År 1986 hölls ett expertmöte inom ILO där det fastslogs att

konventionen måste anses föråldrad och i behov av revision. En

reviderad konvention utformades. Konventionen antogs med

röstsiffrorna 328 för, 1 emot och 49 nedlagda. Samtliga svenska

ombud röstade för konventionen. Samtidigt antogs utan omröstning

en av de nordiska regeringsrepresentanterna initierad resolution

om uppföljning av konventionen. Konventionen trädde i kraft den

5 september 1991 och har tillträtts av Norge, Mexico, Colombia

och Bolivia.

Kriteriet för att ett folk enligt konventionen skall betraktas

som stam- eller ursprungsfolk är att man själv identifierar sig

som sådant. Begreppet folk i konventionen är inte att likställa

med begreppet folk i folkrätten. Regeringarna skall dock se till

att ursprungsfolkens och stamfolkens rättigheter skyddas och att

deras integritet respekteras. Dessa folk skall också utan

inskränkningar åtnjuta mänskliga rättigheter och grundläggande

friheter. Regeringarna skall samråda med folken i fråga

beträffande åtgärder som direkt kan beröra dem och skapa medel

för dem att delta i beslutsfattandet i valda institutioner och

andra organ. Dessa folk skall ha rätt att besluta om sina egna

prioriteringar vad gäller utvecklingsprocessen. Regeringarna har

å andra sidan ett ansvar att skydda och bevara miljön i de

områden där dessa folk bor. Äganderätt och besittningsrätt till

den mark som folken traditionellt bebor skall erkännas.

Ursprungsfolken har också rätt att delta i användningen,

förvaltningen och bevarandet av naturtillgångar som hör till

deras mark. Bland andra frågor som berörs i konventionen är

anställnings- och arbetsvillkor, yrkesutbildning och hantverk,

social trygghet och hälso- och sjukvård, utbildning, språk och

kommunikation samt kontakter och samarbete över riksgränser.

Enligt regeringen kunde ILO:s urbefolkningsinstrument inte

längre anses "sakna omedelbart intresse för svenskt

vidkommande". Flera remissinstanser hade dock pekat på en rad

punkter där konventionens krav inte överensstämmer med nuvarande

svenska förhållanden. Exempelvis hävdades att det behövs en

närmare analys av hur texten i konventionens artikel 14 om

landrättigheter förhåller sig till samernas nuvarande

rättsställning. Sverige hade i diskussionerna om den nya

konventionen, utan framgång, fört fram förslag om "bruksrätt"

som alternativ till äganderätt och besittningsrätt.

ILO-kommittén ansåg mot bakgrund av det utredningsarbete som

pågick -- bl.a. Samerättsutredningens arbete -- att Sverige för

närvarande inte borde tillträda ILO-konventionen. Regeringen

anslöt sig till denna bedömning och förklarade i skrivelsen att

de ambitioner och krav konventionen uppställer noga borde

övervägas i det fortsatta arbetet med samefrågorna.

Regeringen hemställde att riksdagen tog del av vad som

anfördes i skrivelsen.

Utrikesutskottet inhämtade yttrande från jordbruksutskottet. I

yttrandet sades bl.a. följande.

Utskottet erinrar om att Sveriges representanter deltagit

aktivt i utarbetandet av ILO:s konvention nr 169. Utskottet

finner liksom föredragande statsrådet att det är önskvärt att

det på sikt skall bli möjligt att tillträda konventionen. Med

hänvisning till att förslagen om en samlad samepolitik ligger

under beredning och till vad som i övrigt anförs i

regeringsskrivelsen delar dock utskottet ILO-kommitténs och

regeringens mening att Sverige för närvarande inte bör tillträda

konventionen. Frågan om tillträde bör ytterligare noga övervägas

i samband med beredningen av Samerättsutredningens m.fl. förslag

så att ett förslag om ratificering kan framläggas i nära

anslutning till ett sammanhållet förslag i samefrågorna.

Utskottet fäster stor vikt vid att frågekomplexet behandlas

skyndsamt.

Något särskilt riksdagsuttalande i frågan ansågs inte

påkallat.

Utrikesutskottet hade inget att erinra mot jordbruksutskottets

yttrande och konstaterade att ILO:s konvention nr 169 om

ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder kan fylla en

viktig funktion för skyddet av dessa folks fri- och rättigheter.

Enligt utrikesutskottet var en samordning nödvändig av de

frågor som rör samernas närings- och samhällsliv. Utskottet

anslöt sig därför till regeringens bedömning att Sverige för

närvarande inte borde tillträda konventionen. Samtidigt ville

utskottet framhäva vikten av att beredningen av

Samerättsutredningens m.fl. förslag i samefrågorna inte onödigt

försenade Sveriges tillträde till den konvention som Sveriges

representanter varit aktiva i att utarbeta. Skrivelsen föreslogs

bli lagd till handlingarna, och riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Till skillnad från den äldre konventionen nr 107 utgår ILO:s

konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande

länder från principen om respekt för urbefolkningarnas kultur

och rättigheter. Sverige, som aktivt deltagit i utarbetandet av

konventionen, har ställt sig positivt till denna inriktning och

till de ambitioner som konventionen ger uttryck för. För

världens urbefolkningar, till vilka samerna i Sverige hör, kan

konventionen fylla en viktig funktion för skyddet av deras fri-

och rättigheter. Mot denna bakgrund får konventionen anses vara

av vikt även för svenskt vidkommande.

Den nuvarande utformningen av artikel 14 i konventionen

innebär att urprungsfolkens äganderätt och besittningsrätt till

den mark som de traditionellt bebor erkänns. Därutöver skall

enligt artikeln åtgärder vidtas i lämpliga fall för att skydda

deras rätt att nyttja mark som inte uteslutande bebos av dem men

till vilken de traditionellt haft tillträde för sin utkomst och

traditionella verksamhet. Särskild uppmärksamhet fästs vid

nomadfolkens situation. Av regeringens skrivelse 1990/91:101

framgick att frågan om urbefolkningarnas markrättigheter var en

av de mest tidskrävande och svåraste att finna enighet kring

under utskottsbehandlingen i Genève. Ett svenskt förslag att i

texten föra in begreppet "bruksrätt" som ett alternativ till

äganderätt och besittningsrätt rönte därvid inte någon framgång.

Utskottet delar propositionens ställningstagande att rådande

rättsförhållanden i Sverige vad gäller de svenska samerna inte

står i överensstämmelse med bestämmelsen i artikel 14 om rätt

till mark. Denna utgör således i sin nuvarande lydelse ett

hinder för Sveriges möjligheter att nu tillträda konventionen.

Vid ratificering av en ILO-konvention är reservation gällande en

eller flera konventionsbestämmelser endast möjlig om det

uttryckligen anges i konventionen. I den nu aktuella

konventionen finns inga bestämmelser om att reservation kan

göras.

Utskottet vill framhålla att det anförda endast innebär ett

konstaterande av att det föreligger ett hinder för tillträde

till konventionen. Med en annan utformning av artikel 14 skulle

detta hinder kunna undanröjas. Möjligheterna att få till stånd

en annan lydelse av artikeln, t.ex. genom att begreppet

"bruksrätt" införs som ett alternativ till äganderätt och

besittningsrätt, bör därför åter prövas av regeringen.

Utskottet vill också peka på en annan omständighet av

betydelse i sammanhanget. Skulle det vid tillämpningen av

konventionen visa sig att vad som där sägs om äganderätt och

besittningsrätt kommer att få en innebörd som i allt väsentligt

överensstämmer med bruksrätt kan frågan om ett svenskt tillträde

till konventionen komma i ett annat läge. Av särskilt intresse i

detta avseende är hur ILO bedömer Norges tillämpning av

konventionen.

Utskottet förutsätter att regeringen beaktar vad utskottet nu

anfört. Med det anförda avstyrks motionerna K2 yrkande 1, K3,

Bo7 yrkande 14 och Bo14 yrkande 1.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande sametingslag

att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:K1, 1992/93:K2

yrkande 2 och 1992/93:Bo7 yrkandena 2 och 3 antar regeringens

förslag till sametingslag,

2. beträffande behandling av propositionens bilaga 1 i

övrigt

att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo16 yrkande 1,

3. beträffande genomförande och kostnader som inte omfattas

av regeringens förslag till sametingslag

att riksdagen lägger propositionen i denna del till

handlingarna,

4. beträffande samiskt språk

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Bo7 yrkande 4 och

1992/93:Bo14 yrkande 2 och lägger propositionen i denna del till

handlingarna,

men. (v) - delvis

5. beträffande samernas rättsliga ställning enligt

regeringsformen

att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo7 yrkande 1,

men. (v) - delvis

6. beträffande ILO:s konvention 169 om ursprungsfolk och

stamfolk i självstyrande länder

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K2 yrkande 1,

1992/93:K3, 1992/93:Bo7 yrkande 14 och 1992/93:Bo14 yrkande 1.

Stockholm den 3 december 1992

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil

Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina

Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Hans Göran Franck (s), Stig

Bertilsson (m), Torgny Larsson (s), Ingvar Svensson (kds),

Harriet Colliander (nyd), Odd Engström (s), Inger René (m),

Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Ingela Mårtensson (fp).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Särskilt yttrande

Ingela Mårtensson (fp) anför:

Sametinget skall vara en särskild statlig myndighet med

överblick över de samiska frågorna. Tinget måste då i dessa

frågor ges en möjlighet att få ge uttryck för sina synpunkter.

Det är viktigt att propositionens förslag om inrättande av ett

Sameting genomförs. Vad gäller övriga frågor i propositionen

anser jag att det hade varit lämpligt att avvakta Sametingets

inrättande för att därefter ge tinget möjlighet till yttrande.

Detta hade markerat syftet med Sametingets inrättande. Jag

förutsätter dock att Sametinget i framtiden får ställning av

remissmyndighet i samiska frågor.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Bengt Hurtig (v) anför:

1. Samiskt språk (mom. 4)

Det är samhällets ansvar att reparera de skador som den

tidigare förda politiken åsamkat samerna och det samiska

språket. Härvid är det nödvändigt att särskilda åtgärder vidtas.

I Norge och Finland finns redan särskild samisk

språklagstiftning. I Samerättsutredningens betänkande (SOU

1990:91) Samerätt och samiskt språk föreslogs en särskild samisk

språklagstiftning som även innefattade rätten för vuxna samer

att återerövra sitt språk. Det är önskvärt att det inom detta

område sker en harmonisering mellan de nordiska länderna. Enligt

min mening bör därför riksdagen hos regeringen begära förslag

till en språklagstiftning. En viktig utgångspunkt för

utarbetande av ett förslag till en sådan språklagstiftning är

Samerättsutredningens förslag.

2. Samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen (mom.

5)

Sverige bör arbeta för att undanröja de hinder som föreligger

för ett tillträde till ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk

och stamfolk i självstyrande länder, eftersom ett tillträde till

denna konvention måste anses önskvärt. Samerna är en

ursprungsbefolkning därför att den har bott längre i området än

majoritetsbefolkningen, har ett eget språk, egna näringar, egen

kultur som skiljer sig från majoritetsbefolkningen. Mot bakgrund

av detta bör enligt min mening samernas särskilda ställning som

ursprungsbefolkning redan nu kunna markeras genom ett tillägg i

1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen, på det sätt som

Samerättsutredningen föreslagit i sitt betänkande (SOU 1989:41)

Samerätt och sameting.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under

momenten 4 och 5 borde ha hemställt:

4. beträffande samiskt språk

att riksdagen med anledning av propositionen i denna del och

motionerna 1992/93:Bo14 yrkande 2 och 1992/93:Bo7 yrkande 4 hos

regeringen begär förslag i enlighet med vad som anförts ovan,

5. beträffande samernas rättsliga ställning enligt

regeringsformen

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Bo7 yrkande 1

hos regeringen begär förslag om ändring i 1 kap. 2 §

regeringsformen i enlighet med vad som anförts ovan.

Bilaga 1

Bilaga 2

Utbildningsutskottets yttrande

1992/93:UbU2y

Bilaga 3

Sameskolan (prop. 1992/93:32 bil. 1 delvis)

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har den 20 oktober 1992 beslutat att

bereda utbildningsutskottet tillfälle att yttra sig över

proposition 1992/93:32 bilaga 1 om samerna och samisk kultur

m.m. jämte eventuella följdmotioner.

Utbildningsutskottet behandlar i detta yttrande den del av

regeringens förslag till sametingslag som rör sameskolan.

Motioner med anledning av lagförslaget i denna del har inte

väckts.

Verksamheten i sameskolan regleras i skollagen (1985:1100), i

sameskolförordningen (1967:216) och i förordningen (SKOLFS

1991:23) om försöksverksamhet med sameskola i Kiruna. Sameskolan

är, till skillnad från grundskolan, en skola med staten som

huvudman.

Sameskolor finns i Karesuando, Lannavaara, Gällivare, Jokkmokk

och Tärnaby. I Kiruna anordnas sameskola på försök. Enligt

bestämmelserna i sameskolförordningen får kommun anordna samisk

undervisning för samiska elever vid sin grundskola -- integrerad

samisk undervisning -- om avtal härom träffas mellan kommunen

och sameskolstyrelsen. Sådan undervisning bedrivs vid

grundskolan i Gällivare, Härjedalens, Jokkmokks, Kiruna,

Krokoms, Storumans, Strömsunds och Åre kommuner.

Sameskolorna leds av en styrelse, vars kansli är förlagt till

Jokkmokk. Den nuvarande ordningen innebär att styrelsen utses av

regeringen efter förslag från olika samiska organisationer.

Närmast under styrelsen finns en skolchef, som förordnas av

regeringen.

I den nu föreliggande propositionen föreslår regeringen att en

särskild myndighet -- Sametinget -- inrättas. Tinget skall utses

bland samerna genom val. Dess uppgift blir främst att bevaka

frågor som rör samisk kultur i Sverige. Enligt lagförslaget (2

kap. 1 §) hör till Sametingets uppgifter särskilt bl.a. att utse

den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 § skollagen. I

propositionen föreslås vidare att tinget från regeringen övertar

uppgiften att tillsätta tjänsten som skolchef. Då Sametinget

avses vara en statlig myndighet ändras inte skolans status som

en skola med statligt huvudmannaskap.

Förslaget föranleder inte någon ändring i skollagen. Där finns

endast föreskrifter om det statliga huvudmannaskapet, om att det

skall finnas en särskild styrelse för sameskolan och om denna

styrelses uppgifter. Däremot kommer det att krävas ändringar i

sameskolförordningen. I propositionen anförs att

utbildningsministern avser att återkomma till regeringen i den

frågan, om riksdagen godkänner förslaget om Sametingets ansvar

för sameskolan.

Utbildningsutskottet har inget att erinra mot vad regeringen

har föreslagit beträffande sameskolan. Med hänvisning härtill

anser utskottet att konstitutionsutskottet bör tillstyrka

propositionen i förevarande del.

Stockholm den 10 november 1992

På utbildningsutskottets vägnar

Ann-Cathrine Haglund

I beslutet har deltagit:

Ann-Cathrine Haglund (m),

Lena Hjelm-Wallén (s),

Rune Rydén (m),

Bengt Silfverstrand (s),

Ingvar Johnsson (s),

Larz Johansson (c),

Bo Arvidson (m),

Ewa Hedkvist Petersen (s),

Stefan Kihlberg (nyd),

Eva Johansson (s),

Ulf Melin (m),

Jan Björkman (s),

Christer Lindblom (fp) och

Tuve Skånberg (kds).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Björn Samuelson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.