Bet. 1992/93:KU18

Konstitutionsutskottets betänkande

1992/93:KU18

Statliga förvaltningsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1992/93

KU18

Sammanfattning

I betänkandet behandlas en motion från den allmänna

motionstiden 1992 och tio motioner från den allmänna

motionstiden 1993. Utskottet avstyrker samtliga motioner. Till

betänkandet har fogats en reservation och tre särskilda

yttranden.

Motionerna

1991/92:K517 av John Bouvin och Lars Andersson (nyd) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

en opartisk medborgarrättskommission bör tillsättas, vars

uppgift skall vara att se över samtliga ärenden där enskilda

människor hamnar i kläm och utsätts för felaktiga beslut i

rättsapparaten i enlighet med vad i motionen anförts.

1992/93:K221 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en skriftlig redogörelse och analys av nåderegler och praxis

till riksdagen.

1992/93:K501 av Iréne Vestlund m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en översyn av den statliga

styrelserepresentationen i enlighet med motionens syfte.

1992/93:K503 av Inger Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en översyn av arvoderingen av

förtroendevalda engagerade i statlig verksamhet.

1992/93:K506 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om alkoholfri representation för statlig

förvaltning,

2. att riksdagen som sin mening ger talmanskonferensen till

känna vad i motionen anförts om alkoholfri representation i

riksdagen.

1992/93:K507 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att nu göra en ordentlig inventering och

genomlysning av alla statliga nämnder och deras verksamhet med

särskild inriktning på om verksamheten behövs, om den kan skötas

på annat sätt eller av annat organ eller om den kan föras över

på domstol,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att de nämnder som har domstolsliknande

uppgifter fråntas uppgifterna och att uppgifterna flyttas över

på domstol, där de rätteligen bör handläggas.

1992/93:K509 av Jarl Lander m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om styrelserepresentation i statliga verk och bolag.

1992/93:K512 av Lars Andersson (-) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om riktlinjer för verksstyrelsernas framtida sammansättningar.

1992/93:Ju424 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att allt beslutsfattande som till sin

natur innebär dömande verksamhet och som i dag sker i nämnder

och andra liknande organ bör överföras till lämplig domstol i

syfte att avpolitisera rättsväsendet.

1992/93:Ju624 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att

begränsa nådemöjligheten vid livstidsstraff,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en mer restriktiv hållning är befogad

vid frigivning och benådning av livstidsdömda.

1992/93:So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att alkoholfri representation bör

eftersträvas i så många sammanhang som möjligt.

Utskottet

1. Nådeinstitutet

1.1 Motionerna

Hans Göran Franck (s) yrkar i motion 1992/93:K221 att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en skriftlig redogörelse och analys av

nåderegler och praxis till riksdagen.

Enligt motionären föreligger motstridiga besked i frågan om

hur praxis i nådeärenden har utvecklat sig. Det skulle enligt

motionen vara av stor vikt och intresse om regeringen gjorde en

redogörelse för hur nådeärendena handläggs, den praxis som

tillämpas och om någon ändring i denna skett under 1992 m.m.

I motion 1992/93:Ju624 yrkar Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd)

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna dels vad

i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att

begränsa nådemöjligheten vid livstidsstraff, dels vad i motionen

anförts om att en mer restriktiv hållning är befogad vid

frigivning och benådning av livstidsdömda.

I motionen anförs att livstidsstraff endast utdöms vid mycket

grov brottslighet och att vid dessa typer av brott bör

möjligheten att bli benådad vara ytterst begränsad. Därför vill

motionärerna att förutsättningarna för att begränsa

nådemöjligheten vid livstidsstraff utreds.

1.2 Bakgrund m.m.

Nådeinstitutet utgör ett komplement till straffrättskipningen.

Genom nåd är det möjligt att efterskänka eller mildra straff i

fall där straffet på grund av omständigheter som inträffat efter

domen eller av någon annan anledning framstår som obilligt.

I 11 kap. 13 § första stycket regeringsformen föreskrivs att

regeringen genom nåd får efterge eller mildra brottspåföljd

eller annan sådan rättsverkan av brott samt efterge eller mildra

annat liknande av myndighet beslutat ingrepp avseende enskild

person eller egendom. Bestämmelsen skulle enligt förarbetena

inte innebära något avsteg från den praxis i fråga om nådeämnen

som hade utbildats tidigare.

Inom Justitiedepartementet handläggs ärendena på en särskild

enhet -- nådeenheten. Handläggningen av nådeärendena regleras i

en särskild lag (SFS 1974:579). Enligt 2 § i denna lag skall

regeringen, om särskild anledning föreligger, inhämta yttrande

från Högsta domstolen och även i vissa fall från

Regeringsrätten.

Ett beslut om nåd kan innebära att en påföljd helt bortfaller

eller att den avkortas. Beslutet kan också innebära att

påföljden byts ut mot en mildare påföljd eller att uppskov

beviljas med verkställigheten av påföljden. Regeringen har inte

rätt att överpröva ett enskilt avgörande av domstol. Ett beslut

om nåd får därför inte avse frågorna om skuld eller brottets

straffvärde. Nåd förutsätter inte ansökan från den dömde eller

någon annan. Någon rätt till nåd finns inte.

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen granskat

regeringens tillämpning av institutet nåd i brottmål. Senast

ägde en sådan granskning rum år 1990. Granskningen var då främst

inriktad på ärenden som rörde personer dömda till fängelse för

trafiknykterhetsbrott, misshandel, skattebedrägeri eller

narkotikabrott. Resultatet redovisades i utskottets

granskningsbetänkande (1989/90:KU30, s. 34). Statistiska

uppgifter om nådeärendena hämtades då ur statistik förd inom

Justitiedepartementet. Granskningen gav vid handen att

regeringen utnyttjat sin rätt att bevilja nåd med den

restriktivitet och försiktighet som följer av nådeinstitutets

karaktär av undantagsföreteelse.

1.3 Utskottets bedömning

I motion 1992/93:Ju624 anses att en mer restriktiv hållning är

befogad vid frigivning och benådning av livstidsdömda och enligt

motionärerna bör förutsättningarna att begränsa nådemöjligheten

vid livstidsstraff utredas.

Ett beslut om nåd förutsätter inte ansökan från den dömde

eller någon annan. Regeringen bestämmer suveränt i vilka fall

nåd skall meddelas. Någon praxis i egentlig mening kan därför

inte sägas förekomma. Mot bakgrund härav anser inte utskottet

att riksdagen bör vidta de åtgärder, i syfte att begränsa

regeringens möjlighet att meddela nåd, som yrkas i motion Ju624.

Denna motion avstyrks därför.

Som framgått ovan har konstitutionsutskottet vid flera

tillfällen granskat regeringens tillämpning av institutet nåd i

brottmål. Denna uppgift bör även fortsättningsvis ingå som en

del i utskottets granskning av regeringen. Utskottets

redovisning kommer då att innefatta en sådan redogörelse och

analys som motionären i motion 1992/93:K221 anser skall göras av

regeringen. Utskottet avstyrker denna motion.

2. Tillsättande av en medborgarrättskommission

2.1Motionen

I motion 1991/92:K517 av John Bouvin och Lars Andersson (nyd)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

en opartisk medborgarrättskommission bör tillsättas, vars

uppgift skall vara att se över samtliga ärenden där enskilda

människor hamnar i kläm och utsätts för felaktiga beslut i

rättsapparaten i enlighet med vad i motionen anförts. I motionen

anges sex exempel som enligt motionärerna omedelbart bör

granskas och om så visar sig bör dessa personer ges fullständig

upprättelse såväl ekonomiskt som massmedialt.

2.2 Gällande bestämmelser m.m.

I 1 kap. 8 § regeringsformen stadgas att det för

rättskipningen finns domstolar och för den offentliga

förvaltningen statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter.

Enligt 9 § i samma kapitel skall domstolar samt

förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den

offentliga förvaltningen i sin verksamhet beakta allas likhet

inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.

Rättskipnings- eller förvaltningsuppgift får inte, enligt 11

kap. 8 § regeringsformen, fullgöras av riksdagen i vidare mån än

som följer av grundlag eller riksdagsordningen.

Samtliga statliga och kommunala organ med undantag av

riksdagen och de kommunala beslutande församlingarna är enligt

regeringsformens terminologi myndigheter. Detta gäller alltså

även i fråga om regeringen och domstolarna. Andra myndigheter än

domstolarna kallas förvaltningsmyndigheter. Domstolarna har även

i viss omfattning förvaltningsuppgifter.

I 12 kap. regeringsformen ges bestämmelser om kontrollmakten,

vilken bl.a. omfattar konstitutionsutskottets granskning och den

tillsyn som utövas av JO.

2.2.1 Domstolar

Enligt regeringsformen är Högsta domstolen högsta allmänna

domstol och Regeringsrätten högsta förvaltningsdomstol. I lag

kan begränsas rätten att få mål prövat av dessa två domstolar.

Domstolsorganisationen i övrigt regleras genom allmän lag, såsom

rättegångsbalken och lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar. Bestämmelser om rättegången finns främst

i rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen (1971:291) men

även i andra lagar angående särskilda förhållanden. Av

lagstiftningen framgår även vilka möjligheter som finns att

överklaga domar eller beslut.

De allmänna domstolarna utgörs av tingsrätter, hovrätter och

Högsta domstolen. De allmänna förvaltningsdomstolarna utgörs av

länsrätter, kammarrätter och Regeringsrätten. Härutöver finns

specialdomstolar, t.ex. Arbetsdomstolen och Bostadsdomstolen.

I 11 kap. 2 § regeringsformen föreskrivs att ingen myndighet,

inte heller riksdagen, får bestämma, hur domstol skall döma i

det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa

rättsregel i särskilt fall.

2.2.2 Myndigheter

Myndigheterna lyder enligt 11 kap. 6 § regeringsformen under

regeringen. Enligt grundlagspropositionen innebär denna

lydnadsplikt att myndigheterna i princip har att följa de

föreskrifter av allmän natur eller direktiv för särskilda fall

som meddelas i regeringsbeslut. Regeringens rätt att bestämma

över myndigheterna begränsas av regeringsformens bestämmelse i

1 kap. 1 § om att all offentlig makt utövas under lagarna.

Myndigheterna är i enlighet med 11 kap. 7 § regeringsformen

tillförsäkrade en uttrycklig självständighet gentemot regeringen

i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot

kommun eller som rör tillämpning av lag.

Förvaltningslagen (1986:223) gäller förvaltningsmyndigheternas

handläggning av ärenden och domstolarnas handläggning av

förvaltningsärenden.

Enligt 27 § förvaltningslagen skall en myndighet, som finner

att ett beslut som den har meddelat som första instans är

uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon

annan anledning, ändra beslutet om det kan ske snabbt och enkelt

och utan att det blir till nackdel för någon enskild part.

Skyldigheten gäller även om beslutet överklagas, såvida

klaganden inte begär att beslutet tills vidare inte skall gälla.

I proposition 1985/86:80 om ny förvaltningslag framhölls att det

var viktigt att myndigheterna tar till vara alla de möjligheter

de har att snabbt och enkelt ändra sina beslut, om dessa visar

sig vara oriktiga.

Förvaltningsdomstolarna har till uppgift att pröva

överklaganden över förvaltningsmyndigheters och lägre

förvaltningsdomstolars avgöranden. I de fall då ett ärende inte

skall prövas av en förvaltningsdomstol, är regeringen eller

någon förvaltningsmyndighet slutinstans.

2.2.3 Extraordinära rättsmedel

För de fall då ett avgörande är slutgiltigt, t.ex. därför att

det är meddelat i högsta instans, därför att överklagande enligt

särskild föreskrift är förbjudet eller därför att tiden för

överklagande har gått ut, finns möjligheten att använda sig av

extraordinära rättsmedel för att söka få en ändring till stånd.

Resning och återställande av försutten tid utgör sådana

rättsmedel och beviljas enligt 11 kap. 11 § regeringsformen av

Regeringsrätten när fråga är om ärende för vilket regeringen,

förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet är högsta

instans och i annat fall av Högsta domstolen eller, i den mån

det föreskrivs i lag, av annan domstol som inte är

förvaltningsdomstol.

Resning tar sikte på avgörandets innehåll, t.ex. om ett bevis

som bestämt utgången i efterhand visar sig vara förfalskat.

Återställande av försutten tid, t.ex. tid för överklagande, kan

beviljas när den klagande har någon form av giltig ursäkt för

att han har kommit för sent.

2.2.4 Rättsprövning av förvaltningsbeslut

Lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut

antogs i avsikt att anpassa den svenska lagstiftningen till

Europadomstolens praxis i fråga om artikel 6 i Europarådets

konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna. Enligt denna artikel skall envar,

bl.a. när det gäller att pröva hans civila rättigheter och

skyldigheter, vara berättigad till en opartisk och offentlig

rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk

domstol som har upprättats enligt lag.

Lagen trädde i kraft den 1 juni 1988 och var då tidsbegränsad

till utgången av år 1991. Lagens giltighetstid har sedan

förlängts med tre år (prop. 1990/91:176, 1991/92:KU12, rskr.

51).

Enligt lagen skall Regeringsrätten på ansökan av enskild part

i ett sådant förvaltningsärende hos regeringen eller en

förvaltningsmyndighet som rör något förhållande som avses i 8

kap. 2 eller 3 § regeringsformen, pröva om avgörandet i ärendet

strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angivit

eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet.

Rättsprövning kan gälla endast sådana beslut som innebär

myndighetsutövning mot den enskilde. Dessutom krävs att beslutet

annars kan prövas av domstol endast efter ansökan om resning och

inte skulle ha kunnat överprövas i annan ordning. Beslut av

vissa nämnder är dock undantagna från rättsprövning, liksom

beslut i vissa typer av ärenden.

Av förarbetena till lagen framgår att Regeringsrättens

prövning skall omfatta inte bara lagtolkning utan också

faktabedömning och bevisvärdering. Även kraven i 1 kap. 9 §

regeringsformen om allas likhet inför lagen samt om saklighet

och opartiskhet bör kunna prövas.

Fri- och rättighetskommittén skall enligt sina direktiv (dir.

1991:119) bl.a. överväga frågan om vidgade möjligheter till

domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut.

2.2.5 Kontrollorgan

Regeringsformens bestämmelser om kontrollmakten omfattar de

organ och metoder som direkt anvisas för kontrolländamål. I det

följande behandlas den kontroll som utövas av

konstitutionsutskottet och Riksdagens ombudsmän.

Justitiekanslerns tillsynsuppgifter berörs även.

Konstitutionsutskottets granskningsområde omfattar statsrådens

tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Enligt 12

kap. 1§ regeringsformen kan varje annat utskott och varje

riksdagsledamot hos konstitutionsutskottet väcka fråga om

statsråds tjänsteutövning eller handläggningen av

regeringsärende.

I enlighet med bestämmelsen i 12 kap. 6 § regeringsformen

väljer riksdagen ombudsmän med uppgift att utöva tillsyn över

tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra

författningar. Tillsynen skall ske i enlighet med instruktion,

som riksdagen beslutar genom lag (SFS 1986:765). Ombudsman får

föra talan i de fall som anges i instruktionen.

Ombudsmännen skall enligt sin instruktion särskilt tillse att

domstolar och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet iakttar

regeringsformens bud om saklighet och opartiskhet och att

medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter inte träds för

nära i den offentliga verksamheten.

I konstitutionsutskottets betänkande KU 1986/87:2 om

JO-ämbetet uttalade utskottet bl.a. följande.

I olika sammanhang har under senare år diskuterats om inte JO

borde utrustas med olika befogenheter för att förbättra ämbetets

möjligheter att hjälpa klagande som utsatts för fel eller

försummelser från det allmännas sida. Innan utskottet anger sin

syn på de av JO-utredningen diskuterade förslagen i saken bör

framhållas följande. JO kan naturligtvis redan i dag på olika

sätt medverka till att felaktiga beslut rättas m.m. Som exempel

kan nämnas att i de fall där det är möjligt för en myndighet att

ompröva ett beslut torde ett uttalande av JO leda till att en

myndighet rättar ett felaktigt beslut. När det föreligger

förutsättningar för att tillgripa extraordinära rättsmedel mot

ett beslut har JO vissa möjligheter att initiera ett sådant

förfarande, t.ex. när fråga är om resning i ett brottmål.

Enligt utskottet kunde även andra positiva effekter uppnås

genom en JO-anmälan, t.ex. att myndighetens handläggning av ett

ärende påskyndades. Härtill kom att JO genom råd och anvisningar

kan bistå en enskild, t.ex. i en skadeståndsfråga där grunden

för anspråket är felaktig myndighetsutövning.

Utskottet avstyrkte i denna del bl.a. en motion om att låta

utreda hur JO-ämbetet kunde omvandlas till en fristående domstol

för att möjliggöra för JO att bistå enskilda. Enligt utskottet

borde några mera genomgripande ändringar i JO:s roll inte ske.

Detta innebar enligt utskottet naturligtvis inte att utskottet

inte i och för sig ansåg att det kunde finnas behov av att på

olika sätt stärka de enskildas ställning i förhållande till

myndigheterna. Detta borde dock ske på annat sätt än genom att

JO fick nya uppgifter av det behandlade slaget. I sammanhanget

erinrade utskottet om den nya förvaltningslagen som bl.a. syftar

till att på olika sätt underlätta för enskilda att ta till vara

sin rätt. Utskottet ansåg att en effekt som denna nya

förvaltningslag troligen skulle komma att leda till var att

myndigheternas omprövning av beslut utan samband med

överklagande skulle komma att öka.

I en av de av utskottet behandlade motionerna föreslogs

inrättande av ett särskilt forum, vars uppgift skulle vara att

bistå personer som drabbats av felaktiga beslut. Utskottet

avstyrkte motionen och anförde att i denna del kunde i allt

väsentligt åberopas vad utskottet i det närmast föregående

anfört.

Vid riksmötet 1988/89 behandlade utskottet (1988/89:KU7) en

motion med yrkande om inrättande av en "orimlighetsombudsman". I

motionen framhölls att myndigheter och enskilda borde ha en

ombudsman att vända sig till som kunde inhibera verkställandet

av en lag eller förordning, när den får orimliga konsekvenser

som inte har kunnat förutses. En sådan ombudsman skulle

hänskjuta ärendet till regeringen som fick avgöra om

verkställandet skulle ske eller ändring föreslås. Med hänvisning

till 27 § förvaltningslagen och till vad som anförts i

utskottets betänkande 1986/87:2, se ovan, anförde utskottet att

det härav framgått att det utöver möjligheten att anföra besvär

fanns olika vägar för den enskilde att få rättelse av ett beslut

som visade sig orimligt. Enligt utskottets mening fanns det inte

anledning att härutöver inrätta ett ämbete som

"orimlighetsombudsman", varför motionen avstyrktes.

Justitiekanslern (JK) är regeringens högste ombudsman. En av

JK:s uppgifter är att utöva tillsyn. Enligt lagen (1975:1339) om

Justitiekanslerns tillsyn, har JK tillsyn över att de som utövar

offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar

samt i övrigt fullgör sina åligganden. Tillsynen omfattar med

några undantag (regeringen och statsråd samt riksdagens

myndigheter och dessas befattningshavare) bl.a. alla statliga

och kommunala myndigheter och deras personal. Tillsynen bedrivs

-- liksom den tillsyn som utövas av JO -- genom prövning av

klagomål från enskilda eller myndigheter, genom inspektioner

eller genom att JK på eget initiativ tar upp frågor som han fått

kännedom om. I JK:s tillsynsuppgifter ingår även granskning av

de ärendeförteckningar som de statliga myndigheterna årligen

skall avge till honom. JK har även andra uppgifter än denna

tillsynsuppgift.

På initiativ av riksdagen (1989/90:KU15, rskr. 109)

tillkallade regeringen i december 1991 en särskild utredare för

att se över JK:s arbetsuppgifter m.m. Enligt direktiven (dir.

1991:110) kan det med tanke på de ordinära möjligheter att

överklaga beslut som finns och på förekomsten av andra

tillsynsorgan diskuteras vilken betydelse anmälningar från

enskilda bör ha för JK:s tillsynsverksamhet. Det finns enligt

direktiven i dag risk för ett dubbelarbete genom att både JO och

JK prövar klagomål från enskilda, även om dessa myndigheter i

praktiskt samarbete söker motverka något sådant. Utredaren bör

överväga vilken omfattning JK:s tillsyn bör ha och i vilka

former den skall bedrivas. Av särskilt intresse är enligt

direktiven fördelningen av arbetsuppgifter mellan JK och JO och

här kan också JK:s tillsyn över domstolarna komma i

blickpunkten. Utredningens arbete beräknas vara slutfört i

slutet av april i år.

2.3 Utskottets bedömning

Motionärerna anser att en opartisk medborgarrättskommisson bör

tillsättas, med uppgift att se över samtliga ärenden där

enskilda människor hamnar i kläm och utsätts för felaktiga

beslut i rättsapparaten.

Mot bakgrund av att motionärerna i sin motion angivit några

exempel såsom lämpliga att granskas av denna kommission, har

utskottet informerat sig om dessa exempel. Utskottet vill betona

att detta inte inneburit någon prövning från utskottets sida av

rättsfrågor och vidtagna åtgärder i de olika ärendena.

Regeringsformen medger inte heller en sådan prövning från

riksdagens sida.

Såsom framgått av redogörelsen ovan finns det olika vägar för

den enskilde att, förutom möjligheten till överklagande, få

beslut prövade. Att domstolarna och förvaltningsmyndigheterna

efterlever lagar och andra författningar och i övrigt fullgör

sina åligganden kontrolleras av Riksdagens ombudsmän och

Justitiekanslern. Utskottet anser inte att det finns skäl att

inrätta ytterligare kontrollorgan i enlighet med motionärernas

yrkande. Utskottet avstyrker motion 1991/92:K517.

3. Nämnder med domstolsliknande uppgifter

3.1 Motionerna

I motion 1992/93:Ju424, yrkande 4, yrkar Ian Wachtmeister

m.fl. (nyd) att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad som i motionen anförts om att allt beslutsfattande som

till sin natur innebär dömande verksamhet och som i dag sker i

nämnder och andra liknande organ bör överföras till lämplig

domstol i syfte att avpolitisera rättsväsendet.

Enligt motionen är politiseringen av rättsväsendet ett

problem. Det handlar bl.a. om att nämnder fått uppgifter som

rätteligen borde ligga hos domstolarna. En rad dömande

funktioner har enligt motionärerna medvetet överförts från

domstolar till nämnder med klar, och ofta öppet deklarerad,

politisk sammansättning. I flera sådana nämnder, som

hyresnämnden, utövas "disproportionerlig makt av enskilda

tjänstemän med juridisk bakgrund, ofta under starkt politiskt

inflytande". Enligt motionärerna skall beslutsfattande som till

sin natur innebär dömande verksamhet ske i domstol och en sådan

förändring bör genomföras skyndsamt.

I motion 1992/93:K507 av Harriet Colliander m.fl. (nyd) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att nu göra en ordentlig inventering och

genomlysning av alla statliga nämnder och deras verksamhet med

särskild inriktning på om verksamheten behövs, om den kan skötas

på annat sätt eller av annat organ eller om den kan föras över

på domstol. Vidare yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att de nämnder

som har domstolsliknande uppgifter fråntas uppgifterna och att

uppgifterna flyttas över på domstol, där de rätteligen bör

handläggas.

3.2 Bakgrund m.m.

Enligt 1 kap. 8 § regeringsformen finns domstolar för

rättskipningen och statliga och kommunala

förvaltningsmyndigheter för den offentliga förvaltningen. Under

punkten 2 ovan har närmare redogjorts härför.

Grundlagberedningen hade i sitt förslag till denna paragraf en

mera preciserad skrivning, vilken dock kritiserades med

utgångspunkt från att det inte är möjligt att göra en klar

distinktion mellan rättskipning och förvaltning; även

förvaltningsmyndigheterna fungerar i betydande omfattning som

organ för rättstillämpning. Justitieministern anförde i

propositionen följande (prop. 1973:90 s. 233).

Enligt gängse terminologi benämns domstolarnas dömande

verksamhet rättskipning medan förvaltningsmyndigheternas

uppgifter brukar anges vara förvaltning. Det är enligt min

uppfattning inte meningsfullt att i RF:s inledningskapitel söka

ge en närmare karakteristik av den roll som dessa olika

samhällsorgan spelar. Över huvud taget torde det inte vara

möjligt att i några korta satser ge en rättvisande beskrivning

av de likheter och olikheter som finns mellan domstolarnas och

förvaltningsmyndigheternas verksamhet. Jag föreslår därför att i

förevarande paragraf endast slås fast att för rättskipningen

finns domstolar och för den offentliga förvaltningen statliga

och kommunala förvaltningsmyndigheter.

De nämnder som omnämns i motionerna utgör myndigheter. För

vissa av dessa, såsom arrende- och hyresnämnderna, regleras i

lag uppgifterna, sammansättningen, ärendehandläggningen och

möjligheterna till överklagande. Vissa beslut av arrendenämnd

och hyresnämnd kan, i enlighet med lag (1973:188) om

arrendenämnder och hyresnämnder, överklagas till

fastighetsdomstol resp. Bostadsdomstolen. Ordföranden i

arrendenämnd och hyresnämnd skall vara lagfaren.

Det har under senare år pågått en utveckling mot att

förvaltningsärenden i allt större utsträckning skall kunna

överprövas av domstolar. Rättsprövningslagen (1988:205)

möjliggör domstolsprövning i ett antal förvaltningsärenden där

regeringen eller förvaltningsmyndighet är sista besvärsinstans.

Lagen antogs i avsikt att anpassa den svenska lagstiftningen

till Europadomstolens praxis i fråga om artikel 6 i

Europarådskonventionen.

Fri- och rättighetskommittén skall enligt sina direktiv

(1991:119) bl.a. överväga frågan om vidgade möjligheter till

domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut. En

uppgift för kommittén bör enligt direktiven vara att överväga

och lägga fram förslag som gör svensk lagstiftning anpassad till

våra internationella åtaganden i fråga om rätt till

domstolsprövning. Kommittén bör vidare ta ställning till om den

svenska domstolskontrollen av förvaltningsbeslut bör förbättras

så att en generell möjlighet till domstolsprövning införs.

I direktiven sägs även att det är angeläget med en genomgång

av svensk lagstiftning i syfte att bringa den i överensstämmelse

med Europakonventionen och Europadomstolens avgöranden, men att

det knappast är möjligt för kommittén att göra en generell

genomgång av all vår lagstiftning. En sådan genomgång får enligt

direktiven göras på varje rättsområde för sig samtidigt som

annat reformarbete på resp. område genomförs.

I slutet av år 1989 tillsattes en kommitté för att se över

domstolarnas uppgifter, arbetssätt och organisation. Kommittén,

som antog namnet Domstolsutredningen, föregicks av en

remissbehandling av departementspromemorian (Ds 1989:2)

Domstolarna i framtiden -- en idéskiss. I början av år 1992

redovisade Domstolsutredningen sitt betänkande (SOU 1991:106)

Domstolarna inför 2000-talet.

Betänkandet innehåller olika förslag som tar sikte på

arbetsfördelningen mellan domstolar och förvaltning och mellan

de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna.

Utredningen tar också upp omprövning, överklagande och

instansordningen och vissa processrättsliga frågor.

I betänkandet anförs bl.a. (s. 56) att det i dagens samhälle

ofta uppstår krav på att området för domstolsprövning skall

utökas. Det ansågs dock inte ligga inom ramen för utredningen

att göra en systematisk genomgång av samtliga

förvaltningsärenden och bedöma lämpligheten av domstolsprövning.

En sådan bedömning får enligt betänkandet i stället göras i

första hand inom regeringskansliet vid en översyn av ett enskilt

förvaltningsområde eller när någon fråga eljest aktualiseras.

Enligt betänkandet prövas fortlöpande i regeringskansliet om det

är lämpligt att flytta över regeringens besvärsprövning i

förvaltningsärenden till bl.a. domstol.

Betänkandet har remissbehandlats och förslagen prövas i

Justitiedepartementet. I 1993 års budgetproposition, bilaga 3,

s. 25, anger justitieministern att inriktningen på detta arbete

är att i viktiga delar förbereda ett genomförande av huvuddelar

av förslagen. Det innebär förberedande av åtgärder för att

överföra uppgifter som inte består i rättskipning från domstolar

till förvaltningsmyndigheter, göra en bättre fördelning av

måltyper mellan de allmänna domstolarna och

förvaltningsdomstolarna, bredda länsrätternas behörighet så att

de blir allmänna förvaltningsdomstolar i mera egentlig betydelse

än för närvarande samt begränsa måltillströmningen till

överinstanserna utan att ge avkall på rättssäkerhetskraven.

3.3 Utskottets bedömning

Motionärerna anser att de nämnder och liknande organ som har

domstolsliknande uppgifter skall fråntas dessa och att

uppgifterna skall överföras till domstol. I en av motionerna

yrkas även att det nu skall göras en ordentlig inventering och

genomlysning av alla statliga nämnder och deras verksamhet.

Fri-och rättighetskommittén skall överväga frågan om vidgade

möjligheter till domstolsprövning av normbeslut och

förvaltningsbeslut. Utskottet anser att resultatet av dessa

överväganden bör avvaktas och avstyrker därför motionerna

1992/93:Ju424, yrkande 4 och 1992/93:K507.

4. Statliga verks- och myndighetsstyrelser

4.1 Motionerna

I motion 1992/93:K501 av Iréne Vestlund m.fl.(s) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en översyn av den statliga

styrelserepresentationen i enlighet med motionens syfte. I

motionen anförs att det är viktigt att de statliga styrelserna

är allsidigt sammansatta och att återkopplingen till ett

nominerande organ är tydlig. Vidare anses att en återgång till

ett större antal representanter för allmänintressen bör ske.

I motion 1992/93:K509 av Jarl Lander m.fl. (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om styrelserepresentation i statliga verk och

bolag.

I motionen pekas på det otillfredsställande i att det inom de

statliga verken nästan aldrig märks att styrelseordförandena för

verkets talan vid representationer eller i kontakten med

massmedia. Enligt motionen bör i första hand styrelseordföranden

avlasta en stor del av verkschefens representationplikter, som

torde ta alltför mycket tid från verkscheferna, en tid som i

stället borde ägnas den dagliga verksamheten inom verket.

Posten, Statens järnvägar och Televerket bör enligt

motionärernas uppfattning vara de verk som till att börja med

bör få arbetande ordföranden. Regeringen bör enligt motionärerna

även i fortsättningen tillsätta styrelseledamöter samt som nu

utse ordförande. Till detta kommer enligt motionen att även vice

ordförande bör utses av regeringen och inte som nu sker inom

vissa verk, att styrelsen inom sig utser vice ordförande.

Lars Andersson (-) yrkar i motion 1992/93:K512 att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om riktlinjer för verksstyrelsernas framtida sammansättningar.

Motionären pekar på att det i verksstyrelser oftast är så att

verkets eller institutionens dagliga ledare även sitter som

styrelseordförande (generaldirektör eller motsvarande). Med

anledning därav bör enligt motionären riksdagen ge regeringen i

uppdrag att framlägga omarbetade riktlinjer för hur

sammansättningen av verks och styrelsers ordförandeposter i

framtiden skall fördelas, varvid ansvarsfördelningen mellan

verksledningen och styrelse klart skall framgå.

4.2 Bakgrund m.m.

För ledningen av andra statliga myndigheter än affärsverk och

nämnder finns i princip tre grundmodeller. En innebär att

verkschefen ensam har den yttersta beslutanderätten, en annan

att det vid sidan av verkschefen också finns ett rådgivande

organ. Den tredje och vanligaste modellen vid medelstora och

större myndigheter är en verksstyrelse med verkschefen som

ordförande.

Genom verksledningsbeslutet (prop. 1986/87:99, KU 29, rskr.

226) fastställdes även riktlinjer för hur myndigheternas ledning

borde utformas. Enligt propositionen borde verkschefen, när det

gällde förvaltningsmyndigheterna, normalt vara ordförande i

styrelsen, eftersom verkschefen är den som inför regeringen

ansvarar för myndighetens verksamhet. Vad gällde styrelsernas

sammansättning låg det enligt propositionen inte något allmänt

intresse i att eftersträva representativitet i styrelsen för

olika grupper i samhället. I vissa speciella undantagsfall, där

det ligger stora fördelar i att intresseavvägningar och

samförstånd kan uppnås på myndighetsnivån, fanns emellertid skäl

att sätta samman styrelserna så att intressena balanserades.

Därvid nämndes Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen

och AMU-styrelsen; även i Statens jordbruksnämnd borde liksom

tidigare olika berörda intressen bli representerade.

Konstitutionsutskottet framhöll i sitt betänkande att

lekmannastyrelsens sammansättning måste bestämmas från fall till

fall med beaktande av de uppgifter som myndigheten i fråga har.

Beträffande vissa styrelser på arbetsmarknads- och

jordbruksområdet borde, som föreslagits i propositionen,

dittillsvarande form för intresserepresentation finnas kvar.

Även i andra styrelser kunde det enligt utskottet bli aktuellt

att hämta styrelseledamöter från intresseorganisationer på grund

av den sakkunskap som är representerad där. Utskottet förutsatte

emellertid att det allmänna medborgerliga omdöme som företräds

av personer i de folkvalda församlingarna skulle få en stark

representation i lekmannastyrelserna.

I en vpk-motion stöddes den parlamentariska lekmannastyrelsens

princip medan tanken på intresseföreträdare avvisades.

M-motionärer, vilka förordat att lekmannastyrelserna endast

skulle ha en rådgivande roll, såg inte skäl för någon särlösning

på arbetsmarknads- och jordbruksområdet. På dessa punkter

förelåg reservationer. Riksdagen följde utskottet.

Myndighetschefens och styrelsens ansvar och uppgifter har

sedermera preciserats i verksförordningen (1987:100) och i

instruktionerna för myndigheterna.

Riksdagen beslutade våren 1992 (prop. 1991/92:123, KU36, rskr.

305) att slopa intresserepresentationen i vissa statliga

myndigheters styrelser inom arbetsmarknadsområdet. I stället

skall för ledningen av dessa myndigheter gälla de allmänna

riktlinjer för styrelsernas sammansättning i myndigheterna under

regeringen som riksdagen har godkänt genom

verksledningsbeslutet. Vidare beslutades om vissa ändringar i

fråga om förfarandet vid utseende av ledamöter i

socialförsäkringsnämnderna.

Konstitutionsutskottet framhöll vid sin behandling av

propositionen att förvaltningsmyndigheternas ledningsformer m.m.

på lång sikt ses över av en särskild utredning. Utskottet delade

dock propositionens åsikt om att den uppkomna situationen krävde

åtgärder på kort sikt, eftersom den enligt verksledningsbeslutet

för vissa fall eftersträvade balansen mellan olika

intressegrupper inte kunde upprätthållas. I reservation ansåg de

socialdemokratiska ledamöterna att propositionens förslag skulle

avslås. Riksdagen följde utskottet.

Konstitutionsutskottet behandlade hösten 1992 (1992/93:KU3)

tre motioner gällande statliga verks- och myndighetsstyrelser.

Dessa avstyrktes med hänvisning till pågående utredning. I en

reservation delade de socialdemokratiska ledamöterna den

uppfattning om betydelsen av lekmannainflytandet i statliga verk

och myndigheter som förts fram i två av motionerna. Vidare

ansågs i reservationen att den princip om intresserepresentation

i vissa styrelser på arbetmarknadsområdet som kom till uttryck i

riksdagens verksledningsbeslut borde återinföras. Riksdagen

följde utskottet.

4.3 Pågående utredning

Den 6 februari 1992 beslöt regeringen tillkalla en kommitté

(Fi 1992:03) med uppgift att se över förvaltningsmyndigheternas

ledningsformer m.m. Enligt kommitténs direktiv (dir. 1992:10)

skall översynen i första hand omfatta ledningarna i de statliga

centrala förvaltningsmyndigheterna, men översynen bör dessutom i

tillämpliga delar avse ledningen av affärsverken. Härvid bör

beaktas de skilda förutsättningar som finns för verksamhet i

förvaltningsmyndigheter och i affärsverk. Enligt direktiven är

det av särskild vikt att belysa behovet av förändring av

styrelsens kompetens med hänsyn till den pågående utvecklingen

inom affärsverksområdet samt rollfördelningen mellan

verksstyrelsen och generaldirektören.

En allmän utgångspunkt för kommitténs arbete skall vara att

myndighetsledningarnas befogenheter och ansvar anpassas till de

nya förutsättningar som följer av bl.a. den fortlöpande

delegering av verksamhetsansvar och ekonomiskt ansvar som skett

de senaste åren. Härvid bör kommittén även förutsättningslöst

pröva behovet av lekmannainflytandet i verksamheten. En annan

utgångspunkt för utredningen skall vara att

intresserepresentation inte bör förekomma på ledningsnivå utan i

förekommande fall i rådgivande organ. För vissa domstolsliknande

eller rättstillämpande organ m.m. kan dock, om särskilda skäl

föreligger, intresserepresentation likväl övervägas att behålla.

Kommittén bör även överväga om en återgång till att behålla

kollegium som ledningsform i vissa myndigheter kan vara

ändamålsenligt.

Som ett led i översynen bör en utvärdering göras av

verksledningsbeslutet i den del som avser myndighetsledningens

befogenheter och ansvar m.m. Målsättningen bör vara att

klarlägga och analysera oklarheter och problem som kan förekomma

med den nuvarande ordningen. Utvärderingen bör kunna ligga till

grund för kommitténs fortsatta överväganden.

Vad gäller verksstyrelsernas roll bör kommittén överväga om

den nuvarande ordningen skall bestå eller om den bör förändras.

Härvid bör särskilt frågan om ansvarsfördelningen mellan

styrelse och verkschef klarläggas och styrelsens uppgifter bör

konkretiseras. I direktiven understryks att verkschefen under

alla förhållanden bör ha en stark ställning när det gäller att

leda och organisera myndighetens verksamhet. Ett alternativ som

enligt direktiven bör analyseras och jämföras med gällande

ordning är den rollfördelning mellan styrelse och verkställande

direktör som aktiebolagslagen uppställer.

Till dessa överväganden bör enligt direktiven kopplas frågan

om verksstyrelsernas ansvarsområde och uppgifter. Med hänsyn

till de nya krav som kan komma att gälla för verksstyrelsernas

arbete skall kommittén överväga om formerna för nominering och

rekrytering av ledamöter bör förändras.

Kommittén skall vidare överväga om verkschefen eller om en

extern ledamot bör vara ordförande i styrelsen. Om kommittén

stannar för det senare alternativet, bör konsekvenserna av detta

belysas närmare. Huruvida myndighetsstyrelsen bör ha en roll vid

tillsättning av verkschefstjänsten skall också övervägas av

kommittén.

Kommitténs arbete beräknas vara slutfört i slutet av maj 1993.

4.4 Utskottets bedömning

Förvaltningsmyndigheternas ledningsformer m.m. på lång sikt

ses för närvarande över av en särskild utredning. De frågor som

tas upp i motionerna omfattas av utredningens arbete. Utskottet

anser att utredningsarbetet inte bör föregripas och avstyrker

därför motionerna 1992/93:K501, 1992/93:K509 och 1992/93:K512.

5. Arvode till förtroendevalda i statlig verksamhet

5.1 Motionen

I motion 1992/93:K503 av Inger Lundberg m.fl. (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en översyn av arvoderingen av

förtroendevalda engagerade i statlig verksamhet.

Motionärerna pekar på att riksdagen i samband med antagandet

av en ny kommunallag även beslutat om principer för arvoden hos

kommuner och landsting, men att riksdagen varit mindre

handlingskraftig vad gäller beslut om arvoden för statliga

uppdrag. Som exempel nämns att nämndemännen fortfarande inte har

rätt till skälig ersättning för förlorad arbetsförtjänst och att

det för skattenämndernas del inte finns någon lagreglerad rätt

till arvode. Vad gäller skattenämnderna har de enskilda

landstingen rätt, men inte skyldighet, att besluta om arvoden

för en verksamhet, som principiellt måste anses som statens

angelägenhet. Enligt motionen är risken stor att arvoderingen av

ledamöterna i skattenämnderna hamnar mellan olika stolar. De

angivna exemplen visar enligt motionen att det är hög tid för

statsmakterna att se över principerna för arvodering av

förtroendevalda, som medverkar inom den statliga sektorn.

5.2 Bakgrund m.m.

Ersättning till nämndemän utgår av allmänna medel enligt

regler i förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän

och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m.

Ersättning utgår dels som arvode för sammanträde med 300 kr per

dag, dels -- under förutsättning av löneavdrag eller annan

inkomstförlust på grund av uppdraget -- som tilläggsbelopp för

den del av inkomstförlusten som inte täcks av arvodet. Arvodet

och tilläggsbeloppet får tillsammans inte överstiga 650 kr. För

nämndemän i länsrätt utgår arvode även för förberedelsearbete

med 300 kr per dag.

I november 1991 gav regeringen Domstolsverket i uppdrag att se

över normerna för ersättning till nämndemän. I maj 1992

avlämnade Domstolsverket rapporten 1992:4 Rekrytering av

nämndemän -- Förslag till nya ersättningsnormer. I rapporten

lämnas en redovisning och analys av olika faktorer som påverkar

rekryteringen och sammansättningen av nämndemannakåren samt

förslag till nya ersättningsnormer för nämndemännen. Enligt

Domstolsverket är det sättet att utse nämndemän som är den

utslagsgivande faktorn när det gäller rekryteringen. Verket

konstaterar vidare att ersättningsnormernas betydelse för

rekryteringen av nämndemän har ökat i takt med det stigande

missnöjet med ersättningarnas storlek. Domstolsverket anser att

dagens ersättningsmodell med arvode och tilläggsbelopp är

otidsenlig och i rapporten föreslås ett nytt ersättningssystem

efter mönster av de nya ersättningsreglerna för förtroendevalda

enligt kommunallagen. Detta skulle innebära en kombination av

prestationsersättning och ersättning för inkomstbortfall.

I 1993 års budgetproposition, bilaga 3, s. 126, redogörs under

anslaget F 5. Vissa domstolskostnader m.m. för Domstolsverkets

rapport. Härav framgår även att Domstolsverkets förslag skulle

leda till merkostnader på 15,7 miljoner kronor.

Justitieministern anför i samband härmed att hon har förståelse

för önskemålen om att höja ersättningen till nämndemännen. Med

hänsyn till det statsfinansiella läget föreslår hon emellertid

inte nu någon ändring i gällande ersättningsbestämmelser.

Justitieutskottet har i ett nyligen justerat betänkande

(1992/93:JuU26) behandlat motioner vari framförts önskemål om

att ersättningen för uppdraget som nämndeman skall höjas.

Motionärerna hänvisade genomgående till kommunallagens regler om

ersättning till förtroendevalda. I en motion föreslogs vidare

att den övre gränsen för ersättningen skulle höjas till 800 kr

per dag, vilket enligt motionärerna beräknades kosta 2 miljoner

kronor. Justitieutskottet instämde i att det finns behov av

förbättrad ersättning till nämndemännen, vilket utskottet också

påtalat i tidigare sammanhang. Utskottet måste dock i det

rådande ekonomiska läget dela justitieministerns uppfattning och

tvingades således med beklagande konstatera att det saknas

ekonomiskt utrymme för ens en försiktig höjning av nämndemännens

ersättning. Med detta avstyrkte justitieutskottet motionerna.

Till justitieutskottets betänkande har fogats en reservation

av de socialdemokratiska ledamöterna, enligt vilken det är

angeläget att ersättningen till nämndemän snarast förbättras.

Mot bakgrund av det statsfinansiella läget anses det inte finnas

utrymme för Domstolsverkets föreslagna förbättringar, men

ersättningen bör dock redan nu förbättras i så måtto att den

övre gränsen bör höjas till 800 kr per dag fr.o.m. den 1 juli

1993. I ytterligare en reservation av de socialdemokratiska

ledamöterna har kostnaderna för en sådan höjning uppskattats

till ca 2 miljoner kronor och detta belopp föreslås bli anvisat

utöver av regeringen föreslaget belopp.

Den 1 januari 1991 ersattes länsskattemyndigheterna och lokala

skattemyndigheterna med en skattemyndighet i varje län. Varje

skattemyndighet har ett eller flera skattekontor och vid varje

skattekontor finns en skattenämnd. Skattenämnderna är

förtroendevalda organ och de har ersatt de taxeringsnämnder som

tidigare fanns i skatteorganisationen. Myndigheten skall fatta

beslut med nämnd i de fall ett lekmannainflytande är värdefullt,

främst när fråga är om tvistiga omprövningar.

Ordföranden och vice ordföranden i skattenämnd skall vara

tjänsteman vid skattemyndighet och förordnas av Riksskatteverket

för högst tre år i taget. Övriga ledamöter väljs av

landstingsfullmäktige och om det i länet finns en kommun som

inte ingår i landstinget av landstingsfullmäktige och

kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som

skattemyndigheten bestämmer efter befolkningstalen.

Enligt 7 kap. 8 § taxeringslagen (1990:324) får

landstingsfullmäktige besluta att av landstingets medel skall

till de landstingsvalda nämndledamöterna betalas arvoden,

reseersättningar, traktamenten och andra ekonomiska förmåner

enligt de grunder som gäller enligt 4 kap. 14 § kommunallagen

(1991:900). Kommunfullmäktige har motsvarande rätt i fråga om de

kommunvalda ledamöterna.

Riksdagen fattade under hösten 1986 ett principbeslut om

utformningen av det framtida taxeringsförfarandet och

skatteprocessen (prop. 1986/87:47, 1986/87:SkU11, rskr. 95).

Till grund för propositionen i fråga låg

Skatteförenklingskommitténs delbetänkande (SOU 1985:42)

Förenklad taxering. I detta betänkande ansågs (s. 72) att

arvodesfrågan var viktig för rekryteringen av lekmannaledamöter.

Vidare anfördes att lekmännen i skattenämnden blev ledamöter i

en myndighet inom den statliga förvaltningen och att ersättning

till dessa därför borde betalas av allmänna medel enligt samma

grunder som för nämndemännen i domstolarna. Tilläggsbeloppet

borde bestämmas av Riksskatteverket. I propositionen ansåg

föredragande departementschefen (s. 124 i prop. 1986/87:47) att

beträffande vissa av de frågor som Skatteförenklingskommittén

hade tagit upp, bl.a. vad avsåg ersättningen till

nämndledamöterna, var det lämpligt att avvakta med ett

ställningstagande till dess en reform kunde fullföljas.

I proposition 1989/90:74 gavs förslag om en ny taxeringslag

innefattande bl.a. en ny skatteorganisation. Propositionens

förslag byggde bl.a. på Skatteförenklingskommitténs

slutbetänkande (SOU 1988:21--22) Ny taxeringslag -- reformerad

skatteprocess med detaljförslag på grundval av riksdagens

principbeslut. I propositionen anförde föredragande

departementschefen (s. 386) att ersättning till en ledamot i

skattenämnden borde utgå enligt samma principer som då gällde

beträffande ledamot i taxeringsnämnd och att det bl.a. innebar

att ersättningen betalas av den landstingskommun eller kommun

som har utsett ledamoten. I detta sammanhang erinrades också om

att kommunsektorns kostnader för lekmannamedverkan i

taxeringsarbete genom reformen minskade med ca 15 miljoner

kronor per år.

Ersättning för uppdrag i statliga styrelser, nämnder och råd

m.m. regleras fr.o.m. den 1 januari 1993 i en särskild

förordning (SFS 1992:1299). Styrelserna, nämnderna och råden

delas in i kategorierna A--E enligt ett särskilt regeringsbeslut

av den 10 december 1992. Ersättning till ledamöter och ersättare

utgår för varje kategori med belopp som angivits i förordningen.

För kategori A beslutar regeringen särskilt i varje enskilt

fall. Utöver denna ersättning utgår ersättning för förlorade

avlöningsförmåner.

Förordningen om ersättning föregicks av en av

Finansdepartementet under våren 1992 genomförd översyn av

arvodena för uppdrag i styrelser och nämnder.

Konstitutionsutskottet avstyrkte hösten 1992 (1992/93:KU3) en

motion gällande arvode till personalföreträdare i statlig

myndighet med lekmannastyrelse och en motion med begäran om en

översyn av ersättningen till ledamöter i statliga utredningar.

Utskottet hänvisade då till Finansdepartementets pågående

beredning av den genomförda översynen av arvodena för uppdrag i

styrelser och nämnder.

5.3 Utskottets bedömning

Motionären anser att det finns behov av en översyn av

arvoderingen av förtroendevalda engagerade i statlig verksamhet.

För att visa detta behov anges i motionen som exempel

ersättningen till nämndemän och skattenämndsledamöter.

År 1992 gjorde Finansdepartementet en översyn av arvodena för

uppdrag i statliga styrelser och nämnder, vilken resulterade i

en särskild förordning som reglerar ersättningen för sådana

uppdrag. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av vad ovan anförts

beträffande ersättning till nämndemän och skattenämndsledamöter,

kan det enligt utskottets mening inte nu anses föreligga något

behov av ytterligare översyn. Motion 1992/93:K503 avstyrks

därför.

6. Alkoholfri representation

6.1 Motionerna

I motion 1992/93:So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) begär

motionärerna i yrkande 9 att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att alkoholfri

representation bör eftersträvas i så många sammanhang som

möjligt. Motionärerna anför att det i i början av 1980-talet

beslutades om alkoholfri representation i en rad kommuner och

landsting samt även på statlig nivå, men att alkoholen sedan

dess på många håll kommit tillbaka i representationssammanhang.

I motionen pekas på det angelägna att de vuxna i det offentliga

livet är föredömen för andra och visar på möjligheten att vara

tillsammans utan alkohol och under alla omständigheter utan

starksprit.

I motion 1992/93:K506 av Tuve Skånberg (kds) yrkas dels att

riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i

motionen anförts om alkoholfri representation för statlig

förvaltning, dels att riksdagen som sin mening skall ge

talmanskonferensen till känna vad i motionen anförts om

alkoholfri representation i riksdagen.

I tider när mycket angelägna ändamål på grund av det svåra

ekonomiska läget måste avslås eller vänta, måste enligt

motionären också politikerna visa sin vilja att prioritera, och

en alkoholfri representation har i detta sammanhang ett stort

symbolvärde. Enligt motionen har riksdagen vid några tillfällen

beslutat om alkoholfri representation. Motionären framhåller att

det skulle öka Sveriges trovärdighet vad beträffar de

hälsopolitiska målen för vår alkoholpolitik om vi också i

praktiken handlade så, att vi i offentliga sammanhang hade

alkoholfria drycker vid representation.

6.2 Riksdagens tidigare behandling

Socialutskottet har tidigare avstyrkt motioner med krav på att

all offentlig representation skall vara alkoholfri

(1990/91:SoU23). Socialutskottets uppfattning var att stat och

kommun bör visa återhållsamhet med alkoholservering vid

offentlig representation. Utskottet utgick från att så skedde

utan att riksdagen tog något initiativ i saken, varför

motionerna avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.

Konstitutionsutskottet avstyrkte hösten 1992 (1992/93:KU3) en

liknande motion, varvid utskottet inte fann anledning till någon

annan bedömning än den riksdagen tidigare gjort. Riksdagen

följde utskottet.

6.3 Utskottets bedömning

Utskottet anser att skäl saknas att frångå riksdagens tidigare

ställningstagande till motioner med samma syfte som de nu

förevarande, varför motionerna 1992/93:So318, yrkande 9 och

1992/93:K506 avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande nådeinstitutet

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju624,

res. (nyd)

2. beträffande redogörelse för nådeinstitutets tillämpning

att riksdagen avslår motion 1992/93:K221,

3. beträffande tillsättande av en medborgarrättskommission

att riksdagen avslår motion 1991/92:K517,

4. beträffande nämnder med domstolsliknande uppgifter

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju424 yrkande 4 och

1992/93:K507,

5. beträffande statliga verks- och myndighetsstyrelser

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K501, 1992/93:K509 och

1992/93:K512,

6. beträffande arvode till förtroendevalda i statlig

verksamhet

att riksdagen avslår motion 1992/93:K503,

7. beträffande alkoholfri representation

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So318 yrkande 9 och

1992/93:K506.

Stockholm den 13 april 1993

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit:

Thage G Peterson (s), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m),

Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson

(s), Ingvar Johnsson (s), Stig Bertilsson (m), Hans Göran Franck

(s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Lisbeth

Staaf-Igelström (s), Henrik S Järrel (m), Elvy Söderström (s)

och Christina Linderholm (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit

vid behandlingen av ärendet.

Reservation

Nådeinstitutet (mom.1)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar

med "Ett beslut" och slutar med "avstyrks därför" bort ha

följande lydelse:

Det är endast vid mycket grov brottslighet som livstidsstraff

döms ut. Mot bakgrund härav delar utskottet motionärernas

uppfattning att en mer restriktiv hållning är befogad vid

benådning av dem som dömts till livstids fängelsestraff.

Förutsättningarna för att kunna genomföra en sådan begränsning

av nådemöjligheten bör utredas. Utredningen bör ske i den form

som regeringen finner lämplig. Vad utskottet anfört bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande nådeinstitutet

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju624 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Redogörelse för nådeinstitutets tillämpning (mom.2)

Hans Göran Franck (s) anför

Enligt min mening är det viktigt att konstitutionsutskottet

redan vid nästa års granskning av regeringen belyser frågan om

hur nådeärendena handlagts för att en bedömning skall kunna

göras av huruvida någon förändring har skett under år 1992. Av

den granskning som konstitutionsutskottet genomförde år 1990

framgår att Justitiedepartementet för statistik över

nådeärendena. Jag utgår ifrån att denna fortgående aktualiseras,

vilket underlättar möjligheterna till en jämförelse med

föregående år.

2. Tillsättande av en medborgarrättskommission (mom.3)

Harriet Colliander (nyd) anför

Rättssäkerheten är av fundamental betydelse i en demokrati.

Konstitutionsutskottet har på ett förtjänstfullt sätt informerat

sig om de exempel som räknas upp i motion 1991/92:K517 av John

Bouvin och Lars Andersson (nyd), vari yrkas att en opartisk

medborgarrättskommission bör tillsättas. Utskottet har kommit

fram till att det inte finns anledning att ytterligare informera

sig om de aktuella fallen och ej heller ge regeringen till känna

att en medborgarkommission bör tillsättas. Jag delar i och för

sig denna uppfattning, men anser ändå att det bör finnas en

möjlighet att utreda frågan på annat sätt. Ny demokrati lär

återkomma i frågan.

3. Nämnder med domstolsliknande uppgifter (mom.4)

Harriet Colliander (nyd) anför

Det är tillfredsställande att frågan om vidgade möjligheter

till domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut nu är

föremål för övervägande av Fri- och rättighetskommittén. Enligt

min mening är det dock viktigt att en sådan inventering och

genomlysning av alla statliga nämnder och deras verksamhet som

yrkats i motion 1992/93:K507 genomförs efter redovisningen av

kommitténs överväganden. Ett sådant arbete bör även omfatta en

kartläggning av de nämnder som har domstolsliknande uppgifter, i

syfte att överföra dessa uppgifter till domstol.