Bet. 1992/93:KU2

Konstitutionsutskottets betänkande

1992/93:KU02

Fri- och rättigheter m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1992/93

KU2

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas, under särskilda rubriker,

motioner från allmän motionstid 1991 och 1992 i följande frågor.

1. Äganderätt, avtalsfrihet, beskattningsmaktens gränser

Sid 6

2. Allemansrätt 8

3. Närings- och yrkesfrihet 10

4. Negativ föreningsrätt 11

5. Livsåskådningsfrihet 13

6. Föräldrarätt 14

7. Samernas rätt 15

8. Patienternas rätt till vård 16

9. Skydd mot hemlig telefonavlyssning 17

10. Fackliga stridsåtgärder 20

11. Politisk åsiktsregistrering 21

12. Diskriminering, rasism och hets mot folkgrupp m.m. 22

13. Europakonventionen 30

14. Riksdagens kontrollmakt 31

15. Medborgarkontrakt 34

16. Rättssäkerhet m.m. 36

17. Offentlighet och insyn 38

18. Kontaktannonser 41

Utskottet har avstyrkt samtliga motionsyrkanden, huvudsakligen

med hänvisning till pågående utredningsarbete. En reservation

(nyd) och en meningsyttring (v) har avgetts.

Motionerna

1990/91:K203 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär ett förslag till grundlagsskydd av enskild

egendom.

1990/91:K204 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att förbudet mot politisk åsiktsregistrering

också skall gälla för utländska medborgare.

1990/91:K205 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändring i grundlagen innebärande en

garanti för enskild persons negativa föreningsrätt.

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utredning om riksdagens kontrollmakt.

1990/91:K206 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

regeringsformen för att säkerställa den negativa

föreningsrätten.

1990/91:K209 av Allan Ekström och Bengt Harding Olson (m,fp)

vari yrkas att riksdagen beslutar anta följande nya lydelse av 2

kap. 18 § regeringsformen: Varje medborgare har rätt till sin

egendom. Han får dock av det allmänna frånhändas egendom genom

beslut om skatt eller annan pålaga eller genom beslut om

brottspåföljd eller vite, förutsatt att åtgärden inte genom

omfattning, syfte eller eljest framstår som uppenbart oskälig i

ett demokratiskt samhälle. I övrigt får han inte berövas egendom

annat än genom föreskrift i lag för tillgodoseende av viktigt

allmänt intresse och under förutsättning att ersättning för

förlusten är tillförsäkrad honom genom lag. I medborgarens

rådighet över sin egendom får inskränkning göras genom

föreskrift i lag för att tillgodose viktigt allmänt intresse av

särskild betydelse. För därav föranledd förlust eller skada

skall ägaren vara tillförsäkrad ersättning enligt föreskrift i

lag. Beträffande begränsning enligt första stycket tredje

meningen och andra stycket första meningen gäller vad som

föreskrivs i 12 § andra stycket.

1990/91:K215 av Bo Hammar m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om förstärkt grundlagsskydd för rätten att vidta fackliga

stridsåtgärder.

1990/91:K216 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

8. att riksdagen hos regeringen begär utredning om

grundlagsskyddad äganderätt och avtalsfrihet i enlighet med vad

som i motionen anförts,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

regeringsformen för att säkerställa den negativa

föreningsrätten,

10. att riksdagen hos regeringen begär utredning om

grundlagsskyddad näringsfrihet i enlighet med vad som i motionen

anförts,

1990/91:K218 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

begreppet rättskipning i regeringsformen.

1990/91:K224 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av förbudet mot retroaktiv

skattelagstiftning.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sk636.

1990/91:K225 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om förbud mot retroaktiv lagstiftning.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sk811.

1990/91:K226 av Kenth Skårvik m.fl. (fp, m, c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till grundlagsskyddad

närings- och yrkesfrihet i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1990/91:K235 (delvis) av Margit Gennser och Charlotte

Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att frågor om rättssäkerhet och

konstitutionell kontroll bör utredas och prövas i ett sammanhang

inom den ram som har angivits i motionen.

1990/91:K238 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

regeringsformen för att säkerställa den negativa

föreningsrätten.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A755.

1990/91:K239 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fri etableringsrätt och grundlagsskydd av

näringsfriheten.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:N292.

1990/91:K244 av Carl Bildt m.fl. (m, fp, c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utredning om grundlagsskydd

för äganderätten och näringsfriheten i enlighet med vad i

motionen anförts.

1990/91:K246 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

regeringsformen för att säkerställa rätten till opartisk

lagföring.

1990/91:K247 av Jan-Olof Ragnarsson m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lagstiftning mot rasistiska

organisationer.

1990/91:K250 av Bo Lundgren och Anders Björck (m) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts

med uppgift att framlägga förslag till ändringar i grundlagen

beträffande beskattningsmakten och förbudet mot retroaktiv

lagstiftning i enlighet med vad som anförts i motionen.

1990/91:K417 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förbättrad lagstiftning om rätt till

offentlighet och skydd mot insyn.

1990/91:K502 av Inger Schörling (mp) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning

i syfte att samordna de regler om diskriminering som gäller i

vårt samhälle,

2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning

i syfte att samordna DOs och JämOs funktioner, på sätt som anges

i motionen.

1991/92:K207 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om grundlagsskyddad livsåskådningsfrihet.

1991/92:K208 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om

införlivande av europeiska konventionen om mänskliga rättigheter

med svensk rätt,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till stärkt

grundlagsskydd i enlighet med vad som i motionen anförts om

meddelarfriheten,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till stärkt

grundlagsskydd för strejkrätten enligt vad i motionen anförts om

rätten att vidta fackliga stridsåtgärder.

1991/92:K209 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i regeringsformen att medborgarnas integritet skyddas

enligt de riktlinjer som anges i motionen.

1991/92:K212 av Bo Finnkvist m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om grundlagsskydd av allemansrätten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillsättandet av en arrendenämnd.

1991/92:K215 av Björn von der Esch m.fl. (m, nyd) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om införlivande av Europakonventionen med

svensk lagstiftning.

1991/92:K218 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i motionen om ett utvidgat skydd mot hemlig

avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat

förtroligt meddelande.

1991/92:K228 av Margareta Winberg och Hans Göran Franck (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om skydd i regeringsformen mot

lagstiftning som diskriminerar homosexuella och om skydd mot

hets mot homosexuella i brottsbalken, tryckfrihetsförordningen

och yttrandefrihetsgrundlagen.

1991/92:K230 av Hans Göran Franck och Håkan Holmberg (s, fp)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att förslag

framläggs till slutlig reglering av samernas förhållanden enligt

vad i motionen anförts och som tillgodoser samernas krav att

utöva sina hävdvunna rättigheter.

1991/92:K232 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om medborgarkontrakt.

1991/92:K410 av Håkan Holmberg m.fl. (fp, s, m, c, kds) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam översyn av

lagen om hets mot folkgrupp, i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1991/92:K424 av Christina Linderholm (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utvidgning av lagen mot hets mot

folkgrupp,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en kartläggning av våldet mot

homosexuella.

1991/92:K427 av Ian Wachtmeister (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ändring av förbudet av hets mot folkgrupp

(BrB 16 kap. 8 §, Lag 1988:835) att omfatta även smädande av den

kristna religionen.

1991/92:K433 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kontaktförmedling av utländska kvinnor.

1991/92:K513 av Jan Backman (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

medborgarkontrakt inom den offentliga sektorn.

1991/92:K520 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om inrättande av en rättighetsombudsman (RO).

1991/92:L415 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i

grundlagen enligt vad i motionen anförts om ett grundlagsskydd

mot lagstiftning som diskriminerar homosexuella.

1991/92:Sf256 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult (nyd) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att patienternas rätt till vård och

omvårdnad garanteras i lag och inskrivs i grundlagen.

1991/92:So250 av Johan Brohult m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att vårdbehövande personers rätt till

omvårdnad garanteras i lag och inskrivs i grundlagen.

1991/92:So292 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förstärkt skydd för homosexuella i såväl

regeringsformen som tryckfrihetsförordningen.

1991/92:Ub277 av Ingvar Svensson (kds) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag

till ändring av regeringsformens 2 kap. så att föräldrarätten i

ovan nämnda artikel 2 blir grundlagsfäst.

Utskottet

1. Äganderätt och avtalsfrihet samt

beskattningsmaktens gränser

Motionerna

I motion 1990/91:K244 av Carl Bildt (m), Bengt Westerberg (fp)

och Olof Johansson (c) begärs -- såvitt nu är i fråga -- en

utredning om grundlagsskydd för äganderätten. Motionärerna

framhåller att rätten till enskilt ägande är en av grundstenarna

för rättsordningen och en förutsättning för en fungerande

marknadsekonomi. Trots äganderättens avgörande betydelse har den

inte fått något skydd i grundlagen; den kommer endast indirekt

till uttryck genom en regel om ersättning vid egendomsberövande

i 2 kap. 18 § regeringsformen. Enligt motionärerna kan den

enskilda äganderättens princip slås fast inom ramen för de

egentliga rättighetsreglerna. Man kan sedan överväga en regel om

möjliga inskränkningar. Därefter kommer man till frågan om

ersättning vid egendomsavhändelse, som är den enda som tas upp

i regeringsformen i dag. Vid överväganden om ett mer

kvalificerat skydd för äganderätten får man gå in på frågor som

finansmaktens gränser, särskilt beskattningsmaktens innehåll.

Även förbudet mot retroaktiv skattelagstiftning och

marklagstiftningen måste ses över.

En utredning om grundlagsskydd för äganderätt och avtalsfrihet

begärs i motion 1990/91:K216 yrkande 8 av Carl Bildt m.fl. (m).

Det finns enligt motionärerna ett starkt samband mellan

äganderätt och avtalsfrihet. Som exempel på inskränkningar i

avtalsfriheten nämns förköpslagen, hyreslagstiftningen och

arbetsrättsliga lagar. Även avtalsfriheten har stor betydelse

för vårt samhällsskick och bör därför ges ett uttryckligt

grundlagsskydd; friheten kan visserligen inte vara obegränsad,

men i grundlagen bör anges vilka inskränkningar som får ske. I

motion 1990/91:K203 av Mona Saint Cyr (m) begärs ett förslag

från regeringen om grundlagsskydd för enskild egendom.

Beskattningsmaktens gränser tas upp i motion 1990/91:K224

yrkande 2 av Bengt Westerberg m.fl. (fp). Motionärerna förordar

en översyn av förbudet mot retroaktiv skattelagstiftning.

Erfarenheterna visar att de tillåtna undantagen från förbudet

måste klarläggas och lagtexten preciseras. Vidare bör den

formuleras om så att den innefattar en större del av den reella

retroaktiviteten. Synpunkter bl.a. på lagändringar med

retroaktiv verkan under ett löpande beskattningsår förs också

fram i motion 1990/91:K225 av Bo Lundgren m.fl. (m).

I motion 1990/1991:K250 av Bo Lundgren och Anders Björck (båda

m) yrkas också en utredning av förbudet mot retroaktiv

skattelagstiftning syftande till att omformulera grundlagstexten

så att den även innefattar en större del av reell retroaktivitet

och så att möjligheterna att undvika formell retroaktivitet

genom särskilt meddelande inskränks. Vidare bör enligt

motionärerna beskattningsmakten som sådan utredas. Frågor om

egendomsskyddets omfattning, beskattningens gränser och

föreskrifters utformning m.m. har aktualiserats;

frågeställningarna behöver belysas och det konstitutionella

skyddet bli klarare och mera effektivt.

Allan Ekström (m) och Bengt Harding Olson (fp) lägger i motion

1990/91:K209 fram ett förslag om ändrad lydelse bl.a. av det

tidigare berörda stadgandet i 2 kap. 18 § regeringsformen om

rätt till ersättning när egendom tas i anspråk genom

expropriation m.m. Innebörden och räckvidden av den nuvarande

regeln är oklar, och den ger även i övrigt ett svagt skydd för

äganderätten; Europarådskonventionen ger ett mera långtgående

skydd samtidigt som de mot varandra stående intressena

balanseras. Enligt motionärerna bör Sverige införliva

Europarådsstadgandet med den nationella rättighetskatalogen i 2

kap. regeringsformen, och deras förslag innefattar en sådan

översättning och anpassning.

Bakgrund

I fråga om egendomsskyddet innehåller regeringsformen en

bestämmelse som innebär att varje medborgare, vilkens egendom

tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande,

skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder

som bestäms i lag (2 kap. 18 § regeringsformen). Vid tillkomsten

av den nuvarande regeringsformen infördes en bestämmelse enligt

vilken enskild skulle vara tillförsäkrad ersättning enligt

grunder som bestäms i lag för det fall hans egendom togs i

anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande (KU

1973:26, rskr. 265). Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse i

samband med en partiell reform av regeringsformen år 1979. Genom

sistnämnda ändring skrevs således en ersättningsnorm in i

stadgandet, så att det blev klarlagt att den vilkens egendom tas

i anspråk skall få ersättning för sin förlust (prop.

1978/79:195, KU 39, rskr. 359).

Avtalsfriheten berörs inte i regeringsformen.

Enligt 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen får skatt

eller statlig avgift inte tas ut i vidare mån än som följer av

föreskrift, som gällde när den omständighet inträffade som

utlöste skatt- eller avgiftsskyldigheten. Om riksdagen finner

att särskilda skäl påkallar det får dock en lag innebära att

skatt eller statlig utgift tas ut trots att lagen inte hade

trätt i kraft när nyssnämnda omständighet inträffade, om

regeringen eller riksdagsutskott då hade lämnat förslag om detta

till riksdagen. Med förslag jämställs ett meddelande i skrivelse

från regeringen till riksdagen om att sådant förslag är att

vänta. Ytterligare undantag gäller i samband med krig, krigsfara

eller svår ekonomisk kris.

Utskottet har vid upprepade tillfällen avstyrkt

motionsyrkanden om ett förstärkt grundlagsskydd för äganderätt,

om skydd för avtalsfrihet samt om tydligare gränser för

beskattningsmakten. Senast avstyrktes motionsyrkanden i dessa

frågor hösten 1990 (1990/91:KU13 s. 9 f). M-, fp- och

c-ledamöterna reserverade sig gemensamt. Riksdagen följde

utskottet.

Utskottets bedömning

Regeringen beslöt i december 1991 att tillkalla en

parlamentarisk kommitté med uppdrag att bl.a. utreda frågan om

grundlagsskydd för äganderätten m.m. Enligt direktiven (dir.

1991:119) är det angeläget att skyddet för äganderätten skrivs

in i grundlagen på ett mera uttryckligt sätt än för närvarande.

Kommittén bör därför överväga frågan om att införa en regel i

regeringsformen som slår fast att den enskilda äganderättens

princip är orubblig och att inskränkningar endast får ske i

klart angivna fall. Kommittén bör därvid studera hur sådana

regler formulerats i utländska författningar samt i

Europakonventionen och i andra liknande internationella

dokument. När det gäller frågan om ersättning vid

egendomsavhändelse bör kommittén enligt direktiven överväga

preciseringar som ytterligare förstärker den enskildes rätt till

ersättning vid expropriation och liknande förfoganden.

I direktiven sägs vidare att skyldigheten att erlägga skatter

och avgifter till stat och kommun också har beröringspunkter med

frågan om vilka inskränkningar i äganderätten som kan

accepteras. Kommittén bör mot bakgrund av regeln i 2 kap. 10 §

regeringsformen om förbud mot retroaktiv skattelagstiftning söka

klarlägga beskattningsmaktens gränser.

Förslag till grundlagsändringar i fråga om bl.a. äganderätten

bör enligt direktiven lämnas i sådan tid att proposition kan

läggas fram för riksdagen i december 1993.

De frågor som tas upp i de aktuella motionerna faller således

inom ramen för Fri- och rättighetskommitténs uppdrag. Enligt vad

utskottet inhämtat har utredningen beslutat utreda frågan om

grundlagsskydd för avtalsfriheten. Motionsyrkandena är således

i huvudsak tillgodosedda. När det gäller det lagförslag som

läggs fram i en av motionerna anser utskottet att resultatet av

utredningens arbete inte bör föregripas. Motionerna

1990/91:K203, 1990/91:K209, 1990/91:K216 yrkande 8, 1990/91:K224

yrkande 2, 1990/91:K225, 1990/91:K244 i denna del och

1990/91:K250 avstyrks följaktligen.

2. Allemansrätt

Motionen

I motion 1991/92:K212 av Bo Finnkvist m.fl. (s) framhålls att

det är nödvändigt att även allemansrätten tas med i utredningen

om äganderätten och i så fall grundlagsskyddas på samma sätt

(yrkande 1). Vidare begärs att det inrättas en speciell

arrendenämnd, dit alltför stora höjningar av arrendeavgifter för

jakträtt och fritidshustomter kan överklagas (yrkande 2).

Bakgrund

I 1 § första stycket naturvårdslagen (1964:822) anges att

naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas

samt att den är tillgänglig för alla enligt allemansrätten.

Bestämmelsen fick denna lydelse 1975. I förarbetena (prop.

1974:166 s. 92) noterades att det på flera punkter rådde

oklarheter om vad allemansrätten innebär. Enligt

departementschefen brukar man i stort med allemansrätten avse

friheten för envar att färdas till fots över och under kortare

tid uppehålla sig på annans mark, om det inte är fråga om tomt

eller plantering eller över huvud mark som kan skadas av

beträdandet, samt att där plocka blommor, bär och svamp.

Departementschefen fann att en lagstiftning om denna rätts

innehåll skulle kunna leda till många svårbedömda tvister i

skälighetsfrågor där olägenheterna inte ansågs vara större än de

kunde övervinnas med upplysning och uppmaning till hänsyn. Han

ansåg det emellertid värdefullt att markera allemansrättens

betydelse i naturvårdslagens inledande bestämmelse, och därför

gjordes tillägget varigenom -- utan någon precisering av

allemansrättens innebörd -- slås fast att naturen är tillgänglig

för alla i enlighet med allemansrätten.

Utskottet har vid flera tillfällen tagit upp frågan om

grundlagsskydd för allemansrätten utan att yrkandena vunnit

gehör (KU 1973:26, 1990/91:KU13 s. 7 och 1991/92:KU10 s. 2 f.).

Vid det senaste tillfället framhöll utskottet att allemansrätten

är svår att definiera samt att den i första hand avser

förhållandet mellan enskilda, medan det skydd som bereds genom

regeringsformens kapitel om fri- och rättigheter i huvudsak

gäller gentemot det allmänna (jfr prop. 1975/76:209 s. 85 f.).

Vidare hänvisades till att utskottet tidigare avstyrkt

motionsyrkanden på angränsande områden, nämligen grundlagsskydd

för outbyggda älvar samt för nationalparker.

Arrende föreligger när någon upplåter jord till nyttjande mot

ersättning. Upplåtelse kan enligt 8 kap. 1 § jordabalken ske i

form av jordbruksarrende, bostadsarrende, anläggningsarrende

eller lägenhetsarrende. Med bostadsarrende avses

arrendeupplåtelser som sker för annat ändamål än jordbruk och

som berättigar arrendatorn att uppföra eller bibehålla

bostadshus på marken (10 kap. 1 § jordabalken). Vid

jordbruksarrende -- som avser upplåtelse av jord för brukande --

har enligt 10 § jaktlagen (1987:259) arrendatorn jakträtten på

den arrenderade marken om inget annat avtalats. Jakträtt får

inte överlåtas utan fastighetsägarens samtycke (14 § jaktlagen).

Arrendereglerna och reglerna om jakträtt bygger på att avtal

träffas också när frågan om ändringar av avgiften eller

ersättningen eller andra villkor aktualiseras. Både arrendator

och i fråga om jakträtt nyttjanderättshavaren har principiell

rätt till förlängning av avtalet. Om tvist föreligger rörande

villkoren för den nya upplåtelseperioden prövas tvisten av

arrendenämnd enligt 1 § lagen (1973:188) om arrendenämnder och

hyresnämnder. Vid förlängning av avtal finns regler om skäligt

belopp för avgift resp. ersättning.

Utskottets bedömning

Enligt vad utskottet inhämtat har Fri- och rättighetskommittén

beslutat utreda frågan om grundlagsskydd för allemansrätten.

Motion 1991/92:K212 yrkande 1 är därmed tillgodosett och

avstyrks följaktligen.

När det gäller frågan om inrättande av arrendenämnder för

prövning av alltför stor höjning av avgifterna får utskottet

hänvisa till att jordbruksutskottet inom den närmaste tiden

kommer att behandla motioner som tar upp prisutvecklingen när

det gäller jakträtt. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att

det redan finns arrendenämnder med uppgift att vid tvister i

samband med förlängningar av avtal göra skälighetsbedömningar i

fråga om höjningar av avgifter och ersättningar bör

motionsyrkandet inte nu föranleda någon åtgärd från riksdagens

sida. Motion 1991/92:K212 yrkande 2 avstyrks.

3. Närings- och yrkesfriheten

Motionerna

I motion 1990/91:K244 av Carl Bildt (m), Bengt Westerberg (fp)

och Olof Johansson (c) begärs -- såvitt nu är i fråga -- en

utredning om grundlagsskydd för näringsfriheten som, enligt

motionärerna, är en av vårt samhällssystems ekonomiska

grundvalar. Den har vidare betydelse för de aktuella

internationella samarbetssträvandena.

Carl Bildt m.fl. (m) har samma yrkande i motion 1990/91:K216

(yrkande 10). Där framhålls att det har blivit allt svårare för

den enskilde att fritt utöva näring. Bidragsbestämmelser,

monopol och andra regleringsåtgärder lägger hinder i vägen. Ett

grundlagsskydd utesluter inte auktorisationskrav för vissa

verksamheter. Därför bör näringsfriheten grundlagsskyddas också

enligt motion 1990/91:K239 yrkande 2 av Bengt Westerberg m.fl.

(fp).

I motion 1990/91:K226 av Kenth Skårvik m.fl. (fp, m och c)

anförs att någon ytterligare utredning inte behövs. Motionärerna

begär ett förslag till grundlagsskyddad närings- och

yrkesfrihet.

Bakgrund

I samband med riksdagsbehandlingen av proposition 1978/79:195

om förstärkt skydd för fri- och rättigheter togs även frågan om

grundlagsskydd för näringsfriheten upp. I propositionen

uttalades att erfarenheterna av den utbyggnad av

rättighetsskyddet som skett genom 1976 års reform samt av den

förstärkning av detta skydd som föreslogs borde avvaktas.

Utskottet (KU 1978/79:39 s.25) anslöt sig till detta och fann

inte skäl föreslå riksdagen att ta några initiativ till

ytterligare förstärkningar av rättighetsskyddet. Riksdagen

följde utskottet (rskr. 359).

Utskottet har vid ett flertal tillfällen därefter behandlat

motioner om grundlagsskydd för närings- och yrkesfriheten,

senast hösten 1990 (1990/91:KU13 s. 12). Utskottet avstyrkte då

motionsyrkandena bl.a. med hänvisning till att man bör undvika

att införa en grundlagsbestämmelse vars värde urholkas av en rad

undantagsregler. M-, fp- och c-ledamöterna reserverade sig.

Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Regeringens direktiv (dir. 1991:119) till Fri- och

rättighetskommittén tar också upp närings- och yrkesfriheten.

Enligt direktiven är rätten att bedriva näringsverksamhet och

att utöva ett yrke så grundläggande i ett fritt samhälle att det

bör övervägas om den inte också bör ges ett grundlagsskydd. En

grundlagsregel som skyddar närings- och yrkesfriheten kan dock

enligt direktiven inte vara ovillkorlig. Vissa andra intressen

kan motivera att undantag görs. Kommittén bör därför utreda

frågan om hur en grundlagsbestämmelse som medger undantag för

vissa speciella fall bör vara utformad. Eventuella förslag till

grundlagsändringar i ämnet bör enligt direktiven avlämnas i

sådan tid att proposition kan läggas fram för riksdagen i

december 1993.

Flertalet av de nu aktuella motionsyrkandena är således

tillgosedda. Enligt utskottets mening bör resultatet av

utredningens arbete inte föregripas. Motionerna 1990/91:K216

yrkande 10, 1990/91:K226, 1990/91:K239 yrkande 2 och

1990/91:K244 i denna del avstyrks följaktligen.

4. Negativ föreningsrätt

Motionerna

I motion 1990/91:K216 yrkande 9 av Carl Bildt m.fl. (m),

motion 1990/91:K238 yrkande 1 av Sonja Rembo m.fl. (m) och

motion 1990/91:K206 av Martin Olsson m.fl. (c) begärs förslag

till ändring i regeringsformen för att säkerställa den negativa

föreningsrätten. Enligt motionärerna är rätten att stå utanför

en förening inte någon självklarhet i Sverige. Det förekommer

att fackliga organisationer nekar eller ställer upp hinder om en

medlem önskar utträda eller skapar svårigheter för arbetsgivare

som önskar anställa någon som inte är fackligt ansluten.

I motion 1990/91:K205 yrkande 7 vill Bengt Westerberg m.fl.

(fp) med samma motivering att regeringen låter utreda frågan om

en grundlagsfäst negativ föreningsrätt med sikte på en

grundlagsändring.

Bakgrund

Föreningsfriheten innebär enligt 2 kap. 1 § regeringsformen en

frihet gentemot det allmänna att sammansluta sig med andra för

allmänna eller enskilda syften. Den s.k. negativa

föreningsrätten anges i 2 kap. 2 § regeringsformen som ett skydd

mot att tvingas tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund

eller annan sammanslutning för åskådning i politiskt, religiöst,

kulturellt eller annat sådant hänseende. I likhet med den

positiva föreningsfriheten och de andra i regeringsformen

angivna s.k. opinionsfriheterna samt vad som i övrigt i huvudsak

gäller beträffande rättighetsreglerna i regeringsformen är den

negativa föreningsrätten formulerad som en frihet som gäller

endast i förhållandet mellan den enskilde och det allmänna. Sin

nuvarande utformning har bestämmelsen om den negativa

föreningsrätten fått i samband med de ändringar i

regeringsformens rättighetskapitel som genomfördes på grundval

av Fri- och rättighetsutredningens förslag (prop. 1975/76:209,

KU56).

Vid riksdagsbehandlingen tog utskottet (s. 20) avstånd från

tanken att i grundlag ge rättigheterna ett skydd gentemot

angrepp från enskilda. Enligt utskottets mening var det inte

vare sig praktiskt möjligt eller lämpligt att till utredning

uppta också den i sin helhet mycket omfattande frågan om

rättighetsskydd för enskild mot annan enskild. Frågor om sådant

skydd borde som dittills lösas inom den vanliga lagstiftningens

ram. De olika önskemål som därvid kunde vara aktuella fick

enligt utskottet övervägas allteftersom de framkom. Vid sin

behandling av olika sakfrågor i t.ex. motioner och propositioner

kunde riksdagen ta initiativ till erforderliga utredningar. Mot

utskottets uttalande avgavs en reservation (m). Riksdagen följde

utskottet (rskr. 414).

Utskottet har vid flera tillfällen därefter, senast hösten

1990 (1990/91:KU6 s. 4), avstyrkt motsvarande motionsyrkanden.

Därvid har hänvisats till ställningstagandet i nämnda

utskottsbetänkande. M-, fp- och c-ledamöterna resp.

mp-ledamöterna har avgett reservationer. Riksdagen har följt

utskottet.

Utskottets bedömning

I direktiven (dir. 1991:119) till Fri- och rättighetskommittén

framhålls att den negativa föreningsrätten har betydelse för

närings- och yrkesfriheten. Det bör enligt direktiven ankomma på

kommittén att överväga frågan om en utbyggnad av

grundlagsskyddet för den negativa föreningsrätten för att

garantera den enskildes frihet att själv välja eller avstå från

medlemskap i t.ex. en facklig organisation. En

grundlagsreglering av den negativa föreningsrätten måste

dock vägas också mot bl.a. värdet av att upprätthålla principen

om avtalsfrihet. Kommer kommittén emellertid fram till att en

grundlagsändring är motiverad bör den enligt direktiven lämna

förslag i saken i sådan tid att proposition i ämnet kan läggas

fram för riksdagen i december 1993. Om kommittén inte kommer

fram till att en grundlagsändring är motiverad bör den ta upp

frågan om det är lämpligt att saken regleras i vanlig lag.

Mot denna bakgrund saknas enligt utskottets mening anledning

att nu vidta någon åtgärd från riksdagens sida i denna del.

Motionerna 1990/91:K205 yrkande 7, 1990/91:K206, 1990/91:K216

yrkande 9 och 1990/91:K238 yrkande 1 avstyrks följaktligen.

5. Livsåskådningsfrihet

Motionen

I motion 1991/92:K207 av Karin Pilsäter (fp) framförs att Fri-

och rättighetskommittén borde få som tilläggsdirektiv att se

över frågan om att i regeringsformen utvidga skyddet för

religionsfriheten till att gälla även livsåskådningsfriheten.

Enligt motionären ger regeringsformen inte de icke-religiösa

någon rätt att utöva sin livsåskådning t.ex. genom borgerliga,

civila ceremonier.

Bakgrund

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är varje medborgare gentemot

det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, informationsfrihet,

mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och

religionsfrihet. Dessa friheter kan gemensamt betecknas som de

positiva opinionsfriheterna.

Av dessa friheter är det endast religionsfriheten som inte kan

begränsas genom lag. Enligt 2 kap. 12 § regeringsformen får

övriga positiva opinionsfriheter begränsas i lag endast för att

tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt

samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är

nödvändigt med hänsyn till ändamålet och inte heller sträcka sig

så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen.

Begränsningar får ej göras enbart på grund av politisk,

religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Som negativa opinionsfriheter betecknas det skydd som ges i

bestämmelserna i 2 kap. 2 § regeringsformen. Enligt denna

paragraf är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot

tvång att ge till känna åskådning i politiskt, religiöst,

kulturellt eller annat sådant hänseende. Han är därjämte

gentemot det allmänna skyddad mot tvång att delta i sammankomst

för opinionsbildning eller i demonstration eller annan

meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning,

trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i

första meningen.

Bestämmelserna i 2 kap. 2 § fick sin nuvarande lydelse genom

1976 års reform då grundlagsskyddet blev absolut. En begränsning

av tillämpningsområdet för de negativa yttrande-, religions- och

föreningsfriheterna åstadkoms i huvudsak genom att ordet

"åskådning" ersatte ordet "åsikt". I propositionen (prop.

1975/76:209 s. 116) anslöt sig justitieministern till vissa

uttalanden i Justitiekanslerns (JK:s) remissyttrande, vilka

rörde innebörden av ordet åskådning. Enligt JK borde den

föreslagna regeln endast omfatta sådana områden där begreppet

åskådning är ett naturligt uttryck för de åsikter en person

omfattar, vilket är fallet i religiösa sammanhang. Även i

politiska sammanhang sägs det vara normalt att använda ordet

åskådning. Som ett gränsfall nämndes vetenskapliga läror och

system som bygger på en rad sammanhängande rön och slutsatser,

t.ex inom astronomi eller medicin.

Beträffande förhållandet mellan de skilda fri- och

rättigheterna framhölls i propositionen (s. 104) bl.a. att

religionsfriheten närmast framstår som ett omfattande

rättskomplex med inslag av yttrandefrihet, informationsfrihet,

mötesfrihet och föreningsfrihet. Enligt justitieministern

(s.114) var det angeläget att bereda särskilda inslag i

religionsfriheten ett tillfredsställande skydd, samtidigt som

det var självklart att reglerna om religionsfriheten inte fick

hindra att de bestämmelser som gäller för begränsning av

yttrande-, informations-, mötes-, demonstrations- och

föreningsfriheterna var tillämpliga också när dessa friheter

utövades i religiösa sammanhang.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening skyddas redan livsåskådningsfriheten

av olika regler i regeringsformen. I den mån begreppet

livsåskådningsfrihet inte omfattas av religionsfriheten ger

andra i regeringsformen upptagna fri- och rättigheter ett gott

skydd mot icke önskvärda ingrepp. Det kan inte heller bortses

från de avgränsningsproblem som kan finnas när det gäller att

avgöra vad som inryms i begreppet livsåskådningsfrihet. Med

hänvisning till det anförda avstyrks motion 1991/92:207.

6. Föräldrarätt

Motionen

I motion 1991/92:Ub277 yrkande 2 av Ingvar Svensson (kds)

begärs att föräldrarätten -- såsom bärare av den demokratiska

mångfalden -- inskrivs i grundlagen. Motionären hänvisar till

artikel 2 i tilläggsprotokollet av den 20 mars 1952 till 1950

års europeiska konvention angående skyddet för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Bakgrund

Enligt den konventionsartikel som motionen hänvisar till må

ingen förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den

verksamhet staten kan påta sig i fråga om uppfostran och

undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att

tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i

överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska

övertygelse.

Då Sverige 1953 ratificerade tilläggsprotokollet av den 20

mars 1952 till 1950 års europeiska konvention angående skyddet

för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

gjordes förbehåll för artikel 2, som rör rätten till

undervisning. Enligt det svenska förbehållet kunde Sverige inte

tillerkänna föräldrar rätt att, under åberopande av sin

filosofiska åskådning, påfordra att deras barn befrias från

deltagande i viss obligatorisk skolundervisning. Vidare

förklarades från svensk sida att befrielse från

kristendomsundervisningen i skolorna endast kan meddelas barn,

som är av annan trosbekännelse än Svenska kyrkans och för vilka

tillfredsställande religionsundervisning organiserats på annat

sätt.

Vid behandlingen av proposition 1975/76:209 om fri- och

rättigheter i grundlag förelåg ett motionsyrkande om att

föräldrarätten -- föräldrars rätt att utöva vårdnaden om

minderåriga barn, att välja mellan likvärdiga skol- och

utbildningsformer för dessa samt att handha barnens fostran i

tros- och livsåskådningsfrågor -- skulle tas in i

regeringsformen.

Utskottet (KU 1975/76:56 s. 38) konstaterade bl.a. att Fri-

och rättighetsutredningen ansett att regler som tog sikte på

föräldrarätten inte lämpade sig för grundlag samt att

departementschefen instämt i denna bedömning. Utskottet anslöt

sig till vad departementschefen anfört om svårigheterna att

utforma en grundlagsregel om föräldrars rätt till vårdnaden om

sina minderåriga barn på ett sådant sätt att det ger ett

verkligt skydd för vårdnadsrätten men ändå inte kommer i

konflikt vare sig med föräldrabalkens regler om vårdnad eller

med föreskrifter om samhällsvård samt avstyrkte yrkandet om att

införa föräldrarätten i grundlag. Vid senare behandling av

yrkanden om grundlagsskydd för föräldrarätt eller familjerätt

har utskottet vidhållit denna bedömning (KU 1987/88:9 s. 10,

1988/89:KU11 s. 4, 1989/90:KU12 s. 13 och 1990/91:KU13 s. 6).

Reservationer har avgetts av m-ledamöterna. Nämnas kan att i

betänkandet 1988/89:KU11 avstyrktes ett yrkande i motion

1987/88:K229 av Alf Svensson (c) med samma innehåll som det nu

aktuella yrkandet.

Utskottets bedömning

Enligt vad utskottet inhämtat har Fri- och rättighetskommittén

beslutat ta upp frågan om rätt till utbildning, varvid berörs

även frågan om grundlagsfäst föräldrarätt. Enligt utskottets

mening bör resultatet av kommitténs arbete avvaktas. Motion

1991/92:Ub277 yrkande 2 avstyrks.

7. Samernas rätt

Motionen

I motion 1991/92:K230 av Hans Göran Franck och Håkan Holmberg

(s, fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att ett förslag

framläggs till slutlig reglering av samernas förhållanden och

som tillgodoser samernas krav att utöva sina hävdvunna

rättigheter.

Bakgrund

Samerättsutredningen avgav i maj 1986 delbetänkandet (SOU

1986:36) Samernas folkrättsliga ställning och i juni 1989

huvudbetänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting. Under 1990

avgavs betänkandena (SOU 1990:84) Språkbyte och språkbevarande

samt (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt språk. Riksdagen avslog

hösten 1990 ett regeringsförslag om vissa ändringar i

rennäringslagen (prop.1990/91:4, JoU12, rskr 46).

Jordbruksutskottet framhöll att det finns ett behov av åtgärder

för att lösa olika problem som har anknytning till rennäringen

resp. andra näringar som bedrivs inom renskötselområdet.

Samtidigt underströks att de förslag som Samerättsutredningen

lagt fram är av stor betydelse för att bevara och utveckla

samernas egenart och samhällsliv. Med hänsyn främst till

rennäringens betydelse i dessa sammanhang ansåg utskottet starka

skäl tala för att de frågor som omfattades av propositionen

behandlas inom ramen för ett mer sammanhållet förslag angående

samernas ställning där även förslagen från Samerättsutredningen

kunde bli föremål för en samlad bedömning. Utskottet underströk

det angelägna i att regeringen så snart det är möjligt

återkommer till riksdagen med ett sammanhållet förslag i

samefrågorna. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Samerättsutredningens förslag har remissbehandlats och bereds

för närvarande inom regeringskansliet. Enligt utskottets mening

bör avvaktas att proposition i ärendet läggs fram för riksdagen.

Motion 1991/92:K230 avstyrks således.

8. Patienters rätt till vård och omsorg

Motionerna

I motionerna 1991/92:Sf256 yrkande 1 av Ian Wachtmeister och

Johan Brohult (nyd) och 1991/92:So250 yrkande 1 av Johan Brohult

m.fl. (nyd) begärs att vårdbehövande personers rätt till vård

och omvårdnad garanteras i lag och inskrivs i grundlagen.

Enligt motionärerna är enda möjligheten att garantera

medborgarna rätt till ett omhändertagande införandet av ett

rättvist försäkringssystem där pengarna följer patienten. Det är

då ointressant om patienten betalat in pengarna via skattsedeln

eller via försäkringar, men pengarna skall finnas tillgängliga

för medborgaren då hon eller han behöver dem.

Bakgrund

Enligt 1 kap. 2 § andra stycket regeringsformen skall den

enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd vara

grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall

särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete,

bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och

trygghet och för en god levnadsmiljö.

Bestämmelserna har inte karaktären av rättsligt bindande

föreskrifter utan anger mål för den samhälleliga verksamheten.

Frågan om i vad mån det allmänna lever upp till

målsättningsstadganden kan bli föremål för enbart politisk och

inte rättslig kontroll.

Enligt 1973 års Fri- och rättighetsutredning skiljer sig de

sociala rättigheterna -- bl.a. rätten till vård och omvårdnad

för sjuka och åldringar -- från de klassiska fri- och

rättigheterna på en avgörande punkt. De senare ålägger

statsmakterna att avstå från att handla på ett visst sätt. De

förra däremot ger uttryck för en förpliktelse för samhället att

aktivt vidta åtgärder på vissa områden, såsom inom

arbetsmarknads-, bostads- och utbildningspolitiken samt

vårdsektorn. Eftersom samhällets resurser är begränsade måste

avvägningar enligt utredningen göras mellan krav som konkurrerar

såväl på dessa områden och andra där samhällets insatser behövs

som på olika sektorer inom vart och ett av dessa områden. Att

fullt ut garantera att varje medborgare får den -- i vidsträckt

betydelse -- sociala service som han önskar och som svarar mot

hans behov lät sig enligt utredningen inte göra. Inte heller var

det möjligt att i grundlagen göra avvägningar mellan de olika

områden där samhället verkar eller inom dessa områden. Bl.a. mot

den bakgrunden fann utredningen att det inte var möjligt att

skriva in några sociala rättigheter i regeringsformen såsom

rättsregler, eftersom sådana rättsregler inte kunde få annat

innehåll än att de i praktiken kommer att vara ett uttryck för

samhällets strävan att bereda den enskilde sociala rättigheter,

bl.a. social trygghet, vård och omvårdnad (SOU 1975:75 s. 163

f.).

Utskottets bedömning

I direktiven (dir. 1991:119) till Fri- och rättighetskommittén

har regeringen anfört att Fri- och rättighetskommittén även bör

överväga om regeringsformens nuvarande reglering i tillräcklig

grad skyddar de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

som finns upptagna i Parisstadgan för ett nytt Europa.

Utskottet förutsätter mot den bakgrunden att frågan om sådana

sociala rättigheter som rätten till vård och omvårdnad kommer

att beröras i utredningens arbete. Resultatet av detta arbete

bör enligt utskottets mening avvaktas. Motionerna 1991/92:Sf256

yrkande 1 och 1991/92:So250 yrkande 1 avstyrks följaktligen.

9. Skydd mot hemlig telefonavlyssning

Motionen

Tredje vice talmannen Bertil Fiskesjö (c) begär i motion

1991/92:K218 att det undersöks om det är möjligt att utvidga

skyddet mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal

till att avse även telefonsamtal som befordras på annat sätt än

genom tråd. En sådan undersökning bör innefatta bestämmelserna

om skydd för förtrolig kommunikation i såväl grundlagen som

brottsbalken.

Bakgrund

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot

det allmänna skyddad mot hemlig avlyssning eller upptagning av

telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Detta skydd får

begränsas endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i

ett demokratiskt samhälle, och begränsningarna får aldrig gå

utöver vad som är nödvändigt eller utgöra hot mot den fria

åsiktsbildningen. Begränsningarna får ske endast genom lag (2

kap. 12 §). Enligt förarbetena (prop. 1975/76:209 s. 147) får

den omständigheten att bestämmelserna i 2 kap. 6 § endast avser

förtroliga meddelanden till följd att skyddet inte omfattar

samtal i radiosändningar.

I 27 kap. 18--24 §§ rättegångsbalken finns bestämmelser om

hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Hemlig

teleavlyssning innebär att bl.a. samtal eller andra

telemeddelanden som befordras av Televerket till eller från en

viss telefonapparat eller annan teleanläggning i hemlighet

avlyssnas eller upptas genom tekniskt hjälpmedel. Hemlig

teleavlyssning beslutas av rätten på ansökan av åklagare och får

endast ske om någon är skäligen misstänkt för vissa allvarligare

brott. Hänvisningar till rättegångsbalkens bestämmelser om

hemlig teleavlyssning finns i lagen (1952:98) med särskilda

bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt i lagen

(1991:572) om särskild utlänningskontroll. I lagen (1981:1104)

om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler sägs

att samtal till eller från alarmeringscentraler som befordras

genom Televerket får avlyssnas, spelas in eller avbrytas endast

efter tillstånd av regeringen.

Enligt 4 kap. 8 § brottsbalken gäller att den som olovligen

bereder sig tillgång till meddelande, vilket såsom

postförsändelse eller såsom telefonsamtal, telegram eller annat

telemeddelande är under befordran genom allmän

befordringsanstalt, kan dömas för brytande av post- eller

telehemlighet.

I 1 kap. 3 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen anges

att det inte utan stöd i yttrandefrihetsgrundlagen får förekomma

att myndigheter och allmänna organ på grund av innehållet i

radioprogram, filmer och ljudupptagningar förbjuder eller

hindrar innehav av sådana tekniska hjälpmedel som behövs för att

ta emot radioprogram eller för att kunna uppfatta innehållet i

filmer eller ljudupptagningar. Bestämmelsen innebär att det inte

är möjligt att utan grundlagsändring förbjuda innehav av radio-

och TV-apparater, bandspelare och liknande teknisk utrustning

annat än i sådana undantagsfall som bestämmelsen lämnar utrymme

för (prop. 1990/91:64 s. 109).

Anordning för mottagning av radiosändning eller trådsändning

får enligt 3 § radiolagen (1966:755) innehas och användas av var

och en. I propositionen (1966:149 s. 28) med förslag till

radiolag framhöll departementschefen att det i ett demokratiskt

samhälle, där informations- och yttrandefriheten anses som en av

de viktigaste medborgerliga rättigheterna, är en självklar

princip att var och en skall ha rätt att inneha radio- och

trådmottagare och lyssna och se på varje rundradiosändning som

han kan motta på sin apparat. En sådan rättighet stämde enligt

hans mening med bestämmelserna om yttrandefrihet i Europarådets

konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna. -- I propositionen 1988/89:124 om

vissa tvångsmedelsfrågor (s. 39) har departementschefen uttalat

att avlyssning av mobiltelefoni och annan trådlös radiotrafik i

princip inte är förbjuden; etern är fri enligt

radiolagstiftningen.

Avlyssning via etern anses således inte ske olovligen, medan

brott föreligger redan vid avlyssningen av överföring via tråd.

Anmärkas kan dock att gränsen mellan överföring via etern och

överföring via tråd har suddats ut på så sätt att även

överföring via länk och annan eterkommunikation kan ingå i

förmedlingen av ett telemeddelande.

En regel om tystnadsplikt finns 3 a § radiolagen, som

föreskriver att den som i mottagare har avlyssnat telefonsamtal,

telegram eller annat meddelande inte obehörigen får föra detta

vidare. Vidare föreskrivs i paragrafen att anordning som

automatiskt registrerar innehållet i radio- eller trådsändning

får användas tillsammans med en mottagare endast om regeringen

eller myndighet som regeringen bestämmer medger det i särskilt

fall. Sådant medgivande krävs dock ej om registreringen avser

sändning som uppenbarligen är avsedd för allmänheten. Enligt

förordningen (1989:47) med vissa bestämmelser om radiomottagare

m.m. lämnas medgivande av Televerket. En sekretessbestämmelse

för Televerket i fråga om uppgift som angår särskilt

telefonsamtal eller annat telemeddelande finns i 9 kap. 8 §

sekretesslagen.

Frågor rörande teleavlyssning har behandlats i

Telelagsutredningens betänkande (SOU 1992:70) Telelag.

Utredningen föreslår att tystnadsplikten för Televerket i

stället skall gälla den som i televerksamhet har fått del av

bl.a. innehållet i ett särskilt telemeddelande. Med hänsyn till

den grundläggande principen om den rätt som finns för var och en

att inneha och använda radiomottagare har utredningen inte

ansett det vara framkomligt att sanktionera själva avlyssningen

i mottagare av radiomeddelanden, varvid beaktats även de

svårigheter i fråga om avgränsningar, praktisk tillämpning och

tillsyn som skulle uppkomma med en sådan ordning (s. 331). --

Teleutredningens betänkande har remissbehandlats och bereds för

närvarande inom regeringskansliet.

Frågan om ansvar för intrång i uppgifter som sprids på trådlös

väg faller vidare inom ramen för Datastraffrättsutredningens (Ju

1989:04) uppdrag att överväga vilka förändringar av de

straffrättsliga och processrättsliga reglerna som är påkallade

med hänsyn till utvecklingen inom data- och teletekniken (dir.

1989:54). Utredningen beräknar kunna redovisa sitt arbete i

november 1992.

Utskottets bedömning

Frågan om behovet av att med hänsyn till utvecklingen inom

teletekniken utvidgda skyddet mot hemlig teleavlyssning har

behandlats av Teleutredningen och berörs för närvarande i

Datastraffrättsutredningens arbete. Utskottet förutsätter att

sådana synpunkter som tas upp i motionen kommer att bli föremål

för överväganden i det fortsatta beredningsarbetet. Enligt

utskottets mening saknas mot denna bakgrund anledning till ett

särskilt tillkännagivande till regeringen i denna fråga. Motion

1991/92:K218 avstyrks följaktligen.

10. Fackliga stridsåtgärder

Motionerna

I motionerna 1990/91:K215 av Bo Hammar m.fl. (v) och

1991/92:K208 (yrkande 5) av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett

förstärkt grundlagsskydd för rätten att vidta fackliga

stridsåtgärder. Motionärerna anser att den rätten är en

grundläggande fri- och rättighet av så fundamental betydelse för

medborgarna att den bör ges ett skydd efter mönster av 2 kap. 12

§ regeringsformen.

Bakgrund

I 2 kap. 17 § regeringsformen föreskrivs att förening av

arbetstagare samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare äger

rätt att vidta fackliga stridsåtgärder, om annat inte följer av

lag eller avtal. Bestämmelsen, dåvarande 2 kap. 5 §, infördes

vid riksdagsbehandlingen av förslaget till ny regeringsform (KU

1973:26 s. 51 f.).

Fri- och rättighetsutredningen fann -- bl.a. efter samråd med

fackliga organisationer -- att rätten att vidta fackliga

stridsåtgärder inte kunde förstärkas (SOU 1975:75, s. 151 f.);

därvid anfördes att det inte var möjligt att någorlunda kort

beskriva alla de ändamål för vilka inskränkningar i denna rätt

fick beslutas eller avtalas. Förslaget om utvidgade och

förstärkta medborgerliga fri- och rättigheter innebar att regeln

om rätten till stridsåtgärder bibehölls oförändrad och att de

fackliga friheterna i övrigt lämnades utanför regeringsformens

rättighetsskydd (prop. 1975/76:209 s. 123 och s. 158). Vid

riksdagsbehandlingen erinrade utskottsmajoriteten om att de

fackliga friheterna det gällde är de som tar sikte på

förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, och således inte

opinionsfriheterna -- rätten att organisera sig, hålla möten,

demonstrera etc. -- som också har stor betydelse på det fackliga

fältet. Vidare framhölls att LO, TCO och SACO/SR hade anslutit

sig till utredningens förslag (KU 1975/76:56 s. 33).

Vänsterpartiet kommunisternas företrädare reserverade sig bl.a.

till förmån för en utvidgad strejkrätt. Riksdagen följde

utskottet (rskr. 414).

Vad härefter angår formerna för begränsning genom lag av

rätten till stridsåtgärder kan erinras om att det s.k.

kvalificerade förfarandet enligt 2 kap. 12 § regeringsformen är

förbehållet vissa fri- och rättigheter vilka har det gemensamt

att de gäller förhållandet mellan enskilda och det allmänna,

således inte enskilda emellan. Utanför denna reglering faller

inte bara bestämmelsen om fackliga stridsåtgärder, utan också

det likaså civilrättsligt inriktade stadgandet till skydd för

upphovsrätten m.m. (2 kap. 19 § ). Det kvalificerade förfarandet

enligt 2 kap.12§ tredje stycket innebär att riksdagen, på

begäran av en minoritet, skall vilandeförklara förslaget om inte

fem sjättedelar av de röstande förenar sig om beslutet.

Utskottet behandlade hösten 1990 (1990/91:KU13 s. 4) frågan om

starkare grundlagsskydd för rätten att vidta fackliga

stridsåtgärder. Utskottet erinrade då om att bestämmelserna i

regeringsformens rättighetskapitel, däribland avgränsningen av

de rättigheter som fått ett särskilt skydd enligt 2 kap. 12 §

regeringsformen, har avfattats under bred politisk enighet. Mot

den bakgrunden fanns enligt utskottets mening inte anledning att

på grund av den aktuella motionen hos regeringen begära förslag

om ett starkare skydd i grundlagen för rätten att vidta fackliga

stridsåtgärder. En fp-ledamot samt v-ledamoten reserverade sig.

Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Enligt vad utskottet inhämtat har Fri- och rättighetskommittén

beslutat ta upp frågan om grundlagsskyddet för de fackliga

rättigheterna. Mot den bakgrunden saknas enligt utskottets

mening anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med

anledning av motionerna. Motionerna 1990/91:K215 och

1991/92:K208 yrkande 5 avstyrks således.

11. Politisk åsiktsregistrering

Motionen

I motion 1990/91:K204 av Hans Göran Franck m.fl. (s) erinras

om att förbudet i 2 kap. 3 § första stycket regeringsformen mot

att utan samtycke grunda en anteckning om medborgare i allmänt

register enbart på hans politiska åskådning inte gäller för

utlänningar (jfr 2 kap. 20 § ). Dessa bestämmelser bör enligt

motionärerna ändras så att de inte gör någon skillnad mellan

svensk och utländsk medborgare.

Bakgrund

Regeringsformens fri- och rättighetsreglering avsåg

ursprungligen i princip endast svenska medborgare. Orsaken

angavs vara att endast svenska medborgare har en ovillkorlig

rätt att uppehålla sig här i riket och att bereda sig sin

utkomst här, vilket är en förutsättning för att ett

rättighetsskydd skall få full verkan. Det har vidare i vissa

hänseenden ansetts föreligga ett legitimt behov av att kunna

besluta om särskilda begränsningar i utlänningars fri- och

rättigheter. Dessutom gäller att den vanliga lagstiftningen i

stor utsträckning tillförsäkrar utlänningar de rättigheter som

för svenska medborgares del skyddas genom regeringsformens

rättighetsreglering (prop. 1975/76:209 s. 132).

I samband med 1976 års reform av regeringsformen ansågs det

önskvärt och möjligt att förstärka grundlagsskyddet för

utlänningars rättigheter. Genom regler i 2 kap. 20§

regeringsformen likställs utlänning med svensk medborgare i

flera hänseenden, bl.a. i fråga om skyddet i 2 kap. 3 § andra

stycket för personlig integritet vid automatisk databehandling,

under det att de i andra fall är likställda om annat inte följer

av särskilda föreskrifter i lag. Från det i regeringsformen för

utlänningars del skyddade området undantas frågor om

åsiktsregistrering och om andra begränsningar i rörelsefriheten

än frihetsberövanden. Bakgrunden var de befintliga möjligheterna

att registrera medlemmar av utländska terroristorganisationer

resp. bestämmelserna om militära skyddsområden.

I detta sammanhang skall nämnas att anteckning i

Säkerhetspolisens register inte får göras enbart av det skälet

att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat

sätt har gett uttryck för sin politiska uppfattning, 2 § andra

stycket personalkontrollkungörelsen (1969:446); därutöver finns

öppna och hemliga föreskrifter som regeringen har meddelat.

SÄPO-kommittén (SOU 1990:51) har bl.a. föreslagit att den

grundläggande regleringen av ett system för personalkontroll

sker i lag och att pricipiellt viktiga föreskrifter om

Säkerhetspolisens register regleras i en särskild lag.

Utredningsbetänkandet bereds i regeringskansliet.

Utskottet avstyrkte i avvaktan på resultatet av det nyss

redovisade utredningsarbetet hösten 1989 ett motionsyrkande (v)

om ett striktare förbud i 2 kap. 3 § regeringsformen mot

åsiktsregistrering (1989/90:KU12 s. 17). V- och mp-ledamöterna

reserverade sig. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Med hänsyn till de ovan redovisade ställningstagandena vid

1976 års reform samt till det pågående beredningsarbetet i

regeringskansliet med anledning av SÄPO-kommitténs betänkande är

utskottet inte berett förorda ett sådan utvidgning av förbudet

mot politisk åsiktsregistrering som föreslås i motionen.

Motion 1990/91:K204 avstyrks följaktligen.

12. Diskriminering, rasism och hets mot folkgrupp m.m.

Motionerna

I motion 1990/91:K247 av Jan-Olof Ragnarsson m.fl. (v) begärs

lagstiftning mot rasistiska organisationer (yrkande 3). Förbudet

bör endast avse sammanslutningar som förföljer personer på grund

av ras, hudfärg eller etniskt ursprung. Detta slags inskränkning

i föreningsfriheten är inte att se som ett hot mot demokratiska

värden, den är ett försvar för den frihet demokratin vill slå

vakt om.

En översyn av förbudet mot hets mot folkgrupp begärs i motion

1991/92:K410 av Håkan Holmberg m.fl. (fp, s, m, c, kds). Enligt

motionärerna är det angeläget att det kan klarläggas att

uttalanden av innebörden att Förintelsen aldrig ägt rum också i

vårt land betraktas som kränkande mot judar och därmed

straffbara i enlighet med förbudet mot hets mot folkgrupp. En

sådan översyn behöver enligt motionärernas mening inte utmynna i

en ny lag, eftersom lagen redan i dag syftar till att förhindra

propaganda som innebär att man uppsåtligt utsår missaktning mot

utpekade folkgrupper.

I motion 1991/92:L415 (yrkande 3) av Lars Werner m.fl. (v)

begärs grundlagsskydd i 2 kap. 15 § regeringsformen mot

lagstiftning som diskriminerar homosexuella. Samma ståndpunkt

intas i motion 1991/92:K228 av Margareta Winberg och Hans Göran

Franck (s). Det förslag som lades fram av utredningen om

homosexuellas situation i samhället (SOU 1984:63) bör enligt

motionen genomföras så att det i regeringsformen införs ett

skydd mot diskriminerande lagstiftning. Vidare bör i

brottsbalken och tryckfrihetsförordningen införas ett skydd mot

hets mot homosexuella. Även i motion 1991/92:So292 (yrkande 1)

av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp) hänvisas till SOU

1984:63. Enligt motionen visar erfarenheterna att det nuvarande

diskrimineringsskyddet för homosexuella inte är tillräckligt. En

översyn av bestämmelserna i regeringsformen och

tryckfrihetsförordningen bör därför ske i syfte att förbjuda all

diskriminering av homosexuella. Motion 1991/92:K424 av Christina

Linderholm (c) tar upp frågan om utvidgning av förbudet mot hets

mot folkgrupp till att även gälla homosexuella (yrkande 1). I

denna motion begärs också en kartläggning av våldet mot

homosexuella (yrkande 2).

Ian Wachtmeister (nyd) begär i motion 1991/92:K427 att det

förbud (hets mot folkgrupp) som finns mot diskriminering på

grund av ras, tro eller etniskt ursprung, även kommer den

svenske medborgaren tillgodo om han på grund av att han tillhör

den kristna religionen ser sin trosuppfattning angripen.

Motion 1990/91:K502 av Inger Schörling m.fl.(mp) gäller

utredningar dels för att samordna de regler som finns om

diskriminering (yrkande 1), dels för att samordna

Diskrimineringsombudsmannens (DO:s) och

Jämställdhetsombudsmannens (JämO:s) funktioner (yrkande 2).

Motionärerna pekar på att det gäller olika regler för olika

slags diskriminering på grund av kön, etniskt ursprung,

religion, handikapp, ålder, homosexualitet m.m. samt att det i

vissa fall saknas regler.

Bengt Harding Olson (fp) framhåller i motion 1991/92:K520 att

en ombudsmannainstitution behövs för att medborgarna skall få en

verklig del av rättssamhället. Men det synes enligt motionären

nödvändigt att tillskapa en samlad organisation för de

medborgerliga fri- och rättigheterna -- en s.k.

Rättighetsombudsman (RO). Detta organ skulle då i princip

omfatta samtliga existerande ombudsmannaorgan, som JO,

Konsumentombudsmannen (KO), Jämställdhetsombudsmannen (JämO) och

Diskrimineringsombudsmannen (DO) samt planerade ombudsmannaorgan

såsom Barnombudsman, Handikappombudsman och ombudsmän för olika

patientgrupper. RO skulle ha granskande, rådgivande och

processande uppgifter samt därmed också en opinionsbildande

funktion.

Bakgrund

Regeringsformens diskrimineringsförbud

I 2 kap. 15 § regeringsformen finns en bestämmelse om att lag

eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare

missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller

etniskt ursprung tillhör minoritet. Utlänningar likställs med

svenska medborgare i detta avseende genom 2 kap. 20 § första

stycket 7.

En utvidgning av bestämmelsen i 2 kap. 15 § regeringsformen

till att omfatta även missgynnande av den som med hänsyn till

sexuell läggning tillhör minoritet föreslogs i betänkandet (SOU

1984:63) Homosexuella och samhället. I propositionen 1986/87:124

om de homosexuellas situation i samhället framhöll

justitieministern att övervägande skäl talade mot den föreslagna

grundlagsändringen. Även om man skulle begränsa det föreslagna

grundlagsförbudet till att gälla diskriminering för att någon

har homosexuell läggning skulle det enligt justitieministern

uppstå tolkningssvårigheter, och det skulle sannolikt inte gå

att uppnå den breda enighet om förslaget i riksdagen som man

generellt bör eftersträva vid ändringar i regeringsformen.

Enligt bestämmelsen om olaga diskriminering i 16 kap. 9 §

brottsbalken kan straffrättsligt ansvar utkrävas i

näringsverksamhet samt av den som har allmän tjänst eller

allmänt uppdrag och av den som ordnar allmän sammankomst eller

offentlig tillställning för diskriminering på grund av ras,

hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller

homosexuell läggning. Utvidgningen av bestämmelsen till att

omfatta de homosexuella gäller från den 1 januari 1988.

Departementschefen (prop. 1986/87:124 s. 36 f.) betonade att man

inte borde ha en övertro på vad strafflagstiftning kan

åstadkomma på ett så sammansatt och känsligt område, men även en

blygsam attitydpåverkan är ett steg i rätt riktning. När det

gäller förändring av mänskliga värderingar och fördomar måste

man vara medveten om att positionerna som regel endast kan

flyttas fram långsamt.

Socialstyrelsen har genom ett beslut av regeringen den 10

december 1987 fått ett övergripande ansvar för samordningen av

insatser för de homosexuella. I uppdraget ingår att i samråd med

berörda myndigheter följa utvecklingen av de homosexuellas

situation samt att överväga i vilka former diskrimineringen av

homosexuella kan motverkas av samhället. Någon särskild

kartläggning av våldet mot homosexuella har myndigheten inte

genomfört.

Nämnas kan att regeringen mot bakgrund av ett uttalande av

riksdagen (1989/90:LU23) rörande behovet av utvärdering av lagen

(1987:813) om homosexuella sambor samt av ett förslag från

Socialstyrelsen om lagstiftning om registrerat partnerskap i

januari 1991 beslöt att tillsätta en kommitté för att dels

utvärdera lagen om homosexuella sambor, dels överväga en

lagstiftning om s.k. registrerat partnerskap.

Rasistiska organisationer

Föreningsfriheten enligt 2 kap. 1 § regeringsformen kan, i

närmare angiven omfattning, begränsas (2 kap. 14 § andra

stycket). Det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av

militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av

folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt

ursprung. Brottsbalkens bestämmelser om olovlig kårverksamhet

(18kap. 4 §) är det enda exemplet på kriminalisering av att

någon bildar eller deltar i en sammanslutning.

Sverige tillträdde 1971 FN:s internationella konvention för

avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Enligt

konventionens grundläggande stadgande, artikel 2, är staterna

skyldiga att förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland den

lagstiftning som omständigheterna påkallar, göra slut på

rasdiskriminering i alla dess former och uttryck. Den

hittillsvarande inställningen har varit att den svenska

lagstiftningen, främst genom brottsbalkens bestämmelser om hets

mot folkgrupp och motsvarande bestämmelse i

tryckfrihetsförordningen, innebär ett faktiskt förbud mot

rasistiska organisationer genom att deras verksamhet hindras och

att Sverige härigenom uppfyller sina åtaganden enligt

konventionen. Något förbud mot rasistiska organisationer finns

emellertid inte.

I proposition 1986/87:151 om ändringar i

tryckfrihetsförordningen m.m. förklarade sig det föredragande

statsrådet inte vara beredd att följa

diskrimineringsutredningens slutliga ståndpunkt (SOU 1984:55)

att ett förbud mot organisationer som främjar etnisk

diskriminering borde införas (prop. s. 104 f.).

Konstitutionsutskottet avstyrkte, mot bakgrund bl.a. av en

utförlig redogörelse i propositionen för frågans tidigare

behandling, motionskrav på ett förbud mot rasistiska

organisationer eftersom det inte kunde anses föreligga något

egentligt behov av en sådan reglering. I en reservation (m, fp

och c) framhölls att olika skäl -- yttrandefriheten och

bevissvårigheter -- talade mot ett sådant organisationsförbud

(KU 1987/88:36 s. 22 f. och s. 46).

Frågan om förbud mot rasistiska organisationer behandlades

även av utskottet hösten 1989 med anledning av motioner

(1989/90:KU12 s. 18 f.). Därvid konstaterades att frågan

bereddes i regeringskansliet mot bakgrund av att majoriteten i

kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet hade ställt sig

bakom tanken på ett sådant förbud (SOU 1989:14). Utskottet ville

avvakta ett förslag från regeringen, som var att vänta våren

1990. Motionsyrkandena ansågs besvarade och riksdagen följde

utskottet. -- I propositionen 1989/90:86 om åtgärder mot etnisk

diskriminering uttalades med hänvisning till föreningsfriheten

starka betänkligheter mot ett förbud mot rasistiska

organisationer; i stället förordades att andra

lagstiftningsalternativ utreddes. Riksdagen ställde sig bakom

denna bedömning (1989/90:SfU18, rskr. 283).

I delbetänkandet Organiserad rasism (SOU 1991:75), som avgavs

i september 1991, föreslår utredningen för åtgärder mot etnisk

diskriminering (EDU) ändringar i 2 kap. 14 § regeringsformen.

Föreningsfriheten skall kunna inskränkas vid förföljelse även

mot annan grupp av personer än folkgrupp, dvs. mot t.ex.

invandrare eller flyktingar. Det föreslås -- förutom nya

bestämmelser bl.a. i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen,

dock utan förbud mot rasistiska organisationer som sådana -- att

regeringsformens möjlighet till inskränkning av

föreningsfriheten skall omfatta även förföljelse på grund av

nationellt ursprung eller trosbekännelse.

De föreslagna ändringarna i brottsbalken innebär bl.a. att den

som deltar i eller lämnar stöd åt en sammanslutning som ägnar

sig åt rasistisk förföljelse genom att ligga bakom eller uppmana

till vissa särskilt allvarliga typer av brott skall kunna

straffas. Detsamma skall gälla den som bildar en sammanslutning

som är avsedd att ägna sig åt sådan förföljelse. Ett tillägg

till tryckfrihetsförordningens brottskatalog föreslås för att

täcka det fall att bildandet eller deltagandet sker eller stöd

lämnas i form av meddelande i tryckt skrift. -- Förslaget bereds

i regeringskansliet.

Hets mot folkgrupp

Enligt 16 kap. 8 § brottsbalken skall den som offentligen

eller eljest i ett uttalande eller annat meddelande som sprids

hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp, eller annan

sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,

nationalitet eller etniskt ursprung eller trosbekännelse dömas

för hets mot folkgrupp. Brottet hets mot folkgrupp ingår också i

tryckfrihetsförordningens brottskatalog (7 kap. 4 §) och kan

därigenom även utgöra ett yttrandefrihetsbrott (5 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen).

I betänkandet (SOU 1984:63) Homosexuella och samhället

förordades en utvidgning av bestämmelsen om hets mot folkggrupp

så att anspelning på sexuell läggning också skulle vara

straffbar. En ändring av brottsbalksbestämmelsen förutsätter att

även tryckfrihetsförordningens bestämmelse om hets mot folkgrupp

ändras. I propositionen (1986/87:124) om de homosexuellas

situation i samhället ansåg justitieministern mot denna bakgrund

att det inte förelåg tillräckliga skäl att föreslå en ändring av

brottsbalksbestämmelserna. Det krävdes nämligen enligt

statsrådet i särskilt hög grad starka skäl för att göra en

grundlagsändring som gäller inskränkningar i tryckfriheten. Det

fanns inte heller någon analys av i vilken mån kränkningar av

homosexuella förekom i tryckta skrifter. Vidare hänvisades till

att det är tänkbart att det av utredningen föreslagna förbudet

skulle drabba olika slags framställningar med religiös bakgrund

och över huvud taget snarare bidra till en konflikt mellan de

homosexuella och samhället i övrigt än göra någon verklig

nytta.

Utskottet har tidigare slagit fast att det är ett starkt

samhälleligt intresse att med all kraft bekämpa rasism och

främlingsfientlighet (KU1987/88:36 s. 22 f.). Detta sker

emellertid inte bara genom straffbestämmelser, utan främst genom

information, upplysning och den fria opinionsbildningen. Vid

utformningen av straffbestämmelser gäller det också att finna

den rätta avvägningen mellan yttrandefrihetsintresset och

etniska gruppers behov av skydd mot nedsättande omdömen eller

kritik. Utskottet fann det naturligt -- från de synpunkter

utskottet särskilt har att företräda -- att framhålla att

bestämmelser som straffbelägger nedsättande behandling av olika

folkgrupper inte får hindra en allmän debatt om frågor som

gäller sådana grupper. Utan tvivel måste man tolerera att det

ibland ges uttryck för åsikter som inte överensstämmer med

värderingar som är allmänt accepterade i vårt samhälle.

Beträffande uttalanden om Förintelsen kan nämnas att Svea

hovrätt i en dom den 25 oktober 1990 (B2838/89) utdömt ansvar

för otillåtet yttrande i närradio (hets mot folkgrupp), varvid

domstolen haft att bedöma bl.a. framförda åsikter om

Förintelsen; huruvida den verkligen ägt rum och om dess

omfattning och det sätt på vilket det skett. Domstolen framhöll

att så snart det gäller frågor som kan hänföras till religiös

eller politisk debatt i vid mening måste yttrandefriheten vara

stor. Domstolen anmärkte att svensk lag inte -- såsom det

upplysts vara fallet på andra håll -- förbjuder en diskussion av

frågan huruvida Förintelsen ägt rum. Även åsikter som av

flertalet uppfattas som befängda eller till och med provocerande

får framföras. I yttrandefriheten ingår också rätten att genom

citat eller på annat sätt återge andras åsikter eller innehållet

i eljest publicerat material. Domstolen framhöll att det måste

anses tillåtet att i sammanhanget framföra olika åsikter och

således även förneka att Förintelsen ägt rum. I det aktuella

fallet hade dock förekommit sådana beskyllningar mot judarna att

hos lyssnarna frammanades en bild av den särdeles lögnaktige

juden, som inte skyr några medel för att nå sina syften.

Beskyllningarna gav klart uttryck för missaktning för den

judiska folkgruppen som sådan. Vid bedömningen av frågan om

ansvar för brott beaktade hovrätten också att övriga

programinslag och sammanhang inte var ägnade att balansera den

genomgående antisemitiska tendensen i de prövade

programavsnitten. -- Högsta domstolen lämnade inte

prövningstillstånd.

Gruppen Förintelsens Överlevande har den 27 februari 1992

uppvaktat utskottets presidium och har därvid framhållit behovet

av att kriminalisera uttalanden som gör gällande att Förintelsen

inte ägt rum. Vidare har vid en uppvaktning den 18 mars 1992

från Riksförbundets för sexuellt likaberättigande sida

framhållits behovet av förstärkt skydd för de homosexuella.

Vissa samordningsfrågor

Beträffande samordning av ombudsmannafunktioner kan nämnas att

diskrimineringsutredningen föreslog (SOU 1983:18) att

Jämställdhetsombudsmannen skulle vara övervakande myndighet när

det gällde ett av utredningen föreslaget förbud för arbetsgivare

att på etnisk grund diskriminera såväl arbetssökande som

anställda. Förslaget ledde inte till någon sådan lagstiftning

eftersom det ansågs förenat med alltför stora

tillämpningssvårigheter. I stället inrättades en ny myndighet,

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). Verksamheten avser

hela samhällslivet med betoning på arbetslivet, jfr lagen

(1986:442) mot etnisk diskriminering. Ombudsmannen kan inte bara

ge råd och sakupplysning utan också försöka kartlägga vad som

hänt i enskilda fall m.m. Däremot har ombudsmannen inte -- som

Jämställdhetsombudsmannen -- möjlighet att föra talan inför

domstol.

Peter Nobel har i skrivelse den 28 juni 1991 till regeringen i

samband med att han lämnade ämbetet som Diskrimineringsombudsman

föreslagit att det inrättas en ombudsman för mänskliga

rättigheter (RO) för att bl.a. ersätta

Diskrimineringsombudsmannen och Jämställdhetsombudsmannen samt

bevaka barnens rätt enligt FN:s barnkonvention. Enligt

skrivelsen borde man föredra en förstärkt ombudsmannafunktion

framför ett stort antal försvagade sådana. I sitt remissvar över

betänkandet (SOU 1990:41) Tio år med jämställdhetslagen hade han

tidigare förordat att Jämställdhetsombudsmannens och

Diskrimineringsombudsmannens funktioner slås samman.

Utredningen om barnombudsman har i sitt betänkande (SOU

1991:70) Ombudsman för barn och ungdom föreslagit att en sådan

ombudsman inrättas att verka för att barns och ungdomars

rättigheter tas till vara samt att deras behov och intressen i

övrigt uppmärksammas och tillgodoses. Handikapputredningen har i

sitt betänkande (SOU 1992:52) Ett samhälle för alla föreslagit

att det inrättas en handikappombudsman som skall verka för att

funktionshindrades rättigheter tas till vara samt att deras

intressen i övrigt uppmärksammas och tillgodoses. Betänkandena

bereds i regeringskansliet.

I detta sammanhang kan nämnas att EDU i det nyligen framlagda

betänkandet (SOU 1992:96) Förbud mot etnisk diskriminering i

arbetslivet förslår en lag mot etnisk diskriminering i

arbetslivet samt mindre förändringar i den nuvarande lagen mot

etnisk diskriminering.

Utskottets bedömning

När det gäller frågan om utvidgning av

diskrimineringsförbudet i 2 kap. 15 § regeringsformen till

att även omfatta ett förbud mot att i lag eller föreskrift

missgynna någon på grund av homosexuell läggning vill utskottet

hänvisa till vad som framhölls i propositionen 1986/87:124 om de

homosexuellas roll i samhället. Förutom bedömningen att det

sannolikt inte skulle gå att uppnå den breda enighet som

eftersträvades framhölls att underlaget för utredningförslaget

var knapphändigt och att någon mer ingående analys av rättsläget

inte presenterats. T.ex. hade frågan om lagstiftningen om rätt

att ingå äktenskap inte närmare analyserats.

Kommittén om registrerat partnerskap har som uppdrag (dir.

1991:6) att bl.a. göra en mer fullständig genomgång av

äktenskapets rättsverkningar på det civilrättsliga,

straffrättsliga, processrättsliga och associationsrättsliga

området. Vidare skall regler inom arbetsrätten,

socialförsäkrings-, hyres- och skattelagstiftningen gås igenom.

Även internationella aspekter, bl.a. inom området för mänskliga

rättigheter, bör analyseras. Så länge en sådan kartläggning och

analys inte föreligger finns det enligt utskottets mening inte

anledning att aktualisera frågan om ett grundlagsskydd mot

lagstiftning som kan diskriminera personer med homosexuell

läggning. Motion 1991/92:L415 yrkande 3, 1991/92:K228 i denna

del och 1991/92:So292 yrkande 1 i denna del avstyrks

följaktligen.

När det härefter gäller frågan om förbud mot rasistiska

organisationer får utskottet hänvisa till att ett förslag om

att införa ett sådant förbud har varit föremål för

remissbehandling och för närvarande bereds i regeringskansliet.

Enligt utskottets mening bör resultatet av detta arbete

avvaktas. Motion 1990/91:K247 yrkande 3 avstyrks.

Utskottet är inte heller berett att förorda en utvidgning av

tryckfrihetsförordningens resp. brottsbalkens bestämmelser om

hets mot folkgrupp till att även omfatta dem som har

homosexuell läggning. Som utskottet tidigare understrukit gäller

det vid utformningen av straffbestämmelser att finna den rätta

avvägningen mellan yttrandefrihetsintresset och skilda gruppers

behov av skydd mot nedsättande omdömen eller kritik. Enligt

utskottets mening saknas det mot bakgrund av vikten av vidast

möjliga yttrandefrihet anledning att utvidga förbudet mot hets

mot folkgrupp till att omfatta även homosexuella. Motionerna

1991/92:K228 i denna del, 1991/92:K424 yrkande 1 och

1991/92:So292 yrkande 1 i denna del avstyrks följaktligen.

Beträffande kartläggning av våldet mot homosexuella vill

utskottet hänvisa till Socialstyrelsens övergripande ansvar för

samordningen av insatser för de homosexuella. Utskottet

förutsätter att Socialstyrelsen bevakar behovet av en sådan

kartläggning. Motion 1991/92:K424 yrkande 2 avstyrks därför.

Med anledning av motion 1991/92:K427 vill utskottet hänvisa

till att bestämmelserna om förbud mot hets mot folkgrupp också

torde kunna omfatta hot eller missaktning med anspelning på den

kristna religionen. Något särskilt uttalande från riksdagens

sida med anledning av motionen behövs inte. Motionen avstyrks.

När det gäller frågan om uttalanden rörande Förintelsen vill

utskottet understryka vikten av att värna om yttrandefriheten

och en allmän och fri debatt. Också påståenden som allmänt

uppfattas som huvudlösa och stötande måste kunna få föras fram i

den allmänna debatten så länge det inte är fråga om hot eller

missaktning i sådana avseenden som anges i bestämmelsen om hets

mot folkgrupp eller om annat tryckfrihetsbrott som t.ex. förtal.

Som tidigare understrukits bl.a. i förarbetena till

förtalsbestämmelsen i 5 kap. 1 § första stycket brottsbalken

(prop. 1962:10) gäller att en vidsträckt yttrandefrihet i den

offentliga diskussionen i vårt land bör upprätthållas i såväl

tal som skrift och att denna yttrandefrihet är grundvalen för

ett fritt samhällsskick. Utskottet vill också peka på att

uttalanden i samband med en eventuell översyn av bestämmelserna

om hets mot folkgrupp knappast skulle få genomslag i praxis utan

samtidig ändring av bestämmelsens lydelse. Motivuttalanden i

efterhand anses nämligen i princip inte kunna göras för att

tjäna som ledning vid rättstillämpningen (jfr 1990/91:Ju4 s. 7).

Utskottet avstyrker således även motion 1991/92:K410.

När det slutligen gäller frågorna om samordning av

regelsystem och ombudsmannafunktioner med syfte att motverka

diskriminering av skilda slag förutsätter utskottet att frågorna

blir föremål för övervägande i samband med beredningen av de

betänkanden som lagts fram av Utredningen om barnombudsman,

Handikapputredningen samt EDU. Enligt utskottets mening saknas

mot denna bakgrund anledning för riksdagen att vidta någon

åtgärd med anledning av motionerna 1990/91:K502 yrkandena 1 och

2 och 1991/92:K520. Motionerna avstyrks således.

13. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna

Motionerna

I två motioner begärs att den europeiska konventionen om

mänskliga rättigheter införlivas i svensk rätt. Enligt motion

1991/92:K208 yrkande 2 av Lars Werner m.fl (v) ger konventionen

den enskilde möjligheter att uppnå resultat som inte kan nås med

hjälp av bestämmelserna till skydd för de grundläggande

mänskliga rättigheterna i 2 kap. regeringsformen. Den officiella

svenska uppfattningen att svensk rätt överensstämmer med

åtagandena enligt konventionen har enligt motionärerna visat sig

felaktig. Tillämpningen av konventionen ändras undan för undan

genom domstolens avgöranden, vilka är omöjliga att helt förutse.

Enligt motionärerna finns ingen anledning att koppla ihop frågan

om införlivande av Europakonventionen med frågan om svenskt

EG-medlemskap. I motion 1991/92:K215 av Björn von der Esch m.fl.

(m, nyd) begärs att frågan om förhållandet till

Europakonventionen bryts ut från Fri- och rättighetskommitténs

arbete och utreds i särskilt brådskande ordning så att lag kan

utfärdas i saken senast inom ett år.

Bakgrund

1973 års Fri- och rättighetsutredning diskuterade ingående

frågan om att låta de fri- och rättighetskonventioner Sverige

anslutit sig till slå igenom i svensk grundlag antingen genom

s.k. inkorporation eller genom att delar av konventionerna

arbetas in i svensk grundlag (SOU 1975:75 s. 98 f.). Utredningen

ansåg dock att det inte var en framkomlig väg att direkt anknyta

grundlagens rättighetsregler till dessa konventioner utan pekade

på en rad -- bl.a. lagtekniska -- problem som en sådan metod

skulle föra med sig. Man betonade dock den betydelse som

konventionerna haft för utredningsarbetet och att utredningen

eftersträvat att genom grundlagsregler ge rättigheterna ett

skydd som i nivå inte låg under konventionernas. Regering och

riksdag anslöt sig till utredningens åsikt i denna fråga (prop.

1975/76:209, s. 85, KU56).

Utskottet har därefter vid ett flertal tillfällen behandlat

motionsyrkanden med krav på införlivande av Europakonventionen

om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna i svensk rätt. Med hänvisning till ställningstagandet

1976 har motionerna avstyrkts (KU 1985/86:5 s. 12, KU 1987/88:38

s. 11, 1989/90:KU12 s. 15 f., 1990/91:KU7 s. 13). Frågan

behandlades senast hösten 1991 (1991/92:KU12 s. 20) med

anledning av motionsyrkanden. Utskottet hänvisade då till

överväganden inom regeringskansliet om att tillsätta en

utredning med uppgift bl.a. att pröva lämpligheten av att i

vidare mån än som nu är fallet ge internationella konventioner,

främst Europakonventionen, motsvarighet i den svenska rätten.

Utskottet framhöll att frågan kunde få ökad aktualitet genom

att EG-domstolen räknar skyddet för grundläggande mänskliga

rättigheter till de allmänna rättsprinciper vilka den lägger

till grund för sina avgöranden. Bl.a. mot denna bakgrund ansågs

motionsyrkandena tillgodosedda och de avstyrktes således.

Utskottets bedömning

Regeringen har i sina direktiv till Fri- och

rättighetskommittén (dir. 1991:119) hänvisat till att

Europakonventionen ingår i den s.k. EG-rätten. Ett EES-samarbete

innebär att Sverige på de områden samarbetet gäller skall

införliva EES-avtalet och därmed EG-rätt med svensk rätt. Enligt

direktiven bör kommittén ta ställning till det möjliga och

lämpliga i att införliva Europakonventionen i svensk rätt

generellt sett och i så fall lägga fram de förslag som kan anses

motiverade. Enligt utskottets mening bör resultatet av

utredningens arbete nu avvaktas innan frågan om lagstiftning

rörande införlivande av Europakonventionen aktualiseras.

Motionerna 1991/92:K208 yrkande 2 och 1991/92:K215 avstyrks

följaktligen.

14. Riksdagens kontrollmakt

Motionen

Motion 1990/91:K205 yrkande 13 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

gäller riksdagens kontrollmakt. Efter att ha berört bl.a.

riksdagens revisorers och Riksrevisionsverkets uppgifter väcks

frågan om en en statlig revision under riksdagen. Vidare berörs

konstitutionsutskottets nya roll i samband med granskningen av

regeringen samt behovet av reformer och resursförstärkningar. I

motionen föreslås att en utredning får till uppgift att se över

riksdagens hela kontrollmakt. Därvid bör även frågan om den

statliga revisionens ställning övervägas.

Bakgrund

Riksdagens kontrollmakt ägnas ett särskilt kapitel i

regeringsformen, kap. 12. Där återfinns stadganden om

konstitutionsutskottets granskning av statsrådens

tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning, om åtal mot

och straffansvar när det gäller tjänsteutövningen för dem som är

eller har varit statsråd, om misstroendeförklaring, om

interpellationer och frågor, om justitieombudsmännen samt om

riksdagens revisorer. De senare skall på riksdagens vägnar

granska statlig verksamhet. Uppgiften är till övervägande delen

av förvaltningsrevisionell karaktär samt då av övergripande art.

Konstitutionsutskottet (KU 1987/88:43) uttalade, i samband med

behandlingen av den på Folkstyrelsekommitténs förslag grundade

propositionen (prop. 1987/88:22) om riksdagens arbetsformer,

bl.a. följande.

Utvärdering av politiska beslut framstår i dagens samhälle som

en alltmer angelägen uppgift, samtidigt som det med visst fog

kan hävdas att det är en av de mest försummade. Att riksdagen är

särskilt lämpad för denna uppgift är enligt utskottets mening

uppenbart. Som ingen annan samhällsinstitution har riksdagen

breda kontaktytor mot det omgivande samhället. -- -- --

Riksdagens lämplighet som utvärderingsorgan har också en annan

sida. Riksdagen utövar inte själv förvaltningsuppgifter, utom i

sina egna angelägenheter, och myndigheterna lyder, med några få

undantag, under regeringen. Den granskning som riksdagen utför

bör därför vara mer fristående från myndighetsintressen än

regeringens och de övriga granskningsorganens.

Riksdagens utvärdering bör vara framåtsyftande och inriktad

mot att finna uppslag och idéer för framtiden. I detta

sammanhang är det enligt utskottet viktigt att betona att den

lednings- och samordningsfunktion som regeringen har i en

parlamentarisk demokrati inte försvagas. Regeringens kontroll

över det statliga utredningsväsendet och över

lagstiftningsinitiativen får ej urholkas.

Beträffande den institutionella organisationen av riksdagens

granskning och utvärdering framhölls:

Grundlagberedningen ansåg att riksdagens kontrollmakt skulle

kunna stärkas genom en systematisk granskning inom

riksdagsutskotten av utfallet av beslutade reformer. Utskottens

granskning skulle enligt beredningen kunna präglas av större

kontinuitet än den punktkontroll som riksdagens revisorer kan

göra. Beredningen förordade emellertid att riksdagens särskilda

revisionsinstitution skulle behållas och föreslog inte några

organisatoriska ändringar av större betydelse i denna.

Departementschefen (prop. 1973:90 s.226) instämde i

beredningens synpunkter och tillfogade beträffande revisorerna

att de hade en speciell uppgift att fylla i fråga om information

och granskning som berör flera förvaltningsgrenar eller

förvaltningen över huvud taget och som inte lämpligen kan

behandlas i de separata fackutskotten.

Genom beslut av riksdagen år 1979 (FiU 1978/79:26, rskr. 258

och 259) fick revisionsverksamheten en närmare anknytning till

riksdagens utskott bl.a. genom att ett regelbundet samråd mellan

utskotten och revisorerna infördes. Vidare skulle revisorernas

framställningar med anledning av gjorda iakttagelser i

fortsättningen uteslutande riktas till riksdagen, som beslutar

efter utskottsberedning i sedvanlig ordning.

Konstitutionsutskottet uttalade sammanfattningsvis att

riksdagen och särskilt riksdagens utskott borde ägna mer

uppmärksamhet åt att utvärdera resultaten av riksdagens beslut.

Denna utvärdering borde vara framtidsinriktad. Det var enligt

utskottets uppfattning knappast ökade resurser eller förändrad

organisation som behövdes utan det handlade mer om ändringar av

arbetssätt och prioriteringar. Det erinrades också om försök i

olika hänseenden vad gäller budgetarbetet. Mot denna bakgrund

var utskottet inte berett att tillstyrka att en särskild

utredning av riksdagens uppföljningsverksamhet tillsattes.

Samtidigt nämndes att en utvärdering av konstitutionsutskottets

granskning skulle komma att ske mot bakgrund av de senaste årens

erfarenheter.

M- och fp-ledamöterna reserverade sig. Riksdagen följde

utskottet (rskr. 405).

Vid behandling våren 1990 av motionsyrkanden motsvarande det

nu aktuella framhöll utskottet på nytt vikten av att riksdagen

ägnar ökad uppmärksamhet åt att följa upp och utvärdera

resultaten av de politiska besluten. Det var enligt utskottet

betydelsefullt att utvärderingen är framåtsyftande och inriktad

mot att finna uppslag och idéer för framtiden (1989/90:KU36 s.

12). Samtidigt erinrades om att denna strävan från riksdagens

sida bör sammankopplas med det pågående arbetet med en

omläggning av den statliga budgetprocessen. Det viktigaste

inslaget där är att hela verksamhetsområdet för en myndighet

skall underkastas en fördjupad redovisning och prövning vart

tredje år.

Mot bakgrund av den betydelse som frågan om uppföljning och

utvärdering av den statliga verksamheten fått under senare år

var det -- också enligt vad utskottet uttalade våren 1990 --

motiverat att en prövning kommer till stånd av den organisation

som riksdagen har för dessa uppgifter, främst riksdagens utskott

och riksdagens revisorer.

Utskottet hänvisade vidare till att revisionsverksamheten

genom riksdagsbeslutet 1979 fått en närmare anknytning till

riksdagens utskott. Vid behandlingen av

verksledningspropositionen hade konstitutionsutskottet (KU

1986/87:29, rskr. 226) också förordat att ett närmare samarbete

etablerades mellan utskotten och revisorerna. Utskottet uttalade

då även att förslagen om fördjupad budgetprövning kunde medföra

att en översyn senare behövde göras av riksdagsrevisorernas

organisation, resurser och samverkan med andra riksdagsorgan.

Även finansutskottet hade vid flera tillfällen framhållit det

önskvärda i att revisorernas samarbete med riksdagsutskotten

byggs ut och fördjupas, se t.ex. 1989/90:FiU15.

Efter förslag av konstitutionsutskottet och finansutskottet

tillsattes våren 1990 (1989/90:KU36, 1989/90:FiU39, rskr. 303

resp. 304) en utredning om riksdagens roll i budgetprocessen

m.m. Därvid uttalade konstitutionsutskottet bl.a. att

utredningen bör undersöka hur en ökad samordning av utskottens

och revisorernas verksamhet skall kunna åstadkommas. Utredningen

bör också pröva vilka konskvenser ett utökat samarbete med

utskotten får för organisationen av riksdagens revisorer samt

utreda riksdagsrevisorernas resurser. Konstitutionsutskottet

vidhöll dock sin tidigare intagna ståndpunkt att någon

förändring av huvudmannaskapet för den statliga revisionen inte

var påkallad. På denna punkt reserverade sig företrädare för

Moderata samlingspartiet och Folkpartiet.

Finansutskottet pekade för sin del på att ett väsentligt

inslag i den nya budgetprocessen är att budgeten skall utvecklas

till ett mål- och resultatorienterat styrsystem, vilket

förutsätter att de politiska beslutens innehåll och inriktning

görs tydligare och att former utvecklas för uppföljning och

utvärdering av de fattade besluten. Riksdagen och särskilt dess

utskott borde enligt finansutskottet ägna större uppmärksamhet

åt att utvärdera resultaten av riksdagens beslut. Frågan

uppkommer härvid vilka resurser riksdagen har till sitt

förfogande för detta arbete. I det sammanhanget bör även

revisorernas granskningsuppgifter uppmärksammas, ansåg

finansutskottet.

Finansutskottet behandlade hösten 1991 med anledning av en

moderat motion från allmänna motionstiden 1991 frågan om

organisationsformer för statens revision (1991/92:FiU2).

Utskottet förordade ett tillkännagivande till regeringen med

innebörd att riksdagen bör få ett ökat ansvar för den statliga

revisionen, vilket bör beaktas vid kommande förändringar av den

statliga revisionens organisation.

Det var finansutskottets uppfattning att Sverige liksom andra

demokratiska stater behöver en stark och oberoende revision för

att självständigt kunna granska den offentliga verksamheten,

dess resultat och effekter. För detta krävs tillgång till

objektiv information och en fristående uppföljning av

myndigheternas verksamhet. Från olika utgångspunkter hade

ifrågasatts om den nuvarande organisationen för den statliga

revisionen uppfyller dessa krav. Därtill kommer de krav som de

nya formerna för styrning av den statliga verksamheten innebär.

När myndigheterna fått ökade befogenheter att avgöra hur

verksamheten skall bedrivas samt när resultatstyrning ersätter

en detaljerad budget- och regelstyrning, är det mycket viktigt

att myndigheternas verksamhet kan granskas av en stark, obunden

och opartisk revision. Det var således finansutskottets slutsats

att det nya styrningssystemet och förnyelsearbetet i den staliga

verksamheten förutsätter en stark och effektiv revision.

Generellt gäller att revisionen bör vara opartisk och obunden.

Det är därför enligt finansutskottet nödvändigt att riksdagen

får ett ökat ansvar för den statliga revisionen. En förstärkning

av riksdagens revisorers ställning skulle kunna ha stor

betydelse för riksdagens möjligheter att hävda sin uppfattning i

samband med den nya budgetprocessen och budgethanteringen. Det

var finansutskottets uppfattning att vad utskottet redovisat bör

beaktas vid kommande förändringar av den statliga revisionens

organisation. Riksdagen ställde sig bakom finansutskottets

ställningstagande och gav regeringen till känna vad

finansutskottet anfört (rskr. 12)

Våren 1992 erinrade finansutskottet om detta uttalande

(1991/92:FiU15, FiU16 och FiU29) och framhöll att

konsekvenserna för riksdagens revisorers del övervägdes i

riksdagsutredningen.

Utskottets bedömning

Som framgår av redovisningen ovan övervägs frågan om en

förstärkning av resurserna för riksdagens revisorer av

riksdagsutredningen bl.a. mot bakgrund av att riksdagen bör ha

ett ökat ansvar för den statliga revisionen. Även frågan om

utskottens resurser för utvärdering och uppföljning övervägs

inom utredningen. Avsikten är således att utredningen skall

lämna förslag som syftar till att förstärka riksdagens

kontrollmakt. Enligt utskottets mening bör utredningens arbete

avvaktas innan frågan om en samlad översyn av riksdagens hela

kontrollmakt aktualiseras. Motion 1990/91:K205 yrkande 13

avstyrks följaktligen.

15. Medborgarkontrakt

Motionerna

Två motioner tar upp frågan om s.k. medborgarkontrakt. I

motionerna 1991/92:K232 av Bengt Harding Olson (fp) och

1991/92:K513 av Jan Backman (m) hänvisas till det brittiska

"Citizen's Charter". Ett medborgarkontrakt skulle enligt

motionärerna kunna precisera medborgarnas rättigheter, särskilt

då skattebetalarnas rätt till skattefinansierade tjänster. Ett

sådant kontrakt skulle bygga på sex grundläggande principer,

nämligen myndigheternas öppenhet, medborgarnas information,

tjänsternas tillgänglighet, medborgarnas valfrihet, tjänsternas

kvalitet och icke-diskriminering av medborgarna.

Bakgrund

I ett White Paper har den brittiska regeringen i juli 1991

presenterat ett "Citizen's charter". Dokumentet omfattar en rad

områden som sjukvården, arbetsmarknaden, polisen, posten,

hyresmarknaden, skolan och järnvägen. Avsikten sägs vara att ge

medborgaren mer makt. Dokumentet anger sätt att höja kvaliteten

och ge mer valfrihet i offentlig service. Det gäller bl.a.

garanterade maximala väntetider, bättre information till

allmänheten, rätt för envar att stämma fackföreningar för

otillåtna strejker inom den offentliga sektorn och kompensation

för dålig service.

Citizen's charter kan närmast ses som en programförklaring av

den sittande regeringen. Dokumentet anger en inriktning och

skall följas upp med mer detaljerade handlingsplaner. Det skall

vidtas omedelbara åtgärder för att uppmuntra all offentlig

serviceverksamhet att anta Charterprinciper och anpassa dem till

sin egen verksamhet.

Utskottets bedömning

Riksdagen har vid flera tillfällen under senare år i samband

med budgetpropositioner getts tillfälle att ta del av

regeringens målsättningar när det gäller offentlig service.

Bl.a. har framhållits att de enskilda medborgarnas önskemål och

behov ofta innebär krav på ett mer varierat utbud och valfrihet.

Det har vidare understrukits att om den offentliga verksamheten

skall kunna möta dessa krav fordras större flexibilitet i fråga

om verksamhetsformer. I kompletteringspropositionen våren 1992

(1991/92:150 del II) betonas att kommunerna och landstingen har

en väsentlig roll för välfärden. De svarar för viktig

tjänsteproduktion som vård, omsorg och utbildning. Konkurrensen

på det kommunala området måste enligt propositionen öka bl.a.

för att tillgodose medborgarnas önskemål om service. Privata

initiativ måste främjas och hinder för konkurrens undanröjas.

Samtidigt är det enligt propositionen av stor vikt att stärka

kommuninvånarnas ställning och öka den enskildes valfrihet.

Ett förslag om ett nytt generellt statsbidrag till kommunerna

lämnades i kompletteringspropositionen och principerna godkändes

av riksdagen (1991/92:FiU29, rskr. 345). Ett viktigt syfte med

det nya statsbidraget är att skapa mer likvärdiga

förutsättningar för kommunerna. Bidraget är ett komplement till

kommunernas skatteinkomster. Skillnaderna i skatteuttag skall på

sikt spegla skillnader i service, avgifter och effektivitet.

Kommunernas servicenivå blir således i hög grad beroende av

politiska bedömningar i kommunerna i fråga om skatteuttag och om

prioriteringar, och det kan i dessa sammanhang te sig naturligt

för kommunerna att ta fasta på sådana tankar som redovisats i

Citizen's charter. Utskottet anser dock inte att ett

tillkännagivande till regeringen i frågan är påkallat.

Motionerna 1991/92:K232 och 1991/92:K513 avstyrks följaktligen.

16. Rättssäkerhet m.m.

Motionerna

Enligt 1 kap. 8 § regeringsformen finns för rättskipning

domstolar och för den offentliga förvaltningen statliga och

kommunala förvaltningsmyndigheter. Allan Ekström (m)

ifrågasätter i motion 1990/91:K218 -- mot bakgrund av en våren

1990 väckt fråga om inskränkningar i målsägandens åtalsrätt, om

vilket högsta domstolen skulle besluta -- vad som ryms i

begreppet rättskipning. Det behövs enligt motionen ett

klarläggande från konstitutionella utgångspunkter av vilka

uppgifter som suveränt tillkommer den dömande makten resp. vilka

som faller utanför den. Därför yrkas att dessa frågor utreds

under parlamentarisk medverkan i samband med att andra

statsrättsliga ämnen övervägs.

I motion 1990/91:K235 av Margit Gennser och Charlotte

Cederschiöld (båda m) begärs också utredning -- i ett sammanhang

-- av olika rättssäkerhetsfrågor m.m. Motionen gäller för det

första de personliga fri- och rättigheterna och deras

förhållande framför allt till processuella tvångsmedel, t.ex.

avlyssning som polisiär spaningsmetod. De personella fri- och

rättigheterna i grundlagen bör enligt motionärerna utgöra en

uttalad utgångspunkt för varje bedömning rörande processuella

tvångsmedel och deras användning. Nu bedöms enligt motionärerna

t.ex olovlig avlyssning på samma sätt som trafikbrott. Vidare

bör inte bara fri- och rättighetskatalogen utvidgas; enklast

vore att Europakonventionen och andra internationella åtaganden

införlivas och därmed görs direkt tillämpliga som svensk rätt --

denna del av yrkandet har behandlats i 1991/92:KU12. Dessutom

bör den konstitutionella kontrollen förstärkas och

domstolsprövningen göras mera allmän i Sverige genom att

uppenbarhetskriteriet vid lagprövning enligt 11kap. 14 §

regeringsformen tas bort.

I motion 1990/91:K246 av Bengt Harding Olson (fp) erinras

också om Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna.

Där fastslås rätten till opartisk lagföring, "a fair hearing".

Stadgandet i 1 kap. 9 § regeringsformen om att bl.a. domstolar

skall beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och

opartiskhet är inte tillräckligt. För att stärka rättsväsendets

oberoende ställning bör enligt motionären till regeringsformens

fri- och rättighetskatalog i 2 kap. fogas ett uttryckligt

stadgande som garanterar varje medborgare rätten till opartisk

lagföring avseende hela rättsväsendet, dvs. polis, åklagare och

domstolar.

Bakgrund

Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör

uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall enligt 1 kap.

9 § regeringsformen i sin verksamhet beakta allas likhet inför

lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Här kan också

erinras om att den offentliga makten skall utövas under lagarna

samt med respekt för alla människors lika värde och för den

enskilda människans frihet och värdighet (1 kap. 1§ tredje

stycket resp. 2 § första stycket). Vidare skall förhandling vid

domstol vara offentlig -- en fri- och rättighet som emellertid

kan begränsas genom lag (2 kap. 11 § andra stycket och 12 §

första stycket). Det bör också nämnas att ingen myndighet, inte

heller riksdagen, får bestämma hur domstol skall döma i det

enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa

rättsregel i särskilt fall (11 kap. 2 §).

Av regeringsformen framgår vidare att rättstvist mellan

enskilda inte utan stöd av lag får avgöras av annan myndighet än

domstol samt att föreskrifter om domstolarnas

rättskipningsuppgifter, om huvuddragen i deras organisation och

om rättegången skall meddelas i lag (11 kap. 3 och 4 §§). Om

verksamheten hos polis, åklagare och allmänna domstolar meddelas

bestämmelser bl.a. i rättegångsbalken. Där finns stadganden om

jäv och offentlighet vid domstolar (4 och 5 kap.) samt om

förundersökning av polismyndighet eller åklagare. Vid en

förundersökning skall även omständigheter som är gynnsamma för

den misstänkte beaktas samt bevis som är till hans förmån

tillvaratas (23 kap. 4 §).

Den aktuella bestämmelsen i Europarådets konvention angående

skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna, artikel 6, talar om en opartisk och offentlig

rättegång (a fair and public hearing) inom skälig tid och inför

en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.

Sverige är sedan 1952 bundet av Europarådskonventionen.

Utvecklingen visade efter hand att den europeiska domstolen för

de mänskliga rättigheterna ansåg att även tillämpningen av vissa

regler i den offentliga rätten, som rör förhållandet mellan

enskilda människor och det allmänna, omfattas av

konventionsstadgandet. I avsikt att anpassa den svenska

lagstiftningen till Europadomstolens praxis i fråga om artikel 6

antogs lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa

förvaltningsbeslut. Den trädde i kraft den 1 juni 1988 och är

tidsbegränsad numera till utgången av 1994 i avvaktan på en

slutlig utvärdering. Rättsprövning innebär att en domstol,

Regeringsrätten, i vissa fall prövar om ett förvaltningsbeslut

står i överensstämmelse med gällande rättsregler. Finner

domstolen att så inte är fallet skall beslutet upphävas.

Skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna bygger på

en reglering i grundlag kompletterad med lagrådsgranskning,

vissa minoritetsrättigheter i riksdagen samt lagprövningsrätten

som en yttersta garanti. Utrymmet för lagprövning är snävt. För

att tillämpning av en föreskrift som beslutats av riksdagen

eller regeringen skall kunna underlåtas krävs att konflikten med

grundlagen eller den stadgade proceduren är uppenbar (11 kap.

14§ regeringsformen). När lagprövningsrätten skrevs in i

regeringsformen 1979 framhöll utskottet enhälligt (KU

1978/79:39, s.13) att riksdagen är den instans som är bäst

ägnad att pröva om en viss föreskrift är grundlagsenlig.

Uppenbarhetsrekvisitet medförde i detta fall, enligt utskottets

mening, att riksdagens tillämpning av ett visst

grundlagsstadgande måste respekteras så länge den håller sig

inom ramen för en möjlig tolkning av bestämmelsen i fråga.

Utskottets bedömning

Fri- och rättighetskommittén har enligt sina direktiv (dir.

1991:119) i uppdrag att utreda frågan om ytterligare

förstärkning av skyddet för fri- och rättigheter. Frågor som rör

domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut bör

behandlas i sammanhanget, liksom införlivande av

Europakonventionen i svensk rätt generellt sett. I kommitténs

uppdrag ligger också att överväga om utrymmet för

lagprövningsrätten bör vidgas genom att uppenbarhetsrekvisitet

tas bort eller mildras i vart fall när det gäller

domstolsprövning. En annan möjlighet som kommittén bör överväga

är att ge någon av de högsta domstolsinstanserna till exklusiv

uppgift att pröva grundlagsenligheten hos beslut av intresse

från konstitutionell synpunkt. Ett ytterligare alternativ är att

tillskapa någon form av författningsdomstol. Ett uppgift för

kommittén är vidare att överväga och lägga fram förslag som gör

svensk lagstiftning anpassad till våra internationella åtaganden

i fråga om rätt till domstolsprövning. Kommittén bör därvid se

på de regler som gäller för domstolsprövning av

förvaltningsbeslut i andra jämförbara länder. Möjligheten till

generell domstolsprövning av förvaltningsbeslut bör övervägas.

Samtliga rättssäkerhetsfrågor m.m. som tas upp i de motioner

som redovisats i detta avsnitt torde således komma att beröras i

utredningens arbete. Enligt utskottets mening saknas mot denna

bakgrund anledning att vidta någon åtgärd med anledning av

motionerna. Motionerna 1990/91:K218, 1990/91:K235 (delvis) och

1990/91:K246 avstyrks följaktligen.

17. Offentlighet och insyn m.m.

Motionerna

I motion 1990/91:K417 framhåller Bengt Harding Olson (fp) att

offentlighet och insynskydd är av grundläggande demokratisk

betydelse. För att tillgodose allas möjlighet till insyn i

offentlig verksamhet bör den nuvarande regleringen reformeras.

Han föreslår att 1 kap. regeringsformen kompletteras med ett

stadgande om att den offentliga verksamheten skall försiggå

under allmänhetens insyn, i den mån annat inte föreskrivs.

Omvänt bör skyddet för enskilda och deras verksamhet samt för

företagare komma till uttryck i en regel i 2 kap.

regeringsformen av innebörd att varje enskild åtnjuter skydd mot

insyn i den mån annat inte föreskrivs i lag. Vidare krävs i

motionen i avvaktan på en förändrad meddelarrätt för att

harmoniera företagshemlighetslagen med grundlagen att det skapas

någon form av rimlig säkerhetsventil, t.ex genom en s.k.

parallellinstruktion.

Ett förstärkt skydd för meddelarfriheten begärs i motion

1991/92:K208 yrkande 3 av Lars Werner m.fl. (v). Motionärerna

hänvisar till att riksdagen i samband med behandlingen av

yttrandefrihetsgrundlagen uttalade att det är angeläget att öka

insynen i det privata näringslivet och de stora organisationerna

och att frågan borde ägnas ökad uppmärksamhet. Självklart finns

enligt motionen ett legitimt behov av företagshemligheter, men

lagen om skydd för företagshemligheter inskränker på ett

orimligt sätt den anställdes rätt att röja missförhållanden i

företagen.

I motion 1991/92:K209 yrkande 1 av Ian Wachtmeister m.fl.

(nyd) begärs en sådan ändring av regeringsformen att

medborgarnas integritet skyddas genom att skyldigheten att lämna

vissa uppgifter begränsas. I undantagsfall skall det finnas

skyldighet att lämna vissa uppgifter, men detta bör endast

förekomma i tungt vägande fall och bör beslutas av riksdagen med

kvalificerad majoritet.

Bakgrund

De grundläggande reglerna om allmänna handlingars offentlighet

meddelas i 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Där anges att varje

svensk medborgare har rätt att ta del av allmänna handlingar

(1§) samt att denna rätt får begränsas endast om det är

påkallat med hänsyn till närmare angivna intressen -- t.ex.

rikets säkerhet, att förebygga eller beivra brott samt enskilds

personliga eller ekonomiska förhållanden -- och att sådana

begränsningar skall anges noga i lag (2 §).

I regeringsformen föreskrivs i 1 kap. 1 § tredje stycket att

all offentlig makt utövas under lagarna. I 1 kap. 2 §

regeringsformen anges att det allmänna skall värna den enskildes

privatliv. I 2 kap. 1 § hänvisas till tryckfrihetsförordningens

bestämmelser om tryckfrihet och om rätten att ta del av allmänna

handlingar. Yttrandefriheten och informationsfriheten regleras i

2 kap. 1och 13 §§ regeringsformen. I yttrandefrihetsgrundlagen

tillförsäkras yttrandefrihet i radio, TV m.m.

Beträffande insynsfrågor kan erinras om det särskilda

stadgandet i 2 kap. 3 § andra stycket om skydd för den enskildes

personliga integritet vid dataregistrering.

Konstitutionsutskottet uttalade i samband med att bestämmelsen

infördes att den personliga integriteten inte kunnat ges en

närmare definition som ett rättsligt begrepp samt att den mycket

väl kunde ha olika innebörd vid skilda tidpunkter och

förhållanden (KU1987/88:19 s. 3).

Enligt 8 kap. 3 § regeringsformen skall föreskrifter om

förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller

åligganden för enskilda meddelas genom lag. Det innebär att det

i princip krävs lagreglering för att statliga

förvaltningsmyndigheter skall kunna kräva in uppgifter från

andra än statliga myndigheter, t.ex. enskilda, företag och

kommuner. I en under våren 1992 beslutad lag, lag (1992:889) om

den officiella statistiken, har föreskrifter om näringsidkares

m.fl. uppgiftsskyldighet för officiell statistik så långt

möjligt samlats. Officiell statistik är sådan statistik för

samhällsplanering, forskning, allmän information och

internationell rapportering som en myndighet framställer enligt

regeringens föreskrifter. Uppgiftsskyldigheten inom jordbrukets

område har dock samlats i en särskild lag, lag (1992:888) om

uppgiftsskyldighet på jordbrukets område. Uppgiftsskyldigheten

för folk- och bostadsräkningen framgår av särskild lagstiftning.

Uppgiftsskyldighet åläggs vidare i en rad lagar som inte gäller

statistik, t.ex skattelagstiftningen.

När det gäller meddelarskyddet kan påminnas om att

konstitutionsutskottet -- vid behandlingen av förslaget till en

yttrandefrihetsgrundlag, 1990/91:KU21 -- åter uttalade sig för

att meddelarskyddet utvidgas till att i princip gälla även

utanför den offentliga sektorn. Frågan borde enligt utskottet

ägnas fortsatt uppmärksamhet, vilket propositionen också gav

uttryck för. Något särskilt uttalande från riksdagens sida

ansågs därför inte nödvändigt (s. 27).

Utskottet uttalade sig också för att det införs bestämmelser i

brottsbalken till stöd för yttrandefrihetsintressena i vanliga

brottmål. Utskottet hänvisade därvid till att

Fängelsestraffkommitténs betänkande (SOU 1988:7) Frihet från

ansvar, vari regler om ansvarsfrihet -- däribland vad som skall

gälla vid intressekollisioner -- vid olika brott behandlas, var

föremål för beredning i regeringskansliet. Enligt utskottets

mening borde det i det sammanhanget övervägas att införa

bestämmelser i brottsbalken som kan ge skydd åt

yttrandefrihetsintressena vid kollision med andra intressen.

Denna fråga om s.k. parallellinstruktion har utretts inom

regeringskansliet (Ds 1991:78). Enligt promemorian har de

överväganden som gjorts lett fram till att en lagstiftning om

att yttrandefrihetsintresset och intresset av informationsfrihet

skall beaktas i vanliga brottmål inte låter sig konstruera på

ett sätt som tillgodser de krav som man bör ställa på

strafflagstiftning. Vidare framhålls att det emellertid redan i

dag finns stöd i lag för hänsyn av det aktuella slaget. Detta

innebär enligt promemorian att de skäl som talar för en

lagstiftning på området inte är så starka som man i förstone kan

tro. Promemorian har varit föremål för remissbehandling och

frågan beräknas inom kort tas upp i en lagrådsremiss.

Utskottets bedömning

I motion K417 begärs att i regeringsformen införs en regel om

att den offentliga verksamheten skall försiggå under allmän

insyn, i den mån inte annat föreskrivs. I regeringsformen finns

emellertid redan i dag en bestämmelse som hänvisar till

tryckfrihetsförordningens föreskrifter om rätten att ta del av

allmänna handlingar. Mot bakgrund av att värdet av den

föreslagna bestämmelsen därför torde vara begränsat är utskottet

inte berett tillstyrka motionen i denna del.

Inte heller är utskottet berett tillstyrka en särskild

grundlagsregel till skydd mot insyn, såsom förordas i denna

motion och även i motion 1991/92:K209. Genom regeringsformens

krav på lagstiftning när det gäller föreskrifter om förhållandet

mellan enskilda och det allmänna som gäller åligganden för

enskilda ges ett skydd mot alltför långtgående krav på insyn

från det allmännas sida. Riksdagen har också nyligen beslutat en

samlad lag med grundläggande regler om enskildas

uppgiftsskyldighet för den officiella statistiken. Som framhölls

vid riksdagsbehandlingen är det mycket angeläget att den

officiella statistiken är av god kvalitet och att den ger en

rättvisande bild av läge och utveckling. Integritetsskydd finns

genom sekretesslagens regler om den s.k. statistiksekretessen,

som enligt huvudregeln är absolut. Till detta kommer att lagen

om den officiella statistiken innehåller ett särskilt förbud mot

olovlig identifering. När det gäller folk- och

bostadsräkningarna kan pekas på att lagen (1989:329) om folk-

och bostadsräkning år 1990 innehåller en regel om att de

uppgiftsskyldiga inte får betungas onödigt. En

statistikkommission för 1990 års folk- och bostadsräkning

arbetar för närvarande med frågor rörande folk- och

bostadsräkningen; bl.a. övervägs frågan om helt registerbaserade

räkningar i framtiden. Sammantaget anser utskottet således inte

att en sådan grundlagsreglering som förordas i motionerna

1990/91:K417 i denna del och 1991/92:K209 yrkande 1 är påkallad.

Beträffande meddelarskyddet vill utskottet hänvisa till sitt

tidigare uttalande om att frågan bör ägnas fortsatt

uppmärksamhet. Utskottet anser fortfarande att något särskilt

uttalande från riksdagens sida inte är påkallat. Motionerna

1990/91:K417 i denna del och 1991/92:K208 yrkande 3 avstyrks

därför.

Frågan om en s. k. parallellinstruktion bereds för närvarande

inom regeringskansliet. Enligt utskottets mening bör resultatet

av beredningsarbetet avvaktas. Motion 1990/91:K417 avstyrks

följaktligen också i denna del.

18. Kontaktannonser

Motionen

I motion 1991/92:K433 yrkande 1 av Margareta Viklund (kds)

framförs att ett sätt att minska verksamheten med

kontaktförmedling av utländska kvinnor är att inte tillåta

annonsering av kontaktverksamhet och förmedling av dessa

kvinnor.

Bakgrund

Frågan om förbud för vissa annonser har

yttrandefrihetsrättsliga och tryckfrihetsrättsliga aspekter.

Regeringsformen tillförsäkrar i 2 kap. 1 § varje medborgare

gentemot det allmänna yttrandefrihet; frihet att i tal, skrift

eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt

uttrycka tankar, åsikter och känslor. Med tryckfrihet förstås

enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen varje medborgares

rätt att ge ut skrifter utan några av myndigheter eller allmänna

organ i förväg lagda hinder, rätten att inte kunna åtalas på

grund av skriftens innehåll annat än inför en laglig domstol och

rätten att inte kunna straffas för innehållet i annat fall än då

det strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn utan

att återhålla allmän upplysning. I överensstämmelse med dessa

grunder för en allmän tryckfrihet och för att säkerställa ett

fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning står det enligt

samma paragraf varje medborgare fritt att -- med iakttagande av

bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen -- i tryckt skrift

yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar

och meddela uppgifter i vilket ämne som helst.

Av 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen framgår att ingen kan

dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet för missbruk av

tryckfriheten eller medverkan däri i annat fall eller i annan

ordning än förordningen föreskriver. För tryckfrihetsbrott genom

periodisk skrift svarar utgivaren (8 kap. 1 §).

Genom 7 kap. 2 § undantas dock annonser och därmed jämförliga

meddelanden delvis från det tryckfrihetsrättsliga

ansvarssystemet. I de fall det omedelbart framgår av

meddelandets innehåll att ansvar för brott kan komma i fråga kan

ett tryckfrihetsrättsligt ansvar utkrävas av utgivaren. I annat

fall tillämpas i stället allmänna straffrättsliga regler om

meddelandet kan anses utgöra ett led i ett brottsligt

förfarande.

Under riksmötet 1990/91 behandlade justitieutskottet en fråga

rörande oetisk kontaktförmedling (JuU21). Justitieutskottet fann

att verksamheten som kan sägas gå ut på att importera kvinnor

till Sverige kunde vara djupt oetisk och kränkande för de

inblandade parterna. Justitieutskottet hade tidigare (Ju

1987/88:12) anfört att den som i vinningssyfte ägnade sig åt

sådan verksamhet på ett cyniskt sätt utnyttjar inte bara

kvinnors önskan om ett bättre liv utan också mäns kontaktbehov

och osäkerhet. Vidare hänvisades till att

socialförsäkringsutskottet i fråga om oetisk kontaktförmedling

uttalat (SfU 1986/87:21) att lagstiftningsåtgärder knappast var

det bästa sättet att komma till rätta med problemet samt till

att Riksåklagaren och Invandrarverket hade ansett att åtgärder

borde vidtas mot denna typ av förmedlingsverksamhet.

Justitieutskottet delade uppfattningen att olika åtgärder

behövs för att hjälpa och stödja berörda kvinnor men uttalade

att det knappast finns behov av ytterligare straffrättsliga

åtgärder riktade mot män som förmår kvinnor att resa till

Sverige.

Konstitutionsutskottet behandlade under förra riksmötet en

fråga rörande de aktuella kontaktannonserna; det gällde missbruk

av bilder och personuppgifter i sådana annonser. Utskottet ansåg

att en utvidgad kriminalisering på det tryckfrihetsrättsliga och

yttrandefrihetsrättsliga området så långt möjligt borde

undvikas. Utskottet utgick emellertid ifrån att regeringen

noggrant följer utvecklingen och lägger fram förslag till

åtgärder om det visar sig nödvändigt (1991/92:KU11 s. 13).

Utskottets bedömning

Som utskottet tidigare framhållit bör begränsningar på det

tryckfrihetsrättsliga och yttrandefrihetsrättsliga området i

möjligaste mån undvikas. Mot denna bakgrund och även med hänsyn

till riksdagens tidigare ställningstaganden när det gäller

lämpligheten av lagstiftningsåtgärder för att komma till rätta

med denna verksamhet är utskottet inte berett tillstyrka ett

förbud mot annonsering av kontaktförmedling av utländska

kvinnor. Motion 1991/92:K433 yrkande 1 avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande äganderätt m.m

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K203, 1990/91:K209,

1990/91:K216 yrkande 8, 1990/91:K224 yrkande 2, 1990/91:K225,

1990/91:K244 i denna del och 1990/91:K250,

2. beträffande allemansrätt

att riksdagen avslår motion 1991/92:K212 yrkande 1 och 2,

3. beträffande närings- och yrkesfrihet

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K216 yrkande 10,

1990/91:K226, 1990/91:K239 yrkande 2 och 1990/91:K244 i denna

del,

4. beträffande negativ föreningsrätt

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K205 yrkande 7,

1990/91:K206, 1990/91:K216 yrkande 9 och 1990/91:K238 yrkande 1,

5. beträffande livsåskådningsfrihet

att riksdagen avslår motion 1991/92:K207,

6. beträffande föräldrarätt

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ub277 yrkande 2,

7. beträffande samernas rätt

att riksdagen avslår motion 1991/92:K230,

8. beträffande patienters rätt till vård och omsorg

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf256 yrkande 1 och

1991/92:So250 yrkande 1,

9. beträffande skydd mot hemlig telefonavlyssning

att riksdagen avslår motion 1991/92:K218,

10. beträffande fackliga stridsåtgärder

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K215 och

1991/92:K208 yrkande 5,

men. (v) - delvis

11. beträffande politisk åsiktsregistrering

att riksdagen avslår motion 1990/91:K204,

men. (v) - delvis

12. beträffande regeringsformens diskrimineringsförbud

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K228 i denna del,

1991/92:L415 yrkande 3 och 1991/92:So292 yrkande 1 i denna del,

men. (v) - delvis

13. beträffande rasism och hets mot folkgrupp m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K502 yrkandena 1 och

2, 1990/91:K247 yrkande 3, 1991/92:K228 i denna del,

1991/92:K410, 1991/92:K424 yrkandena 1 och 2, 1991/92:K427,

1991/92:K520 och 1991/92:So292 yrkande 1 i denna del,

14. beträffande Europakonventionen

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K208 yrkande 2 och

1991/92:K215,

men. (v) - delvis

15. beträffande riksdagens kontrollmakt

att riksdagen avslår motion 1990/91:K205 yrkande 13,

16. beträffande medborgarkontrakt

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K232 och 1991/92:K513,

17. beträffande rättssäkerhet m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K218, 1990/91:K235

(delvis) och 1990/91:K246,

18. beträffande stärkt meddelarskydd

att riksdagen avslår motion 1991/92:K208 yrkande 3,

men. (v) - delvis

19. beträffande offentlighet och insyn i övrigt

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K417 och 1991/92:K209

yrkande 1,

res. (nyd)

20. beträffande kontaktannonser

att riksdagen avslår motion 1991/92:K433 yrkande 1.

Stockholm den 8 oktober 1992

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

Närvarande: Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans

Nyhage (m), Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove

Johansson (s), Sören Lekberg (s), Stig Bertilsson (m), Ingvar

Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Ulla Pettersson (s),

Inger René (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Elvy Söderström

(s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Offentlighet och insyn m.m. (mom. 19)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40

börjar med "Inte heller" och på s. 41 slutar med "är påkallad"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns det behov av en särskild

bestämmelse i regeringsformen till skydd för den personliga

integriteten och för att begränsa möjligheterna att inhämta

uppgifter från enskilda utöver det skydd mot dataregistrering

som finns i 2 kap. 3 §. Det framstår enligt utskottets mening

som självklart att den enskildes integritet måste skyddas även

på bekostnad av myndigheternas granskande och undersökande

uppgifter. Det måste genom lag klart framgå vilka uppgifter den

enskilde är skyldig att avlämna och vem som har rätt att begära

in uppgifterna. En sådan ingripande lagstiftning måste i

undantagsfall kunna tillgripas men då endast genom kvalificerad

majoritet i riksdagen. Vad utskottet anfört bör ges regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande

lydelse:

19. beträffande offentlighet och insyn i övrigt

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K209 yrkande 1

och med anledning av motion 1990/91:K417 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Johan Lönnroth (v) anför:

1. Fackliga stridsåtgärder (mom. 10)

Regeringsformens skydd för rätten att vidta fackliga

stridsåtgärder har getts en mycket begränsad räckvidd, vilket

också lagrådet konstaterat. Det begränsade skydd som ges i 2

kap. 17 § regeringsformen skulle enligt lagrådet inte ha utgjort

hinder mot att lagstifta om förbud mot fackliga stridsåtgärder i

lönefrågor.

Enligt min mening innebär varje inskränkning i strejkrätten en

viktig begränsning av arbetstagarnas yttersta vapen för att

solidariskt värna om sin värdighet och sina materiella

livsbetingelser. En sådan begränsning kräver djupgående

diskussion och överväganden. Rätten att vidta fackliga

stridsåtgärder är således en grundläggande fri- och rättighet av

så fundamental betydelse för medborgaren att den bör ges det

skydd som anges i 2 kap. 12 § regeringsformen.

Detta bör ges regeringen till känna.

2. Politisk åsiktsregistrering (mom. 11)

Enligt min mening bör utlänningar också skyddas av förbudet

mot politisk åsiktsregistrering i 2 kap. 3 § regeringsformen.

Det finns i dag inte tillräckliga skäl att upprätthålla den

nuvarande skillnaden i detta avseende mellan svenska och

utländska medborgare. Detta bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

3. Regeringsformens diskrimineringsförbud (mom. 12)

Enligt min mening är det angeläget att förbudet mot

diskriminerande lagstiftning i 2 kap. 15 § regeringsformen

utvidgas till att även omfatta dem som har homosexuell läggning.

Det finns nämligen i dag för de homosexuella diskriminerande

lagstiftning på en rad områden, och det finns risk för att denna

diskriminering inte automatiskt kommer att upphöra även om

partnerskap för homosexuella införs.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.

4. Europakonventionen (mom. 14)

Europakonventionen kan genast göras tillämplig i svensk rätt

genom inkorporering och skulle därigenom på ett enkelt sätt

stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna här i landet. Det

skulle få den effekten att den enskilde kan åberopa konventionen

som svensk lag i svenska domstolar.

Det finns enligt min mening inte anledning att som regeringen

gjort i direktiven 1991:119 koppla ihop frågan om införlivande

av Europakonventionen i svensk rätt med ett svenskt medlemskap i

EG. Även bortsett från frågan om medlemskap i EG och om

innehållet i EG-rätten finns det tillräckliga skäl att snarast

och utan ytterligare utredning inkorporera konventionen i svensk

rätt.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.

5. Stärkt meddelarskydd (mom. 18)

Som utskottet tidigare understrukit är det angeläget att öka

insynen i det privata näringslivet och de stora

organisationerna. Dagens ökande arbetslöshet har fört med sig

den negativa konsekvensen att människorna blir allt räddare att

öppet uttala sin mening om eventuella olagligheter eller

maktmissbruk; bl.a. gäller detta de stora massmedieföretagen.

Det finns mot denna bakgrund all anledning att frågan får den

ökade uppmärksamhet i regeringskansliet som utskottet förutsatte

i samband med behandlingen av den nya yttrandefrihetsgrundlagen

och att ett förslag till stärkt grundlagsskydd framläggs för

riksdagen.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

10--12, 14 och 18 borde ha hemställt:

10. beträffande fackliga stridsåtgärder

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:K215 och

1991/92:K208 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna

vad ovan anförts,

11. beträffande politisk åsiktsregistrering

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:K204 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

12. beträffande regeringsformens diskrimineringsförbud

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:L415 yrkande 3

och med anledning av motionerna 1991/92:K228 i denna del och

1991/92:So292 yrkande 1 i denna del som sin mening ger

regeringen till känna vad ovan anförts,

14. beträffande Europakonventionen

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K208 yrkande 2

och med anledning av motion 1991/92:K215 som sin mening ger

regeringen till känna vad ovan anförts,

18. beträffande stärkt meddelarskydd

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K208 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.