Bet. 1992/93:KU3

Konstitutionsutskottets betänkande

1992/93:KU03

Statlig förvaltning m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1992/93

KU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 14 motioner från den allmänna

motionstiden 1992. Utskottet avstyrker samtliga motioner. Till

betänkandet har fogats två reservationer och en meningsyttring.

Motionerna

1991/92:K223 av Ingvar Svensson (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen som grund för

svensk nationell rätt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen och dess koppling

till de små gemenskapernas koncept som utgångspunkt för det

offentligas förvaltning och arbetsorganisation.

1991/92:K317 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om alkoholfri representation för statlig förvaltning och

riksdagen.

1991/92:K414 av Christer Lindblom och Bengt Harding Olson (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förväxlingsrisk vid

personnummeranvändning.

1991/92:K415 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om olika betalningsperioder.

1991/92:K503 av Håkan Strömberg m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att allmänna intressen skall vara

representerade i statliga verk och styrelser.

1991/92:K505 av Ulla-Britt Åbark och Owe Andréasson (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lekmannainflytande i statliga myndigheter

och verk.

1991/92:K506 av Lars Moquist m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om upphävande av förordningen SFS 1975:592 om

arvode åt personalföreträdare i statlig myndighet med

lekmannastyrelse.

1991/92:K507 av Pehr Löfgreen (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

fri tolkservice.

1991/92:K509 av Lisbeth Staaf-Igelström och Sinikka Bohlin (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ersättning till ledamöter i

statliga utredningar.

1991/92:K511 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om översyn av de statliga verksstyrelserna.

1991/92:K512 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att myndigheter ej bör äga rätt att ta ut

avgifter för rutinmässig kontroll och inspektion av icke

offentlig verksamhet.

1991/92:K514 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att åtgärder bör vidtas för att underlätta för landets

medborgare att nå fram till olika befattningshavare i olika

myndigheter.

1991/92:K515 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att rättssäkerheten kräver en starkare

ställning för medborgaren gentemot myndigheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en myndighet som inkräver en uppgift

från en medborgare klart måste ange anledningen till att

uppgiften behövs inom en viss tid,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en myndighet bör vara skyldig att ange

den senaste tidpunkt då ett beslut eller svar kan vara att

förvänta från myndigheten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en skyldighet bör införas för

myndighet att inte låta ett ärende ligga obehandlat över 6

månader,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att myndighet inte skall äga rätt att

avkräva uppgift från medborgare på kortare tid än tre månader

men att önskemål från myndighetens sida får framföras om

snabbare svar.

1991/92:K519 av Harriet Colliander (nyd) vari yrkas att

riksdagen, i enlighet med vad som anförts i motionen, beslutar

om sådan ändring i rättsprövningslagen att regeringsrätten skall

ha skyldighet att tillse att saken är tillräckligt utredd så att

enskildas rättssäkerhet stärks.

Utskottet

1. Subsidiaritetsprincipen

Motionen

I motion 1991/92:K223 av Ingvar Svensson (kds) yrkas

tillkännagivande till regeringen dels, yrkande 1, av vad i

motionen anförts om subsidiaritetsprincipen som grund för svensk

nationell rätt, dels, yrkande 2, av vad i motionen anförts

om denna princips koppling till de små gemenskapernas koncept

som utgångspunkt för det offentligas förvaltning och

arbetsorganisation.

Enligt motionen bör subsidiaritetsprincipen vara en viktig

utgångspunkt för all lagstiftning och principen borde införlivas

som en viktig grund för den nationella rätten. Vidare borde

denna princip kopplad till de små gemenskapernas koncept kunna

ge en helt ny arbetsorganisation och beslutsstruktur inom de

offentliga förvaltningarna och verksamheterna. Motionären anser

att synen på de små gemenskapernas koncept bör vara vägledande

för hela den offentliga förvaltningens organisationssätt.

Bakgrund

Inom EG är subsidiaritetsprincipen en viktig princip av

innebörd att politiska beslut bör fattas på lägsta effektiva

nivå. Avgöranden som inte behöver träffas övernationellt skall

således i stället äga rum på nationell eller lägre nivå.

Principen benämns även närhetsprincipen och i unionsfördraget

från Maastricht finns den uttryckt i artikel 3 b. Enligt denna

artikel skall Gemenskapen agera inom ramarna för sina

befogenheter enligt unionsfördraget. På områden som inte faller

inom dess exklusiva jurisdiktion, skall Gemenskapen agera, i

enlighet med närhetsprincipen, endast om de eftersträvade

syftena inte kan uppnås av medlemsländerna.

I konstitutionsutskottets betänkande 1991/92:KU12 om

normgivningsfrågor m.m. behandlades bl.a. motioner om principer

för lagstiftning m.m. I en motion av Carl Bildt m.fl. (m) ansågs

att subsidiaritetssynsättet måste prägla omfattningen av

politiska beslut. Motionärerna ansåg att individer, familjer och

andra institutioner i samhället själva skall avgöra alla de

frågor som bäst sköts utanför den politiska sfären. Utskottet

behandlade även en motion (m) med begäran om en svensk

EG-anpassning på så sätt att fler beslut tas på en lägre nivå än

för närvarande, varvid hänvisades till EG:s

subsidiaritetsprincip.

Utskottet erinrade om att det i regeringskansliet fortlöpande

pågår arbete med att begränsa och förenkla regelsystemet. Den

internationella aspekten borde i detta sammanhang hållas i

minnet. Utskottet pekade på att redan EES-avtalet leder till

förändringar av svenska regler och reser delvis nya krav i

samband med regelgivning. Som sin mening uttalade utskottet att

det är angeläget att strävandena att begränsa och förenkla

regelsystemet fortsätter och intensifieras. Utskottet förutsatte

att därvid också beaktas att de enskildas villkor bör regleras

av det allmänna i minsta möjliga utsträckning. Det var enligt

utskottet självfallet också av största betydelse att kraven på

rättssäkerhet och integritet iakttas i samband med samhällets

regelgivning. Motionsyrkandena avstyrktes, då något särskilt

initiativ från riksdagens sida inte ansågs erforderligt.

Utrikesutskottet har behandlat (1991/92:UU24) ett

motionsyrkande om en svensk EG-anpassning vad gäller

närhetsprincipen. Enligt motionen fattas beslut i Sverige ofta

på kollektiv nivå utan att individuella hänsyn tas. Utskottet

delade den positiva syn på närhetsprincipen som uttrycktes i

motionen och bedömde att en tillämpning av denna princip i

samband med ett svenskt medlemskap i EG inte kommer att möta

några särskilda svårigheter. Vidare anfördes att principens

tillämpning självfallet får avgöras från fall till fall.

Utskottet såg inte anledning att nu göra några ytterligare

uttalanden angående närhetsprincipen och motionen ansågs med det

anförda besvarad. Utrikesutskottet har vidare vad gäller frågan

om bistånd och EG (1991/92:UU15), med bifall till ett

motionsyrkande, uttalat att det anser att Sverige bör verka för

att subsidiaritetsprincipen skall gälla inom biståndsområdet.

Detta gav riksdagen regeringen till känna.

Utskottets bedömning

Utskottet vill till en början erinra om den av regeringen i

augusti 1992 tillkallade Regionberedningen som har till uppgift

att utforma förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad

och indelning på regional nivå. Enligt kommittédirektiven (dir.

1992:86) bör vissa grundläggande utgångspunkter gälla för

beredningens arbete.

En första utgångspunkt skall vara subsidiaritetsprincipen.

Enligt direktiven innebär principen att besluten inte skall

fattas på en högre nivå än vad som är nödvändigt för att

verksamheten skall kunna skötas på ett ändamålsenligt och

effektivt sätt. De högre nivåernas roll är i första hand att

verka stödjande och samordnande. I största möjliga mån bör

följaktligen en decentralisering av beslutsfattandet

eftersträvas. Ingen funktion bör flyttas till en högre nivå med

mindre än att det kan styrkas att den lägre nivån är ur stånd

att fullgöra funktionen på ett tillfredsställande och

kostnadseffektivt sätt. Med denna utgångspunkt bör enligt

direktiven förslagen inriktas på att skapa en effektiv offentlig

förvaltning med förutsättningar för ökad produktivitet och med

en god rättssäkerhet och en fast demokratisk förankring. Om

politiska uppgifter förs över till en annan nivå än i dag, skall

det ske till organ som står under demokratisk styrning och

kontroll. Detta påverkar dock inte beredningens möjligheter att

föreslå förändrad ansvarsfördelning mellan staten, eventuella

regionala organ, landstingen och kommunerna eller det

förhållandet att vissa i dag förekommande verksamheter kan

överflyttas från offentligt huvudmannaskap. I detta sammanhang

bör enligt direktiven förutsättningarna att låta andra aktörer i

samhället ta ett större ansvar beaktas.

Utskottet noterar att beredningens arbete enligt dess direktiv

bör bedrivas i nära kontakt med andra utredningar som har

betydelse för bedömningen av den offentliga verksamheten på

regional nivå, bl.a. Lokaldemokratikommittén (C 1992:01) och

Kommittén (S 1992:04) om hälso- och sjukvårdens finansiering och

organisation.

Enligt Lokaldemokratikommitténs direktiv (dir. 1992:12) finns

det ett starkt behov av fördjupade studier kring frågan hur den

kommunala självstyrelsen påverkas både av ett EES-avtal och av

ett svenskt medlemskap i EG. En av de frågor som kräver särskild

uppmärksamhet gäller den författningsmässiga grunden för den

kommunala självstyrelsen, som t.ex. kan få formen av en

reglering inom ramen för EG:s regelverk. Här spelar enligt

direktiven subsidiaritetsprincipen en viktig roll.

I kommitténs uppdrag bör enligt direktiven ingå att beskriva och

analysera bl.a. denna fråga.

Enligt utskottet visar det förhållandet att

subsidiaritetsprincipen i Regionberedningens direktiv angivits

såsom en utgångspunkt för beredningens arbete att principen kan

komma att få betydelse vad gäller den offentliga verksamhetens

uppbyggnad och indelning på regional nivå. Frågan om vilka

konsekvenser principen skulle kunna få för den kommunala

självstyrelsen och dess författningsmässiga grund kommer att

analyseras och bedömas av Lokaldemokratikommittén. Eftersom

begreppet subsidiaritet är oklart är det viktigt att det

analyseras och att de praktiska konsekvenserna av en generell

tillämpning på svensk rätt klarläggs innan något uttalande om

detta görs. Utskottet utgår ifrån att det utredningsarbete som

nu påbörjats kommer att ge ett bättre underlag för

ställningstagande i denna fråga. Motion K223, yrkande 1,

avstyrks därför.

Under de senaste årtiondena har uppgiftsfördelningen mellan

central, regional och lokal nivå genomgått stora förändringar.

Offentliga uppgifter har alltmer decentraliserats.

Länsstyrelsernas samordningsroll har stärkts genom reformen om

samordnad länsförvaltning, och till kommunerna har förts över

uppgifter från staten och landstingen. Beslutsfattandet har

således i allt större omfattning förts ned på lägre

förvaltningsnivå. Denna utveckling fortsätter och omfattar såväl

regional som lokal nivå, vilket bl.a. framgår av

Regionberedningens direktiv. Även inom andra samhällsområden

övervägs vanligen vilka beslutsnivåer som skall tillämpas.

Utskottet ser positivt på den utveckling som har skett och

noterar med tillfredsställelse att arbetet med dessa frågor

fortgår.

Mot bakgrund av det anförda anser inte utskottet att det

finns anledning för riksdagen att göra något uttalande med

anledning av motion K223, yrkande 2, som därför avstyrks.

2. Alkoholfri representation

Motionen

I motion 1991/92:K317 av Tuve Skånberg (kds) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om alkoholfri representation för statlig

förvaltning och riksdagen.

Motionären framhåller bl.a. att det skulle öka Sveriges

trovärdighet vad beträffar de hälsopolitiska målen för vår

alkoholpolitik om vi också i praktiken handlade så, att vi i

offentliga sammanhang hade alkoholfria drycker vid

representation.

Utskottets bedömning

Socialutskottet har tidigare avstyrkt motioner (mp) med krav

på att all offentlig representation skall vara alkoholfri

(1990/91:SoU23). Socialutskottets uppfattning var att stat och

kommun bör visa återhållsamhet med alkoholservering vid

offentlig representation. Utskottet utgick från att så sker utan

att riksdagen tar något initiativ i saken, varför motionerna

avstyrktes. Riksdagen följde utskottet. Konstitutionsutskottet

finner nu inte anledning till någon annan bedömning, varför

motion K317 avstyrks.

3. Förväxlingsrisk vid personnummeranvändning

Motionen

I motion 1991/92:K414 yrkar Christer Lindblom och Bengt

Harding Olson (fp) att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om förväxlingsrisk vid

personnummeranvändning.

Motionärerna menar att risken för förväxlingar av individer

med olika nationalitet ökar genom att fler och fler länder

tillämpar personnummerregistrering i någon form. Enligt motionen

är det dags att överväga åtgärder för att minimera

förväxlingsrisken vid användning av våra svenska personnummer,

exempelvis genom att förse dessa med ett S-prefix i likhet med

postnumren.

Bakgrund

Enligt 18 § folkbokföringslagen (1991:481) skall för varje

folkbokförd person fastställas ett personnummer som

identitetsbeteckning. Personnummer fastställs vidare för de

personer som inte är folkbokförda i de fall som anges i lag

eller annan författning. Personnumret skall enligt paragrafen

innehålla födelsetid med sex siffror, födelsenummer med tre

siffror samt en kontrollsiffra. Den sista kontrollsiffran

tillkom år 1968 för att förebygga fel som beror på felaktigt

eller otydligt angivet personnummer.

Personnummer används framför allt som

identifieringshjälpmedel. Det är också vanligt att personnumret

används som sökbegrepp i ADB-stödda personregister och som

koppling när man genom s.k. samkörning skall sambearbeta flera

personregister. Personnummer används i stor omfattning inom

såväl den offentliga som den enskilda sektorn.

Lagstiftning innebärande en uppstramning av regleringen av

användningen av personnummer antogs av riksdagen under riksmötet

1990/91 (prop. 1990/91:60, KU11, rskr. 160). Utformningen av

personnumret var inte föremål för behandling. I propositionen

(s. 63 ff.) anförde departementschefen beträffande användningen

av personnummer bl.a. att den största fördelen består i att det

är ett enhetligt och för varje person unikt

identifikationsbegrepp. Personnumret är alltså

ett effektivt hjälpmedel när det gäller att förebygga

personförväxlingar, vilket är av betydelse bl.a. från

rättssäkerhetssynpunkt. Enligt departementschefen innebär

personnumret i den meningen ett skydd för den personliga

integriteten. Hon pekade dock på att användningen av

personnummer också innebär vissa nackdelar. Hon anförde bl.a.

att personnumret kan inbjuda till övertro på dess

tillförlitlighet som enda identifikationsbegrepp. Man kan

felaktigt tro att en kontroll av identiteten inte behöver göras

också med t.ex. namn, adress och födelseort. Hon ansåg att man i

detta sammanhang bör hålla i minnet att det trots

kontrollsiffran i personnumret inte alltid är möjligt att vid

databehandling upptäcka felaktiga, men formellt rimliga

personnummer.

I sammanhanget kan nämnas att beträffande integritetsskyddet i

samband med personregistrering och automatisk databehandling

inom olika områden har Datalagsutredningen (Ju 1989:02)

redovisat sådana frågor i betänkande (SOU 1991:21). Utredningen

har bl.a. redogjort för de förslag till EG-direktiv som

föreligger när det gäller integritetsskyddet av personuppgifter

och betydelsen av dessa för svensk del. Vidare kan nämnas att en

särskild utredare (Fi 1992:12, dir. 1992:52) har tillkallats för

att utreda frågan om den framtida aviseringen av

folkbokföringsuppgifter. Utredarens uppdrag är att lämna förslag

till vilka uppgifter från folkbokföringen som skall

tillhandahållas myndigheter, företag och enskilda och hur ett

sådant tillhandahållande skall ske. Utredaren skall göra en

noggrann avvägning mellan behovet av uppgifter och skyddet för

den enskildes personliga integritet samt beakta direktiv från

EG-kommissionen angående skydd för enskilda vid behandling av

personuppgifter.

Utskottets bedömning

Med hänvisning till det anförda finner utskottet att det för

närvarande inte finns behov av ytterligare åtgärder av det slag

motionärerna anför. Motion K414 avstyrks därför.

4. Spridning av betalningsperioder

Motionen

I motion 1991/92:K415 yrkar Wiggo Komstedt (m) att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om olika betalningsperioder. Motionären anser att det borde gå

att åstadkomma en bättre spridning av betalningarna på de

områden som riksdag och regering kan påverka. Det som närmast

åsyftas är telefonräkningar och TV-avgifter, vilka båda kommer

på samma månad.

Bakgrund

Enligt lag (1989:41) om TV-avgift skall den som innehar en

TV-mottagare betala TV-avgift för mottagaren till Radiotjänst i

Kiruna Aktiebolag (nedan kallat RIKAB). Avgiften skall betalas i

fyra poster. Varje post avser en avgiftsperiod om tre månader

och skall betalas senast sista vardagen före avgiftsperiodens

början. En bestämmelse i 24 § ger bolaget en möjlighet att

bedriva en försöksverksamhet som innebär dels att TV-avgift

skall betalas i andra poster och vid andra tidpunkter än som

anges i lagens övriga bestämmelser, dels att avisering inte

skall ske. Bolaget får besluta om detta efter avtal med den

avgiftsskyldige.

Beträffande betalningssystemets utformning påpekade

föredragande departementschefen i proposition 1988/89:18 om

TV-avgift (s. 58 ff.) att den föreslagna utformningen innebar

att den avgiftsskyldige fick fyra under året fördelade

tremånadersperioder att hålla sig till och kunde planera sin

privatekonomi därefter. Han framhöll vidare (s. 68 ff.) att med

hänsyn till att det rör sig om en obligatorisk avgift som berör

ett stort antal människor och till att uppbörden av avgiften

skall skötas av ett enskilt organ bör lagens regler om hur

betalningsskyldigheten skall fullgöras vara precisa. Det

framstår som ett rättssäkerhetskrav att den enskilde av lagen

kan läsa ut sina skyldigheter när det gäller betalningen.

Denna inställning borde dock inte enligt departementschefen

hindra att det lämnades ett visst utrymme för RIKAB att pröva

andra former för betalning av TV-avgiften. Som exempel nämndes

månadsvisa automatiska överföringar från lönekonton eller andra

bankkonton. Kulturutskottet (1988/89:KrU9) tillstyrkte

propositionens förslag i denna del och riksdagen följde

utskottet.

RIKAB har till Kulturdepartementet överlämnat en utvärdering

av försöksverksamheten med särskilt betalningssätt, och ärendet

bereds för närvarande inom departementet.

I prop. 1991/92:140 om den avgiftsfinansierade radio- och TV-

verksamheten 1993--1996 m.m. behandlades bl.a. uppbörd av

TV-avgifter m.m. (s. 94). Departementschefen gjorde här den

bedömningen att några förändringar inte behövdes i fråga om

dessa bestämmelser. Vidare angavs att hennes överväganden med

anledning av den nyligen gjorda utvärderingen av de första årens

verksamhet kommer att redovisas i ett senare sammanhang och

således kan komma att innebära vissa justeringar

av RIKAB:s förutsättningar under förestående avtalsperiod.

Kulturutskottet (1991/92:KrU28) hade ingen erinran mot vad som i

denna del anförts i propositionen.

Enligt teleförordningen (1985:765, omtryckt 1989:599)

fastställer regeringen hushållens abonnemangsavgift och

bestämmelser om samtalsmarkeringar samt markeringsintervallens

längd för lokalsamtal. Televerket fastställer övriga villkor och

avgifter för att utnyttja det allmänna telenätet samt även

övriga villkor och avgifter inom olika verksamhetsområden.

Televerket har sedan senare delen av 1990 kunnat erbjuda sina

privatkunder anpassad förfallodag för teleräkningar. Enligt

uppgift från Televerket innebär detta att privatkund genom en

speciell överenskommelse med Televerket kan flytta förfallodagen

för kvartalsräkningen till den sista i månaden. Räkningar som

förfaller den 13 och senare kan få betalningsperioden förlängd

till den sista i samma månad, medan räkningar som förfaller den

1--12 har möjlighet att anpassa förfallodagen till den sista i

föregående kalendermånad.

Våren 1991 beslutade riksdagen om införande av ett pristak för

telefoni (prop. 1990/91:87, TU28, rskr. 369). Taxebesluten

bedömdes i samband härmed kunna fullt ut delegeras till

Televerket. I december år 1991 omprövade riksdagen sitt beslut

och fann att pristaket för telefontaxorna borde omformuleras

(1991/92:FiU10, rskr. 108). I avvaktan på en sådan förnyad

prövning borde delegeringen av taxebesluten senareläggas till

den 1 juli 1992. I budgetpropositionen (prop. 1991/92:100 bil.

7, TU20) aviserade regeringen sin avsikt att låta bolagisera

Televerket den 1 januari 1993 och att dessförinnan återkomma

till riksdagen med en samlad redovisning av åtgärder och

förslag, däribland ett förslag till en telelag. Riksdagen

godkände vad i propositionen anförts om bolagsbildning av

Televerket. I kompletteringspropositionen gav regeringen förslag

om att delegeringen av taxebesluten borde kunna träda i kraft

den 1 juli 1992. Mot bakgrund av riksdagens beslut i december

1991 och pågående utredningsarbete motsatte sig trafikutskottet

(1991/92:TU23) regeringens förslag och ansåg det naturligt att

tidpunkten borde fastställas i samband med riksdagens

ställningstagande till de förslag om principer för taxesättning

och pristak som regeringen skall förelägga riksdagen. Riksdagen

följde utskottet.

Utskottets bedömning

Av vad som ovan anförts framgår att det inom de av motionären

berörda områdena finns vissa möjligheter till betalning vid

olika tidpunkter. Motionärens önskemål får härigenom anses

tillgodosett, varför motion K415 avstyrks.

5. Statliga verks- och myndighetsstyrelser

Motionerna

Bertil Persson (m) yrkar i motion 1991/92:K511

tillkännagivande till regeringen av vad i motionen anförts om

översyn av de statliga verksstyrelserna.

Motionären pekar på att de statligt utsedda representanterna i

de statliga verksstyrelserna i realiteten inte har någon

beslutanderätt och att de enligt den handledning som föreligger

har en oklar roll. Enligt motionen borde det föreligga ett klart

ägarintresse av att ha kontroll över verksamheten. Om detta

skall ske genom ansvariga och beslutande styrelser eller genom

återgång till rent generaldirektörsansvar bör övervägas. I det

senare fallet torde enligt motionen departementets resurser

härför behöva granskas närmare.

I motion 1991/92:K503 av Håkan Strömberg m.fl. (s) yrkas

tillkännagivande till regeringen av vad i motionen anförts om

att allmänna intressen skall vara representerade i statliga verk

och styrelser.

Motionärerna anser att genom en försäljning av många och

viktiga statliga verk försvinner möjligheten till insyn i

verksamheten som i dag finns i de flesta styrelser genom

lekmannaledamöter. Enligt motionen bör möjligheten till

lekmannainflytande öka i de verksstyrelser som i dag har en

annan sammansättning. Även om tillsättande av representanter i

verksstyrelser inte i detalj skall regleras, så bör den

principen gälla, att representanter för allmänna intressen skall

finnas i statliga verk och myndigheters styrelser.

I motion 1991/92:K505 av Ulla-Britt Åbark och Owe Andréasson

(s) yrkas tillkännagivande av vad i motionen anförts om

lekmannainflytande i statliga myndigheter och verk. Genom

utförsäljning och privatisering av statliga myndigheter och verk

försvinner enligt motionen möjligheten till insyn från

allmänhetens sida.

Bakgrund

För ledningen av andra statliga myndigheter än affärsverk och

nämnder finns i princip tre grundmodeller. En innebär att

verkschefen ensam har den yttersta beslutanderätten, en annan

att det vid sidan av verkschefen också finns ett rådgivande

organ. Den tredje och vanligaste modellen vid medelstora och

större myndigheter är en verksstyrelse med verkschefen som

ordförande.

Genom verksledningsbeslutet (prop. 1986/87:99, KU 29, rskr.

226) fastställdes även riktlinjer för hur myndigheternas ledning

borde utformas. Vad gäller styrelsernas sammansättning låg det

enligt propositionen inte något allmänt intresse i att

eftersträva representativitet i styrelsen för olika grupper i

samhället. I vissa speciella undantagsfall, där det föreligger

stora fördelar i att intresseavvägningar och samförstånd kan

uppnås på myndighetsnivån, fanns emellertid skäl att sätta

samman styrelserna så att intressena balanserades. Därvid

nämndes Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen och

AMU-styrelsen; även i Statens jordbruksnämnd borde liksom

tidigare olika berörda intressen bli representerade.

Konstitutionsutskottet framhöll i sitt betänkande att

lekmannastyrelsens sammansättning måste bestämmas från fall till

fall med beaktande av de uppgifter som myndigheten i fråga har.

Beträffande vissa styrelser på arbetsmarknads- och

jordbruksområdet borde, som föreslagits i propositionen,

dittillsvarande form för intresserepresentation finnas kvar.

Även i andra styrelser kunde det enligt utskottet bli aktuellt

att hämta styrelseledamöter från intresseorganisationer på grund

av den sakkunskap som är representerad där. Utskottet förutsatte

emellertid att det allmänna medborgerliga omdöme som företräds

av personer i de folkvalda församlingarna skulle få en stark

representation i lekmannastyrelserna.

I en vpk-motion stöddes den parlamentariska lekmannastyrelsens

princip, medan tanken på intresseföreträdare avvisades.

M-motionärer, vilka förordat att lekmannastyrelserna endast

skulle ha en rådgivande roll, såg inte skäl för någon särlösning

på arbetsmarknads- och jordbruksområdet. På dessa punkter

förelåg reservationer. Riksdagen följde utskottet.

Myndighetschefens och styrelsens ansvar och uppgifter har

sedermera preciserats i verksförordningen (1987:1100) och i

instruktionerna för myndigheterna.

Riksdagen beslutade våren 1992 (prop. 1991/92:123, KU36, rskr.

305) att slopa intresserepresentationen i vissa statliga

myndigheters styrelser inom arbetsmarknadsområdet. I stället

skall för ledningen av dessa myndigheter gälla de allmänna

riktlinjer för styrelsernas sammansättning i myndigheterna under

regeringen som riksdagen har godkänt genom

verksledningsbeslutet. Vidare beslutades om vissa ändringar i

fråga om förfarandet vid utseende av ledamöter i

socialförsäkringsnämnderna.

Konstitutionsutskottet erinrade vid sin behandling av

propositionen om att förvaltningsmyndigheternas ledningsformer

m.m. på lång sikt ses över av en särskild utredning (se nedan).

Utskottet delade dock propositionens åsikt om att den uppkomna

situationen krävde åtgärder på kort sikt, eftersom den enligt

verksledningsbeslutet för vissa fall eftersträvade balansen

mellan olika intressegrupper inte kunde upprätthållas.

Utskottet framhöll vidare att med intresserepresentation

förstods i det aktuella sammanhanget att representanter för

arbetsmarknadens parter utses som ledamöter m.m. i styrelser

efter att ha nominerats av respektive organisation. De

föreslagna förändringarna i fråga om intresserepresentationen i

vissa statliga myndigheters styrelser -- samtliga på

arbetsmarknadsområdet -- ansågs mot den angivna bakgrunden

befogade. Vad gällde socialförsäkringsnämndernas sammansättning

gjorde utskottet en motsvarande bedömning. I reservation ansåg

de socialdemokratiska ledamöterna att propositionens förslag

skulle avslås. Riksdagen följde utskottet.

Pågående utredning

Den 6 februari 1992 beslöt regeringen tillkalla en kommitté

(Fi 1992:03) med uppgift att se över förvaltningsmyndigheternas

ledningsformer m.m. Enligt kommitténs direktiv (dir. 1992:10)

skall översynen i första hand omfatta ledningarna i de statliga

centrala förvaltningsmyndigheterna och bör enligt direktiven

dessutom i tillämpliga delar avse ledningen av affärsverken.

Härvid bör beaktas de skilda förutsättningar som finns för

verksamhet i förvaltningsmyndigheter och i affärsverk. Enligt

direktiven är det av särskild vikt att belysa behovet av

förändring av styrelsens kompetens med hänsyn till den pågående

utvecklingen inom affärsverksområdet samt rollfördelningen

mellan verksstyrelsen och generaldirektören.

En allmän utgångspunkt för utredningens arbete skall vara att

myndighetsledningarnas befogenheter och ansvar anpassas till de

nya förutsättningar som följer av bl.a. den fortlöpande

delegering av verksamhetsansvar och ekonomiskt ansvar som skett

de senaste åren. Härvid bör kommittén även förutsättningslöst

pröva behovet av lekmannainflytandet i verksamheten. En annan

utgångspunkt för utredningen skall vara att

intresserepresentation inte bör förekomma på ledningsnivå utan i

förekommande fall i rådgivande organ. Kommittén bör även

överväga om en återgång till att behålla kollegium som

ledningsform i vissa myndigheter kan vara ändamålsenligt.

Som ett led i översynen bör en utvärdering göras av

verksledningsbeslutet i den del som avser myndighetsledningens

befogenheter och ansvar m.m. Utvärderingen bör kunna ligga till

grund för kommitténs fortsatta överväganden.

Kommitténs arbete skall enligt direktiven vara slutfört före

utgången av år 1992.

Utskottets bedömning

Förvaltningsmyndigheternas ledningsformer m.m. på lång sikt

ses för närvarande över av en särskild utredning. En sådan

genomlysning kommer även att omfatta behovet av

lekmannastyrelser och frågor om intresserepresentation.

Genom utredningen får motion K511 anses tillgodosedd, varför

denna motion avstyrks.

De frågor som tas upp i de två andra motionerna omfattas av

utredningens arbete. Utskottet anser att utredningsarbetet inte

bör föregripas och avstyrker därför motionerna K503 och K505.

6. Arvode till personalföreträdare i statlig myndighets

styrelse

Motionen

I motion 1991/92:K506 begär Lars Moquist m.fl. (nyd) att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om upphävande av förordningen SFS 1975:592 om

arvode åt personalföreträdare i statlig myndighet med

lekmannastyrelse.

Enligt motionen finns inget skäl att utbetala särskilt

dagsarvode till personalföreträdare eftersom denne inte får

vidkännas något löneavdrag när han/hon är frånvarande från sitt

arbete för att fullgöra sitt uppdrag. Förordningen SFS 1975:592

föreslås upphävd fr.o.m. den 1 juli 1992.

Bakgrund

Enligt personalföreträdarförordningen (1987:1101, omtryckt

1989:399) avses med personalföreträdare den som särskilt har

utsetts att i myndighetens ledning företräda dem som är

anställda hos myndigheten. Vid affärsverken är

personalföreträdarna ledamöter i styrelserna, medan de vid andra

myndigheter med lekmannastyrelse eller råd har rätt att närvara

och yttra sig vid all handläggning i styrelsen eller rådet.

Förordningen trädde i kraft den 1 januari 1988, och

kungörelsen

(1974:224) om personalföreträdare i statlig myndighets styrelse

m.m. upphörde att gälla vid utgången av år 1988.

Förordningen (1975:592) om arvode åt personalföreträdare i

statlig myndighet med lekmannastyrelse stadgar att den som

enligt ovan nämnd kungörelse om personalföreträdare i statlig

myndighets styrelse m.m. har utsetts att i myndighet med

lekmannastyrelse vara personalföreträdare eller ersättare för

sådan, skall erhålla arvode enligt de grunder som gäller för

arvode åt sådan ledamot eller ersättare i myndighetens styrelse

som inte är anställd hos myndigheten. Dessa arvoden fastställs

av regeringen.

Enligt uppgift från Finansdepartementet tolkar myndigheterna

förordningen (1975:592) om arvode åt personalföreträdare i

statlig myndighet med lekmannastyrelse på olika sätt. Vissa

myndigheter anser att förordningen gäller även de

personalföreträdare som utsetts enligt

personalföreträdarförordningen och i enlighet härmed utbetalas

arvode till dem. Andra myndigheter anser att

personalföreträdarna inte längre är berättigade till något

arvode, eftersom förordningen hänvisar till en upphävd

kungörelse.

Finansdepartementet har under våren 1992 genomfört en översyn

av arvodena för uppdrag i styrelser och nämnder. Resultatet av

denna översyn bereds för närvarande inom departementet.

Översynen omfattar även frågan om arvode åt personalföreträdare

i statlig myndighet med lekmannastyrelse.

Utskottets bedömning

Finansdepartementets översyn av arvodena för uppdrag i

styrelser och nämnder omfattar den fråga som tas upp i motionen.

I avvaktan på att detta arbete slutförs, finns inte anledning

för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionen.

Motion K506 avstyrks således.

7. Ersättning till ledamöter i statliga utredningar

Motionen

I motion 1991/92:K509 anser Lisbeth Staaf-Igelström och

Sinikka Bohlin (s) att en översyn bör ske av ersättningen till

ledamöter i statliga utredningar. Enligt motionen täcker den

nuvarande låga ersättningen inte förlorad arbetsförtjänst och på

grund av detta finns det personer som inte har möjlighet att

delta i statligt utredningsarbete.

Bakgrund

Ersättning vid kommittéuppdrag utgår enligt förordning

(1978:45) om ersättning vid sådana uppdrag.

Ersättningen utgår i form av dagarvode, för dag under vilken

arbete utförs. Dagarvodet är för närvarande 120 kr för

ordförande och för andra uppdragstagare 75 kr. Enligt praxis

utgår även dagarvode för tre s.k. inläsningsdagar. De nuvarande

ersättningsbeloppen fastställdes 1988.

I regeringens beslut om arvoden m.m. för vissa uppdrag inom

departementens verksamhetsområden, såsom uppdrag i vissa

styrelser och nämnder, anges ibland att dagarvode utgår med

motsvarande tillämpning av bestämmelserna i förordningen om

ersättning vid kommittéuppdrag. Såsom ovan nämnts under punkt 6

pågår för närvarande inom Finansdepartementet en översyn av

arvodena för uppdrag i styrelser och nämnder.

Utskottets bedömning

Resultatet av Finansdepartementets pågående översyn av

arvodena för uppdrag i styrelser och nämnder torde kunna få

betydelse även för ersättningen vid kommittéuppdrag. Arbetet med

denna översyn bör avvaktas och motion K509 avstyrks därför.

8. Den fria tolkservicen

Motionen

I motion 1991/92:K507 (m) yrkar Pehr Löfgren att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

fri tolkservice.

Enligt motionen skall fri tolkservice inte utgå när människor

som varit i Sverige under en längre tid inte lärt sig det

svenska språket hjälpligt. För invandrare med mindre god

ekonomi bör bidrag till tolkservice kunna utgå, men i övrigt bör

den vara avgiftsbelagd.

Bakgrund

Enligt 8 § förvaltningslagen gäller att när en myndighet har

att göra med någon som inte behärskar svenska eller som är

allvarligt hörsel- eller talskadad, bör myndigheten vid behov

anlita tolk.

Innehållet i bestämmelsen överensstämmer i sak med 9 § i den

gamla förvaltningslagen (1971:291). I förarbetena till denna

bestämmelse (prop. 1971:30) uttalade föredragande

departementschefen bl.a att med en sådan bestämmelse behövde

myndighet inte hysa någon tvekan om huruvida den hade rätt att

tillkalla tolk i mellanhavande med en icke svenskspråkig person.

Bestämmelsen fick enligt hans mening ses som en rekommendation

till myndigheterna att anlita tolk, när det behövdes.

Departementschefen anförde vidare bl.a. följande (s. 382).

Något behov av att i lagen ta med särskilda regler om

ersättning till tolk föreligger enligt min mening inte (jfr 14 §

andra stycket arbetsgruppens lagförslag). Det får anses ligga i

sakens natur att den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än

i tjänsten skall få skälig ersättning härför. Att ersättningen

till tolk skall utgå av statsmedel hos statlig myndighet och av

kommunala medel hos kommunal myndighet behöver inte heller

uttryckligen utsägas i lagen.

Tolkregeln skärptes år 1979 från att vara en får-regel till

att bli en bör-regel. Skärpningen motiverades med att det inte

var tillfredsställande att lagen gav utrymme för myndigheterna

att låta bli att använda tolk när sådan behövdes och fanns att

tillgå (prop. 1978/79:111, bil. 1 s. 3).

Förvaltningsrättsutredningen föreslog att i den nya

förvaltningslagen skulle införas bestämmelser om att i alla

ärenden som gällde myndighetsutövning mot enskilda skulle

skyldighet föreligga för myndighet att anlita och bekosta

tolkar, om det behövdes för att den enskilde skulle kunna ta

till vara sin rätt.

I proposition 1985/86:80 om ny förvaltningslag delade

departementschefen inte utredningens åsikt och uttalade därvid

bl.a. följande (s. 27).

För egen del anser jag att den som behöver tolk vid sina

kontakter med myndigheterna bör få sådant bistånd i all rimlig

utsträckning. Vilken utsträckning som är rimlig beror bl.a. på

tillgången på tolkar. Tillgången kan -- framför allt när det

gäller sådana språk som få i vårt land behärskar -- variera från

en ort till en annan och även växla med tiden. Kostnaden för

samhällets tolkservice måste också stå i rimlig proportion till

den betydelse som ärendet har för den enskilde.

Med hänsyn till detta anser jag att något absolut krav på

tolkning och översättning inte bör föreskrivas i

förvaltningslagen. Den nuvarande regeln är en ändamålsenlig

basregel och bör behållas.

Utskottet tillstyrkte (KU 1985/86:21) propositionens förslag

om tolkregel i 8 § och avslog motion (m) med yrkande om en

utformning av bestämmelsen i enlighet med utredningens förslag.

Utskottet framhöll att det självfallet är viktigt att

myndigheterna regelmässigt anlitar tolk i ärenden som gäller

myndighetsutövning, när detta behövs för att en enskild skall

kunna ta till vara sin rätt.

Vad gäller anlitande av tolk vid domstol, finns bestämmelser i

lag om att kostnaden härför skall betalas av allmänna medel.

Utskottets bedömning

Som ovan framgått har det vid utformningen av

förvaltningslagens tolkregel ansetts att kostnaden för

användande av tolk skall betalas av allmänna medel. Utskottet

finner inte skäl till annan bedömning, varför motion K507

avstyrks.

9. Avgifter för myndigheters kontroll och inspektion av icke

offentlig verksamhet

Motionen

I motion 1991/92:K512 yrkar Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att myndigheter ej bör äga rätt att ta ut

avgifter för rutinmässig kontroll och inspektion av icke

offentlig verksamhet.

Enligt motionen är det ett självklart rättvisekrav att företag

inte skall kunna åläggas att betala avgifter till myndigheter

som genomför rutinmässiga kontroller eller inspektioner av

företagens verksamhet. Lagstiftningen måste enligt motionen

ändras så att myndigheterna endast har rätt att ta ut avgift för

sådan kontroll eller inspektion som måste företas på företagets

egen förskyllan.

Bakgrund

Avgift i regeringsformens mening är en betalning av

offentligrättslig karaktär. Vanligen är det en betalning till

staten eller en kommun.

Föreskrift om avgift som utgör bidrag till kostnaderna för en

myndighets tillsynsverksamhet synes utgöra sådan föreskrift som

skall bestämmas genom lag enligt 8 kap. 3 § regeringsformen.

Riksdagen kan bemyndiga regeringen eller kommun att meddela

sådana föreskrifter om avgifter, som på grund av 8 kap. 3 §

annars skall meddelas av riksdagen.

En myndighets verksamhetsområde omfattar ibland även tillsyn.

Detta kan gälla t.ex. livsmedelskontroll enligt livsmedelslagen,

kontroll av miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddslagen och

kontroll av efterlevnaden av hälsoskyddslagens bestämmelser. I

lagen anges att en eller flera myndigheter skall utöva tillsyn

över efterlevnaden av lagen och de föreskrifter som meddelats

med stöd av denna.

Riksdagen har då i lagen bemyndigat regeringen att föreskriva

om avgifter för myndigheternas verksamhet enligt lagen. Denna

uppgift kan även överlåtas av regeringen åt annan myndighet.

Avgiftsföreskrifterna kan även omfatta någon annan del av

myndighetens verksamhet, t.ex. tillståndsgivning. Den närmare

utformningen av tillsynen är inte reglerad i lagen.

Som exempel på ovanstående ges en sammanfattning av

bestämmelserna gällande livmedelskontroll.

Livsmedelslagen (1971:511) behandlar hantering av livsmedel,

vilket bl.a. omfattar servering av livsmedel. Den centrala

tillsynen över efterlevnaden av lagen och de föreskrifter som

har meddelats med stöd av lagen, utövas av Statens

livsmedelsverk och den närmare tillsynen i länet utövas av

länsstyrelsen. Den eller de kommunala nämnder som fullgör

uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet utövar tillsynen

inom kommunen, om inte regeringen föreskrivit att tillsynen

skall utövas av Livsmedelsverket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva om avgifter för en myndighets verksamhet enligt lagen

eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Regeringen får även föreskriva att kommun skall ombesörja

uppbörden av avgifter för den statliga tillsynen.

Vidare får regeringen meddela föreskrifter om hur tillsynen

skall bedrivas och om undersökning och annan kontroll som behövs

för att lagen skall följas. Även denna uppgift får regeringen

delegera till annan myndighet.

Enligt förordningen (1989:1110) om avgift för

livsmedelstillsyn m.m. skall den som i en livsmedelslokal driver

verksamhet genom att bl.a. bereda eller servera livsmedel betala

en årlig avgift för den tillsyn som enligt livsmedelslagen

utövas av Statens livsmedelsverk eller en kommunal nämnd.

Avgiften för nämndens tillsyn skall enligt förordningen användas

för att bekosta nämndens provtagning och undersökning.

Avgift skall därutöver betalas när en tillsynsmyndighet prövar

frågor om tillstånd, godkännande eller liknande samt för

uppföljning av prov som har lett till anmärkning samt vidare för

att bekosta kontroll av rester av bekämpningsmedel och

veterinärmedicinska preparat i vissa inom landet producerade

livsmedel.

Livsmedelsverket bestämmer den årliga tillsynsavgiftens

storlek genom att meddela föreskrifter om hur de olika

verksamheterna skall delas in i avgiftsgrupper och

avgiftsklasser med hänsyn till kontrollbehov och omsättning

eller årsarbetskraft. Verket meddelar även föreskrifter om

avvikelse från bestämmelserna om avgiftsklass.

Tillsynsmyndigheten bestämmer vilken avgift som enligt verkets

föreskrifter skall betalas för varje avgiftspliktig verksamhet.

Vad gäller andra avgifter enligt livsmedelslagen i ärenden om

tillstånd, godkännande eller liknande samt för uppföljning av

prov som har lett till anmärkning meddelas föreskrifter av

Livsmedelsverket.

Den kommunala nämndens beslut enligt förordningen får

överklagas hos länsstyrelsen, vars beslut i sin tur får

överklagas hos kammarrätten.

Utskottets bedömning

Kontroll och inspektion av vissa verksamheter ingår ibland som

ett led i en myndighets tillsyn. I princip skall denna

verksamhet bekostas av de avgifter som tas ut i samband med

denna. Mot denna bakgrund kan utskottet inte ställa sig bakom

ett sådant uttalande som motionärerna yrkar. Motion K512

avstyrks därför.

10. Tidsfrister vid myndigheters inkrävande av uppgifter m.m.

Motionen

I motion 1991/92:K515 yrkar Ian Wachtmeister m.fl. (nyd)

riksdagens tillkännagivande till regeringen av vad i motionen

anförts dels, yrkande 1, om att rättssäkerheten kräver en

starkare ställning för medborgaren gentemot myndigheter,

dels, yrkande 2, om att en myndighet som inkräver en uppgift

från en medborgare klart måste ange anledningen till att

uppgiften behövs inom en viss tid och dels, yrkande 3, om

att en myndighet bör vara skyldig att ange den senaste tidpunkt

då ett beslut eller svar kan vara att förvänta från myndigheten.

Vidare yrkas tillkännagivanden av vad i motionen anförts

dels, yrkande 4, om att en skyldighet bör införas för

myndighet att inte låta ett ärende ligga obehandlat över sex

månader, dels, och yrkande 5, om att en myndighet inte skall

äga rätt att avkräva uppgift från medborgare på kortare tid än

tre månader men att önskemål från myndighetens sida får

framföras om snabbare svar.

Bakgrund

Förvaltningslagen (1986:223), som 1987 ersatte den äldre

förvaltningslagen, bygger på den gamla men innebar också flera

nyheter. Nya regler gavs om bl.a. myndigheternas

serviceskyldighet, samverkan mellan myndigheter och en snabb och

enkel handläggning.

I 7 § förvaltningslagen stadgas numera att varje ärende där

någon enskild är part skall handläggas så enkelt, snabbt och

billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Vid

handläggningen skall myndigheten beakta möjligheten att själv

inhämta upplysningar och yttranden från andra myndigheter, om

sådana behövs. Myndigheten skall vidare eftersträva att uttrycka

sig lättbegripligt och även på andra sätt underlätta för den

enskilde att ha med den att göra.

Enligt förarbetena till den nya förvaltningslagen (prop.

1985/86:80) uttrycker bestämmelsen en bärande tanke bakom den

nya lagen: att ärendehandläggningen skall vara så enkel, snabb

och billig som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Samtidigt

klargörs att det är den enskildes intresse av enkelhet som skall

stå i centrum och att förenklingssträvandena måste sträcka sig

över myndighetsgränserna och också omfatta myndigheternas språk.

Bestämmelser om myndigheternas kommunikationsplikt finns i

17 § förvaltningslagen. Ett ärende får inte avgöras utan att den

som är sökande, klagande eller annan part har underrättats om en

uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom

själv och han har fått tillfälle att yttra sig över den, om

ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild.

Kommunikationsplikten får underlåtas då kommunikationsåtgärder

är uppenbart obehövliga, om det kan befaras att det annars

skulle bli avsevärt svårare att genomföra beslutet i ärendet

eller om avgörandet inte kan uppskjutas. Vidare får

kommunikation underlåtas vid tjänstetillsättning m.m., under

förutsättning att det inte är fråga om prövning i högre instans

efter överklagande.

I det förslag till förvaltningslag som presenterades i en

utredning 1968 (SOU 1968:27) sades bl.a. följande avseende

tidsfrist för part vid kommunikation (s. 163).

Fristen för avgivande av yttrande bör givetvis bestämmas så

att skäligt rådrum ställs till förfogande. Vad detta betyder i

dagar räknat blir beroende av materialets omfattning och

innehåll, sakens beskaffenhet samt tidstillgången.

JO har (1988/89 s. 333) vid behandling av ett ärende gällande

bl.a. svarsfrist gjort ett liknande uttalande och då även

påpekat att en inverkande faktor naturligtvis är ärendets

brådskande karaktär.

I samband med behandlingen av regeringens förslag till ny

förvaltningslag behandlade konstitutionsutskottet (KU

1985/86:21) bl.a. motioner som gällde tidsfrister i

ärendehandläggningen m.m. (s. 8). Motionsyrkandena omfattade

bl.a krav på att den enskilde skulle få underrättelse om

planerad handläggningstid och handläggare inom myndigheten, att

bestämda tidsgränser inom vilka ärenden skall behandlas och

beslutas skulle utsättas samt att myndighet alltid skall ange en

dag då beslut i ett färdigberett ärende senast kommer att

lämnas. Vidare framställdes yrkande om att regeringen borde få i

uppdrag att göra en översyn av de tidsgränser som myndigheterna

kan ålägga den enskilde för infordrande av uppgifter etc. i

syfte att öka den enskildes möjligheter att hävda sin rätt mot

det allmänna.

Utskottet redogjorde för den uppmärksamhet som problemet med

långa handläggningstider tidigare fått (s. 10) och pekade på att

förvaltningsrättsutredningen i sitt förslag till ny

förvaltningslag (SOU 1983:73) inte tagit in någon regel om

särskilda tidsfrister utan att förslaget i stället byggde på att

ärendebehandlingen skall ske så enkelt och snabbt som möjligt

utan att säkerheten eftersätts. De frågor om särskilda

underrättelser och tidsgränser som aktualiserades i motionerna

syntes inte ha närmare övervägts i förvaltningsrättsutredningen

eller vid beredningen av utredningens förslag i

regeringskansliet.

Utskottet ansåg att det med hänsyn till de skiftande

förhållanden som råder inom förvaltningen torde vara vanskligt

att i förvaltningslagen införa några mera preciserade

bestämmelser om underrättelseskyldighet rörande

handläggningstider eller tidsfrister i handläggningen. I vissa

typer av ärenden, t.ex massärenden, kan det t.o.m. tänkas att en

extra hantering med att sända ut underrättelser i ett stort

antal fall skulle kunna bli en belastning i verksamheten som

skulle kunna ge upphov till ytterligare fördröjningar och

dessutom föranleda ökade kostnader. När det gällde fasta

tidsgränser för handläggningen på utredningsstadiet kunde det

enligt utskottet inte uteslutas att sådana skulle kunna innebära

risker för rättssäkerheten, om myndigheterna skulle avstå från

att företa utredning för att kunna iaktta uppställda

tidsfrister.

Utskottet framhöll att 7 § sista meningen i nuvarande

förvaltningslagen innehåller en bestämmelse av innebörd att

myndigheterna på olika sätt skall underlätta för den enskilde

att ha med dem att göra. Många gånger torde det enligt utskottet

inte vara förenat med större olägenheter att sända

underrättelser om beräknad handläggningstid och att ange någon

eller några personer inom myndigheten till vilken den enskilde

kan vända sig med sina förfrågningar i ett pågående ärende.

Enligt utskottets mening var det då naturligt att den enskilde

fick en underrättelse. Om en mera fixerad tid för handläggningen

kunde anges var det enligt utskottets mening naturligt att även

denna uppgift togs in i en underrättelse.

Utskottet ansåg slutligen att frågan om handläggningstiderna

noggrant borde följas av regeringen mot bakgrund av

erfarenheterna av den nya förvaltningslagen. Inom ramen för en

sådan granskning borde beaktas de synpunkter om underrättelser

och tidsgränser som framförts i motionerna. Utskottet ansåg att

riksdagen som sin mening borde ge regeringen detta till känna.

Riksdagen följde utskottet.

I 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100, bil. 4,

s. 18) anges att flera åtgärder har vidtagits med anledning av

riksdagens tillkännagivande. Bl.a. anordnade

Justitiedepartementet år 1988 en hearing, vilken dokumenterats i

promemorian (Ds 1988:64) Tillämpningen av den nya

förvaltningslagen. Av andra åtgärder nämns att de statliga

förnyelsefonderna har lämnat stöd till bl.a. åtgärder för ökad

effektivitet hos myndigheterna och till projektet "Det snabba

länet", ett projekt för serviceutveckling och kortare

handläggningstider vid de statliga myndigheterna i Västmanlands

län i samarbete med länsstyrelsen där (se prop. 1988/89:100 bil.

2 s. 12--13). Regeringen har vidare i oktober 1990 uppdragit åt

länsstyrelsernas organisationsnämnd att, med utnyttjande av

erfarenheterna från projektet "Det snabba länet", vidareutveckla

metoder för att förkorta handläggningstiderna hos alla

länsstyrelser.

Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) har enligt

riksdagsbeslut lagts ned vid utgången av juni 1992.

Enligt uppgift skall dock den tjänsteman hos LON som arbetat med

regeringens uppdrag avseende förkortade handläggningstider

slutföra arbetet. Projektet beräknas vara helt färdigt under

våren 1993.

Det kan i sammanhanget nämnas att enligt 18 §

verksförordningen (1987:1100) skall myndighet varje år senast

den 1 mars lämna Justitiekanslern en förteckning över de ärenden

som kommit in till myndigheten före utgången av juni föregående

år men som inte blivit slutligt handlagda vid årets utgång.

Justitiekanslern får för en enskild myndighet besluta något

annat. Verksförordningen tillämpas på myndigheter under

regeringen i den omfattning som regeringen föreskriver i

myndighetens instruktion eller i någon annan förordning.

Granskning av dessa ärendeförteckningar är en av

Justitiekanslerns uppgifter enligt ämbetets instruktion.

Utskottets bedömning

Som ovan framgått har utskottets tidigare behandling av

motioner, med liknande innehåll som den nu aktuella, föranlett

ett riksdagens tillkännagivande till regeringen. Regeringen har

senast i 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100, bil. 4)

redovisat åtgärder som vidtagits med anledning härav. Det har

även framgått att arbetet med dessa frågor fortfarande pågår.

Mot denna bakgrund finner utskottet inte skäl för riksdagen att

nu vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkandena. Motion

K515 avstyrks således.

11. Åtgärder för att underlätta allmänhetens kontakt med

myndigheter

Motionen

Göthe Knutson (m) yrkar i motion 1991/92:K514 att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att åtgärder bör vidtas för att underlätta för landets

medborgare att nå fram till olika befattningshavare i olika

myndigheter.

I motionen pekas på de svårigheter som medborgarna kan ha att

få kontakt med tjänstemän hos myndigheter per telefon eller

genom personliga besök. Vad gäller telefonkontakter är det

nödvändigt att ansträngningar för en bättre ordning vidtas i

praktiskt taget alla myndigheter. I motionen pekas på att

regeringskansliets växel uppenbarligen är underdimensionerad

och/eller svagt bemannad och att detta bör ges regeringen till

känna. Motionären anser att det bör vara tjänstemannens plikt

att ringa upp den medborgare som misslyckats med att nå

honom/henne per telefon, om medborgaren bett om den tjänsten.

Även detta bör ges regeringen till känna.

Bakgrund m.m.

Enligt 5 § förvaltningslagen har myndighet skyldighet att ta

emot besök och telefonsamtal från enskilda. Om särskilda tider

för detta är bestämda, skall allmänheten underrättas om dem på

lämpligt sätt. Förvaltningsrättsutredningen hade i sitt förslag

till ny förvaltningslag (SOU 1983:73) ansett att myndigheterna

skulle ha bestämda tider för att ta emot besök och

telefonsamtal. I proposition 1985/86:80 om ny förvaltningslag

m.m. anslöt sig föredragande departementschefen till

grundtankarna bakom förslaget, men framhöll bl.a. (s. 21) att

ett krav på besöks- och telefontider inte bör uttryckas så, att

det kan ge underlag för uppfattningen att begränsad

tillgänglighet bör vara det normala. I stället borde det enligt

departementschefen självfallet vara en strävan att myndigheterna

-- med beaktande av tillgängliga resurser och av de

serviceanspråk som följer av verksamhetens art -- skall vara

tillgängliga för allmänheten i så stor utsträckning som möjligt.

Statliga myndigheters telefonservice åt allmänheten har

behandlats i finansutskottets betänkande om den ekonomiska

politiken (1988/89:FiU30). Utskottet betonade behovet av

förbättrad telefonservice gentemot allmänheten från de statliga

myndigheternas sida. En höjd servicenivå -- som ett led i

förnyelsearbetet -- måste enligt utskottet också innebära

förbättringar för allmänhetens telefoni till myndigheterna.

Utskottet ansåg att olika åtgärder borde vidtas i syfte att

förbättra myndigheternas telefonservice. Det kunde exempelvis

gälla utökade telefontider och andra åtgärder som kan förkorta

väntetider. 020-anknytning borde övervägas, bl.a. för att

stimulera myndigheterna till att minska olägenheterna för

allmänheten. 020-systemet borde användas i ökad utsträckning

inom den statliga förvaltningen, men den närmare omfattningen av

denna service fick enligt utskottet övervägas av regeringen. Vad

utskottet föreslagit gav riksdagen regeringen till känna.

Regeringen tillsatte i april 1991 en delegation, benämnd

STATTEL-delegationen, som enligt sina direktiv (dir. 1991:29)

har i uppdrag att genomföra åtgärder för att effektivisera

statliga myndigheters telekommunikationer. Arbetet skall bl.a.

omfatta statliga myndigheters telefonservice åt allmänheten. I

direktiven uppmärksammas den s.k. 020-tjänsten, som innebär att

den som abonnerar på denna står för trafikavgifterna för

inkommande samtal med undantag för avgiften för den första

markeringen, vilken den uppringande står för. Det betonas i

direktiven att ett införande av en sådan tjänst bedöms kraftigt

öka statens kostnader, varför även andra lösningar måste

utredas. Delegationen skall ha slutfört sitt arbete före

utgången av år 1994.

Trafikutskottet avstyrkte vid förra riksmötet (1991/92:TU20)

en motion avseende en inom länen gemensam teletaxa till länens

myndigheter och serviceorgan. Motionären yrkade att

STATTEL-delegationens uppdrag skulle vidgas till att även

omfatta samtal till länsmyndigheter eller att en ny utredning

skulle tillsättas i frågan. I avvaktan på resultatet av

utredningsarbetet var utskottet inte berett att förorda någon

riksdagens åtgärd med anledning av motionen.

Utskottets bedömning

Av redovisningen framgår att STATTEL-delegationens

utredningsarbete omfattar sådana frågor som tas upp i motionen.

I avvaktan på att utredningen slutfört sitt arbete, finns enligt

utskottet inte skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med

anledning av motionen. Motion K514 avstyrks således.

12. Ändring i rättsprövningslagen

Motionen

I motion 1991/92:K519 yrkar Harriet Colliander (nyd) att

riksdagen skall besluta om sådan ändring i rättsprövningslagen

att Regeringsrätten skall ha skyldighet att tillse att saken är

tillräckligt utredd så att enskildas rättssäkerhet stärks.

Enligt motionen är syftet med ändringen att tvinga

Regeringsrätten att ta ställning till vilken väglednings- och

utredningsskyldighet den myndighet haft som handlagt ärendet och

huruvida bevisbördan får placeras på den enskilde om saken inte

går att utreda tillräckligt samt hur bevisvärderingen skall gå

till inom förvaltningen. Sådana ställningstaganden kan enligt

motionen vara värdefulla genom att de är prejudicerande och

därmed kan komma att påverka förvaltningsmyndigheternas framtida

ställningstaganden.

Bakgrund m.m.

Enligt artikel 6 i Europarådets konvention angående skydd för

de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

(Europakonventionen) skall envar, bl.a. när det gäller att pröva

hans civila rättigheter och skyldigheter, vara berättigad till

en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en

oavhängig och opartisk domstol som har upprättats enligt lag. I

avsikt att anpassa den svenska lagstiftningen till

Europadomstolens praxis i fråga om artikel 6 antogs lagen

(1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut (prop.

1987/88:69, KU38, rskr. 189). Lagen trädde i kraft den 1 juni

1988 och var då tidsbegränsad och skulle tillämpas på beslut som

meddelats under tiden från ikraftträdandet till utgången av år

1991. Riksdagen har senare beslutat att förlänga

rättsprövningslagens giltighetstid med tre år (prop.

1990/91:176, 1991/92:KU12, rskr. 51).

Regeringsrätten skall, på ansökan av enskild part i ett sådant

förvaltningsärende hos regeringen eller en förvaltningsmyndighet

som rör något förhållande som avses i 8 kap. 2 eller 3 §

regeringsformen, pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon

rättsregel på det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt

klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövning kan

gälla endast sådana beslut som innebär myndighetsutövning mot

den enskilde. Dessutom krävs att beslutet annars kan prövas av

domstol endast efter ansökan om resning och inte skulle ha

kunnat överprövas i annan ordning. Beslut av vissa nämnder är

dock undantagna från rättsprövning, liksom beslut i vissa typer

av ärenden.

Av förarbetena till lagen framgår att Regeringsrättens

prövning skall omfatta inte bara lagtolkning utan också

faktabedömning och bevisvärdering. Även kraven i 1 kap. 9 §

regeringsformen om allas likhet inför lagen samt om saklighet

och opartiskhet bör kunna prövas.

I proposition 1987/88:69 anförde föredragande

departementschefen vad gäller domstolsprövningens omfattning

även följande (s. 23).

Vidare bör Regeringsrätten kunna pröva om det förekommit något

sådant fel i själva förfarandet som kan ha påverkat utgången i

ärendet, t.ex. när beslutet påstås ha tillkommit i strid mot

förvaltningslagens regler om parters rätt att få ta del av

uppgifter eller när beslutsmyndigheten har åsidosatt någon

bestämmelse om att den skall inhämta yttrande från en annan

myndighet innan den avgör ärendet.

I proposition 1990/91:176 föreslogs bl.a. en förlängning av

giltighetstiden för rättsprövningslagen. Föredragande

departementschefen framhöll i detta sammanhang bl.a. att

arbetet med den översyn av olika författningar som bl.a. syftar

till att svensk rätt skall tillgodose Europakonventionens krav

på tillgång till domstolsprövning ännu inte var avslutat.

Vidare anförde departementschefen bl.a. följande (s. 8).

Det kan dessutom inte uteslutas att det finns fog för det av

somliga framförda påståendet att lagens tillämpningsområde, som

ju vid rättsprövningslagens tillkomst medvetet gjordes mer

omfattande än vad Europakonventionen kräver, blivit alltför

stort. Det går dock inte i dag att med ledning av erfarenheterna

från tillämpningen få några säkra hållpunkter därvidlag. Det kan

vara värdefullt att i stället avvakta de erfarenheter som en

ytterligare tids tillämpning av lagen kan ge.

Fri- och rättighetskommittén (Ju 1992:01) skall enligt sina

direktiv (dir. 1991:119) bl.a. överväga frågan om vidgade

möjligheter till domstolsprövning av normbeslut och

förvaltningsbeslut. En uppgift för kommittén bör enligt

direktiven vara att överväga och lägga fram förslag som gör

svensk lagstiftning anpassad till våra internationella åtaganden

i fråga om rätt till domstolsprövning. Kommittén bör vidare ta

ställning till om den svenska domstolskontrollen av

förvaltningsbeslut bör förbättras så att en generell möjlighet

till domstolsprövning införs. Enligt direktiven är det osäkert

om regleringen genom rättsprövningslagen är tillräcklig för att

anpassa vår lagstiftning till Europakonventionen i detta

hänseende. Kommittén bör överväga om det är lämpligare med ett

helt nytt institut.

Utskottets bedömning

Frågan om domstolsprövning av förvaltningsbeslut m.m. omfattas

av Fri- och rättighetskommitténs utredningsarbete. Mot bakgrund

härav finns enligt utskottet inte anledning för riksdagen att nu

ta ställning till sådan ändring i rättsprövningslagen som

motionären yrkar. Motion K519 avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande subsidiaritetsprincipen som grund för

nationell rätt

att riksdagen avslår motion 1991/92:K223 yrkande 1,

res. 1 (m, kds, nyd)

2. beträffande subsidiaritetsprincipen i övrigt

att riksdagen avslår motion 1991/92:K223 yrkande 2,

3. beträffande alkoholfri representation

att riksdagen avslår motion 1991/92:K317,

4. beträffande förväxlingsrisk vid

personnummeranvändning

att riksdagen avslår motion 1991/92:K414,

5. beträffande spridning av betalningsperioder

att riksdagen avslår motion 1991/92:K415,

6. beträffande översyn av statliga verksstyrelser

att riksdagen avslår motion 1991/92:K511,

7. beträffande sammansättningen av statliga

myndighetsstyrelser

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K503 och 1991/92:K505,

res. 2 (s)

men. (v)

8. beträffande arvode till personalföreträdare i

statlig myndighetsstyrelse

att riksdagen avslår motion 1991/92:K506,

9. beträffande ersättning till ledamöter i

statliga utredningar

att riksdagen avslår motion 1991/92:K509,

10. beträffande den fria tolkservicen

att riksdagen avslår motion 1991/92:K507,

11. beträffande avgifter för myndigheters kontroll

och inspektion av icke offentlig verksamhet

att riksdagen avslår motion 1991/92:K512,

12. beträffande tidsfrister vid myndighets

inkrävande av uppgifter m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:K515 yrkandena1--5,

13. beträffande åtgärder för att underlätta

allmänhetens kontakt med myndigheter

att riksdagen avslår motion 1991/92:K514,

14. beträffande ändring i rättsprövningslagen

att riksdagen avslår motion 1991/92:K519.

Stockholm den 5 november 1992

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit:

Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård* (m),

Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson

(s), Torgny Larsson (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet

Colliander (nyd), Ulla Petterson (s), Inger René (m), Lisbeth

Staaf-Igelström (s), Elvy Söderström (s), Björn von der Esch (m)

och Henrik Landerholm* (m).

*Ej närvarande vid justeringen av avsnitt 1 i betänkandet.

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Subsidiaritetsprincipen som grund för nationell rätt

(mom.1)

Birger Hagård, Inger René, Björn von der Esch och Henrik

Landerholm (alla m), Ingvar Svensson (kds) och Harriet

Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar

med "Enligt utskottet" och slutar med "avstyrks därför" bort ha

följande lydelse:

Subsidiaritetsprincipen är en del av EG:s gemenskapsrätt. Vid

ett svenskt medlemskap kommer principen alltså att gälla inom de

delar av svensk rätt som är att hänföra till gemenskapsrätten.

För den del av den nationella rätten som faller utanför

gemenskapsrätten kommer den inte att ha någon automatisk

betydelse. Utrikesutskottet har (1991/92:UU15) uttalat att

Sverige bör verka för att subsidiaritetsprincipen skall gälla

inom biståndsområdet. Detta har riksdagen givit regeringen till

känna.

Direktiven till Regionberedningen och Lokaldemokratikommittén

har likaså pekat på betydelsen av subsidiaritetsprincipen som

grund för utredningsarbetet.

Subsidiaritetsprincipen är en betydande

maktfördelningsprincip. Denna princip har etablerats som grund

för viktiga svenska delområden inom beslutsfunktioner och

förvaltning. Enligt utskottet är det av vikt att det klargörs

att den bör vara generellt vägledande för hela den nationella

rätten. Det bör ankomma på regeringen att bereda på vilket sätt

principen bör komma till uttryck i lagstiftningen. Med bifall

till motion K223 yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under mom. 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande subsidiaritetsprincipen som grund för

nationell rätt

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K223 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Sammansättningen av statliga myndighetsstyrelser (mom. 7)

Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Torgny

Larsson, Ulla Pettersson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy

Söderström (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "De frågor som" och slutar med "och K505" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar den i motionerna K503 och K505 framförda

uppfattningen om betydelsen av lekmannainflytandet i statliga

verk och myndigheter.

Den princip om intresserepresentation i vissa styrelser på

arbetsmarknadsområdet som kom till uttryck i riksdagens

verksledningsbeslut bör återinföras. Det är av stort värde att

arbetsmarknadens parter kan nominera ledamöter i styrelserna.

Detsamma gäller beträffande socialförsäkringsnämndernas

sammansättning. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av

motionerna K503 och K505 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande sammansättningen av statliga

myndighetsstyrelser

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:K503 och

1991/92:K505 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Bengt Hurtig (v) anför:

Sammansättningen av statliga myndighetsstyrelser (mom.7)

För statliga myndigheter är enligt min mening den

parlamentariska lekmannastyrelsen bäst skickad som form för

politisk insyn samt för att garantera uppföljningen av

riksdagens och regeringars beslut. Intresserepresentation är

mindre lämplig. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta

till känna.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

7 borde ha hemställt:

7. beträffande sammansättningen av statliga

myndighetsstyrelser

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:K503 och

1991/92:K505 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan

anförts.