Bet. 1992/93:KU30

Konstitutionsutskottets betänkande

1992/93:KU30

Granskning av statsrådens tjänsteutövning och

regeringsärendenas handläggning

Innehåll

Sammanfattning

4. Propositionsavlämnandet till riksdagen

Hemställan

Reservationer

Bilaga B 1

1992/93

KU30

Inledning

Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall

konstitutionsutskottet granska statsrådens tjänsteutövning och

regeringsärendenas handläggning. Utskottet har rätt att för

detta ändamål utfå protokollen över beslut i regeringsärenden

och de handlingar som hör till dessa ärenden.

Utskottet har erhållit protokoll som förts över

regeringsbeslut, över beslut av statsministern och i konselj

under år 1992.

Underlaget för granskningen har därutöver utgjorts av material

framtaget inom utskottets kansli och, på utskottets begäran,

inom regeringskansliet. Väsentliga delar av detta material

presenteras i bilagorna A 1.1--A 15.4. För att inhämta

ytterligare upplysningar har utskottet företagit ett antal

utfrågningar, som samtliga varit offentliga. Uppteckningar från

utfrågningarna utgör bilagorna B 1--B 21 och redovisas i en

särskild volym. Till underlaget för granskningen hör också

regeringens skrivelse med en redogörelse för behandlingen av

riksdagens skrivelser till regeringen (skr. 1992/93:15), vilken

hänvisats till utskottet av kammaren.

I det följande lämnas först en sammanfattande redogörelse för

årets granskningsarbete. De olika granskningsfrågorna behandlas

därefter i betänkandets huvudavsnitt. Därpå följer de

reservationer, särskilda yttranden och den meningsyttring som

fogats till betänkandet.

De frågor som alltsedan 1971 har tagits upp till granskning

anges i ett sakregister som återfinns sist i betänkandets

huvudvolym.

Sammanfattning

Betänkandet inleds med en redovisning av förändringar i

regeringens sammansättning och organisation. Vidare lämnas

uppgifter om personal- och ärendeutvecklingen i

regeringskansliet. I detta sammanhang uppmärksammas särskilt

regeringskansliets anlitande av konsulter.

På sedvanligt sätt har utskottets granskning omfattat

regeringens remisser till Lagrådet, avlämnandet av propositioner

till riksdagen och utgivningen av Svensk författningssamling

(SFS). I likhet med tidigare har utskottet tagit upp frågan om

regeringens redovisning av normgivningsbemyndiganden. Utskottet

har vidare granskat regeringens användning av tillfälliga organ

för uppgifter som innebär myndighetsutövning

(tjänstetillsättning, bidragsgivning m.m.). En förra året inledd

genomgång av regeringens redovisning av

förvaltningsmyndigheternas internationella överenskommelser

fortsätts.

Utskottet har gått igenom regeringens behandling av riksdagens

beslut på grundval av den skrivelse från regeringen som

överlämnats till riksdagen och de yttranden över skrivelsen som

några av de övriga utskotten lämnat. Särskild granskning har

företagits av regeringens handläggning av vissa riksdagsbeslut,

nämligen besluten om lokaliseringen av Högskolan för

lärarutbildning i Stockholm och om den s.k. ROT-verksamheten.

Förra året inledde utskottet en granskning av statsråds

innehav av värdepapper och i anslutning härtill frågor om jäv

för statsråd. Denna granskning avslutas i år. I samband härmed

behandlar utskottet kommunikationsministerns engagemang i

vårdhemmet Majgården och utbildningsministerns sammanträffande

med samer.

Den förutvarande regeringen beslöt den 13 september 1990 om

uppdrag till Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt

samarbete (BITS) att bereda och fatta beslut om stöd till

omstruktureringen av Polens skogsindustri m.m. Stödet skulle ges

i enlighet med ett tillämnat avtal mellan det svenska

konsultföretaget NLK-Celpap AB och ett polskt konsultföretag.

NLK-Celpaps styrelseordförande, Björn Wahlström, skulle spela en

ledande rådgivande roll. Såväl själva beslutet som det

händelseförlopp som ledde fram till beslutet har granskats av

utskottet. Två frågor som särskilt har uppmärksammats i

granskningen är förutvarande finansministern Allan Larssons

befattning med saken och huruvida valet av uppdragstagare

påverkats av påtryckningar från företrädare för den svenska

regeringen.

Utskottet har vidare granskat regeringens planering och

handläggning av flyktingpolitiken. I det sammanhanget behandlas

också ett uttalande av statsrådet Birgit Friggebo rörande

asylsökande kosovoalbaner.

I ett särskilt avsnitt behandlar utskottet några enskilda

utnämningsfrågor. Det gäller statsrådet Reidunn Lauréns

handläggning av visst tjänstetillsättningsärende, regeringens

utnämning av landshövding i Norrbottens län och av ledamöter i

Vägverkets och Trafiksäkerhetsverkets styrelser.

Utskottet har vidare granskat vissa anslagsfrågor på

Utbildningsdepartementets område, nämligen handläggningen av

frågorna om en utökning av antalet högskoleplatser och om

anslaget till Idrottshögskolan i Stockholm.

Ett beslut av regeringen hösten 1992 att bevilja Atlas Copco

AB undantag från förbudet mot handel med Sydafrika har

granskats. I detta sammanhang har utskottet även gjort en

genomgång av regeringens beslut gällande ansökningar om undantag

från handelsförbudet med Sydafrika under perioden den 1 juli

1987 till den 29 januari 1993.

Slutligen behandlar utskottet under rubriken Övriga frågor

några ytterligare granskningsärenden. Det gäller

Volvo-Procordia-affären, kulturministerns uttalande om viss

närradioverksamhet, regeringsbeslut om medel för

informationsinsatser om europeisk integration samt

kulturministerns handläggning av frågor rörande Sveriges Radio

AB.

Beträffande resultatet av granskningen kan nämnas följande.

Utskottets genomgång av de konsultuppdrag som upphandlades av

regeringskansliet under år 1992 visar att den sammanlagda

kostnaden för dessa uppdrag uppgick till ca 65 miljoner kronor.

Högst kostnader för konsultuppdrag hade Finansdepartementet med

ca 34 miljoner kronor. Ett av de konsultuppdrag som upphandlades

av Näringsdepartementet avsåg olika tjänster inom

kommunikationsområdet i samband med privatiseringsarbetet till

en kostnad av ca 0,6 miljoner kronor. Utskottet har iakttagit

vissa brister i hur upphandlingen av detta uppdrag skedde. En

fortsatt granskning av tillämpningen av upphandlingsreglerna

inom regeringskansliet kommer att göras av utskottet.

Beträffande frågan om lagrådsremisserna konstaterar utskottet

med tillfredsställelse att i många av de fall där Lagrådets

yttrande inte inhämtats har skälen därtill redovisats under

särskild rubrik. Utskottet har dock uppmärksammat att

motiveringarna i viss utsträckning är bristfälliga i de fall där

regeringen avstått från remiss till Lagrådet, trots att frågan

faller inom det område där Lagrådet i princip bör höras. Om

regeringen menar att Lagrådets hörande saknar betydelse på grund

av frågans beskaffenhet, skall regeringen motivera denna

bedömning om den inte framstår som självklar.

Utskottet konstaterar vidare att förseningarna i utgivningen

av Svensk författningssamling (SFS) har ökat till en helt

oacceptabel nivå. Under år 1992 utkom 54 % av de nya lagarna och

förordningarna mindre än två veckor före ikraftträdandet jämfört

med drygt 30 % under de föregående två åren. Utskottet förväntar

sig att nödvändiga åtgärder vidtas för att komma till rätta med

dessa förseningar. Nuvarande ordning måste ses över så att

allmänheten och berörda myndigheter garanteras tillgång till nya

lagar och förordningar i god tid innan de träder i kraft.

Ett betydande utrymme ägnas frågan om statsrådens innehav av

värdepapper. Enligt en majoritet inom utskottet bestående av

representanterna för regeringspartierna och Ny demokrati bör

något generellt förbud för statsråd att exempelvis inneha aktier

eller annan egendom inte utfärdas. Utskottsmajoriteten anser

emellertid att det är viktigt att ledamöter av regeringen är

medvetna om att intressekonflikter kan uppstå och vidtar de

försiktighetsåtgärder som kan göras för att förhindra att deras

förtroende hos allmänheten rubbas. Utskottsmajoriteten anser det

därför vara lämpligt att regler utformas för hanteringen av

jävsfrågor i regeringsärenden som riktar sig direkt till

regeringen. Utskottsmajoriteten rekommenderar även att

möjligheterna att sätta viss egendom under oberoende extern

förvaltning under den tid statsrådstjänsten innehas blir föremål

för utredning. Därvid bör möjligheterna att i Sverige tillämpa

t.ex. ett system med s.k. blind trust, såsom förekommer i Canada

och USA, undersökas. Utskottsmajoriteten framhåller slutligen

att det också kan finnas andra bindningar än sådana som har

samband med förmögenhetsinnehav som kan rubba förtroendet för

ett statsråd eller ge upphov till jävssituationer. Således kan

kvardröjande bindningar finnas till organisationer eller andra

starka intressen. Även sådana bindningar bör därför redovisas

vid tillträdet av en statsrådspost.

De socialdemokratiska reservanterna anser inte heller att

något generellt förbud för statsråd att inneha aktier eller

annan egendom bör utfärdas. Reservanterna anser emellertid att

vissa statsrådsposter är mer känsliga ur förtroendesynpunkt än

andra. Från huvudregeln att statsråd inte bör förbjudas att äga

aktier måste därför undantag göras för näringsministern och det

statsråd som har ansvar för utrikeshandel och vapenexport.

Aktieägande statsråd bör överlämna sina aktier till oberoende

extern förvaltning och inte tillåtas göra förändringar i sina

aktieinnehav (med vissa undantag). Ett system med blind trust

bör skyndsamt utredas.

Med hänsyn till vad som framkommit under granskningen anser de

socialdemokratiska reservanterna att statsminister Carl Bildt

utsett Per Westerberg och Ulf Dinkelspiel till statsråd utan att

tillräckligt noga ha sett till de konsekvenser som deras

betydande aktieinnehav kunde leda till i regeringsarbetet. De

stora aktieinnehaven har nämligen tvingat Per Westerberg och Ulf

Dinkelspiel att avstå från att delta i ett stort antal

regeringsärenden vid ett stort antal tillfällen på grund av jäv

eller osäkerhet om jäv förelegat eller inte. Statsministern kan

därför inte undgå allvarlig kritik för att han brustit i omsorg

vid urvalet av personer. Statsråden Per Westerberg och Ulf

Dinkelspiel bör enligt reservanterna erhålla kritik för att de

till följd av sina personliga intressen i vissa företag inte

iakttagit den försiktighet som varit påkallad i jävsfrågan.

Företrädaren för Vänsterpartiet i utskottet har i allt

väsentligt instämt i de uppfattningar som förs fram i den

socialdemokratiska reservationen. Enligt hans uppfattning bör

det dock vara regel att större aktieinnehav eller innehav av

andra värdepapper, som har direkt bindning till ett eller flera

enskilda företag, avyttras innan statsrådsposten tillträds.

I ärendet rörande stödet till omstrukturering av Polens

skogsindustri ger utskottet en bred och ingående redogörelse för

bakgrunden till regeringsbeslutet den 13 september 1990.

Utfrågningar har skett med tio personer. Vidare har uppgifter

inhämtats genom förfrågningar brevledes och genom besök av en

tjänsteman från utskottets kansli på svenska ambassaden i

Warszawa m.m.

Utskottsmajoriteten (regeringspartierna och Ny demokrati)

konstaterar att Allan Larsson genom sitt agerande kan ha

misslett polackerna att tro att projektet hade den svenska

regeringens stöd och därmed medverkat till att konsultföretagen

Spin-Off och Scandiakonsult gick miste om möjligheten att

konkurrera om två konsultuppdrag, vilket utskottsmajoriteten

anser vara anmärkningsvärt. När det gäller regeringens

handläggning av ärendet präglas den enligt utskottsmajoriteten

av utomordentlig brådska. Anmärkningsvärt är den korta remisstid

som BITS fick för att yttra sig över NLK-Celpaps förslag och

offert. Trots BITS många invändningar och kritiska synpunkter på

detta förslag fattade regeringen sitt beslut. Handläggningen

vittnar enligt utskottsmajoriteten om att frågan i själva verket

var avgjord på ett långt tidigare stadium. Upphandlingen av

konsulttjänsterna borde ha skett genom sluten upphandling, dvs.

genom infordrande, prövning och antagande av anbud utan

förhandling med anbudsgivare. Enligt utskottsmajoritetens mening

företer den dåvarande regeringens handläggning flera brister för

vilka den inte kan undgå kritik.

Enligt den socialdemokratiska reservationen har det inte

framkommit något som ger belägg för att Allan Larsson i sina

kontakter med den svenske ambassadören i Polen, Jean-Christophe

Öberg, Björn Wahlström eller statssekreteraren i

Utrikesdepartementets handelsavdelning Michael Sohlman givit

Björn Wahlström en särställning i förhållande till någon annan.

Någon grund för kritik mot Allan Larsson föreligger således

inte. Reservanterna konstaterar vidare att åtgärder vidtagits

från regeringskansliets sida för att skapa klarhet om

polackernas inställning till NLK-Celpaps förslag och offert

beträffande en skogsstudie. Det polska valet av uppdragstagare

och undertecknandet av mötesprotokollet den 7 september 1990

måste uppfattas som självständigt och fritt från otillbörlig

påverkan utifrån. När det gäller valet av upphandlingsform är

det enligt reservanterna en angelägenhet för mottagarlandet.

Någon möjlighet att från svensk sida ingripa i denna fråga har

inte förelegat. Slutligen anför reservanterna att avsikten från

början var att BITS skulle granska kostnaderna och att det

skulle vara möjligt för BITS att förhandla fram lägre kostnader,

vilket också skedde.

Vänsterpartiets representant ansluter sig i huvudsak till den

socialdemokratiska reservationen.

I frågan om regeringens planering och handläggning av

flyktingpolitiken har utskottet delat sig på tre linjer.

Majoriteten, som utgörs av de socialdemokratiska ledamöterna,

har funnit brister i regeringens agerande i förhållande till

Invandrarverket. Enligt utskottsmajoriteten ligger huvudansvaret

för den uppkomna situationen på statsministern som borde ha gett

Birgit Friggebo möjlighet att ha flykting- och invandrarfrågorna

som det huvudsakliga ansvarsområdet. Enligt den reservation som

avgetts av regeringspartiernas representanter har granskningen

inte gett anledning att rikta någon kritik mot regeringen eller

något enskilt statsråd för handläggningen och planeringen av

flyktingpolitiken. Enligt reservationen från Ny demokratis

företrädare i utskottet förtjänar Birgit Friggebo stark kritik

för att visumtvång för kosovoalbaner inte infördes förrän i

oktober 1992. I ett särskilt yttrande från

folkpartirepresentanten behandlas Sveriges tillämpning av FN:s

barnkonvention. En meningsyttring från Vänsterpartiet tar upp

regeringens beslut om asylansökningar av peruanska medborgare.

Ett enigt utskott bedömer Birgit Friggebos uttalande om

kosovoalbanernas brottslighet som generaliserande och

nedsättande. Ett uttalande av denna art, särskilt från ett

statsråd, riskerar att gynna invandrarfientliga stämningar och

stärka fördomarna om folk från andra kulturer. Utskottet

konstaterar dock att Birgit Friggebo vid upprepade tillfällen

bett om ursäkt för vad hon sagt och på det sättet sökt reparera

de skador uttalandet kan ha orsakat. Särskilt yttrande har

avgetts av representanten för Ny demokrati.

I frågan om statsrådet Reidunn Lauréns handläggning av ett

tillsättningsärende uttalar utskottsmajoriteten

(regeringspartierna och Ny demokrati) att olika uppfattningar

kan råda när det gäller lämplighetsbedömningar. Dock understryks

vikten av att yttrandefriheten respekteras och att risken för

otillbörlig diskriminering beaktas i erforderlig utsträckning.

Enligt reservationen (s) kan statsrådet Laurén inte undgå viss

kritik för detta beslut. Företrädaren för Vänsterpartiet

ansluter sig till reservationen.

Regeringens beslut den 20 augusti 1992 att utöka antalet

högskoleplatser borde enligt ett enigt utskott ha försetts med

förbehåll om riksdagens godkännande. Propositionen i detta

ärende, som avlämnades till riksdagen först den 25 november,

borde ha förelagts riksdagen vid riksmötets början.

I frågan om tillämpningen av förbudet mot handel med Sydafrika

anser utskottsmajoriteten (regeringspartierna och Ny demokrati)

att regeringens möjlighet att medge undantag från

handelsförbudet tillämpats i enlighet med bestämmelserna och

uttalandena i förarbetena. I den socialdemokratiska

reservationen dras däremot slutsatsen att regeringen under år

1992 till viss del får anses ha tillämpat undantagsmöjligheten

på ett sätt som inte står i överensstämmelse med vad som anges i

förordningen och dess förarbeten. Statsrådet Dinkelspiel kan

därför inte undgå kritik härför. Företrädaren för Vänsterpartiet

ansluter sig till reservationen.

I några ytterligare ärenden föreligger skiljaktiga meningar.

Det gäller frågan om kommunikationsministerns engagemang i

vårdhemmet Majgården, där socialdemokraterna i utskottet

reservationsvis uttalar att självklart borde Mats Odell ha

upplyst statsministern om sitt engagemang i samband med

regeringsbildningen. För sin underlåtenhet att informera

statsministern kan Mats Odell inte undgå kritik. Till denna

reservation ansluter sig Vänsterpartiets representant. I frågan

om utnämning av ledamöter i Vägverkets och

Trafiksäkerhetsverkets styrelser har Vänsterpartiets

representant uttalat sig särskilt. Ny demokratis företrädare i

utskottet har avgett ett särskilt yttrande beträffande utseende

av verkställande direktörer i vissa statliga bolag. Slutligen

har Vänsterpartiets representant redovisat en annan uppfattning

beträffande Volvo-Procordia-affären och i frågan om

regeringsbeslut om medel för informationsinsatser om europeisk

integration. I den sistnämnda frågan har även (s) avgett

särskilt yttrande.

1. Regeringens sammansättning och regeringsarbetets

organisation

Någon förändring av regeringens sammansättning har inte skett

under 1992. Däremot har vissa beslut om förändrad organisation

och arbetsfördelning förekommit, vilket redovisas i det

följande.

Under året har statsministern fattat nio beslut om

förordnanden enligt 7 kap. 5 § regeringsformen för statsråd att

i vissa departementschefers ställe handlägga ärende eller grupp

av ärenden. Två av dessa förordnanden gäller departementschefer.

I det ena fallet förordnades statsrådet och chefen för

Utbildningsdepartementet Per Unckel att föredra ärenden om

samordning av forskning och därmed sammanhängande budgetfrågor.

Därutöver förordnades utbildningsministern att ansvara för

samordningen inom regeringen av ärenden som gäller nationella

minoriteters behandling i Sverige. I det andra fallet

förordnades statsrådet och chefen för Socialdepartementet Bengt

Westerberg att i chefens för Kulturdepartementet ställe föredra

förvaltnings- och lagstiftningsärenden som gäller jämställdhet

mellan kvinnor och män m.m. Detta förordnande upphörde

emellertid att gälla då dessa frågor flyttades över från

Kulturdepartementet till Socialdepartementet genom en ändring av

departementsförordningen. Denna ändring trädde i kraft den 1

mars 1993.

De övriga sju förordnandena meddelades följande statsråd.

Statsrådet Alf Svensson förordnades att i chefens för

Utrikesdepartementets ställe föredra ärenden som avser svenska

utrikespolitiska ställningstaganden i frågor som gäller

nationella minoriteter. Statsrådet Reidunn Laurén förordnades

att i justitieministerns ställe föredra vissa ärenden som gäller

konstitutionella och civilrättsliga frågor, där bl.a.

tillkomsten av yttrandefrihetsgrundlagen motiverade en

precisering i ett nytt förordnande. Statsrådet Ulf Dinkelspiel

förordnades att i utrikesministerns ställe föredra ärenden som

rör europeisk integration och utrikeshandel. Statsrådet Görel

Thurdin förordnades att i chefens för Miljö- och

naturresursdepartementet ställe föredra vissa ärenden som gäller

bl.a. strandskydd, stängselgenombrott, täkt, vilthägn och skydd

för landskapsbilden enligt naturvårdslagen. Statsrådet Bo

Könberg förordnades att i socialministerns ställe föredra vissa

ärenden som rör allmän försäkring, socialavgifter, det

rättsmedicinska och det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,

förhållandet till Världshälsoorganisationen m.m. Statsrådet Bo

Lundgren har i två olika beslut förordnats att i

finansministerns ställe föredra ärenden som bl.a. rör statens

upplåning, folkbokföringen, tullväsendet, det kommunala

skatteväsendet, bostadsväsendet, kreditväsendet och frågor som

gäller statligt ägande i bolag på kredit- och

värdepappersmarknaderna.

Utskottet har tidigare framhållit att det i princip är

regeringens sak att själv bestämma om sina organisatoriska

förhållanden. Utskottets granskning ger mot denna bakgrund inte

anledning till något uttalande i denna del.

2. Regeringskansliet -- statistik och andra redovisningar

a) Personal

Beträffande personalsituationen i regeringskansliet har

inhämtats vissa uppgifter som framgår av bilagorna

A1.1--A1.2. Antalet tjänstgörande i regeringskansliet har

ökat under det senaste året. I januari 1993 tjänstgjorde 1 849

personer i de olika departementen (utom UD) mot 1720 personer

den 25 mars 1992 och 1803 i september 1991. Det innebär en

ökning med 7,5% räknat från den 25 mars 1992 och med 2,6%

räknat från september 1991. I januari 1993 fanns 142 politiskt

tillsatta tjänstemän i regeringskansliet. Statsråden är då inte

medräknade. Den 25 mars 1992 var motsvarande antal 102 och den

25 september 1991 var antalet 87. Den procentuella ökningen från

mars 1992 var således 39 % och från september 1991 62 %. Enligt

rättschefen vid Statsrådsberedningen Bengt-Åke Nilsson förklaras

den stora skillnaden mellan september 1991 och januari 1993 till

stor del av den erforderliga samordningsorganisation som byggts

upp i Statsrådsberedningen och de förstärkningar som skett i

Social-, Finans- samt Miljö- och naturresursdepartementen.

Samordningsorganisationen är partipolitiskt uppbyggd. Inom

Statsrådsberedningen finns 42 politiskt sakkunniga m.m. Inom

departementen finns i allmänhet mellan tre och fem sådana

personer. Flest politiskt sakkunniga m.m. finns i Miljö- och

naturresursdepartementet (15), Finansdepartementet (15) och

Socialdepartementet (12).

Av de 142 politiskt tillsatta personerna var 22

pressekreterare, 104 var politiskt sakkunniga inkl.

statssekreterare. En var departementsråd och en var kanslichef.

14 assistenter var politiskt tillsatta.

Bland departementssekreterarna i regeringskansliet finns 488

kvinnor och 438 män. I gruppen kansliråd ingår 41 kvinnor och

168 män. I genomsnitt tjänar en kvinnlig departementssekreterare

94 % av vad manliga departementssekreterare tjänar. På den högre

kanslirådstjänsten, där andelen kvinnor endast är 20 %, är

däremot kvinnornas lön i genomsnitt 103 % av männens. Nämnas kan

att de yngsta kvinnliga departementssekreterarna dock i

genomsnitt har högre lön än de jämnåriga manliga

departementssekreterarna.

Granskningen föranleder inget uttalande från utskottets sida.

b) Konsultuppdrag

Regeringens och departementens upphandlade konsultuppdrag

finns redovisade i bilaga A 1.3--1.17. Kostnaden år 1992 för

de redovisade konsultuppdragen var tillhopa 65107947 kr

(inkl. moms). Högst kostnader för konsultuppdrag hade

Finansdepartementet, 34128070 kr. Därefter följde

Utrikesdepartementet med 12289454 kr,

Kommunikationsdepartementet med 10610287 kr och

Näringsdepartementet med 6340876 kr. Övriga departement

redovisar konsultkostnader på mindre än 500000 kr medan

Jordbruksdepartementet redovisar att inga konsultkostnader

förekommit under året.

Finansdepartementets kostnader för konsultuppdrag gäller till

stor del bankernas situation (19165193 kr). En tung post,

2404312 kr, rörde ett konsultuppdrag om ADB -- organisation

och funktioner i regeringskansliet. En uppdragstagare var

Riksrevisionsverket som för två uppdrag erhöll 4562500 kr

som gällde dels en översyn av konkurrensutsatt verksamhet hos

förvaltningsmyndigheter dels analyser av stora medelsflöden samt

åtgärder för att effektivisera betalningar. 4705731 kr

betalades till McKinsey & Company för konsekvensanalys av

avveckling av Postgirots ensamrätt till statliga inbetalningar.

Ett av de konsultuppdrag som upphandlades inom

Näringsdepartementet gick till JKL Information AB och gällde

olika tjänster inom kommunikationsområdet i samband med

privatiseringsarbetet, till en kostnad av 598428 kr.

Upphandlingen skedde enligt vad som angetts i skrivelse den 5

maj 1993 från Näringsdepartementet efter kontakter med några

tänkbara uppdragstagare, Askus, Kreab och JKL. Enligt skrivelsen

togs samtliga kontakter vid personliga möten med bl.a. dåvarande

planeringschefen Hans Lundgren. Vidare sägs i skrivelsen att

uppdraget som gick till JKL bl.a. förutsatte att det företag som

fick uppdraget fortsättningsvis inte skulle kunna bli aktuellt

för konsultuppdrag avseende konkreta privatiseringsprojekt.

Eftersom dessa projekt på grund av sin storlek och omfattning

bedömdes bli ekonomiskt mer intressanta än det projekt som nu är

i fråga avböjde andra aktuella företag att lämna anbud.

Av en aktanteckning framgår att JKL Information AB ansågs ha

särskild kompetens för det aktuella uppdraget.

Underhandskontakter med andra i branschen hade enligt

anteckningen gett vid handen att endast JKL Information AB vid

den aktuella tidpunkten kunde erbjuda den aktuella kompetensen.

Arvodet har överenskommits vid förhandling.

Enligt 4 § upphandlingsförordningen (se bilaga A 1.18)

skall myndigheten vid varje upphandling välja den

upphandlingsform som bedöms lämplig med hänsyn till kravet på

affärsmässighet. Förhandlingsupphandling får enligt

Riksrevisionsverkets föreskrifter användas då det klart framgår

att affärsmässigt godtagbara villkor inte kan erhållas med

sluten upphandling. Förhandlingsupphandling är mest avsedd för

situationer då det är svårt att utforma ett fullständigt

förfrågningsunderlag t.ex. vid tjänsteupphandling.

Enligt 6 § upphandlingsförordningen får vid

förhandlingsupphandling anbud infordras på annat sätt än genom

annonser eller skrivelser om inte annat är särskilt föreskrivet

i lag eller förordning. Enligt Riksrevisionsverkets föreskrifter

skall vid anbudsinfordran utan annonsering begäras anbud från så

många leverantörer som behövs med hänsyn till upphandlingens

storlek och karaktär samt möjligheten att få till stånd

tillfredsställande konkurrens. När det finns särskilda skäl och

under förutsättning att kravet på affärsmässighet och objektiv

behandling inte åsidosätts får myndigheten tillfråga endast en

leverantör. I föreskrifterna framhålls också att motiven härtill

bör dokumenteras. En leverantör som inte särskilt tillfrågats

har rätt att på begäran få förfrågningsunderlaget på samma

villkor som en tillfrågad leverantör. Enligt 13 §

upphandlingsförordningen skall hos myndigheten finnas

dokumenterat de skäl på vilka ett anbud antagits och vad som i

övrigt förekommit av betydelse vid anbudsprövningen.

Enligt utskottets mening var den aktuella upphandlingen av en

sådan storlek att ett formaliserat anbudsinfordrande bort ske.

Underhandskontakter med några tänkbara uppdragstagare kan inte

anses fylla de krav som uppställts genom

upphandlingsförordningen och Riksrevisionsverkets föreskrifter.

Med hänsyn till uppdragets storlek borde en förfrågan gått även

till andra eventuella uppdragstagare för att konkurrensen skall

anses tillfredsställande och för att kraven på affärsmässighet

och objektiv behandling skall vara tillgodosedda. Detta borde ha

inneburit att Näringsdepartementet upprättat ett skriftligt

förfrågningsunderlag så att även ej tillfrågade intressenter

haft möjlighet att få del av underlaget och lämna anbud.

Utskottet vill vidare understryka vikten av att allt som

förekommit av betydelse i ett upphandlingsärende dokumenteras

väl. När upphandlingen gäller ett större belopp och inte sker

genom sluten upphandling är det särskilt angeläget att

motiveringen till varför en viss upphandlingsform valts

dokumenteras.

Utskottet, som avser att även fortsättningsvis följa

tillämpningen inom regeringskansliet av upphandlingsreglerna,

gör utöver det anförda inte något uttalande med anledning av

granskningen i denna del.

c) Kommittéer

Antalet kommittéer uppgick i slutet av år 1992 till 139. 160

personer var anställda i kommittéerna. Under året tillsattes 78

kommittéer och avslutades arbetet i 99 kommittéer. Under 1991

tillsattes 83 kommittéer, och arbetet avslutades i 68

kommittéer. Dessa uppgifter, som avser kommittéer tillsatta

efter beslut av regeringen, finns redovisade i regeringens

skrivelse 1992/93:103 Kommittéberättelse 1993. I

kommittéberättelsen redovisas även ett antal mindre eller under

kortare tid verksamma utredningar, som betalas från

departementens anslag Utredningar m.m. Där redovisas numera

också vissa utredningsorgan (råd, delegationer, arbetsgrupper

m.m.) som är tillsatta genom regeringsbeslut eller beslut i

departementsprotokoll och som finansieras över något annat

anslag än Utredningar m.m. I bilaga 4 till kommittéberättelsen

1993 redovisas 124 sådana utredningsorgan mot 134 i

kommittéberättelsen 1992. Andelen kvinnor i kommittéerna var

1993 28,3 %, vilket är 1,1 procentenheter högre än i föregående

års redovisning. Av ordförandena var 222 män och 40 kvinnor;

dvs. 15,3 % kvinnor, vilket är 2,5 procentenheter högre än i

redovisningen 1992. Antalet manliga ledamöter m.m. var 513 och

antalet kvinnliga 263; dvs. 33,9 % kvinnor, vilket är 0,3

procentenheter lägre än 1992. 1250 sakkunniga m.m. var män och

446 kvinnor; en ökning av andelen kvinnor med 1,8 procentenheter

sedan 1992. De manliga kommittésekreterarna m.m. var nästan

dubbelt så många som de kvinnliga eller 311 resp. 158. Inom

denna grupp minskade andelen kvinnor med 1,1 procentenheter

under 1992 till 33,6 %.

I tidigare betänkanden har utskottet framhållit att

strävandena att öka kvinnors deltagande i bl.a. kommitté- och

utredningsarbete måste öka. Enligt den handlingsplan för

jämställdhetsarbetet som redovisas i proposition 1987/88:105 om

jämställdhetspolitiken inför 90-talet, och som riksdagen ställt

sig bakom, skulle andelen kvinnor i bl.a. statliga kommittéer år

1992 uppgå till minst 30% och år 1995 till minst 40%.

Utskottet vill liksom vid tidigare granskningstillfällen (se

1991/92:KU30 s. 40 f.) understryka vikten av att

kvinnorepresentationen i kommittéerna ökar. Utskottet noterar

med tillfredsställelse att det uppställda målet för år 1992

uppnåtts beträffande grupperna ledamöter m.m. och sekreterare

m.m. Utskottet konstaterar också att det skett en ökning av

andelen kvinnor i grupperna ordförande m.m. och sakkunniga m.m.

Målet för år 1992 har dock inte uppnåtts i fråga om dessa

grupper och inte heller när det gäller det kvinnliga deltagandet

i kommittéarbetet i dess helhet. Särskilt när det gäller gruppen

ordförande m.m. framstår ännu andelen kvinnor som

anmärkningsvärt låg. Utskottet förutsätter att regeringen ägnar

denna fråga fortsatt uppmärksamhet bl.a. i den utvärdering av

handlingsplanen som kan förväntas hösten 1993.

Granskningen föranleder inte något uttalande i övrigt från

utskottets sida.

d) Regeringsärenden

I bilaga A 1.20 lämnas en redovisning i tabellform av

antalet avgjorda regeringsärenden under 1992. Av tabellen

framgår att antalet avgjorda regeringsärenden detta år var

13990 mot 21394 år 1991 (se bilaga A 1.19). Minskningen

om ca 7400 ärenden hänför sig till största delen till att

ärendegruppen Överklagande minskat från 6983 föregående år

till 1944 samt till att ärendegruppen Dispens- och övriga

partsärenden minskat från 6 799 till 4707. Som utskottet

framhöll vid förra årets granskning kunde förväntas att

ärendegruppen Överklagande skulle minska avsevärt sedan

Utlänningsnämnden övertagit huvuddelen av utlänningsärendena.

Antalet avgjorda överklagandeärenden hos Miljö- och

naturresursdepartementet har ökat kraftigt från 378 till 1038.

Denna ökning hänför sig till att Bostadsdepartementet avvecklats

under 1991 och att överklagandeärenden då överfördes till Miljö-

och naturresursdepartementet. Under 1991 avgjordes 661

överklagandeärenden från Bostadsdepartementet.

Numera är ärendegrupperna Dispens- och övriga partsärenden

samt Tjänsteärenden de största ärendegrupperna. Gruppen

Överklaganden kommer nu först på tredje plats. Tillsammans

svarar dessa tre ärendegrupper för 64 % av det totala antalet

avgjorda ärenden.

Den största procentuella ökningen visar ärendegrupperna

Propositioner och Lagrådsremisser med 20 % resp. 26 %.

För de olika departementens del kan nämnas att flest ärenden

(2359) har handlagts inom Justitiedepartementet; en ökning med

229 ärenden har skett sedan 1991. Därnäst kommer

Finansdepartementet med 2083 ärenden mot 1993 föregående år.

Inom Arbetsmarknadsdepartementet handlades endast 413 av

regeringsärendena mot 6050 år 1991. Kulturdepartementet som

inrättades i slutet av år 1991 redovisar 912 avgjorda

regeringsärenden mot 59 föregående år. Lägst antal avgjorda

regeringsärenden, 326, handlades i Civildepartementet. Den mest

påtagliga ökningen har skett för Miljö- och resursdepartementets

del, där antalet avgjorda regeringsärenden ökat från 818 till

1549 beroende bl.a. på att ärendegruppen Överklaganden i detta

departement har ökat från 378 till 1038. Nämnas kan slutligen

att antalet avgjorda nådeärenden i Justitiedepartementet ökat

till 1 285 från 1 262 år 1991, medan motsvarande siffra år 1990

var 1487.

Granskningen i denna del föranleder inte något uttalande från

utskottet.

3. Remisser till Lagrådet

Gällande rätt

För att avge yttrande över lagförslag skall enligt 8 kap. 18 §

regeringsformen finnas ett lagråd, vari ingår domare i Högsta

domstolen och Regeringsrätten. Det finns bestämmelser om

Lagrådets sammansättning och arbetsformer i en särskild lag om

Lagrådet (1979:368). Lagrådet kan bestå av högst fyra

avdelningar. Regeringen bestämmer med hänsyn till arbetsbördan i

lagrådet om det skall bestå av mer än en avdelning. Normalt

skall varje lagrådsavdelning bestå av tre ledamöter.

Yttrande från lagrådet beslutas av regeringen eller

riksdagsutskott. Lagrådets yttrande bör enligt 8 kap. 18 §

regeringsformen inhämtas innan riksdagen beslutar

- grundlag om tryckfriheten, eller motsvarande frihet att

yttra sig i ljudradio, television m.m.

- lag om begränsning av rätten att ta del av allmänna

handlingar

- lag som avses i 2 kap. 3 § andra stycket (integritetsskydd

vid ADB-registrering), 12 § första stycket, 17--19 §§ eller 20 §

andra stycket eller lag som ändrar eller upphäver sådan lag

(grundläggande fri- och rättigheter)

- lag om kommunal beskattning

- lag som avses i 8 kap. 2 eller 3 § regeringsformen (lag om

svenskt medborgarskap och civilrättslig lag eller

offentligrättslig lag som gäller åligganden för enskilda eller i

övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller eknomiska

förhållanden)

- lag som avses i 11 kap. regeringsformen (rättskipning och

förvaltning)

om lagen är viktig för enskilda eller från allmän

synpunkt.

Det angivna gäller dock inte om Lagrådets hörande skulle sakna

betydelse på grund av frågans beskaffenhet eller skulle fördröja

lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle

uppkomma.

Föreslår regeringen riksdagen att stifta lag i något av de

ämnen som nyss har berörts och har Lagrådets yttrande inte

inhämtats dessförinnan skall regeringen samtidigt för riksdagen

redovisa skälen härtill.

Även inriktningen av lagrådsgranskningen regleras i 8 kap. 18

§ regeringsformen. Lagrådet skall undersöka hur ett lagförslag

förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt, hur

förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra samt hur

förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav. Lagrådet

skall vidare granska såväl om förslaget är så utformat att lagen

kan antas tillgodose angivna syften som vilka problem som kan

uppstå vid tillämpningen.

Konstitutionsutskottet har uttalat (1978/79:KU39 s.15) att det

nuvarande systemet för lagrådsgranskning kan karaktäriseras som

ett mellanting mellan ett obligatoriskt system och ett system

med helt fakultativ granskning. Härigenom kunde enligt

utskottets mening helt undvikas risken för att ett uteblivet

hörande av Lagrådet över ett förslag till en lag leder till att

lagen i efterhand genom lagprövning kan åsidosättas i

rättstillämpningen. Utskottet underströk att det alltid i sista

hand ankommer på riksdagen att avgöra om Lagrådet skall höras

över ett lagförslag eller inte. Enligt utskottet borde systemet

leda till att Lagrådet, inom ramen för sin kapacitet, får

granska alla de lagförslag som behöver dess granskning men inga

andra. Systemet innebär enligt vad utskottet bedömde inte någon

risk för att lagrådet eller de högsta dömande organen över huvud

skall få politiskt inflytande.

Allmänt om granskningsarbetet

Utskottet har på sedvanligt sätt granskat regeringens

remittering av lagförslag till lagrådet och därmed

sammanhängande frågor.

Granskningen avser år 1992. Det totala antalet propositioner

med lagförslag som lades fram var 173. Motsvarande antal var

åren 1986 -- 1991 betydligt lägre, nämligen 117, 117, 122, 110,

113 resp. 155. Antalet propositioner som innehåller lagförslag

vilka enligt 8 kap. 18 § regeringsformen ansetts tillhöra

lagrådets granskningsområde ökade år 1992 till 158 från 93 år

1990 och 132 år 1991. Lagförslag i 86 propositioner granskades

av lagrådet. I bilaga A 2.1 förtecknas dessa propositioner.

Som jämförelse kan nämnas att motsvarande antal lagrådsremisser

åren 1986-1991 var 43, 63, 60, 59 och 56 och 75.

I bilaga A 2.2 redovisas de 95 propositioner i vilka ingår

lagförslag som inte remitterats till lagrådet och i vilka finns

motivering enligt 8 kap. 18 § regeringsformen till varför

lagrådets yttrande inte har inhämtats. Vissa av dem förekommer

också i bilaga A 2.1 eftersom de även innehåller lagförslag som

har remitterats.

Under 1992 har lagrådet arbetat med två avdelningar perioden

den 1 januari--13 september, med tre avdelningar 14

september--18 oktober, med 4 avdelningar 19 oktober--9 november

och med tre avdelningar 10 november--13 november. Till årets

utgång var därefter antalet avdelningar två.

Propositionernas redovisning av lagrådsyttranden

Propositionerna har vanligtvis uppställts på ett sådant sätt

att det lätt går att utläsa i vad mån lagförslagen har granskats

av Lagrådet. Detta ligger i linje med Statsrådsberedningens

rekommendendationer (PM 1990:4) att Lagrådets synpunkter skall

tydligt framgå av propositionerna. Om inte inledningsavsnittet

är helt kort bör enligt rekommendationerna underrubriken

"Lagrådet" finnas. Under de avsnitt där Lagrådets synpunkter

behandlas måste dessa markeras typografiskt tydligt. Förslagsvis

kan enligt rekommendationerna Lagrådets synpunkter behandlas i

ett eget stycke och ordet Lagrådet kursiveras. I det avsnitt av

propositionen som brukar rubriceras "Upprättade lagförslag" bör

enligt statsrådsberedningen anges vilka lagförslag som granskats

av Lagrådet. Av de 86 propositioner som upptagits i bilaga A 2.1

redovisades remitteringen till Lagrådet i 41 fall under särskild

rubrik. I övriga propositioner som förtecknats i denna bilaga

finns mestadels ordet Lagrådet kursiverat på ett sådant sätt att

att det utan större svårigheter går att utläsa om lagförslag

granskats av Lagrådet. I sju av dessa propositioner med

lagförslag som granskats av Lagrådet finns inte någon särskild

markering av ordet Lagrådet, nämligen 1991/92:121, 1991/92:170

bil. 11, 1991/92:174, 1992/93:43, 1992/93:69, 1992/93:88 och

1992/93:124. I praktiskt taget samtliga dessa fall förekom dock

uppgiften om lagrådsgranskning i ett förhållandevis kort

inledningsavsnitt. I ett fall har lagrådsremissen inte

inarbetats i propositionen.

I 30 av de 95 propositioner som finns förtecknade i bilaga A

2.2 förekommer en rubrik om lagrådets hörande. Under rubriken

anges skälen till varför lagrådets yttrande ej inhämtats.

Lagrådsgranskningens omfattning

Inledningsvis har redovisats området för Lagrådets granskning.

Viss närmare ledning för tillämpningen av bestämmelserna ges i

rättighetsskyddsutredningens betänkande SOU 1978:34 och

proposition 1978/79:195. I propositionen anges (s. 65) att

åtskilliga av de i 11 kap. regeringsformen avsedda lagarna kan

ha stor principiell betydelse för stora grupper av enskilda. Så

är fallet med bl.a. lag om överlämnande av myndighetsutövning

till enskilt organ. I propositionen diskuteras även frågan om

tillämpningen av undantagsbestämmelserna. När det gäller regeln

om att remittering kan underlåtas om Lagrådets hörande skulle

sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet sägs att den

får sin innebörd främst genom regeln om inriktningen av

lagrådets granskning. Därmed avses lagförslagets förhållande

till grundlagarna och lagstiftningen i övrigt, föreskrifters

förhållande inbördes och med hänsyn till rättssäkerhetens krav

samt huruvida förslaget är utformat så att det kan anses

tillgodose sina syften och vilka problem som kan uppstå vid

tillämpningen. Innebörden av den andra undantagsregeln -- att

Lagrådets yttrande inte behöver inhämtas, om dess hörande skulle

fördröja lagstiftningsfrågans behandling så, att avsevärt men

skulle uppkomma -- sägs i propositionen i viss mån komma att

variera med omständigheterna. Är Lagrådets arbetsprogram

ansträngt, kan det vara nödvändigt att för den skull avstå från

remiss dit. Det kan dock ibland vara möjligt för en

lagrådsavdelning att avbryta ett mera omfattande

granskningsarbete och låta ett mindre men brådskande lagförslag

få företräde. I andra fall kan det finnas en möjlighet att

inrätta en lagrådsavdelning för granskning av ett visst förslag

eller en samling av förslag som det annars skulle vara svårt att

bereda plats för. Givetvis kan det också finnas förslag som är

så brådskande att yttrande av Lagrådet inte kan avvaktas ens om

en avdelning i och för sig skulle kunna ta upp ärendet till

behandling utan dröjsmål.

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen tagit upp

frågan om tillämpningen av undantagsreglerna. I

granskningsbetänkandet 1985/86:KU25 (s. 6 f.), noterades att

stadgandet inte lämnar utrymme för att avstå från lagrådsremiss

enbart av det skälet att en tilltänkt lagstiftning har

motsvarighet i tidigare lagstiftning. Vid årets granskning har

en liknande situation förelegat i proposition 1992/93:112

Personlig skyddsutrustning för privat bruk. Där hänvisas till

att lagförslaget är uppbyggt på samma sätt som de förslag till

lag om leksakers säkerhet som regeringen tidigare samma dag

beslutat lägga fram och som granskats av Lagrådet. De synpunkter

som Lagrådet därvid har fört fram angavs ha beaktats också i det

aktuella lagstiftningsärendet. Mot denna bakgrund ansågs

lagförslaget vara av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande

skulle sakna betydelse.

Vid ett flertal tillfällen har utskottet uppmärksammat

lagförslag som inte remitterats till Lagrådet och som saknar

motivering till detta, men som bedömts tillhöra det område, där

lagrådsgranskning i princip bör ske. Utskottet har därvid

understrukit vikten av att det i dessa fall -- som

regeringsformen föreskriver -- alltid skall lämnas en

redovisning av skälen till att Lagrådet inte hörts. Under 1992

avlämnades emellertid utan att sådana skäl angavs två

propositioner med lagförslag som torde falla inom Lagrådets

granskningsområde. I regeringens proposition 1991/92:112

F-skattebevis m.m. anges att det utöver de lagförslag som

remitterats till Lagrådet tagits upp ett kompletterande förslag

till ytterligare ändringar. Den andra propositionen (prop.

1991/92:137) gällde bl.a. ett förslag till lag om ändring i

miljöskyddslagen (1969:387) och i lagen (1991:639) om

förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel. Om en lag

inte anses viktig för enskilda eller från allmän synpunkt kan

regeringen emellertid redan på grund härav avstå från att höra

Lagrådet. De här redovisade lagförslagen kan i vart fall anses

omfattas av undantagsregeln att Lagrådets hörande skulle sakna

betydelse på grund av frågans beskaffenhet.

I flertalet av de nu granskade propositionerna har regeringen

som skäl för att avstå lagrådsremiss endast anfört att Lagrådets

hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet

i enlighet med lydelsen i 8 kap. 18 § regeringsformen.

Det finns också exempel på andra formuleringar:

- Förslaget får sägas vara av sådan beskaffenhet att Lagrådets

hörande kan undvaras m.m. dylikt (prop. 1991/92:91 s. 41,

1991/92:100 bil. 11 s. 55, 1991/92:124 s. 28, prop. 1992/93:128

s. 16, prop. 1992/93:40 s. 13, prop. 1992/93:76 s. 34 och prop.

1992/93:143 s. 10).

- Förslaget till lag om introduktionsersättning för flyktingar

och vissa andra utlänningar kräver inte att yttrande inhämtas

från Lagrådet annat än i fråga om bestämmelsen om överklagande.

Förslagen under 2 och 3 faller inom Lagrådets granskningsområde.

Den föreslagna bestämmelsen om rätt att i vissa fall överklaga

ett beslut av kommun att inte utge introduktionsersättning är av

enkel och okomplicerad beskaffenhet. Ett yttrande av Lagrådet i

denna del skulle enligt min bedömning inte tillföra ärendet

något av betydelse. Förslaget om ändring i kommunalskattelagen

framstår som en självklarhet mot bakgrund av att

introduktionsersättningen är avsedd att i vissa fall ersätta

socialbidrag. Även detta lagförslag är av enkel beskaffenhet.

Förslaget om ändring i sekretesslagen är likaså en självklarhet

mot bakgrund av introduktionsersättningens nära samband med

socialbidrag. Det är vidare här fråga om en ändring av enkel

beskaffenhet som görs i ett avsnitt i sekretesslagen där det

tidigare ansetts att varje ändring inte skall behöva remitteras

till Lagrådet för yttrande (prop. 1979/80:2 s. 406). Jag bedömer

därför att Lagrådets yttrande över lagförslagen skulle sakna

betydelse (prop. 1991/92:172 s. 19).

- Lagförslag 3 avser ämne som faller inom Lagrådets

granskningsområde. Eftersom ändringarna är en följd av ett

tidigare riksdagsbeslut anser jag att förslaget är av sådan

beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse (prop.

1992/93:29, s. 14).

- Lagförslaget gäller i grunden inrättandet av en ny statlig

myndighet. Som sådant kräver det inte Lagrådets hörande. Däremot

finns ett inslag i förslaget som principiellt faller inom det

lagrådspliktiga området. Det gäller det förhållandet att

enskilda samer tilläggs uppgiften att utse ledamöterna i den

statliga myndigheten Sametinget. Jag anser emellertid att det

skulle sakna betydelse att höra Lagrådet i detta avseende (prop.

1992/93:32, bil. 1, s. 60).

-Med hänsyn till att lagen är av tillfällig och tidsbegränsade

natur och rör en begränsad personkrets bör -- i likhet med som

var fallet förra gången Sverige stod som värdnation (jfr prop.

1983/84:55 s. 15) -- inte något lagrådsyttrande inhämtas i

förevarande ärende (prop. 1992/93:35 s. 8).

- De upprättade lagförslagen har inte granskats av Lagrådet.

Förslaget innebär i huvudsak en harmonisering av reglerna i

propositionen 1991/92:174 med förslag till lag om krigsmateriel.

Dessa bestämmelser har granskats av Lagrådet. De nu upprättade

lagförslagen är således i dessa delar av sådan beskaffenhet att

Lagrådets hörande skulle sakna betydelse (prop. 1992/93:154

s.26).

När det gäller dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och

andra länder har anförts i huvudsak följande följande.

Som framgår av 2 § i den föreslagna lagen skall avtalets

beskattningsregler tillämpas endast i den mån de medför

inskränkningar av den skattskyldighet i Sverige som annars

skulle föreligga. Jag anser på grund härav och på grund av

förslagets beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna

betydelse (prop. 1991/92:114, 1991/92:154, 1992/93:3,

1992/93:45, 1992/93:94).

I proposition 1991/92:115 anfördes i stället att de

bestämmelser som föreslagits bli införda i lagen (1987:1182) om

dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Schweiz är utformade

på samma sätt som bestämmelserna i andra jämförbara lagar om

dubbelbeskattningsavtal. Förslaget om ändring i lagen (1967:94)

om avdrag vid inkomsttaxeringen för viss aktieutdelning utvidgar

rätten till sådant avdrag. Med hänsyn härtill och på grund av

förslagens beskaffenhet ansågs att Lagrådets hörande skulle

sakna betydelse. I proposition 1992/93:24 som även gäller

dubbelbeskattningsavtal har endast hänvisats till att på grund

av förslagens beskaffenhet skulle Lagrådets hörande sakna

betydelse.

Genom lagar som innehåller endast ett fåtal paragrafer har de

skilda avtalen inkorporerats med svensk rätt. Nämnas kan att de

inkorporerade avtalen innehåller en mängd bestämmelser av skilda

slag bl.a. rörande hemvist, fast driftsställe, inkomst av fast

egendom och av rörelse, företag med intressegemenskap,

utdelning, ränta, royalty, realisationsvinst, styrelsearvode och

pension. Vidare finns föreskrifter om ömsesidiga

överenskommelser i särskilda fall mellan behöriga myndigheter i

de avtalsslutande länderna och om utbyte av upplysningar mellan

länderna.

I flera propositioner har remiss till Lagrådet underlåtits med

i huvudsak följande motivering:

Lagrådet arbetar för närvarande på fyra avdelningar, dvs det

högsta tillåtna antalet. Trots detta är Lagrådets program under

hösten utomordentligt ansträngt. Alla de lagförslag som

föreligger och som är av det slaget att Lagrådet enligt 8 kap.

18 § andra stycket regeringsformen bör höras över dem kan inte

granskas i sådan tid att förslagen kan föreläggas riksdagen inom

den tid som krävs för att lagstiftningsfrågan skall kunna

behandlas under hösten. Av den nyssnämnda bestämmelsen i

regeringsformen följer emellertid att Lagrådets granskning kan

underlåtas, om den skulle fördröja lagstiftningsfrågans

behandling så att avsevärt men skulle uppkomma. Det är med

hänsyn till EES-avtalet av stor vikt att reglerna på de olika

delområdena i avtalet hinner införlivas med svensk rätt i sådan

tid att de kan träda i kraft samtidigt som avtalet gör det. Mot

den bakgrunden bör en remiss till Lagrådet kunna underlåtas

(prop. 1992/93:47 s. 20, 1992/93:72 s. 15, 1992/93:93 s. 9

1992/93:107 s. 44 f.).

I propositionen (1992/93:96) om vissa uppbörds- och

indrivningsfrågor hänvisades också till Lagrådets ansträngda

program. Med hänsyn till det ekonomiska läget framhölls att det

var av stor vikt att lagförslagen som rörde debiteringen av

preliminär skatt kunde träda i kraft den 1 januari 1993. Bl.a.

mot den bakgrunden angavs att lagrådsremiss borde kunna

underlåtas. Också proposition 1992/93:122 om vissa frågor inför

1994 års allmänna fastighetstaxering m.m. lades fram utan

föregående lagrådsgranskning med hänsyn till Lagrådets

ansträngda arbetsläge. Lagrådets hörande ansågs fördröja

lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle

uppstå (s. 68).

Även i propositionerna 1992/93:50 om åtgärder för att

stabilisera den svenska ekonomin (s. 10) och 1992/93:135 om

åtgärder för att stärka det finansiella systemet (s. 45)

framhölls att vissa av lagförslagen i och för sig var av sådan

beskaffenhet att yttrande över dem borde inhämtas från Lagrådet.

Med hänsyn till att hörande av Lagrådet skulle fördröja

lagstiftningsfrågorna så att avsevärt men skulle uppkomma

inhämtades inte sådant yttrande.

I förra årets granskning (1991/92:KU30 s.16) betonade

utskottet att, beträffande lagförslag som faller inom det område

då lagrådet i princip bör höras, endast de skäl kan åberopas för

att avstå från detta som anges i 8 kap. 18 § andra stycket

regeringsformen. Utskottet delade också den mening som kommit

till uttryck i propositionshandboken och som har stöd i vad

rättighetsskyddsutredningen anfört (SOU 1978:34 s. 140).

Regeringen måste således motivera sitt ställningstagande att en

föreskrift som i princip bör remitteras till Lagrådet inte har

hänvisats dit. Det är emellertid inte tillräckligt att bara

återge den lagtext som åberopas för att inte höra Lagrådet.

Anser regeringen att den föreslagna föreskriften inte är viktig

för enskilda eller från allmän synpunkt bör detta klargöras och

grunderna för uppfattningen redovisas. Om regeringen menar att

Lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans

beskaffenhet, skall regeringen motivera denna bedömning om den

inte framstår som självklar. På motsvarande sätt skall

regeringen, om den anser förslaget vara så brådskande att en

remiss till Lagrådet därför skulle vara till avsevärt men,

alltid ange vad det är som gör förslaget så brådskande och vari

det befarade menet skulle bestå.

Underhandsföredragningar

Utskottet har i samband med sina granskningar vid en rad

tillfällen kritiserat förekomsten av s.k.

underhandsföredragningar, dvs föredragningar inför Lagrådet

innan Lagrådet formellt fått del av lagrådsremissen. Utskottet

konstaterade förra året att sådana underhandsföredragningar

inte förekommit. Inte heller år 1992 förekom

underhandsföredragningar.

Riksdagens lagrådsremisser

Det ankommer alltid på riksdagen att i sista hand avgöra om

Lagrådet skall höras över ett lagförslag. Även en minoritet i

ett riksdagsutskott har enligt 4 kap. 10 § riksdagsordningen

möjlighet att få till stånd en lagrådsgranskning.

Under 1992 har endast i tre fall skett lagrådsgranskning på

ett riksdagsutskotts begäran. Föregående år skedde detta i sex

fall.

Den 5 maj 1992 beslöt utbildningsutskottet inhämta Lagrådets

yttrande över regeringens proposition 1991/92:95 om valfrihet

och fristående skolor. I propositionen hade angetts att

förslaget var av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle

sakna betydelse. Lagrådet prövade propositionens förslag mot

regeringsformens regler om den kommunala självstyrelsen men

kunde inte finna att regeringsformen lade hinder i vägen för

regeringens förslag. I övrigt föreslog Lagrådet vissa

förtydliganden och redaktionella ändringar i den föreslagna

lagtexten (1991/92:UbU22).

Den 24 november 1992 beslutade konstitutionsutskottet inhämta

Lagrådets yttrande över förslag i proposition 1992/93:32 till

Sametingslag såvitt avser lagens 1 kap. 2 §, 2 kap. 2 § och 3

kap. 3 §. I propositionen angavs att Lagrådets hörande skulle

sakna betydelse. Lagrådet föreslog inte några ändringar eller

omformuleringar (1992/93:KU17).

Slutligen beslöt socialförsäkringsutskottet den 4 december

1992 att inhämta Lagrådets yttrande över i proposition

1992/93:29 framlagda förslag till lag om ändring i lagen

(1992:682) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

samt lag om ändring i lagen (1992:683) om ändring i lagen

(1981:691) om socialavgifter. I propositionen hade framhållits

att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse eftersom ändringen

var en följd av tidigare riksdagsbeslut. Lagrådet hade

synpunkter på centrala delar av förslaget och förordade ändrade

formuleringar av lagtexten på flera punkter (1992/93:SfU5).

Utskottets överväganden

Utskottet vill -- liksom vid de senaste årens granskning --

understryka att Lagrådets synpunkter bör framgå tydligt av

propositionen. Endast om inledningsavsnittet är helt kort kan

särskild rubrik undvaras. Utskottet konstaterar med

tillfredsställelse att också i många av de fall där Lagrådets

yttrande inte inhämtats har skälen därtill redovisats under

särskild rubrik. Motiveringarna för varför Lagrådets yttrande

inte inhämtats är emellertid fortfarande i viss utsträckning

bristfälliga. I ett par fall saknas motiveringar. Som utskottet

uttalade förra året är det inte heller tillräckligt att bara

återge den lagtext som åberopas för att inte höra Lagrådet.

Anser regeringen att den föreslagna föreskriften inte är viktig

för enskilda eller från allmän synpunkt bör detta uttryckas och

grunderna för uppfattningen redovisas. Om regeringen menar att

Lagrådets hörande saknar betydelse på grund av frågans

beskaffenhet, skall regeringen motivera denna bedömning om den

inte framstår som självklar. Utskottet konstaterar att sådana

förhållandevis utförliga motiveringar förekommer i några fall

(t.ex. prop. 1991/92:172 och 1992/93:35). Fortfarande förekommer

dock i en del propositioner endast huvudsakligen en hänvisning

till lagtexten. Också när det gäller brådskande lagförslag bör

regeringen ange varför förslaget är brådskande och vilket men

som befaras uppstå om det skulle åtgå tid för lagrådsgranskning.

Granskningen föranleder utöver det sagda inte något uttalande

från utskottets sida.

4. Propositionsavlämnandet till riksdagen

I detta avsnitt behandlas ett antal frågor rörande

propositionsavlämnandet till riksdagen. Utskottet har under en

följd av år följt förhållandena på detta område, främst med

avseende på förseningar och anhopning av propositioner vid vissa

tidpunkter under riksmötet. Utskottet har också redovisat de

åtgärder som under de senaste åren vidtagits av

Statsrådsberedningen för att få till stånd förändrade rutiner

som förbättrar förhållandena sett ur riksdagens synvinkel.

I 3 kap. 5 § riksdagsordningen (RO) föreskrivs följande.

Regeringen bör avlämna sina propositioner på sådana tider att

anhopning av arbete hos riksdagen om möjligt förebyggs.

Regeringen skall samråda med talmannen därom. Proposition kan

avlämnas även när riksmöte ej pågår.

Tidsgränserna för propositionsavlämnandet är enligt 3 kap. 2 §

RO för anslagspropositioner avseende följande budgetår senast

den 10 mars. För budgetpropositionen jämte finansplan och

nationalbudget gäller att dessa skall avlämnas senast den 10

januari. Regeringen skall också avge särskilt förslag till

slutlig reglering av statsbudgeten (kompletteringsproposition).

Denna skall om hinder ej möter avlämnas före utgången av april

månad. De aktuella tidsgränserna får överskridas endast om det

föreligger synnerliga skäl (3 kap. 4 § RO).

Annan proposition än som avser anslagsfrågor skall enligt 3

kap. 3 § RO avlämnas senast den 31 mars om regeringen anser att

den bör behandlas under pågående riksmöte.

Proposition avlämnas genom att den ges in till kammarkansliet.

Den anmäls av talmannen vid sammanträde med kammaren efter det

att den har delats ut till riksdagens ledamöter (RO 3.1.1). Med

anledning av beslut om riksdagens arbetsformer (KU 1987/88:43)

och om fortsatta försök med förändrad budgetprocess i riksdagen

(1989/90:KU19) tillämpas sedan ett par år en ordning med

tidigarelagda tidsgränser. Försöket innebär att riksdagen skall

behandla statsbudgeten före den 1 maj och att behandlingen skall

vara mer samlad än tidigare. Vidare skall anslagspropositioner

avlämnas senast den 25 februari i stället för den 10 mars.

Utskottets granskning av propositionsavlämnandet år 1992

baseras på förteckningar och det datoriserade diarium som förs

inom kammarkansliet. Uppgifter har intagits i bilaga A 3.1.

Under våren 1992 avlämnades 96 propositioner inkl. 7

skrivelser vilket kan jämföras med 127 våren 1991 och 84 våren

1990. Av under våren 1992 avlämnade propositioner hade 26 inte

aviserats i regeringens propositionsförteckning. Efter den för

anslagspropositioner gällande tidsgränsen den 25 februari

avlämnades två anslagspropositioner, den ena 2 dagar och den

andra 14 dagar för sent (prop. 106 om vissa

socialförsäkringsfrågor resp. prop. 96 om vissa

jordbrukspolitiska frågor). För övriga propositioner gäller att

de skall avlämnas senast den 31 mars. Efter detta datum

avlämnades sammanlagt 25 propositioner (inkl. 3 skrivelser),

vissa dock avsedda för riksdagsbehandling under det följande

riksmötet bl.a. EES-ärendet.

Vad gäller anhopning i propositionsavlämnandet till riksdagen

till några få dagar kan noteras att 29 propositioner avlämnades

under sista veckan i mars, vilket är nära en tredjedel av vårens

propositioner. Hälften av vårens propositioner avlämnades efter

den 27 mars.

Under hösten 1992 avlämnades sammanlagt 140 propositioner

(inkl. 6 skrivelser). Av dessa hade 12 avlämnats under

sommaruppehållet. Av de avlämnade 140 propositionerna hade 50

inte aviserats i regeringens förteckning. Antalet ärenden var

jämfört med andra höstar ovanligt stort. Under oktober

avlämnades 52 och under november 66 samt under december 10

propositioner. Hälften av höstens propositioner avlämnades efter

den 1 november. Betydande anhopningar förekom under vecka 43

(19--23 oktober) då 22 propositioner avlämnades. Veckan därefter

var sammanträdesfri i riksdagen och då avlämnades 5

propositioner. Första bordläggningsdag efter uppehållet var den

2 november och då avlämnades 34 propositioner. Tillsammans med

de 5 under den sammanträdesfria veckan avlämnade propositioner

bordlades på en och samma dag inte mindre än 39 propositioner.

Under de närmast därefter följande 4 dagarna avlämnades

ytterligare 12 propositioner. Tidspressen när det gäller

utformningen av motioner synes därför ha varit betydande under

första hälften av november månad.

En proposition anses avlämnad till riksdagen den dag när den

inlämnats till kammarkansliet. Normalt bör propositionen då

föreligga i upplaga så att den kan delas till riksdagens

ledamöter och beredningsorgan. Den bordläggs vid pågående plenum

eller vid första plenum efter avlämnandedagen. Motionstiden

räknas från bordläggningsdagen. Emellertid förekommer dock att

propositioner inte föreligger i upplaga för delning till

riksdagens ledamöter avlämningsdagen. Under våren 1992 rörde det

sig dock om ett fåtal sådana förseningar. Två propositioner

kunde delas först fyra dagar efter avlämnandet (prop. 87 om

reserabatter för studerande och prop. 94 om huvudmannaskap för

särskolan och särvux). Under hösten 1992 förekom i arton fall

att delning inte kunde ske avlämningsdagen. I flertalet fall

skedde dock denna dagen efter och i fyra fall två dagar efter

avlämnandet.

Enligt utskottets mening är det av mycket stor vikt att

propositionsavlämnandet sker på ett sådant sätt att arbetet i

utskott och kammare inte försvåras. Detta bör också gälla

avlämnandet av skrivelser till riksdagen. Kraftfulla

ansträngningar måste enligt utskottet göras inom

regeringskansliet för att undvika besvärande anhopningar och

störande förseningar. Flera propositioner måste kunna avlämnas

så att de kan bordläggas under januari--februari resp. under

oktober månad. Under hösten 1992 uppstod en synnerligen

besvärande anhopning den 2 november då på en och samma dag inte

mindre än 39 propositioner bordlades.

Utskottet förutsätter att Statsrådsberedningen följer dessa

frågor med största uppmärksamhet och tar erforderliga initiativ.

Det är också angeläget att föreskrivet samråd sker med talmannen

och att departementen håller nära kontakt med de berörda

riksdagsutskotten.

5. Författningsutgivningen

Utskottet har granskat utgivningen av Svensk

författningssamling (SFS) för år 1992. I denna del granskas

förhållandet mellan dagen för författningarnas ikraftträdande

och den tidpunkt då de kom ut från trycket. Enligt gällande

bestämmelser skall en författning komma ut från trycket i god

tid före ikraftträdandet.

Bestämmelser om kungörande av vissa lagar och vissa andra

författningar finns bl.a. i 8 kap. 19 § regeringsformen, i lagen

(1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar och i

författningssamlingsförordningen (1976:725). En närmare

redogörelse för bestämmelserna ges i betänkandet KU 1986/87:33,

bilaga B 4.

Enligt 8 kap. 19 § regeringsformen skall beslutad lag utfärdas

av regeringen utan dröjsmål och kungöras så snart det kan ske.

Även förordningar skall i princip kungöras så snart det kan ske.

I den s.k. Gröna boken, som innehåller riktlinjer för

författningsskrivningen, har Statsrådsberedningen lagt fast

vissa principer för författningsutgivningen. Bl.a. anges att

tiden mellan det att en författning utkommer från trycket och

författningens ikraftträdande bör vara minst fyra veckor.

Endast i speciella undantagsfall bör tiden sättas kortare än två

veckor.

Under 1992 publicerades 1777 SFS, vilket motsvarar

medeltalet för antal utgivna SFS de två föregående åren. Av

dessa 1777 utgörs 142 av lagar och förordningar vars

ikraftträdande bestäms av regeringen vid senare tillfälle,

tillkännagivanden, cirkulär och myndigheters föreskrifter. När

dessa frånräknats återstår 1635 författningar för granskning.

I nedanstående tabell redovisas antalet sent utkomna

författningar i både absoluta och relativa tal.

Tabell 1. Antal och andel sent utgivna SFS under 1992

Av tabell 1 framgår att av totalt 1635 författningar kom

54% ut från trycket mindre än två veckor före ikraftträdandet.

Att detta är en försämring jämfört med föregående år framgår av

nedanstående tabell.

Tabell 2. Antal utgivna SFS resp. andel sent utkomna SFS för

perioden 1989--1992

För 1992 är visserligen det totala antalet utgivna SFS 1777,

men 1635 är granskade varför den senare siffran använts som

bas i tabell 2. Om 1777 använts som bas skulle procentsiffran

ha blivit 49%. Det föreligger således fortfarande en markant

ökning jämfört med tidigare år.

I bilaga A 4.1 tabell 1 finns de sent utkomna

författningarna redovisade. Av denna tabell framgår även att 522

författningar (32%) kom ut från trycket under sista veckan

före ikraftträdandet och i 67 fall efter eller på dagen för

ikraftträdandet. Det motsvarar 36% av samtliga utkomna

författningar och utgör en ökning med 20 procentenheter i

förhållande till föregående år.

I bilaga A 4.1 tabell 2 redovisas även

författningsutgivningen departementsvis. Av tabellen framgår att

andelen sent utkomna författningar överstiger 40% för samtliga

departement, med undantag för Försvars- och Civildepartementen.

Kommunikationsdepartementet har den högsta andelen författningar

(73%) som kommit ut från trycket senare än två veckor före

ikraftträdandet.

För att försöka få viss klarhet i orsakerna till förseningarna

har utskottet gjort en särskild granskning av de 67 SFS som kom

ut efter eller på dagen för ikraftträdandet. En tredjedel av

dessa SFS utgörs av lagar, och den genomsnittliga tidsåtgången

mellan olika skeden i beredningen redovisas i tabell 3.

Tabell 3. Genomsnittlig tidsåtgång för beredning av lagarna i

urvalet

Den genomsnittliga förseningen för dessa lagar är att de kom

ut från trycket sex dagar efter ikraftträdandedagen. Förseningen

kan inte sägas ligga i själva riksdagsbehandlingen (sammanlagt

47 dagar). Däremot finns det en klar fördröjning mellan

riksdagsbeslut och trycklov.

Förordningarna, som utgör två tredjedelar av urvalet,

överrepresenteras av föreskrifter inom

Kommunikationsdepartementets område. Enbart ett mindre antal

förordningar var orsakade av höstens krisuppgörelser. De

granskade lagarna hade i större utsträckning sitt ursprung i

krisuppgörelserna.

Utskottet har redan tidigare år betonat vikten av att

författningsarbetet bedrivs på ett sådant sätt att förseningar

undviks. Förseningarna i författningsutgivningen har trots detta

ökat till en helt oacceptabel nivå. Utskottet är medvetet om att

antalet sent utkomna författningar i vissa fall kan ha sin grund

i förseningar under riksdagsbehandlingen. Utskottets särskilda

granskning av sent utkomna lagar visar emellertid att påfallande

lång tid ofta har förflutit från det att lagarna antogs i

riksdagen tills de kom ut från trycket.

En möjlig åtgärd för att förhindra förseningar är, om behov

föreligger, att senarelägga ikraftträdandet. Huvuddelen av

författningarna har som ikraftträdandedag antingen hel- eller

halvårsskiftet. Eftersom dessa tidpunkter i olika omfattning

föregås av helgdagar, vilket påverkar arbetet i tryckeriet, vore

en större spridning av ikraftträdandedagarna ytterligare en

möjlighet att minska förseningarna. Genom att sprida ut

ikraftträdandedagarna över året minskas koncentrationen av

författningsutgivningen till några få tidpunkter på året.

Sammanfattningsvis förväntar sig utskottet att nödvändiga

åtgärder vidtas för att komma till rätta med förseningarna i

författningsutgivningen. Nuvarande ordning måste ses över så att

allmänheten och berörda myndigheter garanteras tillgång till

författningarna i god tid före ikraftträdandet.

Vidare har utskottet noterat att det under året har givits ut

17 s.k. rättelseblad till tidigare utkomna författningar, vilket

kan jämföras med 16 föregående år. Statsrådsberedningen har i

Gröna boken erinrat om vikten av en noggrann korrekturläsning

vid kungörande av författningar, så att felaktigheter i den

tryckta texten undviks. Liksom föregående år vill utskottet

erinra om att författningsarbetet bör bedrivas med sådan omsorg

att behovet av rättelser minimeras.

I övrigt föranleder granskningen inget uttalande från

utskottets sida.

6. Normgivningsfrågor -- bemyndiganden

I granskningsbetänkande 1979/80:50 behandlade

konstitutionsutskottet regeringens utövning av

normgivningsmakten. Utskottet konstaterade att ett väsentligt

led i kompetensregleringen för normgivningsområdet är riksdagens

beslut att delegera normgivningsbefogenheter. För att underlätta

möjligheten till kontroll och överblick på detta område för både

riksdagen och regeringen var det enligt utskottet önskvärt att

samtliga bemyndiganden i normgivningshänseende, som riksdagen

dittills lämnat och i fortsättningen skulle komma att lämna,

kunde samlas, systematiseras och hållas tillgängliga på lämpligt

sätt. Utskottet ansåg att Statsrådsberedningen var väl ägnad att

svara för denna uppgift. Frågan aktualiserades åter av utskottet

i samband med granskningarna vid riksmötena 1983/84 och 1985/86.

Sedan år 1986 har Statsrådsberedningen upprättat en

förteckning över riksdagens normgivningsbemyndiganden. Den

senaste förteckningen redovisar bemyndiganden i lagar som

utfärdats före den 1 januari 1993. Tillsammans med en

beskrivning, bilaga A 5.1, har förteckningen, bilaga A

5.2, överlämnats av Statsrådsberedningen till utskottet.

I förteckningen över vissa av riksdagens

normgivningsbemyndiganden redovisas bemyndigandena, med

hänvisning till aktuell paragraf, under den författning till

vilken de hör. Till förteckningen hör ett sökordsregister. Orden

i detta register är hämtade från författningarnas rubriker.

Samtliga uppgifter finns inlagda i en databas i

Justitiedepartementet. I den förteckning som överlämnats är

författningarna sorterade departementsvis. Enligt

Statsrådsberedningens beskrivning finns också möjlighet att

sortera bemyndigandena i kronologisk ordning samt i

bokstavsordning efter sökord.

Statsrådsberedningen har i år även överlämnat en förteckning

över vissa av regeringens normgivningsbemyndiganden, vilken

fogats som bilaga A 5.3 till detta betänkande. Till

konstitutionsutskottets granskningsbetänkande under riksmötet

1990/91 fogades en promemoria från Statsrådsberedningen, som

redovisade det då pågående arbetet med att upprätta en

förteckning över regeringens normgivningsbemyndiganden.

Utskottet framhöll att det är av största betydelse att uppgifter

om vilka bemyndiganden som utfärdats på normgivningsområdet

finns lätt tillgängliga (1990/91:KU30 s. 29). I förra årets

granskningsbetänkande (1991/92:KU30 s. 22) ansåg utskottet att

en förteckning över vissa av regeringens

normgivningsbemyndiganden på ett fördelaktigt sätt skulle kunna

komplettera förteckningen över riksdagens

normgivningsbemyndiganden.

I förteckningen över regeringens normgivningsbemyndiganden har

hänsyn tagits till författningar som utfärdats före den 1

januari 1993. Bemyndigandena redovisas myndighetsvis. En databas

motsvarande den som innehåller riksdagsbemyndigandena finns

upplagd för regeringens bemyndiganden. I databasen registreras

varje författning med uppgift om SFS-nummer, ansvarigt

departement, författningens rubrik, sökord, paragraf där

bemyndigandet finns och den myndighet som fått bemyndigandet.

Registreringen utgör enligt Statsrådsberedningens beskrivning

ännu så länge en försöksverksamhet.

I Statsrådsberedningens beskrivning redogörs för vissa

osäkerhetsmoment i de två förteckningarna. Det har bl.a. i några

fall varit tveksamt om ett bemyndigande över huvud taget borde

tas med. Enligt Statsrådsberedningen har utgångspunkten i de

oklara fallen varit att tolka föreskriften som ett

normgivningsbemyndigande.

Riksdagens revisorer lämnade i förslag 1991/92:19 en rad

förslag som rörde normgivningsprocessen. Dessa var resultatet av

en granskning, aktualiserad av konstitutionsutskottet, som

revisorerna företagit beträffande riksdagen och

normgivningsprocessen. Revisorerna pekade då bl.a. på problemet

med brister i Statsrådsberedningens redogörelse över

bemyndiganden. Framför allt gällde detta enligt revisorerna

redovisningen av hur regeringen och myndigheterna använder sina

bemyndiganden. Revisorerna ansåg även att den information som

lämnas om riksdagens bemyndiganden var knapphändig. Detta får

enligt revisorerna till följd att redogörelsen har begränsat

värde som uppföljningsinstrument för riksdagen och att den inte

bidrar till bättre överblick över normgivningen. Revisorerna

föreslog att åtgärder skulle vidtas mot bristerna i

redogörelsen.

Konstitutionsutskottet behandlade revisorernas förslag i

oktober 1992 (1992/93:KU1). Utskottet ansåg att förteckningen

över riksdagens normgivningsbemyndiganden utgjorde en god grund

för undersökningar av hur dessa normgivningsbemyndiganden

tillämpas. Förteckningen ansågs dock kunna förbättras, och

revisorernas påpekanden var enligt utskottet väl värda att

beakta. Såsom anförts i en motion kunde enligt utskottet en

systematisering av normgivningsbemyndigandena få ett större

värde om den kopplades till en återrapportering från regeringen

om hur bemyndigandena använts. Frågor om förbättringar av det nu

nämnda slaget borde enligt utskottet behandlas i utskottets

granskningsbetänkanden, och något särskilt ställningstagande

från riksdagens sida i frågorna ansågs därför inte påkallat.

Utskottet såg positivt på ett motionsförslag om att riksdagens

förvaltningskontor borde få i uppdrag att inom riksdagen lägga

upp ett utskottsvis systematiserat informationssystem som

skapade överblick över riksdagens normgivningsbemyndiganden och

föreskrifter som meddelats med stöd av dessa bemyndiganden.

Frågan hade emellertid ett nära samband med Riksdagsutredningens

överväganden i frågan om hur uppföljningen och utvärderingen av

riksdagens beslut i övrigt borde bedrivas. Utskottet ansåg

därför att riksdagen, med anledning av revisorernas förslag och

motionen i fråga, borde ge talmanskonferensen till känna vad

utskottet anfört om ett inom riksdagen utskottsvis fört register

över riksdagens normgivningsbemyndiganden. Riksdagen följde

utskottet.

I rapporten (Ds 1991:75) Vissa rättsdatafrågor föreslog

Samarbetsorganet för rättsväsendets informationssystem (SARI)

att riksdagens dataregister och Justitiedepartementets

dataregister i Rättsdata skulle samordnas. Detta innebar bl.a.

att Svensk författningssamling och registret över samlingen

skulle göras tillgängliga i riksdagens publika datorsystem --

Rixlex. Systemet skulle enligt förslaget administreras av

riksdagens förvaltningskontor. Riksdagens förvaltningskontor,

Statsrådsberedningen och Justitiedepartementet har följt

förslaget. Avtal härom har tecknats mellan kontoret och

Justitiedepartementet. Konstitutionsutskottet har i ett nyligen

justerat betänkande (1992/93:KU32) lagt fram förslag till en lag

om personregister i informationssystemet Rixlex. Inom riksdagen

undersöks för närvarande möjligheterna att i anslutning till

detta system kunna föra register över normgivningsbemyndiganden.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att en förteckning

över vissa av regeringens normgivningsbemyndiganden nu har

upprättats. Frågor om eventuella förbättringar eller

förändringar av normgivningsförteckningarna bör enligt

utskottets mening anstå till dess att arbetet med ett inom

riksdagen fört register över normgivningsbemyndiganden har

kommit längre.

7. Myndighetsutövning i tillfälliga organ under regeringen

Efter beslut av regeringen tillsätts ett stort antal organ av

tillfällig karaktär. Dessa organ ges mycket skiftande

benämningar: kommittéer, kommissioner, beredningar,

delegationer, råd, arbetsgrupper, expertgrupper m.m. Organets

ställning och uppgifter kan inte avgöras med ledning av namnet

utan bara genom att ta del av det regeringsbeslut varigenom

organet upprättas. Beslutet innehåller i allmänhet ett dokument

som är styrande för organets arbete. Det kan ha formen av ett

kommittédirektiv, en promemoria eller någon gång en förordning.

Ett utmärkande drag för dessa organ är att de tillkommit för

att lösa en begränsad och tillfällig uppgift. Är uppgiften av

mer omfattande och permanent slag tilldelas den en existerande

eller för ändamålet bildad förvaltningsmyndighet.

De uppgifter som tilldelas dessa organ är av skilda slag. Den

vanligaste typen av uppgifter är utredande. De flesta organ som

redovisas i kommittéberättelsen har detta slags uppgifter. En

annan typ av uppgifter gäller rådgivning. Ett exempel på ett

organ med sådana uppgifter är regeringens Etikkommitté (Ju

1991:E). En tredje typ av organ har förvaltande uppgifter. Dessa

uppgifter kan röra information och utbildning, men det finns

även organ av tillfälligt slag som erhållit myndighetsutövande

uppgifter.

Med myndighetsutövning avses att ett offentligt organ har

befogenhet att bestämma om förmån, rättighet, skyldighet,

disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande. Ett

myndighetsutövande organ får inte förväxlas med ett organ som

har ställning som myndighet. Att ett organ har denna ställning

betyder att det är bärare av skyldigheter och befogenheter och

därför uppträder i eget namn. En myndighets uppgifter kan men

behöver inte innefatta myndighetsutövning.

På utskottets initiativ har en kartläggning företagits av

tillfälliga organ med myndighetsutövande uppgifter (förteckning,

se bilaga A 6.1). Vid kartläggningen har bortsetts från den

myndighetsutövning som ligger i att pröva framställningar om

utlämnande av allmän handling och som ankommer på varje

kommitté. Den upprättade förteckningen upptar 32 organ av detta

slag som varit verksamma under åren 1988--1992. Över hälften av

dessa organ har tillkommit under åren 1991 och 1992.

Flertalet av dessa organ har redovisats i kommittéberättelsen,

antingen som kommittéer eller som andra organ (bilaga 4 i

kommittéberättelsen). Därutöver finns några organ som endast

framgår av regeringsbeslut. Denna brist på samlad redovisning

försvårar möjligheten att erhålla en tillfredsställande

överblick över dessa organ. Utskottet vill erinra om sitt

uttalande i 1989/90 års granskningsbetänkande (bet. 1989/90:KU30

s. 15) om en utvidgad redovisning av departementala organ i

kommittéberättelsen.

Bland de myndighetsutövande organ som upptas på förteckningen

kan man urskilja tre huvudtyper, nämligen

organisationskommittéer, bidragsgivande organ och organ för

andra frågor.

De 24 organisationskommittéerna har eller har haft i

uppdrag att förbereda en omorgansation av en statlig verksamhet

eller ett inrättande av en ny myndighet. I detta uppdrag har

ingått som en myndighetsutövande uppgift att anställa viss

personal. Denna uppgift har reglerats i en av regeringen

beslutad förordning.

Beträffande behovet av att inrätta sådana

organisationskommittéer framhålls i en promemoria som upprättats

inom Justitiedepartementet (se bilaga A 6.2) bl.a. att det

många gånger har visat sig vara smidigt, billigt och i övrigt

ändamålsenligt att en kommitté som har fått i uppdrag att

organisera en viss verksamhet även har möjlighet att anställa

personal som verksamheten kräver. Oftast är en sådan kommitté,

efter arbetet med organisationsfrågorna, det organ som har bäst

förutsättningar att bedöma vilka krav som ställs på innehavarna

av de olika tjänsterna i den nya organisationen.

Förordningar som reglerar organisationskommittéernas

behörighet att tillsätta tjänster har någon gång kungjorts av

regeringen i Svensk författningssamling (SFS) men i allmänhet i

någon annan författningssamling. Vanligen har kungörandet skett

i Statens arbetsgivarverks författningssamling (SAVFS). I

enlighet med 5 § författningssamlingsförordningen (1976:725)

skall därvid en notis införas i SFS. Av de förordningar som

kungjorts för dessa organ i någon annan författningssamling än

SFS har dock endast cirka hälften föranlett en notis i SFS.

Detta är enligt utskottets mening givetvis inte

tillfredsställande. Bestämmelsen i

författningssamlingsförordningen fyller en viktig

informationsuppgift och skall följas.

Antalet bidragsgivande organ som verkat under perioden

1988--1992 har uppgått till sex. För två av dessa regleras

bidragsgivningen i en förordning, för resterande fyra i

regeringsbeslut, vanligen i form av regleringsbrev. Bland de

senare återfinns Kooperativa rådet (I 1983:G) som numera

sorterar under Civildepartementet. Formen för reglering av

Kooperativa rådets verksamhet behandlades av utskottet i förra

årets granskningsbetänkande (1991/92:KU30 s. 23). I stället för

i regleringsbrev borde enligt utskottet regleringen ha formen av

förordning. Det kan konstateras att regeringen inte följt

utskottets rekommendation från förra året. Från

Civildepartementet har uppgetts att Kooperativa rådets existens

för närvarande är under diskussion. Utskottet förutsätter att,

om resultatet av denna prövning skulle bli att rådet skall

fortleva, verksamheten i fortsättningen kommer att regleras i

form av en förordning. De övriga tre fallen utan

förordningsreglering är Ledningsgruppen avseende EG:s

aktionsprogram mot cancer (S1990:C), Expertgruppen för

arbetsmarknadspolitiska utvärderingsstudier (A 1990:C) samt

Arbetsgruppen för samordning av insatser för utsatta ungdomar

(Plusgruppen) (C 1991:B). Enligt uppgifter från resp.

departement skall Ledningsgruppens verksamhet omprövas senast i

samband med ett eventuellt inträde i EG och Plusgruppen inom

kort upphöra.

Två organ har haft myndighetsutövande uppgifter av annat

slag. Vad Kommittén med uppdrag att förbereda och genomföra

valet till Sametinget (U1992:07) har haft i uppgift framgår av

namnet. Dessa uppgifter kommer i fortsättningen att ankomma på

Sametingets valnämnd. Det andra organet med myndighetsutövande

uppgifter är Delegationen för utskiftning av vissa medel ur

förutvarande löntagarfonderna. Delegationens uppgift, som endast

framgår av regeringsbeslutet, är att organisera en

riskkapitalverksamhet genom att bilda och förvärva bolag.

Delegationen har enligt uppgift från Näringsdepartementet

slutfört sin uppgift och kommer inom kort att avvecklas.

Sammanfattningsvis vill utskottet framhålla vikten av att

regeringen noga och kritiskt prövar behovet av att tillsätta

tillfälliga organ med myndighetsutövande uppgifter. I första

hand bör givetvis sådana uppgifter tilldelas befintliga

förvaltningsmyndigheter. Till förmån för att tillsätta särskilda

organ har från Justitiedepartementet synpunkter av huvudsakligen

praktiskt slag framförts. Utskottet vill emellertid understryka

att dessa organ bör vara av tillfällig karaktär. Pågår

verksamheten i ett av dessa organ under längre tid bör på nytt

övervägas om inte verksamheten bör inordnas i någon existerande

förvaltningsmyndighet. Det är vidare viktigt att även

tillfälliga organ med myndighetsutövande uppgifter får en

tillfredsställande rättslig reglering. Det är enligt utskottets

mening godtagbart att ett bidragsgivande organ, vars verksamhet

endast omfattar ett budgetår, regleras i regleringsbrev. Om

verksamheten har en livslängd som överstiger ett budgetår bör

regleringen dock ha formen av en förordning.

I övrigt föranleder inte granskningen något uttalande.

8. Förvaltningsmyndigheternas internationella överenskommelser

Enligt 10 kap. 3 § regeringsformen får regeringen uppdra åt

förvaltningsmyndighet att ingå internationell överenskommelse i

fråga där överenskommelsen ej kräver riksdagens eller

Utrikesnämndens medverkan. Av 10 kap. 8 § regeringsformen

framgår dock att utrikesministern skall hållas underrättad, när

fråga som är av betydelse för förhållandet till en annan stat

eller till mellanfolklig organisation uppkommer hos annan

statlig myndighet. I 13 § förordningen (1990:1070) om

publiceringen av Sveriges internationella överenskommelser m.m.

(SÖ-förordningen) föreskrivs att varje förvaltningsmyndighet,

som med stöd av 10 kap. 3 § ingår en överenskommelse av

offentligrättslig natur med en regering, en statlig eller

kommunal myndighet i ett annat land eller med en mellanfolklig

organisation, skall föra en förteckning över gällande sådana

överenskommelser. Ett exemplar av förteckningen skall senast den

31 januari varje år lämnas till Utrikesdepartementets

rättsavdelning.

I förordningsmotiven (1990:3) hänvisades till att

konstitutionsutskottet i sitt betänkande 1988/89:KU30 framhållit

att även de internationella avtal som ingås av

förvaltningsmyndigheterna borde upptas i särskild förteckning.

Enligt utskottet skulle en sådan åtgärd göra det praktiskt

möjligt att kontrollera både att de avtal

förvaltningsmyndigheterna ingått grundat sig på bemyndigande

från regeringen och att myndigheterna uppfyllt sin skyldighet

enligt 10 kap. 8 § regeringsformen att hålla utrikesministern

informerad om frågor av betydelse för förhållandet till annan

stat eller till en mellanfolklig organisation.

I motiven underströks att man måste göra skillnad mellan avtal

av offentligrättslig natur och avtal av privaträttslig natur.

Överenskommelser av det senare slaget får, som framgår av

betänkandet (SOU 1980:23) Statligt kunnande till salu och

propositionen (1980/81:171) om export av tjänster från statliga

myndigheter och bolag m.m., betraktas som vanliga civilrättsliga

avtal som sluts på kommersiella villkor och som lika gärna

skulle kunna ingås av en enskild person som av en svensk

myndighet. Överenskommelser som en förvaltningsmyndighet ingår

med stöd av 10 kap. 3 § regeringsformen däremot är avtal vilka

är bindande för riket och som i normalfallet endast regeringen

får ingå.

Utskottet granskade förra året (1991/92:KU30)

förvaltningsmyndigheternas överenskommelser. Av förteckningarna

framgick att vissa myndigheter delvis missuppfattat åliggandena

enligt förordningen. Några myndigheter hade således i sina

förteckningar tagit upp även regeringsavtal medan andra inte

tycktes ha tagit upp samtliga de avtal som behövde tas upp.

Ytterligare andra hade i sina förteckningar inte angett enligt

vilket bemyndigande överenskommelsen ingåtts eller hade inte

angett rätt bemyndigande. Vissa myndigheter hade i stället för

förteckningar sänt in avtalstexter och annat material som inte

var relevant. Granskningen visade således en rad brister i

förvaltningsmyndigheternas förteckningar över internationella

överenskommelser och även när det gällde inlämnandet av

förteckningar till Utrikesdepartementets rättsavdelning.

Utskottet framhöll att det ankommer på regeringen att se till

att förteckningarna på ett bättre sätt än dittills redovisade

omfattningen och inriktningen av de internationella

överenskommelserna på myndighetsnivå. Utskottet noterade dock

med tillfredsställelse att det inom regeringskansliet redan

vidtagits en rad åtgärder för att förbättra redovisningen.

Utrikesdepartementet redovisade i februari 1992 att

förteckningar kommit in från 20 myndigheter. Enligt

departementets redovisning har därefter under perioden den 25

februari 1992--den 27 juli 1992 inkommit redovisningar från 31

myndigheter. Under första kvartalet 1993 inkom redovisningar

från 51 myndigheter. 35 av dessa myndigheter redovisade

förteckningarna inom den stadgade tiden. En kortfattad

redovisning av myndigheternas internationella överenskommelser

ges i bilaga A 7.1.

Utskottets överväganden

Vissa brister i fråga om förvaltningsmyndigheternas

förteckningar som utskottet påtalade vid förra årets granskning

förekommer även i år. En stor del av förteckningarna har

redovisats för sent. I vissa fall saknas uppgift om

bemyndigande. Fortfarande förekommer i något fall att avtal i

sin helhet lämnats i stället för förteckningar. I vissa fall

torde de redovisade avtalen inte vara offentligrättsliga

överenskommelser utan av privaträttslig natur. Det kan inte

heller bortses ifrån att antalet myndigheter som redovisat

förteckningar är förhållandevis litet, vilket kan innebära att

samtliga offentligrättsliga internationella avtal som ingåtts på

myndighetsnivå inte har redovisats.

Vid förra årets granskning underströk utskottet att det

ankommer på regeringen att se till att förteckningarna på bättre

sätt redovisar omfattningen och inriktningen av de

internationella överenskommelserna på myndighetsnivå. Utskottet

noterade därvid med tillfredsställelse att det inom

regeringskansliet redan vidtagits en rad åtgärder för att

förbättra redovisningen.

Utskottet konstaterar att sådana åtgärder även

fortsättningsvis vidtagits. Således har Utrikesdepartementet i

december 1992 gett ut en ny upplaga av promemorian "Riktlinjer

för handläggningen av ärenden om internationella

överenskommelser". I promemorian finns numera ett avsnitt om

förvaltningsmyndigheternas internationella avtal till vägledning

för myndigheternas arbete med att upprätta förteckningar (s. 14

f.). Promemorian innehåller också en mall för förteckningar

enligt SÖ-förordningen. Samtliga myndigheter som tidigare lämnat

förteckningar har tillställts promemorian. Vidare har UD

uppmanat övriga departement att se till att även andra

förvaltningsmyndigheter som kan vara berörda får exemplar av

promemorian.

Det är av stor vikt att myndigheternas internationella avtal

redovisas på ett fullständigt, enhetligt och överskådligt sätt.

Utskottet förutsätter därför att arbetet med att förbättra

myndigheternas redovisningar fortsätter till dess den nya

ordningen med redovisning av förteckningar fått genomslag hos

alla förvaltningsmyndigheter. Något uttalande därutöver från

utskottets sida är inte påkallat.

9. Riksdagens skrivelser

a) Regeringens skrivelse med redogörelse för behandlingen av

riksdagens skrivelser till regeringen m.m. (skr. 1992/93:15)

Inledning

Till utskottet hänvisas regeringens årliga skrivelse med en

redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till

regeringen. Redogörelsen avser fr.o.m. riksmötet 1990/91 samma

period som budgetåret, dvs. perioden den 1 juli--den 30 juni.

Den nu aktuella redogörelsen (skr. 1992/93:15) har, efter

regeringens beslut den 8 oktober 1992, överlämnats till

riksdagen den 12 november 1992. Skrivelsen har inte föranlett

någon motion.

I riksdagsordningen (5 kap. 13 § RO) anges att riksdagens

beslut med anledning av proposition samt annat beslut, varom

regeringen skall underrättas, meddelas regeringen genom

skrivelse. Den sätts upp av kammarkansliet och undertecknas av

talmannen. Utskott som har berett ärendet skall få del av

kammarens beslut i ärendet (tilläggsbestämmelsen 5.13.1).

Riksdagsskrivelserna innehåller en hänvisning till

utskottsbetänkandet i ärendet samt en anmälan om hur riksdagen

har ställt sig till utskottets hemställan.

En redovisning av historik samt uppgifter om

regeringsskrivelsens utformning m.m. vid olika tidpunkter finns

i 1989/90 års granskningsbetänkande (1989/90:KU30 s. 24 f.). I

betänkande 1990/91:KU43 avseende regeringens skrivelse med

redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser, lämnade

utskottet synpunkter om en något ändrad utformning av

regeringsskrivelsen. Dessa synpunkter beaktades vid utformningen

av förra årets skrivelse (1991/92:15). Utskottet ansåg vid

behandlingen av den skrivelsen (1991/92:KU30 s. 32) att den nya

utformningen gjort redogörelsen mer lättillgänglig. Utskottet

ansåg vidare att det för närvarande inte kunde anses föreligga

något behov av en förändrad utformning av redogörelsen. Sedan

ytterligare erfarenheter vunnits av den nya utformningen kunde

det finnas anledning att på nytt överväga denna fråga.

Som ovan angivits i avsnitt 6 lämnade Riksdagens revisorer i

förslag 1991/92:19 en rad förslag som rörde

normgivningsprocessen. Vad gällde regeringens skrivelse till

riksdagen med redovisning för behandlingen av riksdagens

skrivelser konstaterades att riksdagen kan begära att denna

används för att informera riksdagen om den ytterligare

normgivning som riksdagens beslut har lett till i form av

förordningar samt myndighets- eller kommunala föreskrifter.

Skrivelsen behövde då också utvecklas innehållsmässigt.

Utskottet ansåg att bemyndiganderegistret utgjorde en god

grund för undersökningar av hur dessa normgivningsbemyndiganden

tillämpas. Förteckningen ansågs dock kunna förbättras, och

revisorernas påpekanden var enligt utskottet väl värda att

beakta. Såsom anförts i en motion kunde enligt utskottet en

systematisering av normgivningsbemyndigandena få ett större

värde om den kopplades till en återrapportering från regeringen

om hur bemyndigandena använts. Frågor om förbättringar av det nu

nämnda slaget borde enligt utskottet behandlas i utskottets

granskningsbetänkanden, och något särskilt ställningstagande

från riksdagens sida i frågorna ansågs därför inte påkallat.

I årets skrivelse med redogörelse för behandlingen av

riksdagens skrivelser anges att en redogörelse för arbetet med

regelreformering och delegering lämnats i budgetpropositionerna

under åren 1986--1991 och att regeringen i detta sammanhang

vill lämna riksdagen en aktuell redovisning av regelbeståndet

och registreringen av reglerna.

Regelbeståndet och regelregistreringen

I regeringens skrivelse lämnas uppgifter om antalet

författningar i Svensk författningssamling (SFS) och antalet

myndighetsregler hos myndigheterna under regeringen. Denna

redovisning grundar sig på uppgifter om författningarna i SFS

och antalet regelrubriker i myndigheternas årliga

regelförteckningar. Vidare lämnas vissa uppgifter om antalet

gällande avtal på det statliga kollektivavtalsområdet samt

redovisas vissa överväganden kring en kommunal

regelregistrering. Slutligen redogörs något för arbetet med ett

gemensamt system för riksdagens databaser och

Justitiedepartementets dataregister i rättsdatasystemet, det

s.k. Rixlex-systemet.

Lagar och förordningar

Av redogörelsen framgår att antalet gällande

grundförfattningar den 1 juli 1992 är 3418, varav 1127

lagar. Antalet jämfört med motsvarande siffra den 1 december

1990 har minskat med 159 författningar. Då 61 s.k.

tillkännagivanden inte ingår i årets siffra, blir den reella

minskningen 98, varav närmare tre fjärdedelar lagar. Enligt

skrivelsen fortsätter alltså den långsiktiga minskningen i

antalet lagar och förordningar, även om minskningstakten avtar.

Antalet kungjorda grund- eller ändringsförfattningar i SFS

under första halvåret 1992 är 887. I skrivelsen jämförs denna

siffra med antalet under samma perioder år 1991 (1092) och år

1990 (769) och anförs att den höga takten i regelreformeringen

således fortsätter.

I redogörelsen lämnas en sammanställning över fördelningen på

departementsområdena och på riksdagen av de gällande

grundförfattningarna i SFS.

Myndighetsregler

Antalet regelrubriker i regelförteckningar hos myndigheter

under regeringen uppgick den 1 september 1992 enligt

redogörelsen till ca 12500. Detta innebär en minskning med ca

2000 jämfört med det antal som redovisades den 1 september

1990. Minskningen anges huvudsakligen bero på en omfattande

regelgenomgång i samband med att Skolöverstyrelsen och

Universitets- och högskoleämbetet lades ned. I redogörelsen

lämnas en sammanställning över antalet regelrubriker per

departementsområde.

Statliga kollektivavtal

Centrala avtal, dvs. avtal mellan Statens arbetsgivarverk och

de statsanställdas huvudorganisationer, uppgick den 1 september

1992 till ca 85. Till dessa avtal ansluter ett stort antal

lokala avtal, vilka torde uppgå till ca 2000.

Kommunernas och landstingens föreskrifter

I förslaget (1991/92:19) rörande normgivningsprocessen

föreslog Riksdagens revisorer bl.a. att det skulle införas en

skyldighet för kommuner och landsting att kungöra och publicera

sina föreskrifter i egna kommunala författningssamlingar.

Konstitutionsutskottet anförde (1992/93:KU1) att frågan om

publicering av kommunernas och landstingens föreskrifter borde

övervägas närmare. Detta gav riksdagen regeringen till känna.

I nu aktuell skrivelse uppges att det, i samband med

överlämnandet i september 1992 av en lagrådsremiss med förslag

till en ny ordningslag, övervägts att i sammanhanget föreskriva

en skyldighet för kommuner att hålla sig med egna

författningssamlingar och att kungöra sina författningar i dessa

för att författningarna skulle vara giltiga. Frågan bedömdes

dock enligt lagrådsremissen ha en sådan vidd att den borde

övervägas i ett annat sammanhang. Lagrådsremissens förslag

innebar dock att en kommunal regelreformering av ett ansenligt

antal ordningsföreskrifter skulle genomföras.

Regelregistreringsarbetet hos riksdag och regering

I skrivelsen informeras om att riksdagen och

Justitiedepartementet samarbetar om att få till stånd en mera

heltäckande och tillgänglig regelregistrering. Avsikten är att

de register över författningssamlingar som myndigheterna lägger

upp med stöd av ADB så småningom skall samordnas med Rixlex, det

gemensamma systemet för riksdagens databaser och

Justitiedepartementets dataregister i rättsdatasystemet, som

väntas bli klart år 1993.

Årets redogörelse i övrigt

Utskottet har, som föregående år, berett övriga

riksdagsutskott tillfälle att yttra sig över de delar av

skrivelsen som har samband med resp. utskotts beredningsområde.

Finansutskottet, skatteutskottet, utrikesutskottet och

kulturutskottet har yttrat sig (se bilagorna A 8.2--A 8.5).

Skatteutskottet har anfört att det inte funnit skäl att rikta

någon anmärkning mot behandlingen av de riksdagsskrivelser som

utskottet givit upphov till.

Utbildningsutskottet har enligt protokollsutdrag inte funnit

anledning till någon erinran i ärendet och har beslutat att

avstå från att yttra sig.

Övriga utskott har -- genom protokollsutdrag -- förklarat sig

avstå från att yttra sig över regeringsskrivelsen.

Av försvarsutskottets protokollsutdrag framgår att utskottet

beslutat att en särskild bilaga om uppföljning av riksdagens

beslut skulle fogas till betänkandet 1992/93:FöU9 motsvarande en

bilaga i en inom utskottets kansli upprättad promemoria.

Arbetsmarknadsutskottet har beslutat att för kännedom överlämna

föredragningspromemoria jämte utdrag ur protokollet till

Riksdagens revisorer.

Inom konstitutionsutskottets kansli har företagits en främst

statistisk genomgång av regeringsskrivelsen. Regeringsskrivelsen

avser åtgärder under tiden den 1 juli 1991--den 30 juni 1992. I

ett fåtal fall har åtgärder, genom vilka regeringen har

slutbehandlat riksdagsskrivelser, tagits med i redogörelsen även

om de vidtagits efter den 1 juli 1992. Redogörelsen omfattar 523

riksdagsskrivelser.

Under 1991/92 års riksmöte avläts 360 riksdagsskrivelser,

varav 338 till regeringen. De övriga 22 är ställda till

talmanskonferensen (3), till fullmäktige i Riksbanken (3), till

riksdagens förvaltningskontor (3), till Riksdagens revisorer

(9), till Riksdagens ombudsmän (1), till Europarådets svenska

delegation (1), till Nordiska rådets svenska delegation (1) samt

till Riksbankens jubileumsfond (1).

Regeringens sammanställning omfattar samtliga till regeringen

ställda riksdagsskrivelser för 1991/92. Av övriga redovisade

riksdagsskrivelser är 102 från 1990/91 års riksmöte och 83 från

tidigare riksdagar, s.k. äldre skrivelser. För de två senaste

riksmötena gäller, departementsvis, vad som anges i bilaga A

8.1, tabellerna 1 och 2. För de 83 äldre riksdagsskrivelserna

gäller enligt regeringens redogörelse på motsvarande sätt vad

som framgår av bilaga A 8.1, tabell 3.

Det äldsta inte slutbehandlade ärendet är från april 1975

(LU 1975:10, rskr. 1975:66) och gäller ersättning till

yrkesfiskare för skada genom oljeutsläpp. Av regeringsskrivelsen

kan utläsas att överläggningarna inom Helsingforskommissionen

och övervägandena inom Justitiedepartementet fortsätter. Vad

gäller möjligheterna till ersättning för oljeskador som orsakas

av okända skadevållare pågår överläggningar med

Försvarsdepartementet med syftet att finna en lösning på frågan

(Ju p. 1).

De 42 inte slutbehandlade riksdagsskrivelserna som, räknat per

den 30 juni 1992, är äldre än två år fördelar sig på år och på

tolv av departementen enligt bilaga A 8.1, tabell 4.

Utskottens granskning

Konstitutionsutskottet får först för egen del konstatera

att redogörelsen omfattar 37 riksdagsskrivelser till följd av

konstitutionsutskottets betänkanden, fördelade på fem

departement. Sju av skrivelserna anges inte vara slutbehandlade

den 30 juni 1992. En av dessa skrivelser -- skr. 1991/92:179,

1991/92:KU31, Fi p. 67 -- har i redogörelsens register felaktigt

angivits som slutbehandlad. Tre av de inte slutbehandlade

skrivelserna härrör från tid före 1991/92 års riksmöte.

Närmare uppgifter om de slutbehandlade riksdagsskrivelserna

finns regelmässigt. För Justitiedepartementets del kan noteras

följande. Av de 15 slutbehandlade ärendena innefattar ett

utfärdande av ny grundlag och utfärdande av lagar om ändring i

regeringsformen och tryckfrihetsförordningen. Ytterligare ett

ärende avser utfärdande av lagar om ändring i regeringsformen

och tryckfrihetsförordningen samt även utfärdande av lag om

ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. Två ärenden

avser ändringar i riksdagsordningen. Ytterligare fyra ärenden

innefattar utfärdande av lagar eller av lagar om ändring i

lagar. I tre ärenden hänvisas till utfärdade regleringsbrev, och

två skrivelser har lagts till handlingarna. I ett ärende

hänvisas till beslut om kommittédirektiv. Vad gäller utskottets

synpunkter på utformningen av regeringens skrivelse 1990/91:15

med redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till

regeringen, anges att dessa beaktats vid utformningen av årets

redogörelse.

I Utrikesdepartementets ärende hänvisas till utfärdat

regleringsbrev. Finansdepartementets två ärenden innefattar dels

utfärdande av lag om ändring i viss lag och bemyndigande att

tillkalla en kommitté, dels överlämnande till

Riksrevisionsverket för kännedom och beaktande. Två av

Kulturdepartementets fyra ärenden innefattar utfärdande av lagar

om ändring i lagar och ändringar i förordningar. I ett ärende

anges att regleringsbrev utfärdats och att ändring gjorts i

förordningar. Det fjärde ärendet -- Ku p. 10, 1990/91:KU39,

rskr. 370 -- innefattar meddelat tillstånd till Nordisk

Television AB att här i landet sända televisionsprogram i

rundradiosändning under viss tid och vissa villkor samt

bemyndiganden att träffa, säga upp och förlänga avtal och även

att inleda förhandlingar om beslutsunderlag inför en ny

avtalsperiod för Sveriges Radio-koncernen.

För Civildepartementets del kan noteras följande. I tre fall

hänvisas till propositioner. I ett av dessa fall har även

hänvisats till bemyndigande att tillkalla en kommitté. Tre

ärenden innefattar utfärdande av lag om ändring i lag, och i ett

ärende hänvisas till utfärdat regleringsbrev. I det åttonde och

sista ärendet anges att bemyndigande givits att tillkalla en

beredning och att riksdagens skrivelse överlämnats till denna

beredning för övervägande.

Enligt redogörelsen finns -- räknat per den 30 juni 1992 -- en

inte slutbehandlad riksdagsskrivelse som är mer än två år

gammal, nämligen Ju p. 3 (1984/85:KU4 om samhällsinformation

m.m; mom. 1 om kungörandeannonsering m.m.) vilken är mer än sju

år gammal. Utskottet ansåg att det fanns skäl att göra en

översyn av reglerna om kungörandeannonsering m.m. En

departementspromemoria som behandlar kungörandereglerna har

remitterats.

Finansutskottet har pekat på att i ärenden som gäller

t.ex. godkännande av riktlinjer för en viss verksamhet eller ett

visst politikområde varierar praxis för hur dessa beslut

behandlas av regeringen. Utskottet framhåller att det inte finns

anledning att ifrågasätta regeringens faktiska agerande med

anledning av besluten. Såvitt utskottet har kunnat bedöma har de

av riksdagen angivna riktlinjerna följts, men sättet att

behandla motsvarande riksdagsskrivelser såsom de redovisas i

redogörelsen överensstämmer inte med riksdagens beslut.

I detta sammanhang redogör utskottet för två ärenden där

regeringens redovisning inte överensstämmer med riksdagens

beslut. I det första ärendet -- Fi p. 59 -- godkände riksdagen

regeringens förslag till riktlinjer för budgetregleringen och i

det andra ärendet -- Fi p. 54 -- godkände riksdagen vissa

riktlinjer för den ekonomiska politiken.

Finansutskottet anser -- i likhet med vad det anförde i förra

årets yttrande till konstitutionsutskottet med anledning av

regeringens skrivelse -- att det närmare bör övervägas på vilket

sätt regeringen skall beakta riksdagens riktlinjebeslut och på

vilket sätt detta bör redovisas för riksdagen.

Två ännu inte avslutade ärenden som avser riksdagsskrivelser

från riksmötet 1990/91 kommenteras i finansutskottets yttrande.

Slutligen har utskottet konstaterat att vid utskottets

behandling i mars 1993 av de ärenden som i redogörelsen angivits

vara under beredning, är ett stort antal i själva verket

slutbehandlade genom beslut som regeringen fattat under

mellantiden fr.o.m. den 30 juni. Det anges vara värdefullt för

utskottets arbete om denna oredovisade period kunde göras

kortare genom att skrivelsen när den lämnas till riksdagen vore

mer aktuell.

Utrikesutskottet kommenterar i sitt yttrande en punkt i

regeringens redogörelse avseende en riksdagsskrivelse från

riksmötet 1990/91. Beträffande övriga punkter i redogörelsen har

utskottet ingen erinran.

Kulturutskottet anser att det inte är tillfredsställande

om det beträffande en slutbehandlad skrivelse utan närmare

precisering endast anges att regeringen beslutat om proposition

med förslag till statsbudget för aktuellt budgetår. Utskottet

anser att det i kommande års redogörelser utan undantag bör ges

en så klar och utförlig redovisning att det med lätthet kan

utläsas var i budgetpropositionen den aktuella frågan behandlas

och vilken åtgärd regeringen vidtagit.

Utskottet pekar på två ärenden där riksdagens skrivelser

innefattat beslut som berört två departement, men där

regeringens åtgärder endast redovisats beträffande det ena av de

två berörda departementen. Det departement som har huvudansvaret

för redovisningen av åtgärder med anledning av en

riksdagsskrivelse bör, enligt utskottet, också redovisa sådana

åtgärder som vidtagits inom andra departements ansvarsområden.

Utskottet kommenterar slutligen två ärenden, i vilka beredning

pågick ännu den 30 juni 1992 trots att det vid riksdagsbesluten

uttryckligen eller av omständigheterna framgick att en snabb

handläggning av regeringen var önskad. Riksdagsskrivelserna är

hänförliga till riksmötet 1987/88 resp. riksmötet 1991/92.

Utskottets bedömning

Utskottet har tidigare (KU 1987/88:43, s. 7) framhållit att

riksdagen och särskilt dess utskott bör ägna mer uppmärksamhet

åt att utvärdera resultaten av riksdagens beslut.

Regeringens årliga skrivelse med en redogörelse för

behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen har

särskild betydelse som ett instrument såväl vid riksdagens och

dess utskotts utvärdering av resultaten av riksdagens beslut som

i övrigt för den som vill följa den politiska beslutsprocessen.

Av skrivelsen kan utläsas vilka åtgärder regeringen har vidtagit

med anledning av riksdagens beslut. Skrivelsens departementsvisa

sammanställning är omfattande. Årets skrivelse omfattar mer än

500 riksdagsbeslut och i många fall innehåller dessa momentvisa

delbeslut. I redogörelsen lämnas uppgifter om t.ex.

medelsanvisningar, utfärdade författningar och tillsatta

utredningar. Det kan också framgå att beredning och övervägande

alltjämt pågår i frågor som riksdagen har fattat beslut om.

Den viktiga funktion som regeringsskrivelsen fyller har

framhållits av konstitutionsutskottet under tidigare år.

Uppföljningen av riksdagens beslut är en viktig uppgift för

riksdagen och dess utskott. Regeringens redogörelse för

behandlingen av riksdagens skrivelser fyller en viktig funktion

i detta arbete.

I årets skrivelse har lämnats en redovisning av regelbeståndet

och regelregistreringen. Denna redovisning föranleder inget

uttalande från utskottets sida.

Konstitutionsutskottet har fr.o.m. riksmötet 1989/90 berett

övriga riksdagsutskott tillfälle att avge yttranden över

regeringsskrivelsen med en redogörelse för behandlingen av

riksdagens skrivelser till regeringen. I syfte att förbättra

förutsättningarna för detta förordade utskottet i 1989/90

års granskningsbetänkande (1989/90:KU30 s. 31) dels att

redovisningsperioden skulle omfatta ett budgetår, dvs. tiden den

1 juli--den 30 juni, dels att regeringsskrivelsen skulle

sammanställas i sådan tid att den kunde avges till riksdagen

redan i anslutning till riksmötets början, normalt någon vecka

in i oktober månad. Årets redogörelse har överlämnats till

riksdagen i början av november.

Konstitutionsutskottet anser att ett avlämnande av

regeringsskrivelsen i så nära anslutning som möjligt till

riksmötets början underlättar utskottens uppföljning och

genomgång av redogörelsen. Såsom finansutskottet påpekat kan det

vid utskottens behandling av redogörelsen visa sig att vissa

riksdagsskrivelser som angivits vara icke slutbehandlade då

faktiskt är slutbehandlade. Detta kan inte undvikas, eftersom

redogörelsen skall avse regeringens åtgärder fram till den 30

juni. I årets skrivelse har emellertid i några fall även av

regeringen senare vidtagna åtgärder, genom vilka skrivelsen har

slutbehandlats, tagits med i redogörelsen. I de fall då detta är

möjligt och det inte medför en försening av skrivelsens

överlämnande till riksdagen, kan det vara lämpligt att

uppgifterna i redogörelsen kompletteras med sådan information.

Detta skulle underlätta utskottens möjligheter att vid

uppföljningsarbetet få en så aktuell bild som möjligt.

Finansutskottet anser i sitt yttrande, liksom föregående år,

att det närmare bör övervägas på vilket sätt regeringen skall

beakta riksdagens riktlinjebeslut och på vilket sätt detta bör

redovisas för riksdagen. Konstitutionsutskottet utgick förra

året från att sådana överväganden gjordes inom departementen,

samt ansåg att det kunde finnas anledning att återkomma till

denna fråga.

Finansutskottet har även, liksom utrikesutskottet och

kulturutskottet, i sina yttranden framfört synpunkter på

enskildheter i redovisningen och kommenterat enskilda inte

slutbehandlade ärenden.

Vad gäller de ej slutbehandlade ärendena som kommenterats i

utskottens yttranden finner konstitutionsutskottet -- som inte

företagit någon närmare granskning av dessa ärenden för egen del

-- inte skäl till annan bedömning än den resp. utskott gjort.

Konstitutionsutskottet anser vidare att det är angeläget att

ärendena redovisas på ett utförligt sätt. Detta gäller inte

minst riktlinjebeslut. Utskottet utgår från att de av

finansutskottet i detta avseende gjorda påpekandena kommer att

beaktas vid nästa års redogörelse.

Vidare bör regeringen så snart som möjligt behandla riksdagens

skrivelser. Vad gäller momentindelade utskottsbetänkanden är det

viktigt att det i redogörelsen framgår vilka moment som har

föranlett eller skall föranleda åtgärder från regeringens sida.

Det kan då vara viktigt att, såsom framhålls i kulturutskottets

yttrande, en redovisning även görs av vilka åtgärder som

vidtagits inom andra departements ansvarsområden med anledning

av riksdagsskrivelsen. Kulturutskottets påpekande om behovet av

ytterligare uppgifter i redovisningen om var i

budgetpropositionen en fråga behandlas bör beaktas. Detta skulle

underlätta utskottens arbete vid genomgången av redogörelsen.

Granskningen i denna del föranleder inte något ytterligare

uttalande från utskottets sida. Regeringens skrivelse

1992/93:15 bör läggas till handlingarna.

b) Regeringens handläggning av riksdagens beslut om

lokalisering av Högskolan för lärarutbildning i Stockholm

Utskottet har till granskning tagit upp regeringens och

utbildningsministerns handläggning av riksdagens beslut den 27

maj 1992 om Högskolans för lärarutbildning i Stockholm (HLS)

lokalisering. Till grund för granskningen har legat en anmälan

samt en inom kansliet (bilagaA 8.6) upprättad promemoria

över ärendets bakgrund.

Den socialdemokratiska regeringen beslutade i juli l988 om en

successiv omlokalisering av huvuddelen av Högskolans för

lärarutbildning i Stockholm verksamhet till Södertälje.

Förslaget presenterades för riksdagen i budgetpropositionen

(prop. 1988/89:100 bil. 10 s. 130). Som skäl för en

omlokalisering angavs behovet av en jämnare fördelning av

offentlig verksamhet och särskilt av högskoleutbildning i

Stockholms län. Frågan om HLS lokalisering behandlades i flera

motioner till riksdagen 1988 och l989. På förslag av

utbildningsutskottet beslutade riksdagen uttala att frågan

skulle utredas ytterligare, bl.a. genom att olika alternativ

beaktades (1989/90:UbU7 rskr. 57). En särskild utredning

tillsattes av regeringen (Ds l990:55, Högskolan för

lärarutbildning i Stockholm). I utredningens slutsats förordades

utlokalisering till Södertälje. Ärendet remissbehandlades.

I 1990/91 års budgetproposition berördes icke en eventuell

flyttning. Efter regeringsskiftet 1991 drogs frågan om

lokalisering av Högskolan för lärarutbildning i Stockholm in i

beredningen av den framtida lärarutbildningen i stort. I

propositionen om lärarutbildning (1991/92:75) föreslogs att

lärarhögskolan skulle bibehållas som självständig högskoleenhet,

tills vidare i samlad lokalisering i Rålambshovsområdet.

Dessutom förordades att ett planeringsarbete skulle initieras om

ett alternativ till Rålambshov, i vilket förutsättningarna för

en omlokalisering av HLS till i första hand området kring

Brunnsviken skulle granskas.

Propositionen föranledde sju motioner (s, c, fp, v) som yrkade

på omlokalisering till Södertälje. Utskottsmajoriteten gick på

regeringens linje (1991/92:UbU20). I den följande omröstningen i

kammaren den 27 maj segrade en reservation av Lena Hjelm-Wallén

m.fl. (s) över regeringsförslaget med 160 röster mot 146

(1991/92:UbU20 res. 14, rskr. 282).

Med anledning av regeringens proposition 1992/93:42 om

förstärkning av den grundläggande högskoleutbildningen m.m.

väcktes en motion (1992/93:UbU30, yrkande 3) av Stefan Kihlberg

och Johan Brohult (nyd) i vilken yrkades att HLS borde behållas

i sin nuvarande lokalisering.

Utskottsmajoriteten fann inte skäl att ändra sitt tidigare

ställningstagande utan tillstyrkte yrkandet. En

socialdemokratisk reservation anmäldes. I kammarens behandling

av ärendet den 18 december 1992 bifölls utskottets hemställan

(1992/93:UbU5) med röstsiffrorna 168 mot 142 med 2 nedlagda

röster.

Konstitutionsutskottet konstaterar att riksdagen ändrat sitt

ställningstagande och att det beslut, vars handläggning i

regeringen tagits upp i anmälan, inte längre gäller. I övrigt

föranleder inte granskningen några kommentarer

från utskottets sida.

c) Regeringens åtgärder med anledning av riksdagens beslut

rörande den s.k. ROT-verksamheten

Utskottet har till granskning tagit upp regeringens handlande

med anledning av riksdagens beslut hösten 1992 avseende den s.k.

ROT-verksamheten (ROT = reparation, om- och tillbyggnad). Enligt

anmälarna har regeringen inte uppfyllt den begäran om

redovisning av ytterligare åtgärder för att stimulera

ROT-verksamheten som riksdagen då beslutade om.

I samband med riksdagens behandling hösten 1992 av proposition

1992/93:50 om åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin

väcktes bl.a. motioner (s, v och nyd) med olika förslag till

åtgärder för att motverka nedgången inom byggsektorn och

speciellt då inom ROT-sektorn.

I sitt yttrande till finansutskottet delade bostadsutskottet

(1992/93:BoU2y) motionärernas inställning att överkapaciteten

inom byggnadsindustrin borde kunna utnyttjas för ROT-verksamhet

under de närmaste åren. Enligt bostadsutskottet var det viktigt

att vidta åtgärder som ökar sysselsättningen inom olika delar av

byggsektorn. Utskottet påpekade att det bl.a. av propositionen

framgick att detta också var regeringens ambition. Slutligen

föreslog bostadsutskottet att riksdagen, med anledning av

motionerna, gjorde ett tillkännagivande till regeringen som gick

ut på att regeringen snarast borde redovisa om ytterligare

åtgärder borde sättas in för att stimulera ROT-verksamheten.

I sitt betänkande instämde finansutskottet (1992/93:FiU1) i

bostadsutskottets uppfattning. Utskottet hade även erfarit att

regeringen i samband med 1993 års budgetproposition avsåg att

lägga förslag som ledde till ökad ROT-verksamhet år 1993 och

1994. Finansutskottet betonade att i nuvarande

arbetsmarknadsläge borde sysselsättningsskapande åtgärder inom

byggsektorn också kunna inriktas mot vissa upprustningsbehov

inom den offentliga sektorn. I motionerna gavs exempel på sådana

där regeringen borde kunna överväga stimulansåtgärder. Vad

utskottet med anledning av motionerna anfört borde ges

regeringen till känna. Riksdagen biföll den 16 december 1992

utskottets hemställan.

I 1993 års budgetproposition presenterades vissa förslag om

förändrade villkor för stödformer av betydelse för

ROT-verksamheten. Under den allmänna motionstiden hade också i

ett stort antal motioner tagits upp frågan om hur

byggarbetslösheten skulle kunna begränsas genom olika former av

stimulans för ROT-åtgärder såväl i bostadsbeståndet som i

kommunala byggnader m.m. Den formella behandlingen av huvuddelen

av de aktuella förslagen gjordes av bostadsutskottet

(1992/93:BoU10).

Utifrån de överväganden finansutskottet hade att göra avseende

den ekonomiska politikens inriktning tog detta utskott i

betänkande den 25 februari 1993 (1992/93:FiU10) principiell

ställning till behovet av åtgärder för att komma till rätta med

det svåra läget på arbetsmarknaden. Utskottet förordade att

beslut fattades om ett program syftande till ökad ROT-verksamhet

under åren 1993 och 1994. Utskottet förutsatte att vad som

anförts om åtgärder för att komma till rätta med det svåra läget

på arbetsmarknaden beaktades av övriga utskott vid behandlingen

av hithörande frågor under våren 1993. Förslag i dessa frågor

borde enligt utskottets mening föreläggas riksdagen under våren,

och det borde ankomma på respektive utskott att ange den närmare

utformningen av förslagen.

Efter återförvisning av finansutskottets betänkande återkom

utskottet (1992/93:FiU20) till riksdagen, som i beslut den 17

mars 1993 biföll utskottets hemställan. Finansutskottet hade

inte föreslagit någon ändring vad gällde ROT-programmet.

Bostadsutskottet förde i betänkande (1992/93:BoU10) fram

förslag till ett ROT-program i de delar det avsåg stöd för

reparation och bostadsförbättringsåtgärder (det s.k.

RBF-stödet), räntebidrag för ombyggnad av bostäder där ansökan

inkommit under 1992 samt bidrag för ombyggnad av äldrebostäder.

Utskottets förslag angavs i denna del innebära en närmare

precisering av det ROT-program som finansutskottet förordat.

Bostadsutskottet behandlade vidare budgetpropositionens

förslag om förändrade villkor för olika stödformer, vilka

angivits i bilaga 8 (Finansdepartementet) under anslaget G 4

Räntebidrag m.m. Regeringens förslag om slopade räntebidrag vid

ombyggnad av småhus tillstyrktes av utskottet. Förslaget

avseende subventionsreglerna för ombyggnader av flerbostadshus

som påbörjas efter år 1994 samt förslaget om en avveckling av

RBF-stödet avstyrktes med hänvisning till det förordade

ROT-programmet. Riksdagen följde utskottet.

Riksdagen har således vid sin behandling av

budgetpropositionen beslutat om ett särskilt ROT-program.

Från de synpunkter konstitutionsutskottet har att anlägga har

granskningen inte gett anledning till något uttalande.

10. Statsrådens privata ekonomiska förhållanden och

regeringsarbetet

a) Statsrådens innehav av värdepapper, jäv m.m.

Utskottet har till granskning tagit upp statsråds innehav av

värdepapper och i anslutning härtill frågor om jäv för statsråd.

I granskningsanmälan hänvisades till utskottets uttalanden i

1983/84 års granskningsbetänkande om att utskottet hade för

avsikt att även fortsättningsvis uppmärksamt följa

regeringspraxis i dessa frågor. Enligt anmälan borde även

näringsminister Per Westerbergs och andra statsråds aktieinnehav

granskas. Granskningen påbörjades under föregående riksmöte.

Utskottet har tidigare i sin granskningsverksamhet uppmärksammat

dessa frågor (bl.a. KU 1983/84:30, KU 1980/81:25 och KU

1978/79:30).

Till grund för granskningen har bl.a. legat tre promemorior

upprättade inom utskottets kansli, sex promemorior från

Statsrådsberedningen, en promemoria och ett pressmeddelande från

Justitiedepartementet och en promemoria från

Näringsdepartementet (se bilagorna A 9.1--A 9.12). Vidare

har utskottet hållit utfrågningar med statsminister Carl Bildt

dels den 21 april 1992, bilaga B 1, dels den 20 april 1993,

bilaga B 21, näringsminister Per Westerberg dels den 23

april 1992, bilaga B 2, dels den 16 mars 1993, bilaga B

7, ordföranden i regeringens Etikkommitté f.d. justitierådet

Bengt Hult den 10 november 1992, bilaga B 3, statsrådet

Reidunn Laurén den 24 november 1992, bilaga B 4, förre

statsministern Ingvar Carlsson den 23 februari 1993, bilaga B

5, statsrådet Ulf Dinkelspiel den 16 mars 1993, bilaga B

6, och statsrådet Bo Lundgren den 15 april 1993, bilaga B

16.

Bakgrund

I samband med regeringsskiftet 1976 lämnade ett flertal av de

nytillträdda statsråden uppgifter till pressen om sitt

aktieinnehav. Detta hade inte förekommit tidigare. I en

frågedebatt 1974 avvisade t.ex. den dåvarande finansministern

tanken på en offentlig redovisning av statsråds och högre

regeringstjänstemäns inkomst- och förmögenhetsförhållanden. På

motsvarande sätt som 1976 offentliggjordes i samband med

regeringsskiftena 1978, 1979 och 1982 i varierande former

uppgifter om statsrådens aktieinnehav. Uppgifterna 1978

begränsades till aktier i börsnoterade företag. Den nuvarande

regeringen redovisade statsrådens aktieinnehav vid sitt

tillträde i oktober 1991, underbilaga 5 till A 9.1. I

samband därmed offentliggjordes även en förteckning över vilka

statsråd som för egen eller närståendes del gjort anmälningar

till ett sekretessbelagt register över innehav av fondpapper.

Regeringens ledamöter har även i november 1992 i form av ett

pressmeddelande från Justitiedepartementet offentligt redovisat

om de innehade aktier och i så fall innehavets omfattning,

bilaga A 9.2.

Utskottet granskade vid 1983/84 års riksmöte gällande praxis

beträffande redovisning av statsråds förmögenhetsinnehav.

Granskningen skall ses i belysning av den s.k. Raineraffären

hösten 1983, vilken gav upphov till ett särskilt

granskningsärende. I det förstnämnda granskningsärendet höll

utskottet utfrågningar med Tage Erlander, Olof Palme, Thorbjörn

Fälldin och Ola Ullsten om deras erfarenheter som

regeringsbildare. De utfrågade regeringsbildarna var eniga om

vikten av att hävda statsrådstjänstens integritet samt att

iaktta jävsbestämmelserna.

Grundlagsregleringen

I 6kap. 9§ andra stycket regeringsformen stadgas att

statsråd inte får utöva allmän eller enskild tjänst samt att

statsråd inte heller får inneha uppdrag eller utöva verksamhet

som kan rubba förtroendet för honom.

Författningsutredningen hade föreslagit en regel om att

statsråd inte fick utöva annan tjänst, allmän eller enskild,

eller inneha uppdrag, inom bolag, förening eller inrättning,

vars verksamhet hade huvudsakligen ekonomiskt syfte, eller

uppbära inkomst av tjänst eller uppdrag av sådan natur.

Utredningen ansåg (SOU 1963:17 s. 213) att principen om

statsrådstjänstens integritet i full utsträckning borde hävdas

och att grundlagsbestämmelsen borde ha en sådan utformning att

detta klart framgick. När det gällde tjänst skulle detta betyda

att vederbörande måste beviljas tjänstledighet under tiden som

statsråd. När det gällde uppdrag förutsattes avsägelse från

uppdrag av sådan art som föll under stadgandet.

Grundlagberedningen föreslog sedan en regel av samma innebörd

som Författningsutredningen. Denna regel hade väsentligen samma

formulering som det stadgande som sedan kom att inflyta i 1974

års regeringsform. Grundlagberedningen förklarade sig (SOU

1972:15 s.147--148) instämma i att regeringsformen borde slå

vakt om regeringens ställning och anseende genom en föreskrift

som innebar förbud för ministrar att samtidigt utöva annan

verksamhet som kunde inverka menligt på förtroendet för dem.

Departementschefen uttalade i proposition 1973:90 (s. 284) att

man, mot bakgrund av de intressen en regering har av att dess

medlemmar tillvinner sig förtroende i riksdagen och hos

allmänheten, kunde ifrågasätta behovet av föreskrifter om att

statsråd inte får utöva tjänst eller inneha uppdrag m.m. Han

kunde emellertid inte bestrida att en sådan bestämmelse kunde ha

sitt värde. Syftet med bestämmelserna skulle i första hand vara

att värna om statsrådstjänstens integritet, men de kunde också

motiveras av önskemålet att ett statsråd inte skall splittra

sina krafter. Huruvida det kan rubba förtroendet för ett

statsråd att han innehar ett visst uppdrag eller utövar en viss

verksamhet får bedömas från fall till fall. I allmänhet torde,

enligt departementschefen, gälla att det är olämpligt att ett

statsråd har uppdrag inom bolag, förening eller inrättning, vars

verksamhet har huvudsakligen ekonomiskt syfte. Emellertid ansågs

det inte låta sig göras att undantagslöst upprätthålla en sådan

regel. Även innehav av uppdrag av annat slag kunde, påpekades

det, ha en menlig inverkan på förtroendet för ett statsråd.

Uttalandena föranledde inte några särskilda kommentarer under

riksdagsbehandlingen av grundlagspropositionen.

Som exempel på andra typer av uppdrag som kan minska

förtroendet för ett statsråd har i doktrinen nämnts uppdrag inom

arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer. Från denna synpunkt

kan det exempelvis anses vara olämpligt att en s.k.

personalminister är knuten till en facklig organisation eller

att industriministern tillhör någon av näringslivets

sammanslutningar (Gustaf Petrén--Hans Ragnemalm "Sveriges

grundlagar och tillhörande författningar", 12 uppl. 1980, s.

151).

Beträffande frågor om statsråds innehav av aktier uppges i

samma grundlagskommentar att utanför stadgandets ram faller de

krav på offentlig redovisning av statsråds innehav av aktier i

olika bolag samt att statsråds förmögenhetsförhållanden i och

för sig saknar konstitutionellt intresse (s. 151). I Erik

Holmbergs och Nils Stjernquists grundlagskommentar påpekas å

andra sidan att statsråds aktieinnehav förts fram i

diskussionen, varvid konstitutionsutskottets uttalanden i det

nedan redovisade granskningsbetänkandet KU 1978/79:30 citeras

samt att aktieinnehav vid handläggningen av ett visst ärende kan

vara jävsgrundande ("Grundlagarna med tillhörande

författningar", 1980, s.213--214).

Förvaltningslagens jävsregler

Det förbud som uppställs i 6kap. 9§ andra stycket

regeringsformen har även till uppgift att förhindra att

jävssituationer uppkommer. För den statliga förvaltningen finns

i 11 och 12§§ förvaltningslagen (1986:223) regler om när den

som handlägger ett visst förvaltningsärende är att anse som

jävig. Förvaltningslagen gäller formellt inte vid handläggning

av regeringsärenden, men iakttas ändå i praxis av regeringen.

Av de jävssituationer som nämns i 11§ förvaltningslagen är

det främst de som omnämns i paragrafens första styckes första

punkt som är av intresse i förevarande sammanhang. Där stadgas

att den som skall handlägga ett ärende är jävig om saken angår

honom själv eller hans make, förälder, barn eller syskon eller

någon annan närstående eller om ärendets utgång kan väntas

medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller

närstående.

En person är således jävig när "saken angår honom själv", dvs.

när han har ett sådant rättsligt intresse i saken att han är att

beteckna som part i ärendet eller tillhör den krets av personer

som har rätt att överklaga beslut i ärendet även om saken inte

angår honom så nära att han kan betecknas som part i

beslutsinstansen (sakägarjäv). Det förhållandet att en sak angår

någon som samhällsmedlem eller har intresse för någon som medlem

av viss grupp i samhället grundar därför vanligtvis inte jäv. Av

första punkten kan även utläsas att vissa släktskapsförhållanden

utgör grund för jäv, liksom om någon på annat sätt, t.ex. genom

samboförhållande eller förlovning, är närstående till

handläggaren.

Vidare föreligger enligt första punkten jäv om ärendets utgång

kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för

befattningshavaren (eller hans familj). Det är här fråga om

handläggarens faktiska intresse i ärendet och inte hans

rättsliga intresse i saken. Denna typ av jäv går under

beteckningen intressejäv, och som typexempel brukar nämnas att

handläggaren äger aktier i ett aktiebolag som uppträder som part

i ärendet. Huruvida jäv föreligger i ett sådant fall beror på

storleken av aktieinnehavet liksom på ärendets betydelse för

aktiebolaget. Om befattningshavaren är huvuddelägare i bolaget

bör han normalt anses som jävig (Tryggve Hellners--Bo Malmqvist

"Nya Förvaltningslagen med kommentarer", 3:e uppl. 1991, s.

125).

11§ första stycket femte punkten förvaltningslagen

innehåller en bestämmelse som är avsedd att fånga upp de

jävssituationer (delikatess- eller grannlagenhetsjäv) som inte

täcks av lagrummets övriga jävsgrunder. Enligt bestämmelsen

inträffar jäv om det i övrigt finns någon särskild omständighet

som är ägnad att rubba förtroendet till handläggarens

opartiskhet i ärendet. Om det således redan konstaterats att

intressejäv inte föreligger för exempelvis en aktieägare kan

dennes aktieinnehav i sig inte innebära att delikatessjäv skulle

föreligga. För att delikatessjäv skall föreligga måste det i

stället tillkomma någon annan omständighet, utöver själva

aktieägandet, som är ägnat att rubba förtroendet för

vederbörande. Som exempel på vad som faller in under denna regel

kan nämnas att handläggaren är uppenbar vän eller ovän med part

eller annan intressent i ärendet, att han står i någon form av

mer markant beroendeförhållande till den som saken angår,

exempelvis att han har lånat pengar av denne, eller där han av

t.ex. ideella skäl särskilt engagerat sig i saken på ett sätt

som ger anledning att anta att det brister i förutsättningarna

för en objektiv bedömning av denna. I förarbetena till den gamla

förvaltningslagen berördes frågan om en persons anknytning till

en facklig organisation kunde grunda jäv i ärende rörande

organisationen (SOU 1968:27 s. 134, prop. 1971:30 s.350--356).

Hänvisning skedde till vissa uttalanden av departementschefen i

proposition 1965:60. Departementschefen hade där framhållit

bl.a. att enbart det förhållandet att någon tillhör eller

tillhört en organisation som var förhandlingspart inte kunde

anses vara ägnat att rubba förtroendet för opartiskhet i

tjänsteutövningen. Om däremot personen tillhör organisationens

styrelse eller innehar annat förtroendeuppdrag för

organisationen eller är funktionär inom denna var förhållandet

annorlunda. En sådan anknytning måste anses ägnad att förringa

tilltron till opartiskhet vid handläggningen (prop. 1965:60

s.123).

Från jäv kan, enligt 11§ andra stycket, bortses när frågan

om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse. Formellt sett

inskränker inte bestämmelsen de jävsgrunder som nämns i första

stycket, men regeln innebär att förekomsten av jäv i sådana fall

inte skall föranleda någon verkan. Även om det i ärendet

föreligger en sådan omständighet som enligt första stycket

formellt grundar jäv skall det således vara möjligt att bortse

från denna om frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar

betydelse. Av ordet uppenbarligen framgår att i tveksamma fall

jäv bör beaktas.

I 12§ förvaltningslagen behandlas verkan av jäv. Huvudregeln

är att den som är jävig varken får vidta någon förberedande

åtgärd eller delta i ärendets avgörande. Från denna regel medges

undantag t.ex. när en åtgärd måste vidtas och detta inte utan

olägligt uppskov kan ombesörjas av annan.

Tidigare behandling i utskottet

I granskningsbetänkandet KU 1978/79:30 (s. 36--37) tog

utskottet upp frågan om jäv för statsråd mot bakgrund av bl.a.

reglerna i 6kap. 9§ regeringsformen. I samband med

regeringsskiftet 1978 hävdades i den allmänna debatten att de

ägarintressen som ett par av de tillträdande statsråden hade i

det privata näringslivet var ägnade att rubba förtroendet för

dem. I ett pressmeddelande den 26 oktober 1978 uttalade

statsministern Ola Ullsten att frågan om aktieinnehav är

jävsgrundande för statsråd i första hand borde avgöras på

grundval av de allmänna principer om jäv som kommit till uttryck

i förvaltningslagen. Det borde som regel vara tillräckligt att

ett statsråd inte deltog i ett beslut där fråga om jäv för

vederbörande kunde bli aktuellt. Om detta av särskild anledning

inte bedömdes som tillräckligt avsåg Ola Ullsten att överlägga

med vederbörande statsråd om hur frågan lämpligen kunde lösas.

Möjliga lösningar var exempelvis avveckling av aktieposter eller

nedsättning av dem i sådant bankförvar som sköts utan ägarens

medverkan.

Utskottet uttalade att det i första hand är när ett nytt

statsråd tillträder, antingen det sker i samband med

regeringsskifte eller eljest, som regeln i 6kap. 9§ andra

stycket regeringsformen blir aktuell. Eftersom statsministern

enligt regeringsformen utser övriga statsråd ligger ansvaret i

första hand på honom att statsråden uppfyller kraven i nämnda

bestämmelse. Det ankommer således på statsministern att ta reda

på att inga sådana omständigheter som åsyftas med stadgandet

föreligger vid utnämningen. Självfallet får det därvid

förutsättas att en statsrådskandidat görs uppmärksam på gällande

regler och själv ger erforderliga upplysningar. I vilken mån

exempelvis aktieinnehav borde ha betydelse för statsministerns

ställningstagande får bedömas från fall till fall. Genom att som

skett på senare tid nytillträdande statsråds aktieinnehav

offentliggörs blir frågan föremål för insyn och kontroll.

Utskottet förklarade sig ha för avsikt att uppmärksamt följa

regeringspraxis i jävsfrågor framöver.

I en socialdemokratisk reservation anmärktes särskilt på

utnämningen av försvarsminister i regeringen Ullsten, eftersom

valet fallit på en person med betydande ägarintressen i en

försvarsindustri. Det kunde enligt reservationen förutsättas att

statsministern uraktlåtit att skaffa sig kännedom om detta

förhållande och att statsrådskandidaten inte själv lämnat

upplysningar om aktieinnehavet. Det påpekades vidare att

aktieposten avyttrats först sedan förhållandena blivit kända

genom pressen.

I granskningsbetänkandet KU 1980/81:25 behandlades ifrågasatt

jäv för industriministern i regeringen Fälldin II vid

handläggningen av stöd till Norrländska Skogsägares Cellulosa AB

(Ncb). Industriministern innehade fram till den 21 november 1980

industribevis i Ncb till ett värde av 73 000 kr. Denna dag

överlät han bevisen till sina söner, som den 1 januari 1980

blivit delägare i den skogsfastighet som bevisen hade samband

med. Riksdagen hade under tiden mars 1978--maj 1981 efter

propositioner från regeringen vid några tillfällen beslutat att

stödja bolaget bl.a. genom att anslå medel till lån,

kapitaltillskott och aktieteckning. Frågan om jäv kunde

föreligga för industriministern hade kommit upp inom

regeringskansliet redan i samband med den första propositionen

1978. Rättschefen i Statsrådsberedningen hade därvid förklarat

att det förhållandevis ringa förmögenhetsvärde som innehavet av

industribevisen utgjorde enligt hans mening inte konstituerade

jäv enligt förvaltningslagen.

Utskottet hänvisade i granskningsärendet till uttalandena i

1978/79 års granskningsbetänkande om att det får förutsättas att

det i samband med att en ny regering bildas ägnas uppmärksamhet

åt gällande jävsregler och att statsrådskandidaterna själva

lämnar de upplysningar som kan vara av betydelse i detta

hänseende. Lika självklart ansåg utskottet det vara att

enskilda statsråd i samband med handläggningen av

regeringsärenden självmant tar upp uppkommande jävsproblem till

diskussion. Granskningen visade att industriministern inhämtat

råd hos Statsrådsberedningens juridiska expertis om innehavet av

industribevis kunde vara jävsgrundande och att han godtagit den

bedömning som gjorts att innehavet inte kunde anses vara sådant

att det utgjorde jäv. Utskottet anslöt sig till den bedömning

som gjorts i Statsrådsberedningen och fann att industriministern

genom att rådgöra på det sätt som skett visat den omsorg som bör

krävas när det gäller ställningstagande till eventuellt jäv.

I en socialdemokratisk reservation anfördes att

industriministern inte iakttagit den försiktighet som varit

påkallad i jävsfrågan när han trots sina personliga intressen i

Ncb ansvarat för beredningen av Ncb-ärendet och deltagit i

regeringsbeslut i frågan.

I 1983/84 års granskningsbetänkande uttalade utskottet att

bland de frågor, som under senare tid ägnats ökad uppmärksamhet

vad gällde förhållanden som kunde vara ägnade att rubba

förtroendet för en regeringsmedlem, hörde risken för att vissa

förmögenhetsdispositioner kan leda till eller uppfattas som en

konflikt mellan statsrådets privatekonomiska intressen och de

samhälleliga intressen som han satts att tjäna. Därvid hade

betydande aktieinnehav i näringslivet särskilt kommit i

blickpunkten. Utskottet framhöll att det ankommer på

statsministern att tillse att, innan ett nytt statsråd utses,

inga sådana omständigheter som åsyftas med stadgandet i 6kap.

9§ andra stycket regeringsformen föreligger. Utskottet hade

övervägt att som stöd för statsministern lämna en särskild

rekommendation. Den skulle ha inneburit att vissa frågor som

kunde bedömas vara av särskild betydelse för vakthållningen om

statsrådsämbetets integritet skulle tas upp vid de samtal som

föregår statsrådsutnämningar. Efter de utfrågningar som hölls

avstod emellertid utskottet från en sådan rekommendation.

Erfarenheterna och synpunkterna från regeringsbildarna var

enligt utskottet en tillräcklig markering av hur nödvändigt det

bedömts vara för det politiska arbetets anseende att allmänheten

kan ha förtroende för statsråden och att statsråden står

självständiga gentemot ovidkommande intressen. Det konstaterades

också att samtliga tillfrågade regeringsbildare varit ense om

värdet av en offentlig redovisning av aktieinnehav. Utskottet

förklarade sig slutligen ha för avsikt att även fortsättningsvis

uppmärksamt följa regeringens praxis.

Regeringens praxis för hanteringen av jävssituationer m.m.

Utöver bestämmelsen i 6kap. 9§ andra stycket

regeringsformen saknas som nämnts bestämmelser om jäv för

statsråd. Förvaltningslagen gäller således inte vid

handläggningen av sådana ärenden som beslutas vid ett

regeringssammanträde. I praxis brukar förvaltningsärenden i

regeringen ändå i möjligaste mån handläggas enligt

förvaltningslagens bestämmelser. Detta förutsattes även i

förarbetena till den nya förvaltningslagen (prop. 1985/86:80 s.

57).

I Statsrådsberedningens skrift Förvaltningslagens tillämpning

hos regeringen (s. 45--47) och i en promemoria från

Statsrådsberedningen (SB PM 1987:2) lämnas bl.a. följande råd

när det gäller jäv vid regeringssammanträden.

Det åligger statsråd att förvissa sig om att det vid ett visst

regeringssammanträde inte kommer upp ärenden som statsrådet i

annat sammanhang tagit befattning med eller i vilka statsrådet

av andra orsaker är att anse som jävig. I princip bör det

undvikas att ett statsråd som är jävig i ett ärende enligt någon

av de jävsgrunder som anges i 11§ förvaltningslagen föredrar

ärendet eller på annat sätt deltar i avgörandet av det vid

regeringssammanträde. Också i tveksamma fall bör statsrådet

avstå från att delta i avgörandet. I praxis har man bl.a.

iakttagit regeln om s.k. tvåinstansjäv (11§ första stycket

tredje punkten förvaltningslagen) när överklagade ärenden har

föredragits och avgjorts vid regeringssammanträden. Bedömer

statsrådet att han inte bör delta i avgörandet av ett

regeringsärende som ligger inom hans direkta ansvarsområde bör

han vidtala något annat statsråd att föredra ärendet samt

underrätta statsministern och protokollföraren om detta.

Statsrådet deltar då inte heller i avgörandet av ärendet. Om ett

statsråd anser sig vara jävig i ett ärende som ligger utanför

hans direkta ansvarsområde anmäler han att han inte deltar i

avgörandet av ärendet till statsministern och protokollföraren.

Den 24 oktober 1991 beslutade regeringen att tillsätta en

regeringens Etikkommitté. Etikkommittén, vars ordförande är f.d.

justitierådet Bengt Hult, har bl.a. till uppgift att granska de

anmälningar som statsråden gör av fondpappersinnehav, ge

riktlinjer om hur statsrådens tillgångar bör förvaltas

samt att ur etisk synvinkel ge råd om statsrådens

förmögenhetsdispositioner. Kommittén skall i en senare etapp ta

sig an frågor om jäv för statsråd i enskilda regeringsärenden,

det lämpliga i sådana bisysslor m.m. som i och för sig är

tillåtna för statsråd enligt 6kap. 9§ regeringsformen och om

riktlinjer kan vara motiverade även där samt frågor om

mottagande av och hantering av mottagna gåvor.

Regeringen har i avvaktan på riksdagens ställningstagande i

granskningsärendet skärpt kontrollen av jävssituationer.

Provisoriskt gäller sedan regeringssammanträdet den 7 maj 1992

följande ordning: Dagen före ett regeringssammanträde får

rättschefen i Statsrådsberedningen ärendeförteckningarna från

samtliga departement. Rättschefen går igenom förteckningarna och

jämför dem med aktuella uppgifter om statsrådens aktieinnehav.

Om något statsråd äger aktier i ett bolag som på något sätt

berörs av ett ärende anmäls detta till protokollföraren, som

anmäler saken vid regeringssammanträdet, där man sedan tar

ställning till jävsfrågan. En anmälan sker oberoende av

aktieinnehavets storlek. Anmälan sker även i de fall där

statsråd inte har aktier i det berörda bolaget, men bolaget

ingår i en koncern där statsrådet har aktier i ett annat av

koncernens bolag. Det har uppgetts att regeringen vid

ställningstagande i jävsfrågor följer Statsrådsberedningens

rekommendationer och att berörda statsråd inte deltar i

behandlingen av ett enligt på ovan redovisat sätt anmält ärende.

Insiderlagen

I insiderlagen (1990:1342) finns bestämmelser om handelsförbud

och anmälningsskyldighet för fondpappersinnehav. Var och en som

genom anställning, uppdrag eller annan befattning har fått

information eller kunskap om en inte offentliggjord

kurspåverkande omständighet som är ägnad att väsentligt påverka

kursen på fondpapper är förbjuden att utnyttja informationen för

egen eller annans handel på värdepappersmarknaden till dess att

omständigheten blivit allmänt känd eller upphört att ha

betydelse för kurssättningen. Förbudet gäller även offentliga

funktionärer. Beträffande aktieägare gäller förbudet information

om omständigheter som rör aktiebolag i vilket han äger aktier.

För att underlätta tillsynen och minska benägenheten för

otillåten handel, men också för att stärka förtroendet för

befattningshavare och myndigheter, kan regeringen enligt 11§

insiderlagen om det är påkallat för en myndighet föreskriva

anmälningsskyldighet för myndighetens funktionärer.

Den 31 januari 1991 beslutade regeringen, med tillämpning av

insiderlagens regler om anmälningsskyldighet, att

Statsrådsberedningen och departementen skulle föra förteckningar

över fondpappersinnehav samt att Statsrådsberedningens

förteckning skulle omfatta bl.a. statsrådens innehav. Statsråden

kom även överens om att anmäla makars eller sambors samt barns

innehav på samma sätt. Efter regeringsskiftet hösten 1991

beslutade den nya regeringen att Justitiedepartementets

förteckning skulle omfatta även de fondpapper som innehas av

statsråden. Anvisningar för statsrådens anmälan av innehav av

fondpapper har utarbetats inom Justitiedepartementet och

överlämnats till statsråden.

Uppgifter om aktieinnehav, jäv m.m.

Från Justitiedepartementet har inkommit redovisningar gällande

dels ändringar i det innehav av aktier som statsråden

offentliggjorde i oktober 1991 och eventuella dispositioner för

att avstå från eget inflytande över förvaltningen, dels

uppgifter om närståendes aktieinnehav. Materialet är i stora

delar sekretessbelagt. Vidare har från Justitiedepartementet

upplysts att statsråden Margaretha af Ugglas, Per Westerberg och

Ulf Dinkelspiel anmält att de lämnat sina resp. aktieinnehav

till extern förvaltning samt att även det aktieinnehav som

statsrådet Mats Odell avvecklade i slutet av 1991 också varit

föremål för extern förvaltning. Ulf Dinkelspiel har vid

utfrågningen med honom uppgett att hans aktieinnehav förvaltas

av Öhmans Fondkommission där han själv är delägare.

Genom utskottskansliets försorg har upprättats förteckningar

dels över de socialdemokratiska statsrådens aktieinnehav under

våren 1991 (bilaga A 9.3), dels deras närståendes innehav av

aktier. Uppgifterna om närståendes aktieinnehav är

sekretessbelagt. Från de fem f.d. statsråd i förra regeringen

som innehade aktier våren 1991 har inhämtats uppgifter om de

överlämnat aktieinnehaven till extern förvaltning. Bengt K. Å.

Johansson har därvid meddelat att så varit fallet för hans

vidkommande. Övriga fyra har besvarat frågan nekande. Vidare

finns i ärendet tillgängligt en förteckning över anmälda jäv vid

regeringssammanträden under tiden oktober 1988--december 1989

samt januari--juli 1991 (bilaga A 9.4). Av förteckning

framgår att jäv under den aktuella tidsperioden anmälts i

sammanlagt 20 fall, huvudsakligen s.k. tvåinstansjäv. Tre av

ärendena har gällt bolag; dock har inte något av de statsråd som

anmält jäv i ärendena ägt aktier i dessa bolag.

Statsrådsberedningen har för perioden den 5 oktober 1991--den

29 april 1992 redovisat de regeringsärenden där statsråden Per

Westerberg, Ulf Dinkelspiel och Mats Odell deltagit i beslut och

som rört bolag i vilka de innehaft aktier eller annat bolag i

samma koncern (bilagorna A 9.5 och A 9.6). Av redovisningen

framgår att Per Westerberg deltagit i beslut rörande sådana

bolag under denna tid i 39 fall, varav 27 beslut under 1992, Ulf

Dinkelspiel i 29 fall, varav 10 under 1992, och Mats Odell i ett

fall i december 1991.

Statsrådsberedningen har vidare till utskottet lämnat

förteckningar över de regeringsärenden där statsråd avstått från

att delta på grund av aktieinnehav eller jäv fr.o.m. den 5

oktober 1991 t.o.m. den 28 januari 1993 (bilagorna A 9.7--A

9.9). Av förteckningarna framgår att Per Westerberg avstått

från att delta i beslut i sammanlagt 94 ärenden, varav 60 hänför

sig till 1992, Ulf Dinkelspiel i 72 ärenden, varav 43 under

1992, och Mats Odell i ett ärende under hösten 1992. Antalet

avgjorda regeringsärenden under 1992 uppgick enligt uppgift från

Statsrådsberedningen till 13 990 stycken fördelade på 71

regeringssammanträden.

Vid en genomgång av Utrikesdepartementets handelsavdelnings

protokoll för 1992 har noterats att Ulf Dinkelspiel varit

närvarande vid 39 av de 52 protokollförda sammanträdena samt att

antalet handlagda ärenden vid de 39 sammanträdena uppgått till

695, varav 293 ärenden återfinns under B-protokollet. Ulf

Dinkelspiel har på grund av jäv eller aktieinnehav avstått från

att delta i handläggningen av 38 ärenden på det egna

departementet under 1992.

Vid en genomgång av Näringsdepartementets protokoll för 1992

har noterats att Per Westerberg varit närvarande vid 35 av de 47

protokollförda sammanträdena samt att antalet handlagda ärenden

vid de 35 sammanträdena uppgått till 434 stycken. Per Westerberg

har på grund av jäv eller aktieinnehav avstått från att delta i

handläggningen av 5 ärenden på det egna departementet under

1992.

Vidare har akterna i tre ärenden i vilka näringsministern Per

Westerberg har förklarat sig jävig, kopiorna av

ärendeförteckningarna till de tre regeringssammanträden vid

vilka Per Westerberg anmält jäv i dessa ärenden samt kopior av

departementsbeslut fattade av honom under tiden 8 oktober

1991--19 mars 1992 infordrats. De tre ärendena har rört dels två

bolag som delägts av Asea Brown Boveri, dels ett bolag, AB

Investor, som ägt aktier i flera bolag i vilka även Per

Westerberg är aktieägare. Ärendena har gällt två ansökningar om

tillstånd till ändring i bolagsordning och en framställan om

aktieägartillskott från Statens vattenfallsverk.

Statsrådsberedningen har i en promemoria daterad den 13 april

1992 diskuterat innebörden av jävsbestämmelsen i 11§

förvaltningslagen (1986:223) och huruvida denna aktualiserats

beträffande statsråden Mats Odell, Ulf Dinkelspiel och Per

Westerberg (bilaga A 9.5). Beträffande frågan om intressejäv

gjordes den bedömningen från rättschefens sida att de nämnda

statsråden inte hade haft eller hade sådant huvuddelägarskap som

förutsattes för jävsbestämmelsernas tillämplighet. Därvid

uppgavs att Mats Odell den 24 oktober 1991 gett

förvaltaren/banken i uppdrag att sälja hans samtliga aktier i

Ericsson, att banken skriftligen bekräftat detta den 6 november

1991, men att han vid regeringssammanträdet den 12 december

1991, som finns upptaget på en förteckning avseende perioden den

5 oktober 1991--26 mars 1992, inte känt till om uppdraget hade

fullföljts.

Rättschefen menade även att det i praktiken närmast är

omöjligt att bedöma hur besluten kunnat antas påverka

aktiekursen i de aktuella enskilda bolagen. Sammanfattningsvis

gjordes emellertid den bedömningen att om kursen över huvud

taget påverkats det syntes uteslutet att den påverkats i sådan

grad av något av de redovisade besluten att det kunnat väntas

medföra synnerlig nytta eller skada för något av statsråden samt

att något intressejäv inte kunde anses föreligga.

Beträffande s.k. grannlagenhets- eller delikatessjäv framförde

rättschefen att det veterligen beträffande de berörda tre

statsråden inte fanns någon sådan särskild omständighet -- som

t.ex. anknytning av annat slag än aktieinnehav till bolagen --

som var ägnad att rubba förtroendet för beslutsfattarnas

opartiskhet i ärendet.

Utskottets bedömning

Regeringsformen innehåller inte något uttryckligt stadgande om

statsministerns ansvar för att statsråden uppfyller kraven i

6kap. 9 § andra stycket regeringsformen. Statsministern är

emellertid den som enligt regeringsformen tillsätter övriga

statsråd, och han har även rätt att entlediga ett statsråd både

på statsrådets egen begäran och i annat fall. Därigenom kommer,

som utskottet framhållit i tidigare granskningsärenden, ansvaret

att statsråden uppfyller kraven i första hand att ligga på

statsministern. Det ankommer således, enligt utskottets mening,

på statsministern att innan ett statsråd utnämns ta reda på att

inga sådana omständigheter som avses med 6kap. 9§ andra

stycket regeringsformen föreligger. Det får därvid förutsättas

att statsrådskandidaten informerats om gällande regler och

lämnat erforderliga upplysningar till statsministern för

bedömningen om han uppfyller grundlagsstadgandets krav.

Genom utfrågningarna med Ingvar Carlsson och Carl Bildt har

utskottet fortsatt den kartläggning av regeringsbildarnas

synpunkter i ovannämnda hänseende som påbörjades i 1983/84 års

granskningsärende. Utskottet kan därvid konstatera att samtliga

regeringsbildare under efterkrigstiden varit av den

uppfattningen att statsministern har det yttersta och formella

ansvaret för att statsråden uppfyller kraven i 6kap. 9§

andra stycket regeringsformen. Någon skillnad föreligger därvid

givetvis inte mellan statsministern i en enpartiregering och

statsministern i en koalitionsregering.

6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen har i första hand

till syfte att värna om statsrådstjänstens integritet. Huruvida

innehav av ett speciellt uppdrag, utövande av viss verksamhet,

ägande av viss typ av egendom eller andra intressebindningar är

ägnade att rubba förtroendet för statsrådet får därvid bedömas

från fall till fall. Något generellt förbud för statsråd att

exempelvis inneha aktier eller annan egendom bör således inte

utfärdas. Utskottet anser emellertid att det är viktigt att

ledamöter av regeringen är medvetna om att intressekonflikter

kan uppstå och vidtar de försiktighetsåtgärder som kan göras för

att förhindra att deras förtroende hos allmänheten rubbas. Genom

att inrätta Etikkommittén samt etablera det

granskningsförfarande i Statsrådsberedningen som syftar till att

förhindra eventuella jävssituationer från att uppkomma vid

regeringsammanträden har regeringen visat att den är medveten om

de frågeställningar som kan uppkomma härvidlag. Den nuvarande

regeringen har således ägnat stor uppmärksamhet åt de problem

som olika intressebindningar kan ge upphov till.

Som redogjorts för ovan tillämpar regeringen

förvaltningslagens jävsregler i förvaltningsärenden trots att de

formellt inte gäller för regeringen. Intressejäv föreligger

enligt lagen om ärendets utgång kan förväntas medföra synnerlig

nytta eller skada. Relativt långtgående krav måste således vara

uppfyllda innan en sådan jävssituation kan anses föreligga i

förvaltningslagens mening.

Det kan också konstateras att intressejäv anmälts under tiden

fr.o.m. den 5 oktober 1991 t.o.m. den 26 mars 1992 endast i 4

fall, varav av Per Westerberg i de 3 ärenden som redogjorts för

ovan. Utskottet har, som framgått tidigare, låtit inhämta

uppgifter om statsråden Per Westerberg, Ulf Dinkelspiel och Mats

Odell under samma period deltagit i handläggningen av

regeringsärenden rörande bolag i vilka de ägt aktier eller annat

bolag inom samma koncern. Ärendena, sammanlagt 69 stycken, har

rört frågor om tullfrihet, undantag från handelsförbud med visst

land, koncerninterna aktieöverlåtelser, nedsättning av

energiskatter, rörelseförvärv av bolag med utlänningsförbehåll i

bolagsordningen, ändring i bolagsordningen, utförsel av uran och

kärnteknisk utrustning, krigsmaterielexport samt överklagande av

beslut av Socialstyrelsen och Koncessionsnämnden. Inget av

besluten i dessa ärenden är, enligt utskottets bedömning, sådant

att deltagande i handläggningen skulle kunna anses konstituera

intressejäv för de berörda statsråden.

Regeringen har sedan våren 1992 när det gäller innehav av

aktier tillämpat en ordning som innebär att aktieinnehavet i sig

oberoende av dess storlek eller det aktuella ärendets förväntade

resultat hindrar statsrådet i fråga från deltagande i ärendets

behandling. Av utfrågningarna med ledamöter av regeringen

framgår emellertid att regeringen inte är av den uppfattningen

att jäv därmed skulle föreligga i de aktuella ärendena på grund

av statsrådens aktieinnehav. Förfarandet får således ses som ett

utslag av regeringens strävan att förtroendet för de enskilda

statsråden inte skall rubbas.

Av de uppgifter som utskottet inhämtat om utfallet sedan den

nya ordningen infördes framgår att fr.o.m. den 7 maj 1992 t.o.m.

den 28 januari 1993, under vilken period ungefär 9500 ärenden

behandlades, har t.ex. Per Westerberg avstått från att delta i

behandlingen av ärenden rörande bolag i 91 fall och Ulf

Dinkelspiel i 72 fall. Statsministern har, trots ett mycket

obetydligt aktieinnehav, avstått från att delta i 100 ärenden.

Frågan om jäv i förvaltningslagens mening skall prövas i det

enskilda ärendet med beaktande av alla föreliggande

omständigheter. I de fall jäv föreligger, men även i de fall där

det är tveksamt om jäv föreligger, bör statsrådet enligt

etablerad praxis inte delta i handläggningen av ärendet.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att när jäv

föreligger i ett ärendet detta är fallet oavsett ärendets art

eller omfattning. Även om ärendet handläggs enligt en fastställd

praxis bör statsrådet således inte delta i handläggningen,

eftersom, som ordföranden i Etikkommittén, f.d. justitierådet

Bengt Hult påpekat vid utfrågningen av honom, även en fast

praxis kan vara i behov av omprövning.

Utskottet anser det vara viktigt att man skiljer mellan sådana

förhållanden som är ägnade att rubba förtroendet för ett

statsråd och förhållanden som konstituerar jäv för statsrådet i

ett visst ärende. Även om en jävssituation inte föreligger kan

således ett deltagande i ett visst beslut medföra att

allmänhetens förtroende för ett visst statsråd rubbas. Å andra

sidan kan det vara till nackdel om ett statsråd på grund av

onödigt strikta regler inte kan delta i regeringsarbetet i full

utsträckning.

Utskottet anser det därför vara lämpligt att regler utformas

för hanteringen av jävsfrågor i regeringsärenden som riktar sig

direkt till regeringen. Beträffande ett visst aktieinnehav som

jävsgrundande företeelse i ett enskilt ärende kan exempelvis

förutom krav på att beslutet skall medföra ett bestämt resultat

för den beslutsfattande ägaren även uppställas riktlinjer om att

innehavet måste uppgå till en närmare angiven procentsats av

bolagets aktiestock eller, i fall där bolaget har en stor

spridning av aktiestocken, vara av den storleksordningen att

aktieägaren har ett reellt inflytande över bolagets verksamhet

(s.k. kvalificerad andel).

Vidare kan tänkas en beloppsgräns som reglerar när det

förväntade resultatet är att anse som sådant att statsrådet inte

bör delta i ärendets handläggning. Genom en sådan reglering

skulle man komma ifrån den otillfredsställande situation som för

närvarande råder och som innebär att även ett mycket blygsamt

aktieinnehav medför att statsrådet avstår från att delta i

behandlingen av ett ärende.

En precisering av de jävsregler som bör gälla för regeringen

kan dock aldrig helt förebygga uppkomsten av jävssituationer.

Eftersom utskottet är av den uppfattningen att ett

förmögenhetsinnehav generellt sett inte bör hindra en person

från att inneha en statsrådspost borde regler för att underlätta

undvikande av jävs- eller förtroenderubbande situationer

tillskapas. Utskottet har tagit del av de regler för bl.a.

extern förvaltning av regeringsledamöters förmögenheter och

rådgivande organ som finns i bl.a. Canada och USA, bilaga A

9.10. Således finns i Canada olika slag av truster, däribland

en s.k. blind trust, som kan inrättas för förebyggande av

uppkomsten av ekonomiska intressekonflikter. Förhållandena här i

Sverige är visserligen annorlunda, men principen att statsråd

under tjänstetiden fråntas möjligheterna att påverka sina

eventuella kapitalplaceringar måste ses som ett intressant

alternativ för att förhindra uppkomsten av jävssituationer.

Utskottet rekommenderar därför även att möjligheterna att sätta

viss egendom under oberoende extern förvaltning under den tid

statsrådstjänsten innehas blir föremål för utredning. Därvid bör

möjligheterna att i Sverige tillämpa t.ex. ett system med blind

trust såsom förekommer i Canada och USA undersökas.

Utskottet anser vidare att vid tidpunkten för inträdet i

regeringen statsråden bör registrera sina uppdrag och

förmögenhetsförhållanden, vilket förekommer i andra länder. Viss

registrering sker visserligen redan i dag genom att regeringen

den 31 januari 1991 beslutade om anmälningsskyldighet enligt

insiderlagens regler. Denna anmälningsskyldighet avser dock inte

alla typer av värdepapper.

Utskottet vill slutligen framhålla att det också kan finnas

andra bindningar än sådana som har samband med

förmögenhetsinnehav som kan rubba förtroendet för ett statsråd

eller ge upphov till jävssituationer. Således kan kvardröjande

bindningar finnas till organisationer eller andra starka

intressen. Andra exempel är pensionsutfästelser från tidigare

arbetsgivare eller intresseorganisationer. Även sådana

bindningar bör därför redovisas vid tillträdet av en

statsrådspost. Regler om redovisning av sådana intressen finns i

andra länder som Norge, Canada och USA.

Utöver vad utskottet framhållit föranleder granskningen inget

uttalande från utskottets sida.

b) Kommunikationsministerns engagemang i vårdhemmet Majgården

i Gnesta

Utskottet har till granskning tagit upp frågan om statsrådet

Mats Odells engagemang i ett vårdhem utgör utövande av

verksamhet i 6kap. 9§ andra stycket regeringsformens mening.

Till grund för granskningen har legat en granskningsanmälan

bilaga A 9.13, en promemoria upprättad inom

Kommunikationsdepartementet, bilaga 9.14, samt ett brev från

Mats Odell med svar på vissa av utskottet skriftligen ställda

frågor till honom, bilagorna A 9.15--A 9.16.

Av Kommunikationsdepartementets promemoria framgår att Mats

Odell vid tiden för sitt tillträde som kommunikationsminister

var delägare i några aktiebolag och handelsbolag. Bolagen, av

vilka två driver vårdhemsverksamhet, och vilkas sammanlagda

bruttointäkter under 1992 uppgick till 55 miljoner kronor, drivs

som familjeföretag. De ägs, med ett undantag, av Mats Odell och

hans syster med hälften vardera. Efter samråd med statsrådet

Reidunn Laurén beslöt Mats Odell när han tillträdde som statsråd

att lämna sina uppdrag i bolagens styrelser och att inte delta i

skötseln av bolagen. Reidunn Laurén hade emellertid inte ansett

det nödvändigt att han även avvecklade sina aktieinnehav och

andelar i bolagen.

I slutet av november 1992 förekom uppgifter i massmedia om

misstänkt misshandel av en patient vid ett av de av Mats Odell

delägda vårdhemmen. Enligt en tidning skulle Mats Odell till

tidningen ha uppgett att han efter det att händelserna uppdagats

varit med och informerat de anhöriga till de boende på hemmet.

Uppgifterna i pressen om att han deltagit i ett sådant

informationsmöte, vilket ägde rum den 14 november 1992, och att

han innehar tjänstebil har tillbakavisats i

Kommunikationsdepartementets promemoria som felaktiga.

Mats Odell har i ett brev till utskottet uppgett att hans

hustru deltar i skötseln av vårdhemmet och att han och deras

barn följt med henne på en s.k. anhörigdag hösten 1991. Hans

närvaro där betingades av sociala skäl och han lämnade därvid

ingen information till de anhöriga. Han har vidare uppgett att

han inte informerade statsministern om sitt engagemang i

familjeföretagen i samband med regeringsbildningen. Detta har

även bekräftats av statsminister Carl Bildt vid utfrågningen med

honom.

Granskningen föranleder inte något uttalande från utskottets

sida.

c) Utbildningsministerns sammanträffande med samer m.m.

I en granskningsanmälan har hemställts om

konstitutionsutskottets granskning av omständigheterna kring en

resa till Norrland som utbildningsminister Per Unckel företog

under tiden den 4--6 februari 1992. Utskottet har i ärendet

erhållit en inom Utbildningsdepartementet upprättad promemoria,

bilaga A 9.17.

Av promemorian framgår att resans syfte var att

utbildningsministern, som har uppdraget att samordna frågor som

rör samerna i Sverige, närmare skulle lära känna de samiska

förhållandena och besöka ett antal för samerna centrala

institutioner. Under resan erhöll utbildningsministern några

gåvor, bl.a. ett par örhängen. Han var inte medveten om

örhängenas värde, 435 kr, och gåvan återlämnades senare till

givaren.

Regeringskansliets förvaltningskontor har i mars 1991 givit

rekommendationer beträffande gåvor och förmåner. Enligt dessa är

jul- och nyårsgåvor samt födelsedagspresenter inom måttliga

gränser godtagbara, och såsom en tumregel anges en värdegräns

vid några hundra kronor. Gåvans värde skall bedömas med

utgångspunkt i marknadspriset och således inte i vad den har

kostat givaren.

En av uppgifterna för den av regeringen tillsatta

Etikkommittén är att behandla problem beträffande gåvor, dvs. i

vad mån statsråd skall kunna ta emot gåvor och hur man skall

hantera sådana gåvor i fortsättningen. Vid utskottets offentliga

utfrågning den 10 november 1992 med kommitténs ordförande, f.d.

justitierådet Bengt Hult, se bilaga B 3, framgick att kommittén

ännu inte kommit fram till någon värdegräns för gåvor som

statsråd kan ta emot.

Utskottets granskning har inte gett anledning till något

uttalande.

11. Regeringens handläggning av svensk hjälp till

skogsindustrin m.m. i Polen

Inledning

Utskottet har till granskning tagit upp regeringens

handläggning av svenskt bistånd till skogsindustrin m.m. i

Polen. Granskningen har föranletts av tre

granskningsanmälningar, bilagorna A 10.1--10.3.

Statsrådsberedningen har i granskningsärendet överlämnat en

promemoria som har upprättats inom Utrikesdepartementets

avdelning för internationellt utvecklingssamarbete

(U-avdelningen), bilaga 10.4.

Granskningen har främst avsett regeringens beslut den 13

september 1990 om uppdrag till Beredningen för internationellt

tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) att bereda och fatta beslut

om stöd till omstrukturering av Polens skogs- och

stålindustrier. Av beslutet framgår att BITS därvid hade att

utgå från att stödet i fråga om skogsindustrin skulle ges i

enlighet med ett tillämnat avtal mellan det svenska

konsultföretaget NLK-Celpap AB och ett polskt konsultföretag som

företrädde den polska sidan. NLK-Celpaps styrelseordförande,

Björn Wahlström, skulle spela en ledande rådgivande roll i

samarbetet. Också när det gäller stålindustrin skulle Björn

Wahlström spela en ledande rådgivande roll. De närmare villkoren

skulle bli föremål för ett särskilt avtal mellan ej närmare

angivna parter på den polska och svenska sidan.

Två frågor som särskilt har uppmärksammats i granskningen är

förutvarande finansminister Allan Larssons befattning med saken

och huruvida valet av uppdragstagare påverkats av påtryckningar

från företrädare för den svenska regeringen.

Vid granskningen har utskottet haft tillgång till ett

omfattande skriftligt material bl.a. från Utrikesdepartementet,

BITS och Sveriges ambassad i Warszawa. Materialet har främst

inhämtats genom förfrågningar brevledes och vid besök av en

tjänsteman från utskottets kansli på BITS och ambassaden.

Utfrågningar har ägt rum med direktören Michael Sohlman,

tidigare statssekreterare i Utrikesdepartementet

(handelsavdelningen), bilaga B 8, generaldirektören Gunilla

Olofsson, BITS, bilaga B 9, direktören Magnus Spangenberg,

Spin-Off AB, bilaga B 10, ingenjören Per Lennart Karlsson,

Scandia Consult AB, bilaga B 11, direktören Per Gustav

Nilsson, rådgivare åt Polens industriminister år 1991, bilaga

B 13, departementsrådet Richard Bouveng, Näringsdepartementet,

bilaga B 14, direktören Björn Wahlström, bilaga B 15,

handelssekreteraren Bo Emthén, Exportrådet Warszawa, bilaga B

17, riksdagsledamoten och tidigare biståndsministern Lena

Hjelm-Wallén bilaga B 19, samt riksdagsledamoten och

tidigare finansministern Allan Larsson bilaga B 20.

Direktören Yngve Stade, förutvarande verkställande direktör i

NLK-Celpap Engineering AB, och direktören Orvar Nyquist,

Jernkontoret, har skriftligen besvarat vissa frågor från

utskottet.

Den dåvarande ambassadören vid Sveriges ambassad i Warszawa,

Jean-Christophe Öberg, har spelat en central roll i denna affär.

Han avled i juni 1992. Hans hustru, Birgit Öberg, har i en

promemoria den 22 augusti 1992 förklarat att hon följde

projektet vid olika tillfällen och att hon och hennes make ofta

diskuterade projektet. Promemorian innehåller några av de

iakttagelser som hon har gjort. Delar av promemorian redovisas i

det följande.

Bakgrund

BITS

BITS blev myndighet år 1979 men hade då namnet

Utbildningsberedningen, vilket kort därefter ändrades till BITS.

Biståndet inom ramen för BITS verksamhet skulle skilja sig från

SIDA:s genom att det skulle vara av ömsesidigt intresse men

fortfarande baseras på svenska resurser. Att det skulle verka

exportfrämjande var ett mer eller mindre klart uttalat syfte.

Då handläggningen av ärendet med svensk hjälp till industrin i

Polen var aktuell för BITS preciserades myndighetens uppgift

enligt följande i den då gällande instruktionen (SFS 1988:1125).

BITS hade till uppgift att främja ekonomisk och social

utveckling i enskilda u-länder och samtidigt bidra till att

utvidga och stärka Sveriges förbindelser med dessa länder genom

insatser i samarbete med svenska institutioner och företag.

Vidare föreskrevs att BITS särskilt skulle besluta om insatser

inom ramen för tekniskt samarbete med vissa u-länder och besluta

om krediter till vissa u-länder enligt förordningen (1984:1132)

om krediter för vissa utvecklingsändamål (u-krediter) samt yttra

sig i kvarvarande ärenden om u-krediter enligt förordningen

(1981:357) om särskilt förmånlig kreditgivning till u-land.

Myndighetens chef kallades vid denna tid direktör och BITS

styrelse bestod av ordförande och högst tio andra personer,

direktören medräknad. Styrelsen var beslutför när ordföranden

och minst hälften av de andra ledamöterna var närvarande. Utöver

vad som anges i 13 § verksförordningen (1987:1100) skulle

styrelsen besluta i följande frågor

1. verksamhetens inriktning och omfattning i olika

samarbetsländer,

2. enstaka insatser i u-länder som inte tidigare erhållit stöd

från BITS,

3. större u-krediter,

4. viktigare frågor om BITS organisation och arbetsformer.

BITS kunde med eget yttrande hänskjuta ärenden till

regeringens prövning. I 11 § andra stycket instruktionen i den

då gällanden föreskrevs att om fråga uppkommer att inleda

fortlöpande samarbete med ett u-land som inte tidigare erhållit

stöd från BITS, skall den överlämnas till regeringen för

prövning.

BITS är en liten myndighet med en generaldirektör och i dag ca

25 anställda. En ny instruktion för BITS trädde i kraft den 1

juli 1992 (SFS 1992:269). Förändringarna från den tidigare

instruktionen består dels i att det i BITS uppgifter nu även

ingår att främja samarbete med länder i Öst- och Centraleuropa,

dels i att BITS själv fastställer sin organisation och att

myndighetschefen numera benämns generaldirektör.

Riksdagens beslut om ram för bistånd till Polen

Mot bakgrund av utvecklingen i Östeuropa presenterade

regeringen hösten 1989 planer på bistånd till Polen om

sammanlagt 300 miljoner kronor under tre år. Under budgetåret

1989/90 inleddes ett samarbete med Polen bl.a. genom planering

av stöd till miljö- och utbildningsinsatser liksom för projekt

och humanitära insatser genom folkrörelser.

Enligt 1990 års budgetproposition kunde utbetalningar under

det då innevarande budgetåret finansieras från outnyttjade

reserver under anslagen C 2. Utvecklingssamarbete genom SIDA och

C 3. Andra biståndsprogram. För att stödja den pågående

demokratiseringsprocessen i Central- och Östeuropa föreslog

regeringen i nämnda budgetproposition att 1 miljard kronor

skulle avsättas under tre år. Av detta belopp föreslogs 900

miljoner kronor tas ur biståndsbudgeten medan resten föreslogs

bli finansierade under andra anslag. Av det totala biståndet

under tre år föreslogs 300 miljoner kronor gå till Polen. För

budgetåret 1990/91 föreslogs 100 miljoner kronor gå till Polen

ur anslaget C 3. Andra biståndsprogram, anslagsposten

Projektbistånd till vissa länder (prop. 1989/90:100 bil. 5).

Utrikesutskottet tillstyrkte regeringens förslag (bet.

1989/90:UU15). Riksdagen följde utskottet (rskr. 223).

Inriktningen av det svenska stödet

Som nämnts inleddes redan under budgetåret 1989/90 ett

samarbete med Polen när det gäller planering av det svenska

stödet. I samband med ett besök av statsminister Ingvar Carlsson

i Polen den 12--14 oktober 1989 förde en expertdelegation under

ledning av ambassadören Staffan Sohlman diskussioner med

företrädare för den polska regeringen om uppläggning, innehåll

m.m. av det svenska stöd till Polen som regeringen beslutat om.

Den svenska delegationen överlämnade ett memorandum som innehöll

preciseringar av det svenska erbjudandet om stöd till Polen samt

krav på medverkan från polsk sida. Av detta memorandum framgår

att man från svensk sida ville koppla stödet till Polens

ekonomiska reformarbete och demokratiseringsprocess. Vidare

framgår att samarbetet kommer att fokuseras på miljöinsatser.

När det gäller avtalskonstruktioner nämns att det behövs ett

övergripande avtal mellan regeringarna följt av mera ingående

avtal mellan de ansvariga myndigheterna. Vid samtalen

konstaterades att en stor del av samarbetet skulle regleras i

kontrakt mellan svenska företag/institutioner och deras polska

samarbetspartners.

Frågan om inriktningen av det svenska stödet togs våren 1990

också upp i utrikesutskottets betänkande om samarbete med

Baltikum, Central- och Östeuropa (bet. 1989/90:UU16). Utskottet

berörde därvid särskilt miljösamarbetet. Utskottet konstaterade

att i förhållande till Polen ett antal konkreta miljöinsatser

redan var under beredning av BITS inom ramen för det beslutade

samarbetet med Polen om 270 miljoner kronor. Dessa insatser

angavs röra bl.a rökgasrening, vattenrening, avfallshantering

och energisparande. Utskottet anförde vidare att det hade

inhämtat att erfarenheterna av de inledande kontakterna i

miljösamarbetet med Polen hade visat att möjligheten att

genomföra enskilda projekt, antingen det gällde miljövård eller

något annat område, måste bedömas i ljuset av de allmänna

ekonomiska och administrativa förutsättningarna i landet. Det

var enligt utskottet därför inte uteslutet att de svenska

insatserna också från miljösynpunkt kunde göra störst nytta om

de i ett inledningsskede fokuserades på kunskapsöverföring och

kompetensutbyggnad, inte bara på miljöområdet utan även

generellt beträffande ekonomisk och administrativ kompetens i

förvaltning och näringsliv. Utskottet ville därför stödja tanken

på att miljöinsatser i detta första skede borde ges en vid

tolkning, vilken tog hänsyn till alla de hinder som ännu

kvarstod i uppbyggnaden av en effektiv miljövård såväl i Polen

som i andra länder i Central- och Östeuropa (s. 18).

Regeringsbeslut om plan för det svenska stödet till insatser i

Polen

I november 1989 gav regeringen (UD U-avd) BITS och Styrelsen

för internationell utveckling (SIDA) i uppdrag att planera det

svenska stödet till insatser i Polen.

Uppdraget till SIDA avsåg 30 miljoner kronor av totalbeloppet

om 300 miljoner kronor och gällde planering för bistånd till

Polen genom bidrag till svenska folkrörelser och enskilda

organisationer i deras samarbete med och stöd till

organisationer i Polen (regeringsbeslut den 23 november 1989).

Uppdraget till BITS avsåg återstående 270 miljoner kronor. I

beslutet om uppdraget anförs till en början att det planerade

biståndet skall ges med särskild inriktning på miljöskyddande

insatser och att svenska insatser förutsätter engagemang och

vilja från polsk sida att angripa miljöproblemen. Vidare sägs

att sådant handfast intresse bör komma till uttryck genom att

Polen för egen del avsätter medel för de insatser som kommer i

fråga. I den del av beslutet där BITS får sitt uppdrag sägs

också att BITS planering skall inriktas på insatser inom

miljöområdet samt utbildningsinsatser (regeringsbeslut den 2

november 1989).

BITS beredningsplan

I enlighet med regeringens beslut redovisade BITS en

beredningsplan för bistånd till Polen den 11 december 1989. I

planen anges först några allmänna utgångspunkter. BITS

konstaterar där att biståndet skall förmedlas på gåvovillkor och

avse tekniskt samarbete enligt den för BITS gällande

verksamhetsordningen, innebärande bl.a. att insatserna skall

genomföras i samarbete med svenska institutioner och företag

samt baseras på principen om kostnadsdelning. BITS förklarar sig

vidare förutse att behovet av miljöförbättrande åtgärder i Polen

kommer att ställa krav på ett större inslag av

utrustningsleveranser än vad som är brukligt i BITS tekniska

samarbete, där kunskapsöverföring är det centrala temat. I

anslutning härtill anför BITS att inslaget i det svenska stödet

av utrustning, koppling till såväl inhemsk tillverkning av

miljörelaterade komponenter som till reningsanläggningar i

allmän och enskild regi ställer krav på förtrogenhet i Polen på

konkurrensupphandling.

I planen anger BITS de institutionella ramarna i såväl Sverige

som Polen. Såvitt gäller Sverige anförs att BITS kommer att

hålla sin huvudman i regeringskansliet -- Utrikesdepartementet

-- informerad om läget vad avser beredning och genomförande av

aktuella insatser. Vidare anförs att BITS vad gäller

miljövårdande insatser kommer att ha regelbundna kontakter med

Miljö- och energidepartementet m.fl.

Planen innehåller en genomgång av tänkbara insatser

beträffande miljösamarbete och kunskaps- och

kompetensutveckling. Några studier av den polska skogsindustrin

nämns inte.

När det gäller beredningsordningen anför BITS att det i

Sverige finns ett omfattande engagemang för Polens reformprogram

och ansträngningarna att åstadkomma förbättringar i miljön, som

även gynnar Sverige och andra Östersjöstater. Detta resulterar i

ett stort antal förfrågningar till BITS från svenska parter om

bidrag för olika stödinsatser i Polen, som inte kan rymmas inom

anslagsramen. BITS anför vidare att framställning om utnyttjande

av existerande biståndsram och prioritering mellan insatsförslag

åligger Polen och att BITS endast bereder vidare förslag som har

lagts fram från polsk sida.

I planen behandlar BITS slutligen beslutsordningen. BITS

konstaterar där att regeringen har rätt att anvisa den

beslutsordning som skall gälla för det bistånd till Polen som

BITS förvaltar. BITS förutsätter att insatser främst inom ramen

för kunskaps- och kompetensutveckling kan beslutas på

myndighetsnivå, medan framför allt utrustningsleveranser av

kostnadsmässigt större omfattning och innehållsmässigt mer

komplicerad art bör underställas regeringen.

Regeringsbeslut beträffande BITS beredningsplan m.m.

Den 15 februari 1990 beslutade regeringen (UD U-avd) att

godkänna de allmänna utgångspunkter som redovisas i BITS

beredningsplan avseende samarbetets inriktning och

institutionella ramar i Polen och Sverige. Vidare meddelade

regeringen vissa föreskrifter vad gäller inriktningen av stödet

på miljöområdet. Enligt beslutet skall kostnadseffektivitet och

samhällsekonomiska effekter ligga till grund för bedömning av

utrustningsleveranser och andra insatser på miljöområdet.

Upphandling skall ske enligt affärsmässig praxis. Vidare

föreskrivs att BITS i det fortsatta arbetet skall följa den

beredningsordning som redovisats i planen. Regeringen anvisar i

beslutet 20 miljoner kronor för igångsättning av verksamhet inom

det planerade stödet under budgetåret 1989/90 och anger närmare

hur medlen skall finansieras. Vid behov av ytterligare medel

under budgetåret 1989/90 skall BITS inkomma till regeringen med

framställan härom. I beslutet anges dessutom särskilt att BITS

själv får besluta om insatser som rör kunskaps- och

kompetensutveckling medan miljöinsatser av kostnadsmässigt

större omfattning och innehållsmässigt mer komplicerad art skall

underställas regeringen för beslut. Utöver vad som nu har

redovisats sägs inget om regeringens deltagande i berednings-

och beslutsprocessen.

Regeringen beslutade vidare att avtal skulle ingås med Polen i

huvudsaklig överensstämmelse med ett avtalsutkast som finns

fogat till beslutet. Avtalet är ett ramavtal beträffande

biståndet om 300 miljoner kr. Det sägs att samarbetet skall

fokuseras på miljöinsatser av strategisk betydelse. Även

utbildningsinsatser nämns. De ansvariga myndigheterna i resp.

land anges. Den 21 maj 1990 undertecknades avtalet av statsrådet

Lena Hjelm-Wallén och ministern i den polske premiärministerns

kansli, Witold Trzeciakowski. Han var ordförande i den polska

regeringens ekonomiska råd och dessutom koordinator för det

västerländska biståndet till Polen.

Regleringsbrev för budgetåret 1990/91

Av regeringens regleringsbrev för budgetåret 1990/91 framgår

under anslagspost C 3. Andra biståndsprogram, 6. Projektbistånd

till vissa länder, att 100 000 000 kr skall finansiera insatser

i Polen. Av dessa medel disponerade SIDA högst 10 000 000 kr för

stöd genom svenska folkrörelser och andra enskilda

organisationer medan BITS disponerade 90 000 000 kr i enlighet

med de särskilda beredningsplaner varom regeringen fattar

beslut. Emellertid anges att Utrikesdepartementet disponerar ett

belopp om högst 2000 000 kr efter särskilt beslut av

regeringen för att täcka kostnader i samband med möten med

arbetsgrupper mellan beslutsfattare i Sverige och länder i

Östeuropa. Detta innebär att BITS kunde komma att disponera ett

belopp som var lägre än angivna 90 000 000 kr.

Riktlinjer för statlig upphandling

Riksdagen lade år 1973 fast vissa principer för den offentliga

upphandlingen (prop. 1973:73, FiU 27, rskr. 190). Regeringen och

andra statliga myndigheter som sysslar med upphandling får anses

skyldiga att följa dessa principer så långt det går. Principerna

kommer till uttryck i upphandlingsförordningen (1986:366).

En av de grundläggande principerna är principen om

affärsmässighet. Häri ligger att upphandlingen skall ske i

konkurrens och att det anbud som är mest fördelaktigt för staten

skall antas. I den nämnda propositionen framhålls dock att det

inte går att entydigt ange vad som i olika

upphandlingssituationer bör inbegripas i affärsmässigheten. En

sammanvägning av relevanta omständigheter bör göras i varje

särskilt fall. Det erbjudna priset behöver i och för sig inte

vara avgörande. Enligt vad som sägs i propositionen är det

väsentligt att väga priset t.ex. mot kvalitet. Även

omständigheter som anbudsgivarens förmåga att fullgöra sina

åtaganden, möjligheterna att få god service, framtida

driftskostnader etc. bör tas med i bedömningen (s. 49). I vissa

fall finns enligt propositionen skäl att lägga vidare

bedömningar på ett upphandlingsärende än vad en strikt

tillämpning av principen om affärsmässighet tillåter. Som

exempel nämns försvars-, sysselsättnings- och

försörjningsberedskapsskäl. Beslut i upphandlingsärenden där

sådana bedömningar kan ifrågakomma bör enligt propositionen

ankomma på regeringen (s. 52).

En annan viktig princip i upphandlingen är

rättssäkerhetsprincipen (prop. s. 50). Här ligger liksom i andra

sammanhang i den offentliga förvaltningen ett krav på saklighet

och opartiskhet (1 kap. 9 § regeringsformen).

Polsk begäran om samarbete i fråga om stål-, skogs- och

varvsindustrin

Den 16 november 1989 gjorde Witold Trzeciakowski en skriftlig

framställning till ambassadör Jean-Christophe Öberg vid Sveriges

ambassad i Warszawa med en begäran om samarbete i fråga om

stål-, skogs- och varvsindustrin. Witold Trzeciakowski förklarar

i framställningen att han ämnar ta initiativ till ett antal

studier av omstrukturering av den polska industrin. Han pekar

vidare på den särskilda kunskap som finns i Sverige inom de

angivna industrisektorerna och föreslår att studier på dessa tre

områden finansieras med de medel som den svenska regeringen

avsatt för utvecklingssamarbete med Polen. Jean-Christophe Öberg

överlämnade framställningen till Utrikesdepartementet den 21

november 1989 men hade redan rapporterat om den dit den 17

november 1989. I rapporten sägs att framställningen bygger på

tidigare diskuterade samarbetsförslag med den förra polska

regeringen, vilken aldrig orkade driva igenom sin vilja mot de

starka särintressen som finns i resp. bransch.

I rapporten anför Jean-Christophe Öberg att

teknikkonsultföretaget Scandiaconsult, efter besök i Polen, som

bekant har utarbetat ett detaljerat förslag till första steg i

en studie avseende modernisering men också omstrukturering av

den polska stålindustrin. Vidare anför han att

skogsindustrikonsulten Magnus Spangenberg till polska

industriministeriet och till skogsförvaltningen har lämnat ett

förslag till nationell skogsutvecklingsplan som är anpassad till

landets industribehov, inkl. modernisering av skogsindustrin.

När det gäller varvsindustrin förklarar Jean-Christophe Öberg

att "vi" i tämligen allmänna termer har talat om en svensk

beredvillighet att bistå med varvsomstruktureringsexpertis

grundad på egna erfarenheter i Sverige. I anslutning härtill

anför han att Allan Larsson och Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS)

har varit behjälpliga i uppläggningen med tilltänkta seminarier.

I rapporten beskriver Jean-Christophe Öberg den skepsis som

företrädare för den polska industrin visat de svenska

konsulternas förslag. Han anför att Witold Trzeciakowski och den

regering han företräder är fast beslutna att bryta detta

mönster, helst med utländsk expertis, vars slutsatser regeringen

är beredd att genomdriva trots motståndet från branschen. De

lokala fackföreningarna avses bli engagerade i genomförandet av

reformerna. Jean-Christophe Öberg nämner i detta sammanhang den

nytta som AMS erfarenheter skulle kunna göra.

Jean-Christophe Öberg tillstyrker att Witold Trzeciakowskis

begäran bemöts så välvilligt som möjligt och förklarar att det

redan finns en hel del arbete uträttat inom de sektorer som

Witold Trzeciakowski prioriterat och att mycket tid och pengar

skulle kunna sparas om man hemma kunde avsätta medel som skulle

göra det möjligt för de svenska företag som påbörjat sitt arbete

inom resp. sektor att snarast fullfölja det. Rapporten avslutas

med upplysningen att det är Witold Trzeciakowskis tanke att

resp. studie skulle finansieras genom tidigare erbjudna

biståndsmedel i enlighet med de överläggningar som fördes under

statsministerns besök.

BITS fick del av framställningen och meddelade den svenska

ambassaden genom en skrivelse den 22 december 1989 att

myndigheten utgick från att det ankom på Utrikesdepartementet

att formellt besvara framställningen. BITS anförde att

myndigheten var beredd att pröva framställningen och att det

fordrades mer underlag, bl.a. en uppdragsbeskrivning. BITS var

vidare beredd att låta en oberoende konsult besöka Polen för

diskussioner härom. I sådant fall skulle BITS i nästa steg från

flera svenska parter inhämta anbud som skulle tillställas Polen

för bedömning och urval. BITS förklarade vidare sig ha förstått

att det åtminstone beträffande stålsektorn hade förekommit

ingående kontakter mellan Polen och en svensk part. Om Polen

efter egen prövning uttryckte önskemål om specifik svensk part

hade BITS inga invändningar häremot. I sådant fall kunde

underlag inhämtas därifrån och sedan tillställas den tänkta

parten i Polen för prövning. BITS emotsåg uppgift från Polen om

vilken uppdragsform som borde tillämpas och uttryckte önskemål

att detta framfördes till vederbörande i Warszawa.

BITS fick ingen reaktion från Polen på förslaget att sända en

oberoende konsult. BITS generaldirektör, Gunilla Olofsson,

har inför utskottet uppgett att skälet härför har angivits vara

att frågan var kontroversiell i Polen. Det fanns många

motstridiga åsikter om den framtida inriktningen av projekten

och det ansågs vara för tidigt att formulera ett konkret

projekt.

Scandiaconsults och Spin-Offs ansträngningar att få

konsultuppdrag i Polen

Det svenska konsultföretaget Scandiaconsult introducerades den

22 januari 1988 i det polska industriministeriet av ambassadör

Jean-Christophe Öberg. Enligt vad Jean-Christophe Öberg

meddelade i en rapport den 6 juni 1990 anfördes vid

introduktionen att representanter för företaget var beredda att

med kort varsel komma till Polen för att presentera sitt

kunnande och med polska experter diskutera insatser vid enskilda

stålverk eller inom stålsektorn i sin helhet. I rapporten anför

Jean-Christophe Öberg också att det var denna introduktion som

ledde till den polska framställningen den 17 november 1989.

Under vintern och våren 1990 diskuterade företaget med

företrädare för Polen behovet av ett omstruktureringsprogram för

stålindustrin. I ett brev den 20 april 1990 till BITS meddelade

företaget att det hade blivit kontaktat från polsk sida med en

begäran om en offert om ett sådant program. I brevet lämnas även

uppgifter om försäljningsansträngningar från amerikanska,

brittiska och tyska företag. Den 29 maj 1990 tillskrev

Scandiaconsult BITS och meddelade att offerten "Consulting

Services for Restructuring of the Polish Steel Sector" översänts

till ministern för samordning av biståndet från länder i väst,

Witold Trzeciakowski. I brevet nämns att det nu hade blivit

bråttom och att företrädare för företaget därför kanske kunde

räkna med att bli nedkallade till Warszawa före midsommar.

Scandiaconsult hade lämnat liknande uppgifter i ett brev den 17

maj 1990 till ambassadören Hans Dahlgren, Statsrådsberedningen.

I den inledningsvis berörda promemorian av fru Birgit

Öberg anför hon att hennes make såg det som en nödvändighet

för Polen att modernisera sitt skogsbruk och sin

papperstillverkning. Man kunde förutse att de mer öppna

samhällena i Öst- och Centraleuropa snart skulle bli en

tummelplats för konsulter, utländska rådgivare och konkurrerande

företag. Hennes make avsåg att ge Sverige ett visst försprång.

Man skulle nämligen tidigt gå in i en studie av hur skogsbruket

och skogs- och stålindustrin skulle kunna omstruktureras. Sedan

det hade visat sig att polackerna var positiva till denna idé

tog han kontakt med Spin-Off. I ett senare skede kom också

Scandiaconsult in i bilden. Enligt Birgit Öberg kom projektet

efter någon tid in i bakvatten. Polackerna var otåliga.

Stämningen bland folk i landet var irriterad, och man undrade

varför regeringen inte gjorde något och varför inget blev

bättre. Regeringen behövde därför ett lyckat projekt att visa

upp och flera av de polska ministrarna framförde till

ambassadören att de ville se det polsk-svenska skogsprojektet

som ett flaggskepp.

Magnus Spangenberg, verkställande direktör i Spin-Off, har

uppgett följande om Spin-Offs förhandlingsarbete:

Via den svenska ambassaden i Warszawa fick han hösten 1988 en

inbjudan från den polske jordbruksministern till en diskussion

som främst gällde miljöaspekterna på skogsnäringens situation i

Polen. Detta ledde sedan till en diskussion också om

skogsindustrin, och efter ytterligare diskussioner under hela år

1989 blev det klart att man ville få ett bättre grepp om läget

och framför allt inventera möjligheterna för framtiden. På

Jean-Christophe Öbergs inrådan gick Spin-Off och Scandiaconsult

i februari 1990 samman för att vinna i rationalitet. Mycket av

arbetet gällde nämligen att finna vägar till berörda polska

intressenter. I slutet av april 1990 lämnade Spin-Off

tillsammans med Scandiaconsult en offert till Witold

Trzeciakowski med rubriken "National Survey of the Polish

forestry and forest based industry and its environment". BITS

underrättades härom i ett brev av den 3 maj 1990. Magnus

Spangenberg fann det inte särskilt märkligt att Spin-Off inte

fick sin offert antagen. Så går det till i affärslivet. När han

fick reda på utgången var saken för hans del utagerad. En sak

fäste han sig dock vid. Vid ett telefonsamtal gav

Jean-Christophe Öberg honom det bestämda intrycket att

NLK-Celpap hade tagit del av hans offert. Magnus Spangenberg

uppfattade också att Jean-Christophe Öberg starkt ogillade det

som hade skett.

Per Lennart Karlsson har uppgett följande om

Scandiaconsults förhandlingsarbete:

Som nytillträdd ambassadör i Polen kontaktade Jean-Christophe

Öberg Scandiaconsult hösten 1987 och föreslog att företaget

skulle försöka göra någonting rörande Polens stålindustri. Detta

ledde till att företrädare för företaget besökte Polen i början

av år 1988. Ett besök på Industriministeriet resulterade i att

ministeriet bad Scandiaconsult att utarbeta vissa förslag.

Scandiaconsult utvecklade förslagen och skickade någon gång på

våren 1988 ner dem till Polen för att man där skulle gå igenom

dem. I slutet av år 1988 fick Scandiaconsult ett positivt besked

från industriministeriet. Man var nu där beredd att diskutera

ett samarbete. Under det därpå följande året inträffade

emellertid flera förändringar i ministerierna och det var svårt

för företaget att hitta några beslutsfattare att diskutera med.

I början av år 1990 inleddes nya förhandlingar. Under hela år

1989 och början av år 1990 fick Scandiaconsult ett

utomordentligt stöd av ambassadören Jean-Christophe Öberg och

ambassadrådet Bo Emthén på den svenska ambassaden i Warszawa.

Parallellt med Scandiaconsults diskussioner på stålsidan förde

Magnus Spangenberg -- VD för företaget Spin-Off -- diskussioner

på skogssidan. Någon gång i början av år 1990 sammanförde

Jean-Christophe Öberg Scandiaconsult med Magnus Spangenberg.

Jean-Christophe Öberg tyckte att det skulle finnas en hel del

fördelar med en samordning av projekten. En överenskommelse

träffades om att Scandiaconsult skulle gå in som

kontraktsansvarig på skogssidan och anlita Spin-Off som

underkonsult med det övergripande tekniska ansvaret. Rent

tekniskt skulle Scandiaconsult också hjälpa till på

reningssidan, där företaget hade speciell kompetens. Både

Scandiaconsult och Magnus Spangenberg informerade kontinuerligt

BITS om vad som hände.

Någon gång i april 1990 lämnades en offert rörande en

skogsstudie. I samband med det uttryckte ministerrådet önskemål

om en offert rörande stålindustrin. Det var mycket bråttom. Så

fort offerten kom in skulle man fatta beslut, och man räknade

med att få detta klart före sommaren så att man skulle kunna

börja arbeta efter semestrarna.

I slutet av maj 1990 avgav Scandiaconsult en ståloffert. Inom

företaget var man vid det tillfället viss om att offerten skulle

antas.

Under pingsthelgen 1990 blev Per Lennart Karlsson uppringd av

en utomordentligt upprörd Jean-Christophe Öberg. Denne berättade

att Allan Larsson hade varit på ett möte i Paris vid invigningen

av Europabanken. Allan Larsson hade träffat en polsk minister

och undrat om det inte skulle vara intressant för Polen att

Sverige hjälpte till på stål- och skogssidan. Allan Larssons

tanke såsom den refererades av Jean-Christophe Öberg var att

dessa insatser skulle finansieras av den nya Europabanken EBRD.

Enligt Jean-Christophe Öberg hade den polska representanten

blivit lycklig över detta. Allan Larsson hade även berättat för

Jean-Christophe Öberg att han hade bett Björn Wahlström ta hand

om saken. Allan Larsson bad Jean-Christophe Öberg hjälpa Björn

Wahlström att föra saken i hamn. Jean-Christophe Öberg hade

protesterat våldsamt och hänvisat till att Scandiaconsult hade

arbetat med detta i två och ett halvt år och att man därför inte

kunde förfara på detta vis. Enligt Jean-Christophe Öberg var

protesterna förgäves.

Jean-Christophe Öberg informerade Per Lennart Karlsson om att

han hade skickat ett telegram till Utrikesdepartementet av

innebörd att man inte kunde göra så här -- man kunde inte gå

förbi ett svenskt företag som hade arbetat med saken i två och

ett halvt år. Jean-Christophe Öberg och Per Lennart Karlsson var

fruktansvärt upprörda vid samtalet. Under samtalet sade Per

Lennart Karlsson att han inte trodde att en finansminister kunde

ge instruktioner till en ambassadör. På detta svarade

Jean-Christophe Öberg: "Inte jag heller." Någon gång under

samtalet sade Per Lennart Karlsson att detta måste vara ett

solklart fall av ministerstyre. Jean-Christophe Öberg svarade:

"Ja, jag har under min tid som diplomat aldrig varit med om

någonting liknande."

Jean-Christophe Öberg förklarade att han skulle ringa Allan

Larsson på nytt. Inom kort återkom han med beskedet att det inte

fanns något att göra. Jean-Christophe Öberg berättade att Björn

Wahlström tillsammans med koncernchefen för NLK-Celpap var på

väg till Polen. Om Björn Wahlström kom ner tillsammans med

koncernchefen för NLK-Celpap och Jean-Christophe Öberg talade om

att denna konstellation stöddes av finansministern, var

Scandiaconsults sak förlorad. En tanke lanserades då om att

Jean-Christophe Öberg skulle få Björn Wahlström att avstå från

stålet, så att Scandiaconsult åtminstone kunde få någon bit av

kakan. Det blev aldrig någon reaktion på den tanken. Så

småningom fick Per Lennart Karlsson en rapport om att Björn

Wahlström också diskuterade stålfrågor.

I ett av samtalen som Per Lennart Karlsson hade med

Jean-Christophe Öberg uttryckte denne en förmodan att Per

Lennart Karlsson inte skulle ha något emot att Jean-Christophe

Öberg lät Björn Wahlström titta på Scandiaconsults offerter. Per

Lennart Karlsson gjorde bestämda invändningar mot detta och

märkte att Jean-Christophe Öberg då blev illa berörd. Per

Lennart Karlsson fick det bestämda intrycket att Jean-Christophe

Öberg redan hade lämnat över båda offerterna. Han sade något om

att de låg framme, att Björn Wahlström hade tittat på dem och

att han inte hade kunnat hindra det.

Bo Emthén har uppgett att han kom till ambassaden år 1989

som ambassadråd med uppgift att svara för de ekonomiska

frågorna. Sedan biståndsprogrammet började hösten samma år

svarade han också för handläggningen av biståndsfrågorna lokalt

i Warszawa. För närvarande är han handelssekreterare och chef

för Exportrådets kontor i Warszawa. Ambassadör Jean-Christophe

Öberg var alltid mycket intresserad av näringslivsfrågorna och

tog aktiv del i stödet av svenska företags marknadsföring.

Jean-Christophe Öberg hade uppfattningen att det fanns vissa

sektorer i den polska ekonomin som behövde omstruktureras och

där Sverige hade särskild kunskap. Han pekade särskilt på

varvs-, stål- och skogssektorerna. Han drev tesen att svensk

kompetens borde kunna utnyttjas för hjälp till omstrukturering

av dessa sektorer.

När Bo Emthén tillträdde sin tjänst på ambassaden tog han över

sin företrädares löpande frågor. Där ingick bl.a. kontakter med

företagen Spin-Off och Scandiaconsult. I en ambassads uppgifter

ingår att stödja svenska företag som är intresserade av

marknaden i det land där ambassaden verkar. Det var därför helt

naturligt att arbeta tillsammans med de nämnda företagen.

Ambassaden utgjorde en replipunkt i Warszawa dit Scandiaconsult

och Spin-Off kunde vända sig för att få stöd och hjälp att hitta

rätt i den polska administrationen. I detta arbete deltog

Jean-Christophe Öberg helhjärtat. Ambassaden deltog emellertid

inte i något direkt förhandlingsarbete. Ambassaden brukar inte

driva frågorna så. Ambassadens exportfrämjande verksamhet består

av stöd, råd och information till den svenska industrin.

När NLK-Celpap och Björn Wahlström kom in i bilden fick frågan

andra dimensioner. Bo Emthén ansåg att situationen då hade

blivit onaturlig. Handläggningen av biståndsfinansierade projekt

borde präglas av stor försiktighet. Här kom i stället allt att

ske med stor brådska. Bo Emthén menade vidare att det inte var

ambassadens utan industrins sak att driva frågan så aktivt som

nu blev fallet. Bo Emthén hade också invändningar mot att

ärendet handlades på hög nivå långt över den traditionella

tjänstemannanivån. Det var enligt Bo Emthén inte riktigt att

från den ena dagen till den andra börja diskutera ett helt nytt

företag. Dessutom ansåg han att det var fel mot de företag som

redan hade avsatt mycket tid och pengar under flera år att

plötsligt byta sida. Ett förtroende hade ju byggts upp mellan de

berörda. Han ansåg att det var orättvist att i ett sådant läge

behandla en ny aktör på samma sätt som de två tidigare. Av nu

angivna skäl föreslog Bo Emthén att man borde stanna upp och

göra en utvärdering innan man gick vidare. Jean-Christophe Öberg

hade emellertid en annan uppfattning och bestämde att Bo Emthén

inte skulle ha någon befattning med frågans vidare handläggning.

Jean-Christophe Öberg handlade alltid mycket självständigt och

det fanns ingen som kunde "styra" honom. Bo Emthén är av

uppfattningen att han tog sig an NLK-Celpap och Björn Wahlström

med entusiasm. När Jean-Christophe Öberg var involverad i en

fråga var det på hög nivå. Han kommunicerade på mycket hög nivå

hem till Stockholm, vilket annars inte är vanligt.

Jean-Christophe Öberg var mycket engagerad i denna sak, och det

kan därför vara en anledning till att frågan hanterades på så

hög nivå som nu blev fallet. Bo Emthén kan mycket väl tänka sig

att Jean-Christophe Öberg tog sig an ärendet därför att han

ville att det snabbt skulle hända något med tanke på polackernas

och hans egen otålighet. Bo Emthén har inte mött någon på

ansvarigt polskt håll som har klagat på att polackerna inte

självständigt skulle ha fått träffa valet av företag.

Gunilla Olofsson har uppgett att BITS i ett ganska tidigt

skede blev informerad om Scandiaconsults och Spin-Offs

försäljningsansträngningar i Polen och att företagen hade nära

kontakt med svenska ambassaden i Warszawa. BITS fick information

då och då men hade inte anledning att själv vidta några åtgärder

så länge det inte förelåg någon framställning från Polen.

Scandiaconsult var helt inriktat på en stålstudie medan Spin-Off

hade förslag om en skogsstudie. Hon har aldrig sett

Scandiaconsult offerera någon skogsinsats. Hon uppfattade

samarbetet mellan dessa företag som ett administrativt

arrangemang och att Scandiaconsult inte kunde ge Spin-Off någon

uppbackning vad gäller kunskaper om skogssektorn. Deras förslag

grundades enligt hennes uppfattning inte på något anbudsunderlag

från Polen utan på grundval av egna bedömningar av vad som

erfordrades. Så sent som i mars--april 1990 fick hon från

företrädare från det polska ministerrådet besked om att man till

följd av oenighet på polsk sida om hur samarbetet skulle

utformas inte då var beredd att driva idéerna om en insats

vidare.

Per Gustav Nilsson har uppgett att Scandiaconsult och

Spin-Off egentligen inte hade några affärsmässiga kontakter med

den som sedermera skulle bli en motpart. Enligt hans bedömning

kunde ingen annan i Polen än Bipropap sluta ett kontrakt om en

studie över den polska skogsindustrin. Enligt vad Per Gustav

Nilsson har erfarit från Bipropap har Scandiaconsult och

Spin-Off inte haft några som helst kontakter med Bipropap. Vid

den aktuella tiden förekom för övrigt en väldig omsättning på

befattningshavare på de olika ministerierna, och man kunde

aldrig utgå från att de ansvariga personer man talade med den

ena dagen var kvar i sina ämbeten påföljande vecka. Han hörde

under sin tid på Industriministeriet våren 1991 aldrig talas om

att Scandiaconsult arbetade aktivt mot ministeriet för att få

uppdraget att utföra stålstudien. Han kan inte inse varför

företaget inte skulle ha kunnat få uppdraget under denna tid. I

maj 1991 gick det i stället till ett kanadensiskt företag.

Finansminister Allan Larssons åtgärder

Allan Larsson har uppgett följande om hur han kom att få

befattning med ärendet:

Inom regeringen var han som finansminister ansvarig för de

internationella finansiella frågorna. De innefattar bl.a.

Världsbanken och Valutafonden. På hans ansvarsområde pågick

internationella förhandlingar om att bygga upp en europeisk bank

för återuppbyggnad och utveckling. I dessa förhandlingar deltog

Sverige aktivt. Den svenska regeringen företräddes av Gunnar

Lund, som var Allan Larssons statssekreterare. Förhandlingarna

slutfördes våren 1990, och en överenskommelse träffades mellan

40 länder om att bilda European Bank for Reconstruction and

Development (EBRD).

Syftet med banken är i första hand att främja den industriella

förnyelsen i Öst- och Centraleuropa och att främja samarbetet

med Västeuropa genom att låna ut pengar till projekt där också

västeuropeiska företag satsar kapital.

I samband med OECD:s ministerrådsmöte i slutet av maj ordnades

en särskild sammankomst med företrädare för de 40 regeringarna

för att underteckna överenskommelsen. Allan Larsson hade som

ansvarig för dessa frågor regeringens uppdrag att underteckna

avtalet. Det fanns vid den här tiden en stark optimism inför

utvecklingen i Östeuropa. Det pågick en stor aktivitet för att

få till stånd samarbetsprojekt mellan öst och väst. Den nya

banken sågs som en hävstång för utvecklingen av det nya privata

näringslivet i de forna planekonomierna.

Det var angeläget att också det svenska näringslivet kom i

fråga som samarbetspartner. Från det svenska näringslivet visade

man ett aktivt intresse för de möjligheter som skulle komma att

skapas genom EBRD:s tillkomst. Detta intresse sammanföll i många

fall med en önskan från de nya statsledningarna i Öst- och

Centraleuropa att balansera inflytandet från de större

västeuropeiska länderna genom att utveckla samarbetet med bl.a.

Sverige.

Vid en middag den 29 maj 1990 i anslutning till

undertecknandet av avtalet träffade han den polska regeringens

representant, vice utrikesministern Jerzy Makarczyk. Eftersom

Allan Larsson hade haft en rad samtal och överläggningar med

polska ekonomer och politiker under 1988--1989 om

omstruktureringen av den polska industrin, var detta ämne en

naturlig utgångspunkt för samtal mellan Allan Larsson och Jerzy

Makarczyk. Allan Larsson redovisade också det intresse som man

från den svenska industrins sida visade för att medverka i

omstruktureringen. Samtalet rörde vidare frågan om hur

samarbetet skulle kunna utvecklas och vilka olika initiativ som

kunde tas för att få de svenska företagen på hög nivå att

engagera sig. När det gällde stålindustrin, som den polska

regeringen tillmätte stor vikt, ansåg Allan Larsson med sina

erfarenheter från den svenska stålindustrin, att SSAB och dess

ordförande Björn Wahlström, med hans erfarenhet av

omstruktureringen av stålindustrin, skulle kunna göra en viktig

insats. Allan Larsson hade strax före Parismötet träffat Björn

Svedberg och Björn Wahlström. Björn Wahlström hade då sagt att

svensk industri borde vara med i Östeuropa och att han själv var

beredd att göra en insats.

Allan Larsson hade ett par dagar senare, den 31 maj 1990,

också en informell överläggning med den blivande chefen för

EBRD, Jacques Attali, som då fortfarande var rådgivare åt den

franske presidenten François Mitterrand. Allan Larsson var mån

om att den nya banken inte skulle bli en angelägenhet för de

stora länderna, Frankrike, Tyskland och England, utan att hänsyn

också skulle tas till svenska intressen, både när det gällde

rekrytering till banken och när det gällde bankens kreditgivning

till omstrukturering av industrin i Öst- och Centraleuropa.

Allan Larsson ville markera Sveriges intresse för att aktivt

medverka i bankens verksamhet, att den svenska riksdagen hade

avsatt särskilda medel för tekniskt bistånd och att man från

svensk sida förde diskussioner med bl.a. Polen om medverkan i

omstruktureringen av stålindustrin.

När Allan Larsson kom tillbaka till Sverige ringde han upp

ambassadör Jean-Christophe Öberg i Warszawa för att informera

honom och till honom överlämna de fortsatta kontakterna. Allan

Larsson informerade om bankens tillkomst och de beslut som hade

fattats samt de kontakter han hade haft. Han tog också kontakt

med statssekreterare Michael Sohlman i Utrikesdepartementets

handelsavdelning för att orientera denne om samtalen med Jerzy

Makarczyk och Jean-Christophe Öberg. Allan Larsson ringde även

Björn Wahlström och informerade honom om samtalen och att

Jean-Christophe Öberg skulle ha de fortsatta kontakterna med den

polska regeringen.

Allan Larsson uppfattade att Jean-Christophe Öberg tyckte att

man hade kört fast i de tidigare kontakterna. Det hände

ingenting i samarbetet. Det som Jean-Christophe Öberg hade

väntat sig kom inte fram. Allan Larsson såg det som en viktig

uppgift att lyfta upp detta på en nivå där man fick ledande

svenska företag och företagsledningar att engagera sig i frågan.

Det skulle vara ett sätt att öppna en sådan dialog mellan

Sverige och Polen.

Allan Larsson överförde inte ärendet till biståndsavdelningen

på Utrikesdepartementet, utan lämnade det till Michael Sohlman i

dennes egenskap av ansvarig för samordningen. Det var, som Allan

Larsson såg det, i första hand en fråga om vad man från svensk

sida skulle kunna göra tillsammans med Polen inom ramen för

EBRD. Vad det skulle resultera i kunde inte då bedömas. Det

fanns en ram för bistånd, och han nämnde också för Jacques

Attali att Sverige från regeringens och från riksdagens sida

hade gjort insatser och nu ville vara med och utveckla. Men

Allan Larsson såg detta som en fråga för EBRD.

De rapporter som Allan Larsson senare mottog från

Jean-Christophe Öberg uppfattade han som en uppföljning av de

kontakter Allan Larsson hade haft med Jacques Attali. Han ansåg

att saken bäst hanterades av ambassaden och vidtog därför inga

åtgärder med anledning av de telegram som han fick under sina

ögon.

Michael Sohlman har uppgett att han per telefon fick reda

på att Allan Larsson och hans statssekreterare Gunnar Lund i

samband med slutförhandlingarna och invigningen av den

europeiska utvecklingsbanken i Paris hade haft samtal med dels

den tillträdande chefen för banken, Jacques Attali, dels med en

polsk minister, Jerzy Makarczyk, som då efterfrågade svensk

hjälp på stål- och skogsområdena.

I sin promemoria anför fru Birgit Öberg att frågan om

finansiering av det polsk-svenska skogsprojektet var ett problem

och att tjänstemännen på BITS dröjde med att ge besked. Detta

gav enligt Birgit Öberg polackerna ett intryck av likgiltighet

och ineffektivitet på den svenska sidan. Det var enligt Birgit

Öberg alltså helt naturligt att vice utrikesminister Jerzy

Makarczyk tog upp ärendet med finansminister Allan Larsson när

de träffades på ett möte. Hon anför att Allan Larsson reagerade

positivt och snabbt och att han informerade ambassadören per

telefon om samtalet och om att han avsåg att fråga Björn

Wahlström om denne skulle vilja ta sig an frågan. Enligt Birgit

Öberg hör det till saken att många av statsråden hade besökt

Warszawa under denna omvälvande tid och att ingen av dem hade

tagit något kraftfullt initiativ för att hävda Sveriges plats

som ett grannland, vilket polackerna förväntade sig och hoppades

på. Man kunde se att andra västländers ambassader arbetade för

högtryck för att försäkra sig om en bra position inom olika

samhällssektorer medan den svenska regeringen och de svenska

företagen föredrog att avvakta. Enligt Birgit Öberg såg därför

ambassadören Allan Larssons intresse och initiativ som en

vändning i den svenska utrikespolitiken. Den som får

finansministern på sin sida får också resurser.

Frågan om finansiering via den europeiska

utvecklingsbanken(EBRD)

I några av Jean-Christophe Öbergs rapporter till

Utrikesdepartementet berörs frågan om finansiering genom den

europeiska utvecklingsbanken (EBRD). Så t.ex. hemställde han den

5 juni 1990 efter samtal med finansministern och Björn Wahlström

om bemyndigande att företa en tjänsteresa till Paris den 11 juni

1990. Jean-Christophe Öberg skulle där tillsammans med bl.a.

Björn Wahlström för den blivande chefen för EBRD, Jacques

Attali, föredra vad man från svensk sida dittills hade gjort

beträffande Polens stål- och skogsindustrier. Avsikten var också

att informera om de två utredningar som överlämnats till den

polska sidan inom ramen för det planerade samarbetet. I

rapporten anförde Jean-Christophe Öberg att ambassaden sedan ett

par år, på hans initiativ, grundligt bearbetat dessa två

sektorer. Vidare angavs att tanken uppstod mellan Allan Larsson

och vice utrikesminister Jerzy Makarczyk vid ett sammanträffande

i Paris föregående vecka att man från svensk sida skulle vända

sig till EBRD och Jacques Attali personligen för att

anhängiggöra saken hos banken. Om Jacques Attali skulle reagera

positivt, skulle man kunna komma i gång med arbetet med mycket

kort varsel. I rapporten erinrade Jean-Christophe Öberg om att

det förelåg en officiell begäran från den polska regeringen om

svenskt stöd i dessa båda sektorer.

I en annan rapport samma dag meddelade Jean-Christophe Öberg

att han hade talat både med Jerzy Makarczyk och Björn Wahlström

i ärendet om svenska insatser för stål- och skogsindustrierna.

Till Jerzy Makarczyk hade Jean-Christophe Öberg sagt att ett

samarbete i ett initialt skede borde finansieras av EBRD då det

"f.n. inte finns någon svensk finansiering tillgänglig utöver

BITS när det gäller stålet". Enligt Jean-Christophe Öberg var

Jerzy Makarczyk införstådd med detta. I rapporten nämndes vidare

planerna att träffa Jacques Attali.

Allan Larsson har i denna del uppgett att det gällde att

åstadkomma bästa möjliga inom ramen för EBRD. Andra länder var

oerhört aktiva i att placera sina industrier i sammanhanget. Han

tyckte att han som finansminister skulle hjälpa till att

åstadkomma dessa kontakter. Samma sak hade han gjort i Baltikum,

Ungern och Tjeckoslovakien. Enligt Allan Larssons uppfattning

var saken en fråga om internationellt finansiellt samarbete. I

regeringen hade han ansvaret för det finansiella internationella

samarbetet. Där fanns Världsbanken, Internationella valutafonden

och EBRD. Dessa institutioner har till uppgift att ge krediter

till utveckling i olika länder. Världsbanken har en omfattande

sådan kreditgivning, och han har från riksdagens talarstol

besvarat frågor och interpellationer om biståndsarbete som har

haft sin grund i Världsbankens kreditgivning. Det var alltså

fråga om ett gränsområde mellan rent gåvobistånd och krediter,

där det finns ett ansvar för bistånd hos både

Utrikesdepartementet och Finansdepartementet. Men både

Världsbanken och EBRD ligger inom ramen för de institutioner som

han som finansminister hade ansvaret för.

Björn Wahlströms åtgärder

Björn Wahlström har uppgett följande om hur han kom att

bli engagerad i affären:

Tillsammans med andra företrädare för det svenska näringslivet

träffade han Allan Larsson den 28 maj 1990. Björn Wahlström hade

vid det tillfället tagit upp frågan om de pågående

förändringarna inom östblocket och vilka insatser som den

svenska industrin kunde göra. Han tyckte att man gjorde för lite

från svensk sida och pekade på risken av social oro i

östländerna. Allan Larsson sade att han skulle sammanträffa med

Jacques Attali i den nya Europabanken och med några polacker

under kommande vecka eller veckan därpå. Därefter blev Björn

Wahlström uppringd av Allan Larsson som sade att han hade haft

ett möte med en polsk minister och med Jacques Attali. Man var

angelägen om att något skulle göras för Polen. Allan Larsson

frågade om Björn Wahlström kunde hjälpa till. På Björn

Wahlströms fråga om möjligheterna till finansiering nämnde Allan

Larsson riksdagens beslut om 300 miljoner kronor för insatser i

Polen. Allan Larsson förklarade att polackerna var angelägna om

hjälp och att han trodde att de skulle uppskatta att få del av

Björn Wahlströms erfarenheter från omstruktureringen av svensk

industri. Om Björn Wahlström kunde göra någon affär i

sammanhanget, var det enligt Allan Larsson Björn Wahlströms

ensak. Allan Larsson gjorde klart att det var BITS som hade hand

om biståndsmedlen och att Michael Sohlman hade ett övergripande

ansvar.

Björn Wahlström blev snart uppringd av Jean-Christophe Öberg,

som ville att han skulle komma ner omgående -- Jean-Christophe

Öberg var oerhört angelägen. Han hade arbetat länge med detta,

sade han. Björn Wahlström kände honom inte sedan tidigare mer än

till namnet. Även Jean-Christophe Öberg förklarade att

finansieringen sköttes av BITS och Michael Sohlman.

Björn Wahlström kände sig hedrad av att få delge sina

erfarenheter och for ner till Warszawa. Han ringde till Allan

Larsson från Warszawa och meddelade att kontakt hade etablerats

och att han hade dragit in NLK-Celpap. Björn Wahlström träffade

senare också Michael Sohlman och Gunilla Olofsson.

När det gällde skogsindustrin ansåg Björn Wahlström att

NLK-Celpap hade kompetens att göra en utredning. På stålsidan

däremot fanns ingen kompetens bortsett från SSAB och kanske

något annat företag. Han tog kontakt med Orvar Nyquist, som hade

varit hans nära medarbetare i SSAB och nu var chef för

Jernkontoret. Björn Wahlström tänkte sig en konsultgrupp som

kunde förhandla med polackerna. Han frågade Orvar Nyquist om det

fanns kompetens i Sverige så att man på ett hederligt sätt kunde

ta sig an frågan om Polens stålindustri. Orvar Nyquist var

tveksam och sade sig först vilja undersöka förhållandena i

Polen.

Björn Wahlström var vid denna tid helt okunnig om det arbete

som Scandiaconsult och Spin-Off bedrev för att få uppdrag i

Polen. Däremot kände han till att det finska

skogskonsultföretaget Jaakko Pöyry var verksamt där.

Michael Sohlman har uppgett att han vid sidan av

befattningen som statssekreterare i Utrikesdepartementets

handelsavdelning även var sekreterare i statsrådsgruppen för

Europafrågor. Dessutom var han sekreterare i Rådet för

Europafrågor. Det var hans uppgift att leda beredningen inför

statsrådens överläggningar i Europafrågor i en särskild

statssekreterargrupp för sådana frågor. På handelsavdelningen

fanns en särskild samordningsfunktion. Ansvaret för den låg på

ambassadören Staffan Sohlman. Samordningsfunktionen bestod av en

grupp opolitiska tjänstemän som skulle se till att alla berörda

delar av regeringskansliet var informerade om viktigare

aktiviteter. På handelsavdelningens ansvar låg även

exportfrämjande. De reella finansiella resurserna för insatser i

Östeuropa -- den s.k. östeuropamiljarden -- låg

hanteringsmässigt i allt väsentligt på Utrikesdepartementets

utvecklingsavdelning.

När Allan Larsson vände sig till honom fick han beskedet att

man skulle försöka värva bästa tänkbara expertis och efterhöra

Björn Wahlströms intresse för att engagera sig. Björn Wahlström

skulle enligt Allan Larsson mobilisera det man från svensk sida

kunde få fram såväl på teknikernivå som företagsledarnivå för

att göra en samlad insats. Michael Sohlman fick reda på att

Allan Larsson hade kontaktat Björn Wahlström i saken. Det

förutsattes att frågan skulle handläggas av Utrikesdepartementet

och svenska ambassaden i Warszawa, om kontakterna med Björn

Wahlström skulle utvecklas. Michael Sohlman fick besök av Björn

Wahlström. Vid detta besök beskrev Björn Wahlström den allmänna

uppläggningen: en samlad insats på stålområdet och skogsområdet

och rådgivning. Björn Wahlström förklarade för Michael Sohlman

att han avsåg att skapa en rådgivande grupp med ledande

näringslivsrepresentanter. Björn Wahlström sade sig vara

måttligt intresserad av uppdraget från privata utgångspunkter

men för näringslivets och landets skull var han ändå beredd att

undersöka möjligheterna. I sammanhanget förklarade Björn

Wahlström att han inte var intresserad av att delta i någon

allmän anbudsgivning utan att han skulle undersöka polackernas

intresse för ett samlat paket. Michael Sohlman gjorde för Björn

Wahlström klart att som förutsättningar gällde att polackerna

var intresserade och att -- i så fall -- de medel som skulle

ställas till förfogande låg inom ramen för de 270 miljoner

kronor som skulle hanteras av BITS. När väl det polska intresset

hade dokumenterats skulle det bli fråga om s.k.

förhandlingsupphandling. Michael Sohlman förklarade vidare för

Björn Wahlström att BITS med en sådan uppläggning måste granska

kostnaderna och se till att kostnadsnivån skulle vara

marknadsmässig och inte mer än så.

I Jean-Christophe Öbergs rapportering till finansministern

och olika befattningshavare inom Utrikesdepartementet tas frågan

om Björn Wahlströms ställning ibland upp. I en rapport den 6

juni 1990 förklarade Jean-Christophe Öberg sålunda att han hade

gjort klart för vice utrikesministern Jerzy Makarczyk att Björn

Wahlström inte hade något regeringsuppdrag utan agerade på egen

hand och under eget ansvar. Den 13 juni 1990 rapporterade

Jean-Christophe Öberg att Björn Wahlström nog hade tolkat sitt

engagemang i frågan som något av ett regeringsuppdrag och att

Björn Wahlström därför önskade få ett klart definierat mandat

när det gällde vad han skulle göra i Polen. I en rapport den 16

juni 1990 avsedd endast för finansministern angav

Jean-Christophe Öberg att han hade gjort klart för Per Lennart

Karlsson att Björn Wahlström agerade i sin egen kapacitet och

alls inte på regeringens uppdrag och att det därför inte fanns

anledning att skjuta in sig på finansministern eller någon annan

i regeringen i frågan. I en rapport den 19 juni 1990 anförde

Jean-Christophe Öberg att Björn Wahlström för den polske vice

industriministern Marian Kania hade förklarat att han hade fått

i uppdrag av den svenska regeringen att "titta på" de båda

industrisektorerna och att han således inte agerade på

kommersiella villkor utan i förvissningen om att man i Stockholm

skulle agera positivt om man från polsk sida ville samarbeta med

Sverige på detta område.

NLK-Celpap

NLK-Celpap AB bildades genom en sammanslagning år 1989 av det

svenska företaget Celpap AB och det kanadensiska företaget NLK.

Den kanadensiska huvuddelägaren sålde under maj 1990 ut en del

av sin andel i företaget. Allmänheten inbjöds att under tiden

den 9 maj--den 23 maj 1990 köpa 1131000 fria B-aktier.

Aktier i företaget noterades från och med den 29 juni 1990 på

Stockholms fondbörs O-lista.

NLK-Celpap gick i konkurs i februari 1992.

Björn Wahlströms och NLK-Celpaps förhandlingar

Den 19 juni 1990 träffade Björn Wahlström, åtföljd av

koncernchefen i NLK-Celpap, Roger Larsson, vice

industriministern Marian Kania i Warszawa. Jean-Christophe Öberg

deltog också i mötet. Där presenterade Björn Wahlström enligt en

rapport som Jean-Christophe Öberg avgav samma dag sitt "koncept"

angående omstrukturering av de polska stål- och

skogsindustrisektorerna. I rapporten anges att Björn Wahlström

för Marian Kania förklarade att han inte var ute efter något

konsultuppdrag och att han hade blivit ombedd av den svenske

finansministern att se vad som kunde göras från svensk sida för

att biträda Polen i dess industriella omstrukturering i båda

sektorerna. Björn Wahlström förklarade vidare enligt rapporten

att han var beredd att ställa sina tjänster till förfogande om

både Sverige och Polen var eniga därom och att han åtog sig att

tala med den svenska regeringen om finansieringen av detta

arbete. Björn Wahlström trodde att finansieringen skulle kunna

beviljas.

Enligt Jean-Christophe Öberg förklarade Marian Kania för Björn

Wahlström att inget liknande anbud hade framförts till den

polska sidan. Vidare sägs att den polska regeringen i juli avsåg

att "gå ut med anbud" och att Scandiaconsults (anbud) skulle

beaktas som alla de andra.

Björn Wahlström förklarade enligt Jean-Christophe Öberg att

han inte var intresserad av att delta i någon anbudsgivning och

att han inte uppträdde som någon konsult eller "relaterade till

Scandiaconsult". Björn Wahlström anförde enligt Jean-Christophe

Öberg att han hade fått i uppdrag av den svenska regeringen att

"titta" på de båda sektorerna och att han således ej agerade på

kommersiella villkor utan i förvissningen att man i Stockholm

skulle reagera positivt, om man från polsk sida ville samarbeta

med Sverige på detta område.

Enligt Jean-Christophe Öberg välkomnade Marian Kania Björn

Wahlströms förslag och förklarade att han bedömde Björn

Wahlströms utspel som så intressant att han inbjöd Björn

Wahlström till ett möte med den samlade polska stålexpertisen

den 30 juni 1990. Detta anges Björn Wahlström ha accepterat.

I sin rapport varnar Jean-Christophe Öberg för att mötet den

30 juni 1990 kan komma att kräva någon form av principiellt

ställningstagande från regeringens sida i vad avser

finansieringen av projektet. Så som Björn Wahlström enligt

Jean-Christophe Öberg presenterat projektet borde det i en

första omgång bestå av två Master Plans för resp. sektor. Utan

finansiering sade sig Björn Wahlström enligt Jean-Christophe

Öberg vara ointresserad av fortsatt engagemang i projektet.

Som en sammanfattande avslutning anförde Jean-Christophe Öberg

att Björn Wahlström var beredd att delta i mötet den 30 juni

1990 under förutsättning att han hade fått en indikation från

regeringen att man var beredd att finansiera förstudierna genom

särskilda medel. Björn Wahlströms preliminära uppskattning av

kostnaderna härför angavs av Jean-Christophe Öberg till 25

miljoner kronor.

Den 30 juni 1990 meddelade Jean-Christophe Öberg att Björn

Wahlström samma dag föredragit det svenska "konceptet" när det

gäller stödet beträffande stål- och skogsindustrierna för Witold

Trzeciakowski och Marian Kania. Enligt Jean-Christophe Öberg

förklarade Marian Kania att man från polsk sida var intresserad

att snarast inleda samarbete och att han förutsatte att samtal

härom skulle avslutas i Stockholm den 22--23 augusti 1990.

Marian Kania reste vidare frågan om behovet av att träffa ett

svenskt-polskt avtal vid detta tillfälle. Enligt Jean-Christophe

Öberg skulle Björn Wahlström kontakta finansministern och

Michael Sohlman härom. I rapporten anges vidare att Marian Kania

till Jean-Christophe Öberg uppgett att man utgick från att

arbetet kan börja utan formellt regeringsavtal men att man gärna

såg att han kom tillbaka från Sverige med ett avtal i handen.

Björn Wahlström har uppgett följande om

förhandlingsarbetet:

Han och koncernchefen i NLK-Celpap, Roger Larsson, besökte

Polen den 6--9 juni 1990. De träffade Jean-Christophe Öberg som

var oerhört entusiastisk. Han tog emot med enorm inlevelse och

entusiasm. Jean-Christophe Öberg ordnade sammanträffanden med

Marian Kania och Witold Trzeciakowski. Jean-Christophe Öberg

förklarade att han ville att Björn Wahlström skulle ställa sig

till förfogande och arbeta men han gjorde också fullständigt

klart att Björn Wahlström inte uppträdde för svenska regeringens

räkning. Marian Kania sade vid det tillfället att det fanns

många som kunde ta på sig uppdraget. Björn Wahlström kände

direkt att här fanns en affärsmöjlighet för NLK-Celpap. Någon

fullmakt att företräda regeringen hade han definitivt inte. Det

var helt klart för Jean-Christophe Öberg. Denne sade också att

polackerna måste anse uppläggningen och inriktningen vara

värdefulla för att projektet skulle kunna tas upp hemma och för

att man där skulle kunna diskutera en finansiering. Björn

Wahlström förklarade att han inte var intresserad av något

allmänt anbudsförfarande.

Vid mötena med polackerna redovisade Björn Wahlström de

förslag som han hade till uppläggning av affären. Det skulle

enligt hans mening vara på samma sätt som han hade ordnat i SSAB

och i SCA. Man skulle först ha en analysfas där man analyserade

alla fakta: skogarna, fabrikernas tillstånd, hemmamarknad och

bortamarknader.

Björn Wahlström har haft ett grundkrav i alla sammanhang att

först göra en analys för att kunna sortera upp problemen och

hitta lösningar. Nästa fas är en kreativ fas, där man går igenom

problemen och ser vilka lösningar som finns. Den tredje fasen

gäller hur man kan få det genomfört.

Björn Wahlström förklarade att man fick förhandla separat med

NLK-Celpap om uppläggningen. Han tyckte att det skulle vara tre

faser: först en analysfas -- den kunde NLK-Celpap göra och i den

kunde Björn Wahlström delta. Den var ostridig, eftersom fakta

låg på bordet. I nästa fas, problemfasen, ville han koppla in

expertis från omgivningen, eftersom polackerna själva inte hade

färska kunskaper vare sig om marknaden eller om skogsindustrins

allmänna tillstånd. Björn Wahlström ansåg att man skulle skapa

en rådgivande grupp som behandlade frågorna så att

problemlösningarna kunde få en riktig inriktning.

Roger Larsson fick presentera NLK-Celpap. Polackerna var

mycket positiva och ville fortsätta diskussionerna. Marian Kania

sade redan då att det fanns andra som tryckte på dörren. Det var

ingen tvekan om att det fanns andra företag som kunde komma i

fråga.

Det första mötet skulle avlösas av ett andra de sista dagarna

i juni, då NLK-Celpap skulle lägga upp en mer konkret plan.

Björn Wahlström talade också om stålindustrin mycket ingående.

Han förde samtalen med Marian Kania. Björn Wahlström sade att

det fanns oerhörda problem i stålindustrin. Det var inte möjligt

att gå in och bara rationalisera en bit av stålindustrin, där så

stora delar skulle behöva bytas ut. Man hade föråldrade masugnar

och föråldrad gjutningsteknik -- allt skulle behöva göras om.

Marian Kania höll med om det. Björn Wahlström sade att han måste

fundera över om han kunde få ihop en tillräckligt kraftfull

konsultgrupp. Han hade vid det första mötet ingen aning om att

Scandiaconsult hade arbetat med detta. Jean-Christophe Öberg

sade då ingenting om det.

Marian Kania sade att Världsbanken hade åtagit sig att betala

stålstudien, och flera företag var aktuella. Björn Wahlström

insåg att något japanskt företag borde ha stått i första linjen.

Marian Kania ville ha en offert snabbt, eftersom man pressade

på. Björn Wahlström kände att framför allt Jaakko Pöyry låg på.

Den 30 juni 1990 var det ett nytt möte då Roger Larsson och

Yngve Stade hade egna diskussioner med Bipropap och Marian

Kania. Björn Wahlström deltog över huvud taget aldrig i

NLK-Celpaps förhandlingar vare sig där eller med BITS. Däremot

hade han långa diskussioner med Orvar Nyquist och Marian Kania

om stålindustrin. Björn Wahlström sade att de funderade på att

bilda ett bolag men att de funnit att det bara skulle bli

kostnader. Orvar Nyquist och Björn Wahlström var på det klara

med att det inte fanns någon möjlighet att bilda något

konsultbolag. De förklarade för Marian Kania att de kanske kunde

hjälpa till på annat sätt genom att skapa en rådgivande grupp

för att se på de offerter som kom in och bedöma inriktningen.

Marian Kania var mycket intresserad av detta.

Vid en middag berättade Jean-Christophe Öberg att han hade

arbetat i ett och ett halvt år med att få till stånd en svensk

insats och att det inte hade hänt någonting. Polackerna sade

också vid något tillfälle att de tyckte att det inte hände

någonting i relation till Sverige. Jean-Christophe Öberg var nu

oerhört entusiastisk och drev på.

Scandiaconsult berördes inte förrän på kvällen före middagen.

Jean-Christophe Öberg sade att Magnus Spangenberg och

Scandiaconsult arbetade i Polen. För Björn Wahlström var det

orimligt att Scandiaconsult skulle kunna arbeta med

stålindustrifrågorna. Han kände till dem och visste att

företaget inte kunde behandla de strategiska frågorna. Han

uttryckte sig negativt. Han frågade vilka personer som skulle

göra jobbet. Jean-Christophe Öberg tog fram ett papper och

räknade upp vilka personer som skulle medverka. Björn Wahlström

kunde konstatera att de var seniorer som på ett eller annat sätt

var pensionerade. Några hade Björn Wahlström förtidspensionerat.

I detta papper stod att deras främsta merit var att de aktivt

hade bidragit till rekonstruktionen av SSAB. Björn Wahlström

reagerade häremot och förklarade att det var en falsk uppgift,

eftersom ingen av dem hade haft en sådan roll i den processen. I

samtalet deltog Jean-Christophe Öberg, Orvar Nyquist och Björn

Wahlström. Nästa morgon ringde man från Scandiaconsult till

Jernkontoret och sade upphetsat att Björn Wahlström hade uttalat

sig i frågan, att Scandiaconsult hade arbetat under lång tid för

att få uppdraget och att han hade lagt sig i och sagt att

Scandiaconsult inte dög någonting till. Till polackerna har

han aldrig uttalat sig på det viset.

Det är enligt Björn Wahlström fullständigt uteslutet att

Jean-Christophe Öberg skulle ha visat någon offert för honom

eller andra företrädare för NLK-Celpap. Jean-Christophe Öberg

berättade att han hade en nära relation till Magnus Spangenberg

och Scandiaconsult. Han hade engagerat sig hårt för dem och

arbetat för deras projekt i Polen.

Björn Wahlström deltog inte i förhandlingarna mellan

NLK-Celpap och Bipropap och senare med BITS, eftersom han var

ordförande i bolagets styrelse. Han förklarade dock för

företagsledningen att om villkoren blev för dåliga, måste

styrelsen ta upp frågan om att avstå från affären och då kunde

det inte heller bli någon rådgivande grupp. Han kunde nämligen

inte dela sig på det sättet. Men polackerna var angelägna om att

komma till ett avgörande och drev saken mycket hårt.

Jean-Christophe Öberg var mycket engagerad och entusiastiskt

pådrivande. Han ville nära nog bli projektledare. Det var nästan

ett bekymmer för Björn Wahlström eftersom han tyckte att saken

borde hanteras vid sidan om regeringskanalerna. Jean-Christophe

Öberg föreslog att han skulle skaffa ett rum för NLK-Celpap på

ambassaden för någon som skulle vara mer aktiv där nere. Björn

Wahlström tog upp detta med Michael Sohlman och framförde sin

önskan att driva saken som ett vanligt industriellt projekt --

med andra ord med motparten.

Björn Wahlström förstod att Jean-Christophe Öberg hade ett

moraliskt dilemma visavi Scandiaconsult och Magnus Spangenberg

men kompetensmässigt kunde Björn Wahlström inte se att det var

någon diskussion. Scandiaconsult var fria att klara ut

stålfrågan. Den höll Björn Wahlström flytande, egentligen av

artighet, eftersom han på ett mycket tidigt stadium insåg att

han inte skulle vare sig orka med eller ha kompetens för den.

Björn Wahlström kände sig som rådgivare till den polska

regeringen. I den takt som produkterna kom fram från Celpap

ville den ha samtal med honom.

Yngve Stade var verkställande direktör i NLK-Celpap

Engineering AB och operativt ansvarig för NLK-Celpaps

Europaverksamhet. Han hade ansvaret för NLK-Celpaps

förhandlingar med polackerna om uppdraget att göra en

skogsstudie. Enligt uppgifter som han skriftligen har lämnat

utskottet presenterade NLK-Celpap vid ett möte i Polen den

29--30 juni 1990 en "idéskiss" till en studie och dess

omfattning. Under juli och augusti 1990 utarbetades enligt Yngve

Stade en formell offert och ett fylligare bakgrundsmaterial.

Han har uppgett att Bipropap och NLK-Celpap vid ett flertal

tillfällen diskuterade omfattning och arbetsplan för studien och

att en viktig del i arbetet var Bipropaps aktiva medverkan i

projektet. Enligt Yngve Stade var detta en viktig del i

kompetensöverföringen och polackerna tryckte hårt på detta.

Han har uppgett att NLK-Celpaps främsta konkurrenter vid denna

tid var Jaakko Pöyry i Finland och Simons i Kanada och USA.

Bland övriga konkurrenter har han nämnt Klöckner Stadler Hurter

(KSH) i Kanada, CTS/Ekono i Finland och ÅF/IPK i Sverige. Han

har vidare uppgett att man på NLK-Celpap med hänsyn till

kännedomen om konkurrerande konsultföretag och deras

marknadsbearbetningar förstod att det förekom konkurrens, vilket

polackerna också påtalade i förhandlingsarbetet. Sålunda gav

enligt Yngve Stade polackerna uttryck för att andra möjligheter

än NLK-Celpap kunde övervägas.

Diskussionerna med BITS och de förhandlingar som fördes var

enligt Yngve Stade mycket omfattande. I prisdiskussionerna fick

NLK-Celpap acceptera betydande eftergifter.

I en rapport den 4 september 1990 meddelade Jean-Christophe

Öberg att NLK-Celpap den dagen till Marian Kania överlämnat ett

kommersiellt anbud om sammanlagt 29 miljoner kr i två faser.

Enligt Jean-Christophe Öberg hade NLK-Celpap även överlämnat ett

anbud på stålsidan.

Verkställande direktören vid Jernkontoret, Orvar Nyquist,

har skriftligen lämnat utskottet vissa uppgifter om

förhandlingarna. Han har uppgett att han deltog i dem för att

se hur man kunde hjälpa polackerna i omstruktureringen av den

polska stålindustrin. Förutom Orvar Nyquist deltog vice

industriminister Marian Kania och hans medarbetare samt

Jean-Christophe Öberg och Björn Wahlström. Enligt Orvar Nyquist

informerade polackerna om att de redan hade överläggningar med

andra konsultföretag.

Under diskussionerna kom man fram till att man från svensk

sida under den tid som stod till förfogande knappast skulle

kunna bygga upp en konsultgrupp med den kompetens som skulle

erfordras för ett så omfattande arbete som det här var fråga om.

Att upprätta en plan för omstrukturering av en stålindustri

med en så stor kapacitet som den polska är enligt Orvar Nyquist

ett omfattande arbete som kräver bred kompetens på en mängd

områden. Det är här ej bara fråga om en teknisk studie över

olika verksamheter utan man måste också väga in faktorer som

t.ex. landets övriga industriella struktur och behov,

distributions- och handelsmönster, exportmöjligheter etc. Orvar

Nyquist anser att endast ett fåtal företag har den kompetens som

erfordras, t.ex de japanska stålföretagen Nippon Steel och

Nippon Kokan eller stora konsultföretag som franska Soffresid

och engelska Atkinson.

I stället för svensk hjälp med en plan för omstrukturering

framfördes enligt Orvar Nyquist tanken att man skulle ta på sig

den mer begränsade rollen att hjälpa polackerna att utvärdera

och bedöma konsulternas arbeten och den inriktning som dessa

föreslog liksom att följa deras fortsatta arbeten i samverkan

med polackerna. Detta skulle ske genom upprättandet av en

konsultgrupp som kallades "Advisory Board for Steel". Samtalen

ledde fram till att förnyade kontakter skulle tas genom

BjörnWahlström. Enligt Orvar Nyquist uppträdde denne ej som

representant för regeringen, och detta framhölls av

Jean-Christophe Öberg.

Såvitt Orvar Nyquist vet tog Björn Wahlström ej del av

offerter som Spin-Off och Scandiaconsult kan ha lämnat till

polackerna.

Endast Björn Wahlström, Jean-Christophe Öberg och Orvar

Nyquist var närvarande vid det tillfälle då Jean-Christophe

Öberg nämnde vilka personer som Scandiaconsult ämnade engagera.

Björn Wahlström uttryckte då stor tveksamhet över att

Scandiaconsult skulle kunna genomföra ett så omfattande arbete.

Såvitt Orvar Nyquist vet fick Björn Wahlström aldrig se den

handling som Jean-Christophe Öberg refererade till. Orvar

Nyquist vet ej på vilket sätt Björn Wahlströms bedömning kan ha

nått Scandiaconsult. Efter hemkomsten blev Orvar Nyquist

uppringd av Per Lennart Karlsson från Scandiaconsult. Per

Lennart Karlsson var mycket upprörd och hotade med att gå till

media, om inte Scandiaconsult fick uppdraget.

Orvar Nyquist tror ej att Scandiaconsult skulle kunna

genomföra ett så stort projekt som det här var fråga om. I så

fall skulle man ha behövt köpa in betydande resurser från andra

företag.

Utskottet har låtit översätta en bandad intervju med Marian

Kania i ett polskt nyhetsprogram i radio den 29 mars 1993. I

intervjun förklarade Marian Kania att man var medveten om att

Sverige var en stormakt i fråga om pappersindustri och därmed en

lämplig samtalspartner. Han hade hört sig för hos polska

specialister och fått veta att Björn Wahlström var ett känt namn

i Polen just för det som han hade uträttat i Sverige. Detta hade

enligt Marian Kania befäst Björn Wahlströms ställning som en för

ändamålet synnerligen lämplig person. När det gäller frågan om

varför NLK-Celpap fick kontraktet anförde Marian Kania bl.a.:

"Om den svenska regeringen ger pengar -- det är ju hela tiden

det som saken gäller -- om den svenska regeringen ger pengar och

säger att saken blir bäst gjord av herr Wahlström och den där

firman, då skulle det ju vara fruktansvärt ohyfsat av mig att

säga nej. Inte sant? Att säga att vi inte ville veta av vare sig

Celpap eller herr Wahlström."

Av intervjun framgår att Marian Kania uppfattade

Jean-Christophe Öberg som representant för den svenska

regeringen. Det kan vidare anmärkas att han i intervjun blandar

ihop Michael Sohlman med Allan Larsson.

NLK-Celpaps förslag till en omstruktureringsplan eller

utvecklingsplan (Master Plan)

Den 13 juli 1990 upprättade NLK-Celpap en preliminär

omstruktureringsplan jämte en preliminär offert. Enligt det

missiv som finns intaget i dokumentet avsågs planen bli föremål

för diskussion mellan polska myndigheter och konsultföretaget

under juli och augusti 1990 för att slutligt antas vid ett möte

den 22 augusti 1990.

Beredningen inför regeringsbeslutet den 13 september

Den 22 augusti 1990 begärde Utrikesdepartementet (UD

U-avd) att BITS senast den 28 augusti 1990 skulle granska och

yttra sig över NLK-Celpaps förslag till omstruktureringsplan med

offert. Såvitt framgår av handlingarna var detta första gången

som någon åtgärd vidtogs i ärendet på utvecklingsavdelningen.

Jean-Christophe Öberg fick den 24 augusti 1990 en skriftlig

förfrågan från departementsrådet Gun-Britt Andersson,

utvecklingsavdelningen, om man på polsk sida var införstådd med

vilka kostnader som konsultinsatserna kan innebära (ca 25

miljoner kr) och att dessa måste finansieras inom biståndsramen

om 270 miljoner kr. Hon undrade också om Witold Trzeciakowski

uttryckligen ställt sig bakom denna prioritering, som enligt

Gun-Britt Andersson kommer att beröra miljö- och

utbildningsministeriernas intressen.

I en rapport den 27 augusti 1990 svarade Jean-Christophe Öberg

Gun-Britt Andersson. Han anförde att något specifikt belopp inte

nämndes när Björn Wahlström föredrog frågan den 30 juni 1990.

Vidare anförde han att Björn Wahlström under sina samtal i

Warszawa konsekvent till polackerna har sagt att finansieringen

av insatserna inte vållade några problem då svenska regeringen

ställt i utsikt erforderlig finansiering. Jean-Christophe Öberg

uppgav att Björn Wahlström till honom sagt sig utgå från att

särskilda medel skulle ställas till förfogande och att

Jean-Christophe Öberg också redovisat detta för bl.a. Staffan

Sohlman. Jean-Christophe Öberg pekade också på att det från

polsk sida förelåg en officiell begäran genom ett brev den 16

november 1990 från Witold Trzeciakowski till Jean-Christophe

Öberg om svenskt bistånd ur "the special fund allocated by the

Swedish government for development cooperation with Poland".

BITS yttrade sig över NLK-Celpaps förslag till

omstruktureringsplan med offert den 29 augusti 1990. BITS

anförde till en början att den korta remisstiden endast gjorde

det möjligt att lyfta fram vissa enligt BITS principiellt

viktiga frågeställningar och att det för en teknisk granskning

krävdes mer tid eventuellt med anlitande av oberoende expertis

och dialog med berörda på polsk sida. BITS förutsatte att den

föreslagna insatsen låg i linje med det avtal som träffats

mellan de svenska och polska regeringarna om

utvecklingssamarbetet och att enligt avtalet ansvariga parter

stod bakom förslaget.

I yttrandet anförde BITS att studiens närmare syfte i

förhållande till Polens skogsindustri inte framgick av

underlaget. BITS ansåg att en klar och entydig målangivelse var

avgörande för en bedömning av rimligheten i uppläggning och

insatta resurser och för att bedöma nyttan för samarbetsparten

-- i detta fall Polen.

I frågan om partsförhållande uppgav BITS att man hade

inhämtat att diskussionerna mellan den svenska och polska sidan

om den aktuella insatsen och rådgivningen vad gäller

stålindustrin hade förts mellan Björn Wahlström och NLK-Celpap å

ena sidan och det polska industriministeriet å den andra. BITS

pekade på att det var oklart vem som var motpart på polsk sida

och förordade att ansvarig polsk regeringsmyndighet --

rollfördelningen mellan Industriministeriet och Skogsministeriet

måste enligt BITS klargöras -- tar ett övergripande ansvar för

studiens genomförande. Det var emellertid enligt BITS sannolikt

att annan polsk part tilldelades ansvar för medverkan i

genomförandet av studiens olika moment. Med hänsyn till

övergången till enskilt ägande påverkade enligt BITS

ägarstrukturen såväl i fråga om fabriker som råvaror vilka

parter som berörs på polsk sida.

När det gällde ansvarsfördelningen konstaterade BITS att

förslaget var utformat som en offert av sedvanligt slag för en

konsultstudie inför investeringsbeslut inom pappers- och

massaindustrin och att det som sådant var en ensidig svensk

produkt, där polska önskemål, förhållanden inom skogsnäringen

samt beredskap och förmåga till egna åtaganden inte

återspeglades. BITS förklarade sig utgå från att ett kontrakt

skulle tecknas mellan svensk konsult och polsk kund som

reglerade genomförande och kostnader för studien liksom resp.

parts åtaganden och insatta resurser. Det var enligt BITS

särskilt viktigt att identifiera vilka resurser och vilken

kompetens den polska sidan kunde mobilisera. BITS anmärkte att

det svenska konsultföretaget endast borde anlitas för sådant

arbete som den polska sidan saknade resurser att utföra. På

kostnadsidan borde Polen enligt BITS åta sig att svara för

samtliga lokala kostnader i samband med insatsen. En sådan

kostnadsdelning påverkade totalkostnaden för svensk del av

insatsen.

När det gällde uppläggningen konstaterade BITS att studien

var uppdelad i två faser, följda av en tredje investeringsfas.

Den första fasen gällde fakta och probleminventering som

underlag för mer detaljerade genomförbarhetsstudier i den andra

fasen. De två faserna gick enligt BITS delvis in i varandra, men

utfallet av den första fasen torde vara helt avgörande för

inriktningen och omfattningen av den andra fasen. BITS

konstaterade att NLK-Celpap hade offererat båda faserna i ett

sammanhang med den angivna utgångspunkten att den andra fasen

skulle genomföras som den för investeringsbeslut avgörande

fasen. Ur finansieringssynpunkt var det emellertid enligt BITS

mening inte rimligt att göra fasta åtaganden för den andra

fasen. BITS anförde att kostnaderna för denna fas påverkades av

utfallet för den första fasen och dessutom var det inte

självklart att den andra fasen, som kunde vara av direkt

intresse för potentiella affärspartner i Sverige, övriga Norden

och annorstädes, i sin helhet skulle finansieras med

biståndsmedel. Oavsett de intressen och krav som de båda

parterna kunde komma att ha, borde enligt BITS som mest

principiella uttalanden göras om möjligheter till

biståndsfinansiering för den andra fasen. Med hänsyn till den

miljöprofil som regeringen hade givit det svenska stödet till

Polen fann BITS det vidare angeläget att

miljökonsekvensbedömningen i studien gavs särskild tyngd.

BITS hade även synpunkter i fråga om kostnaderna. Den

föreslagna studien var enligt BITS omfattande och ett för

NLK-Celpap förhållandevis stort uppdrag. BITS anmärkte att en på

förhand angiven insatspart innebar direktupphandling och att ett

viktigt skäl för konkurrensupphandling är att uppnå

marknadsmässigt pris på den produkt som upphandlas. Vidare

anfördes att vid upphandling av konsulter för utarbetande av

planer och annat för investeringsunderlag är kvaliteten i

förslaget snarare än priset avgörande. Enligt BITS borde den

polska parten vara väl skickad att bedöma såväl det svenska

företagets kompetens som kvaliteten på det förslag som förelåg.

BITS ansåg att angivna kostnader emellertid borde granskas och

förhandlas i syfte att för kunden nå marknadsmässiga villkor.

Kostnaderna hängde enligt BITS samman med ambitionsnivå,

arbetsfördelning, tidsåtgång och konsulternas arvodesnivåer.

BITS ansåg sig inte ha möjlighet att under den korta remisstiden

och i avsaknad av underlag från Polen bedöma de först nämnda

aspekterna i förslaget. Däremot noterade BITS att

arvodesnivåerna för experter och administrativ personal låg

väsentligt högre än vad som kunde bedömas som rimligt. Med en

omräkning till en fortfarande hög men ändå acceptabel nivå

skulle arvodesnivåerna för den första fasen enligt BITS

reduceras avsevärt.

Slutligen noterade BITS att det i offerten fanns en budgetpost

om 4,3 miljoner kr för främst en stålstudie. BITS ansåg att

en eventuell sådan studie skulle hållas åtskild från

skogsindustristudien och att skilda kontrakt skulle gälla för de

två studierna. BITS hade inte gjort någon bedömning av

rimligheten i denna post.

Gunilla Olofsson har anfört att man hade kunnat få ett

bättre underlag för att bedöma vilka ambitioner polackerna hade,

om en oberoende konsult hade sänts ner till Polen såsom BITS

tidigare hade föreslagit. Tidsåtgången för en sådan

konsultinsats har hon beräknat till en månad.

Efter samråd i regeringskansliet mellan Utrikesdepartementet

(utvecklingsavdelningen, politiska avdelningen och ÖSEK inom

handelsavdelningen), Finansdepartementet, Industridepartementet

och Miljödepartementet upprättades inom Utrikesdepartementet ett

utkast till "Memorandum of Understanding" avsett att

undertecknas av företrädare för de polska och svenska

regeringarna den 7 september 1990. Utkastet innehöll en

utfästelse om svensk finansiering av en studie om den polska

skogsindustrin samt rådgivning för omstruktureringen av

stålindustrisektorn i Polen. Målet angavs vara att bidra till

Polens ekonomiska reformprogram och polska ansträngningar att

förbättra miljösituationen. I utkastet anges att diskussionerna

fördes med utgångspunkt från en plan för en studie som hade

utarbetats av NLK-Celpap och att det förutsågs att ett kontrakt

skulle tecknas mellan NLK-Celpap och en polsk part. Utkastet

innehåller också en bekräftelse från svensk sida att

styrelseordföranden i NLK-Celpap, Björn Wahlström, skulle spela

en ledande rådgivande roll i samarbetet. När det gällde stödet

för en omstrukturering av stålindustrin innehåller utkastet en

deklaration från svensk sida om att vilja finansiera rådgivning

till polska myndigheter. Också för detta stöd bekräftades att

Björn Wahlström skulle spela en ledande rådgivande roll. De

närmare villkoren skulle bli föremål för ett särskilt avtal

mellan ej närmare angivna parter på den polska och den svenska

sidan. I utkastet angavs slutligen att stödet utgjorde en del av

det polsk-svenska samarbete varom länderna tecknat ett

bilateralt avtal den 21 maj 1990 och att det skulle finansieras

i enlighet med det avtalet.

Statssekreteraren Bengt Säve-Söderbergh översände i ett brev

den 31 augusti 1990 utkastet till Jean-Christophe Öberg. I

brevet förklarade Bengt Säve-Söderbergh att det var viktigt att

få det polska engagemanget och ansvarstagandet för ett samarbete

bekräftat, om studien skulle komma till stånd. Bengt

Säve-Söderbergh anförde vidare att man på polsk sida specifikt

skulle bekräfta att studien var en del av det polsk-svenska

samarbetet i enlighet med regeringsavtalet, dvs. att den polska

sidan prioriterade studien, att det svenska bidraget skulle

komma ur de 270 miljoner kr som fanns avsatta samt att man var

beredd att åta sig sin del av ansvar, genomförande och

finansiering. Bengt Säve-Söderbergh förklarade att man från

svensk sida inte kunde gå vidare med denna sak utan ett tydligt

besked från polsk sida. Han bifogade BITS yttrande över

NLK-Celpaps plan till studie och anmärkte att yttrandet väl

belyste flera av de oklarheter som ännu rådde. Han bad

Jean-Christophe Öberg ta kontakt med ministern med ansvar för

det biståndsfinansierade samarbetet, Witold Trzeciakowski, och

viceministern i industriministeriet, Marian Kania, för att

utröna hur den polska regeringen ställde sig till utkastet till

"Memorandum of Understanding".

Michael Sohlman har inför utskottet anfört att Bengt

Säve-Söderberghs brev var ett uttryck för en strävan från

Utrikesdepartementets sida att för polackerna göra fullständigt

klart vilka premisser som gällde.

På det exemplar av Bengt Säve-Söderberghs brev som

Jean-Christophe Öberg mottog har denne antecknat: "Framfört

till Kania 1990-09-03. Agreed Minutes-beskedet kom för sent för

att framföras." Vidare har han antecknat: "Innehållet detta brev

föredraget för Trzeciakowski som sagt sig godkänna villkoren för

den svenska insatsen. Kania bemyndigas underteckna. 1990-09-03

18.00."

På en handling som bortsett från rubriken till sitt innehåll

överensstämmer med det utkast till Memorandum of Understanding

som fanns fogat till Bengt Säve-Söderberghs brev har

Jean-Christophe Öberg antecknat: "Överlämnat till Trzeciakowski

1990-09-03 kl 17.30 som accepterar texten och bemyndigar

skriftligt Kania att underteckna i Stockholm fredag 7.9."

I en rapport den 4 september 1990 om detta tillfälle anförde

Jean-Christophe Öberg att han i avsikt att undvika alla

möjligheter till missförstånd hade redogjort för Witold

Trzeciakowski alla huvudpunkterna i Bengt Säve-Söderberghs brev.

Jean-Christophe Öberg anmärkte att Witold Trzeciakowski var

införstådd med finansieringen och vad som i övrigt sägs i

brevet.

I en annan rapport den 4 september 1990 meddelade

Jean-Christophe Öberg att han till Marian Kania hade

överlämnat det förslag till Memorandum of Understanding som var

fogat till Bengt Säve-Söderberghs brev. Marian Kania hade enligt

Jean-Christophe Öberg förklarat att han för sin del inte hade

något emot den föreslagna finansieringen.

I ett brev den 4 september 1990 till ambassadör

Jean-Christophe Öberg förklarade Witold Trzeciakowski att han

med stor tillfredsställelse följde utvecklingen av

överenskommelser mellan den polska och den svenska sidan när det

gäller arbetet med en Master Plan för omstrukturering och

utveckling av skogsindustrin. Han förklarade också att han var

glad att den svenska regeringen ville erbjuda hjälp i form av

svenska experter för omstrukturering av stålindustrin. Witold

Trzeciakowski anförde att båda dessa projekt hade hans fulla

stöd och bad att Marian Kania skulle accepteras som representant

för den polska regeringen när det gällde att underteckna avtal

härom.

Till brevet fogade Witold Trzeciakowski ett skriftligt

bemyndigande till Marian Kania att underteckna det föreslagna

avtalet. Bemyndigandet är ställt till Marian Kania och har

följande lydelse på svenska: "Ärade Herr Minister. Det är med

stort nöje jag mottagit uppgiften om att samtalen med den

svenska sidan om utarbetande av ett program för omstrukturering

och utveckling av trä- och massaindustrin i Polen har

framskridit långt. Jag får härmed be Er, Herr Minister, att i

republiken Polens namn underteckna det dokument som bekräftar

Huvudplanen för det polsk-svenska samarbetet på detta område.

Initiativet att inkludera svenska experter att hjälpa till i

förhandlingarna för att utarbeta en strategi för stålindustrin

har också mitt fulla stöd. Högaktningsfullt W. Trzeciakowski."

Jean-Christophe Öberg rapporterade den 5 september 1990 om

Witold Trzeciakowskis brev och pekade på att denne genom brevet

till honom "accepterar tanken svenskt deltagande genom advisory

board utvärderingen inkomna internationella anbud stålsektorn

när dessa föreligger."

Allan Larsson har uppgett följande om sin del i ärendets

beredning:

I den mån som kontakterna skulle komma att utvecklas skulle

frågan därmed komma att handläggas av ambassaden och

Utrikesdepartementet. Allan Larsson deltog inte i någon fortsatt

beredning, utan följde ärendet genom den rapportering som han då

och då fick del av från ambassaden. Han fick också muntlig

information av Björn Wahlström. Allan Larsson kunde genom dessa

rapporter konstatera att flera andra länder var aktivt

engagerade i diskussioner om utvecklingsinsatser. Polska

delegationer från stålindustrin hade exempelvis besökt bl.a.

Frankrike och Storbritannien. Han fick intrycket att andra

länder var väl så aktiva som Sverige när det gällde att bygga

upp de framtida affärsförbindelserna. Under sommaren 1990

fokuserades det polska intresset för svensk medverkan alltmer på

skogssektorn. De svenska insatserna inom stålindustrin kom att

begränsas till viss rådgivning inför de uppdrag som tillföll

företag och myndigheter från andra länder.

Nästa gång Allan Larsson deltog i behandlingen av ärendet var

den 13 september 1990, då regeringen på biståndsministerns

föredragning fattade beslutet om uppdrag till BITS. Han hade i

förväg fått en muntlig information av biståndsministern om hur

hon såg på ärendet och hur hon hade tänkt att lägga upp

förslaget till beslut.

Lena Hjelm-Wallén har uppgett följande beträffande

beredningen:

Under hela år 1990 rådde högt ställda förväntningar på att

samarbetsprojekt snabbt skulle komma i gång. Det gick dock trögt

att få fram beslut i den polska administrationen, som ju var

under omvandling och samtidigt starkt pressad av många länders

intresserade samarbetspartner. Förväntningarna höll på att

övergå i visst missnöje hos den breda allmänheten i både Polen

och Sverige över att det var så tidskrävande att få i gång

insatserna. Det var alltså i detta läge som projektet

presenterades av den polska regeringen, och man önskade nu få en

skogsindustristudie genomförd. Utgångspunkten för det

svensk-polska samarbetet var att Polen skulle prioritera bland

projektidéerna. Det projekt som aktualiserades hos

Utrikesdepartementet stämde väl överens med riktlinjerna för

samarbetet genom att syfta till strategiska miljö- och

tillväxtinsatser. Dessutom var det ett prestigefyllt projekt,

som kunde komma att bli av stort kommersiellt intresse för

svensk industri framöver. Detta gällde också

stålomstruktureringen, ett projekt som just höll på att gå till

samarbetsparter i andra länder.

Allt detta talade för ett så snabbt beslut som möjligt. Till

detta kom att vice industriminister Marian Kania aviserade ett

besök i Sverige i början av september. Han hade ambitionen att

slutföra diskussionerna om ett skogsindustriprojekt. Lena

Hjelm-Wallén valde då en beredningsprocess av ärendet som skulle

möjliggöra att överläggningen med Marian Kania skulle kunna leda

till ett protokoll som bekräftade det av Polen önskade

samarbetsprojektet och därmed säkrade det som ett svensk-polskt

samarbetsprojekt. Detta krävde en snabbremiss till BITS, som

också snabbt svarade och gav värdefulla synpunkter. Det krävde

också att man från svensk sida tydligt förvissade sig om att den

polska regeringen prioriterat skogsindustriprojektet i samarbete

med NLK-Celpap och Björn Wahlström, och polackerna var helt

införstådda med att kostnaderna skulle belasta den svensk-polska

biståndsramen.

Sedan skriftligt besked om detta givits av den polske

samordningsministern Witold Trzeciakowski ansåg hon att man

kunde gå vidare i ärendet. Protokollet från mötet den 7

september 1990 med Marian Kania kunde ta upp och bekräfta det

aktuella projektet. Därefter skulle protokollet följas upp av

ett regeringsbeslut veckan därpå. Så skedde också. I

regeringsbeslutet gavs BITS i uppdrag att bereda och fatta

beslut om två insatser i enlighet med det bifogade

mötesprotokollet.

Den alternativa gången i beslutsprocessen hade varit att utan

regeringsställningstagande överlämna ärendet till BITS och nöja

sig med att för den besökande företrädaren för den polska

regeringen hänvisa till att frågan var föremål för beredning hos

en av UD underställd myndighet. Proceduren hade då blivit att

BITS hade berett ärendet och senare under hösten lämnat sitt

förslag till regeringen. Att frågan skulle avgöras av regeringen

ansåg hon nämligen som självklart mot bakgrund av att ärendet

var både av kostnadsmässigt stor omfattning och innehållsmässigt

betydelsefullt. Hon bedömde att en så utdragen beredningsprocess

hade varit mindre fördelaktig för de svensk-polska relationerna.

Att försätta sig i en situation där man inte kunde ge besked

inför mötet med Marian Kania ansåg hon oförsvarbart genom att

det med stor sannolikhet skulle skada det fortsatta samarbetet.

Richard Bouveng har uppgett följande om beredningen i

regeringskansliet:

Till en början uppkom frågan om Industridepartementet skulle

delta i finansieringen. Departementsledningen ville dock inte

att departementet skulle engagera sig finansiellt i ärendet. I

den fortsatta gemensamma beredning som senare ägde rum

företrädde Richard Bouveng Industridepartementet. Han ansåg att

det beslut som beredningen avsåg att leda fram till var

felaktigt. Han reagerade mot konsultstudiens stora omfattning,

den i hans tycke underliga beslutsgången och att Scandiaconsult

och Spin-Off åsidosattes. Hans intryck var att såväl

Utrikesdepartementets utvecklingsavdelning som BITS "trycktes

på projektet" av Finansdepartementet och Utrikesdepartementets

handelsavdelning. Richard Bouveng uppfattade detta som ett

utslag av "ministerstyre", dock utan att väga in några juridiska

aspekter. Han förde emellertid inte fram sina erinringar till

Utrikesdepartementets utvecklingsavdelning eller till den egna

departementsledningen. Så länge Industridepartementet inte

åsamkades några utgifter såg han inte som sin uppgift att föra

fram sådana synpunkter.

Avtal Sjöbjörn Development AB - Bipropap

Den 7 september 1990 träffade Sjöbjörn Development AB ett

avtal med det polska konsultföretaget Biuro Studiow i Projektow

Przemyslu Papierniczego (Bipropap). Enligt avtalet skall

Sjöbjörn Development AB genomföra en studie av den polska

skogsindustrin i syfte att ge rekommendationer till

omstrukturering av industrin. Särskild vikt skall läggas på

miljöaspekterna. Studien skall delas upp i två faser. Arbetet

skall utföras i nära samarbete mellan underkonsulten NLK-Celpap

Engineering AB och Bipropap. Det avtalade priset är 30 miljoner

kr, varav 7,2 miljoner kr för den första fasen och återstoden

för den andra. Den svenska regeringen antas vara

betalningsansvarig. Den första fasen avser kartläggning och

preliminär bedömning av enskilda skogsföretags konkurrenskraft i

en marknadsekonomi vad gäller den inhemska och utländska

marknaden. NLK-Celpap skall granska marknad, råvarutillgångar,

industristruktur, miljökrav, infrastruktur, drift och

företagsledning samt personalbehov. En ekonomisk och finansiell

analys skall också göras av enskilda företag. I den första fasen

beräknas 35 olika specialister från NLK-Celpap medverka. Under

den andra fasen skall studien inriktas på de enskilda företag

som hade bedömts livskraftiga i den första fasen med analyser av

investeringsbehov och driftseffektivitet.

Regeringsbeslutet den 13 september 1990

I regeringsbeslutet den 13 september 1990 antecknades till en

början att den polska regeringen av Sverige hade begärt stöd

till omstrukturering av den polska skogs- och stålindustrin.

Vidare angavs att Sverige hade utfäst ett sådant stöd i enlighet

med ett mötesprotokoll från den 7 september 1990 som fogades

till beslutet, och att stödet ingår som en del av det

biståndsfinansierade samarbete med Polen varom avtal

undertecknats mellan Polen och Sverige den 21 maj 1990.

Regeringen beslutade dels att ge BITS i uppdrag att bereda

och fatta beslut om två insatser till stöd för omstrukturering

av polsk skogs- och stålindustri i enlighet med den utfästelse

som gjorts i mötesprotokollet, dels att kostnaderna för

insatserna skulle finansieras under anslaget III C 3 Andra

biståndsprogram, anslagsposten 6 Projektbistånd till vissa

länder.

Det mötesprotokoll som fogades till beslutet har samma

innehåll som det tidigare berörda utkastet till "Memorandum of

Understanding". Dock rubriceras det som "Agreed Minutes" i

stället för "Memorandum of Understanding".

Som nämnts i inledningen innebär regeringsbeslutet att BITS

hade att utgå från att stödet i fråga om skogsindustrin skulle

ges i enlighet med ett tillämnat avtal mellan det svenska

konsultföretaget NLK-Celpap AB och ett polskt konsultföretag som

företrädde den polska sidan. NLK-Celpaps styrelseordförande,

Björn Wahlström, skulle spela en ledande rådgivande roll i

samarbetet. Också när det gäller stålindustrin skulle Björn

Wahlström spela en ledande rådgivande roll. De närmare villkoren

skulle bli föremål för ett särskilt avtal mellan ej närmare

angivna parter på den polska och svenska sidan.

Michael Sohlman har anfört att riktlinjerna för den

statliga upphandlingen inte har åsidosatts genom beslutet.

Enligt hans uppfattning var det en grundläggande förutsättning

att polackerna själva skulle bestämma vem som skulle få

uppdraget. Med denna utgångspunkt medgav reglerna regeringen att

göra en samlad bedömning av kvalitetskomponenterna. Han har

särskilt understrukit att det såväl av diskussionerna med

polackerna som av mötesprotokollet klart framgick att

kostnadskontrollen skulle göras av BITS. När det gäller frågan

om varför ärendet avgjordes av regeringen och inte av BITS var

beslutsordningen visserligen inte den vanliga men han och

Gunilla Olofsson var överens om att regeringen skulle fatta

beslutet.

Gunilla Olofsson har uppgett att man även inom BITS ansåg

att beslutet skulle fattas av regeringen. Hon har som skäl

angivit det brådskande läge som uppkommit. En polsk delegation

från industriministeriet var på väg och hon uppfattade att det

var omöjligt för den svenska regeringen att överlägga med

delegationen och hänvisa till att frågan skulle avgöras längre

fram av en underlydande myndighet.

BITS förfrågan till Riksrevisionsverket

Den 14 september 1990 tillställde BITS Riksrevisionsverket

regeringsbeslutet och annan dokumentation i ärendet och

hemställde om verkets kommentarer i frågan om vad BITS var

skyldig att göra och på vilka punkter regeringsbeslutet och

mötesprotokollet gav utrymme för prövning från BITS sida av

kontraktet den 7 september 1990 mellan Bipropap och Sjöbjörn

Development AB. Enligt en promemoria som upprättats inom BITS

den 14 april 1992 bekräftade Riksrevisionsverket för BITS per

telefon att myndigheten hade "att följa regeringens beslut".

Gunilla Olofsson har anfört att BITS med denna åtgärd inte

ifrågasatte regeringsbeslutets förenlighet med författningen.

Hon uppfattade att regeringen hade rätt att ta tillbaka tidigare

beslut om medelstilldelning genom att fatta ett särskilt beslut

om att anvisa medel för den nu aktuella insatsen. Ärendet var

dock ovanligt och man var osäker på vilket manöverutrymme

myndigheten hade. Detta gällde särskilt hur BITS skulle utföra

uppdraget att bereda och besluta när det samtidigt fanns ett

upprättat kontrakt. Enligt Gunilla Olofsson hade en möjlig

tolkning varit en beredning inom BITS som inte innebar annat än

en bekräftelse av kontraktet. Den andra möjligheten var att

ifrågasätta en lång rad av de aspekter och förhållanden som

reglerades i kontraktet. Från Riksrevisionsverket erhölls dock

bara ett allmänt besked att regeringens beslut skulle följas.

Sedermera kom BITS enligt Gunilla Olofsson att ifrågasätta flera

punkter i kontraktet vilket ledde till att man upprättade ett

tillägg till detta med en i vissa avseenden annan uppläggning.

Det slutliga resultatet blev att BITS förhandlade ner

kostnaderna med drygt 15 miljoner kr.

BITS beslut om finansiering av skogsstudien

Den 8 oktober 1990 beslutade BITS om finansiering av

skogsstudien. I beslutet anförde BITS att den andra fasen var en

logisk följd av den första och att den i enskilda delar kunde

bedömas först i ljuset av vad som skulle framkomma under den

första fasen. Enligt BITS var det dessutom inte självklart att

kostnaderna för den andra fasen i sin helhet skulle finansieras

med biståndsmedel. BITS slutsats i denna del var därför att

frågan om finansieringen av den andra fasen först kunde avgöras

sedan resultatet av den första fasen blivit känt.

Under rubriken Bedömning anförde BITS att skogsindustrin är en

viktig näringsgren i den polska ekonomin och att det därför var

angeläget att studera vilken konkurrenskraft näringen hade

jämfört med omvärlden, och hur inhemsk produktion

kostnadsmässigt förhåller sig till import. Dessutom inverkade

enligt BITS skogsindustrin på den omgivande miljön både vad

gäller råvaruuttag och utsläpp i produktionsprocessen. Polen

anges ha framhållit såväl en pågående ekonomisk reformprocess

som ansträngningarna att få bukt med industrins

miljöföroreningar som skäl för att söka svensk expertismedverkan

i framför allt pappers- och massaindustrins vidare utveckling

och restrukturering inom en liberaliserad ekonomi.

BITS anförde vidare att Polen hade angivit NLK-Celpap som

svensk part för studien och att konkurrensupphandling i Sverige

därför inte hade kunnat företas. Det anmärktes att BITS hade

påtalat detta för regeringen och Polen, och att BITS i sina

diskussioner med NLK-Celpap hade tagit hänsyn till

direktupphandlingsförfarandet från polsk sida. BITS förbehöll

sig rätten att pröva finansieringen av studiens andra fas när

utfallet av den första förelåg och att därvid samråda med såväl

det polska industriministeriet, såsom BITS motpart i detta

projekt, som Utbildningsministeriet, såsom samordningsansvarig

vad gäller användningen av det svenska biståndsstödet för

kunskapsöverförande insatser utanför Miljöministeriets direkta

ansvar. Slutligen antecknade BITS att studien skulle komma att

genomföras i nära samarbete med den polska kontraktsparten

Bipropap och att kunskapsöverföring skulle komma att utgöra en

naturlig del av arbetet med studien. BITS beslutade att bidra

med högst 6,3 miljoner kr för en skogsindustristudie, varav

4,3 miljoner kr i fast pris för arvode och 2 miljoner kr för

ersättningsgilla kostnader mot faktura, samt att pröva

finansiering av den andra fasen av studien sedan resultat från

den första fasen hade presenterats av konsulten och godkänts av

kunden. BITS tillställde samma dag NLK-Celpap en bekräftelse av

beslutet. I bekräftelsen anfördes att BITS inom ett godkänt

belopp om högst 2 miljoner kr skulle bidra med högst 150 000 kr

för besök i Sverige under september 1990 av en polsk

industridelegation.

Tilläggskontrakt Sjöbjörn Development AB--Bipropap

Den 9 oktober 1990 undertecknades ett kontrakt mellan Sjöbjörn

Development AB och Bipropap som utgjorde ett tillägg till det

ursprungliga kontraktet. I detta tilläggskontrakt angavs priset

för den första fasen till 6,3 miljoner kr, varav 4,3 miljoner

kr för arvode och återstoden ersättning för visade kostnader och

för restid. Den andra fasen skulle bli föremål för förhandlingar

längre fram.

Avtal om en rådgivande grupp för skogsindustrifrågor

Den 13 november 1990 träffade Sjöbjörn Development AB och det

polska Industriministeriet ett avtal om en rådgivande grupp för

skogsindustrifrågor. Avtalet gick ut på att en grupp bestående

av ledande personer från det svenska näringslivet skulle fungera

som konsulter och rådgivare åt Industriministeriet i frågor som

rörde skogsindustrins omstrukturering, finansiering av

investeringar, företagsledning samt specifika frågor som kunde

uppstå i samband med pågående skogsindustristudie.

BITS beslut om bidraget för den rådgivande gruppen för

skogsindustrifrågor

Den 26 november 1990 beslutade BITS att bidra med högst 2

miljoner kr för en rådgivande grupp för skogsindustrifrågor vid

det polska industriministeriet.

I beslutet antecknades att det i överenskommelsen mellan

svenska och polska regeringarna den 7 september 1990 hade

hänvisats till behovet av rådgivning till Polen vad gäller

industriell omstrukturering och Björn Wahlströms ledande roll i

sammanhanget.

Utskottets bedömning

Allan Larssons roll

Allan Larsson har gjort gällande att han endast har tagit

initiativ för att främja samarbetet mellan svenska företag och

företag i andra länder. Enligt utskottets mening är det inte

bara tillåtet utan också önskvärt att statsråd deltar i

exportfrämjande verksamhet så länge det sker i allmänna termer

och så länge inte ett enskilt företag därigenom får en

särställning eller på annat sätt gynnas i förhållande till något

annat svenskt företag. I detta sammanhang kan hänvisas till

utskottets granskning av regeringens befattning med Bofors

försäljning av fälthaubits FH 77 B m.m. till Indien i konkurrens

med utländska företag. Utskottet noterade att regeringen hade

spelat en aktiv roll vid tillkomsten av affären men riktade inte

någon kritik mot regeringen för detta (bet. 1989/90:KU30).

När Allan Larsson på EBRD-mötet i Paris fick klart för sig att

den polska regeringen var intresserad av insatser från det

svenska näringslivet var det enligt utskottets mening en

naturlig åtgärd att han vände sig till ambassadör

Jean-Christophe Öberg för att informera denne och för att

överlämna åt honom att ta de fortsatta kontakter som kunde vara

nödvändiga. Allan Larsson tog också kontakt med Björn Wahlström

efter hemkomsten. Ambassadör Öberg skulle härmed tillsammans med

Björn Wahlström följa upp de i Paris tagna initiativen i Polen,

medan Allan Larsson skulle försöka ordna lämplig finansiering av

de polska projekten genom EBRD. Att Björn Wahlström

introducerades i Polen på initiativ av finansministern måste

dock hos polackerna ha ingivit föreställningen att en

biståndsfinansiering förutsatte att de valde NLK-Celpap och

Wahlström. Detta vinner också stöd av vad den förutvarande vice

industriministern Marian Kania yttrade i polsk radio den 29 mars

1993. Enligt Marian Kania skulle det ha varit ohyfsat av honom

att säga nej när den biståndsgivande svenska regeringen sade att

saken skulle bli bäst utförd av Björn Wahlström och hans bolag.

Björn Wahlström har också inför utskottet framhållit att han

kände sig som rådgivare till den polska regeringen. Till detta

kommer att Jean Christophe Öberg på ett utkast till

mötesprotokollet antecknat att Witold Trzeciakowski "accepterar

texten" och att han i en rapport den 5 september 1990 anfört att

Witold Trzeciakowski "accepterar tanken svenskt deltagande genom

advisory board." Ordvalet tyder inte på något självständigt val

från polsk sida. Detsamma gäller vad Birgit Öberg anfört i sin

promemoria om att den som får finansministern på sin sida också

får resurser.

Allan Larsson har mottagit rapporter från Jean-Christophe

Öberg av vilka framgick att Björn Wahlström ansåg sig ha haft

ett uppdrag från den svenska regeringen. Det är anmärkningsvärt

att Allan Larsson inte har försökt tillrättalägga detta.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att Allan Larsson

genom sitt agerande kan ha misslett polackerna att tro att

projektet hade den svenska regeringens stöd och därmed medverkat

till att Spin-Off och Scandiaconsult gick miste om möjligheten

att konkurrera om två konsultuppdrag, vilket utskottet anser

vara anmärkningsvärt. I övrigt föranleder granskningen i denna

del inte något uttalande från utskottets sida.

Regeringens handläggning

Enligt det beslut om BITS beredningsplan som den dåvarande

regeringen fattade den 15 februari 1990 skall BITS själv besluta

om insatser som rör kunskaps- och kompetensutveckling, medan

miljöinsatser av kostnadsmässigt större omfattning och

innehållsmässigt mer komplicerad art skall underställas

regeringen. Den normala ordningen är således att

biståndsärendena skall handläggas av BITS. Det får därför

betraktas som anmärkningsvärt att regeringen i det nu aktuella

fallet tog över handläggningen och beslutade i BITS ställe.

Av den beredningsplan som regeringen godkände den 15 februari

1990 framgår att det åligger Polen att göra framställning om

utnyttjande av biståndsramen. Någon formell sådan framställning

förekommer inte. Trots att ärendet hade hanterats under flera

månader som ett biståndsärende påbörjades inte behandlingen av

ärendet på Utrikesdepartementets utvecklingsavdelning förrän den

22 augusti 1990. Därefter präglas handläggningen av en

utomordentlig brådska. Anmärkningsvärt är den korta remisstid

som BITS fick för att yttra sig över NLK-Celpaps förslag och

offert. Trots BITS många invändningar och kritiska synpunkter på

detta förslag fattade regeringen sitt beslut den 13 september

1990. Handläggningen vittnar om att frågan i själva verket var

avgjord på ett långt tidigare stadium. BITS hänvändelse till

Riksrevisionsverket måste ses mot bakgrund av nu angivna

omständigheter.

I det nu aktuella fallet har upphandlingen skett genom

förhandlingsupphandling. Det har emellertid inte framkommit

något som visar att man från polsk sida krävde att NLK-Celpap

och Björn Wahlström skulle få uppdragen. I den situationen borde

upphandlingen av konsulttjänsterna ha skett genom sluten

upphandling, dvs. genom infordrande, prövning och antagande av

anbud utan förhandling med anbudsgivare.

Enligt utskottets mening företer den dåvarande regeringens

handläggning således flera brister för vilka den inte kan undgå

kritik.

12. Flyktingpolitiken m.m.

Utskottet har tidigare under en följd av år granskat

regeringens handläggning av utlänningsärenden, bl.a.

handläggningstidernas längd, regeringens praxis i asylärenden

och barns rättigheter. I år har utskottet granskat regeringens

planering och handläggning av flyktingpolitiken, bl.a.

kontakterna med Invandrarverket, införandet av visumplikt,

förhållandet till Schengenavtalet samt avvisningen av vissa

peruanska medborgare. Vidare har utskottet granskat ett

uttalande av invandrarministern rörande asylsökande

kosovoalbaner.

Till grund för granskningen har bl.a. legat dels fyra

promemorior som upprättats inom Kulturdepartementet (bilagorna

A 11.1--11.5,) dels offentliga utfrågningar av f.d.

generaldirektören för Invandrarverket Christina Rogestam,

bilaga B12, statsrådet Birgit Friggebo, bilaga B18,

och statsministern Carl Bildt, bilaga B21. Christina

Rogestam har inkommit med en kompletterande skrivelse, se

underbilaga till B12.

a) Regeringens planering och handläggning av flyktingpolitiken

Flyktingsituationen under år 1992

I Kulturdepartementet handläggs sedan departementets

inrättande den 1 december 1991 bl.a. ärenden som gäller

flyktingar och invandrare och utlänningars rätt att vistas i

landet. Statens invandrarverk sorterar under

Kulturdepartementet.

Invandrarverket (SIV) svarar enligt sin instruktion (1988:429)

bl.a. för uppgifter enligt utlänningslagstiftningen samt för

mottagande av asylsökande. SIV är en central myndighet för

invandrar- och medborgarskapsfrågor och huvudman på den statliga

sidan för överföring och mottagande av flyktingar och

asylsökande.

Övergripande mål för verksamheten är att den reglerade

invandringen till Sverige skall upprätthållas i enlighet med

gällande författningar och internationella åtaganden. Prövning

av ärenden enligt utlänningslagstiftningen och lagen om svenskt

medborgarskap skall ske på ett rättssäkert sätt. Mottagandet av

asylsökande och flyktingar skall präglas av respekt för

individen och dennes vilja och förmåga att ta ansvar.

Invandrarnas integration i det svenska samhället skall ske i

enlighet med de invandrarpolitiska målen jämlikhet, valfrihet

och samverkan (prop. 1992/93:100, bil. 12 s. 266).

Under budgetåret 1991/92 sökte 54500 personer inkl. barn

asyl i Sverige, mot 20800 budgetåret dessförinnan. 41000

personer eller 75% kom från f.d. Jugoslavien och merparten av

dem från Kosovo. Samma budgetår beviljades 19339 asylsökande

uppehållstillstånd -- 62 % av humanitära skäl. Under budgetåret

uppgick vidare antalet uppehållstillstånd för nära anhöriga till

20380 personer. Det totala antalet asylsökande under första

hälften av budgetåret 1992/93 uppgick till ca 47000 personer.

Under månaderna juni--september 1992 kom inte mindre än 45000

asylsökande, merparten från Makedonien och Kosovoprovinsen.

Antalet asylsökande under hela kalenderåret 1992 kan beräknas

till 81000 personer. Enligt regeringens skrivelse om

invandrar- och flyktingpolitiken (skr. 1992/93:157 s. 38) kunde

det kraftiga inflödet från Makedonien av personer utan

skyddsbehov efter informationsinsatser och omfattande

direktavvisning bringas att upphöra. Regeringen beslutade den 8

oktober 1992 att viseringsfrihet inte längre skulle gälla för

medborgare från Serbien-Montenegro och Makedonien samtidigt som

viseringstvånget för medborgare från Bosnien-Hercegovina

upphävdes. Efter den 8 oktober 1992 har antalet asylsökande

minskat kraftigt.

Under budgetåret 1991/92 hade Invandrarverket resurser för att

dels kunna besluta i asylärenden motsvarande en inströmning av

30000 asylsökande, dels kunna avarbeta eftersläpande

ärendebalanser från budgetåret innan. Antalet ej beslutade

asylärenden växte emellertid på nytt, dels på grund av den

accelererade inströmningen, dels på grund av att Invandrarverket

inte fattade några avvisningsbeslut (verkställighetsstopp)

beträffande asylsökande från det forna Jugoslavien. Totalt hade

Invandrarverket vid ingången av budgetåret 1991/92 en balans av

14700 asylärenden. Ett år senare hade balansen ökat till

28100 ärenden. I slutet av september 1992 uppgick antalet

asylsökande utan förstainstansbeslut till 64500 personer.

Vid utgången av år 1992 väntade 71000 personer på sitt

första beslut om uppehållstillstånd från verket. 60000 av

dessa kom från f.d. Jugoslavien -- 76 % från Serbien-Montenegro,

23 % från Bosnien-Hercegovina och 1 % från Makedonien, Kroatien

och Slovenien. Under det sista kvartalet 1992 avsåg 78 % av av

alla avgjorda ärenden f.d. jugoslaver, och andelen beviljade

uppehållstillstånd var 15 %.

Den sista september 1992 omfattade Utlänningsnämndens

ärendebalans ca 14600 personer. Vid utgången av år 1992 hade

nämnden en ärendebalans på 5475 ärenden som avsåg 8 500

personer. Som jämförelse kan nämnas att nämnden den 1 januari

1992 övertog 6385 ärenden från regeringen. I april 1993 var

antalet oavgjorda ärenden hos nämnden 5760 och avsåg 13657

personer. Av de ärenden som avgjordes av nämnden under mars

månad 1993 hade 21 % en handläggningstid på mindre än en månad,

och inom en handläggningstid på sex månader var 69 % av ärendena

avgjorda. 16 % av ärendena hade en handläggningstid på mellan

nio månader och två år. Nämnas kan att i regleringsbrevet för

budgetåret 1992/93 angetts som verksamhetsmål/resultatkrav att

handläggningstiden vid överprövning av avlägsnandeärenden inte

bör överstiga två och en halv månad och att balansen av

avlägsnandeärenden borde bringas ned till 1000 sådana ärenden

den 31 december 1992 såvida inte ärendeinflödet ökade.

Andelen beviljade uppehållstillstånd av

regeringen/Utlänningsnämnden var sista kvartalet 1992 13 % mot

24 % föregående kvartal. Av utskottets utfrågning framgår att

Christina Rogestam bedömt att Utlänningsnämnden i ett antal

situationer gjort betydligt snävare tolkning av begreppet

humanitära skäl än som förekommit tidigare.

De ärenden som Invandrarverket överlämnat till regeringen har

enligt Christina Rogestam varit de ärenden som överlämnats inför

regeringens ställningstagande den 19 december 1991 att upphäva

det s.k. 13 december-beslutet från 1989. Vidare har ytterligare

några ärenden som gällt framför allt somalier lämnats över.

Enligt regeringens skrivelse 1992/93:157 om invandrar- och

flyktingpolitiken har den dramatiska ökningen av antalet

asylsökande självfallet inneburit stora påfrestningar för

Statens invandrarverk och ställt stora krav på verkets resurser,

kapacitet och flexibilitet. I regleringsbrevet för budgetåret

1992/93 för Invandrarverket angav regeringen som riktmärke för

prövningen av asylärenden i första instans att handlingstiden

normalt inte borde överstiga två månader. Handläggningstiden för

överklagande av sådana ärenden borde inte överstiga fyra veckor.

Därefter skall överklagningsärenden kunna föras fram till beslut

så snabbt att ett ärende normalt inte skall behöva ta mer än sex

månader från det att handläggningen påbörjades hos polisen

(prop. 1988/89:105, SfU17). Under budgetåret 1991/92 klarades

målet för handläggningstiderna i 32% av de avgjorda

grundärendena.

I regleringsbrevet föreskrevs även att Statens invandrarverk

ansvarar för att erforderliga förläggningsplatser eller andra

inkvarteringsmöjligheter för asylsökande finns till hands. Under

första halvåret 1992 öppnade Invandrarverket 108 nya

anläggningar bl.a. genom avtal med privata entreprenörer och

kommuner. Vid månadsskiftet juni/juli 1992 fanns 51800

inskrivna på Invandrarverkets dåvarande 200 slussar och

förläggningar, vilket innebar en ökning med 27700 under

budgetåret 1991/92. Ökningen fortsatte tredje kvartalet 1992 så

att verket tvingades att under denna tid i stort sett dagligen

öppna en ny mottagningsanläggning. Vid utgången av november

månad 1992 bodde 77 000 personer på Invandrarverkets

240förläggningar.

På grund av den extremt höga inströmningen av asylsökande

tvingades Invandrarverket att använda transitanläggningar som

tältförläggning och andra typer av enkel inkvartering under

våren och sommaren 1992. Invandrarverket tog även baracker och

gymnastiksalar i anspråk för att över huvud taget kunna erbjuda

tak över huvudet. Tältförläggningarna avvecklades hösten 1992.

Kostnaderna för förläggningsverksamheten var under budgetåret

1992/93 ca 3,5 miljarder kronor. Trots den mycket stora ökningen

av antalet flyktingar blev förläggningskostnaderna dock 36

miljoner kronor lägre än det belopp verket disponerade. För

budgetåret 1992/93 har anvisats först ca 3 miljarder kronor för

förläggningsverksamheten m.m. Hösten 1992 anmälde regeringen i

tilläggsbudgeten att anslaget troligen skulle komma att

överskridas med 4,5 miljarder kronor. För budgetåret 1993/94 har

anvisats ett förslagsanslag på 6,4 miljarder kronor

(1992/93:SfU17).

Under andra kvartalet 1992 verkställde polisen 4500

avvisningsbeslut -- 700 fler än föregående kvartal. Under andra

halvåret 1992 verkställdes 8235 avvisningsbeslut. Vid årets

utgång var antalet ej verkställda avvisningsbeslut 6300. Därav

var antalet efterlysta personer 3300.

Enligt regleringsbrevet skall Invandrarverket kvartalsvis till

regeringen redovisa utvecklingen av ärendemängder och

handläggningstider enligt utlänningslagen. Invandrarverkets

skriftliga redovisning presenteras kvartalsvis för

representanter för Kultur-, Justitie-, Utrikes- och

Finansdepartementen samt Rikspolisstyrelsen och numera även

Utrikesnämnden. Kvartalsmötena leds normalt av statsrådet eller

statssekreteraren, och Invandrarverket företräds av sin

generaldirektör. Kvartalsrapporterna, som också delges bl.a.

socialförsäkringsutskottet, innehåller 15--20 tabeller med

uppgift om antalet asylsökande, antalet beslut,

handläggningstiderna, ärendebalanserna hos verket, Polisen och

Utlänningsnämnden samt situationen på förläggningarna. Enligt

Christina Rogestam går kvartalsmötet igenom tabell efter tabell,

och orsakerna till att det ser ut som det gör redovisas. Vidare

redovisas åtgärder som vidtagits och vidtas. Avslutningsvis tas

en rad allmänna frågor upp.

Enligt 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100, bil. 12)

förändras SIV:s verksamheter oupphörligen i omfattning och till

svårighetsgrad. Detta gör att delmål för handläggningstider och

balansstorlekar sällan nås fullt ut. Verket tvingas från tid

till annan göra omprioriteringar och ibland arbeta med

extraresurser som har större kapacitet än grundorganisationen.

Den extrapersonal SIV rekryterade hösten 1992 beräknas t.ex.

göra det möjligt att mer än fördubbla antalet

asylprövningsärenden som verket kommer att avgöra under

innevarande budgetår.

Beslut m.m. rörande flyktingpolitiken

I det följande redovisas i kronologisk ordning vissa åtgärder

som vidtagits inom ramen för flyktingpolitiken.

En organisationskommitté tillsattes den 6 juni 1991 för att

förbereda inrättandet av Utlänningsnämnden. Kommittén avlämnade

sitt förslag den 1 oktober.

I regeringsförklaringen den 4 oktober 1991 aviserades att det

s.k. 13december-beslutet 1989 skulle upphävas.

Den 10 oktober 1991 framlade regeringen en proposition med

förslag om att Utlänningsnämndens inrättande skulle

tidigareläggas till den 1 januari 1992, och i

tilläggsproposition den 31 oktober föreslogs att

dimensioneringen av nämnden skulle bli betydligt större än som

var planerat eller 100 personer mot tidigare planerade 60

personer. Senare utökades personalen ytterligare till 160

personer.

I november 1991 hade SIV sin första genomgång med

invandrarministern efter regeringsskiftet. Från verkets sida

markerades då enligt vad Christina Rogestam framhållit under

utskottets utfrågning att den största gruppen asylsökande var

jugoslaver och bland dessa kosovoalbaner. Verket ombads vid

detta tillfälle att till regeringen överlämna ärenden som skulle

göra det möjligt att genom nytt regeringsbeslut förändra den

praxis som tillkommit genom det s.k. 13 december-beslutet.

Christina Rogestam framhöll att man inom verket var angelägen

att beslutet dröjde så länge som möjligt tills man kunde

överblicka situationen i Jugoslavien.

Den 14 november 1991 införde Invandrarverket

verkställighetsstopp, dvs. man upphörde att besluta om avvisning

av asylsökande från det forna Jugoslavien. Situationen i

Jugoslavien hade nämligen förvärrats under 1991. Det berodde

enligt Christina Rogestam dels på inkallelserna till den

jugoslaviska armén, dels på striderna i samband med att Kroatien

och Slovenien förklarade sig självständiga.

Den 17 december 1991 överlämnade Invandrarverket till

regeringen en PM med bedömningar och förslag rörande planeringen

för att möta hög eller extremt hög invandring.

Den 19 december 1991 hävde regeringen den skärpning av

asylrätten som gällt sedan december 1989. Statsrådet Birgit

Friggebo framhöll samma dag i riksdagen att upphävandet av 13

december-beslutet inte var någon signal om att dörrar öppnats

till Sverige utan att det innebar en normalisering, dvs. att

svenska lagar skulle tillämpas fullt ut. Strömmen av asylsökande

från andra länder än det forna Jugoslavien fortsatte att minska

efter den 19 december 1991.

Den 19 december 1991 avskaffades även den s.k.

väntetidspraxisen, dock med vissa övergångsregler. Enligt

regeringen var det skyddsbehovet och inte en schabloniserad

vistelsetid som skulle tillmätas betydelse vid asylprövningen.

Den 1 januari 1992 inrättades Utlänningsnämnden och övertog

6385 överklagade avvisningsärenden från Kulturdepartementet.

Den 1 februari 1992 införde regeringen krav på visering för

medborgare från Algeriet, Marocko och Tunisien, och den 1 mars

infördes viseringsfrihet för medborgare från Slovenien och

Kroatien.

Ett s.k. kvartalsmöte hölls i början av februari 1992. Enligt

Christina Rogestam efterlystes då från SIV:s sida besked om hur

regeringen tänkte hantera verkets skrivelse den 17 december

1991. Hon informerade också om att förläggningsverksamheten

beräknades kosta 1,5 miljarder kronor mer än vad verket hade

anslag till. Verket tillfördes senare detta belopp.

I mars 1992 beslutade regeringen tillkalla en särskild

utredare för att se över det nuvarande systemet för mottagande

av asylsökande och flyktingar. Utredaren har i december 1992

avlämnat betänkandet (SOU 1992:133) Mottagande av asylsökande

och flyktingar. Invandrarverket har företrätts av experter i

utredningen.

I april 1992 tillsattes en särskild utredare för att se över

vissa delar av utlänningslagstiftningen mot bakgrund bl.a. av

skrivelser från Invandrarverket den 10 juli 1991, den 17

december 1991 och den 23 januari 1992 (dir. 1992:51). Utredaren

har i oktober 1992 redovisat en promemoria Förslag till legal

reglering av massflyktssituationer. Promemorian som för

närvarande remissbehandlas innehåller förslag till lag om

vistelsetillstånd m.m. för skyddssökande utlänningar från

konflikt- eller krisområden. Kommande förslag kommer att gälla

frågan om riktlinjer och praxisbildning efter det att regeringen

ersatts av Utlänningsnämnden som sista instans, möjligheterna

att ge in en ny ansökan om uppehållstillstånd efter

lagakraftvunnet avvisnings- eller utvisningsbeslut,

möjligheterna att överklaga beslut om avslag på ansökan om

resedokument och flyktingförklaring, möjligheterna att få

uppehållstillstånd efter inresan, utresefristen efter

lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning samt

viseringsreglerna.

I början av maj 1992 hade man åter ett kvartalsmöte med

genomgång av kvartalsstatistiken. Från SIV:s sida konstaterades

att antalet asylsökande från Jugoslavien fortsatte att öka och,

enligt vad Christina Rogestam framhållit under utfrågningen,

läget höll på att bli kritiskt. Verket närmade sig taket för vad

som kunde klaras på ett bra sätt, nämligen 50000 personer som

skulle få beslut inom rimlig tid. Verket efterlyste åter besked

om hur regeringen avsåg att agera inför en ökad flyktingström

från Jugoslavien. Från verkets sida efterlystes också åtgärder

från regeringen för att minska flyktingströmmen från det forna

Jugoslavien och stöd från regeringen för att få fram fler

platser för mottagandet. Enligt Christina Rogestam blev

regeringens svar beträffande fler platser att frågan var föremål

för utredning med förtur och att det inte fanns möjlighet eller

anledning att göra någonting innan utredningen var slutförd. Hon

tog upp frågan om visumtvång för kosovoalbaner mot bakgrund av

att man bl.a. i Tyskland gjorde vissa justeringar och skärpte

gränskontrollen.

I mitten av maj 1992 tog SIV i Nordiska utlänningsutskottet

upp behovet av starkare insatser för att minska antalet

asylsökande. Enligt Christina Rogestam förmedlades detta till

regeringen. -- Nordiska utlänningsutskottet, som primärt

ansvarar för övervakningen av hur den nordiska

passkontrollöverenskommelsen tillämpas, har regelbundna

samrådsmöten med förträdare för de nordiska

utlänningsmyndigheterna. I dessa möten deltar även

representanter för berörda departement.

Den 14 maj 1992 förekom en överläggning i regeringen rörande

tillströmningen av asylsökande. Regeringens strategi gick enligt

Birgit Friggebo ut på att man från svensk sida skulle ta

internationella kontakter av olika slag för att söka åstadkomma

ett gemensamt handlingssätt i Europa. Vidare skulle man

fortsätta att göra biståndsinsatser i närområdena och att stödja

framför allt FN:s flyktingkommissariat (UNHCR). En av de

bedömningar som gjordes var enligt Birgit Friggebo att det

skulle vara inkonsekvent att införa visumtvång för att hindra

människor från att komma till Sverige samtidigt som

Invandrarverket inte vågade fatta beslut om att återsända

kosovoalbaner.

I maj 1992 blev det enligt Christina Rogestam tydligt att det

förekom organiserad transport av flyktingar från Kosovo till

Sverige. Frågan diskuterades inte specifikt med

regeringskansliet. Där fick man samma UD-rapporter och

polisrapporter som Invandrarverket fick.

I en skrivelse till regeringen den 9 juni 1992 tog

Invandrarverket genom Christina Rogestam upp behovet av åtgärder

med anledning av den aktuella situationen för mottagning av

asylsökande. Bl.a. framhölls att verket inte var informerat om

huruvida regeringen försett sig med bemyndigande från riksdagen,

att under definierade förhållanden när det gäller

tillströmningen, förordna att tillämpliga delar av

beredskapslagstiftningen skall träda i kraft, vilket enligt

verkets skrivelse den 17 december 1991 bort bli föremål för

överväganden. Invandrarverket informerades om att det inte

skulle vara möjligt att på kort sikt utan utredningsförslag och

remissbehandling lämna förslag om tvångslagstiftning gentemot

kommunerna om förfoganderätt och eventuell rekvisition av

enskild egendom. Den särskilde utredaren redovisade att han

avsåg att prioritera denna del av utredningsarbetet. Uppdraget i

denna del redovisades som ovan nämnts i oktober 1992. I

skrivelsen den 9 juni 1992 uppmanades regeringen också att vidta

åtgärder i fråga om internationella insatser, och det påpekades

att det med tanke på FN:s beslut om sanktioner mot

Serbien-Montenegro var rimligt att man införde visumtvång.

Den 10 juni 1992 sammanträffade Birgit Friggebo och Christina

Rogestam. Då gjordes enligt Birgit Friggebo en genomgång av

innehållet i skrivelsen av den 9 juni 1992.

I mitten av juni 1992 meddelade Christina Rogestam, enligt vad

hon uppgav vid utskottets utfrågning, statssekreteraren Lennart

Rohdin att det behövdes ytterligare 40000 förläggningsplatser

fram till slutet av december. Hon meddelade också att verket

skulle få stora svårigheter med att skaffa fram dessa platser,

men att man skulle göra allt för att klara det.

Den 16 juni 1992 presenterade UNHCR sin förändrade inställning

i fråga om kosovoalbanerna. UNHCR motsatte sig inte längre att

asylsökande från Kosovo återsändes, om skyddsbehovet inte var

tillräckligt i det individuella fallet. Många av dem som flytt

från Kosovo åberopade att de vägrat värnpliktstjänstgöring i

serbiska armén och skulle drabbas av stränga fängelsestraff om

de återsändes. UNHCR:s förändrade inställning grundade sig på

att frågan om amnesti för dessa grupper diskuterades i

restjugoslaviens parlament och på att sådan amnesti i praktiken

redan tillämpades.

Den 25 juni 1992 diskuterades i regeringen åter frågan om de

asylsökande från det forna Jugoslavien.

I en Ekointervju den 27 juni 1992 framhöll Birgit Friggebo att

man från regeringens sida hade olika kontakter för de

förberedelser som krävdes om det skulle komma ännu fler

asylsökande. Enligt vad Birgit Friggebo framhållit vid

utskottets utfrågning uttryckte hon inte att det fanns en

skriftlig konkret plan. Däremot hade man inom regeringskansliet

en strategi för flyktingpolitiken. I en intervju som sändes

samma dag i Dagens Eko angav Christina Rogestam att det inte

fanns någon planering för en flyktingström som var större än

50000 personer. Vid utskottets utfrågning har Christina

Rogestam bekräftat att det inte existerade någon sådan plan hos

verket. Inte heller från regeringens sida redovisades någon

sådan planering. Det som fanns hos verket var dels en plan för

att ta emot upp till 50000 asylsökande, dels en uppläggning

för att klara en mycket stor tillströmning av

asylsökande/hjälpsökande. Denna senare uppläggning förutsätter

ett bemyndigande från riksdagen till regeringen för att

regeringen skall kunna fatta de beslut som behövs. Fastän det i

juni 1992 hade kommit över 50000 asylsökande till Sverige

under budgetåret saknades enligt Christina Rogestam ett sådant

bemyndigande och därmed förutsättningar för att tillämpa

uppläggningen för en mycket stor tillströmning.

Den 29 juni 1992 skrev Invandrarverkets styrelse till

regeringen. I skrivelsen återupprepades kraven i brevet från den

9 juni 1992; dock nämndes inte frågan om visumtvång.

Den 30 juni sammanträffade Christina Rogestam och statsrådet

Friggebo för att gå igenom situationen. Birgit Friggebo har

under utskottets utfrågning framhållit att hon då frågade

Christina Rogestam hur verket skulle agera med anledning av

UNHCR:s ändrade inställning.

Ett extramöte med flyktingpolitiska rådet hölls den 1 juli

1992 med anledning av den då rådande situationen. I

flyktingpolitiska rådet ingår representanter för berörda

myndigheter, bl.a. Invandrarverket, frivilligorganisationer och

riksdagspartierna. Enligt vad statsminister Carl Bildt uppgett

under utskottets utfrågning var regeringspartierna överens med

den socialdemokratiska oppositionen om att, i stället för att ha

partiledaröverläggningar mitt i sommaren, inom ramen för det

flyktingpolitiska rådet ha överläggningar mellan sådana

partiföreträdare som kunde betraktas som genuint sakkunniga.

Enligt vad Christina Rogestam angett vid utskottets utfrågning

redovisades från verkets sida de stora problemen i fråga om

förläggningsplatser. Birgit Friggebo har framhållit att hon vid

detta tillfälle åter ställde frågan hur verket skulle agera i

fråga om kosovoalbanerna. Från verkets sida rapporterades att en

mindre del av de asylsökande kosovoalbanerna hade skyddsskäl av

humanitär karaktär gränsande till defactoflyktingskäl och att en

stor grupp var krigsvägrare som riskerade att få stränga straff

när de kom hem. En annan grupp hade svaga skäl. Vid tillfället

lämnade verket enligt Birgit Friggebo inte något besked om att

verket avsåg att upphäva verkställighetsstoppet.

Den 2 juli 1992 var frågan om de asylsökande från det forna

Jugoslavien ånyo föremål för diskussion i regeringen.

I början av juli 1992 kom information från FN:s

flyktingkommissarie (UNHCR) att inkallelserna till den federala

armén i Jugoslavien hade upphört och att utresekontrollen hade

liberaliserats. Enligt Christina Rogestam gjorde man vid denna

tid inom Invandrarverket den bedömningen att man kunde börja

skicka tillbaka kosovoalbaner. Från verkets sida bedömdes också

att Sverige i likhet med ett stort antal andra europeiska länder

kunde införa viseringstvång.

Statsminister Carl Bildt har vid utskottets utfrågning

framhållit att han tog upp frågan om flyktingarna från det forna

Jugoslavien på den Europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors

i mitten av juli 1992. Samtidigt tog han upp frågan i informella

samtal med de ledande regeringscheferna i Västeuropa.

Bl.a. på svenskt initiativ kallade UNHCR till internationell

konferens om situationen i f.d. Jugoslavien i Genève den 29 juli

1992. Vid denna diskuterades bl.a. frågan om temporära

uppehållstillstånd vid krigs- eller massflyktssituationer samt

behovet av internationellt samordnade hjälpinsatser.

Under juli och augusti 1992 beslutade regeringen om medel för

biståndsinsatser i f.d. Jugoslavien. Lämnad

flyktingbiståndsinsats till f.d. Jugoslavien uppgår till

tillhopa ca 415 miljoner kronor.

Den 16 resp. den 20 juli fattade Invandrarverket beslut om att

avvisa asylsökande från Kosovo och Makedonien.

Under augusti månad 1992 minskade tillströmningen av

asylsökande med över 30%. Detta berodde enligt vad Birgit

Friggebo framhållit under utfrågningen på att polisen och

Invandrarverket beslutat att avvisa makedonier, vilket fick till

effekt att strömmen av makedonier minskade eller avstannade

helt.

På Harpsundsmötet den 22 augusti 1992 diskuterade regeringen,

enligt vad Birgit Friggebo framhållit under utskottets

utfrågning, ingående visumfrågan. Utfallet av övervägandena blev

att regeringen skulle avvakta FN:s bedömning av regimen i

Belgrad.

Den 11 september 1992 diskuterades i flyktingpolitiska rådet

frågan om tillfälligt skydd för medborgare i det forna

Jugoslavien.

Den 22 september 1992 fattade FN det formella beslutet att

Serbien-Montenegro inte var att betrakta som successor till

Jugoslavien. Enligt statsminister Carl Bildt ledde detta till

att det inom regeringskansliet gjordes en omedelbar översyn av

den ganska stora mängd avtal som Sverige ingått med Jugoslavien.

En inom Kulturdepartementet den 7 oktober 1992 upprättad

promemoria Tillfälligt skydd för medborgare från det forna

Jugoslavien m.m. var föremål för en hearing den 20 oktober 1992.

Regeringen beslutade den 8 oktober 1992 att viseringsfrihet

inte längre skulle gälla för medborgare från Serbien-Montenegro

och Makedonien. Samtidigt suspenderades de facto en stor mängd

andra avtal som Sverige ingått med Jugoslavien. Det kan nämnas

att mellan den 10 juli och 10 oktober 1992 kom 30 000

asylsökande från Kosovo till Sverige. Den 10 oktober infördes

viseringsfrihet för medborgare från Bosnien-Hercegovina. Även i

Danmark och Norge fattades vid denna tid beslut om suspendering

av avtal med Jugoslavien, vilket innebar att viseringskrav

gentemot Serbien och Makedonien infördes. Statsminister Carl

Bildt har inför utskottet framhållit att han strävat efter att

få en samlad nordisk lösning beträffande

viseringsbestämmelserna. Han har personligen försökt att, så

nära det över huvud taget går, följa utvecklingen i f.d.

Jugoslavien och dess påverkan på både utrikespolitik och

invandrarpolitik. Som exempel har han nämnt att han varje dag på

sitt skrivbord får en dagsrapport som dag för dag följer upp

läget i de olika delarna av f.d. Jugoslavien. -- Enligt

statsministerns mening hade det varit omöjligt att återinföra

viseringskrav så länge Invandrarverket inte verkställde

avvisningar. Om det från Invandrarverkets sida explicit hade

uttryckts ett krav på införande av viseringstvång skulle han ha

svarat att det skulle vara lämpligt att först häva

verkställighetsstoppet. Han har vidare inför utskottet

framhållit att hela regeringen har ansvaret för att

viseringsplikt infördes först den 8 oktober. Ärendet var

besvärligt och rörde även utrikesministerns område. Även han

själv var starkt berörd inte bara på grund av att han är

statsminister, utan också på grund av att frågan hade sådan

dignitet bl.a. genom de kontakter han hade med sina europeiska

kolleger. Skälet till att beslutet fördröjdes var emellertid

främst att FN:s beslut i successionsfrågan kom först den 22

september.

Den 2 november 1992 gavs från Arbetsmarknadsstyrelsen och

Invandrarverket ut ett pressmeddelande med rubriken: AMS och SIV

i gemensamt brev till regeringen; begränsa invandringen.

Signalen från pressmeddelandet var enligt Birgit Friggebo att

man skulle använda asylinvandringen och flyktingpolitiken som

arbetsmarknadsregulator.

Vid utgången av november 1992 upphörde den s.k.

treterminsregeln att gälla i enlighet med ett beslut av

regeringen den 8 oktober 1992. Regeln hade inneburit att den

anknytning som barn hade fått till Sverige genom skolgång under

tre terminer särskilt skulle beaktas vid prövningen av

uppehållstillstånd. Frånsett asylsökande från f.d. Jugoslavien

skulle treterminsregeln i dag mot bakgrund av de förkortade

väntetiderna endast ha blivit aktuell i ett begränsat antal

fall.

I november 1992 behandlade socialförsäkringsutskottet

regeringens proposition om principiellt förbud mot

förvarstagande av barn (prop. 1991/92:138).

Socialförsäkringsutskottet inhämtade yttrande från ett antal

berörda myndigheter och föreslog vissa ändringar som innebar

större möjligheter att ta barn i förvar än de regeringen

föreslagit (1992/93:SfU3). Riksdagen beslutade i enlighet med

utskottets förslag. I detta sammanhang kan nämnas att

socialminister Bengt Westerberg den 29 april 1993 informerat

riksdagen om resultatet av FN:s granskning av hur Sverige

uppfyllt FN:s barnkonvention. Den aktuella FN-kommittén tog upp

frågan om den svenska tillämpningen av konventionens artikel 37

c om frihetsberövande av barn. Enligt kommittén bör övervägas

ett alternativ till att hålla barn i förvar.

Den 3 december 1992 gav regeringen Riksrevisionsverket i

uppdrag att granska kostnadseffektiviteten i Invandrarverkets

upphandlingsverksamhet.

Den 8 december 1992 skickades en skrivelse från Europarådet

till regeringarna om en konferens på hög nivå. Skrivelsen

besvarades enligt Birgit Friggebo av UD inom normal tid på ett

underlag som utarbetats inom Kulturdepartementet.

Den 14 januari 1993 beslutade regeringen att tillkalla en

parlamentarisk kommitté om högst nio ledamöter med uppgift att

göra en översyn av invandrarpolitiken samt invandrings- och

flyktingpolitiken (dir. 1993:1).

Vissa åtgärder med anknytning till det s.k. Schengenavtalet

I november 1991 ägde kontakter rum på tjänstemannanivå med

representanter för det dåvarande italienska ordförandeskapet för

Schengengruppen och dess sekretariat. Från tysk sida har i

augusti 1992 gjorts upprepade påstötningar för liknande

sammanträffanden. -- Schengenavtalet tillkom 1985 och omfattar

de EG-länder som delar majoritetstolkningen av Romfördragets

artikel 8a, dvs. att en medlemsstat inte får företa kontroll av

personer vid en inre gräns när den inre marknaden har trätt i

kraft. Schengenavtalets tillämpningskonvention beräknas träda i

kraft den 1 juli 1993.

Den 16 mars 1993 deltog Sverige tillsammans med Finland och

Österrike i ett första informationsmöte vid Schengengruppens

sekretariat i Bryssel. Två ytterligare informationsmöten våren

1993 var då planerade.

Den 1 april 1993 besökte den spanske Schengenordföranden

Elorza Stockholm för att bl.a. diskutera Schengenfrågor. Från

Kulturdepartementets sida har framhållits att ett kontinuerligt

bevaknings- och analysarbete pågår. Eftersom frågan om ett

eventuellt svenskt deltagande i Schengensamarbetet har nära

samband med frågan om svenskt inträde i EG/EU har det fortsatta

arbetet med de aktuella frågorna inordnats i det övergripande

arbetet med medlemskapsförhandlingarna.

Regeringens beslut rörande vissa peruanska asylsökande

Den 8 juli 1992 fattade regeringen beslut i 19 ärenden rörande

asylansökningar av peruanska medborgare. Under 1992 och 1993 har

regeringen hittills fattat beslut i totalt 28 ärenden rörande

peruanska asylsökande. I dessa ärenden har uppehållstillstånd

beviljats i sex fall. I några av ärendena uttalade regeringen

att den asylsökande verkat för en organisation som enligt vad

som är känt gjort sig skyldig till upprepade grova övergrepp.

Ingen av de asylsökande hade ansetts uppfylla kraven på

flyktingstatus. Regeringen ansåg att personer som verkat för en

terroristorganisation inte skulle komma i åtnjutande av de

undantagsregler som medgav uppehållstillstånd för sådana

personer som utan flyktingstatus vistats länge i Sverige. Den

15 februari 1993 fattade den Europeiska kommissionen för

mänskliga rättigheter beslut i två av ärendena. I båda fallen

fann kommissionen att ärendena inte skulle tas upp till prövning

då klagandenas påståenden bedömdes vara uppenbart ogrundade.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att det förelegat öppna motsättningar

mellan regeringen och Invandrarverket sommaren 1992 om hur den

stora tillströmningen av asylsökande från f.d. Jugoslavien

skulle hanteras. I flera avseenden har detta varit till skada

för handläggningen av invandrar- och flyktingfrågorna och för

tilltron till invandrar- och flyktingpolitiken.

Regeringen borde ha agerat starkare så att Invandrarverket på

ett bättre sätt kunnat hantera den mycket ansträngda

situationen. Det är enligt utskottets mening angeläget att

regeringen ger Invandrarverket goda planeringsförutsättningar

för att behärska flyktingsituationen.

Det ansvariga statsrådet kan enligt utskottets bedömning inte

frånkännas ansvar för den uppkomna situationen. Enligt

utskottets mening ligger emellertid huvudansvaret på

statsministern som borde ha gett Birgit Friggebo möjlighet att

ha flykting- och invandrarfrågorna som det huvudsakliga

ansvarsområdet. I stället gavs hon vid regeringsbildningen

ansvaret för tre tunga områden.

Statsministern borde ha insett att flykting- och

invandrarfrågorna är ett utsatt och svårhanterligt område. Det

krävs ofta svåra avvägningar som tar tid i anspråk. Genom att

Birgit Friggebo fick ansvaret för tre tunga områden gavs hon

inte möjlighet att på ett tillfredsställande sätt sköta

planeringen, handläggningen och uppföljningen av

flyktingpolitiken.

Mot den angivna bakgrunden kan statsministern enligt

utskottets mening inte undgå kritik.

Granskningen i övrigt föranleder inte något uttalande från

utskottets sida.

b) Kulturministerns uttalande rörande asylsökande

kosovoalbaner

Bakgrund

Statsrådet Birgit Friggebo uttalade följande i ett inslag om

asylsökande kosovoalbaner i TV-programmet Aktuellt kl. 18 den 19

augusti 1992. Uttalandet var ett utdrag ur en längre intervju

som hållits samma dag.

Det skall inte förnekas att detta är ett problem.

Uppenbarligen så finns det någon tradition eller någonting annat

som gör att de är mer benägna att snatta, stjäla cyklar och

tvätt och vad det är för någonting, än andra flyktinggrupper.

På reporterns fråga om hon menade att det kunde bevisas

svarade statsrådet:

Bevisa! Man har för många rapporter för att man inte ska

ignorera det, utan det ligger någonting i det och det är på

många flyktingförläggningar runt om i landet man har noterat

samma sak.

Därefter följde intervjuer med två andra personer, varefter

Birgit Friggebo återkom i bild och uttalade:

Jag avser att sammankalla ett möte med Riksåklagare och

Rikspolisstyrelsen och Invandrarverket för att gemensamt se vad

vi kan åstadkomma för att försöka stävja den här verksamheten.

Efter dessa inslag följde intervjuer med flera personer och en

diskussion mellan ombudsmannen Gösta Brodin och

riksdagsledamoten Mona Sahlin.

Statsrådet Friggebo förekom också i Rapports sändning samma

kväll och i Aktuellts sändning kl. 21.00.

Gällande regler

Med brottet hets mot folkgrupp avses enligt 16 kap. 8 §

brottsbalken att någon i uttalande eller annat meddelande som

sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller

annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Av förarbetena framgår att med missaktning avses att ett

uttalande om t.ex. en viss folkgrupp är nedsättande för gruppens

anseende. Inom det straffbara området faller inte omdömen som

icke överskrider gränserna för en saklig kritik av vissa

folkgrupper. Det finns enligt departementschefen

gränsdragningssvårigheter hur det straffbara området än

beskrivs. Departementschefen uttalade vidare att hänsynen till

opinionsfriheten och kritikrätten inte borde kunna åberopas till

skydd för uttalanden som uttrycker missaktning för en hel

folkgrupp på grund av att denna t.ex. tillhör viss nationalitet

och av denna anledning skulle vara mindervärdig. Första

lagutskottet, som biträdde departementschefens förslag, framhöll

att begreppet missaktning måste tolkas med en viss försiktighet.

Icke alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur

innefattas under begreppet, utan för straffbarhet bör krävas att

det är fullt klart att uttalandet överskrider gränsen för en

saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen i fråga.

Enligt 1 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen

(YGL) är varje svensk medborgare gentemot det allmänna

tillförsäkrad rätt att i ljudradio, television och vissa

liknande överföringar, filmer, videogram och andra upptagningar

av rörliga bilder samt ljudupptagningar offentligen uttrycka

tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i

vilket ämne som helst. Inga andra begränsningar i denna

yttrandefrihet får göras än de som följer av

yttrandefrihetsgrundlagen.

I 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen stadgas att de

gärningar som anges som tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4 och 5 §§

tryckfrihetsförordningen skall anses som yttrandefrihetsbrott om

de begås i ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning och

är straffbara enligt lag. 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen

omfattar bl.a. gärningen hets mot folkgrupp.

En sådan gärning är således att bedöma som

yttrandefrihetsbrott om yttrandet sänds i radio eller

television. Straffrättsliga ingripanden från myndigheter och

andra allmänna organ får inte ske i andra former eller mot andra

företeelser på området än de som anges i

yttrandefrihetsgrundlagen.

Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i bl.a. televisionsprogram

ligger enligt 6 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen i regel hos

utgivaren. Justitiekanslern är ensam åklagare i mål om

tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott (7 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen och 9 kap. 1 §

tryckfrihetsförordningen). Anmärkas kan dock att enligt 12 kap.

3 § regeringsformen beslutar konstitutionsutskottet om åtal mot

statsråd för brott i utövningen av tjänsten.

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern har i en rad beslut (11 st) hösten 1992

prövat frågan om yttrandefrihetsbrott resp. tryckfrihetsbrott

med anledning av de ovan redovisade inslagen i Aktuellt och

Rapport. Justitiekanslern underströk att han saknade rätt att

inom ramen för det yttrandefrihetsrättsliga regelsystemet

ingripa mot någon person som uttalade sig i programmet. Han var

alltså lagligen förhindrad att ingripa mot såväl Birgit Friggebo

som andra personer som uttalat sig i TV-inslagen. Han hänvisade

vidare till att statsråd inte står under Justitiekanslerns

tillsyn och till att regeringen och dess statsråd är ansvariga

inför riksdagen. Det ankommer, framhöll justitiekanslern, på

konstitutionsutskottet att granska statsrådens tjänsteutövning

enligt bestämmelserna i regeringsformen. Han anförde

fortsättningsvis bl.a. följande.

Inslaget i Aktuellt bestod bl.a. av en inspelad intervju med

Birgit Friggebo medan inslaget i Rapport bestod bl.a. av den av

Aktuellt sända intervjun med henne. Inslagen med Birgit Friggebo

hade såväl i Aktuellt som i Rapport redigerats in i reportage i

vilka ett flertal andra intervjuer och inslag rörande svensk

flyktingpolitik förekom.

Även om Birgit Friggebos uttalande, såsom det kom till uttryck

i reportagen, uppfattas som kontroversiellt så fick det inte stå

ensamt och oemotsagt. Flera andra personer, däribland andra

politiker samt företrädare för myndigheter och allmänhet,

uttalade sig i ämnet och flera olika uppfattningar kom härigenom

till uttryck. Reportagen i sin helhet hade inte någon ensidig

karaktär. Enligt min uppfattning höll de sig väl inom ramen för

vad som måste få förekomma som ett led i den allmänna

samhällsdebatten och nyhetsförmedlingen. Jag finner således inga

skäl att enligt YGL ingripa mot utgivarna med anledning av

innehållet i reportagen.

Utskottets utfrågning

Birgit Friggebos uttalande om kosovoalbanerna har tagits upp

vid utskottets utfrågning av statsrådet. Birgit Friggebo har

framhållit följande.

Med anledning av att Kulturdepartementet den 19 augusti 1992

fick ett brev från kommunstyrelsens i Solna ordförande Anders

Gustâv rörande oron vid en av Invandrarverkets förläggningar

blev hon på eftermiddagen samma dag intervjuad av Aktuellt. Det

var en ganska lång intervju, som i huvudsak tog upp frågan om

kollektiv avvisning av de människor som bodde på

flyktinganläggningen. Hon hävdade bestämt att man inte kunde

göra kollektiva avvisningar. För det första kan man nämligen

inte ägna sig åt en kollektiv bestraffning. För det andra gäller

att varje ärende enligt internationella konventioner och svensk

lag skall prövas individuellt i sak. Detta var det egentliga

huvudtemat i intervjun. Därefter övergick intervjun i slutet mer

allmänt till ämnet brottslig verksamhet. När intervjun senare

sändes i Aktuellt kl. 18, i Rapport kl. 19.30 och sedan i

aktuellt kl. 21 var det enda som togs upp uttalandet om

kosovoalbanerna. Birgit Friggebo anser att det var en mycket

vinklad klippning av en ganska lång intervju.

Hon är inte nöjd med sitt uttalande och har beklagat den

olyckliga formuleringen. Hon har också bett de personer som

kunde ha känt sig träffade om ursäkt. Dagen efter intervjun

gjorde hon stora ansträngningar att nå ut med budskapet. Hon

gjorde intervjuer för TT, för Ekot och för tre TV-kanaler. Hon

understryker att det inte är bra att hon gjort en sådan

generalisering. Intervjun hon gav den 19 augusti 1992 handlade

också huvudsakligen om att man inte skulle generalisera. Hon

sökte länge efter ord på en fråga som egentligen inte hade med

ämnet för intervjun att göra. Det gällde att uttrycka att man

inte kan kollektivt avvisa dessa personer, men samtidigt måste

reagera mycket kraftfullt mot den ökade brottslighet som kunde

konstateras runt flyktingförläggningar. JK har prövat själva

yttrandet som sändes i TV eftersom han är ensam åklagare i dessa

ärenden. JK har också rent allmänt uttalat att statsråd i sin

tjänsteutövning inte står under hans tillsyn. När JK hänvisade

till regeringsformen har hon utgått ifrån att han avser

regeringsformens stadganden i 11 kap. 7 § om statsråds påverkan

på underordnade myndigheter.

Utskottets överväganden

Enligt utskottets bedömning var Birgit Friggebos uttalande om

kosovoalbanernas brottslighet generaliserande och

nedsättande för den berörda folkgruppen. Ett uttalande av denna

art, särskilt från ett statsråd, riskerar att gynna

invandrarfientliga stämningar och stärka fördomarna om folk från

andra kulturer. Det måste enligt utskottets mening ställas höga

krav på ett statsråd när det gäller uttalanden i olika frågor.

Uttalanden av statsråd har en särskild tyngd och kan få ett

stort genomslag.

Utskottet konstaterar dock att Birgit Friggebo vid upprepade

tillfällen bett om ursäkt för vad hon sagt och på det sättet

sökt reparera de skador uttalandet kan ha orsakat. Granskningen

i denna del föranleder inte något uttalande i övrigt från

utskottets sida.

13. Utnämningsfrågor

a) Statsrådet Reidunn Lauréns handläggning av visst

tjänstetillsättningsärende

Bakgrund

Partnerskapskommittén, som tillkallades enligt regeringens

bemyndigande den 10 januari 1991, har som uppdrag att överväga

en lagstiftning om registrerat partnerskap. Kommittén skall ta

ställning till om en sådan lagstiftning bör införas i Sverige

och vilken omfattning och inriktning som den i så fall bör ha.

Ordförande och ledamöter i kommittén förordnades med tillträde

den 11 mars 1991 och en sekreterare tillträdde den 1 april 1991.

Kommitténs ordförande är riksdagsledamoten Barbro Westerholm

(fp) och ledamöter är representanter för de övriga

riksdagspartierna. I kommittén ingick även experter bl.a. två

personer med anknytning till Riksförbundet för sexuellt

likaberättigande (RFSL), vilka lämnade sina uppdrag i samband

med den nu aktuella tjänstetillsättningen.

Sedan den först anställde sekreteraren entledigats på egen

begäran utlystes under sommaren 1992 sekreteraruppdraget för

s.k. intresseanmälan. Som önskvärda kvalifikationer angavs

följande. "Hovrättsassessor. Uppdraget som innebär självständigt

arbete kräver analytisk förmåga samt god förmåga att uttrycka

sig i skrift."

Vid anmälningstidens utgång den 15 augusti 1992 hade två

sökande anmält intresse. Sedan den ene återkallat ansökan den 10

september återstod som ende sökande en revisionssekreterare,

född 1939, som börjat i hovrätt för över 20 år sedan och som

tjänstgjort som rådman i omkring fyra år. Som särskilda meriter

åberopade han bl.a. uppdrag för Socialstyrelsen. Han angav att

han författat den av styrelsen utgivna boken Homosexuellas

rättigheter. Vidare angavs att han utarbetat underlag för

Socialstyrelsens förslag till partnerskapslagstiftning. Han

åberopade även att han sedan 1978 följt och medverkat i den

offentliga debatten rörande de homosexuellas situation i

samhället och att han har tioårig erfarenhet av psykologiskt,

socialt och juridiskt arbete inom RFSL-rådgivningen för

homosexuella.

Den 11 september 1992 beslöt statsrådet Reidunn Laurén om

förnyat intresseanmälningsförfarande. Beslutet dokumenterades

inte på annat sätt än genom den nya annonsen, som i huvudsak

hade samma innehåll som den tidigare annonsen. Den ovannämnde

sökanden uppgav i en skrivelse till statsrådet Reidunn Laurén

att han fått beskedet från departementet att han kunde kopplas

ihop med RFSL, ett partsintresse. Han framhöll att

heterosexuella personer i motsvarande mån kunde anses ha ett

partsintresse. Skrivelsen avslutades med att han kände sig "i

märgen kränkt som människa och orättmätigt diskvalificerad som

yrkesmänniska". Han anmälde den 22 september 1992 att han

kvarstod som sökande. Ytterligare två sökande anmälde intresse

för tjänsten. Båda dessa hade avsevärt kortare tjänstgöringstid

än revisionssekreteraren. Den 16 oktober förordnade statsrådet

Reidunn Laurén en hovrättsassessor, född 1954, som börjat i

hovrätt omkring sex år tidigare att biträda som sekreterare i

Partnerskapskommittén. Samma dag besvarade Reidunn Laurén

revisionssekreterarens skrivelse. Hon hänvisade till att

kommitténs ordförande klart deklarerat att hon är för tanken på

en lag om registrerat partnerskap och att de två experterna i

kommittén som var företrädare för RFSL också tagit ställning för

registrerat partnerskap. I den situationen menade statsrådet att

det inte skulle vara lämpligt om kommittén fick en sekreterare

som är uttalat förespråkare för samma linje. Det skulle nämligen

kunna inverka menligt på förtroendet för kommittén och leda till

att dess kommande förslag ifrågasattes på andra än rent sakliga

grunder. Enligt statsrådet var expertmedverkan det rätta sättet

att tillföra en parlamentarisk kommitté synpunkter från dem som

har särskilda insikter. Hon beklagade därför ett beslut av RFSL

att inte längre medverka i kommitténs arbete.

I en promemoria som upprättats den 15 december 1992 inom

Justitiedepartementet (bilaga A 12.1) med anledning av

granskningsanmälan understryks att kommittén har att arbeta med

en synnerligen kontroversiell fråga, i vilken det råder delade

meningar i riksdagen och att dessa meningsskiljaktigheter

återspeglas bland ledamöterna i kommittén. Partnerskapskommittén

har enligt promemorian fått ett grannlaga uppdrag som bl.a.

berör viktiga etiska och religiösa värderingar hos många

människor. Det är också väsentligt för frågans fortsatta

hantering att kommitténs arbetssätt inte kan misstänkliggöras

och att dess förslag inte kan ifrågasättas annat än på rent

sakliga grunder. Kravet på neutralitet har därför ansetts kunna

ställas med särskild tyngd när det gäller sekreteraruppdraget i

denna kommitté. Den nämnde revisionssekreteraren har enligt

promemorian inte ansetts uppfylla kravet på neutralitet.

Den nu aktuella frågan har tagits upp i en

interpellationsdebatt den 13 november 1992 i riksdagen. Debatten

föranledde revisionssekreteraren att inkomma med en skrivelse

till riksdagens talman och konstitutionsutskottet.

Principer vid tillsättning av tjänst

Enligt 11 kap. 9 § andra stycket regeringsformen skall vid

tillsättning av statlig tjänst avseende endast fästas vid

sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.

I 4 kap. 3 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA)

hänvisas till vad som är föreskrivet i regeringsformen eller

annan författning om saklig grund för tillsättning av statlig

tjänst. Vidare föreskrivs i paragrafen att bland de grunder som

sålunda skall beaktas vid tillsättning av statliga tjänster

skall skickligheten sättas främst om det inte finns särskilda

skäl för något annat. Enligt 7 a § tredje stycket

anställningsförordningen (1965:601) skall

tillsättningsmyndigheten utöver förtjänst och skicklighet beakta

sådana sakliga grunder som stämmer överens med allmänna

arbetsmarknads-, sysselsättnings- och socialpolitiska mål. Dessa

bestämmelser i LOA och anställningsförordningen grundade sig på

överväganden som redovisades i proposition 1984/85:219 om den

statliga personalpolitiken och i proposition 1985/86:116 om

meritvärdering i statlig tjänst m.m.

I propositionen om den statliga personalpolitiken framhölls

att det självfallet är viktigt att avvägningen mellan olika

hänsyn vid meritvärdering sker på ett sådant sätt att inga faror

för den enskildes rättssäkerhet uppstår. Bakom lagregeln i

regeringsformen om sakliga grunder ligger enligt propositionen

främst statsnyttan, närmare bestämt det allmänna intresset av

att offentliga funktioner utövas av personer som är bäst

skickade för uppgifterna.

I propositionen framhölls även att till skickligheten borde

hänföras de faktorer som är av betydelse för att bedöma den

sökandes lämplighet för den aktuella tjänsten. All relevant

erfarenhet borde värderas inom ramen för skickligheten. Det

skall vara en kvalitativ helhetsbedömning. Hit bör således

räknas bl.a. teoretisk och praktisk utbildning (som

prestationsförmåga, yrkesskicklighet, ledaregenskaper,

samarbetsförmåga m.m.) samt kunskaper och erfarenheter som har

förvärvats i andra offentliga och privata anställningar eller i

egen verksamhet. Erfarenheter från andra områden som vård av

barn, studier, utlandsvistelser, språkkunskaper, ideellt arbete

m.m. bör också vägas in vid bedömningen av skickligheten i den

mån de är relevanta för den sökta tjänsten. Av grundläggande

betydelse för meritvärderingen är att det är de krav som är

förknippade med tjänsten som bestämmer vilka

skicklighetsfaktorer som skall beaktas och hur tungt dessa skall

väga.

Departementschefen hänvisade i propositionen om meritvärdering

i statlig tjänst m.m. till förarbetena till regeringsformen. Där

framhölls att med skicklighet förstås enligt praxis lämpligheten

för en befattning visad främst genom teoretisk och praktisk

utbildning samt erfarenhet från tidigare verksamhet.

Yrkesskicklighet och personliga egenskaper som

prestationsförmåga m.m. blir mätare på de individuella

förutsättningarna att fylla de krav som den aktuella

befattningen ställer på sin utövare.

JO har i den senaste ämbetsberättelsen tagit upp frågan

opartiskhet och saklighet vid tillsättandet av en viss kommunal

tjänst (s. 581). Enligt 1 kap. 9 § regeringsformen skall den som

fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen beakta allas

likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. JO

framhöll att offentlig förvaltning naturligtvis inte får

bedrivas på ett sätt, som är ägnat att undertrycka eller

försvåra den fria debatten i samhällsfrågor. Vad gäller

offentliganställdas möjligheter att, utan att drabbas av

efterräkningar från myndighets sida, uttala kritik mot

arbetsgivarens sätt att fullgöra sina uppgifter förhåller det

sig ingalunda så att skyddet för yttrandefriheten endast

innefattar ett förbud mot repressalier i ett bestående

anställningsförhållande. Principen har också betydelse då ett

anställningsförhållande skall etableras. Vid meddelande av

gynnande beslut av typ tjänstetillsättning får en kritisk

inställning från sökandens sida till myndighetens sätt att

organisera och handha den verksamhet i vilken tjänsten ingår

normalt inte diskvalificera honom från denna tjänst. Det betyder

emellertid inte, att en myndighet i ett sådant ärende alltid

skulle vara nödsakad att bortse från en sökandes inställning

till den verksamhet i vilken arbetet skall utföras. Avgörande är

om denna hans inställning kan befaras inverka på hans förmåga

att sköta tjänsten väl (se JO 1988/89 s. 391). Enligt JO bör

således beaktas om sökandens inställning till verksamheten har

betydelse för förmågan att sköta tjänsten väl; inte bara

beredvilligheten att lojalt verkställa

arbetsgivarens/myndighetens beslut utan också kompetens och

ambition vad gäller självständig ledning och initiativförmåga

inom fastlagda ramar.

Enligt Bertil Wennergren (I statens tjänst. 5 uppl. 1990 s.

85) brukar tjänstetillsättningsbeslut framhållas som ett

typexempel på avgöranden som grundar sig på

lämplighetsbedömningar och inte på rättsliga bedömningar. Det

man då främst har i tankarna är att det är de sökandes

lämplighet för tjänsten som prövas. Men härtill kommer enligt

Wennergren att allmänna statsnyttoskäl också kan ingå i

övervägandena. 11 kap. 9 § regeringsformen kan inte anses lägga

hinder i vägen härför, eftersom dess innebörd begränsar sig till

krav på objektivitet och förbud mot mannamån och godtycke.

I detta sammanhang kan nämnas att ett beslut att inte

tillsätta en utlyst tjänst enligt Wennergren torde fordra

särskilda skäl.

Kommittéernas uppgifter

Kommittéväsendet lyder direkt under regeringen. Kommittén är

enligt kommittéhandboken (Ds SB 1987:1) en tillfällig myndighet

som skall lösa en viss begränsad uppgift genom att ta fram

fakta, analysera dem och lägga fram förslag. Det är regeringen

som ger kommittéer och särskilda utredare deras uppdrag. Med

stöd av regeringens bemyndigande tillkallas och entledigas de

personer som är verksamma i kommittéerna. Enligt 3 §

kommittéförordningen leder ordföranden kommitténs arbete. Det

betyder att han eller hon svarar för att sekretariatets arbete

bedrivs effektivt. Kommitténs sekretariat planerar, organiserar

och administrerar under ordförandens ledning kommitténs arbete,

genomför delutredningar och bereder och dokumenterar

ledamöternas beslut. Sekreteraren ansvarar under ordföranden för

det löpande arbetet. Sekreteraren i en kommitté förordnas av

statsrådet på förslag av departementet, ordföranden eller

kommittén i sin helhet.

Utskottets överväganden

Statsrådet Reidunn Laurén har vid den aktuella

tjänstetillsättningen gjort den bedömningen att kommitténs

verksamhet, liksom den fortsatta beredningsverksamheten, är bäst

gagnad av att sekreterarens neutralitet inte kan -- med rätt

eller orätt -- ifrågasättas. Emellertid är det enligt utskottet

viktigt att avvägningen mellan olika hänsyn vid meritvärdering

sker på ett sådant sätt att inga faror för den enskildes

rättssäkerhet uppstår. En utgångspunkt är självfallet också att

offentlig förvaltning bör bedrivas på ett sätt, som inte är

ägnat att undertrycka eller försvåra den fria debatten i

samhällsfrågor eller allmänt sett ge intryck av otillbörlig

diskriminering.

Utskottet anser således att en viss uttalad åsikt från

sökandens sida i sig inte får diskvalificera honom från en

tjänst. Avgörande är som JO framhållit om denna hans inställning

kan befaras inverka på hans förmåga att sköta tjänsten väl och

lojalt verkställa myndighetens beslut om åtgärder. I det nu

aktuella ärendet förekommer inte någon annan uppgift i detta

hänseende än att revisionssekreterarens personliga engagemang i

fråga om de homosexuellas rättigheter inte ansetts ha föranlett

någon bristande objektivitet i ett tidigare uppdrag inom detta

område.

Inga invändningar har rests mot revisionssekreterarens

juridiska kompetens. Det är emellertid av allmänt intresse att

kommitténs samtliga ledamöter kan känna förtroende för

sekreteraren och att resultatet av utredningsarbetet inte skulle

kunna misstänkliggöras med hänvisning till sekreterarens

partiskhet. Enligt utskottets mening måste det dock kunna

förutsättas att de ledamöter partierna utsett att ingå i

kommittéer liksom de personer som har att ta ställning till

kommitténs kommande förslag inte låter sig förledas att misstro

sekreterarens arbete på den grunden att han skulle kunna knytas

till vissa partsintressen. Utskottet vill erinra om de sakliga

grunder som det enligt 11 kap. 9 § regeringsformen endast får

fästas avseende vid. Eftersom olika uppfattningar kan råda när

det gäller lämplighetsbedömningar har utskottet ingen

ytterligare kommentar till tillsättningsförfarandet. Utskottet

vill dock understryka vikten av att yttrandefriheten respekteras

och att risken för otillbörlig diskriminering beaktas i

erforderlig utsträckning.

I övrigt föranleder granskningen inte något uttalande från

utskottet.

b) Utnämning av landshövding i Norrbottens län

Utskottet har till granskning tagit upp regeringens och

civilministerns handläggning av frågan om utnämning av ny

landshövding i Norrbottens län. Utskottet har erhållit en

promemoria i ärendet från Civildepartementet, bilaga A 12.2.

I februari 1985 förordnades dåvarande statsrådet Curt Boström

att fr.o.m. den 1 juli 1985 t.o.m. den 30 juni 1991 vara

landshövding och chef för Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Boström avgick vid utgången av förordnandet. Den 26 mars 1992

förordnade regeringen universitetskanslern Gunnar Brodin till ny

landshövding i länet under tiden den 1 juli 1992 t.o.m. den 31

maj 1996.

Länsstyrelserna hör till Civildepartementets område. Tjänsten

som landshövding och chef för en länsstyrelse hör till kategorin

verkschefstjänster och tillsätts av regeringen. Den är förenad

med rätt till förordnandepension och tillsätts normalt på sex

år.

Frågor rörande tillsättning av verkschefer behandlades i

propositionen 1986/87:99 om ledningen av den statliga

förvaltningen (1986/87:KU29). I propositionen lades bl.a. fram

ett program för chefsförsörjning, vilket begrepp ansågs omfatta

åtgärder rörande rekrytering, rörlighet och omplacering samt

utbildning och utveckling. I propositionen redogjordes för

principiella utgångspunkter för chefsförsörjningen.

Civilministern framhöll bl.a. att det är angeläget att

utnämningar av verkschefer görs i så god tid att den berörda

verksamheten inte förlorar "styrfart" och att den nytillträdande

chefen ges tid för introduktion i den nya befattningen. Vidare

framhölls att verkschefer bör sökas i en bred rekryteringsbas.

Konstitutionsutskottet tog 1974 (KU 1974:22 s. 39) till

granskning upp frågan om utseende av landshövding i Kopparbergs

län. Kungl. Maj:t beslöt i konselj den 6 september 1973 att

entlediga dåvarande landshövdingen, Gösta Elfving, vid utgången

av september 1973. Elfving hade begärt sitt entledigande den 26

mars 1973. Den 1 februari 1974 förordnades Bengt Olsson till ny

landshövding fr.o.m. den 11 februari 1974. Under den tid som

tjänsten var vakant utövades den utan särskilt beslut av Kungl.

Maj:t av ett länsråd i egenskap av ställföreträdare för

landshövdingen. Utskottet konstaterade att ifrågavarande

länsstyrelse saknat ordinare chef under drygt fyra månader.

Enligt utskottet var det av stor vikt, att inte onödigt dröjsmål

förekommer i samband med att i synnerhet chefsbefattningar i

statlig tjänst skall återbesättas.

I det nu aktuella ärendet saknade länsstyrelsen ordinarie chef

under ett år. Vad gäller återbesättning av chefsbefattningar i

statlig tjänst vill utskottet ånyo framhålla vikten av att

onödigt dröjsmål undviks, bl.a. med hänsyn till den verksamhet

som berörs. Granskningen har inte gett utskottet anledning till

något uttalande utöver det anförda.

c) Utnämning av ledamöter i Vägverkets och

Trafiksäkerhetsverkets styrelser

Utskottet har till granskning tagit upp handläggningen av

regeringens beslut den 27 februari 1992 om förordnande av

ledamöter i styrelserna för Vägverket och Trafiksäkerhetsverket.

Granskningen har avsett frågan om regeringen avgjort ärendet

utan fullgod beredning. Utskottet har erhållit en promemoria

från Kommunikationsdepartementet, bilaga A 12.3. Vidare har

från Statsrådsberedningen erhållits PM 1992:1 om gemensam

beredning, se underbilaga till bilaga A 9.11 till detta

betänkande.

Den 27 februari 1992 förordnade regeringen ledamöter i

styrelserna för Vägverket och Trafiksäkerhetsverket för tiden

fr.o.m. den 1 mars 1992 t.o.m. den 31 december 1992. I enlighet

med verkens instruktioner bestod vardera styrelsen av sex

ledamöter, förutom verkens generaldirektörer.

I riksdagen ställdes den 13 mars 1992 och den 20 mars 1992 två

frågor (1991/92:481 och 1991/92:513) till

kommunikationsministern med anledning av de två styrelsernas

sammansättning. Kommunikationsministern besvarade frågorna den

26 mars 1992. I sitt svar aviserade kommunikationsministern en

proposition från regeringen med förslag till riktlinjer för och

organisation av det framtida trafiksäkerhetsarbetet och angav

att avsikten var att föreslå att Vägverket och

Trafiksäkerhetsverket skulle slås samman. Han sade vidare att

han föreslagit regeringen en utökning av antalet ledamöter i de

två styrelserna i samband med att ifrågavarande proposition

förelades riksdagen. Detta krävde ändringar i de båda verkens

instruktioner, vilket var anledningen till att flera ledamöter

inte utsågs direkt. Vid utökningen avsåg kommunikationsministern

att särskilt beakta trafiksäkerhetsintressen och miljö- och

regionalpolitiska intressen.

Genom ändring i de två verkens instruktioner utökades antalet

styrelsedamöter till högst nio personer. Regeringen förordnade

härefter ytterligare två styrelseledamöter för tiden den 1 juli

1992 t.o.m. den 31 december 1992.

Riksdagen beslutade i december 1992 (prop. 1992/93:2,

1992/93:TU4, rskr. 58) bl.a. att Trafiksäkerhetsverket skulle

läggas ned vid utgången av år 1992 och att verkets uppgifter

fr.o.m. den 1 januari 1993 skulle övertas av Vägverket. Genom

förordning (1992:1467) med instruktion för Vägverket har de två

äldre förordningarna med instruktioner för Vägverket och

Trafiksäkerhetsverket upphört att gälla.

Grundläggande bestämmelser om beredningen av regeringsärenden

finns i regeringsformen. I departementsförordningen (1982:1177,

omtryckt 1991:2008) finns fastställt hur regeringsärendena

skall fördelas mellan de olika departementen. I bilaga till

förordningen anges fördelningen avseende förvaltningsärenden och

lagstiftningsärenden. Av bilagan framgår också till vilka

departement myndigheter och andra organ skall anses höra.

Vägverket och tidigare även Trafiksäkerhetsverket skall enligt

denna bilaga anses höra till Kommunikationsdepartementet.

Bestämmelser om gemensam beredning finns i 4§

departementsförordningen. Om ett ärende faller inom flera

departements verksamhetsområden, skall det handläggas inom det

departement till vilket ärendet huvudsakligen hör. Ärendet skall

beredas i samråd med övriga berörda statsråd. Detsamma gäller

också i övriga fall där ett ärende berör mer än ett statsråd.

I statsrådsberedningens PM 1992:1 om gemensam beredning

redogörs för reglerna om och förfarandet vid sådan beredning. I

promemorian anges bl.a. ett antal fasta ärendegrupper där

gemensam beredning skall ske. Bland annat skall ärenden om

jämställdhet mellan kvinnor och män i offentlig anställning,

inkl. uppdrag i statliga styrelser, kommittéer och nämnder,

beredas med Kulturdepartementet.

Av promemorian från Kommunikationsdepartementet framgår att nu

aktuella beslut föregåtts av gemensam beredning med

Kulturdepartementet.

Granskningen föranleder inte något uttalande från utskottets

sida.

d) Utseende av verkställande direktörer

Harriet Colliander (nyd) har i en granskningsanmälan begärt

att utskottet granskar regeringens utnämningspolitik. Härefter

har hon hemställt att granskningen begränsas till att avse

besluten om utseende av två verkställande direktörer, Christina

Rogestam i Utbildningsfastigheter i Göteborg AB och Larz

Johansson i AMU-gruppen AB. I ärendet har upprättats en

kanslipromemoria, bilaga A 12.4.

Utskottet konstaterar att besluten om att utse direktörerna

fattats av bolagsstyrelserna och att besluten sålunda faller

utanför konstitutionsutskottets granskningsområde.

14. Anslagsfrågor inom Utbildningsdepartementet

a) Utbildningsministerns handläggning av frågan om utökning av

antalet högskoleplatser

Utskottet har till granskning tagit upp regeringens beslut och

handläggning av frågan om förstärkningen av den grundläggande

högskoleutbildningen. Det gäller dels huruvida beslutet av den

20 augusti 1992 att stärka högskoleutbildningen med 4000 nya

studieplatser är förenligt med RF:s bestämmelser om

budgetbehandlingen, dels fråga om regeringen har rätt påbörja

genomförandet av en utbildningspolitisk reform utan riksdagens

godkännande. Granskningen baseras på bifogad anmälan,

bilagaA 13.1.

Som underlag för utskottets bedömning har upprättas en

kanslipromemoria, bilaga 13.2. Förutom redogörelse för

omständigheterna kring detta särskilda beslut analyseras

budgetbehandlingen av dimensioneringsbeslut och utbyggnad av

studieplatser i högskolan för planeringsperioden l990--1992.

Vidare har en promemoria i ärendet inkommit från rättschefen i

Utbildningsdepartmentet, bilaga 13.3.

I samband med en försämrad situation på arbetsmarknaden

sommaren l992 ställdes regeringen inför olika krav på åtgärder

inom högskoleområdet. Bland annat hade företrädare för såväl

Vänsterpartiet som Socialdemokraterna i särskilda skrivelser

till utbildningsutskottet framfört krav på att

utbildningsutskottet vid sitt sammanträde den 20 augusti skulle

ta ett initiativ till ökning av utbildningskapaciteten för att

motverka arbetslöshet.

I ett pressmeddelande av den 10 augusti redogjorde regeringen

för sina planer att förstärka grundläggande högskoleutbildning.

I meddelandet beskrevs dels långsiktiga satsningar under en

treårsperiod, dels också omedelbara åtgärder där "delar av en

planerad utbyggnad av antalet platser inom den högre

utbildningen tidigareläggs", bilaga 13.4.

Av regeringsprotokollet av den 20 augusti framgår att

regeringen föreskrev att inför hösten l992 planeringsramarna för

den grundläggande utbildningen inom universitet och högskolor

skulle förändras och ökas. Samma dag som beslutet fattades

sammanträdde utbildningsutskottet. Socialdemokraterna med

instämmande av Vänsterpartiet krävde vid sammanträdet att

utskottet skulle ta initiativ till en ökning av antalet

utbildningsplatser. Majoriteten avslog denna begäran.

Senare under hösten berördes nya utbildningsplatser på

högskolan i krisuppgörelsen mellan regeringspartierna och

Socialdemokratiska arbetarepartiet. I protokollet från

uppgörelsen den 20 september redovisas de

arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Under punkt 4 upptas en

studieplatsförstärkning om 2000 platser. Det sägs att

studieplatserna om möjligt förläggs till små och medelstora

högskolor.

I regeringens proposition l992/93:42, daterad den 12 november

och presenterad för riksdagen den 25 november, lämnades förslag

om förstärkning av den grundläggande högskoleutbildningen m.m. I

propositionen redogörs för regeringens beslut att öka

planeringsramarna för budgetåret l992/93 med ca 4000 platser i

avvaktan på att förslag om ökade resurser skulle hinna

föreläggas riksdagen. Vidare föreslås att "som en fortsatt

tidigareläggning av den långsiktiga utbyggnaden ytterligare

2000 nya högskoleplatser tillkommer våren 1992".

Propositionen var emellertid icke precis i fråga om

fördelningen av de nämnda 2000 platserna. Regeringen begärde

fullmakt att fastställa den slutliga fördelningen mellan

universitet och högskolor.

Utbildningsutskottet tillstyrkte regeringens hemställan vad

avser ökningen av planeringsramarna med sammanlagt ca 6000

studieplatser och anvisade medel på tilläggsbudgeten för

l992/93. Utskottet uttalade att "det fann ärendets hantering

otillfredsställande". Därutöver tillstyrkte utskottet ett

socialdemokratiskt yrkande i principfrågan om fördelningen av

tillkommande utbildningsplatser mellan universitet och högskolor

med innebörden att riksdagen fastställer ramarna för statlig

högskoleutbildning (1992/93:UbU5). Vidare tillstyrktes en

fördelning av de 2000 platserna som i sak anslöt sig till den

av regeringen föreslagna. En socialdemokratisk reservation

anmäldes. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Konstitutionsutskottet vill erinra om att vid sidan av

lagstiftningen framstår budgetmakten i svensk konstitutionell

rätt som en särskild riksdagen tillhörig statsfunktion. Redan i

RF:s portalkapitel fastslås att riksdagen bestämmer hur statens

medel skall användas (RF 1:4). Därav följer att regeringen icke

självständigt kan ikläda staten ekonomiska åtaganden utanför av

riksdagen godkända ramar (RF 9:10). Utskottet noterar att

utbildningsutskottet vid behandlingen av proposition l992/93:42

markerat "att det nu inte finns skäl att frångå den

hittillsvarande ordningen att det är riksdagen som faställer

planeringsramarna i högskoleutbildningen", (l991/92:UbU5 s. 7

samt res. 2).

Konstitutionsutskottet är medvetet om att

arbetsmarknadsmässiga skäl liksom hänsynen till studieårets

normala terminsrytm kan göra det angeläget att regeringen har

beredskap för snabba insatser. Om regeringen i ett sådant läge

vill besluta om tidigareläggning av åtgärder som redovisats i

riksdagen i form av riktlinjer krävs det emellertid att sådana

fleråriga åtaganden är otvetydiga. Konstitutionsutskottets

uttalande med hänvisning till riktlinjebeslut (RF 9:7) inom

högskoleområdet (l990/91:KU30) förtjänar att understrykas:

"Det skall inte kunna råda någon tvekan vare sig om vilka

riktlinjer riksdagen tagit ställning till eller om innebörden i

riksdagens beslut."

I regeringens pressmeddelande och beslut av den 20 augusti

saknas förbehåll för riksdagens beslut. Först efter en

tidsutdräkt på nära fyra månader, och efter att ett antal andra

högskoleärenden av regeringen förts samman med nämnda beslut om

resursförstärkning, behandlades regeringens förslag i kammaren.

Konstitutionsutskottet finner skäl att instämma i

utbildningsutskottets kritiska bedömning av ärendets

handläggning. Regeringsbeslutet borde ha försetts med förbehåll

av riksdagens godkännande och propositionen borde ha förelagts

riksdagen vid riksmötets början.

Granskningen ger härutöver inte anledning till något uttalande

från utskottets sida.

b) Utbildningsministerns handläggning av anslag till

Idrottshögskolan i Stockholm

Utskottet har granskat regeringens och utbildningsministerns

handläggning av frågan om anslag till Idrottshögskolan i

Stockholm. Till grund för

granskningen ligger en anmälan och uppgifter från

Idrottshögskolan som redovisas i en inom kansliet upprättad PM

(bilaga 13.5).

I l990/91 års budgetproposition föreslog regeringen att den

1juli l992 inrättas en ny högskoleenhet -- Idrottshögskolan i

Stockholm (IHS). I texten redovisas beräkningsgrunder samt

ungefärliga belopp för den framtida finansieringen av IHS.

Riksdagen biföll förslaget samt anvisade ett mindre

planeringsanslag.

Idrottshögskolans anslag för l992/93 presenterades i en

särproposition över lärarutbildningen (l991/92:75). I

propositionstablån över anslagsposter under anslaget för

undervisningsyrken (D11) föreslogs att högskolan skulle

erhålla 14855000 kr. Riksdagen biföll regeringens

hemställan avseende hela anslaget D11. I regleringsbrevet

angavs emellertid det av riksdagen anvisade beloppet för IHS

till 11717000 kr. Det reducerade beloppet uppgavs

överensstämma med de förutsättningar som förutvarande regering

redovisat i samband med riksdagens godkännande av

Idrottshögskolans inrättande. En senare hemställan från

Idrottshögskolan resulterade emellertid i att IHS beviljades

ytterligare 2 miljoner kronor ur anslagsposten till regeringens

disposition.

Konstitutionsutskottet noterar att riksdagen ej informerades

om felräkningen av anslagsposten för IHS på anslagsfördelningen.

Konstitutionsutskottet vill hänvisa till sina tidigare

uttalanden om vikten av att i budgetpropositionen lämnade

uppgifter är riktiga. Det är för utgiftsprövningen viktigt att

riksdagen i likhet med berörda myndigheter erhåller uppgift av

Utbildningsdepartementet om felräkningar i enskilda

anslagsposter och i ändringar av anslag (l982/83:KU30). I övrigt

föranleder granskningen inte något uttalande från utskottets

sida.

15. Regeringens handläggning av ansökningar om undantag från

förbudet mot handel med Sydafrika

Med anledning av en granskningsanmälan, bilaga A 14.1, har

utskottet till granskning tagit upp ett beslut av regeringen den

29 oktober 1992 om att bevilja Atlas Copco AB undantag från

förbud mot handel med Sydafrika. I detta sammanhang har

utskottet även gjort en genomgång av regeringens beslut gällande

ansökningar om undantag från förbudet under perioden den 1 juli

1987 till den 29 januari 1993. En redovisning härav har gjorts i

en kanslipromemoria, bilaga A 14.2.

Bakgrund m.m.

Sanktionsåtgärder mot Sydafrika är en del av den svenska

Sydafrikapolitiken. Granskningsanmälan avser den del av

sanktionslagstiftningen som innebär förbud mot handel med

Sydafrika och regeringens möjlighet att medge undantag härifrån.

Den svenska sanktionslagstiftningen omfattar även förbud mot

investeringar i Sydafrika. Lagen (1979:487) om förbud mot

investeringar i Sydafrika och Namibia trädde i kraft den 1 juli

1979 och ersattes år 1985 av en ny lag (1985:98, nedan kallad

investeringsförbudslagen), varvid investeringsförbudet

utvidgades till att omfatta bl.a. förbud mot finansiell leasing.

Lagen riktar sig sedan den 1 april 1990 endast mot Sydafrika

(SFS 1990:78).

Den 1 juli 1987 trädde lagen (1987:474) med bemyndigande att

tillämpa lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner i

fråga om en handelsblockad mot Sydafrika och Namibia i kraft.

Regeringen fick enligt lagen förordna att 3 och 5 §§ i lagen om

vissa internationella sanktioner skulle tillämpas i fråga om en

handelsblockad mot Sydafrika. Regeringen fick också meddela

förordnande enligt 11 § tredje stycket i lagen.

Med stöd av bemyndigandet utfärdade regeringen förordningen

(1987:477) om förbud mot handel med Sydafrika och Namibia, nedan

kallad handelsförbudsförordningen. Handelsförbudet började

tillämpas den 1 oktober 1987. Sanktionerna mot Namibia upphörde

den 1 april 1990 efter det att landet blivit självständigt.

Detta föranledde följdändringar i sanktionsförfattningarna,

varvid bl.a. nyss nämnda bemyndigandelag ersattes av en ny

(1990:77). Bemyndigandet har samma utformning som tidigare.

Den av regeringen utfärdade handelsförbudsförordningen

omfattar förbud mot in- och utförsel med varor, om de har sitt

ursprung i Sydafrika resp. om bestämmelselandet är Sydafrika.

Handelsförbudet omfattar även åtgärder som är ägnade att främja

sådan in- och utförsel och som innebär lastning, lossning,

transport eller mottagande för förvaring av varor liksom

tillhandahållande av transportmedel eller av utrustning eller

förnödenhet för transport. Det innefattar också lämnande eller

förmedlande av uppdrag i fråga om sådana åtgärder. Förbudet

gäller endast yrkesmässig handel med varor. Med begreppet varor

avses i förordningen materiella ting av lös egendoms natur, med

undantag av vissa i förordningen angivna varor.

Enligt 5 § i förordningen kan regeringen i det enskilda fallet

medge undantag från förordningens förbud mot in- och utförsel

m.m., dels om ett upprätthållande av förbuden skulle medföra

effekter som är ägnade att motverka syftet med förbudet, dels om

det i övrigt finns särskilda skäl. Ansökan om undantag skall ges

in till Kommerskollegium, som med eget yttrande skall överlämna

handlingarna till regeringen.

Förbudet mot handel med Sydafrika föreslogs i en proposition

våren 1987 (prop. 1986/87:110). Vad gällde möjligheten att medge

undantag från handelsförbudet, hänvisades i propositionen först

till dispensmöjligheten i 9 § i lagen (1971:176) om vissa

internationella sanktioner och till vad som i denna lags

förarbeten sagts om restriktivitet vid sådan dispensgivning.

Enligt paragrafen kan regeringen för visst fall medge undantag

från förbud som har meddelats med stöd av lagen. Härefter

anfördes att det kunde vara lämpligt att i förordningen med

tillämpningsföreskrifter (handelsförbudsförordningen) närmare

ange i vilka fall undantag från förbuden kunde bli aktuella.

Samtidigt framhölls att det självfallet alltid måste vara

regeringens samlade bedömning av en viss situation som bör ligga

till grund för ett undantag i ett enskilt fall.

En hänvisning gjordes av föredragande statsråd till ett

avsnitt i propositionen som behandlade konsekvenserna i Sverige

av ett handelsförbud, och till vad som där anförts om att ett

handelsförbud i vissa fall kan leda till att det sydafrikanska

näringslivets ställning stärks såväl inom som utanför Sydafrika

liksom negativa effekter för Sydafrikas grannländer. En sådan

effekt skulle vara till fördel för apartheidregimen i Sydafrika

och därmed motverka syftet med sanktionspolitiken. Enligt

propositionen borde därför undantag från förbuden kunna medges,

om ett upprätthållande av ett förbud skulle medföra effekter som

är ägnade att motverka syftet med ett handelsförbud. Vidare

borde undantag kunna medges om det i övrigt föreligger särskilda

skäl, t.ex. en godtrossituation. Föredragande statsrådet

anfördeatt hon även avsåg att föreslå regeringen

utrikesnämndens hörande i principiella frågor om undantag.

Enligt propositionen borde det ankomma på det enskilda

företaget att visa att ett avbrytande av handeln i ett visst

fall skulle leda till de ovan nämnda konsekvenserna eller att

eljest särskilda skäl för ett undantag är för handen.

Undantagsbestämmelserna borde enligt propositionen tillämpas

restriktivt.

Vad gällde konsekvenserna i Sverige av ett handelsförbud,

anförde föredragande statsrådet att en bojkott innebar en

speciell situation i så måtto att staten genom en lagstiftning i

den internationella solidaritetens namn tvingar fram ett

efterfrågebortfall för ett antal företag. I propositionen

framhölls att det nu ankom på de aktuella företagen att själva

omedelbart vidta åtgärder inom marknadsföring och produktion för

att underlätta den omställning som var påkallad. Den minskning

som skett de senare åren av handelsutbytet med Sydafrika kunde

också enligt propositionen tolkas som att en sådan process i

praktiken redan inletts. Det kunde inte uteslutas att vissa

företag och orter kunde behöva samhälleligt stöd för att klara

omställningen.

Utrikesutskottet behandlade propositionen i ett betänkande i

april 1987 (1986/87:UU20). Beträffande handelsförbudets

omfattning redogjorde utskottet för regeringens avsikt att i

sina tillämpningsföreskrifter ange vilka undantag som kunde

komma i fråga och att som exempel nämnts det fall då ett

handelsförbud kan leda till att det sydafrikanska näringslivet

stärks. Härmed torde enligt utskottet bl.a. avses den

eventualiteten att förbud mot handel framtvingar nedskärning av

verksamheten vid svenskägda bolag i Sydafrika och att

sydafrikanska konkurrenter därigenom stärks. Utskottet hade

informerats av företrädare för Industriförbundet och berörda

företag om de svårigheter som kunde komma att uppstå om inte

undantag från handelsförbuden i vissa fall medgavs. Utskottet

uttalade att undantagsreglerna emellertid, såsom framhållits i

en motion (c), borde tillämpas strikt.

Utrikesutskottet anförde också att det inte kunde uteslutas

att handelsförbudet fick negativa konsekvenser även för vissa

företag och orter i Sverige. I första hand borde eventuella

problem kunna lösas av företagen själva eller inom ramen för den

normala arbetsmarknadspolitiken. Utskottet påpekade att

regeringen i kompletteringspropositionen (1986/87:150, bil. 6,

1986/87:AU19) begärt bemyndigande att få vidta särskilda

stödinsatser om arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte bedömdes

räcka för att klara nödvändiga omställningar. Ett sådant

bemyndigande gavs sedermera till regeringen. Beträffande

eventuell ersättning av statsmedel till drabbade företag ville

utskottet inte uttala sig till förmån för någon ovillkorlig

rättighet. Utskottet tillstyrkte regeringens lagförslag och de i

propositionen angivna riktlinjerna. Riksdagen följde utskottet.

I april 1991 behandlade utrikesutskottet (1990/91:UU7)

regeringens skrivelser 1989/90:58 och 1990/91:62 med

redogörelser för svenska företags verksamheter i Sydafrika och

Namibia jämte ett antal motionsyrkanden angående utvecklingen i

Sydafrika och sanktionsåtgärderna.

Utrikesutskottet uttalade då att avgörande för om sanktionerna

kunde lyftas borde vara faktiska och konkreta steg och åtgärder,

som var djupgående och oåterkalleliga, för avskaffande av

apartheidsystemet. Erforderliga åtgärder i det hänseendet ansågs

ännu inte ha vidtagits. Vikten av ett demokratiskt styrelseskick

och allmän och lika rösträtt betonades. Utskottet utgick från

att regeringen fortsatte att noggrant analysera alla de faktorer

som kunde ligga till grund för en förändring av

sanktionspolitiken gentemot Sydafrika. Regeringens skrivelser

föreslogs bli lagda till handlingarna och samtliga motioner

avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.

I april 1992 överlämnade regeringen proposition 1991/92:146 om

bemyndigande att avskaffa vissa sanktioner mot Sydafrika m.m. I

denna proposition lämnades en redogörelse för svenska

sanktionsåtgärder mot Sydafrika och regeringens bedömning och

ställningstagande i frågan om deras avskaffande.

Regeringens ställningstagande byggde i stor utsträckning på en

rapport den 25 mars 1992 av den parlamentariska delegation,

Sydafrikadelegationen, som besökte Sydafrika under februari

1992. Denna delegation på fem ledamöter hade i uppdrag att

besöka Sydafrika och på grundval därav lämna förslag på åtgärder

som delegationen kunde finna lämpliga.

I propositionen föreslogs att regeringen skulle få ett

bemyndigande att föreskriva att bestämmelserna om

investeringsförbud och uppgiftsskyldigheter i

investeringsförbudslagen inte skulle tillämpas. Detta skulle ske

genom införande av en ny paragraf i lagen. Ett sådant

bemyndigande skulle göra det möjligt för regeringen att snabbt

fatta ett sådant beslut när de sista hindren för förbudens

upprätthållande undanröjts. I propositionen anfördes att

investeringsförbudet inte längre borde tillämpas när en

interimsregering bildats i Sydafrika såvida inte överenskommelse

träffats inom CODESA (Convention for a Democratic South Africa)

om att rekommendera ett tidigare avskaffande. Som

Sydafrikadelegationen framhållit måste, enligt propositionen,

bildandet av en interimsregering ses som en slutlig bekräftelse

på att processen bort från apartheid till demokrati är helt

oåterkallelig. I propositionen redovisades även regeringens

bedömning att handelsförbudet borde upphävas när det förelåg en

bindande överenskommelse om en interimsregering i Sydafrika.

Utrikesutskottet behandlade i betänkande (1991/92:UU13) den

19 maj 1992 dels proposition 1991/92:146 jämte följdmotioner,

dels regeringens skrivelse 1991/92:42 med redogörelse för

svenska företags verksamhet i Sydafrika jämte följdmotion samt

även några motioner från den allmänna motionstiden. Vad gällde

propositionen konstaterade utskottet att regeringen föreslagit

ett upphävande av sanktionerna mot Sydafrika i två steg, med

båda stegen kopplade till villkor beträffande den fortsatta

demokratiseringsprocessen i landet.

Utskottet ställde sig bakom propositionens förslag om en

stegvis avveckling av sanktionerna under förutsättning av att

vissa villkor, kopplade till en fortsatt utveckling i Sydafrika

till demokrati, uppfyllts. Således bör enligt utrikesutskottets

uppfattning bl.a. handelsförbudet kunna upphävas när det

föreligger en bindande överenskommelse om en interimsregering i

Sydafrika. Genom detta ställningstagande var det enligt

utskottet utvecklingen i Sydafrika som blev avgörande för de

svenska åtgärderna. Utskottet utgick från att regeringen

fortsatte att noggrant analysera utvecklingen i Sydafrika och i

synnerhet de faktorer som ligger till grund för ett upphävande

av sanktionerna.

Utskottet ställde sig även bakom propositionens förslag om att

inte längre tillämpa investeringsförbudet när en

interimsregering bildats i Sydafrika. I det fall en

överenskommelse träffades inom ramen för CODESA om att

rekommendera ett tidigare avskaffande skulle enligt utskottet

detta villkor bortfalla. Utskottet tillstyrkte propositionens

förslag om att ge regeringen ett bemyndigande att efter samråd i

Utrikesnämnden föreskriva att bestämmelserna i

investeringsförbudslagen inte skulle tillämpas.

De redovisade åtgärderna låg enligt utskottets bedömning i

linje med utskottets ställningstagande i april 1991 i

betänkandet 1990/91:UU7. Utskottet delade inte den syn som

kommit till uttryck i tre motioner som angav att sanktionerna

borde lyftas omgående utan att några villkor kopplade till

demokratiseringsprocessen angavs.

Utskottet noterade att Sydafrikadelegationen angett att

regeringen borde utnyttja sin möjlighet att lämna dispens från

investeringsförbudet under den tid som återstår till dess att

detta slutligt kan upphävas. Utskottet anförde vidare följande

(s. 12).

Utskottet utgår från att avsikten med denna hållning, liksom

beträffande dispensförfarandet generellt, inte är att frångå

gällande sanktioners syfte, men att ge ett visst utrymme för en

tillämpning avpassad till utvecklingen i Sydafrika.

Enligt utskottets mening tillfredsställs nu även de villkor

som ställs i motionerna U10 (s) och U11 (v) för att dispenser

till investeringar i Sydafrika skall kunna ges, nämligen att en

överenskommelse om en representativ övergångsregering först bör

finnas. Dispenserna skall självfallet inte ges i avsikt att

kringgå investeringsförbudet så länge de politiska förhållandena

i landet motiverar en restriktiv tolkning av förbudet.

Utrikesutskottet hemställde bl.a. att riksdagen skulle anta

regeringens förslag om ändring i investeringsförbudslagen och

att vad som i propositionen anförts om sanktionerna mot

Sydafrika skulle godkännas. Riksdagen följde utskottet.

Den 27 november 1992 besvarade statsrådet Ulf Dinkelspiel

interpellation 1992/93:1 av Hans Göran Franck (s) och fråga

1992/93:235 av Margareta Viklund (kds) om dispenser från svenska

sanktioner mot Sydafrika. Statsrådet Dinkelspiel uppgav vid

detta tillfälle att regeringens dittillsvarande praxis varit att

dispens i allmänhet lämnades för export av varor inom det

medicinska och humanitära området. Sedan april 1992 och efter

samråd med Sydafrikadelegationen hade regeringen dessutom

medgett undantag för viss utförsel av varuprover, för

transiteringstrafik och då starka sysselsättningsskäl kunnat

åberopas. Dinkelspiel redogjorde för utvecklingen i Sydafrika

under sommaren och hösten och sade att i ljuset härav, med tanke

på sysselsättningsläget i Sverige och mot bakgrund av den

parlamentariska delegationens rapport, hade regeringen beslutat

att tillämpa en mer liberal dispenspolitik. Dispens medgavs

numera också om ett upprätthållande av handelsförbudet skulle

leda till avsevärda nackdelar för svenska företags möjligheter

att verka i Sydafrika och till betydande konsekvenser för

produktion och sysselsättning i Sverige. I sådana fall borde det

liksom hittills ankomma på det enskilda företaget att visa att

handelsförbudet får sådana följder. Mot bakgrund härav fattade,

enligt Dinkelspiel, regeringen den 29 oktober 1992 beslut om

dispenser för ett antal företag. Beslutet hade i sedvanlig

ordning föregåtts av samråd med den parlamentariska

Sydafrikadelegationen och i Utrikesnämnden. Statsrådet

Dinkelspiel sade också att generellt gällde i den utvidgade

dispensgivningen att företagen tidigare har varit verksamma i

Sydafrika och alltså lidit särskilt hårt av

sanktionslagstiftningen. Detta var ett kriterium och regeringen

hade inte med anledning av synnerliga skäl medgivit några nya

handelsströmmar.

Regeringen överlämnade den 8 mars 1993 till riksdagen

skrivelse 1992/93:204 om avskaffande av handelsförbudet mot

Sydafrika m.m. I skrivelsen konstateras att regeringen utifrån

den senaste tidens framsteg i Sydafrika, bl.a. i vad avser

flerpartiförhandlingar och tidsplan för upprättandet av ett

övergångsråd, samt med hänsyn till andra länders

sanktionspolitik och den svenska industrins konkurrensläge,

gjort bedömningen att handelsförbudet bör upphävas. Detta avses

ske genom att regeringen beslutar att upphäva

handelsförbudsförordningen. I samband härmed bör också vissa

andra sanktioner avskaffas.

Vad gäller konkurrensläget för den svenska industrin anförs i

skrivelsen att nu rådande förhållanden leder till avsevärda

nackdelar för svenska företag och för svensk export.

Handelsförbudet innebär enligt skrivelsen att företag från andra

länder tar betydande beställningar som hade kunnat gå till

svensk industri, med de positiva effekter detta skulle ha haft

på produktion och sysselsättning. Ett stort antal ansökningar om

dispens från handelsförbudet vari åberopas konkurrens- och

sysselsättningsskäl uppges för närvarande beredas inom

regeringskansliet. Föredragande statsrådet anser i skrivelsen

att regeringen i avvaktan på att handelsförbudet upphävs bör

tillämpa en generös politik vad gäller dispenser.

Utrikesutskottet har i ett nyligen justerat betänkande

(1992/93:UU13) behandlat bl.a. den nämnda skrivelsen.

Beträffande dispensmöjligheten vidhöll utskottet den uppfattning

som angavs i betänkande våren 1992 (1991/92:UU13), se ovan.

Utskottet noterade samtidigt att hittillsvarande beslut om

dispenser från handelsförbudet gjorts efter prövning av varje

enskilt ärende i enlighet med de principer som regeringen lagt

fram i Utrikesnämnden.

Interpellation 1992/93:79 av Hans Göran Franck (s) om

Sydafrika besvarades den 12 mars 1993 av statsrådet Dinkelspiel.

Statsrådet Dinkelspiel sade vid detta tillfälle bl.a. att man

varit restriktiv när det gällt generella dispenser för företag

som tidigare inte varit verksamma på den sydafrikanska marknaden

och när det gällt dispenser för import. I övriga avseenden har

tillämpats en liberal dispensgivning. Han sade även att i

avvaktan på att sanktionerna avskaffas i sin helhet var avsikten

att tillämpa en generös dispensgivning. Det innebär enligt

Dinkelspiel inte att varje enskild ansökan om dispens kommer att

beviljas, utan bl.a. kommer hänsyn just till sysselsättningen i

Sverige och till effekterna på längre sikt att tas.

Regeringens beslut gällande ansökningar om undantag från

handelsförbudet

Vid utskottets genomgång av regeringens beslut under perioden

den 1 juli 1987 t.o.m. den 29 januari 1993 kan konstateras bl.a.

följande.

Under åren 1987--1991 har inkommit totalt 86 ansökningar. Av

dessa har 44 bifallits, varav 33 ansökningar har varit

hänförliga till det medicinska dispensområdet. Övriga 11

bifallna ansökningar har avsett bl.a. en godtrossituation och

in- och utförsel av varor där undantag medgivits med hänsyn till

varans karaktär eller den ringa omfattningen.

39 ansökningar har avslagits och av dessa har Kommerskollegium

avstyrkt 34. Vad gäller resterande fem ärenden som avslagits har

Kommerskollegium tillstyrkt ansökan, helt eller delvis, och tre

av dessa ärenden avsåg export av gruvutrustning m.m. Tre ärenden

har avskrivits, eftersom det inte varit fråga om yrkesmässig

handel eller har varan varit avsedd för humanitärt och religiöst

ändamål.

Under år 1992 har 62 ärenden avgjorts. Härav har ett ärende

avskrivits då varan var avsedd för religiöst ändamål och

humanitär hjälpverksamhet.

50 ansökningar har bifallits och 16 av dessa är hänförliga

till det medicinska dispensområdet, medan övriga 34 avser andra

verksamheter. I dessa senare 34 bifallna ärenden har

Kommerskollegium avstyrkt ansökan i 13 ärenden.

Fyra ansökningar har delvis bifallits. Sju ansökningar har

avslagits och Kommerskollegium har avstyrkt ansökningarna i

dessa ärenden utom i ett fall.

Vad gäller regeringens beslut om medgivande av undantag under

år 1992, framgår att undantag bl.a. har givits för export av

varuprov och transitering av varor samt för export av

demonstrationsutrustning och reservdelar.

Ansökningarna avseende transitering av varor har

Kommerskollegium avstyrkt. Det ena ärendet gällde undantag för

att i Sverige lasta om varor som transporteras mellan Finland

och Sydafrika.I sin ansökan anförde företaget bl.a. att

bolagets trafik mellan Sverige och södra Afrika var av vikt för

framför allt biståndsskeppningar till de s.k. randstaterna samt

för exportnäringarna i dessa stater och i Sverige. En förlust av

bolagets traditionellt stora marknadsandelar i Finland skulle

enligt bolaget kunna ha en avgörande negativ effekt på

möjligheten att driva den nuvarande trafiken vidare och att i en

framtid återuppta trafik på Sydafrika. I sitt yttrande den 13

november 1991 anförde Kommerskollegium bl.a. att den

omständigheten att handelsförbudet kan medföra negativa

konsekvenser för svenska företag inte är tillräckligt skäl att

medge undantag från förbuden. Regeringen medgav undantag i

beslut den 9 april 1992.

Den 29 oktober 1992 beviljades ett flertal företag -- förutom

Atlas Copco AB -- undantag från handelsförbudet. Fyra av

företagen ansökte om undantag för export av varor och ett

företag om undantag för såväl export som import. Tre av dessa

företag har uppgivit att de före handelsförbudet haft en export

till Sydafrika och att de anser att det är viktigt att åter få

Sydafrika som en marknad, för att undvika att ge andra

konkurrerande länder för stort försprång. Ett företag har i sin

ansökan uppgivit att det är viktigt att företaget får snabbast

möjliga fotfäste hos dem som i framtiden skall vara företagets

kunder. Av Kommerskollegiums yttrande i detta ärende framgår att

företaget även åberopat sysselsättningsskäl. Det femte företaget

har åberopat att det efter handelsförbudets införande inte

kunnat göra affärer med sitt systerföretag i Sydafrika och har

även hänvisat till att det faktum att EG-länderna öppnat sin

handel medfört att väsentliga konkurrenter från andra länder

redan är i Sydafrika och marknadsför sina produkter.

Kommerskollegium avstyrkte samtliga dessa ansökningar.

Ett företag har i beslut den 9 april 1992 beviljats undantag

för import av en angiven mängd mineral, vilken skulle överföras

från ett lager på Irland. Kommerskollegium avstyrkte i sitt

yttrande den 3 april 1992 ansökan och antecknade då att

regeringen senast i augusti 1991 avslagit en liknande ansökan

från företaget. Av yttrandet framgår även att företaget i sin

ansökan 1992 åberopat bl.a. lönsamhets- och

sysselsättningsaspekter. I beslut den 29 oktober 1992 beviljades

företaget undantag för import av ytterligare angiven mängd

mineral. Kommerskollegium tillstyrkte ansökan i yttrande den 15

oktober 1992.

Efter den 29 oktober 1992 har ytterligare företag beviljats

undantag för export av varor. I dessa fall kan noteras följande.

Ett företag ansåg i sin ansökan behöva det tillskott till sin

exportverksamhet som ett återupptagande av handelsförbindelserna

med Sydafrika genererar för fortsatt produktion och

sysselsättning. Kommerskollegium avstyrkte ansökan i yttrande

den 29 oktober 1992. Regeringen fattade sitt beslut den 19

november 1992.

Ett företag har i sin ansökan bl.a. anfört att Sydafrika varit

en viktig marknad för dem och att de åter vill komma in på

marknaden och försöka återta vissa markandsandelar från

konkurrenterna, vars länder inte har sanktioner.

Kommerskollegium avstyrkte ansökan i yttrande den 29 oktober

1992. Regeringen fattade sitt beslut den 19 november 1992.

Ett företag har i sin ansökan anfört att deras

försäljningsvolym i Sydafrika övertogs av andra länder vid

införandet av handelsförbudet och att de vill återuppta

marknadsandelar genom att få vara med och förhandla om nästa års

kontrakt, vilket skulle innebära positiva effekter för

sysselsättning och produktion för deras fabrik i Sverige.

Kommerskollegium tillstyrkte ansökan i yttrande den 12 november

1992. Regeringen fattade sitt beslut den 26 november 1992.

Ett företag hade tidigare beviljats undantag för export av

varuprov och den i ansökan aktuella exporten avsåg en order i

syfte att nu åter starta försäljning i Sydafrika. Ordern liksom

det fortsatta samarbetet ansågs väsentliga för företaget och

skulle komma att direkt påverka sysselsättningen vid deras

fabriker i Sverige så att nyanställningar torde kunna påräknas.

Kommerskollegium tillstyrkte ansökan i yttrande den 10 november

1992. Regeringen fattade sitt beslut den 26 november 1992.

Under år 1993 har fyra ansökningar om undantag bifallits

t.o.m. den 29 januari 1993. Dessa har avsett export av

varuprover.

Atlas Copcos ansökan om dispens från handelsförbudet

Atlas Copco AB (nedan kallat bolaget) ansökte i juni 1992 om

medgivande om undantag från utförselförbudet och beviljande av

en generell dispens i vad avsåg bolagets leveranser från Sverige

till de hel- eller delägda dotterbolagen i Sydafrika.

Regeringen hade tidigare genom beslut den 8 oktober 1987

avslagit en ansökan från bolaget om undantag från förbudet mot

handel med Sydafrika. Ansökan avsåg då utförsel till Sydafrika

av gruvutrustning samt utrustning för tillverkningsindustrin och

för väg- och vattenbyggnation. Kommerskollegium biträdde i sitt

yttrande vid detta tillfälle bolagets ansökan såvitt den avsåg

viss gruvutrustning och avstyrkte i övrigt bifall. Regeringen

avslog bolagets ansökan i dess helhet.

Bolaget anförde nu i sin nya ansökan bl.a. att handelsförbudet

vad gällde bolagets tillverkningar i Sverige lett till att

konkurrerande sydafrikansk industri kunnat stärka sin ställning

både inom och utom Sydafrika och att det senare inte minst

gällde grannländerna. Enligt bolaget syntes det uppenbart att

detta varit till Sydafrikas fördel och följaktligen motverkat

syftet med sanktionspolitiken.

I sitt yttrande av den 15 september 1992 förordade

Kommerskollegium en uppmjukning av hittillsvarande praxis när

det gällde dispenser från handelsförbudet. Härvid syntes enligt

Kommerskollegium dispens kunna meddelas bolaget på i deras

ansökan anförda skäl.

Kommerskollegium redogjorde i sitt yttrande för

författningsbestämmelserna på området och framhöll att

möjligheten till undantag från handelsförbudet i praxis hade

tillämpats så, att undantag medgetts för en viss vara eller en

viss grupp av varor. Undantagen hade i huvudsak avsett produkter

som används inom sjukvården. Under senare tid hade undantag

medgetts även för andra typer av varor, men då begränsats till

att avse varuprover.

I sitt yttrande höll Kommerskollegium det för troligt att

handelsförbudet fått konsekvenser av den art som Atlas Copco

hävdade och som enligt förordningen och dess förarbeten kan

utgöra grund för undantag från handelsförbudet. Kollegiet

noterade att ett ställningstagande som innebar att undantag från

handelsförbudet medgavs skulle strida mot den praxis som

hittills tillämpats av regeringen. Med beaktande av den

utveckling som skett internationellt vad gällde

sanktionspolitiken mot Sydafrika ansåg kollegiet emellertid att

det kunde vara motiverat med en uppmjukning av praxis. I vart

fall torde en sådan uppmjukning vara motiverad när det gällde

företag som sedan gammalt har verksamhet i sydafrikanska

dotterbolag.

Regeringen medgav i sitt beslut den 29 oktober 1992 bolaget

rätt att, utan hinder av utförselförbudet, tills vidare till

Sydafrika få utföra varor till de av bolaget hel- eller delägda

företagen i Sydafrika i enlighet med bolagets ansökan.

Utskottets bedömning

Avgörande för de svenska åtgärderna vad avser sanktionerna mot

Sydafrika skall enligt riksdagen vara utvecklingen i Sydafrika.

Handelsförbudet skall kunna upphävas när det föreligger en

bindande överenskommelse om en interimsregering i Sydafrika, och

investeringsförbudet skall inte längre tillämpas när en sådan

regering har bildats.

Vad gäller möjligheten att använda sig av dispensförfarandet

till dess sanktionerna har upphävts, utgick riksdagen från att

avsikten inte är att frångå gällande sanktioners syfte men att

ge ett visst utrymme för en tillämpning avpassad till

utvecklingen i Sydafrika.

Atlas Copco AB har i sin ansökan, såsom skäl för export till

sina hel- eller delägda bolag i Sydafrika, åberopat att

handelsförbudet varit till Sydafrikas fördel genom att

konkurrerande sydafrikansk industri kunnat stärka sin ställning

och att det således motverkat syftet med sanktionspolitiken.

Kommerskollegium tillstyrkte ansökan, då det hölls för troligt

att handelsförbudet fått sådana konsekvenser som företaget

hävdat och som enligt förordningen och dess förarbeten kan

utgöra grund för undantag från handelsförbudet. En uppmjukning

av praxis ansågs av Kommerskollegium motiverad, i vart fall när

det gällde företag som sedan gammalt har verksamhet i

sydafrikanska dotterbolag.

Enligt utskottets mening har regeringens möjlighet att medge

undantag från handelsförbudet i detta fall tillämpats i enlighet

med handelsförbudsförordningens bestämmelse härom och de

uttalanden som gjorts i förarbetena.

Även i övrigt anser utskottet att möjligheten att medge

undantag tillämpats av regeringen på ett sätt som står i

överensstämmelse med förordningens bestämmelse och vad som

uttalats i förarbetena samt de uttalanden som senare gjorts av

riksdagen. Från de synpunkter konstitutionsutskottet har att

anlägga ger sålunda granskningen inte anledning till något

uttalande.

16. Övriga ärenden

a) Volvo-Procordia-affären

Utskottet har tagit upp regeringens handläggning av

Volvo-Procordia-affären (anmälan, se bilaga A 15.1). Med

anledning av anmälan har en promemoria upprättats i frågan inom

Näringsdepartementet (se bilaga A 15.2).

Vad som förekommit föranleder inget uttalande från utskottets

sida.

b) Kulturministerns uttalanden m.m. om viss närradioverksamhet

Utskottet har till granskning tagit upp ett uttalande av

kulturministern i november 1991. Granskningen har gällt frågan

om uttalandet har övat inflytande på åtgärder som Televerket

Radio vidtagit mot en närradioförening i Södermanland.

Granskningen föranleds av en anmälan, bilaga A 15.3.

Statsrådsberedningen har överlämnat en promemoria i ärendet som

har upprättats inom Kulturdepartementet, bilaga A 15.4.

Närradionämnden beslutade den 14 november att återkalla

sändningstillståndet för Östra Sörmlands Närradioförening på

grund av överträdelse av det då gällande förbudet mot

kommersiell reklam i närradiolagen. Nämnden bestämde vidare att

föreningen inte kunde ges nytt tillstånd förrän efter ett år.

Beslutet överklagades, men Kammarrätten i Stockholm beslutade

den 21 januari 1991 att inte ändra det överklagade beslutet.

Även Kammarättens beslut överklagades. Regeringsrätten

beslutade den 16 maj 1991 att ej meddela prövningstillstånd.

Den 5 november 1991 höll kulturminister Birgit Friggebo ett

anförande om planerna på privat reklamfinansierad radio. Enligt

Kulturdepartementets promemoria skall hon därvid ha yttrat

följande:

Närradion finns till för att bereda föreningslivet möjlighet

att föra fram åsikter och meningar, hålla kontakt med medlemmar

och sympatisörer och väcka förståelse och intresse för sin

verksamhet. Närradion är inte ett medel för vare sig

föreningslivet eller någon annan att tjäna pengar.

Reklamförbudet i närradion gäller och skall respekteras. Det

ankommer på Närradionämnden att pröva frågor om fortsatt

sändningsrätt för organisationer som bryter mot reklamförbudet.

Jag utgår från att detta kommer att ske även fortsättningsvis

och att Televerket Radio fullgör uppgiften att se till att

rundradiosändningar inte bedrivs av organisationer eller

enskilda som saknar tillstånd för sådan verksamhet.

I november 1991 blev det möjligt att pröva frågan om nytt

tillstånd för Östra Sörmlands Närradioförening. Föreningen

begärde dock inte något nytt tillstånd. Sändningarna fortsatte

ändå. Enligt vad som anförs i Kulturdepartementets promemoria

ägde Televerket den sändare som användes. I promemorian anförs

vidare att Televerket Radio i april 1992 sade upp det avtal om

utnyttjande av utrustning för närradiosändning som tidigare

ingåtts med närradioföreningen. Som skäl för uppsägningen angavs

att föreningen bröt mot ett grundläggande avtalsvillkor genom

att låta annan sända utan att erforderligt tillstånd fanns.

I Kulturdepartementets promemoria anförs att sändningarna

fortsatte som förut och att Televerkets personal hindrades

tillträde till sändaren. Vidare anges att sändningarna avbröts

genom att ledningarna klipptes av den 10 april 1992 och att de

återupptogs den 14 april 1992 genom användning av en

radiolänkförbindelse till sändaren.

Enligt Kulturdepartementets promemoria har varken regeringen

eller kulturministern övat något inflytande på Televerkets

handlande. Vidare sägs att några kontakter över huvud taget inte

har förekommit.

Granskningen föranleder inget uttalande från utskottets sida.

c) Regeringsbeslut om medel för informationsinsatser om

europeisk integration

Utskottet har till granskning tagit upp regeringens

(Utrikesdepartementets handelsavdelning) beslut den 25 juni 1992

om fördelning av anvisade medel för informationsinsatser om

europeisk integration.

I vårens kompletteringsproposition föreslog regeringen att

riksdagen skulle anvisa 50 miljoner kronor för innevarande

budgetår för informationsinsatser om den europeiska

integrationen. Enligt propositionen skulle medlen användas dels

till regeringskansliets information, dels till

informationsinsatser i enskilda organisationers regi. En

särskild delegation för informationsinsatser om europeisk

integration skulle inrättas för utdelning av bidrag till de

enskilda organisationerna (prop. 1991/92:150 bil. I:2).

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen uttalade

konstitutionsutskottet att det framstod som angeläget att

Folkbildningsrådet blev inkopplat i samband med

bidragsfördelningen. Utskottet fann att det inte var möjligt att

avgöra hur stor del av medlen som kunde bli aktuell. I samband

därmed förklarade utskottet att det hade uppmärksammat att man i

Danmark inför folkomröstningen i juni 1992 där avsatt omkring

60% av informationsmedlen till motsvarande organ. Det måste

enligt utskottet ankomma på delegationen att göra en

självständig bedömning i sammanhanget. Utskottet underströk

härefter den folkbildningsinriktade karaktären av de

informationsinsatser som förslaget om 50 miljoner kr var avsett

att stödja (bet. 1991/92:KU35). Riksdagen följde utskottet

(rskr. 1991/92:353).

Regeringen beslutade den 25 juni 1992 hur de anvisade medlen

om 50 miljoner kr skall disponeras. Utrikesdepartementet skall

disponera 35 miljoner kr för regeringskansliets

informationsverksamhet. Återstående 15 miljoner kr skall

disponeras av delegationen. Delegationen skall därvid fördela

medlen till enskilda organisationer för informationsinsatser om

europeisk integration i enlighet med de riktlinjer som anges i

propositionen och utskottets betänkande. Enligt beslutet skall

vidare kostnaderna för delegationen och dess kansli belasta

denna del av anslaget. I beslutet anges vidare att fördelningen

inom anslaget kan komma att ändras under budgetåret.

Utrikesdepartementet beslutade den 8 oktober 1992 om en

ändring av fördelningen inom anslaget för regeringskansliets

informationsverksamhet, varigenom 10 miljoner kr fördes över

från Utrikesdepartementet till Delegationen för

informationsinsatser om den europeiska integrationen.

Granskningen föranleder inga uttalanden från utskottets sida.

d) Kulturministerns handläggning av frågor rörande Sveriges

Radio AB

Utskottet har till granskning tagit upp kulturministerns

handläggning av vissa frågor rörande Sveriges Radio AB.

Granskningen har bl.a. avsett vissa tidsmässiga aspekter på

handläggningen av skrivelsen 1992/93:147 om ändrade

förutsättningar för ägandet av den avgiftsfinansierade radio-

och TV-verksamheten.

Bakgrund

Efter förslag i proposition 1991/92:140 om den

avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten 1993--1996 m.m.

beslutade riksdagen bl.a. att avtalet mellan staten och public

service-företagen skall omfatta tiden den 1 januari 1993--den 31

december 1996 och att public service-företagen under den nya

avtalsperioden skall vara självständiga aktiebolag (yttr.

1991/92:KU3y, bet. 1991/92:KrU28, rskr. 1991/92:329).

Vidare innebar beslutet att de tre programföretagen gemensamt

skall äga RIKAB och att moderbolaget skall upphöra. Pressen,

näringslivet, folkrörelserna samt konstnärliga och vetenskapliga

akademier skall erbjudas bli ägare till bolagen. Om enskilda

ägare t.ex. på grund av jäv inte kan kvarstå som ägare, skall

aktierna kunna hembjudas till staten. Det skall vara möjligt för

regeringen att sälja aktier som den förvärvat genom hembud till

viss stiftelse, akademi, sammanslutning eller annan som är att

hänföra till någon eller några av de fyra ägargrupperna som

skall finnas i fortsättningen. Aktierna i de tre företagen skall

vid inledningen av avtalsperioden fördelas med 20 % för

näringslivet, 20 % för pressen, 40 % för folkrörelserna och 20 %

för den nya ägargruppen bestående av konstnärliga och

vetenskapliga akademier samt oberoende kulturella

sammanslutningar.

Regeringen beslutade den 19 november 1992 att genom skrivelse

underrätta riksdagen om ändrade förutsättningar för ägandet av

den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten

(1992/93:147). I skrivelsen anförs att ägargrupperna den 22

oktober 1992 har förklarat att det enligt deras uppfattning inte

kommer att kunna bildas några ägargrupper från press och

näringsliv och att förutsättningarna för att realisera

riksdagens beslut angående den avgiftsfinansierade radio- och

TV-verksamheten 1993--1996 m.m. i detta avseende därmed synes

kunna brista. Regeringen konstaterar -- mot bakgrund av

ägargruppernas uppfattning -- att riksdagens beslut såvitt avser

ägandet av public service-företagen inte kan genomföras. I

skrivelsen redovisar regeringen hur den avser att behandla den

uppkomna situationen. Bl.a. anges att regeringen den 19 november

1992 har bemyndigat chefen för Kulturdepartementet att tillkalla

en särskild utredare med uppdrag att lägga fram förslag om hur

public service-företagen bör ägas i framtiden. Regeringens samma

dag beslutade direktiv till utredaren fogades till skrivelsen

som en bilaga.

Regeringens skrivelse jämte bilaga bestod av tio trycksidor

och avlämnades till riksdagen den 24 november 1992, då den också

bordlades och hänvisades till kulturutskottet. Motionstiden

löpte ut den 9 december 1992. Tre motioner väcktes med anledning

av skrivelsen. Kulturutskottet behandlade skrivelsen och

motionerna i ett betänkande som justerades den 15 december 1992.

I betänkandet hemställde utskottet att ärendet fick tas upp till

avgörande efter endast en bordläggning. Kammarbehandlingen ägde

rum den 17 december 1992 som var höstsessionens sista dag.

Utskottets bedömning

Från riksdagens sida har flera gånger understrukits betydelsen

av att propositionsavlämnandet sker på ett sådant sätt att

arbetet i utskott och kammare inte försvåras. Detta gäller också

avlämnandet av skrivelser till riksdagen. Någon föreskrift om

sista dag för att avlämna sådana propositioner och skrivelser

som skall behandlas före juluppehållet finns inte. Som anförs i

Statsrådsberedningens propositionshandbok (Ds SB 1987:2) är det

i allmänhet inte möjligt att få en proposition eller skrivelse

behandlad före juluppehållet, om den inte lämnas någon av de

första dagarna i november. Om tidsnöd uppstår och propositionen

eller skrivelsen beslutas senare, är det angeläget att stora

ansträngningar görs så att ett avlämnande till riksdagen kan ske

i så nära anslutning till beslutstillfället som möjligt. Utöver

det anförda har granskningen inte gett anledning till något

uttalande.

Utskottet

Hemställan

Utskottets anmälan

Resultatet av den i det föregående redovisade granskningen av

statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning

samt av regeringens skrivelse 1992/93:15 med redogörelse för

behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen m.m. får

utskottet härmed för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 13 maj 1993

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil

Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina

Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s),

Ingvar Johnsson (s), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson

(kds), Harriet Colliander (nyd), Torgny Larsson (s), Inger René

(m), Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Henrik S Järrel (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Vid behandlingen av

avsnitt 10 b -- vårdhemmet Majgården -- har Elvy Söderström

(s) ersatt Hans Göran Frank (s);

avsnitt 12 -- flyktingpolitiken m.m. -- har Ingela Mårtensson

(fp) ersatt Ylva Annerstedt (fp)

avsnitt 13 b -- utnämning av landshövding i Norrbottens län --

har Ingvar Svensson (kds) ej deltagit.

Reservationer

1. Statsrådens innehav av värdepapper, jäv m.m. (avsnitt

10a)

Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar

Johnsson, Hans Göran Franck, Torgny Larsson och Lisbeth

Staaf-Igelström (alla s) anser att den del av utskottets

yttrande på s. 52 som börjar med "Utskottets bedömning" och på

s. 55 slutar med "från utskottets sida" bort ha följande

lydelse:

Regeringsformen innehåller visserligen inte något uttryckligt

stadgande om statsministerns ansvar för att statsråden uppfyller

kraven i 6kap. 9 § andra stycket regeringsformen.

Statsministern är emellertid den som enligt regeringsformen

tillsätter övriga statsråd, och han har även rätt att entlediga

ett statsråd både på statsrådets egen begäran och i annat fall.

Därigenom kommer ansvaret för att statsråden uppfyller kraven i

första hand att ligga på statsministern. Det ankommer således,

såsom utskottet även tidigare enhälligt uttalat, på

statsministern att tillse att, innan ett nytt statsråd utses,

inga sådana omständigheter som åsyftas med stadgandet i 6kap.

9§ andra stycket regeringsformen föreligger. Det får därvid

förutsättas att statsrådskandidaten informerats om gällande

regler och lämnat erforderliga upplysningar till statsministern

för bedömningen om han uppfyller grundlagsstadgandets krav.

Genom utfrågningarna med Ingvar Carlsson och Carl Bildt har

utskottet fortsatt den kartläggning av regeringsbildarnas

synpunkter i ovannämnda hänseende som påbörjades i 1983/84 års

granskningsärende. Utskottet kan därvid konstatera att samtliga

regeringsbildare under efterkrigstiden varit av den

uppfattningen att statsministern har det yttersta och formella

ansvaret för att statsråden uppfyller kraven i 6kap. 9§

andra stycket regeringsformen. Någon skillnad föreligger därvid

givetvis inte mellan statsministern i en enpartiregering och

statsministern i en koalitionsregering.

6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen har i första hand

till syfte att värna om statsrådstjänstens integritet. Ett annat

motiv för bestämmelsen är önskemålet att statsråd inte skall

splittra sina krafter. Huruvida innehav av ett speciellt

uppdrag, utövande av viss verksamhet, ägande av viss typ av

egendom eller andra intressebindningar är ägnade att rubba

förtroendet för statsrådet får därvid bedömas från fall till

fall. Något generellt förbud för statsråd att exempelvis inneha

aktier eller annan egendom bör således inte utfärdas.

Utskottet anser emellertid att vissa statsrådsposter är mer

känsliga ur förtroendesynpunkt än andra. Från huvudregeln att

statsråd inte bör förbjudas att äga aktier måste därför undantag

göras för näringsministern och det statsråd som har ansvar för

utrikeshandel och vapenexport. Det får nämligen anses vara klart

olämpligt att innehavare av dessa poster är invecklade i

ekonomisk verksamhet av något slag som har direkta bindningar

till företag t.ex. genom aktier. Utvecklingen får visa om

ytterligare undantag behöver göras beträffande andra

statsrådsposter i framtiden.

Utskottet vill även peka på att ett eget aktieinnehav för

statsministern kan leda till att han inte kan fungera som

ordförande vid regeringssammanträden. Om regeringschefen innehar

aktier bör han således inte sitta ordförande vid

regeringssammanträde när ärenden där han förklarat sig jävig

avgörs. Det får då ankomma på vice statsministern eller det

statsråd som är äldst i tjänst eller ålder att överta

ordförandeskapet.

Som redogjorts för ovan tillämpar regeringen

förvaltningslagens regler om jäv i förvaltningsärenden trots att

de formellt inte gäller för regeringen. Jäv föreligger enligt

lagen om ärendets utgång kan förväntas medföra synnerlig nytta

eller skada. Relativt långtgående krav måste således vara

uppfyllda innan en jävssituation kan anses föreligga i

förvaltningslagens mening. Som utskottet uttalade i

granskningsärendet 1983/84 är det nödvändigt för det politiska

arbetets anseende att allmänheten har förtroende för att

statsråden står självständiga gentemot ovidkommande intressen.

Även om en jävssituation formellt inte föreligger kan således

ett deltagande i ett visst beslut medföra att allmänhetens

förtroende för ett visst statsråd rubbas. Utskottet vill därvid

påpeka att om förvaltningen av en värdepappersportfölj kräver så

mycket tid att förvaltandet inte kan utföras bara som en

fritidssyssla, är det fråga om en sådan befattning med

aktieförvaltningen som faller under begreppet utöva verksamhet i

6kap. 9§ andra stycket regeringsformen. Sådan verksamhet av

huvudsakligen ekonomiskt syfte kan rubba allmänhetens förtroende

för statsrådet i fråga. Även om något förbud mot aktieinnehav

generellt inte bör uppställas för statsråd anser utskottet

således att aktieägande statsråd bör överlämna sina aktier till

en oberoende extern förvaltning. Det är därvid klart olämpligt

att aktieinnehavet överlämnas till en förvaltare med vilken

aktieägaren har intressebindningar, såsom släkting eller ett

bolag i vilket statsrådet är delägare.

Utskottet anser vidare att vid tidpunkten för inträdet i

regeringen statsråden bör registrera sina uppdrag och

förmögenhetsförhållanden. Viss registrering sker visserligen

redan i dag genom att regeringen den 31 januari 1991 beslutade

om registrering enligt insiderlagens regler. Registreringen

avser dock inte alla typer av värdepapper, utan endast

fondpapper, och kan i förevarande sammanhang inte anses vara

tillräcklig. Registreringen bör därför utökas till

förmögenhetsförhållanden generellt, inkl. pensionsutfästelser

från tidigare arbetsgivare eller intresseorganisationer. Härvid

kan de regler som utarbetats i Norge om registrering av

ekonomiska intressen tjäna som förebild. Registreringen bör även

avse familjemedlemmarna. Det är utskottets mening att statsråden

inte heller under sin statsrådstid bör tillåtas göra

förändringar i sina aktieinnehav. Förbudet bör dock inte

utsträckas så att det förhindrar en förvaltare att vid

emissioner utnyttja de teckningsrätter som de redan av

statsrådet ägda aktierna ger eller utnyttja vissa typer av

uppköpserbjudande som är knutna till aktieinnehavet.

Utskottet har tagit del av de regler för extern förvaltning av

regeringsledamöters förmögenheter i form av s.k. blind trust som

finns i bl.a. Canada och USA. Förhållandena här är visserligen

annorlunda, men utskottet rekommenderar ändå att regeringen

skyndsamt utreder om systemet med blind trust kan införas i

Sverige. Ett sådant system skulle nämligen även lösa frågan om

uppkomna jävssituationer på grund av ett aktieinnehav.

Av de uppgifter som utskottet inhämtat från

Statsrådsberedningen har framgått att under tiden fr.o.m. den 5

oktober 1991 t.o.m. den 29 april 1992 näringsministern deltog i

handläggningen av regeringsärenden rörande bolag i vilka han

ägde aktier eller annat bolag inom samma koncern i 39 fall.

Motsvarande siffra beträffande utrikeshandelsministern var 29.

Ärendena rörde frågor om tullfrihet, undantag från handelsförbud

med visst land, koncerninterna aktieöverlåtelser, nedsättning av

energiskatter, rörelseförvärv av bolag med utlänningsförbehåll i

bolagsordningen, ändring i bolagsordningen, utförsel av uran och

kärnteknisk utrustning, krigsmaterielexport samt överklagande av

beslut av Socialstyrelsen och Koncessionsnämnden.

Vid utfrågningen med Per Westerberg våren 1992 hävdade denne

att dessa ärenden var rutinärenden i vilka besluten följde

fastlagd praxis och att det därför inte i något fall kunde sägas

ha förelegat en jävssituation för hans vidkommande. Frågan om

jäv i förvaltningslagens mening skall dock prövas i det enskilda

ärendet med beaktande av alla föreliggande omständigheter. I de

fall jäv föreligger, men även i de fall där det är tveksamt om

jäv föreligger bör statsrådet enligt etablerad praxis över huvud

taget inte delta i handläggningen av ärendet. Utskottet anser

det inte klart fastslaget att det beträffande de aktuella

ärendena inte förelegat risk för jäv. Utskottet vill i detta

sammanhang understryka att när jäv föreligger i ett ärende detta

är fallet oavsett ärendets art eller omfattning. Även om ärendet

handläggs enligt en fastställd praxis bör statsrådet således

inte delta i handläggningen, eftersom, som ordföranden i

Etikkommittén, f.d. justitierådet Bengt Hult påpekat vid

utfrågningen med honom, även en fast praxis kan vara i behov av

omprövning. Utskottet ifrågasätter därför det lämpliga i att Per

Westerberg och Ulf Dinkelspiel deltog i handläggningen av de

ovannämnda ärendena.

Sedan våren 1992 har regeringen när det gäller aktieinnehav

frångått förvaltningslagens jävsregler och i stället tillämpat

en ordning som innebär att innehav av en aktie i sig, oberoende

av innehavets storlek eller det aktuella ärendets förväntade

resultat, diskvalificerar statsrådet i fråga från deltagande i

ärendets behandling. Ordningen måste anses ha tillkommit på

grund av de stora aktieposterna som statsråden i den nuvarande

regeringen innehar. Således har under tiden den 5 oktober 1991

t.o.m. den 28 januari 1993, enligt de uppgifter utskottet

erhållit från Statsrådsberedningen, statsministern och

statsråden Per Westerberg, Ulf Dinkelspiel, Anne Wibble och

Margaretha af Ugglas avstått från att delta i behandlingen av

ärenden rörande bolag i vilka de på grund av aktieinnehav har

intressen i minst 501 fall. Sifferuppgiften är hämtad ur de

förteckningar som överlämnats till utskottet, vilkas

fullständighet eller riktighet utskottet dock inte närmare

kunnat kontrollera. Det förhållandet att ett stort antal

statsråd i en inte oansenlig mängd ärenden tvingas avstå från

att delta i regeringsbeslut kan inte, enligt utskottets mening,

anses tillfredsställande. Även regeringens i och för sig

vällovliga initiativ att inrätta Etikkommittén måste ses i

belysningen av regeringsledamöternas förmögenhetsförhållanden.

Med hänsyn till vad som framkommit under granskningen anser

utskottet att statsminister Carl Bildt utsett Per Westerberg och

Ulf Dinkelspiel till statsråd utan att tillräckligt noga ha sett

till de konsekvenser som dessa statsråds betydande aktieinnehav

kunde leda till i regeringsarbetet. De stora aktieinnehaven har

nämligen tvingat Per Westerberg och Ulf Dinkelspiel att avstå

från att delta i ett stort antal regeringsärenden vid ett stort

antal tillfällen på grund av jäv eller osäkerhet om jäv

förelegat eller inte. De har även, innan det omfattande

kontrollsystem som byggts upp till följd av de stora

aktieinnehaven i regeringen, kommit att delta i beslut i ett

icke obetydligt antal ärenden som rörde bolag till vilka de har

haft intressebindningar. Därutöver har de stora aktieinnehaven

hos vissa av statsråden enligt utskottets mening lett till att

regeringens arbete försvårats. De aktieägande statsråden har

nämligen tvingats överlämna sina ärenden till andra statsråd för

beredning med risk för att beredningsarbetet blivit sämre än om

det ansvariga statsrådet stod för beredningen av de egna

ärendena. Utskottet anser vidare att risk även förelegat att de

aktieägande statsråden på grund av rädsla för påståenden om

partiskhet inte med kraft kunnat hävda regeringens politik på

sina ansvarsområden. Det kan inte uteslutas att de på grund

härav kommit att negativt behandla de företag eller sektorer som

aktieinnehaven hänfört sig till till skada för svensk industri

och svenska näringar.

Sammanfattningsvis anser utskottet att statsminister Carl

Bildt tagit för lättvindigt på sin uppgift som regeringsbildare

och att han inte kan anses ha levt upp till sitt ansvar för att

statsråden uppfyller kraven i 6kap. 9§ andra stycket

regeringsformen. Statsministern kan därför inte undgå allvarlig

kritik för att han brustit i omsorg vid urvalet av personer, när

han utsåg Per Westerberg och Ulf Dinkelspiel till statsråd med

ansvar för närings- och handelspolitiska frågor. Som en följd av

statsministerns försummelse i detta hänseende kan det inte

uteslutas att medborgarnas förtroende för dessa två statsråd har

rubbats. Därvid kan noteras att meningarna i regeringen

uppenbarligen är delade beträffande innehav av aktier i bolag

vars verksamhet faller inom det egna ansvarsområdet. Mats Odell

har t.ex. hösten 1991 uttalat att han inte ansåg att det var

möjligt för honom att som kommunikationsminister ha kvar sitt

aktieinnehav i ett bolag som hade nära beröring med hans

ansvarsområde.

Utskottet konstaterar vidare att statsråden Per Westerberg och

Ulf Dinkelspiel till följd av sina personliga intressen i vissa

företag inte iakttagit den försiktighet som varit påkallad i

jävsfrågan. För detta bör Per Westerberg och Ulf Dinkelspiel

erhålla kritik.

Utskottet har för avsikt att även fortsättningsvis följa

regeringens praxis i dessa frågor.

2. Kommunikationsministerns engagemang i vårdhemmet Majgården

i Gnesta (avsnitt 10b)

Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar

Johnsson, Torgny Larsson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy

Söderström (alla s) anser att den del av utskottets yttrande på

s. 55 som börjar med "Granskningen föranleder" och slutar med

"från utskottets sida" bort ha följande lydelse:

De bolag Mats Odell är delägare i har under 1992 haft

bruttointäkter uppgående till 55 miljoner kronor. Verksamheten

har således inte varit av begränsad omfattning. Två av bolagen

har dessutom, genom att de driver vårdhemsverksamhet, verkat

inom en bransch som kan bli speciellt uppmärksammad. I egenskap

av delägare i bolagen har det ankommit på Mats Odell att utse

ledning för bl.a. vårdhemmet Majgården. Det har även förelegat

risk för att han, i egenskap av ägare, tvingats gripa in i

bolagets skötsel. Han borde därför inte ha nöjt sig med att

enbart diskutera frågan om sitt bolagsengagemang med Reidunn

Laurén, vars uttalanden dessutom ifrågasatts av andra

statsrådskolleger, utan sedermera även tagit kontakt med

Etikkommittén för närmare rådgivning. Självklart borde Mats

Odell ha upplyst statsministern om förhållandena i samband med

regeringsbildningen. För sin underlåtenhet att informera

statsministern kan Mats Odell inte undgå kritik.

3. Regeringens handläggning av svensk hjälp till

skogsindustrin m.m. i Polen (avsnitt 11)

Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar

Johnsson, Hans Göran Franck, Torgny Larsson och Lisbeth

Staaf-Igelström (alla s) anser att den del av utskottets

yttrande på s. 91 som börjar med "Utskottets bedömning" och på

s. 93 slutar med "undgå kritik" bort ha följande lydelse:

Allan Larssons roll

Allan Larsson har gjort gällande att han endast har tagit

initiativ för att främja samarbetet mellan svenska företag och

företag i andra länder. Enligt utskottets mening är det inte

bara tillåtet utan också önskvärt att statsråd deltar i

exportfrämjande verksamhet så länge inte ett företag därigenom

får en särställning eller på annat sätt gynnas i förhållande

till något annat svenskt företag. I detta sammanhang kan

hänvisas till utskottets granskning av regeringens befattning

med Bofors försäljning av fälthaubits FH 77 B m.m. till Indien i

konkurrens med utländska företag. Utskottet noterade att

regeringen hade spelat en aktiv roll vid tillkomsten av affären

men riktade inte någon kritik mot regeringen för detta (bet.

1989/90:KU30).

När Allan Larsson på EBRD-mötet i Paris fick klart för sig att

den polska regeringen var intresserad av insatser från det

svenska näringslivet var det enligt utskottets mening en

naturlig åtgärd att vända sig till ambassadör Jean-Christophe

Öberg för att informera denne och för att överlämna åt honom att