Bet. 1992/93:KU4

Konstitutionsutskottets betänkande

1992/93:KU04

Regionala och kommunala frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1992/93

KU4

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 20 motioner från den allmänna

motionstiden 1992. Betänkandet är uppdelat i två avsnitt.

Avsnittet Regionala frågor behandlar motioner avseende den

regionala organisationen och dess verksamhet och styrelseformer.

I det andra avsnittet, Kommunala frågor, behandlas motioner

avseende det kommunala området. I denna del har utskottet med

anledning av motionsyrkande angående antal ersättare för

ledamöter i kommunfullmäktige, föreslagit ett tillkännagivande

till regeringen. Utskottet har avstyrkt övriga motioner.

Till betänkandet har fogats fem reservationer, fyra särskilda

yttranden och en meningsyttring.

Motionerna

1991/92:K219 av Martin Nilsson (s) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om samordnad regional förvaltning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om starkare lokal självstyrelse.

1991/92:K408 av Thage G Peterson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om lika behandling inom barnomsorgen.

1991/92:K501 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär att den av regeringen föreslagna

parlamentariska beredningen ges i uppdrag att arbeta efter de

riktlinjer som anförts i motionen.

1991/92:K502 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av

en parlamentarisk utredning om införandet av länsdemokrati i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1991/92:K504 av Per Olof Håkansson och Johnny Ahlqvist (s)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en studie av en

alternativ regional ledningsorganisation i Kristianstads och

Malmöhus län i enlighet med vad som anförts i motionen.

1991/92:K508 av Bengt Wittbom m.fl. (m, fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts angående behovet av en långsiktig

regionpolitik.

1991/92:K516 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk

kommitté med uppgift att lägga fram förslag till länsting enligt

vad i motionen anförts om att stimulera regionalt reformarbete.

1991/92:K518 av Dan Ericsson i Kolmården (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en läns-/regionparlamentsreform.

1991/92:K602 av Johan Lönnroth och Eva Zetterberg (v) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana

lagändringar att en försöksverksamhet med direktvalda

stadsdelsnämnder i Göteborg och Stockholm möjliggörs vid valet

1994.

1991/92:K603 av Johan Lönnroth (v) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna att de lagbestämmelser

som reglerar rätten till ledighet för politiska

förtroendeuppdrag ses över i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1991/92:K604 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar att begreppet stad återinförs.

1991/92:K605 av Rosa Östh och Roland Larsson (c) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgning av den

kommunala kompetensen så att det klarläggs att kommuner har rätt

att utge vårdnadsersättning till småbarnsföräldrar.

1991/92:K606 av Ingvar Svensson (kds) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till sådan ändring i vallagen att

antalet ersättare för parti som representeras i

kommunfullmäktige uppgår till minst tre.

1991/92:K607 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att engagera fler medborgare i kommunerna.

1991/92:K610 av Lars Biörck (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att besluta om ändring i kommunallagen innebärande föreskrift

att minst en av de kommunala revisorerna skall vara

auktoriserad.

1991/92:K613 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att landstingen bör avskaffas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en parlamentarisk beredningsgrupp bör

tillsättas för att berika den pågående utredningen om den

framtida regionala verksamheten.

1991/92:K615 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utredning av representationen i kommunala

nämnder och styrelser i syfte att utöka minoriteters delaktighet

och förhindra manipulationer med valutslagen.

1991/92:K707 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om snabbare kommunalt valgenomslag.

1991/92:K808 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i kommunallagen att motsvarande sänkningar av

partistödet kan ske i kommun och landsting,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i kommunallagen att vad i motionen anförts om att ett

proportionellt stöd även skall utgå till partier med 1 % av

väljaropinionen bakom sig snarast kan genomföras.

1991/92:Ub810 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring

av kommunallagen att självstyrande skolor med brukarinflytande

blir möjligt i enlighet med vad i motionen anförts.

Utskottet

1. Regionala frågor

Motionerna

I motion 1991/92:K219 yrkande 4, begär Martin Nilsson (s)

riksdagens tillkännagivande till regeringen av vad i motionen

anförts om samordnad regional förvaltning.

Motionären vill ersätta landstingen med starka regionala

organ. Sverige bör indelas i nio--tolv provinser och avgörande

för indelningen bör bli folkviljan. Därutöver bör främst

ekonomiska och geografiska, men också historiska och kulturella

faktorer beaktas. Enligt motionen är målet med reformen

decentralisering av beslut. Provinserna skall kunna överta

funktioner och befogenheter från staten, inte från kommuner. För

att provinserna, till skillnad från dagens landsting, skall få

den politiska status som kan möjliggöra folkligt intresse bör

också flera andra reformer genomföras. I provinserna bör det

råda parlamentarism. Vidare bör enligt motionen länsstyrelserna

upphöra och deras funktioner läggas på provinserna, varigenom en

enhetlig, demokratisk och samordnad länsförvaltning uppstår. En

landshövding med ett litet kansli kan finnas kvar, med uppgift

att bl.a. fungera som riksregeringens förtroendeman i provinsen.

I motion 1991/92:K501 välkomnar Olle Schmidt (fp) regeringens

förslag i budgetpropositionen om att tillsätta en parlamentarisk

beredning avseende det regionala styret i Sverige. Han yrkar att

riksdagen hos regeringen begär att denna föreslagna beredning

ges i uppdrag att arbeta efter de riktlinjer som anförts i

motionen.

Enligt motionen är behovet av en ökande regional demokrati för

att klara viktiga frågor mycket stort. Ett direktvalt organ för

övergripande regionalplanering saknas i dag. Motionären anser

att en viktig utgångspunkt är att förena kravet på bättre

läns-/regionaldemokrati med önskemålet om en rationellare

länsindelning. Enligt motionen skulle ett folkvalt

regionparlament stärka demokratin, och dess befogenheter skulle

självfallet bli betydligt mer omfattande än vad samlat alla

regionala organ i dag förfogar över. De nuvarande länen och

landstingen anses vara för små geografiska områden och skall

inte utgöra basen för de nybildade regionparlamenten. Man måste

finna andra, större och geografiskt och kulturellt väl

avgränsade områden. En riktlinje bör vara att Sverige skall

bestå av ca 10 regioner. Indelningen måste självfallet ske på

ett sådant sätt att den känns naturlig för medborgarna.

Motionären anser att regionparlamentet skall utses i direkta val

och att landshövdingeämbetet behöver förändras. Vidare anförs

att en noggrann kartläggning måste ske av den typ av frågor som

bör och kan decentraliseras -- från central till regional nivå,

från central och regional nivå till kommunal/lokal nivå.

I motion 1991/92:K502 yrkar Bertil Fiskesjö m.fl. (c) att

riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en parlamentarisk

utredning om införandet av länsdemokrati i enlighet med vad som

anförts i motionen.

Enligt motionen är den gällande ordningen för styrelseformerna

på det regionala planet djupt otillfredsställande ur demokrati-

och effektivitetssynpunkt. Med den omfattning den offentliga

verksamheten nu har anses det mycket viktigt med en rationell,

demokratisk organisation även på det regionala planet. Det är

också av stor vikt att organisationen är sådan att den möjliggör

en reell decentralisering från den centrala statliga nivån.

Motionärerna pekar på att det i anslutning till det förväntade

EG-samarbetet ofta betonas vilken växande betydelse olika

regioner kan komma att få som självständigt agerande enheter

inom nationsgränserna och för samarbetet över dessa gränser. De

styrelseformer och de kompetensfördelningar som nu finns i

regionerna anses av motionärerna inte vara ägnade att underlätta

och stimulera en sådan samverkan.

Enligt motionen är den grundläggande bristen att det inom

länen sedan gammalt finns en uppdelning av ansvaret för länets

angelägenheter på en lång rad organ. De viktigaste av dessa är

landstinget och länsstyrelsen. Det utmärkande för länen är

att det inte finns något samlat forum för debatt och beslut.

Uppgifterna är spridda men samtidigt är de olika organens

verksamheter ofta invävda i varandra på ett sätt, som gör

styrelsesystemet näst intill obegripligt för en bredare

allmänhet och som medför mycken byråkrati och stora

effektivitetsförluster.

I motionen erinras om att länsstyrelserna, som är statliga

organ, har fått allt vidare uppgifter inom områden som

naturligen borde ligga inom ett folkvalt organs kompetens.

Samtidigt har det demokratiska inflytandet minskat, genom att

olika förtroendemannaorgan försvunnit i länen. Motionärerna

anser att denna utveckling innebär ökad och inte minskad statlig

styrning i regionernas politiska frågor och att detta är en

utveckling som bör brytas.

Målsättning för reformarbetet måste enligt motionärerna vara

att ett folkvalt regionalt organ, ett länsparlament, får det

samlade ansvaret för regionens utveckling på alla de områden där

det krävs initiativ och politiska beslut och verkställighet av

dessa beslut. Det innebär, att länsstyrelsens och andra

länsorgans politiska uppgifter överförs till länsparlamentet och

de organ som kommer att sortera under detta.

Motionärerna anser att den förändrade organisation och de nya

uppgifter för det folkvalda länsorganet, som de föreslår,

förstärker deras vid upprepade tillfällen framförda förslag om

skilda valdagar. De pekar på att deras förslag har utgått från

den geografiska regionala indelning som nu finns. Det skulle

vara olyckligt om en nödvändig reformering av organisation och

kompetensfördelning inom länen i onödan skulle försenas av

segslitna stridigheter om hur en ny regionindelning skall se

ut. Detta utesluter dock inte, att en översyn av den regionala

indelningen görs och att förändringar kommer till stånd i vissa

delar av landet för att nå en bättre överensstämmelse än vad nu

gäller mellan t.ex. näringsliv, kommunikationer och

utbildningsvägar och den regionala indelningen.

Motionärerna föreslår, att en parlamentarisk utredning

tillsätts med huvuduppgift att utarbeta konkreta förslag som

underlag för den länsdemokratiska reform de angett. Förslagen

från de ämbetsmannakommittéer som skall se över vissa delar av

den regionala indelningen bör enligt motionen i relevanta delar

kunna utgöra underlagsmaterial för överväganden om ändringar i

den regionala indelningen i den mån den föreslagna

parlamentariska kommittén finner detta lämpligt och

konstruktivt.

Johan Lönnroth m.fl. (v) yrkar i motion 1991/92:K516 att

riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk

kommitté med uppgift att lägga fram förslag till länsting enligt

vad i motionen anförts om att stimulera regionalt reformarbete.

Kommittén skall ha representanter från alla riksdagspartier och

vara inriktad på att ge ett konkret förslag till länsting före

nästa val 1994.

Enligt motionen talar demokrati- och effektivitetsskäl för att

länsstyrelser och landshövdingar avskaffas som politiska

instanser och ersätts med direktvalda regionala parlament resp.

med valda ordförande i dessa parlament. Den exakta

gränsdragningen mellan länstinget, den statliga lokala

administrationen och kommunerna får klarläggas av den av

motionärerna föreslagna kommittén. Motionärerna pekar på att det

i flera län/landsting i dag diskuteras förändringar i de

komplicerade relationerna mellan regionernas olika statliga och

kommunala instanser. I motionen betonas att den beredning som

behövs av denna fråga först och främst är politisk.

Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) framställer i motion 1991/92:K613

yrkande om tillkännagivanden av riksdagen till regeringen dels

om att landstingen bör avskaffas, yrkande 1, dels om att en

parlamentarisk beredningsgrupp bör tillsättas för att berika den

pågående utredningen om den framtida regionala verksamheten,

yrkande 2.

I motionen hänvisas till enmansutredningen Analys av den

offentliga verksamhetens regionala uppbyggnad och anförs att

frågan om den offentliga regionala verksamheten är av sådan

betydelse att den pågående utredningen bör ske under medverkan

av en bred parlamentarisk beredningsgrupp.

I motion 1991/92:K518 yrkar Dan Ericsson i Kolmården (kds)

riksdagens tillkännagivande till regeringen av vad i motionen

anförts om en läns-/regionparlamentsreform.

Enligt motionen bör landstingen genom samordning med övriga

länsorgan och regionala organ utvecklas till

läns-/regionparlament med direktvalda ledamöter som svarar för i

princip all offentlig verksamhet på länsnivå. Den pågående

EG-integrationen reser bl.a. frågan huruvida våra nuvarande län

utgör en tillräckligt vid bas för att de även på sikt skall

kunna garantera medborgarnas välfärd i vid mening. I samband med

en utveckling mot läns-/regionparlament bör därför enligt

motionen en översyn av länsgränserna genomföras. Jämsides med

att en läns-/regionparlamentsreform genomförs bör man pröva

möjligheten att införa ett system med folkvald länspresident

(motsvarande landshövding).

I motion 1991/92:K508 yrkar Bengt Wittbom m.fl. (m och fp) att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts angående behovet av en långsiktig

regionpolitik.

Mot bakgrund av de omfattande förändringar som Sverige står

inför i såväl nationella som internationella relationer och

kontakter måste, enligt motionen, riksdag och regering

fastställa grunder och principer för en framtida regionpolitik.

Motionärerna anser att Sveriges möjligheter att ta del i det

framväxande regionsamarbetet i Europa i hög grad bestäms av om

vi lyckas skapa intressanta regioner både internationellt och i

vårt land.

Enligt motionärerna måste även statens egen organisation vad

gäller statliga verk etc. anpassas till ett långsiktigt

regionperspektiv. I dagens situation utgör länsorganisationen

grunden för den statliga verksamheten men olika statliga verk

organiseras om i regionala verksamhetsområden som formas efter

verkens egna interna utgångspunkter. Enligt motionen skapar

denna utveckling en splittrad och tungarbetad administration

samtidigt som länsstyrelserna och deras styrelser får minskade

möjligheter att påverka utvecklingen inom viktiga statliga

verksamhetsområden. Dessa omständigheter bör enligt motionen

föranleda regeringen att dels ge riktlinjer för de statliga

verkens regionorganisation som överensstämmer med det

långsiktiga utvecklingsintresset, dels överväga en framtida

förändring av den alltmer föråldrade länsorganisationen som står

i överensstämmelse med riktlinjer för en nationell

regionpolitik.

Per Olof Håkansson och Johnny Ahlqvist (s) yrkar i motion

1991/92:K504 att riksdagen hos regeringen begär en studie av en

alternativ regional ledningsorganisation i Kristianstads och

Malmöhus län i enlighet med vad som anförts i motionen.

Enligt motionen skall nu en översyn göras av länsstyrelsernas

organisation m.m., och i anslutning till detta kan det förefalla

naturligt att inte enbart pröva den regionala utformningen av

organisationen av verksamheten, där staten är huvudman, utan

också att se på möjligheterna att skapa en för ändamålet ny

organisation där även hanteringen av vissa kommunala m.m. frågor

kan tas med. Motionärerna anser därför att riksdagen bör ta

initiativ till att en översyn i detta syfte kommer till stånd av

verksamheterna i de två angivna länen.

Bakgrund

I Länsdemokratikommitténs slutbetänkande (SOU 1982:24) Vidgad

länsdemokrati behandlades bl.a. förslag till förstärkt

samordning på regional nivå, ändringar i administrativa

förfaranden och årsredogörelser för utvecklingen i länen m.m.

I 1984 års budgetproposition (bil. 15 s. 39 ff.) konstaterade

civilministern att politisk enighet nåtts i huvudfrågan,

nämligen att man skulle undvika organisatoriska förändringar

mellan statlig förvaltning och kommunal självstyrelse samt att

man inom den statliga förvaltningen skulle öka samordningen och

därvid stärka länsstyrelsernas roll. Civilministern ställde sig

avvisande till ett förslag av kommittén om att vissa länsorgan

skulle ställas under ett starkt lekmannainflytande genom att

organens styrelser utom ordföranden skulle väljas av

landstingen. Civilministern var inte heller beredd att ställa

sig bakom vissa framlagda förslag till förstärkt samordning av

statlig verksamhet på regional nivå.

Under 1983/84 års riksmöte behandlade utskottet bl.a. en

partimotion av Centerpartiet vari föreslogs att nya

betydelsefulla uppgifter skulle överföras till landstingen. I

två andra c-motioner i samma ärende förordades ett fortsatt

arbete med länsdemokratifrågorna på grundval av

Länsdemokratikommitténs slutbetänkande.

Utskottet, som inte fann anledning att frångå det i

budgetpropositionen anlagda synsättet, avstyrkte motionerna (KU

1983/84:24 s. 40).

Ett förslag till ny statlig regional förvaltningsorganisation

presenterades i proposition 1988/89:154. Förslaget byggde på den

försöksverksamhet med samordnad länsförvaltning som bedrivits i

Norrbottens län sedan den 1 juli 1986.

Den av riksdagen beslutade reformen (1989/90:BoU4 och 9, rskr.

89), trädde i kraft den 1 juli 1991 och innebar bl.a. följande.

Länsstyrelserna omorganiserades. De nya länsstyrelsernas

ansvarsområde innefattar de verksamheter som tidigare bedrevs av

länsvägnämnderna, länsskolnämnderna, lantbruksnämnderna samt de

dåvarande länsstyrelserna. Viss del av länsbostadsnämndens

verksamhet ingår också i de nya länsstyrelserna, som i övrigt

fått vidgade befogenheter i vad avser kommunikationsområdet,

skogsvården och trafiksäkerheten. På vissa andra områden har ett

vidgat samrådsförfarande införts.

Förtroendemannainflytandet i de nya länsstyrelserna skall

säkras genom inrättande av nämnder vid sidan av länsstyrelsernas

styrelse. I propositionen hade föreslagits inrättande av fem

obligatoriska nämnder. Riksdagen fann emellertid att det borde

överlåtas åt den enskilda länsstyrelsens styrelse att besluta om

vilken nämndorganisation som skulle knytas till länsstyrelsen

och hur den i så fall skulle utformas. Detta gav riksdagen

regeringen till känna. Enligt ett annat tillkännagivande skall

nämnderna i förekommande fall väljas av länsstyrelsens styrelse

och nämnderna skall ha ett ojämnt antal ledamöter, lägst fem och

högst elva inkl. ordföranden. Landshövdingen skall i

normalfallet vara ordförande. I en gemensam reservation av

Centerpartiets och Miljöpartiets ledamöter i bostadsutskottet

förordades avslag på propositionen. I reservationen förordades

att det fortsatta reformarbetet skulle inriktas mot att begränsa

den centraliserade förvaltningen och att decentralisera

uppgifterna inom detta område så långt det är möjligt till

regionala och lokala organ.

Omorganisationen på den centrala nivån förbereddes av den

centrala organisationskommitté som i nära samverkan med

Civildepartementet och Länsstyrelsernas organisationsnämnd följt

och stött omorganisationsarbetet i länen.

I 1992 års budgetproposition (1991/92:100 bil. 14 s. 3 ff.)

angav civilministern att det inom ramen för den nya

länsstyrelseorganisationen vidtas olika åtgärder för att skapa

en mer ändamålsenlig och effektiv förvaltning. En

utvecklingsgrupp inom Civildepartementet uppgavs arbeta med

frågor om ledning och uppföljning av länsstyrelsernas

verksamhet.

Denna särskilda utvecklingsgrupp för länsstyrelsefrågor

tillsattes av regeringen den 5 september 1991 för att det

organisationsutvecklingsarbete som påbörjades inom ramen för den

centrala organisationskommittén borde föras vidare och anknytas

till arbetet med mål- och resultatstyrning av länsstyrelserna.

I det fortsatta arbetet bör enligt regeringens beslut främst

behandlas frågor om mål- och resultatstyrning av

länsstyrelserna, samspelet mellan länsstyrelserna, regeringen

och centrala verk, former för centrala insatser och stöd till

länsstyrelserna samt samverkan mellan länsstyrelserna i

länsövergripande frågor.

Parallellt med detta arbete bör gruppen utveckla metoder och

former för en mer generellt tillämpbar mål- och resultatdialog

mellan regeringen och myndighetsledningar. Utvecklingsgruppens

verksamhet skall integreras i regeringskansliets organisation

senast den 30 juni 1993.

I mars 1992 beslöt regeringen tillkalla en parlamentarisk

kommitté (dir. 1992:30) med uppdrag att dels analysera och

bedöma hälso- och sjukvårdens resursbehov fram till år 2000,

dels överväga hur hälso- och sjukvården bör finansieras och

organiseras på den övergripande samhällsnivån. Vad gäller hälso-

och sjukvårdens resursbehov fram till år 2000 skall kommittén i

sina bedömningar utgå från riksdagens kommande beslut med

anledning av 1992 års långtidsutredning (SOU 1992:19).

Kommitténs överväganden om hur framtidens hälso- och sjukvård

bör finansieras och organiseras bör enligt direktiven göras på

den övergripande samhällsnivån. Det innebär att kommittén bör ta

ställning till vem som skall finansiera vården, vem som skall

ansvara för att vården finns tillgänglig, i vilka former

produktionen bör ske samt hur samhällets kontrollsystem bör vara

uppbyggt. Kommittén bör även överväga hur hälso- och sjukvårdens

finansiering och organisation kan komma att påverkas av

närmandet till EG:s inre marknad. Kommitténs arbete bör vara

slutfört senast den 1 mars 1994.

Regeringen beslöt våren 1991 att tillkalla en särskild

utredare (nedan kallad Regionutredningen, dir. 1991:31) med

uppgift att göra en analys av den offentliga verksamhetens

regionala uppbyggnad samt att göra en perspektivstudie med olika

alternativ för en framtida struktur. Samtidigt tillkallade

regeringen en särskild utredare (nedan kallad

Västsverigeutredningen, dir. 1991:30) med uppgift att analysera

för- och nackdelar med nuvarande länsindelning i västra Sverige

samt att föreslå de åtgärder som behövs för att komma till rätta

med nackdelarna. Utredningarna har i juni i år redovisat sina

uppdrag. Regionutredningens arbete har redovisats i betänkandet

Regionala roller--en perspektivstudie (SOU 1992:63) med

tillhörande bilagor, Utsikt mot framtidens regioner (SOU

1992:64) och Kartboken (SOU 1992:65). Den första bilagan

innehåller en samling debattinlägg. Västsverigeutredningens

arbete redovisas i betänkandet Västsverige--region i utveckling

(SOU 1992:66).

I Regionutredningens redovisning presenteras en analys av tre

alternativ för uppbyggnaden av den offentliga verksamhetens

regionala nivå. Det första alternativet innebär ett statligt

ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna, medan det andra

alternativet innebär att kommuner i samverkan får ansvaret för

de regionala frågorna. Enligt det tredje alternativet bildas ett

nytt regionalt folkvalt organ. Regionerna bör enligt utredaren

vara utformade efter näringsgeografiska utgångspunkter och mer

efter samhällsplaneringens behov än vad som i dag är fallet.

Efter de två utredningarnas redovisningar beslöt regeringen

den 27 augusti i år att tillkalla en beredning med

parlamentarisk sammansättning, vilken har till uppgift att

utforma förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och

indelning på regional nivå (nedan kallad Regionberedningen, dir.

1992:86).

I kommittédirektiven anges att Västsverigeutredningens förslag

om ett särskilt regionförbund för de regionala

utvecklingsfrågorna i västra Sverige för närvarande

remissbehandlas. När remissbehandlingen avslutats bör regeringen

ta ställning till om det finns förutsättningar för en sådan

temporär lösning eller om frågan bör beredas vidare i den

parlamentariska beredningen.

Beredningen bör enligt direktiven ha till uppgift att på

grundval av de analyser som gjorts av Regionutredningen och

övrigt aktuellt utredningsmaterial utforma förslag om den

offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional

nivå. För beredningens arbete bör vissa grundläggande

utgångspunkter gälla.

En första utgångspunkt är subsidiaritetsprincipen, den s.k.

närhetsprincipen. Enligt direktiven innebär denna princip att

besluten inte skall fattas på en högre nivå än vad som är

nödvändigt för att verksamheten skall kunna skötas på ett

ändamålsenligt och effektivt sätt. I största möjliga mån bör

följaktligen en decentralisering av beslutsfattandet

eftersträvas. Med denna utgångspunkt bör förslagen inriktas på

att skapa en effektiv offentlig förvaltning med förutsättningar

för ökad produktivitet och med en god rättssäkerhet och en fast

demokratisk förankring. Om politiska uppgifter förs över till en

annan nivå än i dag, skall det ske till organ som står under

demokratisk styrning och kontroll. Detta påverkar dock inte

beredningens möjligheter att föreslå förändrad ansvarsfördelning

mellan staten, eventuella regionala organ, landstingen och

kommunerna eller det förhållandet att vissa i dag förekommande

verksamheter kan överflyttas från offentligt huvudmannaskap. I

detta sammanhang bör förutsättningarna att låta andra aktörer i

samhället ta ett större ansvar beaktas.

Som en andra utgångspunkt bör enligt direktiven gälla att

offentlig verksamhet skall vara styrd i demokratiska former. Det

gäller att skapa bästa möjliga förutsättningar för ett väl

fungerande medborgarinflytande.

En tredje utgångspunkt bör vara att verka för en långsiktigt

hållbar utveckling som kan säkerställa en hälsosam miljö,

livskraftiga ekosystem och biologisk mångfald.

En fjärde utgångspunkt bör vara den internationella

utvecklingen. Genom bl.a. det ökade europeiska samarbetet kommer

nya mönster att uppstå för samverkan mellan politiska och

administrativa institutioner i Europas olika länder. Denna

utveckling måste enligt direktiven tillmätas stor betydelse i

beredningens arbete.

Slutligen bör en femte utgångspunkt vara kraven på hushållning

med den offentliga sektorns ekonomiska resurser.

I direktiven betonas att beredningen bör inleda sitt arbete

med att överväga ansvarsfördelningen i stort mellan den statliga

och den kommunala sektorn. Härvid bör också belysas betydelsen

av ett samband mellan nationell, regional och lokal nivå. Vidare

bör länsstyrelsernas roll tydliggöras på det

förvaltningsrättsliga området, inte minst från

rättssäkerhetssynpunkt. Därefter bör behandlas

uppgiftsfördelningen inom de kommunala resp. de statliga

områdena, såväl mellan olika nivåer som mellan olika organ på

samma nivå. I detta sammanhang bör bl.a. värdet av samordning,

regional balans och verkningsfulla statliga styrinstrument

beaktas. Detsamma gäller betydelsen av närhet i form av insyn,

påverkan, samhörighet och delaktighet i beslut som rör den egna

regionens utveckling. Beredningen bör som ett resultat av sina

överväganden i denna del lägga fram förslag till organisation

för den offentliga verksamheten på regional nivå.

Mot bakgrund av det förslag till organisation som beredningen

stannar för bör den administrativa indelningen på regional nivå

övervägas. Om beredningen finner skäl till det, bör förslag till

ny indelning eller ändringar i nuvarande länsindelning utformas.

I anslutning till detta bör beredningen även ta upp frågan om

den anpassning av statliga myndigheters regionala organisation

som kan följa av en förändrad länsstruktur och sambanden mellan

lokal, regional och central nivå. Sammansättningen av

länsstyrelsernas och andra statliga regionala myndigheters

styrelser bör också övervägas.

I en till Civildepartementet inkommen skrivelse har hemställan

gjorts av Kristianstads och Malmöhus läns landsting, Malmö

kommun samt Kommunförbunden i Kristianstads och Malmöhus län att

få bedriva försöksverksamhet med förändrad regional

uppgiftshantering inom ett område som omfattar landskapet Skåne.

Denna begäran bör enligt kommittédirektiven också övervägas av

Regionberedningen. Ett eventuellt förslag i denna del bör

redovisas senast den 1 april 1993. Beredningen bör också enligt

direktiven överväga om andra typer av försöksverksamhet kan vara

av värde för den fortsatta processen.

Beredningen bör i övrigt redovisa resultatet av sitt arbete

senast den 1 mars 1994. Enligt direktiven bör i första hand

beredningens redovisning vara inriktad på ett förslag till

principbeslut om reformering av den regionala nivån. Därutöver

bör behovet av fortsatta utredningar för ett genomförande

redovisas.

Riksdagen har tidigare avslagit motioner vad gäller

länsdemokratifrågor, senast under hösten 1991.

Konstitutionsutskottet avstyrkte i betänkande om

länsdemokratifrågor (1991/92:KU4) sex motioner rörande dessa

frågor. Utskottet ansåg att frågor rörande regionernas ställning

och det medborgerliga inflytandet över den regionala

förvaltningsverksamheten hade hög aktualitet och då inte minst

till följd av det ökade EG-samarbetet. Mot bakgrund av

Regionutredningens uppdrag var utskottet inte berett att förorda

någon förändring i huvudmannaskapet för den nuvarande statliga

regionala förvaltningen. I reservation (c och kds) ansågs bl.a.

att regeringen borde tillsätta en parlamentarisk utredning för

utarbetande av förslag i de aktuella frågorna. Synpunkter på den

regionala förvaltningens organisation gavs i en meningsyttring

av suppleanten från Vänsterpartiet. Riksdagen följde utskottet.

Bostadsutskottet avstyrkte i betänkande 1991/92:BoU4 motioner

om förändrad regional indelning m.m., med hänvisning till att

resultatet av Regionutredningen och Västsverigeutredningen

skulle avvaktas.

Utskottets bedömning

Som ovan framgått har regeringen tillkallat en parlamentariskt

sammansatt beredning, Regionberedningen, med uppgift att på

grundval av de analyser som gjorts av Regionutredningen och

övrigt aktuellt utredningsmaterial utforma förslag om den

offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional

nivå. Beredningen har fått mycket vida direktiv som i stora drag

omfattar de frågeställningar som behandlas i de nu aktuella

motionerna. Den i motion K504 behandlade frågan om en alternativ

regional ledningsorganisation i Kristianstads och Malmöhus län,

omfattas av beredningens uppgift att överväga en framställan

från dessa län om försöksverksamhet med ändrad regional

uppgiftshantering i Skåne. I avvaktan på resultatet av

utredningsarbetet finns enligt utskottet inte anledning för

riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av

motionsyrkandena. Motionerna K219, yrkande 4, K501, K502, K504,

K508, K516, K518 och K613, yrkandena 1 och 2, avstyrks därför.

2. Kommunala frågor

2.1 Kommunal demokrati m.m.

Motionerna

I motion 1991/92:K607 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar (c)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att engagera fler medborgare i kommunerna.

Enligt motionen har utvecklingen gått från

förtroendemannaförvaltning till tjänstemannaförvaltning. Med de

organisatoriska förändringar som nu har genomförts i många

kommuner kommer enligt motionen antalet förtroendemän att

minska ytterligare. Motionärerna ser allvarligt på den trend som

brer ut sig i kommunerna. En ambition tycks vara att begränsa

det folkliga inflytandet genom att engagera ett fåtal

förtroendevalda. Enligt motionen bör den av regeringen aviserade

utredningen för att följa upp den nya kommunallagstiftningen

särskilt pröva åtgärder för att engagera fler medborgare som

kommunalt förtroendevalda och då i uppgifter som har reellt

innehåll.

I motion 1991/92:K615 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utredning av representationen i kommunala

nämnder och styrelser i syfte att utöka minoriteters delaktighet

och förhindra manipulationer med valutslagen.

I motionen framhålls att med den nya fria nämndsorganisation

som kommunerna numera bestämmer om kan antalet nämnder bli

mycket begränsat och de som inrättas kan i vissa fall få ett

synnerligen brett verksamhetsfält och blir därför mycket viktiga

i den kommunala verksamheten. Enligt motionen finns det redan nu

erfarenheter som visar att den kommunala demokratin kan sättas

åsido genom att majoriteter, t.ex. genom samgående i valkartell,

bildar så stora grupper att något eller flera nya partier ställs

helt utanför representation, trots att de egentligen skulle

blivit berättigade till nämndplats. Enligt motionen är det

ytterst betänkligt att det inte finns tillräckligt skydd för de

mindre partiernas insyn och delaktighet i det allt viktigare

nämndsarbetet. Det lokala politiska arbetet saboteras genom att

flera partier ställs utanför. Motionärerna föreslår att

riksdagen begär att regeringen i samband med uppföljningen av

kommunallagsreformen särskilt utreder frågorna om

representationen i kommunala nämnder.

Bakgrund

Vid konstitutionsutskottets behandling (1990/91:KU38) av

förslaget till ny kommunallag (prop. 1990/91:117) framställdes i

några motioner synpunkter på att regeringen, mot bakgrund av den

ökade frihet på olika områden som förslaget medförde, skulle

följa den kommunaldemokratiska utvecklingen i kommuner och

landsting. Utskottet uttalade att det självfallet ankommer på

regeringen att noggrant hålla sig informerad om den nya

kommunallagens tillämpning och om detta visar sig erforderligt

lägga fram förslag till förändringar. Det ansågs emellertid inte

att det fanns skäl för riksdagen att genom ett särskilt

tillkännagivande lämna närmare anvisningar om hur en sådan

uppföljning skall gå till. Konstitutionsutskottet pekade dock på

ett antal frågor som särskilt borde utredas. Riksdagen följde

utskottet.

Regeringen har i februari 1992 beslutat tillkalla en

parlamentariskt förankrad kommitté (C 1992:01) med uppgift att

överväga olika åtgärder för att stärka den lokala demokratin

(nedan kallad Lokaldemokratikommittén). I denna uppgift skall

enligt kommittédirektiven (dir. 1992:12) ingå att fullfölja det

arbete som ligger bakom kommunallagen (1991:900) och att

utarbeta förslag till förändringar i vissa delar av lagen.

Kommittén skall också behandla de frågor som riksdagen särskilt

tog upp i samband med behandlingen av kommunallagsförslaget.

Arbetet skall enligt direktiven vara avslutat senast den 1

oktober 1993.

Enligt direktiven skall kommittén bl.a., med utgångspunkt i

den debatt som förts, belysa och utvärdera konsekvenserna av de

förändringar som kan ha skett i kommuner och landsting som en

följd av den ökade organisatoriska friheten. Kommittén bör

därvid särskilt beakta förändringar av nämndstrukturen samt

ansvars- och arbetsfördelningen mellan de olika

förtroendemannaorganen och mellan dessa och

tjänstemannaorganisationen samt förändringar av antalet

förtroendevalda samt deras representativitet i fråga om kön,

ålder, yrkestillhörighet m.m. Vidare bör även särskilt beaktas

hur strävandena att stärka fullmäktiges roll har utvecklats,

t.ex. genom att inrätta en utskottsorganisation och förändringar

av rollen som förtroendevald i relation till väljarna,

förvaltningen och dess ledning samt till de anställda i kommunen

eller landstinget. Kommittén skall också överväga och föreslå

åtgärder för att öka de enskilda kommunmedlemmarnas inflytande

på den kommunala verksamheten. Enligt direktiven bör kommittén

också i övrigt kunna överväga frågor med anknytning till den

lokala demokratin och föreslå åtgärder för dess

vidareutveckling.

Enligt 4 kap. 23 § kommunallagen får fullmäktige besluta att

en förtroendevald som inte är ledamot eller ersättare i en viss

nämnd skall få närvara vid nämndens sammanträden och delta i

överläggningarna men inte i besluten. Beslutet får även

innefatta att den förtroendevalde skall ha rätt att få sin

mening antecknad i protokollet.

I Kommunallagskommitténs betänkande föreslogs även en

bestämmelse som innebar en obligatorisk rätt för företrädare för

mindre partier -- partier med mandat i fullmäktige men utan

representation i styrelsen -- att vara närvarande vid

sammanträden med styrelsen, delta i överläggningarna men inte i

besluten och att få sin mening antecknad i protokollet.

I propositionen med förslag till ny kommunallag (prop.

1990/91:117) konstaterade regeringen att en avvägning måste

göras mellan, å ena sidan, principen om valutslagets betydelse

för ett partis ställning och inflytande samt, å andra sidan, det

från demokratisk synpunkt angelägna i att de mindre partierna

ges rimliga möjligheter att agera och att de får både en god

information om verksamheten och insyn i den beredningsprocess

som föregår fullmäktiges handläggning av ärendena. Regeringens

slutsats blev att den förstnämnda principen måste ges företräde

framför minoritetsintresset. Till detta kom också vikten av att

upprätthålla fullmäktiges rätt att bestämma om organisationen

och arbetsformerna i den egna kommunen eller landstinget.

Regeringen ansåg att de mindre partiernas intressen borde

tillgodoses på frivillighetens väg efter fullmäktiges egen

bedömning av förhållandena i varje kommun eller landsting.

Utskottet (1990/91:KU38) fann inte anledning att frångå

regeringens bedömning att valutslaget borde ha företräde framför

minoritetsintresset. Utskottet ville dock, i likhet med vad som

skett i propositionen, starkt understryka vikten av att de

mindre partiernas intressen av information och insyn

tillgodosågs och hänvisade i denna del till de överväganden i

sak som redovisats i propositionen. I reservation (v och mp)

ansågs att en komplettering av propositionens förslag i denna

del borde ske med Kommunallagskommitténs förslag om

observatörsplats i styrelsen för de mindre partierna.

I reservation (c) ansågs det mindre lämpligt att bestämmelserna

i 4 kap. 23 § kommunallagen utnyttjades för att inrätta

insynsplatser i styrelsen för mindre partier, och i stället

förordades att i en ny paragraf togs in bestämmelser särskilt

avsedda för sådana partier. Representanten skulle dock inte ha

rätt att delta i överläggningarna eller få sin mening antecknad

till protokollet. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

De frågor som aktualiseras i motion K607 har samband med den

ökade organisatoriska frihet som den nya kommunallagen medfört

för kommuner och landsting. Av redovisningen ovan framgår att

Lokaldemokratikommitténs arbete bl.a. omfattar att belysa och

utvärdera konsekvenserna av de förändringar som kan ha skett som

en följd av denna ökade organisatoriska frihet. Mot bakgrund av

kommitténs pågående utredningsarbete finns det enligt utskottet

inte anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med

anledning av motion K607, varför denna avstyrks.

I motion K615 yrkas en särskild utredning av representationen

i kommunala nämnder och styrelser i syfte att utöka minoriteters

delaktighet och förhindra manipulationer med valutslagen.

Fullmäktiges val av ledamöter och ersättare i nämnder skall

vara proportionellt om det begärs av ett visst antal ledamöter.

Partier som genom valet inte blir representerade i en nämnd kan

ändå få information om och insyn i nämndens arbete genom den

möjlighet för fullmäktige att medge närvarorätt m.m. vid

nämndsammanträden som föreligger enligt 4 kap. 23 §

kommunallagen. Mot bakgrund härav och med hänsyn till vad som

ovan anförts i denna del finner inte utskottet att det finns

skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av

motion K615, varför denna avstyrks.

2.2 Lokal självstyrelse

Motionen

Martin Nilsson (s) begär i motion 1991/92:K219, yrkande 5, att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om starkare lokal självstyrelse.

Enligt motionen vinner den lokala självstyrelsen på

decentralisering. Det är viktigt att decentraliseringen av lokal

självstyrelse inte blir uniform. Olika lokala förhållanden,

inbegripet olika åsikter hos människorna, måste bestämma hur den

skall gå till. Motionären anser att kommun- och stadsdelsnämnder

bör bli vanligare och få större ansvar. I många fall kan det

vara befogat att dela kommuner och ge tidigare kommundelar det

fulla ansvaret. Motionären anför vidare att när ökat ansvar

läggs på kommunerna, och kanske på mindre kommuner, är det

viktigt att dessas beroende av medlemmarnas skattekraft minskar.

Enligt motionen måste en starkare utjämning mellan olika

kommuner ske, och därvid måste det tas mera hänsyn till behov.

De anslag som tillförs kommunerna bör däremot inte vara knutna

till vissa ändamål utan bara kompensera olikheter i struktur och

finansiell styrka.

Bakgrund

Den ovan under punkt 2.1 nämnda Lokaldemokratikommittén skall

överväga olika åtgärder för att stärka den lokala demokratin. I

kommittédirektiven anges att ett sätt att stärka den lokala

demokratin är att dela kommuner där det finns ett starkt

önskemål hos befolkningen om delning och där det finns

förutsättningar -- inte minst ekonomiska -- för detta. Kommittén

bör studera de allmänna erfarenheterna av de hittills genomförda

kommundelningarna. I anslutning till detta arbete bör kommittén

även analysera gällande regler och former för kommundelningar

samt, om kommittén finner det befogat, lämna förslag till sådana

ändringar som kan underlätta framtida kommundelningar.

Riksdagen har godkänt regeringens förslag om ett nytt system

för statsbidrag till kommunerna (prop. 1991/92:150 del II,

1991/92:FiU29, rskr. 345). Detta innebär att ett nytt generellt

statsbidrag lämnas till kommunerna utan styrande villkor. I

samband därmed avskaffas flera specialdestinerade bidrag,

skatteutjämningsbidraget samt det extra

skatteutjämningsbidraget. Det nya statsbidragssystemet skall

användas för att jämna ut skillnaderna i ekonomiska

förutsättningar mellan kommunerna. Bidragskonstruktionen innebär

dels en inkomstutjämning, dels en kostnadsutjämning. I

kompletteringspropositionen angavs att en expertgrupp skulle få

i uppdrag att föreslå en metod för kostnadsutjämning som bör

gälla från år 1995. I ett tillkännagivande till regeringen

föreslog finansutskottet att en parlamentarisk referensgrupp

skall följa expertgruppens arbete. Regeringen har i juni 1992

beslutat tillkalla en särskild utredare (dir. 1992:77) för att

utveckla principer och metoder för utjämning av strukturellt

betingade kostnadsskillnader mellan kommunerna (benämnd

Strukturkostnadsutredningen). Regeringen har den 22 september

1992 tillsatt en parlamentarisk referensgrupp till denna

utredning.

Utskottets bedömning

Mot bakgrund av ovan redovisat pågående utredningsarbete och

riksdagens beslut om nytt statsbidragssystem till kommunerna,

finner utskottet inte anledning för riksdagen att vidta någon

åtgärd med anledning av motionsyrkandet. Motion K219, yrkande 5,

avstyrks därför.

2.3 Brukarinflytande

Motionen

Lars Werner m.fl. (v) yrkar i motion 1991/92:Ub810, yrkande 4,

att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av

kommunallagen att självstyrande skolor med brukarinflytande blir

möjliga i enlighet med vad i motionen anförts.

Motionärerna anser att möjligheterna att skapa

självförvaltande skolor som, inom de ramar som nationella

styrdokument och kommunala skolplaner utgör, självständigt kan

styra och ansvara för verksamheten måste bli större. Den modell

de förordar är en skolenhetsstyrelse som består till hälften av

elever och till hälften av dem som är anställda på skolan.

Enligt motionen har modellen även föreslagits av

Ungdomskommittén. Motionärerna påpekar att den förordade

modellen inte skall förväxlas med ett "entreprenadförhållande"

mellan privatdrivna skolor och kommunen.

Motionärerna anför vidare att om självförvaltande skolor

enligt den föreslagna modellen skall införas eller inte

självklart måste avgöras av de politiskt valda i varje kommun.

Modellen förutsätter att kommunerna ges möjlighet att delegera

beslutanderätt inte bara till tjänstemän utan även till grupper

av "brukare", vilket fordrar en ändring i

kommunallagstiftningen.

Bakgrund

Enligt 6 kap. 33 § kommunallagen (1991:900) får en nämnd

uppdra åt ett utskott, åt en ledamot eller ersättare eller åt en

anställd hos kommunen eller landstinget att besluta på nämndens

vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden dock

inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § samma lag.

I förarbetena (prop. 1990/91:117) till den nya kommunallagen

har föredragande departementschefen angivit att det kan finnas

anledning att återkomma till brukarfrågorna i annat sammanhang.

Vid konstitutionsutskottets behandling (1990/91:KU38) av

propositionen avstyrktes bl.a. motionsyrkande (mp) om att

paragrafen skulle kompletteras så att det blir möjligt att även

delegera ärenden till grupper av brukare eller brukarsammansatta

organ. Utskottet erinrade här om att propositionsförslaget i

denna del inte innebar någon ändring av gällande rätt och ansåg

inte att det fanns skäl att göra den i motionen föreslagna

ändringen.

Vidare behandlade utskottet en motion (v) med yrkande om att

riksdagen hos regeringen skulle begära förslag om ändring i

kommunallagen för att möjliggöra brukarinflytandet. Utskottet

erinrade om departementschefens uttalande i propositionen enligt

ovan och uppgav att det inom Civildepartementet pågick

beredningsarbete i denna fråga, bl.a. med utgångspunkt i dels

Ungdomskommitténs betänkande (SOU 1991:12) Ungdom och makt, dels

det av arbetsgruppen för vidgat brukarinflytande avlämnade

betänkandet (Ds 1991:18) Vidga brukarinflytandet! Med hänsyn

till detta ansåg utskottet att det inte var nödvändigt med något

tillkännagivande av det slag som förordats i motionen.

Den ovan under punkt 2.1 nämnda Lokaldemokratikommittén bör

enligt sina direktiv bl.a. överväga hur de som är berörda av

verksamheten skall få inflytande och kunna medverka i en

situation där valfriheten ökar och den kommunala verksamheten

delas upp i utförar- och beställarroller. Detta är enligt

direktiven av särskild vikt i fråga om äldreomsorg och

handikappomsorg. Kommittén bör dessutom överväga formerna för

kvalitetskontroll.

I direktiven sägs vidare att kommittén bör överväga och

föreslå åtgärder för att öka de enskilda kommunmedlemmarnas

inflytande på den kommunala verksamheten. Därvid bör kommittén

bl.a. överväga och föreslå åtgärder för att de som är berörda av

den kommunala verksamheten, särskilt inom äldre- och

handikappomsorgen, skall få inflytande och kunna medverka i

denna.

I Ungdomskommitténs betänkande Ungdom och makt (SOU 1991:12)

har redovisats ungdomars situation med avseende på deras

möjligheter till delaktighet, inflytande och jämlikhet inom

olika samhällssektorer. Betänkandet innehöll förslag och

uppmaningar till riksdag och regering samt myndigheter, kommuner

och organisationer. Med anledning av betänkandet uppdrog

regeringen i juni 1991 åt Statens ungdomsråd att i samråd med

berörda myndigheter och kommuner utveckla metoder för att öka

ungdomars delaktighet och inflytande. Ungdomsrådet skall därvid

särskilt kartlägga, följa och till regeringen redovisa

myndigheters resp. kommuners insatser och åtgärder för att öka

ungdomars möjligheter till delaktighet och inflytande inom olika

samhällssektorer. Ungdomsrådet bör även lämna förslag till

åtgärder som kan föranledas av uppdraget. Uppdraget skall

redovisas till regeringen före utgången av december 1992.

Lokaldemokratikommittén bör enligt sina direktiv hålla sig

underrättad om det arbete som sker i ungdomsrådet inom ramen för

detta uppdrag.

Utskottets bedömning

I motionen yrkas ändring av kommunallagen så att självstyrande

skolor med brukarinflytande blir möjliga. Utskottet konstaterar

att frågan om brukarinflytande är föremål för utredning och att

regeringen givit ett särskilt uppdrag till Statens ungdomsråd

med anledning av Ungdomskommitténs betänkande Ungdom och makt.

Utskottet vill även erinra om att Lokaldemokratikommittén enligt

sina direktiv bör överväga och föreslå åtgärder för att öka de

enskilda kommunmedlemmarnas inflytande på den kommunala

verksamheten, varvid kommittén bl.a. bör överväga och föreslå

åtgärder för att de som är berörda av den kommunala

verksamheten, särskilt inom äldre- och handikappomsorgen, skall

få inflytande och kunna medverka i denna. I avvaktan på

resultatet av detta arbete finns enligt utskottet inte anledning

för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av

motionsyrkandet. Motion Ub810, yrkande 4, avstyrks därför.

2.4 Benämningen stad

Motionen

I motion 1991/92:K604 av Bertil Persson (m) yrkas att

riksdagen beslutar att begreppet stad återinförs. Motionären

anser att begreppet stad åter bör få användas av de nuvarande

s.k. kommuner som önskar detta.

Bakgrund

1969 års riksdagsbeslut om införande av enhetlig

kommunbeteckning (prop. 1969:63, KU 44) innebar att de

ditillsvarande beteckningarna på de borgerliga primärkommunerna

-- "landskommun", "köping" och "stad" -- mönstrades ut ur

kommunallagarna och ersattes av den enhetliga beteckningen

"kommun". I utskottsbetänkandet underströks att ändringen inte

innebar att de tidigare begreppen skulle försvinna i den mån de

har betydelse utöver sin administrativa innebörd. Detta gällde

framför allt stadsbegreppet. Enligt utskottet var det sålunda

sannolikt att beteckningen "stad" även i fortsättningen skulle

komma att begagnas för de dåvarande stadskommunernas

"tätbebyggelsekärna" och troligen dessutom tillämpas även för

andra tätorter av större omfattning. Utskottet delade också

departementschefens uppfattning att några särskilda föreskrifter

om användandet av beteckningen "stad" inte behövdes, utan att en

fri språkutveckling borde få vara avgörande härvidlag.

Utskottets förslag var inte enhälligt. I en reservation framhöll

således ledamöter från flera partier att förslaget var alltför

långtgående och att de enskilda kommunerna -- med tillgodoseende

av det berättigade kravet på ett enhetligt kommunbegrepp --

borde lämnas "viss frihet att framträda under hävdvunna

benämningar".

Demokratiberedningen redovisade i betänkandet (SOU 1985:29)

Principer för ny kommunallag frågan om återinförande av stad som

benämning på vissa tätorter men framlade inte något förslag till

ändring av gällande ordning.

I kommunallagsgruppens (C 1986:A) slutbetänkande (Ds 1988:52)

Ny lag om kommuner och landsting angavs att kommunallagsgruppen,

med tanke på riksdagens tidigare ställningstaganden och sakens

ringa vikt, inte såg någon anledning att föreslå att

stadsbegreppet skulle lagfästas. Enligt kommunallagsgruppen

borde det liksom hittills stå öppet för kommunerna att använda

benämningen stad i alla fall där det saknar kommunalrättslig

betydelse. Varken i Kommunallagskommitténs betänkande (SOU

1990:24) eller i propositionen 1990/91:117 Ny kommunallag

redovisades några övervägande i frågan.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat motioner

av liknande innebörd som den nu föreliggande (KU 1976/77:25, KU

1982/83:21, KU 1985/86:15, 1988/89:KU3, 1989/90:KU3, 1990/91:KU3

och 1990/91:KU38). Utskottet, som avstyrkt samtliga motioner,

har därvid erinrat om att det inte finns något hinder för

kommun, som så önskar, att använda beteckningen "stad" i de fall

då detta inte har någon kommunalrättslig betydelse.

Den ovan under punkt 2.1 nämnda Lokaldemokratikommittén skall

enligt sina direktiv bl.a. överväga möjligheten för en kommun

som så önskar att använda sig av beteckningen stad även som

kommunalrättsligt uttryck.

Utskottets bedömning

Den fråga som aktualiseras i motionen omfattas av

Lokaldemokratikommitténs utredningsarbete. Enligt utskottet

saknas därför skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med

anledning av motion K604, varför denna avstyrks.

2.5 Direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg och Stockholm

Motionen

I motion 1991/92:K602 av Johan Lönnroth och Eva Zetterberg (v)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana

lagändringar att en försöksverksamhet med direktvalda

stadsdelsnämnder i Göteborg och Stockholm möjliggörs vid valet

1994.

I motionen anförs att det borde vara en värdefull erfarenhet

för hela landet om man i någon kommun prövade sådana nämnder. Om

riksdagen öppnar för en försöksverksamhet i de båda storstäderna

vid valet 1994, får kommunerna själva senare avgöra om man vill

utnyttja möjligheten.

Bakgrund

I förarbetena (prop. 1990/91:117 ) till den nya kommunallagen

avvisades ett system med direktvalda kommundelsorgan på

följande skäl (s.17).

En fråga som har diskuterats i samband med kommunallagsarbetet

är om det bör införas en möjlighet till direktval av lokala

nämnder. Regeringen är dock inte beredd att lägga fram ett

sådant förslag. Remissbehandlingen av kommunallagskommitténs

betänkande ger ett klart stöd för detta ställningstagande.

Det starkaste skälet för vår inställning i denna fråga är att

direktval till lokala nämnder kan begränsa fullmäktiges

möjligheter att ta det totala ansvaret för verksamheten i

kommunen eller landstinget. Därmed uppstår också en oklarhet om

hur valutslaget kommer att påverka verksamheten. Detta blir

särskilt tydligt i ett system där fullmäktige styr mer genom mål

och allmänna riktlinjer.

Vid behandlingen av propositionen i denna del behandlade

konstitutionsutskottet (1990/91:KU38) flera motioner (fp, c, v

och mp) med yrkanden om att direktval till lokalnämnder skulle

bli möjligt. Utskottet anförde att det tidigare vid flera

tillfällen avstyrkt motionsyrkanden om införande av direktvalda

kommundelsorgan och att riksdagen därefter följt utskottet.

Vidare angavs att regeringen i propositionen avvisat en ordning

med direktvalda kommundelsorgan. Utskottet, som inte fann

anledning att frångå sina tidigare ställningstaganden, avstyrkte

därefter samtliga motioner. I reservation (fp, c, och mp)

delades inte den i propositionen redovisade synen på frågan,

utan det ansågs angeläget att en lagstiftning införs som

tillåter direktvalda kommunala organ av i motionerna angivna

slag. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Av det ovan anförda framgår att utskottet tidigare vid flera

tillfällen avstyrkt motionsyrkanden om införande av direktval

till lokalnämnder. Utskottet finner inte anledning att nu frångå

sina tidigare ställningstaganden, varför motion K602 avstyrks.

2.6 Ledighet för politiska förtroendeuppdrag

Motionen

I motion 1991/92:K603 yrkar Johan Lönnroth (v) att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna att de lagbestämmelser

som reglerar rätten till ledighet för politiska

förtroendeuppdrag ses över i enlighet med vad som anförts i

motionen.

Enligt motionen innebär ledighetsreglernas utformning för

kommunala förtroendeuppdrag att den stora grupp på

arbetsmarknaden som har skiftarbete är utlämnad till sin

arbetsgivares godtycke om han eller hon skall ha möjlighet att

åta sig kommunala förtroendeuppdrag på människovärdiga villkor.

Det finns inget direkt stöd i kommunallagen eller dess

förarbeten för att en förtroendevald med skiftstjänstgöring har

rätt till ledighet från påföljande nattskift. Det anses likaså

vara en mycket allvarlig brist att det inte finns någon

ledighetslagstiftning för statliga uppdrag som nämndeman.

Statligt och kommunalt anställda har i allmänhet rätt till sådan

ledighet enligt gällande kollektivavtal. Någon sådan rätt

förekommer normalt inte på den privata sidan. Härigenom skapas

en dålig representativitet hos nämndemannakåren. Motionären

anser att snabba lagstiftningsåtgärder behövs för att ta bort

dessa orättvisor.

Bakgrund

Rätten till ledighet för kommunala förtroendeuppdrag regleras

i 4 kap. 11 § kommunallagen. Enligt denna paragraf har

förtroendevalda rätt till den ledighet från sina anställningar

som behövs för uppdragen. Denna bestämmelse innebar inte någon

förändring i sak av de i 1977 års kommunallag införda

bestämmelserna om ledighet för kommunala förtroendeuppdrag.

Med benämningen förtroendevald avses enligt 4 kap. 1 §

kommunallagen ledamöter och ersättare i fullmäktige, nämnder och

fullmäktigeberedningar samt revisorer och revisorsersättare.

I förarbetena till bestämmelserna i 1977 års kommunallag

(prop. 1975/76:187) framhöll föredraganden, som var av den

uppfattningen att trygghet för de förtroendevalda borde kunna

åstadkommas utan detaljerade lagregler, bl.a. följande

(s.230f.):

Den bestämmelse om rätt till ledighet som föreslås anvisar

inte lösningar på diverse praktiska problem som kan uppkomma.

Ett sådant är den ekonomiska ersättningen, ett annat hur

ersättare skall kunna ordnas på arbetsplatsen. Jag anser

emellertid att kostnader som uppstår för den förtroendevalde

genom uppdraget i princip bör betalas av kommunen resp.

landstingskommunen. Frågan om ersättare på arbetsplatsen bör

däremot ordnas av arbetsgivaren. Jag förutsätter vidare att den

förtroendevaldes situation på arbetsplatsen inte skall försämras

på grund av förtroendeuppdraget. Frågor som rör den

förtroendevaldes anställningsvillkor, arbetsförhållanden,

ersättare m.m. bör enligt min mening regleras avtalsvägen efter

behov.

I detta sammanhang vill jag även betona betydelsen av att

kommunerna och landstingskommunerna har en sammanträdesplanering

som ger arbetsgivarna och arbetstagarna tillfälle att planera

behovet av ledighet och vikarier.

Jag avser att följa utvecklingen på detta område i framtiden.

Om erfarenheterna visar att mera detaljerade lagregler skulle

vara att föredra ämnar jag återkomma till frågan.

Nämndemän väljs av kommunfullmäktige och landsting. Regler om

ersättning till nämndemän finns i förordningen (1982:814) om

ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom

domstolsväsendet m.m.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen uttalat vikten av att

lekmannamedverkan i dömandet utövas av så många yrkeskategorier

som möjligt. Även frågan om uppdragets karaktär av politiskt

uppdrag har varit föremål för riksdagens ställningstagande i

olika sammanhang. Riksdagen har bl.a. uttalat (JuU 1975/76:18)

att även om valkorporationen är politiskt sammansatt följer

därav inte att nämndemannauppdraget kan uppfattas som förenat

med något politiskt ansvar på samma sätt som fallet är

beträffande andra politiska uppdrag.

Principen för ersättning till nämndemän lades fast år 1985

(JuU 1984/85:25). Justitieutskottet uttalade då att utskottet

under många år ansett det nödvändigt att få till stånd en mer

allsidig sammansättning av nämndemannakåren och i detta syfte

framhållit att en höjning av arvodena måste ske. Här bakom låg

bl.a. intresset att komma till rätta med det otillfredsställande

förhållandet att sådana yrkesarbetande -- bl.a. industriarbetare

-- som får vidkännas fullt löneavdrag vid tjänstgöring i rätten

är underrepresenterade i nämndemannakåren.

Justitieutskottet fann i betänkande 1990/91:JuU27 med

anledning av ett motionsyrkande, att en översyn av

ersättningsnormerna för nämndemän borde ske. Som en utgångspunkt

för denna översyn borde, enligt utskottet, ligga förslaget i

proposition 1990/91:117 om en ny kommunallag att förtroendevalda

skulle få rätt till skälig ersättning för den arbetsinkomst samt

de pensions- och semesterförmåner som de förlorar när de fullgör

sina uppdrag.

Regeringen uppdrog i november 1991 åt Domstolsverket att

analysera ersättningsnormernas effekter på sammansättningen av

nämndemannakåren och redovisa förslag till förändringar enligt

vad riksdagen begärt. Även andra faktorer än ekonomiska som

påverkar rekryteringen av nämndemän skulle enligt beslutet

redovisas och analyseras. Domstolsverket har numera överlämnat

sin rapport Rekrytering av nämndemän -- Förslag till nya

ersättningsnormer (DV-rapport 1992:4) till regeringen, och

beredning härav pågår inom Justitiedepartementet.

Konstitutionsutskottet har tidigare i samband med behandlingen

av proposition 1990/91:117 Ny kommunallag avstyrkt motioner med

liknande innehåll som den nu aktuella (1990/91:KU38). Efter att

ha erinrat om departementschefens uttalande i propositionen

1975/76:187 (se ovan) ansåg utskottet att det självfallet är av

vikt att förtroendevalda inte hindras från att åta sig kommunala

förtroendeuppdrag på grund av sin arbetssituation. Utskottet

ansåg det emellertid inte i ärendet klarlagt att den i motionen

begärda lagstiftningen var påkallad. Utskottet utgick ifrån att

regeringen följer tillämpningen av den här aktuella bestämmelsen

och behovet av eventuella lagstiftningsåtgärder på området. I

reservation (v) ansågs kompletterande lagstiftning nödvändig.

Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Med hänvisning till vad som anförts finner inte utskottet

klarlagt att det finns något behov av en översyn av

lagbestämmelser som reglerar rätten till ledighet för kommunala

förtroendeuppdrag och nämndemannauppdrag. Utskottet vill här

även peka på att det av redovisningen framgår att riksdagen har

uppmärksammat vikten av en allsidig sammansättning av

nämndemannakåren. Utskottet vill ånyo framhålla att det

självfallet är av vikt att förtroendevalda inte hindras från att

åta sig kommunala förtroendeuppdrag på grund av sin

arbetssituation. Utskottet utgår ifrån att regeringen även

fortsättningsvis följer behovet av eventuella

lagstiftningsåtgärder på området. Med det anförda avstyrks

motion K603.

2.7 Antal ersättare för ledamöter i kommunfullmäktige

Motionen

Ingvar Svensson (kds) yrkar i motion 1991/92:K606 att

riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i

vallagen att antalet ersättare för parti som representeras i

kommunfullmäktige uppgår till minst tre.

Motionären pekar på att partier med ett eller två mandat

erhåller högst en ersättare och att sårbarheten vad gäller

närvaro för ett sådant parti vid fullmäktigemötena är mycket

påtaglig. Speciell betydelse får regeln också för det fall där

ett sådant parti är majoritetsavgörande. Det borde enligt

motionen vara rimligare att antalet ersättare för

kommunfullmäktigeledamot minimeras till tre per parti, i likhet

med den regel som gäller för landstingsfullmäktige.

Bakgrund

Enligt 5 kap. 1 § kommunallagen (1991:900) bestämmer

fullmäktige hur många ledamöter som fullmäktige skall ha. Ett

system med latituder anger det minsta antal ledamöter som måste

utses vid angivna antal röstberättigade invånare. I 5 kap. 4 §

samma lag finns en bestämmelse om att det skall finnas ersättare

för ledamöterna i fullmäktige. Övriga bestämmelser om ersättare

finns i vallagen (1972:620).

Enligt 14 kap. 18 a § i vallagen bestämmer kommunfullmäktige

antalet ersättare som skall finnas för ledamöterna i

fullmäktige. Antalet skall utgöra en viss andel, dock högst

hälften, av det antal platser som varje parti får i kommunen.

Om därvid uppkommer ett brutet tal, avrundas detta till närmast

högre hela tal.

Suppleanter för landstingsledamot utses enligt 14 kap. 18 §

samma lag på så sätt att för varje ledamot görs inom det parti,

för vilket han har blivit vald, lika många nya sammanräkningar,

dock minst tre, som partiet erhållit platser.

Möjlighet att utse suppleanter för kommunfullmäktige infördes

vid 1970 års val (prop. 1969:129, KU 44 och 45, rskr. 405 och

406). Vid denna tidpunkt var suppleantsystemet fakultativt, dvs.

kommunerna fick välja om de ville införa ett sådant system.

Suppleanter för landstingsmän utsågs vid denna tidpunkt

genom särskilda sammanräkningar inom resp. parti, och för varje

landstingsman företogs lika många, dock minst två

sammanräkningar, som partiet erhållit platser.

Kommunalrättskommittén hade föreslagit att dåvarande

bestämmelser om suppleanter för landstingsmän i princip skulle

tillämpas på suppleanter för fullmäktige.

I propositionen (s. 124) delade inte föredragande

departementschefen denna uppfattning. Han anförde att

bestämmelserna om suppleanter borde utformas så att antalet inte

blev ohanterligt stort och så att suppleanterna kom att fungera,

inte som personliga suppleanter, utan som gruppsuppleanter.

Bestämmelserna om suppleanter för landstingsmän borde enligt

honom kunna överföras för fullmäktige, men med vissa

modifikationer. Dessa innebar dels att spaltade valsedlar inte

skulle få användas vid fullmäktigevalet när suppleanter skulle

utses, dels att antalet sammanräkningar för varje fullmäktige

skulle motsvara hälften av det antal ordinarie platser partiet

erhållit. Utskottet tillstyrkte propositionens förslag.

Bestämmelserna ändrades inför 1973 års val (prop. 1972:105, KU

49, rskr. 269). I propositionen lades fram förslag till

lagändringar i syfte att begränsa antalet suppleanter.

Förslaget byggde på vad Utredningen om den nya kommunala

demokratin förordat i betänkandet (Ds C 1971:4) Nya bestämmelser

för utseende av suppleanter för kommunfullmäktige. Inom

utredningen hade diskuterats frågan om att i lag föreskriva hur

stor andel av antalet mandat för varje parti som skall utses som

suppleanter eller att begränsa kommunernas frihet att bestämma

antalet suppleanter enbart genom att fixera en övre gräns för

den kvotdel av antalet fullmäktige som får utses som

suppleanter. Utredningen ansåg att vissa skäl talade för en

hälftenregel, som innebar att antalet suppleanter skulle uppgå

till hälften av det antal ordinarie platser som varje parti

erhållit i kommunen eller i valkretsen för valkretsindelade

kommuner. I denna del anförde utredningen vidare bl.a. följande

(s. 24).

I diskussionerna i samband med införandet av det nuvarande

suppleantsystemet ansågs sålunda hälftenprincipen skapa

tillräckliga garantier för att antalet suppleanter skulle kunna

vara så stort att även vid förfall för flera ledamöter ur samma

parti ersättare för dessa skall finnas, samtidigt som man skulle

kunna tillgodose önskemålet att knyta ett större antal

medborgare till det kommunala arbetet.

Att antalet suppleanter är hälften så stort som antalet

fullmäktige har vidare ansetts vara en rimlig nivå för att skapa

garantier för att ersättarna skall få den vana och förtrogenhet

med det kommunala arbetet som anses vara en förutsättning för

att de skall kunna göra en meningsfull insats. En fördel med en

obligatorisk hälftenregel är också att politiska

meningsmotsättningar rörande begränsningen av antalet

suppleanter kan undvikas i kommunerna.

Utredningen angav slutligen att den stannat för att inte

föreslå annan begränsning för kommunerna än att antalet

suppleanter skulle få uppgå till i princip högst hälften av det

antal ordinarie platser i fullmäktige som varje parti erhållit.

Konstitutionsutskottet (KU 1972:49) fann i denna fråga med då

gällande fakultativa ordning bäst förenligt med ett system

enligt vilket kommunerna bereddes frihet att inom vissa i lag

angivna ramar själva fatta beslut om suppleanternas antal. I det

rådande läget fann sig utskottet därför böra tillstyrka

propositionens förslag.

Vid denna tidpunkt ändrades även antalet sammanräkningar

avseende suppleanter för landstingsmän från två till tre. Detta

skedde bl.a. mot bakgrund av slopandet av de spaltade

valsedlarna.

I proposition 1975/76:187 om kommunal demokrati, ny

kommunallag m.m. (s. 252) föreslogs att suppleantsystemet skulle

bli obligatoriskt. Detta var i enlighet med

Kommunallagsutredningens förslag. Utredningen anförde även i sin

redovisning att de dåvarande bestämmelserna om antalet

suppleanter hade fungerat tillfredsställande och att de därför

kunde behållas oförändrade. Propositionen föreslog ingen ändring

av bestämmelserna om antalet suppleanter.

Konstitutionsutskottet (KU 1976/77:25) pekade vid sin

behandling av propositionen på att bestämmelser om antalet

suppleanter i kommunfullmäktige angavs i bestämmelse i

kommunallagen medan en hänvisning gjordestill vallagens

bestämmelser vad gällde antalet suppleanter för

landstingsledamöterna. Utskottet delade föredragande

statsrådets, liksom Kommunallagsutredningens, mening att de

inkonsekvenser i fråga om systematiseringen av

författningsstoffet som dessa skillnader lett till borde kunna

accepteras.

I propositionen 1990/91:17 Ny kommunallag föreslogs att en

grundläggande regel om att det skall finnas ersättare för

ledamöterna i fullmäktige togs in i den nya lagen. Övriga

bestämmelser om ersättare för ledamöter i kommunfullmäktige

skulle föras över till vallagen, där motsvarande regler om

ersättare för landstingsledamöter redan fanns. Förslag om att

latitudsystemet för att bestämma antalet ledamöter skulle

överges avvisades i propositionen. Regeringen ansåg att

dåvarande regler borde behållas av demokratiska skäl.

Konstitutionsutskottet (1990/91:KU38) tillstyrkte

propositionens förslag i denna del och uttalade även att det

delade bedömningen att de nuvarande reglerna borde behållas av

demokratiska skäl.

Utskottets bedömning

Av redovisningen har framgått att bestämmelserna i vallagen om

antalet ersättare är utformade på olika sätt för

kommunfullmäktige resp. landstingsfullmäktige.

I motionen pekas på de negativa konsekvenser som nuvarande

bestämmelser om antalet ersättare för ledamöter i

kommunfullmäktige medför för de små partierna. Mot bakgrund

härav anser utskottet att en översyn är påkallad. Riksdagen bör

uppdra åt regeringen att utreda frågan och föreslå förändringar

i nuvarande bestämmelser.

Vallagsutredningen tillsattes våren 1991 och har bl.a. till

uppgift att se över valförfarandet från administrativ och

teknisk synpunkt. Enligt direktiven (dir. 1991:13) har den

särskilde utredaren att i en första etapp företa en mer teknisk

genomgång av skilda frågor, varefter utredningen förutsätts

breddas genom parlamentarisk medverkan för det fortsatta

arbetet. Utredningen har överlämnat sitt delbetänkande (SOU

1992:108) VAL, Organisation, Teknik, Ekonomi. Om regeringen

finner det lämpligt skulle frågan om antalet ersättare kunna

behandlas i det fortsatta beredningsarbetet av vallagsfrågor.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion K606 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

2.8 Snabbare valgenomslag i kommunerna

Motionen

I motion 1991/92:K707 av Bertil Persson (m) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om snabbare kommunalt valgenomslag.

Motionären menar att den långa perioden av handlingsförlamning

som förorsakas av att majoriteten i styrelser och nämnder,

utöver kommunstyrelserna, inte förändras förrän vid årsskiftet

är ytterst olycklig. Ett snabbare valgenomslag kommunalt är

enligt motionären ytterst angeläget.

Bakgrund

Enligt 5 kap. 5 § kommunallagen väljs ledamöterna och

ersättarna i fullmäktige för tre år räknat fr.o.m. den 1

november valåret. I Stockholms kommun räknas mandattiden fr.o.m.

den 15 oktober valåret.

Fullmäktige väljer ledamöter och ersättare i styrelsen och

nämnderna. Enligt 6 kap. 12 § kommunallagen väljs ledamöterna

och ersättarna i styrelsen för tre år, räknat fr.o.m. den 1

januari året efter det år då val av fullmäktige har ägt rum i

hela landet. Fullmäktige får dock bestämma att styrelsens

mandattid skall räknas fr.o.m. det sammanträde då valet

förrättas intill det sammanträde då val av styrelse förrättas

nästa gång. I ett sådant fall skall nyvalda fullmäktige välja

styrelsen vid fullmäktiges första sammanträde. Mandattiderna för

andra nämnder än styrelsen bestäms, enligt 6 kap. 13 § samma

lag, av fullmäktige. Fullmäktige får alltså bestämma dessa

mandattider fritt.

I samband med utskottets behandling av förslag till ny

kommunallag (1990/91:KU38) avstyrktes en motion med liknande

innehåll som den nu aktuella. Motionärernas önskemål ansågs då

tillgodosett genom propositionens -- och av riksdagen senare

godkända -- förslag om bestämmelser för snabbare valgenomslag i

styrelser och nämnder.

Utskottets bedömning

Som ovan framgått finns möjligheter till snabbare valgenomslag

i kommunerna vad gäller styrelserna och nämnderna. Motionärens

önskemål får därmed anses tillgodosett, varför motion K707

avstyrks.

2.9 Auktoriserade revisorer för kontroll av kommunal

verksamhet

Motionen

I motion 1991/92:K610 yrkar Lars Biörck (m) att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att besluta om ändring i kommunallagen innebärande föreskrift

att minst en av de kommunala revisorerna skall vara

auktoriserad.

I dessa tider när många kreditgivare har missbedömt säkerheten

och substansvärden kan det enligt motionen synas befogat att

kommunerna bör utnyttja auktoriserad revisor att granska

redovisningen. I den kommunallag som nu gäller synes inget krav

på vare sig auktoriserad eller godkänd revisor finnas.

Bakgrund

Fullmäktige skall enligt 9 kap. 1 § kommunallagen välja

revisorer och revisorsersättare för granskning av verksamheten.

Revisorerna skall enligt 7 § i samma kapitel i den omfattning

som följer av god revisionssed granska all verksamhet som

bedrivs inom nämndernas verksamhetsområden. Fullmäktige får

meddela närmare föreskrifter om revisionen.

Enligt 4 kap. 5 § kommunallagen väljs revisorer och

revisorsersättare bland dem som har rösträtt. Den som är

anställd hos en kommun eller ett landsting för att ha den

ledande ställningen bland personalen är inte valbar.

Rösträtt har den som är folkbokförd i kommunen och har fyllt

18 år senast på valdagen.

Vid olika tillfällen har övervägts frågan om särskilda

kvalifikationskrav bör ställas upp beträffande kommunala

revisorer. Förslagen har avvisats under hänvisning dels till att

kommunerna bör ha valfrihet på området, dels till det biträde

som kommunförbunden lämnar i fråga om revisionsverksamheten

(prop. 1930:99 s. 189, KU 1937:18 och KU 1944:12).

Kommunallagsutredningen anförde i fråga om revisors valbarhet

att behovet av att kunna tillföra revisionen sakkunskap utifrån

tillgodosågs genom att samtliga kommuner och landstingskommuner

anlitar någon form av fackrevision. För de förtroendevalda

revisorerna borde enligt utredningen i princip samma

valbarhetsvillkor gälla som för andra förtroendeuppdrag.

Utredningen framhöll också att man i kommunerna numera alltid

torde kunna finna ett tillräckligt antal personer med

erforderlig sakkunskap som förtroendevalda revisorer och tillade

att det i praktiken torde vara mycket sällsynt att man väljer

revisorer som inte är medlemmar i kommunen. Utredningen föreslog

därför att samma regler som för ledamöterna i kommunfullmäktige

resp. landstingskommun skulle gälla i fråga om valbarhet,

valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse. Utredningen

fann inte anledning att föreslå några regler om särskilda

kvalifikationer för förtroendevalda revisorer.

I proposition 1975/76:187 delade föredraganden utredningens

åsikt i denna del. I enlighet med vad i utredningen anförts,

föreslogs i propositionen att i kommunallagen skulle införas en

bestämmelse om att bestämmelserna för fullmäktige om bl.a.

valbarhet, skulle gälla även för revisorer och

revisorssuppleanter. Detta innebar bl.a. krav på kyrkobokföring

i kommunen och uteslutning av ledande kommunala tjänstemän och

landshövding, länsdirektör eller avdelningschef vid

länsstyrelse.

Konstitutionsutskottet (1976/77:25) tillstyrkte propositionens

förslag i denna del och anförde bl.a. att av principiella skäl

borde samma valbarhetsvillkor gälla för de förtroendevalda

revisorerna som för andra förtroendeuppdrag. Utskottet angav i

detta sammanhang att det till särskilt övervägande tagit upp

frågan om speciella valbarhetsvillkor borde införas för

revisorerna för att göra det möjligt för t.ex. vissa

chefstjänstemän hos länsstyrelsen att väljas till revisorer,

vilket dittills hade varit möjligt och också skett i vissa fall.

Vid behandlingen av förarbetena till den nya kommunallagen

(prop. 1990/91:117) ansåg konstitutionsutskottet (1990/91:KU38)

vad gällde propositionens förslag om revisorernas uppgifter, att

en komplettering borde ske med en föreskrift om att revisorernas

granskningsarbete skall ske i den omfattning som följer av god

revisionssed. Detta var enligt utskottets mening naturligt med

hänsyn till att den nya lagen kommer att innehålla ett krav på

god redovisningssed. Utskottet ville framhålla att god

revisionssed inte är något en gång för alltid fastslaget

begrepp, utan att det förändras över tiden. Det ansågs

väsentligt att det tillämpas på ett sätt som tar hänsyn till den

kommunala sektorns särart, bl.a. att kommunal revision utövas av

förtroendevalda revisorer och under offentlig insyn.

Propositionens förslag om att slopa valbarhetshindret för

landshövdingar och vissa andra länsstyrelsetjänstemän

tillstyrktes av utskottet. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Kommunal revision utövas av förtroendevalda revisorer och

under offentlig insyn. Vid valet av revisorer och

revisorsersättare har fullmäktige den valfrihet som framgått

ovan. Vid behov kan sakkunskap tillföras genom att kommunen

anlitar någon form av fackrevision. Mot bakgrund av det anförda

finner inte utskottet att det finns anledning att i

kommunallagen införa en sådan föreskrift om auktoriserad revisor

som yrkas i motionen. Motion K610 avstyrks därför.

2.10 Enhetliga regler för barnomsorg

Motionen

I motion 1991/92:K408 av Thage G Peterson m.fl. (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om lika behandling inom barnomsorgen.

I motionen anförs att ett viktigt krav på barnomsorg med annan

huvudman än en kommun är att samma regler till skydd för den

enskilde måste gälla. Enligt motionen blir konsekvenserna

orimliga om familjer med barn i olika barnomsorgsformer

behandlas olika.

Enligt motionen måste regler för likabehandling, offentlighet,

sekretess och möjlighet till insyn av riksdagens ombudsmän

införas före överflyttning av barnomsorgsverksamhet från

kommuner till enskilda huvudmän. Motionärerna anser att

regeringen bör föranstalta om en utredning av dessa viktiga

rättssäkerhetsfrågor och att utredningen bör påbörjas skyndsamt.

Bakgrund

I 69 § socialtjänstlagen (SoL) anges att en enskild person

eller sammanslutning som vill inrätta ett hem för vård eller

boende skall söka tillstånd hos länsstyrelsen. Inom ramen för

det s.k. frikommunförsöket kan tillståndsfrågan i stället

avgöras av en kommun. För personal vid sådant hem för vård eller

boende finns i paragrafens tredje stycke en särskild regel om

tystnadsplikt. Den som är eller har varit verksam i ett sådant

hem får inte obehörigen röja vad han därvid erfarit om enskildas

personliga förhållanden.

Enskilda daghem, deltidsgrupper och fritidshem -- oavsett i

vilken form de bedrivs -- räknas som hem för vård eller boende

enligt socialtjänstlagen.

I 70 § SoL sägs att om något missförhållande råder vid ett hem

för vård eller boende skall länsstyrelsen förelägga ledningen

för hemmet att avhjälpa missförhållandet. Om missförhållandet är

allvarligt och länsstyrelsens föreläggande inte efterkoms, får

länsstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet.

En anmälningsplikt stadgas i 71 § SoL. Myndigheter vars

verksamhet berör barn och ungdom är skyldiga att genast till

socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om

något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en

underårigs skydd.

Socialstyrelsen har utfärdat bindande föreskrifter samt

allmänna råd om enskilda förskolor och fritidshem.

Föreskrifterna reglerar vilka som kan få tillstånd att bedriva

förskole- och fritidsverksamhet.

Kommunen ansvarar för utbyggnad och utformning av förskole-

och fritidshemsverksamheten. I kommunens barnomsorgsplan skall

anges dels behov av förskole- och fritidshemsverksamhet inom

kommunen, dels på vilket sätt detta behov skall tillgodoses.

Riksdagen beslutade i december 1991 om riktlinjer för

statsbidrag till barnomsorg i form av daghem och fritidshem som

drivs av annan än en kommun (prop. 1991/92:65, SoU12, rskr. 85).

Villkoren för statsbidrag till kommunerna för barnomsorg

ändrades så att verksamhet i form av daghem och fritidshem som

drivs av annan än en kommun underlättas. Förutom vissa generella

krav för bidrag -- att verksamheten bedrivs fortlöpande, att

barnen är inskrivna och att det finns en överenskommelse med

föräldrarna om barnens vistelsetider -- skall som

förutsättningar bl.a. gälla att tillstånd att inrätta daghemmet

eller fritidshemmet skall finnas enligt 69 § socialtjänstlagen

och att kommunen skall ha beslutat att verksamheten skall ingå i

kommunens barnomsorgsplan.

Enligt propositionen är det regeringens mål att statsbidrag

skall lämnas också för privata familjedaghem, deltidsgrupper och

öppna förskolor. En sådan vidgning förutsätter dock enligt

propositionen ytterligare överväganden, och socialministern

uppgav att han avser att återkomma till dessa frågor i ett

senare sammanhang.

Vid behandlingen av propositionen avstyrkte socialutskottet

bl.a. två motioner (s) angående rättssäkerhetsfrågor m.m. inom

barnomsorg i enskild regi. I den första begärdes bl.a. en

översyn av vilket lagstöd som krävs för att garantera barnens

rättssäkerhet när kommunerna lämnar över barnomsorgsverksamhet

till andra huvudmän. I den andra begärdes en översyn av de

enskilda huvudmännens rättsstatus inom den alternativa

barnomsorgen. Vidare avstyrkte utskottet en motion (c) i vilken

begärdes ett tillkännagivande till regeringen om vikten av att

klargöra de civil-, skatte- och offentligrättsliga effekterna av

nu gällande regler för personalkooperativa daghem.

Socialutskottet anförde att verksamheten vid enskilda

förskolor och fritidshem står under offentlig kontroll och

omfattas av bestämmelser i socialtjänstlagen och med stöd därav

i socialtjänstförordningen och Socialstyrelsens bindande

föreskrifter på området. Utskottet pekade vidare på att

Socialtjänstkommittén har i uppdrag att se över bl.a.

tillstånds- och tillsynsfrågor som rör enskild barnomsorg och

att Konkurrenskommittén skulle uppmärksamma kommunala

entreprenader på bl.a. barnomsorgens område samt att

beskattningen av ideella föreningar ses över av Stiftelse- och

föreningsskattekommittén. Utskottet, som förutsatte att även

frågor angående sekretess och individens rättssäkerhet tas upp

till bedömning i Socialtjänstkommittén, ansåg inte att någon

ytterligare översyn av lagstiftningen när det gäller enskild

barnomsorg för närvarande var motiverad. De socialdemokratiska

ledamöterna ansåg i reservation att regeringen borde ge

Socialtjänstkommittén i tilläggsdirektiv att även utreda

vilket lagstöd som krävs för att rättssäkerhet, sekretess och

likabehandlingsprinciper skall garanteras inom enskild

barnomsorg. Riksdagen följde utskottet.

Riksdagen ställde sig bakom den inriktning av socialpolitiken

som redovisades i 1992 års budgetproposition. Av

socialutskottets betänkande (1991/92:SoU15) framgick att

regeringen övervägde att precisera gällande bestämmelser i

socialtjänstlagen beträffande barnomsorg i anslutning till att

ett nytt system för statsbidrag till kommunerna infördes.

Riksdagen har i juni 1992 beslutat (prop. 1991/92:150, FiU29,

rskr. 345) att fr.o.m. 1993 slopa statsbidraget till barnomsorg

och i stället inordna detta i ett generellt statsbidrag till

kommunerna. För att säkerställa ett tillräckligt stöd till

enskilda alternativ och skapa förutsättningar för att

efterfrågan på barnomsorg utanför hemmet skall tillgodoses

krävdes enligt socialministern (se proposition 1991/92:150 bil.

II:2 s. 107) en utvidgad lagreglering av kommunernas ansvar på

detta område. Regeringen hade därför för avsikt att återkomma

till riksdagen under hösten 1992 med förslag om en utvidgad

lagreglering jämte ett förslag till vårdnadsbidrag.

I regeringsförklaringen den 6 oktober 1992 sägs bl.a. att

frågan om tidigare aviserade ändringar rörande barnomsorgen i

socialtjänsten bereds vidare genom bl.a. överläggningar med

Kommunförbundet och med beaktande av de samhällsekonomiska

effekterna.

Socialtjänstkommittén tillkallades av regeringen i juni 1991

(dir. 1991:50). Kommittén skall göra en allmän översyn av

socialtjänstlagen, och denna översyn skall bl.a. innefatta en

utvärdering av socialtjänstlagens tillämpning och syfta till att

tydligare avgränsa och klargöra socialtjänstens uppgifter och

ansvarsområden.

I kommittédirektiven anför föredragande statsrådet bl.a. att

det är angeläget att inrikta översynen mot vissa huvudområden,

av vilka ett är tillsyn, uppföljning och utvärdering.

Beträffande detta område anförs i direktiven bl.a. att det

markanta inslaget av privata vårdgivare inom vården av barn,

ungdomar och missbrukare motiverar bl.a. en översyn av de regler

som finns för tillstånd och tillsyn av verksamheten. Enligt

direktiven bör kommittén överväga innehållet i och formerna för

tillsynen av såväl den kommunala socialtjänsten som de privata

vårdgivarnas verksamhet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt

frågan om vilka villkor som bör vara förenade med tillstånd att

driva hem för vård eller boende och hur tillsynen över hemmen

bör vara utformad. Kommittén bör vidare överväga vilken

uppföljning och utvärdering som bör ske och hur detta arbete kan

underlättas och stärkas. Kommittén bör i dessa delar inhämta

synpunkter från Socialstyrelsens pågående arbete med tillsyns-,

uppföljnings- och utvärderingsfrågorna.

I kommitténs uppdrag ingår också att överväga hur

bestämmelserna om anmälningsskyldighet i 71 § SoL bör vara

utformade. Riksdagen har vid behandlingen av prop. 1989/90:28 om

vård i vissa fall av barn och ungdomar framfört som sin mening,

att när det gäller den anmälningsskyldiga kretsen det bör

övervägas -- särskilt beträffande privatpraktiserande

yrkesutövare -- om inte kretsen bör utvidgas (1989/90:SoU15,

rskr. 112). En motionär (s) hade bl.a. ansett att det i SoL

borde tas in bestämmelser om anmälningsskyldighet för privata

och kooperativa verksamheter som angår barn.

Kommitténs arbete skall enligt direktiven vara slutfört senast

vid utgången av år 1993.

Konkurrenskommittén (C 1989:03) fick i tilläggsdirektiv (dir.

1991:41) i uppdrag att närmare överväga vissa frågor om

förstärkt konkurrens i kommunal verksamhet. Kommittén har

överlämnat betänkandet (SOU 1991:104) Konkurrensen inom den

kommunala sektorn.

Vad gäller barnomsorgen anförs i betänkandet (s. 213 ff.)

bl.a. att om kommunen inte är huvudman för ett daghem eller ett

fritidshem bör tillstånd enligt 69 § socialtjänstlagen även i

framtiden krävas. Tillståndsprövningen bör i detta fall göras av

länsstyrelsen och innefatta en kvalitativ bedömning, inte en

behovsbedömning. Om ett daghem eller ett fritidshem drivs på

entreprenad och kommunen är huvudman för verksamheten anses att

tillstånd enligt 69 § SoL inte behövs. I detta fall är det

kommunen som är ansvarig för verksamheten, och

kvalitetsaspekterna bör i stället regleras i entreprenadavtalet.

Med hänvisning till att Socialtjänstutredningen kommer att i ett

vidare sammanhang ta upp frågan om behovet av kommunala

barnomsorgsplaner och utformningen av tillståndsreglerna har

kommittén inte redovisat några förslag till

författningsändringar.

Regeringen har i oktober 1992 till riksdagen överlämnat

proposition 1992/93:43 Ökad konkurrens i kommunal verksamhet. I

propositionen föreslås ändringar i socialtjänstlagen, hälso- och

sjukvårdslagen, tandvårdslagen och lagen om försöksverksamhet

med kommunal primärvård. Förslagen syftar till att öka inslaget

av konkurrens i den kommunala verksamheten.

Lagrådet har i yttrande väckt frågan om det behövs effektivare

regler om sekretess och tystnadsplikt för anställda som faller

utanför den i 1 kap. 6 § sekretesslagen angivna personkretsen.

Enligt Lagrådets mening talar åtskilligt för detta. Det synes

därför enligt Lagrådet motiverat att en översyn av

sekretesslagstiftningen med denna inriktning kommer till stånd.

Något hinder mot att genomföra de remitterade lagförslagen innan

en sådan översyn slutförts kan dock enligt lagrådet inte anses

föreligga.

I propositionen anförs bl.a. att regeringen i en lagrådsremiss

med förslag till ny lag om stöd och service till vissa

funktionshindrade m.m. lagt fram förslag om ändringar i

socialtjänstlagen som bl.a. innebär att tystnadsplikt införs för

den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven

enskild verksamhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen.

Bakgrunden till förslaget i denna del anges vara Lagrådets

synpunkter på behovet av effektivare regler om sekretess och

tystnadsplikt för anställda som faller utanför den i 1 kap. 6 §

sekretesslagen angivna personkretsen.

Det kan i sammanhanget även nämnas att i den under punkt 2.1

nämnda Lokaldemokratikommitténs direktiv anges att överförandet

av verksamhet från nämndförvaltning till bolag eller privata

eller kooperativa entreprenadformer reser en rad frågor om bl.a.

insyn, sekretess och demokratisk styrning. Kommittén bör enligt

direktiven lägga fram förslag till regler som säkerställer insyn

och kontroll för kommuninvånarna när kommunens verksamhet

bedrivs genom hel- eller delägda bolag eller i privat eller

kooperativ regi.

Utskottets bedömning

Utskottet utgår från att de rättssäkerhetsfrågor inom

barnomsorgsverksamheten, bl.a. rörande offentlighet och

sekretess, som motionen aktualiserar, kommer att behandlas inom

det arbete som sker i Socialtjänstkommittén och

Lokaldemokratikommittén. Av redovisningen framgår att regeringen

i lagrådsremiss föreslagit ändring av socialtjänstlagens

bestämmelser om tystnadsplikt, så att dessa skall omfatta

verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som

avser insatser enligt socialtjänstlagen. Mot bakgrund av det

anförda finner inte utskottet att det föreligger något behov av

en sådan utredning som yrkas i motionen. Motion K408 avstyrks

därför.

2.11 Kommunal vårdnadsersättning

Motionen

I motion 1991/92:K605 av Rosa Östh och Roland Larsson (c)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgning

av den kommunala kompetensen så att det klarläggs att kommuner

har rätt att utge vårdnadsersättning till småbarnsföräldrar.

Motionärerna pekar på att nuvarande regering i

budgetpropositionen har angett dels att en betydande valfrihet

inom barnomsorgen skall komma till stånd, dels att det kommunala

självstyret skall öka. Dessutom har aviserats att en statlig

vårdnadsersättning skall införas under mandatperioden. De anför

vidare att även med den statliga vårdnadsersättningen genomförd

kräver den kommunala självstyrelseprincipen att kommunerna

dessutom, om det bedöms motsvara det lokala behovet, äger rätt

att utge en kommunal ersättning.

Bakgrund

Frågan huruvida kommunal vårdnadsersättning är förenlig med de

kommunala kompetensbestämmelserna har vid olika tillfällen

prövats genom kommunalbesvär, varvid domstolarna hittills ansett

detta ej vara fallet.

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat motioner

med samma innebörd som den nu aktuella (se KU 1982/83:21, KU

1984/85:6, KU 1985/86:15, 1989/90:KU3 och 1990/91:KU3).

Utskottet har därvid avvisat framförda förslag om ändringar i

lagstiftningen som möjliggör införandet av vårdnadsersättning.

Vid behandling av ytterligare två motioner med samma krav under

riksmötet 1990/91 (1990/91:KU38) vidhöll utskottet sin tidigare

uppfattning och avstyrkte motionerna. Utskottet erinrade då om

att det i proposition 1990/91:117 Ny kommunallag redovisade --

och av utskottet tillstyrkta -- förslaget om ett lagfästande av

vissa av de grundläggande kompetensprinciperna på det kommunala

området inte syftat till någon ändring av gällande rättsläge. I

reservation (m och c) delades motionärernas uppfattning att det

var angeläget att de hinder som synes föreligga i fråga om

kommuns rätt att utge vårdnadsersättning genom lagstiftning blir

undanröjda. Riksdagen följde utskottet.

Riksdagen ställde sig bakom den inriktning av socialpolitiken

som redovisades i 1992 års budgetproposition. Av

socialutskottets betänkande (1991/92:SoU15) framgick att

regeringen övervägde att precisera gällande bestämmelser i

socialtjänstlagen beträffande barnomsorg i anslutning till att

ett nytt system för statsbidrag till kommunerna infördes.

Riksdagen har i juni 1992 beslutat (prop. 1991/92:150, FiU29,

rskr. 345) att statsbidraget till barnomsorg slopas fr.o.m. år

1993 och inordnas i ett generellt statsbidrag till kommunerna.

För att säkerställa ett tillräckligt stöd till enskilda

alternativ och skapa förutsättningar för att efterfrågan på

barnomsorg utanför hemmet skall tillgodoses krävdes enligt

socialministern (se prop. 1991/92:150 bil. II:2 s. 107) en

utvidgad lagreglering av kommunernas ansvar på detta område.

Regeringen hade därför för avsikt att återkomma till riksdagen

under hösten 1992 med förslag om en utvidgad lagreglering jämte

ett förslag till vårdnadsbidrag.

I regeringsförklaringen den 6 oktober 1992 betonades att

familjepolitiken skall främja både valfrihet och jämställdhet

mellan kvinnor och män. Det innebär att det måste finnas

barnomsorg utanför hemmet av god kvalitet för dem som vill ha

det och bättre ekonomiska möjligheter för dem som så önskar att

stanna hemma, när barnen är små. Den som väljer att

förvärvsarbeta måste få ekonomiskt utbyte av detta.

Av regeringsförklaringen framgår att det till i höst aviserade

förslaget om ett vårdnadsbidrag skjuts upp. Det kommer att

framläggas när de ekonomiska förutsättningarna har förbättrats.

Ett vårdnadsbidrag, lika för alla barn mellan ett och tre år, är

enligt regeringsförklaringen en fortsatt högt prioriterad

reform. Vidare sägs i regeringsförklaringen att frågan om

tidigare aviserade ändringar rörande barnomsorgen i

socialtjänsten bereds vidare genom bl.a. överläggningar med

Kommunförbundet och med beaktande av de samhällsekonomiska

effekterna.

Utskottets bedömning

Statsbidraget till barnomsorg kommer fr.o.m. 1993 att ingå i

det generella bidragssystemet till kommunerna. I anslutning till

propositionen anförde regeringen att det finns behov av en

utvidgad lagreglering av kommunernas ansvar på detta område. Den

ansågs vara nödvändig för att bl.a. säkerställa ett tillräckligt

stöd för enskilda alternativ. I regeringsförklaringen klargörs

att arbetet med detta fortsätter genom bl.a. överläggningar med

Kommunförbundet.

Kommunernas verksamhet genomgår för närvarande

strukturförändringar, vilket t.ex. tagit sig uttryck i

regeringens proposition om ökad konkurrens i kommunal

verksamhet. I propositionen föreslås att socialtjänstlagen

ändras så att kommunen får sluta avtal med annan om att utföra

kommunens uppgifter inom socialtjänsten.

Utskottet förutsätter att frågan om kommunernas kompetens i

frågan om bl.a. enskilda alternativ i barnomsorgen blir en del i

regeringens vidare beredning. Med det anförda avstyrks motion

K605.

2.12 Kommunalt partistöd

Motionen

I motion 1991/92:K808, yrkande 2, begär Ian Wachtmeister m.fl.

(nyd) att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i kommunallagen att sådan sänkning kan ske av

partistödet i kommun och landsting att det under budgetåret

1992/93 kan utgå med 80% av 1991/92 års budgeterade belopp,

budgetåret 1993/94 med 60% och budgetåret 1994/95 med 50%,

allt i dagens penningvärde.

I motionen yrkas vidare, yrkande 5, att riksdagen hos

regeringen begär förslag till sådan ändring i kommunallagen att

vad i motionen anförts om att ett proportionellt stöd även skall

utgå till partier med 1% av väljaropinionen bakom sig snarast

kan genomföras.

Enligt motionen är det hög tid att ändra på systemet så att

partistödets omfattning successivt reduceras samtidigt som

reglerna ändras så att nya opinioner ges rimlig ekonomisk

möjlighet att slå igenom. Stöd för partier som bildats på nya

opinioner bör enligt motionen utgå till partier som har 1 % av

väljaropinionen bakom sig såsom detta uppmäts i tre på varandra

följande opinionsmätningar. Stödet skulle därvid kunna utgå

under ett år efter den senaste av dessa tre mätningar med minst

1 %. Även om den nuvarande 4-procentsspärren för representation

i riksdagen kvarstår bör alltså det ekonomiska partistödet

finnas fr.o.m. 1 %. 1-procentsgränser skulle även tillämpas av

kommuner och landsting vid fördelningen av deras icke

mandatberoende partistöd.

Bakgrund

Bestämmelserna om kommunalt partistöd finns i 2 kap. 9 §

kommunallagen. Kommuner och landsting får ge ekonomiskt bidrag

och annat stöd (partistöd) till de politiska partier som är

representerade i fullmäktige. Sådant stöd får också ges till ett

parti som har upphört att vara representerat i fullmäktige, dock

endast under ett år efter det att representationen upphörde.

Fullmäktige skall besluta om partistödets omfattning och

formerna för det. Stödet får dock inte utformas så, att det

otillbörligt gynnar eller missgynnar ett parti. Det sista kravet

innebär enligt förarbetena till denna bestämmelse (prop.

1991/92:66) att det i regel inte är tillräckligt med ett stöd

som enbart fördelas per mandat.

Utskottet har sedan år 1981 vid ett flertal tillfällen

behandlat motionsförslag gällande det kommunala partistödets

konstruktion.

Med anledning av ett tillkännagivande våren 1991 till

regeringen av utskottets åsikt (1990/91:KU38) om behovet av ett

beredningsarbete av frågan i en parlamentarisk utredning,

tillsattes en kommitté för översyn av reglerna om kommunalt

partistöd (nedan kallad Partistödsutredningen).

I Partistödsutredningens betänkande (SOU 1991:80) Kommunalt

partistöd framfördes som kommitténs mening att den kommunala

kompetensen att besluta om partistöd borde ges en friare

utformning. En friare reglering skulle möjliggöra en uppdelning

av partistödet i ett grundstöd och ett mandatbundet stöd.

Kommittén fann inte anledning att närmare reglera utformningen

av stödet. Det borde ankomma på kommunerna själva att bestämma

t.ex. storleksrelationerna mellan ett grundstöd och ett

mandatbundet stöd. Den föreslagna kompetensregeln vilade på den

allmänna likställighetsprincipen, vilken enligt kommitténs

mening borde garantera att ett visst parti inte otillbörligt

gynnades eller missgynnades.

I proposition 1991/92:66 om kommunalt partistöd presenterades

ett förslag överensstämmande med kommitténs. Utskottet

(1991/92:KU18) tillstyrkte propositionens förslag. Utskottet

betonade bl.a. det som också påpekades i propositionen, nämligen

att en tillämpning av den kommunala likställighetsprincipen

torde innebära att stödet normalt delas upp i grundstöd och

mandatbidrag. Som vidare framhållits i propositionen borde inget

parti som är företrätt i fullmäktige kunna uteslutas när det

gäller vare sig grundstöd eller mandatbidrag. Riksdagen följde

utskottet.

Utskottets bedömning

Det ligger inom kommunens kompetens att bestämma om

utformningen av det kommunala partistödet. I förarbetena till de

nu gällande reglerna framhölls att den kommunala kompetensen att

besluta om partistöd borde ges en friare utformning. Att införa

sådana bestämmelser som yrkas i motionen skulle innebära en

inskränkning i kommunernas kompetens. Mot bakgrund härav

anser inte utskottet att sådana ändringar som motionärerna yrkar

bör göras. Motion K808, yrkandena 2 och 5, avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande regionala frågor

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K219 yrkande 4,

1991/92:K501, 1991/92:K502, 1991/92:K504, 1991/92:K508,

1991/92:K516, 1991/92:K518 och 1991/92:K613 yrkandena 1 och 2,

2. beträffande åtgärder för att engagera fler medborgare som

kommunalt förtroendevalda

att riksdagen avslår motion 1991/92:K607,

3. beträffande representation i kommunala styrelser och

nämnder

att riksdagen avslår motion 1991/92:K615,

res. 1 (nyd)

4. beträffande kommunal självstyrelse

att riksdagen avslår motion 1991/92:K219 yrkande 5,

5. beträffande brukarinflytande

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ub810 yrkande 4,

men. (v) - delvis

6. beträffande benämningen stad

att riksdagen avslår motion 1991/92:K604,

7. beträffande direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg och

Stockholm

att riksdagen avslår motion 1991/92:K602,

res. 2 (fp)

men. (v) - delvis

8. beträffande ledighet för politiska förtroendeuppdrag

att riksdagen avslår motion 1991/92:K603,

men. (v) - delvis

9. beträffande antal ersättare för ledamöter i

kommunfullmäktige

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:K606 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. beträffande snabbare valgenomslag i kommunerna

att riksdagen avslår motion 1991/92:K707,

11. beträffande auktoriserade revisorer för kontroll av

kommunal verksamhet

att riksdagen avslår motion 1991/92:K610,

12. beträffande enhetliga regler för barnomsorg

att riksdagen avslår motion 1991/92:K408,

res. 3 (s)

men. (v) - delvis

13. beträffande kommunal vårdnadsersättning

att riksdagen avslår motion 1991/92:K605,

res. 4 (s) - motiv.

men. (v) - delvis

14. beträffande kommunalt partistöd

att riksdagen avslår motion 1991/92:K808 yrkandena 2 och 5.

res. 5 (nyd)

Stockholm den 5 november 1992

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit:

Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård* (m),

Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson

(s), Torgny Larsson (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet

Colliander (nyd), Ulla Pettersson (s), Inger René (m), Lisbeth

Staaf-Igelström (s), Elvy Söderström (s), Björn von der Esch (m)

och Henrik Landerholm* (m).

*Ej närvarande vid justeringen av avsnitten 2.1 och 2.11 i

betänkandet.

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Representation i kommunala styrelser och nämnder (mom. 3)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Fullmäktiges val" och på s. 15 slutar med "varför

denna avstyrks" bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av den ökade organisatoriska frihet som

kommunallagen inneburit för kommuner och landsting, anser

utskottet att det är av betydelse att frågan om representationen

i kommunala nämnder och styrelser utreds. Utskottet vill

framhålla att det är av stor vikt att minoriteterna ges

möjlighet till inflytande och insyn, så att deras delaktighet

inte begränsas och valutslagen inte blir föremål för

manipulationer. Utskottet anser att regeringen bör ge

Lokaldemokratikommittén i tilläggsdirektiv att särskilt utreda

frågan om representationen i kommunala nämnder och styrelser i

enlighet med det anförda. Vad utskottet sålunda anfört med

anledning av motion K615 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande representation i kommunala styrelser och

nämnder

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:K615 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg och Stockholm

(mom. 7)

Ylva Annerstedt (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20

börjar med "Av det ovan" och slutar med "K602 avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser, i likhet med den uppfattning som under en

följd av år framförts av Folkpartiet, att en lagstiftning bör

införas som möjliggör direktval av kommundelsorgan. En sådan

lagstiftning skulle bl.a. innebära att ytterligare ett steg tas

för att öka det lokala ansvarstagandet och engagemanget.

I motionen har begärts förslag till lagändringar som möjliggör

en försöksverksamhet med direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg

och Stockholm vid valet 1994. Utskottet anser det angeläget att

en försöksverksamhet med direktvalda kommundelsorgan kan

genomföras i landets samtliga kommuner vid valet 1994.

Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att skyndsamt utarbeta

ett förslag i enlighet med det anförda. Vad utskottet sålunda

anfört med anledning av motion K602 bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg och

Stockholm

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:K602 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Enhetliga regler för barnomsorg (mom. 12)

Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Torgny

Larsson, Ulla Pettersson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy

Söderström (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32

börjar med "Utskottet utgår" och slutar med "avstyrks därför"

bort ha följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att ett viktigt krav på barnomsorg

med annan huvudman än kommuner är att samma regler till skydd

för den enskilde måste gälla. Konsekvenserna blir orimliga om

familjer med barn i olika barnomsorgsformer behandlas olika. De

regler som i dag gäller är inte alltid enkla och väl kända.

Olika regelsystem försvårar ytterligare för föräldrar att välja

barnomsorg åt sin barn. Det skulle också, enligt utskottets

mening, kunna motverka medborgarnas aktiva deltagande och insyn

i en verksamhet som till stora delar bedrivs med statliga och

kommunala medel.

I likhet med motionärerna anser utskottet att regler för

likabehandling, offentlighet, sekretess och möjlighet till

tillsyn av Riksdagens ombudsmän måste införas före överflyttning

av barnomsorgsverksamhet från kommuner till enskilda huvudmän.

Riksdagen bör uppdra åt regeringen att nu skyndsamt utreda dessa

viktiga rättssäkerhetsfrågor. Vad utskottet sålunda anfört med

anledning av motion K408 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande enhetliga regler för barnomsorg

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K408 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Kommunal vårdnadsersättning (mom. 13 -- motiveringen)

Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Torgny

Larsson, Ulla Pettersson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy

Söderström (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som

på s. 34 börjar med "Kommunernas verksamhet" och slutar med

"vidare beredning" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att familjepolitiken skall göra det möjligt

att förena och underlätta föräldraskap och förvärvsarbete. Genom

arbete, barnomsorg, föräldraförsäkring och barnbidrag skapas

förutsättningar för detta. Samtidigt främjas också jämställdhet.

Enligt utskottets mening bör vårdnadsbidrag inte införas och då

inte heller i kommunerna.

5. Kommunalt partistöd (mom. 14)

Harriet Colliander (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36

börjar med "Det ligger inom" och slutar med "avstyrks därför"

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det kommunala

partistödets omfattning successivt bör reduceras samtidigt som

nya opinioner bör ges rimlig ekonomisk möjlighet att slå igenom.

Enligt utskottets mening bör därför en sänkning göras av det

kommunala partistödet på sätt som anförts i motionen. Vidare

bör, vid fördelningen av det kommunala partistöd som inte är

mandatberoende, ett proportionellt stöd även utgå till partier

som vid tre på varandra följande opinionsmätningar i kommunen

erhållit 1 %. För att möjliggöra detta krävs ändringar i

kommunallagen. Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att

skyndsamt utarbeta ett förslag i enlighet med vad utskottet

anfört. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion

K808, yrkandena 2 och 5, bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 14 bort ha

följande lydelse:

14. beträffande kommunalt partistöd

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:K808 yrkandena 2

och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Särskilda yttranden

1. Regionala frågor (mom. 1)

Bertil Fiskesjö anför:

Det är tillfredsställande att en parlamentarisk beredning nu

fått i uppdrag att utreda organisationen och styrelseformen på

det regionala planet. Enligt min mening borde dock direktiven

till beredningen haft en klarare och mera otvetydig inriktning

på att utarbeta förslag om länsdemokrati i enlighet med vad som

framlagts i motion 1991/92:K502.

2. Regionala frågor (mom. 1)

Harriet Colliander (nyd) anför:

Då frågan om den offentliga regionala verksamheten är av stor

betydelse, är det viktigt att utredningen av denna fråga sker i

en parlamentarisk beredningsgrupp. Det är därför

tillfredsställande att en sådan beredning nu tillkallats.

Enligt min mening borde dock i direktiven till beredningen,

såsom en utgångspunkt för arbetet, angivits att landstingen bör

avskaffas.

3. Kommunal självstyrelse (mom. 4)

Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Torgny

Larsson, Ulla Pettersson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy

Söderström (alla s) anför:

Vi vill i förevarande sammanhang erinra om att vid

finansutskottets behandling av regeringens förslag till nytt

statsbidragssystem till kommunerna, reserverade sig

socialdemokraterna bl.a. beträffande vad regeringen anfört i

kompletteringspropositionen om principerna för detta system och

förslagen till ett sådant system.

I reservationen ansågs att det är en principiellt riktig

åtgärd att införa ett nytt generellt statsbidragssystem och att

slopa rundgången av pengar mellan staten och den kommunala

sektorn. Propositionen ansågs dock inte vara ett fullgott

underlag för att kunna göra en helhetsbedömning av effekterna av

förslagen för samhällsekonomin. Mot bakgrund härav ansåg

Socialdemokraterna att reformen borde genomföras i två etapper.

En parlamentarisk beredning borde omedelbart tillsättas och få

till uppgift att utarbeta en rättvis fördelningsnyckel för det

nya statsbidraget. I reservationen framhölls även att införandet

av mera generella statsbidragssystem under vissa omständigheter

kan leda till vissa negativa effekter och att förslag för att

eliminera dessa borde föreligga samtidigt som nytt

statsbidragssystem införs. Socialdemokraterna framhöll att

särskild uppmärksamhet borde ägnas handikappsektorn och

barnomsorgen.

4. Direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg och Stockholm

(mom.7)

Bertil Fiskesjö (c) anför:

Enligt min mening är det av största vikt att den kommunala

demokratin förstärks. Ett sätt att öka medborgarnas insyn och

inflytande är att dela kommuner. Detta bör ske där det finns

lokalt förankrade krav om detta. I andra fall kan inrättandet av

kommundelsråd bidra till ökad närhet mellan medborgarna och de

valda representanterna. En viktig förutsättning är dock att

ledamöterna i kommundelsråden väljs direkt av medborgarna inom

resp. område.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Bengt Hurtig (v) anför:

1. Brukarinflytande (mom. 5)

Decentraliseringen av beslut och ansvar bör inte göra halt vid

kommungränsen eller hos politikerna. Möjligheterna att skapa

självförvaltande skolor som, inom de ramar som nationella

styrdokument och kommunala skolplaner utgör, självständigt kan

styra och ansvara för verksamheten måste bli större.

Ett införande av den i motion 1991/92:Ub810, yrkande 4,

föreslagna modellen för självförvaltande skolor förutsätter att

kommunerna ges möjlighet att delegera beslutanderätt inte bara

till tjänstemän utan även till grupper av "brukare". Detta

fordrar en ändring i kommunallagen. Enligt min mening bör

riksdagen hos regeringen begära förslag om sådan ändring av

kommunallagen att självstyrande skolor med brukarinflytande blir

möjliga i enlighet med vad i motionen anförts.

2. Direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg och Stockholm

(mom.7)

En lagstiftning som tillåter direktvalda kommundelsorgan

innebär bl.a. att ytterligare ett steg tas för att öka det

lokala ansvarstagandet och engagemanget. En sådan

försöksverksamhet som föreslås i motionen borde utgöra en

värdefull erfarenhet. Enligt min mening bör därför riksdagen hos

regeringen begära förslag till sådana lagändringar som möjliggör

en försöksverksamhet med direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg

och Stockholm vid valet 1994.

3. Ledighet för politiska förtroendeuppdrag (mom. 8)

Ledighetsreglernas utformning för kommunala förtroendeuppdrag

innebär att den stora grupp på arbetsmarknaden som har

skiftarbete är utlämnad till sin arbetsgivares godtycke om han

eller hon skall ha möjlighet att åta sig sådana uppdrag på

människovärdiga villkor. Det är likaså en allvarlig brist att

det inte finns någon ledighetslagstiftning för uppdrag som

nämndeman. De lagbestämmelser som reglerar rätten till ledighet

för politiska förtroendeuppdrag bör därför bli föremål för en

översyn i enlighet med vad som anförs i motionen. Det anförda

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4. Enhetliga regler för barnomsorg (mom. 12)

Jag ansluter mig till reservation 3.

5. Kommunal vårdnadsersättning (mom. 13)

Jag ansluter mig till reservation 4.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

5, 7 och 8 borde ha hemställt:

5. beträffande brukarinflytande

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Ub810 yrkande 4

hos regeringen begär förslag i enlighet med vad som anförts

ovan,

7. beträffande direktvalda stadsdelsnämnder i Göteborg och

Stockholm

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K602 hos

regeringen begär förslag i enlighet med vad som anförts ovan,

8. beträffande ledighet för politiska förtroendeuppdrag

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K603 som sin

mening ger regeringen till känna vad anförts ovan.