Bet. 1992/93:LU1

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU01

Återvinning vid ackord och konkurs

Innehåll

Sammanfattning

Motionen

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

1992/93

LU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en motion som rör frågan om

bestämmande av fristdagen för återvinning vid ackord och

konkurs. Motionärerna föreslår en lagändring i ackordslagen i

syfte att tidigarelägga fristdagen och därmed förbättra

möjligheterna till återvinning.

Motionen har remissbehandlats. Yttranden har därvid avgetts av

Riksskatteverket, Skattemyndigheten i Stockholms län,

Kronofogdemyndigheten i Stockholms län, Insolvensutredningen,

Sveriges industriförbund, Företagarnas riksorganisation,

Sveriges föreningsbank, Svenska bankföreningen, Sparbanksgruppen

AB, Föreningen Sveriges uppbördschefer, Föreningen Sveriges

kronofogdar och Konkursförvaltarkollegiernas förening.

Remissyttrandena har intagits i bilaga 2 till betänkandet.

Utskottet föreslår med anledning av motionen att riksdagen

beslutar den ändring i ackordslagen som framgår av bilaga 1 till

betänkandet.

Motionen

1991/92:L309 av Bengt Harding Olson och Stig Rindborg (fp, m)

vari yrkas att riksdagen beslutar att 8 § första stycket

ackordslagen (1970:847) skall ha följande lydelse:

Verkan av godmansförordnande förfaller, om ej ansökan om

offentligt ackord görs hos rätten inom två månader efter det att

god man förordnats eller inom den längre tid som rätten kan på

särskild ansökan ha bestämt. För sådan särskild ansökan, som

skall göras innan förfalloverkan inträtt, gäller bestämmelserna

i 2, 5 och 6 §§ i tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

Utskottet

Allmän bakgrund

När en fysisk eller juridisk person inte kan betala sina

skulder anvisas i lagstiftningen två former för reglering av

skuldförhållandena, nämligen konkurs och ackord. Konkurs

innebär att gäldenärens samlade tillgångar tas i anspråk för

betalning av borgenärernas fordringar. Konkursinstitutet

regleras väsentligen genom konkurslagen (1987:672) som trädde i

kraft den 1 januari 1988. Konkurslagen (KL) utgör slutpunkten

för ett långvarigt och genomgripande arbete med reformering av

den tidigare konkurslagen från år 1921. Den nya KL innehåller

flera sakliga nyheter och innefattar därjämte en omfattande

redaktionell översyn och systematisering av

konkurslagstiftningen. Sålunda har i den nya KL bl.a. reglerna

om återvinning ändrats i syfte att vidga

återvinningsmöjligheterna.

Ett konkursförfarande inleds med att rätten på ansökan av

gäldenär eller borgenär beslutar om konkurs. Genom

konkursbeslutet förlorar gäldenären rådigheten över den egendom

som ingår i konkursboet. Rådigheten tillkommer i stället den

förvaltare som utses av rätten. Förvaltarens uppgift är att

realisera tillgångarna i boet och dela ut influtna medel till

borgenärerna.

I stället för konkurs kan borgenärerna träffa uppgörelse med

en gäldenär som är på obestånd genom ackord. Ett ackord

innebär i princip att oprioriterade fordringar reduceras till

viss procent av det ursprungliga beloppet. Till skillnad från

vad som gäller vid konkurs behåller gäldenären sin rådighet över

egendomen under ackordsförfarandet. Ackord förekommer i två

former, underhandsackord och offentligt ackord.

Underhandsackordet är inte lagreglerat. Det är frivilligt och

görs upp utan direkt offentlig insyn, och det kräver godkännande

av samtliga borgenärer. Förhandling om offentligt ackord

(tvångsackord) sker däremot i lagbestämda former. Regler om

offentligt ackord finns i ackordslagen (1970:847).

Ackordsförfarandet enligt ackordslagen kan indelas i två

stadier. Det första inleds med att domstolen på ansökan av

gäldenären förordnar en god man som skall utreda och

förhandla med borgenärerna om ackord. Om en frivillig uppgörelse

inte kan träffas men förhandlingarna ändå ger ett någorlunda

positivt resultat inleds det andra stadiet i ackordsförfarandet

genom att gäldenären ansöker om förhandling om offentligt

ackord. En sådan ansökan måste göras inom två månader sedan

förfarandet inletts med godmansförordnande. Annars är verkan

av godmansförordnandet förfallen (8 § första stycket).

Detsamma gäller om gäldenären försätts i konkurs (8 § andra

stycket). För att ackordsförslaget skall kunna godtas och

fastställas fordras att det uppfyller vissa krav i fråga om

ackordsprocent m.m. samt att viss majoritet av de oprioriterade

borgenärerna biträder förslaget. Ackordet blir inte gällande

förrän det godkänts av rätten.

Ackord kan träffas även i en anhängig konkurs. Konkurslagens

regler om handläggningen av tvångsackord överensstämmer i allt

väsentligt med vad som gäller enligt ackordslagen om förhandling

om offentligt ackord.

Återvinning

Till ett konkursbo räknas i princip all egendom som tillhörde

gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom

under konkursen och som är sådan att den kan utmätas. Till

konkursboet räknas även den egendom som kan tillföras boet genom

återvinning. Återvinningsinstitutets huvudsakliga funktion är

att motverka att borgenärer för att få bättre ställning om

konkurs inträffar vidtar brådstörtade åtgärder mot gäldenärer i

ekonomiskt trångmål. Ett annat syfte är att förhindra att

gäldenären på ett illojalt sätt gör sina tillgångar oåtkomliga

för borgenärerna. För att tillgodose dessa ändamål har

lagstiftaren i konkurslagen fört in bestämmelser som gör det

möjligt att under vissa i lagen närmare angivna omständigheter

återställa värden som frångått gäldenären genom i och för sig

giltiga rättshandlingar. Om återvinning kommer till stånd skall

den egendom som gäldenären har utgett återbäras till

konkursboet, medan den som lämnat gäldenären något vederlag för

egendomen har rätt att få tillbaka vad han utgett. Innebörden av

att en rättshandling återvinns är sålunda att den ekonomiska

situationen skall återställas och konkursboet komma i samma läge

som om transaktionen inte ägt rum.

I 4 kap. 5--13 §§ KL anges de olika fall då återvinning kan

ske. Den återvinningsbestämmelse som har den största räckvidden

och kan sägas utgöra hörnstenen i systemet av återvinningsregler

är 5 §. Regeln innebär en tämligen generell möjlighet till

återvinning av rättshandlingar som är på närmare angivet sätt

otillbörliga. Enligt övriga bestämmelser kan rätt till

återvinning föreligga vid bl.a. gåva, bodelning som innefattar

eftergift till förmån för make eller makes dödsbo samt då skuld

betalats med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller

med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska

ställning, allt under förutsättning att betalningen ändå inte

kan anses som ordinär.

Allmänt gäller som förutsättning för återvinning att den

ifrågavarande transaktionen var till nackdel för borgenär. För

flertalet fall är det därvid tillräckligt att transaktionen

direkt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning.

Rätten att få återvinning i de ovan angivna fallen är på

skilda sätt begränsad, främst genom de krav på att en

transaktion måste ha skett inom viss tid, s.k.

återvinningsfrister, som uppställs i de särskilda

bestämmelserna. Fristerna, som är anknutna till en viss i lagen

angiven fristdag, varierar i längd mellan tre månader och fem

år. Med fristdag avses normalt dagen då ansökan om gäldenärens

försättande i konkurs kom in till rätten (4 kap. 2 § första

stycket KL).

Sedan förhandling om offentligt ackord beslutats, äger

bestämmelserna i KL om återvinning vid konkurs motsvarande

tillämpning, om ackordet fastställs (16 § ackordslagen). Som

nämnts ovan räknas i konkurs enligt huvudregeln

återvinningsfristerna till dagen för konkursansökningen. Har god

man förordnats enligt ackordslagen avses med fristdag i stället

dagen för ansökningen om detta, såvida konkursansökningen har

gjorts inom tre veckor från det att verkan av

godmansförordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt

ackord har följt, ackordsfrågan avgjordes (4 kap. 2 § andra

stycket KL). Tillämpningen av denna reglering på ackordsfallet

leder till att vid återvinning i samband med offentligt ackord

fristerna alltid räknas från dagen för ansökningen om

förordnande av god man.

Motionsmotivering

I motion L309 av Bengt Harding Olson och Stig Rindborg (fp, m)

hänvisas till bestämmelsen i 8 § första stycket ackordslagen att

verkan av godmansförordnande förfaller inom två månader om inte

ansökan om ackordsförhandling gjorts dessförinnan. Enligt

motionärerna är denna tid enligt allmän erfarenhet för kort. Det

är därför vanligt att ett godmansförordnande förnyas vid

tvåmånadersperiodens utgång. Varje förnyelse innebär att

fristdagen vid återvinning i konkurs eller i ackord senareläggs.

Härigenom, anför motionärerna, reduceras väsentligt

möjligheterna till en framgångsrik återvinningsprocess. I sin

tur försvårar detta kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

Den nu beskrivna olägenheten kan enligt motionärerna i och för

sig motverkas genom att någon behörig begär gäldenären i

konkurs. Det är emellertid, anför motionärerna, inte alltid

möjligt att tillämpa detta förfaringssätt. T.ex. saknas det

ibland någon som är behörig och villig att göra konkursansökan.

Enklaste sättet att tillgodose önskemålet om en så tidig

fristdag som möjligt vid återvinning i såväl konkurs som ackord

är enligt motionärerna att utforma regeln i 8 § första stycket

ackordslagen på ett något annorlunda sätt. Motionärerna föreslår

därför en ändrad lydelse av bestämmelsen i enlighet med vad som

framgår av motionens hemställan. Innebörden av ändringen är att

rätten på särskild ansökan kan bestämma en längre tid än

tvåmånadersperioden, inom vilken ansökan om offentligt ackord

måste göras för att inte verkan av godmansförordnandet skall

förfalla. Enligt motionärerna brådskar det med lagändringen om

man vill effektivisera återvinningsreglerna och kampen mot

ekonomisk brottslighet.

Utredningsarbete

Med anledning av ett riksdagsbeslut (bet. LU 1987/88:12, rskr.

57) tillkallades år 1988 Insolvensutredningen (Ju 1988:02) med

uppdrag att utreda ett antal spörsmål på konkursrättens område.

Enligt direktiven (dir. 1988:52) skall kommittén utreda bl.a.

frågan om ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i

ekonomisk kris. I direktiven anges att målet för ett sådant

förfarande skall vara att rädda företag som i och för sig är

livskraftiga men som på grund av särskilda omständigheter hamnat

i kris. I uppdraget ligger enligt direktiven först och främst

att förutsättningslöst överväga frågan om det bör införas ett

alternativ till konkurs och ackord. Genom tilläggsdirektiv i

december 1990 (dir. Ju 1990:74) har Insolvensutredningens

uppdrag -- i denna del -- begränsats till att gälla sådana

rekonstruktionsfrågor som har anknytning till gäldenärens

insolvens eller bristande betalningsförmåga. Utredningen

beräknas avsluta sitt arbete under hösten 1992.

Sammanfattning av remissyttrandena

På lagutskottets begäran har yttranden över motion L309

avgetts av Rikskatteverket, Kronofogdemyndigheten i Stockholms

län, Insolvensutredningen, Sveriges industriförbund,

Företagarnas riksorganisation, Sveriges föreningsbank, Svenska

bankföreningen, Sparbanksgruppen AB, Föreningen Sveriges

kronofogdar och Konkursförvaltarkollegiernas förening. På eget

initiativ har också Skattemyndigheten i Stockholms län och

Föreningen Sveriges uppbördschefer inkommit med yttrande.

Sveriges industriförbund, Företagarnas

riksorganisation, Konkursförvaltarkollegiernas förening,

Svenska bankföreningen och Sveriges föreningsbank

tillstyrker den av motionärerna föreslagna lagändringen.

Kronofogdemyndigheten i Stockholms län har inte heller

någon erinran mot förslaget och vitsordar att tingsrätterna

ganska ofta förnyar godmansförordnanden enligt ackordslagen både

en och två gånger. Så snart gode mannen har att göra med ett

något så när stort företag med många engagemang och flera

verksamhetsorter har det enligt myndigheten visat sig att den

tvåmånadersfrist, inom vilken enligt 8 § första stycket

ackordslagen en ansökan om ackordsförhandling måste göras, är

alltför knapp.

Föreningen Sveriges kronofogdar anser att tiden nu är

mogen att tillskapa en regel som ger rätten möjlighet att med

hänsyn till det aktuella företagets förhållanden och andra

omständigheter i det särskilda fallet förordna om en kortare

eller längre tid för godmansförordnandets räckvidd. Enligt

föreningen bör man emellertid överväga att stadga att rätten

inte utan synnerliga skäl får bestämma tidsfristen till mer än

sex månader.

Riksskatteverket tillstyrker den föreslagna lagändringen

men anser att den längre tid som rätten kan bestämma bör

maximeras.

Enligt Insolvensutredningen finns det goda skäl för en

lagändring. En sådan övervägs också av utredningen men

övervägandena kring den tekniska utformningen av lagändringen är

inte avslutade. Det står dock klart att om en ackordsförhandling

inletts med en betalningsinställelse skall fristdagen anknyta

till betalningsinställelsen. Inom utredningen är dock

bedömningen när det gäller vinsten av en omedelbar lagändring

delad. Utredningen anser att -- i händelse av en omedelbar

lagändring -- övergångsbestämmelser sannolikt måste övervägas.

Sparbanksgruppen AB delar motionärernas uppfattning i sak

men anser sig sakna underlag för att bedöma om frågan är så

angelägen att Insolvensutredningens arbete skall föregripas.

Skattemyndigheten i Stockholms län och Föreningen

Sveriges uppbördschefer tillstyrker i likalydande

yttranden motionärernas förslag men anser att förslaget endast

till en del löser det problem som tas upp i motionen. I

yttrandena framhålls att, sedan ett förordnande av god man i

ackord förfallit, endast tre veckor står till buds enligt 4 kap.

2 § andra stycket KL för ansökan om konkurs. För

skattemyndigheterna är denna tid alldeles för kort för att de

skall hinna med restföring av skatteskulder. I yttrandena

föreslås därför ytterligare en lagändring, nämligen att den tid

inom vilken konkursansökan skall göras ändras från tre veckor

till tre månader.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att bestämmelserna i 8 § ackordslagen

innebär att ett godmansförordnande förfaller efter två månader

från förordnandet såvida inte ansökan om förhandling om

offentligt ackord görs inom denna tid. Som framgår av

remissvaren är denna tid i många fall alltför kort för att den

gode mannen skall hinna utreda gäldenärens ekonomiska situation

och förhandla med borgenärerna. Detta får till följd att

godmansförordnanden i vissa fall förnyas både en och två gånger.

Genom anknytningen av återvinningsfristerna till tidpunkten för

ansökan om förordnande av god man leder förnyade

godmansförordnanden till att fristdagen för återvinning flyttas

fram. Därigenom reduceras naturligtvis möjligheterna till en

framgångsrik återvinningsprocess. En sådan ordning är enligt

utskottets mening otillfredsställande.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet -- i likhet med

motionärerna och remissinstanserna -- att en lagändring är

påkallad. Enligt utskottets bedömning är en lösning av denna

fråga så angelägen att Insolvensutredningens arbete inte bör

avvaktas. En lagändring bör således redan nu komma till stånd,

men bör ses som ett provisorium i avvaktan på resultatet av

Insolvensutredningens överväganden av spörsmålet i ett större

sammanhang.

Lagtekniskt bör frågan lösas genom att 8 § ackordslagen

tillförs ett nytt andra stycke. I det föreslagna nya stycket bör

föreskrivas att rätten på särskild ansökan kan förlänga det

ursprungliga godmansförordnandet. En sådan ansökan bör göras

innan förfalloverkan inträtt. Någon tidsgräns för rättens

möjlighet till förlängning bör enligt utskottets mening inte

anges i lagtexten utan rätten har att utifrån förhållandena i

varje enskilt fall bestämma den förlängning som kan anses

påkallad. Den nya bestämmelsen bör träda i kraft den 1 januari

1993, och det bör vidare föreskrivas att äldre bestämmelser

skall tillämpas då ansökan om förordnande av god man skett före

ikraftträdandet.

Med det anförda föreslår utskottet sålunda att riksdagen med

anledning av motion L309 beslutar den lagändring som framgår av

bilaga 1 till betänkandet.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:L309 antar det

av utskottet i bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring

i ackordslagen (1970:847).

Stockholm den 13 oktober 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe

Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),

Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s),

Richard Ulfvengren (nyd), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m),

Hans Stenberg (s) och Stina Eliasson (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Förslag till

Lag om ändring i ackordslagen (1970:847)

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 8 § ackordslagen (1970:847) skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §1

Göres ej ansökan om förhandling om offentligt ackord hos

rätten inom två månader efter det att god man förordnats, är

verkan av godmansförordnande förfallen vid utgången av nämnda

tid.

Rätten får på

särskild ansökan

förlänga den tid som

anges i första stycket.

För en sådan särskild

ansökan, som skall göras

innan förfalloverkan

inträtt, gäller

bestämmelserna i 2, 5 och 6

§§ i tillämpliga

delar.

Verkan av förordnande av god man förfaller, om gäldenären

försättes i konkurs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre

bestämmelser gäller fortfarande, om en ansökan om

godmansförordnande har gjorts före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 1987:673

Remissyttranden över motion 1991/92:L309

Bilaga 2

På lagutskottets begäran har yttrande över motionen avgivits

av riksskatteverket, kronofogdemyndigheten i Stockholms län,

Insolvensutredningen, Sveriges industriförbund, Företagarnas

riksorganisation, Sveriges föreningsbank, Svenska

bankföreningen, Sparbanksgruppen AB, Föreningen Sveriges

kronofogdar och Konkursförvaltarkollegiernas förening. På eget

initiativ har skattemyndigheten i Stockholms län och Föreningen

Sveriges uppbördschefer inkommit med yttranden.

Riksskatteverket:

Den tvåmånadersfrist som enligt 8 § ackordslagen (1970:847)

står till gode mannens förfogande har i praktiken visat sig vara

alltför kort.

RSV tillstyrker den föreslagna lagändringen. Den längre tid

som rätten kan bestämma på särskild ansökan bör emellertid

maximeras. RSV delar uppfattningen att förslaget bör behandlas

med förtur och inte avvakta insolvensutredningens arbete.

Kronofogdemyndigheten i Stockholms län:

Erfarenhetsmässigt kan vitsordas att tingsrätterna ganska ofta

"förlänger" godemansförordnanden enligt ackordslagen både en och

två gånger. Så snart gode mannen har att göra med ett något så

när stort företag med många engagemang och flera

verksamhetsorter har det visat sig att tvåmånadersfristen är

alltför knapp. Det finns exempel på många andra omständigheter,

t.ex. att förhandlingarna med borgenärerna komplicerats, som

också gjort att nytt förordnande måste begäras. Läget var ett

helt annat när regeln tillkom 1970 även om det kan ifrågasättas

om inte man redan då borde ha haft en mera nyanserad syn på hur

långa tidsfrister rättsverkningarna av ett godemansförordnande

borde få. Tiden är nu mogen för att tillskapa en regel som ger

rätten möjlighet att förordna om en längre eller kortare tid för

godemansförordnandens varaktighet. Hänsyn måste kunna tas till

det aktuella företagets förhållanden och andra omständigheter.

En regel av i stort sett den lydelse motionärerna föreslår

skulle därmed tjäna dubbla syften. Dels skulle man komma till

rätta med olägenheten och rättsovissheten som uppkommer för

bl.a. borgenärerna när som nu ett nytt förordnande måste tas ut.

Dels skulle man bota den bristen i nuvarande regelsystem att en

konkursförvaltare och borgenärerna riskerar att tappa

möjligheten till återvinning för den händelse att

ackordsförfarandet misslyckas.

I sammanhanget bör nämnas att riksskatteverket (RSV) i en

skrivelse till regeringen den 19 september 1991 lämnat förslag

om snabba åtgärder för att förbättra möjligheterna till

delgivning med "styrelselösa" bolag -- det är allt oftare som

man sätter i system att lämna aktiebolag utan styrelse i syfte

att förhala och beröva bolagsborgenärerna deras möjligheter att

agera. Som läget nu är återstår endast tvångslikvidation, ett

förfarande som i praktiken drar ut på tiden. När en

tvångslikvidationssituation föreligger och man inte kan gå fram

omedelbart med konkursansökan uppkommer egentligen samma problem

i fråga om möjligheterna till återvinning som motionärerna tagit

upp. I nuvarande system med tvångslikvidation tappar man många

gånger återvinningsmöjligheten eftersom konkursansökan kan dröja

åtskilligt i tiden. RSV har därför föreslagit en särskild regel

om att återvinningsfristen vid likvidation och efterföljande

konkurs ska beräknas med utgångspunkt från dagen för ansökan om

likvidation.

Frågan är om det kan anses lämpligt att bryta ut problemet

till särskild behandling ur Insolvensutredningens uppdrag.

Utredningsuppdraget beräknas preliminärt vara slutfört runt

årsskiftet 1992/93. Med tanke på de många frågor utredningen har

att behandla, bl.a. enligt tilläggsdirektiv nyligen, kan man nog

förutse att ett betänkande kan komma att dröja ytterligare.

Mot den bakgrunden och med hänsyn till det angelägna i att den

föreslagna lagändringen snabbt kan träda i kraft har myndigheten

inget att erinra mot förslaget och ser gärna att lagutskottet

måtte bifalla motionärernas hemställan.

Insolvensutredningen:

Insolvensutredningen har till kvarvarande huvuduppgift att

överväga införandet av ett nytt rekonstruktionsförfarande för

företag i ekonomisk kris utan konkurs (betalningsinställelse).

Vidare har utredningen att överväga bl.a. om det går att

modifiera reglerna om ackord t.ex. för att minska tiden för ett

ackordsförfarande, dir. 1988:52.

I motionen anges att det sätt på vilket fristdagen bestäms vid

återvinning enligt ackordslagen (1970:847) är

otillfredsställande. Insolvensutredningen delar den

uppfattningen. Det är viktigt att gode mannen i sitt arbete med

att utreda gäldenärens ekonomiska situation och förhandla med

borgenärerna kan få utgå från en fristdag som ligger fast. Det

måste därför vara till skada för gode mannens arbete och därmed

i vissa fall kunna äventyra ett positivt resultat av arbetet att

fristdagen vid upprepade godmansförordnanden senareläggs.

Med hänsyn till det anförda finns det goda skäl för en

lagändring. Utredningen överväger också en sådan. Övervägandena

kring den tekniska utformningen av lagändringen är emellertid

inte avslutade. Så långt är dock klart att om en

ackordsförhandling inletts med en betalningsinställelse -- och

utredningen kommer att föreslå en lagreglering av detta institut

-- fristdagen skall anknyta till betalningsinställelsen.

Utredningen har ännu inte tagit ställning till vilka tidsfrister

som skall gälla för en betalningsinställelse när denna åtföljs

av ackordsförhandling. Detsamma gäller frågan om nuvarande

tidsfrister för ackordsförhandlingen som sådan.

Utredningens blivande förslag på den här punkten torde sålunda

komma att avvika något från det i motionen framlagda förslaget.

Detta kan emellertid, om man så vill, ses som en provisorisk

lösning i avvaktan på utredningens förslag. Huruvida

motionsförslaget bör genomföras blir då beroende av hur

angeläget det bedöms vara med en omedelbar lagändring.

Alternativet härtill är att man väntar åtminstone ett och ett

halvt år. Inom utredningen är bedömningen när det gäller vinsten

av en omedelbar lagändring delad.

En särskild fråga är, om en ändring beträffande reglerna om

återvinning kan genomföras utan någon form av

övergångsbestämmelser. Sannolikt måste man -- i likhet med vad

som skedde vid ackordslagens tillkomst (se prop. 1970:136 s. 130

f) -- överväga någon övergångsanordning. Med utredningens

synsätt blir detta närmast en fråga kopplad till regler om

betalningsinställelse.

Sveriges Industriförbund:

Industriförbundet tillstyrker den av motionärerna föreslagna

ändringen av 8 § första stycket ackordslagen (1970:847).

Företagarnas riksorganisation:

Återvinningsmöjligheten i svensk rättsordning har till syfte

att få tillbaka tillgångar till bl.a. ett konkursbo. De

tillgångar som då avses med återvinning är rättare sagt en

återgång av vissa otillbörliga eller olämpliga rättshandlingar

som ett företag har vidtagit innan obeståndssituationen. En

sådan rättshandling är återvinningsbar om den inte ligger

alltför långt tillbaka i tiden. I lagen uppställs skilda fall av

återvinningsfrister knutna till en angiven fristdag.

Företagarna anser i likhet med motionärerna att det är

olämpligt att återvinningsinstitutet kan urholkas genom att

denna fristdag kan förskjutas vid förnyelse av

godmansförordnande enligt ackordslagen. De stora förlorarna vid

konkurser är de små och medelstora företagen vars fordringar

oftast är bland de oprioriterade. En förutsättning för att

leverantörer skall kunna få utdelning i konkurs är bl.a. att

återvinningsinstitutet inte kan urholkas.

Det är enligt organisationens uppfattning olämpligt att

förlängning av godmansförordnande jämlikt ackordslagen får till

effekt att möjligheten till återvinning beskärs. Organisationen

tillstyrker den i motionen föreslagna ändringen av ackordslagen.

Svenska bankföreningen:

Bankföreningen tillstyrker förslaget.

Sveriges föreningsbank:

Sveriges föreningsbank instämmer i bankföreningens

ställningstagande.

Sparbanksgruppen AB:

Återvinningsfristen vid ackordsförfarande räknas från dagen

för ansökan om god man. Samma fristdag gäller i en konkurs

såvida konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det

att verkan av godmansförordnandet förföll eller, när förhandling

om offentligt ackord har följt, ackordsfrågan avgjorts. Ett

godmansförordnande förfaller efter två månader från

förordnandet, såvida inte ansökan om förhandling om offentligt

ackord görs inom denna tid. Om godmansförordnandet förnyas sedan

det förfallit, senareläggs fristdagen, om inte konkursansökan

görs inom den följande treveckorsperioden.

I motionen framhålles att den ovan angivna ordningen

väsentligt reducerar möjligheterna till en framgångsrik

återvinningsprocess. Särskilt påpekas att tiden efter vilken ett

godmansförordnande förfaller är för kort. Motionärerna föreslår

att dessa olägenheter avhjälpes genom att 8 § 1 st. ackordslagen

ändras så att rätten efter särskild ansökan kan bestämma tiden

efter vilken ett godmansförordnande förfaller till mer än två

månader.

Sparbanksgruppen delar motionärernas uppfattning att nuvarande

ordning i vissa fall kan få till följd att reglerna om

återvinning förlorar sin betydelse samt att dessa olägenheter

bör avhjälpas genom lagstiftning. Sparbanksgruppen saknar dock

underlag för att bedöma om frågan är så angelägen att eventuella

förändringar skall föregripa Insolvensutredningens arbete. Om så

är fallet bör nya regler inte beslutas utan föregående

kommunikation med Insolvensutredningen, beträffande såväl

tidpunkten för ett ikraftträdande som frågan om hur reglerna

lagtekniskt skall utformas.

Föreningen Sveriges kronofogdar:

Sammanfattning

Föreningen tillstyrker att en bestämmelse införs i

ackordslagens 8 § av i stort sett den lydelse motionärerna

föreslagit. Man bör emellertid överväga att stadga att rätten

inte utan synnerliga skäl får bestämma tidsfristen till mer än

sex månader.

Ett alternativ är att 4 kap. 2 § konkurslagen ändras så att

motionärernas syfte tillgodoses.

Skälen för en lagändring

Från kronofogdemyndigheternas (KFM) erfarenhet kan vitsordas,

att tingsrätterna ganska ofta "förlänger" godemansförordnanden

enligt ackordslagen både en och två gånger. Så snart gode mannen

har att utreda förhållandena i ett något så när stort företag

med många engagemang och kanske flera verksamhetsorter visar det

sig att tvåmånadersfristen är alltför knapp. Kontakter och

förhandlingar med borgenärerna kan bli komplicerade och dra ut

på tiden.

Saken kan väl enkelt förklaras så att läget var ett helt annat

när tvåmånadersfristen bestämdes 1970, även om det tidigt visade

sig att det hade varit värdefullt i alla parters intressen att

kunna arbeta med en mera flexibel regel. Tiden är nu mogen att

göra det möjligt för rätten att med hänsyn till vad som är känt

om företagets förhållanden och andra omständigheter anpassa

godemansförordnandets varaktighet och rättsverkningar.

En regel av den innebörd motionärerna föreslår skulle sålunda

kunna tjäna dubbla syften. Dels skulle man komma till rätta med

olägenheten och rättsovissheten när som nu ett nytt förordnande

måste tas ut. Dels skulle man bota den brist som nu finns att en

konkursförvaltare och borgenärerna riskerar att tappa

möjligheten till återvinning i händelse försöken att få till

stånd ett ackord misslyckas.

Föreningen anser dock att ett godemansförordnande bör förenas

med ett krav på aktivitet och som princip en snabb handläggning.

Till ledning för tillämpningen bör en lämplig tidsfrist för ett

sådant förordnande sättas till högst sex månader. Det förekommer

dock ackordsutredningar, som avser mycket stora företag och

koncerner, där gode mannens arbete blir ytterst omfattande. I

dessa fall bör man ha en "ventil" för att redan från början

eller under handläggningen fastställa en längre frist utan att

rättsverkningarna går förlorade.

I sammanhanget bör nämnas att i stort sett samma

återvinningsproblem föreligger i det fall ett konkursförfarande

måste föregås av tvångslikvidation. Det är numera inte ovanligt

med "styrelselösa" bolag. Man sätter i system att förhala och

beröva bolagsborgenärerna deras möjligheter att agera. Som

rättsläget nu är i de åsyftade fallen återstår förfarandet med

tvångslikvidation, som i praktiken drar ut på tiden och som kan

saboteras. Riksskatteverket (RSV) har därför i en framställning

den 19 september 1991 till Justitiedepartementet föreslagit en

lösning som går ut på att bl.a. kunna tillämpa

kungörelsedelgivning, när ett aktiebolag ställts utan styrelse.

I samband därmed föreslås en ändring i 4 kap. 2 § konkurslagen i

syfte att i dessa likvidationsfall bibehålla möjligheterna till

återvinning i den efterföljande konkursen.

En särskild fråga är om det kan anses lämpligt att bryta ut

det problem motionärerna tagit upp till särskild behandling ur

Insolvensutredningens uppdrag. Emellertid har denna utredning

många stora och komplicerade frågor att behandla, även om det

sagts att utredningen ska kunna redovisa sitt uppdrag till

årsskiftet 1992/93. Det kan nog förutses att

Insolvensutredningens betänkande kan komma att dröja. Bland

annat tar Insolvensrättsligt Forum i Uppsala den 4--5 november

1992 upp frågor runt ett "Chapter Elevenförfarande" -- under

medverkan av professor Lawrence King från New York University.

Vad som kommer fram vid detta tillfälle av synpunkter kan böra

beaktas av Insolvensutredningen och leda till ytterligare

övervägande, innan betänkandet kan läggas fram.

Föreningen finner att motionärernas förslag är angeläget och

att deras förslag sålunda bör genomföras så snart som möjligt.

Konkursförvaltarkollegiernas förening:

Förvaltarföreningen biträder motionärernas förslag och

understryker behovet utav snabb lagstiftning. Skyndsamheten

borde emellertid inte hindra att samråd sker med

Insolvensutredningen som har i uppdrag att föreslå lagstiftning

inom det område som motionärerna berör.

Föreningen Sveriges uppbördschefer:

Den föreslagna ändringen i 8 § ackordslagen medför ett visst

utökat skydd för borgenärerna och vissa förenklingar när det

gäller bevakningen. Skattemyndigheten anser liksom

kronofogdemyndigheten att förslaget bör antas så att det kan

träda i kraft 1 juli 1992.

Förslaget löser dock bara i ett litet antal fall de problem

med återvinningsfristerna som motionärerna tar upp.

Föreningen föreslår att ytterligare en enkel ändring görs

snarast möjligt och helst också träder i kraft 1 juli 1992.

Konkurslagen 4 kap. 2 § andra stycket bör ändras så att tre

veckor utbyts mot tre månader.

En seriös gäldenär och hans borgenärer har ett gemensamt

intresse av att utredningstiden blir så kort som möjligt. Ofta

har godemansförordnandet dessutom föregåtts av en

betalningsinställelse under vilken förutsättningarna för en

rekonstruktion utretts. Därför borde det endast i undantagsfall,

dvs. i stora och komplicerade ärenden, finnas skäl att från

början besluta om längre tid än två eller kanske tre månader. De

långa tider som vanligen går mellan betalningsinställelse och

resultat i form av ackord eller konkurs, se bifogad statistik,

är inte acceptabla och måste förkortas. Det vore olyckligt om

rätten schablonmässigt medgav långa godemansförordnanden.

Man kan fråga sig i vilken utsträckning som upprepade

godemansförordnanden beror på att gäldenären försöker förhala en

konkurs eller på alltför arbetstyngda gode män och revisorer.

Problemet är att det inte går att avgöra och att gäldenären

alltid kan anföra plausibla skäl för ytterligare utredningstid.

Lojala gäldenärer kan, om förslaget genomförs, enkelt begära

förlängning innan godemansförordnandet förfaller. Om gäldenären

däremot vet att det är osäkert om förutsättningar för en

rekonstruktion föreligger och det finns transaktioner som kan

vara återvinningsbara, har han knappast något intresse av att

välja förlängning framför ny ansökan. Rätten kan inte avslå en

ny ansökan om godemansförordnande bara därför att förlängning

inte begärts i tid. Borgenärerna har normalt också ett intresse

av att alla möjligheter till rekonstruktion utreds även om det

betyder nya förordnanden.

Problemen med återvinningsfristerna kvarstår alltså även med

förslaget. När ett godemansförordnande förfaller har

borgenärerna bara tre veckor på sig att inge konkursansökan.

Åtminstone för kronofogdemyndigheten och skattemyndigheten är

det alldeles för kort tid.

Skattemyndigheten får meddelanden om betalningsinställelser.

Dessa föranleder en kontroll av redovisningar och inbetalningar.

Ofta saknas inkomst-, uppbörds- och momsdeklarationer för

företag på obestånd eller är felaktiga. Finns ett

godemansförordnande har dock skattemyndigheten anledning att

anta att redovisningar kommer att inkomma och att full betalning

kommer att ske åtminstone av de prioriterade skatteskulderna.

När ett godemansförordnande förfaller är därför skatteskulderna

ofta inte fastställda. Att hinna med restföring och

konkursansökan inom tre veckor är omöjligt.

En tid på tre månader skulle ge skattemyndigheten och

kronofogdemyndigheten en realistisk möjlighet att tillvarata

statens rätt.

Föreningen bifogar en bilaga med uppföljning av 1990 års

betalningsinställelser i Stockholms län.

Uppföljning av 1990 års betalningsinställelser

Under 1990 diarieförde skattemyndigheten 135

betalningsinställelser avseende företag i Stockholms län varav

uppskattningsvis 90 % meddelades genom Ackordscentralen.

86 följdes av konkurs. 45 följdes av ackord med oprioriterade

borgenärer. I ett fall medgav skattemyndigheten även ackord för

prioriterade skattefordringar. För 15 saknas uppgift om

utgången. Dessa har varken registrerats för några skatteskulder

eller för konkurs i kronofogdemyndighetens register.

Skattemyndigheten har följt upp när konkurs skett och i

ackordsfallen när någon form av betalning skett av

skatteskulderna. Rätteligen skulle samtliga prioriterade skulder

samt del av restavgifterna ha betalats senast den dag de

oprioriterade borgenärerna fått betalt. Detta har dock bara

skett i cirka hälften av fallen. 12 av de 45 som helt eller

delvis betalade sina skatteskulder efter beslut om ackord har

försatts i konkurs. Övriga betalade så småningom

ackordsskulderna.

Registreringarna av godemansförordnanden och datum för

ackordsbeslut har varit ofullständiga och kan inte redovisas på

ett meningsfullt rätt.

Tiden mellan betalningsinställelse och konkurs

29 under 2 månader

18 2--4 månader

15 4--6 månader

6 6--8 månader

4 8--10 månader

2 10--12 månader

12 1--2 år

86

Tiden mellan betalningsinställelse och första betalning efter

ackordet

1 2--4 månader

7 4--6 månader

14 6--8 månader

9 8--10 månader

6 10--12 månader

7 12--18 månader

1 mer än 2 år

45

Skattemyndigheten i Stockholms län:

Skattemyndigheten i Stockholms län har inkommit med ett

likalydande yttrande som Föreningen Sveriges uppbördschefer.