Bet. 1992/93:LU11

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU11

Ändringar i livsmedelslagen med anledning av EES-avtalet

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1992/93

LU11

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag (prop.

1992/93:119 delvis) om ändringar i livsmedelslagen. De

föreslagna ändringarna, som läggs fram med anledning av

EES-avtalet, avser reglerna om märkning och s.k.

specialdestinerade livsmedel.

Förslaget innebär att lagens detaljbestämmelser om märkning

utmönstras. Märkningsföreskrifterna skall i stället meddelas på

myndighetsnivå av Statens livsmedelsverk. Vidare föreslås att

det nuvarande tillståndskravet för s.k. specialdestinerade

livsmedel ersätts av ett bemyndigande för regeringen eller den

myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om

saluhållande av livsmedel för särskilda näringsändamål.

I betänkandet behandlas också två motioner som väckts med

anledning av propositionen. I den ena yrkas att riksdagen bl.a.

skall avslå regeringens förslag. I övrigt går motionsyrkandena i

huvudsak ut på tillkännagivanden från riksdagens sida om

åtgärder i syfte att stärka konsumentskyddet.

Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och

avstyrker motionerna.

Propositionen

I proposition 1992/93:119 föreslår regeringen

(Jordbruksdepartementet) efter hörande av Lagrådet -- såvitt nu

är i fråga (lagförslag 1) -- att riksdagen antar i propositionen

framlagt förslag till lag om ändring i livsmedelslagen

(1971:511). Lagförslaget återfinns i bilaga till betänkandet.

Vidare bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som i

propositionen anförts om bl.a. införlivande av EES-avtalets

bestämmelser om vin och sprit (avsnitt 2).

Propositionen i övrigt behandlas av jordbruksutskottet i

betänkande 1992/93:JoU6.

Motionerna

1992/93:L10 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari hemställs

1. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i

livsmedelslagen (1971:511),

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den svenska konsumentpolitiken i anledning

av EES-avtalet.

1992/93:L11 av Annika Åhnberg (-) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenskt initiativ vad gäller tillsatser i

livsmedel,

2. att riksdagen hos regeringen begär att Livsmedelsverket får

i uppdrag att beträffande specialdestinerade livsmedel utveckla

ett nära samarbete med berörda patient- och

intresseorganisationer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att någon anpassning till EG:s regler vad

gäller allergena råvaruingredienser inte bör ske,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en noggrann genomgång av svenska regler i

syfte att behålla högre krav än EG:s,

5. att riksdagen hos regeringen begär att berörda myndigheter

får i uppdrag att genomföra en informationskampanj vad gäller

förändringar av regelverk på livsmedelsområdet med betydelse ur

ett konsumentperspektiv,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en konsumentpolitisk utredning.

Utskottet

1 Inledning

På livsmedelsområdet omfattar EES-avtalet bestämmelser som

finns i EG:s rättsakter om bl.a. livsmedelstillsatser, märkning,

specialdestinerade livsmedel, dricksvatten, vin och

spritdrycker, hygienkrav för kött, mjölk, ägg och fisk samt om

livsmedelskontroll. Avtalet omfattar också bestämmelser om

material avsedda att komma i kontakt med livsmedel.

Som tidigare framhållits i olika sammanhang (se bl.a. bet.

1992/93:EU1) är den svenska livsmedelslagen (1971:511) i

huvudsak redan anpassad till de regler som gäller inom EG. I

några avseenden krävs emellertid ändringar. Detta gäller

bestämmelserna om märkning och om specialdestinerade livsmedel.

I enlighet med vad som tidigare aviserats i proposition

1991/92:170 om Europeiska samarbetsområdet (EES) del III bil. 8

framlägger regeringen nu förslag till ändringar i

livsmedelslagen.

De lagändringar som föreslås i propositionen avses träda i

kraft den dag regeringen bestämmer.

Till grund för förslagen ligger en inom Jordbruksdepartementet

upprättad promemoria, som har remissbehandlats.

2 Märkning av livsmedel

I propositionen föreslås att livsmedelslagens

märkningsbestämmelser i 13§ första och andra stycket ersätts

med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om märkning av

livsmedel. Statens livsmedelsverk (SLV) skall därigenom få det

samlade ansvaret för att meddela föreskrifter om märkning i

överensstämmelse med EG:s direktiv.

Den nuvarande normgivningen i fråga om märkning av livsmedel

innebär att regler finns på tre olika nivåer, dels i lagform

genom livsmedelslagen, dels i förordningsform genom

livsmedelsförordningen (1971:807) och dels i form av

myndighetsföreskrifter genom SLV:s allmänna

tillämpningsföreskrifter (SLVFS 1984:11). I propositionen

konstaterar jordbruksministern att detta system med detaljerade

och utpräglat tekniska bestämmelser på tre normgivningsnivåer

gör att regelmassan blir svår att överblicka, efterleva och

tillämpa. Också konsumenterna kan ha svårt att få klarhet i

vilka regler som gäller. Med hänsyn härtill anser han att det är

angeläget att begränsa antalet nivåer i regelgivningen. Vid

valet mellan att bygga ut livsmedelsförordningen och att

överlåta åt SLV att meddela föreskrifter om märkning av

livsmedel stannar jordbruksministern för det sistnämnda

alternativet. Som skäl härför anför han att ansvaret för

detaljbestämmelser av teknisk karaktär i stor utsträckning

överlåts åt myndigheter. Vidare pekar han på användarfördelar

genom att föreskrifterna samlas i en enda författning. Därtill

är det praktiskt att bestämmelserna finns samlade på den nivå

där ändringar kan göras på det smidigaste sättet. Genom att SLV

är bundet av EG-direktiven i sin föreskrivande verksamhet

föreligger inte heller något hinder mot den föreslagna ordningen

från bemyndigandesynpunkt. Härtill kommer att EG:s

märkningsbestämmelser är omfattande och detaljrika och att

anpassning på området kommer att innebära att såväl mängden

bestämmelser som detaljeringsnivån ökar. Den föreslagna

lösningen strider inte heller mot livsmedelslagens uppbyggnad

som en ramlag med få detaljbestämmelser och relativt vida

bemyndiganden.

Maj-Lis Lööw m.fl. (s) yrkar i motion L10 att propositionen i

denna del skall avslås (yrkande 1 delvis). Enligt motionärernas

mening innebär förslaget om en delegering till SLV att det blir

svårare för konsumenterna att påverka märkningsbestämmelsernas

innehåll. Motionärerna anser att ifrågavarande bestämmelser även

i framtiden bör ges i form av lag eller åtminstone i förordning.

Även om EG:s direktiv på området är mycket detaljerade finns det

utrymme för påverkan i vissa tolkningsfrågor. Innan beslut

fattas om anpassningsåtgärder finns det anledning för regeringen

att göra en mer noggrann genomgång av vilka bestämmelser som

oundgängligen behöver ändras.

Utskottet vill erinra om att frågan om lämpligheten av

delegation av normgivning till myndighet när det gäller

föreskrifter av förevarande slag särskilt uppmärksammats vid den

lagrådsgranskning som ägt rum i ärendet (se prop. 1992/93:119 s.

63). Enligt Lagrådets mening måste det med den föreslagna

ordningen bli svårare för konsumenterna att påverka innehållet

än om bestämmelserna ges formen av en lag eller i vart fall en

förordning av regeringen. Flera av de nya reglerna måste anses

vara av stor betydelse från hälso- och säkerhetssynpunkt, och

bl.a. reglerna om märkning har väckt uppmärksamhet i den

allmänna debatten. Med hänsyn till den bundenhet till

detaljbestämmelserna i direktiven som föreligger synes

emellertid utrymmet för påverkan i dessa fall enligt Lagrådets

mening bli begränsat till val av alternativ i vissa

tolkningsfrågor. Förslaget måste ses som en nödvändig följd av

att EES-avtalet antas, och den valda konstitutionella nivån får

enligt Lagrådets mening godtas.

Utskottet delar Lagrådets bedömning att propositionens förslag

-- med hänsyn till den stora mängd detaljregler som finns på

området -- är ändamålsenligt. Till skillnad från Lagrådet och

motionärerna har utskottet emellertid inte några invändningar

mot förslaget utifrån ett konsumentperspektiv. Också med den

föreslagna ordningen blir det möjligt för t.ex.

konsumentorganisationer att, i de fall EG-direktiven lämnar

tolkningsutrymmen, påverka föreskrifternas innehåll. Enligt

verksförordningen (1987:1100) är nämligen SLV skyldigt att se

till att behövliga upplysningar och yttranden inhämtas, innan

föreskrifterna beslutas. Vidare skall myndigheten enligt dess

instruktion (1988:857) särskilt bevaka konsumentintressen inom

livsmedelsområdet. Utskottet utgår från att SLV i samband med

beslut om föreskrifter om märkning -- i den mån EES-avtalet så

medger -- också beaktar framförda konsumentsynpunkter.

Den nu föreslagna ordningen för normgivning som behövs med

anledning av EES-avtalet överensstämmer också med vad utskottet

godtagit på andra för konsumenterna viktiga områden (se bl.a.

bet. 1992/93:LU12 om märkning av textilier och bet. 1992/93:LU13

om märkning av hushållsapparater). Utskottet utgår också från

att regeringen följer hur normgivningsbemyndigandena tillämpas i

praktiken. Om en sådan uppföljning skulle utvisa att ordningen

för normgivning av märkningsföreskrifter beträffande livsmedel

behöver ändras förutsätter utskottet att regeringen återkommer

till riksdagen.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet regeringens

förslag i nu behandlad del och avstyrker bifall till motion L10

yrkande 1 i denna del.

I motion L11 yrkar Annika Åhnberg tillkännagivande om att

någon anpassning till EG:s regler inte bör ske när det gäller

märkning av allergena råvaruingredienser (yrkande 3).

Utskottet erinrar om att huvudregeln för märkning enligt EG:s

regler, i likhet med gällande svenska bestämmelser, är att

samtliga ingredienser skall anges i fallande storleksordning

efter vikt. En sammansatt ingrediens får, enligt såväl

EG-direktivet som nuvarande svenska regler, i

ingrediensförteckningen anges med sin beteckning under

förutsättning att beteckningen föreskrivits eller är allmänt

vedertagen. En uppräkning av ingredienserna i en sammansatt

ingrediens krävs inte i Sverige i dag om denna utgör mindre än

5% av den färdiga varan, såvida det inte är fråga om en

allergen råvaruingrediens. EG:s bestämmelser innebär inte något

obligatoriskt krav på märkning av allergena ingredienser i

sammansatta ingredienser. Vidare behövs inte de sammansatta

ingredienserna anges såvida dessa inte överstiger 25% av den

färdiga varan. EG:s bestämmelser bygger på internationella

rekommendationer från Codex Alimentarius, som är ett

samlingsnamn för FAO:s och WHO:s gemensamma program, Food

Standards Programme, för bl.a. standarder, riktlinjer och råd.

Att nu tillgodose motionärens önskemål om undantag från EG:s

nu redovisade märkningsföreskrifter skulle innebära att Sverige

inte kommer att uppfylla sitt åtagande enligt EES-avtalet.

Utskottet anser sig inte kunna medverka härtill. I sammanhanget

vill dock utskottet peka på att SLV, enligt vad utskottet

erfarit, i sitt förslag till nya märkningsföreskrifter kommer

att införa en rekommendation som innebär att alla allergena

ingredienser som ingår i sammansatta ingredienser skall

deklareras. SLV arbetar också inom Codex Alimentarius

tillsammans med övriga nordiska livsmedelsmyndigheter för att de

internationella reglerna på detta område skall ändras. Utskottet

vill också framhålla att EES-avtalet inte innebär något hinder

för att livsmedelsindustrin behåller den nuvarande märkningen

som ett konkurrensmedel vid marknadsföring av varor till

personer med särskilda allergier.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L11

yrkande 3.

3 Specialdestinerade livsmedel

Enligt 20§ livsmedelslagen gäller att livsmedel inte utan

tillstånd får saluhållas under uppgift att det är särskilt

lämpat för människor med behov av särskild kost på grund av

ålder, sjukdom eller annat förhållande. Sådana livsmedel brukar

benämnas specialdestinerade livsmedel. Tillståndsgivande

myndighet är SLV, som kan förena ett tillståndsbeslut med

särskilda villkor.

EG:s centrala bestämmelser om specialdestinerade livsmedel,

som ingår i EES-avtalet, återfinns i ramdirektivet (89/398/EEG)

om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om

specialdestinerade livsmedel. Enligt direktivet avses med

specialdestinerade livsmedel sådana livsmedel som på grund av

deras särskilda sammansättning eller det särskilda sätt som de

är framställda på klart kan skiljas från livsmedel för normal

konsumtion. Livsmedlet skall vara lämpligt för påstått

dietändamål och saluföras på ett sätt som framhåller denna

lämplighet (artikel 2). I direktivet finns vidare bestämmelser

om hur specialdestinerade livsmedel skall märkas och vara

förpackade (artiklarna 6, 7 och 8). Bl.a. skall arten och

mängden av de särskilda beståndsdelar eller den speciella

framställningsprocess som ger varan dess särskilda

näringsmässiga egenskaper anges. Enligt ramdirektivet skall

särdirektiv fastställas för olika grupper av specialdestinerade

livsmedel. Hittills har endast ett särdirektiv beslutats. Detta

gäller modersmjölksersättningar och tillskottsnäring

(91/321/EEG). I sammanhanget finns skäl att understryka att

detta särdirektiv inte ännu omfattas av EES-avtalet.

När ett specialdestinerat livsmedel, för vilket särdirektiv

inte skall fastställas, första gången släpps ut på marknaden

skall enligt ramdirektivet tillverkaren eller, om varan är

tillverkad i tredje land, importören underrätta den behöriga

myndigheten i den medlemsstat där varan saluförs. Den behöriga

myndigheten har rätt att kräva att tillverkaren eller importören

lägger fram det vetenskapliga material och de uppgifter som

visar att varan är att anse som ett specialdestinerat livsmedel

(artikel 9). Medlemsstaterna får i princip inte förbjuda eller

begränsa handeln med specialdestinerade livsmedel (artikel 10).

Om en medlemsstat finner att ett livsmedel inte uppfyller

direktivets krav kan frågan hänskjutas till Kommissionen. I

avvaktan på Kommissionens ställningstagande kan medlemsstaten

förbjuda eller begränsa handeln med livsmedlet (artikel 11).

I propositionen föreslås att det nuvarande kravet på tillstånd

ersätts med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om

saluhållande av livsmedel för särskilda näringsändamål.

Bemyndigandet skall även omfatta naturliga mineralvatten

(20§).

Maj-Lis Lööw m.fl. (s) anser i motion L10 att förslaget att ta

bort tillståndskravet i fråga om specialdestinerade livsmedel är

onödigt eftersom det ännu inte finns några bindande särdirektiv.

Av detta följer, anser motionärerna, att nuvarande

tillståndskrav kan behållas. I motionen yrkas att propositionen

också i denna del skall avslås (yrkande 1 delvis).

I propositionen anförs att ingenting torde hindra att det

nuvarande kravet på tillstånd behålls för sådana

specialdestinerade livsmedel för vilka särdirektiv ännu inte

föreligger, men för vilka det finns svenska bestämmelser. Med

hänsyn till att det för närvarande inte finns några för Sverige

bindande särdirektiv har utskottet viss förståelse för

motionärernas synpunkter. Det finns emellertid andra skäl för

att förslaget bör genomföras. Ramdirektivet förutsätter nämligen

nationella föreskrifter om t.ex. märkning, förpackning,

anmälningsförfarande och kontroll av specialdestinerade

livsmedel. Eftersom motsvarande föreskrifter för närvarande

saknas i svensk rätt måste sådana införas för att Sverige skall

uppfylla sitt åtagande enligt EES-avtalet på livsmedelsområdet.

I enlighet med vad utskottet anfört i avsnitt 2 bör

normgivningen när den gäller denna typ av föreskrifter ligga på

myndighetsnivå. SLV är enligt utskottet den enda tänkbara

myndigheten som kan fatta beslut om sådana föreskrifter.

Utskottet har inget att erinra mot att det nuvarande

tillståndskravet för specialdestinerade livsmedel bibehålls i

avvaktan på bindande särdirektiv. I praktiken innebär detta att

den nuvarande tillståndsprövningen efter EES-avtalets

ikraftträdande skall ske med beaktande av innehållet i

ramdirektivet.

Med det anförda finner utskottet att syftet med motion L10

yrkande 1 i denna del i huvudsak torde vara tillgodosett.

Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandet och

tillstyrker propositionen också i denna del.

I motion L11 anför Annika Åhnberg (-) att det är angeläget att

SLV beträffande specialdestinerade livsmedel utvecklar ett nära

samarbete med berörda patient- och intressegrupper. I motionen

yrkas att riksdagen hos regeringen begär att SLV får ett sådant

uppdrag (yrkande 2).

I denna fråga har utskottet ingen annan uppfattning än

motionären. Utskottet utgår dock från att SLV utan något

formellt uppdrag -- i den mån EES-avtalet så medger -- beaktar

de intressen som berörda patient- och intressegrupper kan ha.

Utskottet avstyrker därför bifall till motion L11 yrkande 2.

4 Införlivande av EES-avtalets bestämmelser om vin och sprit

EES-avtalet omfattar på livsmedelsområdet även bestämmelser om

definition, märkning, beskrivning och presentation av

spritdrycker och vin. I propositionen anförs att det för

närvarande i Sverige endast finns ett fåtal bestämmelser på

detta område. Bestämmelserna finns i SLV:s föreskrifter som

meddelats med stöd av livsmedelslagen. Eftersom vin och sprit är

livsmedel enligt den definition av begreppet livsmedel som finns

i livsmedelslagen bör det enligt jordbruksministerns bedömning

ankomma på SLV att i den svenska lagstiftningen införa

bestämmelser om vin och sprit som omfattas av EES-avtalet. I den

mån SLV inte redan har nödvändiga bemyndiganden för

införlivandet kan sådana meddelas med stöd av livsmedelslagen. I

propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad som

sålunda anförts om införlivande av EES-avtalets bestämmelser om

vin och sprit.

Det anförda föranleder inte någon erinran från utskottets

sida.

Mot de delar av propositionen som inte har berörts särskilt

har utskottet ingen erinran.

5 Förstärkt konsumentpolitik m.m.

I motion L10 anför Maj-Lis Lööw m.fl. (s) att EES-avtalet

medför att konsumentpolitiken och konsumentinformationen måste

stärkas. Konsumentpolitiken i hela Europa måste lyftas till en

högre dimension än tidigare varvid Sverige bör gå i spetsen. I

stället för att okritiskt anpassa oss till regler, som i många

fall kan vara otidsenliga, bör vi nu i stället ta till vara de

möjligheter som den svenska konsumentpolitiken har inom

EES-avtalets ram. Det gäller också enligt motionärerna att

utnyttja de vägar som finns i kontakter med andra regeringar.

När konsumentpolitiken förändras inom EG- och EFTA-länderna bör

Sverige aktivt engagera sig för att påverka behandlingen av de

frågor som bereds inom EG och EES, särskilt när det gäller

arbetet med bestrålade livsmedel och tillsatser, i syfte att

förbättra livsmedelskvaliteten. I motionen yrkas

tillkännagivande om vad som sålunda anförts om den svenska

konsumentpolitiken med anledning av EES-avtalet (yrkande 2).

Liknande önskemål om ett svenskt agerande förs fram i motion

L11 av Annika Åhnberg. Motionären menar bl.a. att Sverige nu

skyndsamt bör agera för att få s.k. azo-färgämnen förbjudna i

EES och för att uppnå också en i övrigt strikt hållning när det

gäller livsmedelstillsatser (yrkande 1). Vidare bör Sverige i så

stor utsträckning som möjligt försöka bibehålla nuvarande högre

krav på livsmedelsområdet. Enligt motionären är det svårt att

föreställa sig att något handelshinder skulle uppstå om t.ex.

märkningskravet på bakdag bibehölls (yrkande 4). Motionären vill

också ha till stånd en informationskampanj från SLV och

Konsumentverket i syfte att öka engagemanget och medvetenheten

från allmänhetens sida när det gäller livsmedels- och

konsumentfrågor med anledning av EES-avtalet (yrkande 5). Vidare

anser motionären att regeringen bör tillsätta en parlamentarisk

utredning kring konsumentpolitiska frågor (yrkande 6). I

motionen yrkas tillkännagivande om det anförda.

Utskottet erinrar om att EES-utskottet med anledning av ett

motionsyrkande behandlat delvis samma principiella frågor som nu

tas upp i motionerna L10 och L11. I sitt av riksdagen nyligen

godkända betänkande (bet. 1992/93:EU1) anförde utskottet bl.a.

att EES-avtalet ger utrymme för särbestämmelser när det

föreligger tillräckliga skäl motiverade av hänsyn till bl.a.

hälsa och miljö. Utskottet utgick vidare från att regeringen

noga prövar vilka regler som måste ändras och bedömde att några

mer väsentliga produkt- och säkerhetskrav inte behöver slopas.

Utskottet framhöll vidare att avtalet inte hindrar

livsmedelsindustrin och handeln att frivilligt lämna information

som är värdefull för konsumenterna. Med ett ökat varuutbud kan

konsumenterna i än högre grad än för närvarande komma att

efterfråga uppgifter om t.ex. produktionssätt och

produktionsdag. Eftersom en tillfredsställande märkning -- i

likhet med annan varuinformation som konsumenterna önskar -- är

ett konkurrensmedel förutsatte EES-utskottet att enskilda

företag i branschen kommer att utnyttja denna möjlighet. Vidare

framhöll utskottet att en anpassning till EG:s nuvarande

regelverk givetvis inte bör föranleda att Sverige ger upp

ambitionerna på livsmedelsområdet. Enligt EES-utskottets mening

är det angeläget att vi med utnyttjande av de resurser och

kontaktvägar som står till buds försöker påverka utvecklingen

inom EG i riktning mot en sådan högre skyddsnivå som tillgodoser

konsumenternas intressen. Särskilt viktigt är, påpekade

EES-utskottet, att Sverige aktivt engagerar sig i de

livsmedelsfrågor som nu bereds inom EG. Detta gäller såväl

pågående arbete rörande bestrålade livsmedel och

livsmedelstillsatser som andra frågor av betydelse för

livsmedelskvaliteten i Sverige. EES-utskottet utgick från att

regeringen skulle beakta vad utskottet sålunda anfört utan något

tillkännagivande från riksdagens sida. Någon riksdagens vidare

åtgärd med anledning av den då aktuella motionen ansågs således

inte påkallad.

Lagutskottet ansluter sig helt till de bedömningar som

EES-utskottet nyligen gjorde. Vid den svenska anpassningen till

de bestämmelser som ingår i EES-avtalet utgår utskottet från att

SLV i varje särskilt fall prövar möjligheten att behålla för

konsumenterna mer förmånliga svenska regler. När det gäller

märkningen av bakdag kommer SLV, enligt vad utskottet erfarit,

att rekommendera att en sådan märkning bibehålls. I sammanhanget

måste också understrykas att det inte är självklart att

livsmedelsindustrin alltid kommer att lägga sig exakt på den

miniminivå som bestämmelserna anger.

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om

angelägenheten av att de möjligheter som EES-avtalet ger tas

till vara. Avtalet ger nämligen Sverige direkta och ökade

möjligheter att påverka konsumentpolitiken i EG och de andra

EFTA-länderna. Den viljeinriktning som kommer till uttryck i

avtalets ingress ger också en grund för Sverige att driva en

fortsatt ambitiös konsumentpolitik. Denna viljeinriktning

överensstämmer även med de nuvarande målen och riktlinjerna för

den svenska konsumentpolitiken och också med de strävanden som

funnits i Sverige sedan lång tid tillbaka att tillförsäkra

konsumenterna ett skydd för deras hälsa och säkerhet. Utskottet

utgår från att de möjligheter som sålunda skapas för en aktiv

svensk konsumentpolitik i enlighet med vad som anförs i

motionerna kommer till stånd utan något särskilt

tillkännagivande från riksdagens sida. Utskottet vill därvid

särskilt peka på att den konsumentpolitiska kommittén har i

uppdrag att lämna förslag till bl.a. hur kraven på insatser i

det internationella arbetet lämpligen kan tillgodoses (dir.

1992:63).

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna L10

yrkande 2 samt L11 yrkandena 1 och 4.

När det sedan gäller frågan om särskild informationskampanj,

som tas upp i motion L11, vill utskottet peka på att SLV i sina

tidskrifter Vår Föda och Livstecknet informerar om de viktigaste

förändringarna med anledning av EES-avtalet. Vidare informerar

verket kontinuerligt om det pågående arbetet i det särskilda

informationsbladet EG och våra livsmedel. Såväl tidskrifterna

som faktabladen citeras ofta i dagspressen, varför informationen

också sprids till en bredare krets. På samma sätt som SLV

informerar också Konsumentverket regelbundet om vad EES-avtalet

innebär för de svenska konsumenterna, se t.ex. Konsumentverkets

skrift Hur påverkas konsumenterna av EES?.

Något tillkännagivande från riksdagens sida om ytterligare

informationsinsatser kan enligt utskottets mening mot denna

bakgrund inte anses erforderligt. Utskottet avstyrker därför

bifall till motion L11 yrkande 5.

Vad slutligen beträffar yrkande 6 i motion L11 om en

konsumentpolitisk utredning vill utskottet erinra om att

regeringen beslutat om en sådan utredning den 14 maj 1992.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall också till yrkande

6 i motion L11.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande märkning av livsmedel

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:L10 yrkande 1 i

denna del och motion 1992/93:L11 yrkande 3 antar regeringens

förslag till lag om ändring i livsmedelslagen såvitt avser

13§,

res. 1 (s)

2. beträffande specialdestinerade livsmedel

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:L10 yrkande 1 i

denna del antar regeringens förslag till lag om ändring i

livsmedelslagen såvitt avser 20§,

3. beträffande livsmedelslagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

livsmedelslagen i den mån det inte omfattas av vad utskottet

hemställt under momenten 1 och 2,

4. beträffande införlivande av EES-avtalets bestämmelser om

vin och sprit

att riksdagen lägger propositionen i denna del till

handlingarna,

5. beträffande patient- och intressegruppers inflytande

att riksdagen avslår motion 1992/93:L11 yrkande 2,

6. beträffande förstärkt konsumentpolitik m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L10 yrkande 2 och

1992/93:L11 yrkandena 1 och 4,

res. 2 (s)

7. beträffande en informationskampanj m.m.

att riksdagen avslår motion 1992/93:L11 yrkandena 5 och 6.

Stockholm den 3 december 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Inger

Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil

Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Carin

Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Maud Ekendahl (m), Karin

Pilsäter (fp) och John Bouvin (nyd).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Märkning av livsmedel (mom. 1)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad,

Gunnar Thollander, Lena Boström och Carin Lundberg (alla s)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar

med "Utskottet delar" och slutar med "denna del" bort ha

följande lydelse:

I likhet med Lagrådet och motionärerna ser utskottet nackdelar

med förslaget utifrån ett konsumentperspektiv. Som motionärerna

pekar på finns det ett visst tolkningsutrymme beträffande

märkningsbestämmelsernas innehåll. Enligt utskottets mening

torde regeringen ha lättare än en myndighet att gentemot EG

hävda en viss tolkning och därmed ge de svenska föreskrifterna

för konsumenterna fördelaktigare innehåll. Vidare torde

regeringen med större framgång än en myndighet kunna verka för

att nuvarande från konsumentsynpunkt bättre svenska bestämmelser

får behållas. I sammanhanget måste också särskilt beaktas, som

Lagrådet också påpekat, att bestämmelserna har stor betydelse

från hälso- och säkerhetssynpunkt och att reglerna om märkning

av livsmedel har ett särskilt stort konsumentintresse, vilket

också visat sig i den allmänna debatten. Att utskottet på andra

områden godtagit liknande normgivningsbemyndiganden saknar

därför betydelse i detta sammanhang.

Det nu anförda leder utskottet till den slutsatsen att

EES-avtalet innebär att skälen för den nuvarande ordningen för

normgivningen i fråga om livsmedel framstår som ännu starkare än

hittills. Med bifall till motion L10 yrkande 1 i denna del

avstyrker därför utskottet regeringens förslag om ändring av

13§ livsmedelslagen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande märkning av livsmedel

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L10 yrkande 1 i

denna del och med avslag på motion 1992/93:L11 yrkande 3 avslår

regeringens förslag till lag om ändring i livsmedelslagen såvitt

avser 13§.

2. Förstärkt konsumentpolitik m.m. (mom. 6)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad,

Gunnar Thollander, Lena Boström och Carin Lundberg (alla s)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "Utskottet erinrar" och på s. 9 slutar med "och 4" bort ha

följande lydelse:

Utskottet vill framhålla att EES-avtalet innebär en utbyggnad

och förstärkning av det samarbete på konsumentområdet som redan

etablerats mellan EG och EFTA. Genom EES-samarbetet kommer

Sverige liksom övriga EFTA-länder att få insyn i och möjlighet

att aktivt delta i utformningen av EG:s regler som är av

betydelse från konsumentsynpunkt. När EG-kommissionen utarbetar

nya sådana regler kommer experter från EFTA-länderna att kunna

få delta på ett tidigt stadium och därigenom bidra till att

konsumenternas intressen tas till vara. EFTA-länderna får också

en initiativrätt som de kan utnyttja för att åstadkomma nya och

skärpta regler.

Avtalet ger således Sverige direkta och ökade möjligheter att

påverka konsumentpolitiken i EG och de andra EFTA-länderna. Den

viljeinriktning som kommer till uttryck i avtalets ingress ger

också en grund för Sverige att driva en fortsatt ambitiös

konsumentpolitik. Denna viljeinriktning överensstämmer med de

nuvarande målen och riktlinjerna för den svenska

konsumentpolitiken och också med de strävanden som funnits i

Sverige sedan lång tid tillbaka att tillförsäkra konsumenterna

ett skydd för deras hälsa och säkerhet. Enligt utskottets mening

är det angeläget att de nya möjligheter som skapas genom avtalet

verkligen också utnyttjas. Som både lagutskottet och

EES-utskottet tidigare understrukit (se yttr. 1992/93:LUy1 och

bet. 1992/93:EU1) är ett aktivt deltagande från

konsumentföreträdare samt svenska experter från exempelvis

Konsumentverket, SLV och näringslivet en förutsättning för att

den framtida europeiska konsumentpolitiken skall kunna påverkas.

Vidare kommer det alltmer omfattande internationella

standardiseringsarbetet att ställa krav på svenska insatser.

Enligt utskottets mening tillhör livsmedelsfrågorna, t.ex.

reglerna om märkning och om livsmedelstillsatser, ett av de

områden där starka svenska konsumentintressen gör sig gällande.

En anpassning till EG:s hittillsvarande regler på dessa områden

kan i vissa avseenden innebära en sänkning av Sveriges nuvarande

krav. Utskottet vill i likhet med motionärerna i motion L10

understryka att en anpassning till EG:s nuvarande regelverk inte

bör föranleda att Sverige minskar sina ambitioner vare sig på

livsmedelsområdet eller på konsumentområdet. Tvärtom är det

enligt utskottets mening angeläget att vi med utnyttjande av de

resurser och kontaktvägar som står till buds försöker påverka

utvecklingen inom EG i riktning mot en högre skyddsnivå som

tillgodoser konsumenternas intressen. Särskilt viktigt är, som

påpekas i motion L10, att Sverige aktivt engagerar sig i de

livsmedels- och konsumentfrågor som just nu bereds inom EG.

Detta gäller främst det pågående arbetet rörande bestrålade

livsmedel och livsmedelstillsatser, men ockå andra frågor av

betydelse för livsmedelskvaliteten och konsumentskyddet i

Sverige bör kunna bli föremål för påverkan.

Med hänsyn till angelägenheten av ett svenskt internationellt

agerande anser utskottet att ett initiativ från riksdagens sida

är påkallat. Vad utskottet anfört bör riksdagen därför med

bifall till motion L10 yrkande 2 samt med anledning av motion

L11 yrkandena 1 och 4 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande förstärkt konsumentpolitik m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L10 yrkande 2 och

med anledning av motion 1992/93:L11 yrkandena 1 och 4 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

I propositionen 1992/93:119 framlagt

Förslag till

Lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511)

Bilaga