Bet. 1992/93:LU12

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU12

Märkning av textilier

Innehåll

Propositionen

Utskottet

Hemställan

1992/93

LU12

Propositionen

I proposition 1992/93:33 föreslår regeringen

(Civildepartementet) att riksdagen antar i propositionen

framlagt förslag till lag om märkning av textilier.

Lagförslaget återfinns i bilaga till betänkandet.

Utskottet

Genom avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

(EES-avtalet) har Sverige åtagit sig att införliva vissa

rättsakter från EG på olika sakområden. Till de rättsakter som

omfattas av EES-avtalet hör tre EG-direktiv om benämningar på

textila fibrer och märkning av textilprodukter samt metoder för

kvantitativ analys av fiberblandningar. Vidare finns på det

textila området också två EG-rekommendationer, vilka de

avtalsslutande parterna har åtagit sig att beakta.

I propositionen föreslås att ovannämnda EG-bestämmelser

införlivas med svensk rätt genom föreskrifter som meddelas av

regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer.

Erforderliga bemyndiganden föreslås bli meddelade i en särskild

lag, benämnd lag om märkning av textilier.

Av propositionen framgår att regleringen i EG:s

märkningsdirektiv och övriga akuella rättsakter är mycket

detaljerad och i stor utsträckning av teknisk karaktär. Mot

denna bakgrund framhålls i propositionen att föreskriftsrätten

så långt möjligt bör delegeras. Genom den föreslagna

bemyndigandelagen kan också regeringen uppdra åt en av

regeringen bestämd myndighet, förslagsvis Konsumentverket, att

meddela erforderliga föreskrifter.

När det gäller det materiella innehållet kan konstateras att

den föreslagna lagen skall tillämpas på textilier som

tillhandahålls i näringsverksamhet. Med textilier avses varor

som helt eller delvis består av textila fibrer. Vid utformningen

av de detaljerade myndighetsföreskrifter som föranleds av

åtagandet förutsätts i propositionen att detta arbete kommer att

ske efter samråd med berörda branschorganisationer.

Konsumentverket föreslås också ha hand om tillsynen över att

föreskrifterna följs. Tillsynsmyndigheten skall i första hand

söka åstadkomma rättelse genom information och råd. Om dessa

åtgärder inte är tillräckliga föreslås -- genom ett i lagen

särskilt föreskrivet sanktionssystem -- att myndigheten ges

möjlighet att meddela förelägganden och förbud i förening med

vite. Överträdelser bör också enligt propositionen kunna

lagföras straffrättsligt. Någon mer ingripande påföljd än böter

bör dock inte komma i fråga. Det redovisade särskilda

sanktionssystemet utesluter emellertid inte, enligt

propositionen, att marknadsföringslagens regler om otillbörlig

marknadsföring ändock kan bli tillämpliga.

Propositionen har inte föranlett något motionsyrkande.

Emellertid har Sveriges industriförbund inkommit med en

skrivelse med vissa principiella invändningar mot

Konsumentverkets roll som tillsynsmyndighet. Industriförbundets

kritik tar sikte på den dubbla roll som Konsumentverkets

generaldirektör får genom att denne också är konsumentombudsman

(KO). I de fall som marknadsföringslagens generalklausul om

otillbörlig marknadsföring skall tillämpas i fråga om exempelvis

märkning av textilier kommer KO, enligt förbundet, att agera

"åklagare" inför Marknadsdomstolen samtidigt som domstolen är

tvungen att tillämpa de av Konsumentverket utfärdade tvingande

märkningsföreskrifterna. Enligt Industriförbundet utgör en sådan

ordning en oacceptabel sammanblandning av den lagstiftande och

åklagande funktionen. Förbundet anser för sin del att en lösning

av problemet skulle vara att skilja KO-funktionen från

Konsumentverket och erinrar om att den Konsumentpolitiska

utredningen har till uppgift att överväga bl.a. om KO skall få

en mer självständig roll i förhållande till Konsumentverket. I

avvaktan på resultatet av denna översyn bör, enligt

Industriförbundet, regeringen utfärda de aktuella

föreskrifterna.

Utskottet vill med anledning av Industriförbundets skrivelse

framhålla följande. Enligt utskottets mening kan det i och för

sig finnas fog för den principiella uppfattningen att KO bör ha

en i förhållande till Konsumentverket mer självständig roll. Som

Industriförbundet påpekar har dock den konsumentpolitiska

kommittén enligt sina

direktiv (dir. 1992:63) att bl.a. överväga om KO skall ges en

organisatoriskt självständig ställning.

Vad gäller den av förbundet kritiserade ordningen enligt

föreliggande lagförslag vill utskottet erinra om att en sådan

ordning redan finns i prisinformationslagen (1991:601), som

trädde i kraft den 1 april i år. Enligt 12§

prisinformationslagen får regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer meddela föreskrifter om prismärkning m.m.

och enligt 14§ nämnda lag skall marknadsföringslagen tillämpas

om en näringsidkare inte lämnar prisinformation enligt

prisinformationslagen. Detta innebär i praktiken att vid

överträdelse av de av Konsumentverket utfärdade föreskrifterna

om prismärkning skall KO föra talan vid Marknadsdomstolen, som

då har att pröva om överträdelsen står i strid med

Konsumentverkets föreskrifter.

När det gäller den nu föreslagna lagen om märkning av

textilier kan konstateras att den av Industriförbundet befarade

situationen endast undantagsvis torde uppkomma, eftersom lagen

om märkning av textilier innehåller särskilda sanktionsregler.

Sålunda kan tillsynsmyndigheten -- Konsumentverket -- vid

bristande efterlevnad av lagen meddela förelägganden eller

förbud i förening med vite. Sådana beslut av Konsumentverket får

överklagas till kammarrätten. Vidare skall enligt propositionen

överträdelser av lagen om märkning av textilier kunna beivras

straffrättsligt. Något ytterligare behov av att komma till rätta

med överträdelser av märkningsföreskrifterna

genom exempelvis marknadsföringslagens regler om otillbörlig

marknadsföring torde i praktiken knappast finnas.

Utskottet vill vidare framhålla att även om förslaget till lag

om märkning av textilier inte varit föremål för

lagrådsgranskning, så skedde en sådan granskning av förslaget

till prisinformationslag. Lagrådet tog därvid

inte särskilt upp den nu aktuella frågan i sitt yttrande. Inte

heller har Lagrådet behandlat frågan i sitt yttrande över

förslaget till lag om leksakers säkerhet (prop. 1992/93:111) där

en likartad ordning föreslås gälla. Enligt vad utskottet

inhämtat hade föredraganden av sistnämnda lagförslag inför

Lagrådet uttryckligen pekat på den av Industriförbundet under

remissbehandlingen framförda principiella kritiken om den dubbla

roll som Konsumentverkets generaldirektör får genom att denne

samtidigt är KO.

Ytterligare skäl kan enligt utskottets mening anföras till

stöd för att inte nu frångå den i propositionen föreslagna

ordningen. Utskottet vill därvid särskilt peka på att den

delegerade föreskriftsrätten endast innefattar ett införlivande

av de EG-rättsakter som omfattas av EES-avtalet.

Konsumentverkets möjligheter till tolkningsutrymme är därför

synnerligen begränsat. Vid en eventuell tvist huruvida

föreskriften är i överensstämmelse med EG-direktivet har

domstolen att göra en självständig prövning och kan också

begära att EFTA-domstolen avger ett rådgivande yttrande i

frågan.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag till

lag om märkning av textilier.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om

märkning av textilier.

Stockholm den 19 november 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe

Andréasson(s), Bengt Harding Olson(fp), Inger Hestvik(s),

Bengt Kronblad(s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander(s),

Lena Boström(s), Stig Rindborg (m), Hans Stenberg (s) och John

Bouvin (nyd).

Propositionens lagförslag

Förslag till

Lag om märkning av textilier

Bilaga