Bet. 1992/93:LU14

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU14

Ändringar i aktiebolagslagen m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1992/93

LU14

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition

1992/93:68 om ändringar i aktiebolagslagen m.m. I propositionen

föreslås att aktiebolagslagens, bankaktiebolagslagens och

försäkringsrörelselagens regler om bundna aktier upphävs. Vidare

föreslås att kravet på bosättning i Sverige för vissa

befattningshavare i bl.a. aktiebolag ändras till att gälla krav

på bosättning inom EES. Det föreslås även att juridiska personer

som har bildats enligt lagstiftningen i en stat inom EES under

vissa förutsättningar skall kunna vara stiftare av bl.a.

aktiebolag. Dessa förslag är en följd av Sveriges åtaganden

enligt EES-avtalet. Som en konsekvens av förslaget om

liberalisering av bosättningskravet föreslås att ett bolag som

inte har någon här i landet bosatt behörig ställföreträdare

skall vara skyldigt att bemyndiga en här bosatt person att för

bolagets räkning ta emot delgivning. En juridisk person som

saknar registrerad behörig företrädare skall vidare kunna delges

genom kungörelse.

Bestämmelserna om bundna aktier skall enligt förslaget upphöra

att gälla den 1 januari 1993. Befintliga förbehåll i bolagens

bolagsordningar om bundna aktier föreslås automatiskt upphöra

att gälla vid ikraftträdandet. De nya reglerna om delgivning

genom kungörelse skall också enligt förslaget träda i kraft den

1 januari 1993. Övriga lagändringar avses träda i kraft den dag

regeringen bestämmer.

I betänkandet behandlar utskottet vidare sju motionsyrkanden

som väckts under den allmänna motionstiden under riksmötet

1991/92. Två av dessa yrkanden avser frågor som också behandlas

i propositionen, nämligen förbättrade möjligheter till

delgivning med juridiska personer samt fristdagen i konkurs

efter likvidation. De övriga motionsyrkandena gäller spörsmål om

ansvarsgenombrott i aktiebolag, konkursförvaltning, ett centralt

konkursregister och kungörelse av näringsförbud.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen med viss

justering i fråga om ikraftträdandet av lagen om ändring i

delgivningslagen. Utskottet avstyrker bifall till

motionsyrkandena.

Till betänkandet har fogats två reservationer (båda s) om

ansvarsgenombrott resp. konkursregister m.m.

Propositionen

I proposition 1992/93:68 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) att riksdagen antar i propositionen

framlagda förslag till

1. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

2. lag om ändring i lagen (1975:1386) om införande av

aktiebolagslagen (1975:1385),

3. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

4. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),

5. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

6. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),

7. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

8. lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar,

9. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer

m.m.,

10. lag om ändring i aktiekontolagen (1989:827),

11. lag om ändring i lagen (1990:830) om ändring i lagen

(1988:606) om finansbolag,

12. lag om ändring i lagen (1990:827) om ändring i

fondkommissionslagen (1979:748),

13. lag om ändring i lagen (1989:831) om ändring i

aktiebolagslagen (1975:1385),

14. lag om ändring i lagen (1992:546) om ändring i

aktiebolagslagen (1975:1385),

15. lag om ändring i lagen (1992:554) om ändring i

bankaktiebolagslagen (1987:618),

16. lag om ändring i lagen (1990:1307) om ändring i

bankaktiebolagslagen (1987:618),

17. lag om ändring i lagen (1990:822) om ändring i

bankaktiebolagslagen (1987:618),

18. lag om ändring i lagen (1989:832) om ändring i

försäkringsrörelselagen (1982:713),

19. lag om ändring i lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m.

i vissa företag,

20. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428).

Över lagförslagen 1--12 samt 19 och 20 har Lagrådets yttrande

inhämtats.

Lagförslagen 3, 4 och 5 har överlämnats till näringsutskottet

för behandling i samband med proposition 1992/93:89 om ändrad

lagstiftning för banker och andra kreditinstitut med anledning

av EES-avtalet, m.m.

Övriga lagförslag i propositionen återfinns i bilaga till

betänkandet.

Motionerna

1991/92:L203 av Bengt Silfverstrand och Jan Andersson (s) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en ändring av

delgivnings- och konkurslagarna i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1991/92:L204 av Bengt Silfverstrand och Ingvar Johnsson (s)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om

lagreglering av ansvarsgenombrott.

1991/92:L301 av Britta Bjelle och Lars Sundin (fp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om det angelägna i att tillsätta en utredning

som studerar möjligheterna till effektivare utnyttjande av

konkursförvaltare vid förundersökning i brottmål samt av

konkursförvaltarens ställning, ansvar och skyldigheter vid

sådana förfaranden.

1991/92:Ju832 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att alltid kunna delge ett

aktiebolag och om att alltid kunna finna någon som är behörig

att företräda ett aktiebolag,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av andra ändringar av

aktiebolagslagen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att låta konkursutredningen slutföra sitt

arbete samt om åtgärder för att effektivare utreda misstanke om

ekobrottslighet i samband med konkurs,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kungöra beslut om näringsförbud och om

att upprätta ett centralt konkursregister.

Utskottet

Inledning

För att underlätta företagens verksamhet och samarbete inom

den gemensamma marknaden har man inom EG infört vissa

gemensamma, grundläggande bolagsrättsliga regler. Ett syfte med

reglerna är att det skall skapas ett likvärdigt skydd för olika

intressenter i företagen såsom delägare, borgenärer och

anställda. Tillhopa rör det sig om elva direktiv och en

förordning. Fyra av direktiven avser redovisningsfrågor. De

bolagsrättsliga reglerna har sin bakgrund i principerna om den

fria etableringsrätten och den fria rörligheten för kapital.

Även principen om fri rörlighet för tjänster samt direktiv inom

området finansiella tjänster, vilka omfattar bl.a. börsrättens

område, är relevanta för bolagsrätten.

Riksdagen har nyligen godkänt avtalet om ett europeiskt

ekonomiskt samarbetsområde, EES-avtalet (prop. 1991/92:170, bet.

1992/93:EU1, rskr. 18 ). Avtalet innehåller bl.a. bestämmelser

som motsvarar EG:s regler om fri etableringsrätt och fri

rörlighet för kapital. För EES innebär den fria

etableringsrätten ett förbud mot restriktioner som hindrar

medborgare från andra stater inom EES att etablera sig i en

EES-stat. Detta gäller även i fråga om en juridisk person som

har bildats enligt lagstiftningen i en EG- eller EFTA-stat och

som har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga

verksamhet belägen inom EES. Det får vidare inte finnas några

restriktioner beträffande rörligheten för kapital som tillhör

personer bosatta inom EES och inte heller förekomma någon

diskriminering härvidlag som grundas på parternas nationalitet

eller bostadsort eller kapitalets placeringsort. Bestämmelserna

om fri etableringsrätt och fria kapitalrörelser införlivas med

svensk rätt genom en särskild EES-lag som riksdagen antagit i

samband med godkännandet av EES-avtalet. Genom EES-avtalet åtar

sig EFTA-staterna vidare att anpassa sin lagstiftning till EG:s

direktiv på bl.a. bolags- och börsrättens område.

År 1990 tillkallades Aktiebolagskommittén (Ju 1990:08) för att

göra en översyn av aktiebolagslagen. Kommitténs uppgifter är

bl.a. att i samarbete med motsvarande kommittéer i Finland och

Norge föreslå de lagändringar som erfordras med hänsyn till den

pågående europeiska integrationen. Kommittén avlämnade i

februari 1992 delbetänkandet Bundna aktier (SOU 1992:13).

Betänkandet har remissbehandlats.

Som ett led i anpassningen till EG:s regler om fri

etableringsrätt har inom Justitiedepartementet utarbetats en

departementspromemoria den 10 april 1992 om avskaffande av

bosättningskraven för vissa befattningshavare i aktiebolag m.m.

Promemorian har remissbehandlats.

I en skrivelse den 19 september 1991 till

Justitiedepartementet har Riksskatteverket föreslagit vissa

ändringar i delgivningslagen och konkurslagen i syfte att

förhindra missbruk av aktiebolagsformen. Skrivelsen har

remissbehandlats.

I propositionen behandlas de förslag som lämnats i

delbetänkandet om bundna aktier, departementspromemorian om

avskaffande av bosättningskraven för vissa befattningshavare i

aktiebolag m.m. och Riksskatteverkets skrivelse.

Utskottet behandlar nedan under skilda rubriker de olika

förslagen i propositionen samt sju motionsyrkanden från den

allmänna motionstiden.

Bundna aktier m.m.

En av grundprinciperna i den svenska aktiebolagsrätten är att

aktierna i ett aktiebolag skall kunna överlåtas fritt. Från

denna grundprincip kan det enligt aktiebolagslagen (1975:1385)

göras undantag på två sätt genom särskilda bestämmelser i ett

bolags bolagsordning. Sålunda kan det i bolagsordningen

föreskrivas dels om lösningsrätt vid aktiers övergång till ny

ägare, dels om förbehåll att alla eller vissa aktier skall vara

bundna, dvs. att dessa aktier inte får förvärvas av vissa

rättssubjekt genom teckning eller överlåtelse.

De bestämmelser som gör det möjligt att ta in förbehåll i

bolagsordningen om bundna aktier återfinns i 17 kap.

aktiebolagslagen. Bestämmelserna innebär att ett aktiebolag har

frihet att självt besluta om att samtliga eller vissa aktier

skall vara bundna. Det är möjligt att utforma förbehållet så att

det hindrar endast vissa slags associationer eller stiftelser

att förvärva aktierna. Ett förbehåll kan också avse utländska

medborgare eller enbart medborgare i vissa länder. Ett förvärv i

strid med ett förbehåll i bolagsordningen är ogiltigt.

I övrigt regleras i 17 kap. aktiebolagslagen vad som skall

gälla om bundna aktier vid bolagsbildning och vid ökning och

nedsättning av aktiekapitalet. Vidare finns bl.a. bestämmelser

om att det av varje aktiebrev som avser bunden aktie skall

framgå att aktien är bunden och att uppgift skall lämnas i

aktieboken huruvida en aktie är bunden eller fri.

Bestämmelser motsvarande reglerna i 17 kap. aktiebolagslagen

förekommer för bankaktiebolag i 12 kap. bankaktiebolagslagen

(1987:618) och för försäkringsaktiebolag i 18 kap.

försäkringsrörelselagen (1982:713).

I den förevarande propositionen föreslås att

aktiebolagslagens, bankaktiebolagslagens och

försäkringsrörelselagens bestämmelser om bundna aktier skall

upphävas.

I propositionen anförs att principen att aktier kan överlåtas

fritt utgör ett viktigt led i aktiebolagsrättens minoritetsskydd

och är av betydelse för aktiebolagets kapitalförsörjning. Det

bör enligt propositionen krävas starka skäl för begränsningar i

rätten att överlåta eller förvärva aktier. Genom att

lagstiftningen om utländska förvärv av svenska företag har

upphävts har själva grunden för de bestämmelser som möjliggör

förbehåll i bolagsordningen om bundna aktier i allt väsentligt

fallit bort. Härtill kommer enligt propositionen att Sverige

genom EES-avtalet har åtagit sig att i väsentliga delar ansluta

sig till EG:s regelverk om upprättande av en gemensam marknad.

I propositionen pekas särskilt på att inom EG reglerna om fri

etablering har tolkats så att bolagsordningar inte får ges ett

innehåll som hindrar rättssubjekt från andra stater inom EES att

starta och driva företag på samma villkor som gäller för svenska

rättssubjekt. Vid bedömningen av frågan huruvida det är

förenligt med EES-avtalet att behålla bestämmelserna om bundna

aktier bör enligt propositionen också den sekundära EG-rätten

beaktas. Av särskild betydelse är det s.k.

kapitalliberaliseringsdirektivet, som förbjuder i princip varje

form av hinder mot kapitalets fria rörlighet, vari inbegrips

förvärv av aktier.

I propositionen görs vidare den bedömningen att

förvärvsrestriktioner bör slopas även gentemot stater som står

utanför EES-avtalet. Sverige har nämligen på grund av sitt

medlemskap i OECD en förpliktelse att vidta liberaliserande

åtgärder i princip likformigt gentemot alla OECD-länder.

Utskottet konstaterar för sin del att en regel som till sitt

primära ändamål har att begränsa utländska rättssubjekts

möjligheter att förvärva företag här i landet strider mot såväl

diskrimineringsförbudet som principerna om fri etableringsrätt

och fri rörlighet för kapital i EES-avtalet. Ett avskaffande av

bestämmelserna om bundna aktier i aktiebolagslagen innebär att

grundprincipen om aktiers fria överlåtbarhet förstärks. Därmed

framhålls betydelsen av minoritetsskyddet och bolagets

kapitalförsörjning. Med det anförda tillstyrker utskottet

propositionen i nu behandlad del.

Krav på bosättning inom EES m.m.

I den svenska bolagsrätten uppställs i fråga om vissa

befattningshavare krav på bosättning i Sverige. Enligt 2 kap. 1

§ aktiebolagslagen skall stiftare av aktiebolag vara bosatt i

Sverige eller vara svensk juridisk person. Om stiftaren är ett

handelsbolag, skall varje obegränsat ansvarig bolagsman vara

bosatt i Sverige. Vidare gäller enligt huvudregeln i 8 kap. 4 §

aktiebolagslagen att verkställande direktör och minst hälften av

styrelseledamöterna i ett aktiebolag skall vara bosatta i

Sverige, om inte regeringen eller myndighet som regeringen

bestämmer för särskilt fall tillåter annat. Bestämmelserna

gäller i tillämpliga delar även för styrelsesuppleant, vice

verkställande direktör och likvidator. Lagregler som i sina

huvuddrag motsvarar de nu redovisade bestämmelserna gäller även

i fråga om försäkringsbolag, bankaktiebolag, sparbanker,

föreningsbanker, ekonomiska föreningar samt utländska filialer.

I propositionen anförs att EG-domstolens tolkning av

etableringsrätten innebär att kraven på bosättning i Sverige för

vissa befattningshavare i bl.a. aktiebolag inte är förenliga med

EES-avtalets regler om fri etableringsrätt. Den nyligen av

riksdagen godkända Luganokonventionen om domstols behörighet och

om verkställighet av domar på privaträttens område (bet.

1991/92:LU36, rskr. 294) innebär att möjligheten att erhålla en

verkställbar dom kommer att vara begränsad till personer med

hemvist inom EES. Enligt propositionen föranleder detta -- med

hänsyn främst till borgenärsintressena -- att en liberalisering

av bosättningskraven bör begränsas till EES.

Med hänvisning till det anförda föreslås i propositionen att

aktiebolagslagens nuvarande krav på bosättning i Sverige för

stiftare, verkställande direktör, vice verkställande direktör

samt minst hälften av styrelseledamöterna, styrelsesuppleanterna

och likvidatorerna ersätts med ett motsvarande krav på

bosättning inom EES. En juridisk person som har bildats enligt

lagstiftningen i en stat inom EES och som har sitt säte, sitt

huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom EES skall

kunna vara stiftare av ett aktiebolag.

Motsvarande lagändringar föreslås i den associationsrättsliga

lagstiftning som gäller för banker, försäkringsbolag, ekonomiska

föreningar och utländska filialer.

De nuvarande kraven på svenskt medborgarskap och bosättning i

Sverige enligt försäkringsrörelselagen m.fl. lagar i fråga om

sådana revisorer som varken är auktoriserade eller godkända bör

enligt propositionen ersättas med krav på bosättning inom EES.

I propositionen föreslås vidare att sådana juridiska personer

som inte har någon här i landet bosatt behörig ställföreträdare

skall vara skyldiga att bemyndiga en i Sverige bosatt person att

ta emot delgivning samt att för registrering anmäla den person

som sålunda utsetts.

Utskottet delar bedömningen i propositionen att kraven på

bosättning i Sverige för vissa befattningshavare i bl.a.

aktiebolag, liksom kravet att en juridisk person som stiftare

skall vara svensk juridisk person, inte är förenliga med

EES-avtalets regler om fri etableringsrätt. Till följd av

Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet måste därför nuvarande

bosättningskrav ersättas med ett motsvarande krav på bosättning

inom EES. Även när det gäller kraven på medborgarskap och

bosättning i Sverige enligt försäkringsrörelselagen m.fl. lagar

i fråga om vissa revisorer måste motsvarande ändringar göras.

Utskottet har inte heller något att erinra mot förslaget om

att sådana juridiska personer som inte har någon här i landet

bosatt ställföreträdare skall vara skyldiga att bemyndiga en i

Sverige bosatt person att ta emot delgivning. Utskottet kan dock

konstatera att det inte föreskrivs några sanktioner för

underlåtenhet att utse en person med nu angiven uppgift. Som

Lagrådet har påpekat kan det ifrågasättas om systemet blir

effektivt så länge en sanktionsmöjlighet saknas. I propositionen

framhålls dock att det ingår i Aktiebolagskommitténs uppgifter

att göra en översyn av sanktionssystemet i aktiebolagsrätten. I

direktiven (1990:46) till kommittén anförs sålunda att det kan

finnas anledning att mera generellt överväga om

sanktionssystemet är utformat på ett sådant sätt att lagens

materiella regler får det genomslag som har varit avsett. Även

valet av påföljd för olika åsidosättanden av lagens regler kan

enligt direktiven behöva övervägas på nytt. Kommittén bör

förutsättningslöst analysera dessa frågor och lägga fram de

förslag till lagändringar som kommittén anser vara motiverade.

Utskottet förutsätter att frågan om sanktion vid åsidosättande

av skyldigheten att utse en här i landet behörig person att ta

emot delgivning övervägs i detta sammanhang.

Det anförda leder till att utskottet tillstyrker propositionen

i nu behandlade delar.

Delgivning med juridiska personer m.m.

Enligt 8 kap. 11 § aktiebolagslagen företräder styrelsen ett

aktiebolag och tecknar dess firma. Styrelsen kan dock bemyndiga

enskild styrelseledamot, verkställande direktör eller annan att

företräda bolaget och teckna dess firma såvida inte förbud

häremot intagits i bolagsordningen.

Ett aktiebolag skall enligt 8 kap. 15 § aktiebolagslagen för

registrering anmäla vem som utsetts till styrelseledamot,

verkställande direktör, suppleant och firmatecknare samt av

vilka och hur bolagets firma tecknas. Anmälan görs första gången

när bolaget anmäls för registrering och därefter genast efter

det att ändring inträtt i de ifrågavarande förhållandena.

Vidare skall ett aktiebolag varje år efter den ordinarie

bolagsstämman till registreringsmyndigheten sända in en aktuell

förteckning över bolagets ledamöter, verkställande direktör,

suppleanter och firmatecknare (8 kap. 15 § sista stycket

aktiebolagslagen). Registreringsmyndighet för aktiebolag är

Patent- och registreringsverket.

Ett nybildat aktiebolag blir särskilt rättssubjekt i och med

att det registreras. Aktiebolaget upphör vanligen att vara

rättssubjekt genom likvidation. Under likvidationen är bolaget

ett rättssubjekt, där styrelsen ersatts av likvidatorer. I vissa

fall föreligger en likvidationsplikt. Ett sådant fall är då

bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade

aktiekapitalet (13 kap. 2 § aktiebolagslagen). Skyldighet att

träda i likvidation föreligger också bl.a. då bolaget saknar

till Patent- och registreringsverket anmäld behörig styrelse

eller verkställande direktör (13 kap. 4 § 3 p.). Om

bolagsstämman inte tar konsekvenserna av den föreliggande

situationen och beslutar att bolaget skall träda i likvidation

finns möjlighet för rätten att besluta om tvångslikvidation.

Om delgivning skall ske av handling i mål eller ärende hos

domstol eller annan myndighet skall delgivningen ske enligt

bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428). Därvid gäller att

delgivning med annan juridisk person än staten sker genom att

handlingen överlämnas till någon som har rätt att företräda den

juridiska personen eller, om flera är gemensamt behöriga, till

någon av dem. För aktiebolag innebär regleringen att varje

styrelseledamot är behörig att ta emot delgivning på bolagets

vägnar, oavsett om han är firmatecknare eller ej. Som framgått

av redovisningen ovan anger i regel aktiebolagsregistret vilka

personer som ingår i ett bolags styrelse och som alltså är

behöriga att ta emot delgivning med bolaget. Styrelsens

sammansättning kan emellertid ha ändrats utan att detta hunnit

återspeglas i registret. I sådant fall får (se Högsta domstolens

avgörande NJA 1979 s. 655) anses gälla att delgivning skall ske

med någon som vid tillfället faktiskt tillhör bolagets styrelse

eller eljest är behörig att företräda bolaget, oavsett om

registrering ägt rum eller ej. I rättsfallet uttalade Högsta

domstolen att det emellertid måste ställas stora krav på

bevisningen när det hävdas att vad som finns antecknat i

aktiebolagsregistret inte överensstämmer med de verkliga

förhållandena.

Möjligheten att tillgripa kungörelsedelgivning beträffande en

juridisk person regleras i 15 § delgivningslagen. En tillämpning

av bestämmelsen förutsätter att det finns en bestämd person,

t.ex. en styrelseledamot i ett bolag, med vilken delgivning

skall ske och som det av angivna skäl inte går att nå för

delgivning i annan ordning. Om det inte finns någon uppgift om

vem som är behörig att motta handlingar för den juridiska

personens räkning saknas det därför möjlighet att delge

ansökningen genom kungörelse med stöd av 15 §.

I motion L203 av Bengt Silfverstrand och Jan Andersson

(s), om åtgärder mot missbruk av aktiebolagslagstiftningen,

anförs bl.a. att det allt oftare visar sig att bolag inte kan

delges t.ex. betalningsföreläggande eller lagsökning eftersom

bolaget saknar registrerad styrelse och det i övrigt inte finns

någon som är behörig att ta emot handlingar för bolagets

räkning. I sådana fall ser sig borgenärerna ofta nödsakade att

starta en tidsödande likvidationsprocess för att få en

likvidator utsedd, vilket leder till stora förluster för dem.

Detsamma gäller när en konkursansökan av angiven anledning inte

kan delges med gäldenären. Härigenom försvåras enligt

motionärerna möjligheterna till återvinning i konkursen,

eftersom gäldenären på detta sätt kan förhala fristdagen, dvs.

den dag från vilken återvinningsfristerna räknas (normalt dagen

då ansökan om gäldenärens försättande i konkurs kom in till

rätten, 4 kap. 2 § första stycket konkurslagen). I motionen

anförs att vissa lagändringar snarast måste vidtas för att komma

till rätta med de angivna problemen. Sålunda bör

delgivningslagen ändras så att delgivning kan ske med såväl

behörig företrädare som registrerad företrädare för en juridisk

person. Kungörelsedelgivning bör få användas när en juridisk

person saknar registrerad företrädare. Vidare bör fristdagen i

konkurs efter likvidation vara dagen för ansökan om likvidation.

Även i motion Ju832 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) anförs

att det är en allvarlig brist i aktiebolagslagen att ett bolag

kan ställas utan någon som är behörig att företräda bolaget.

Genom att underlåta att anmäla styrelse och firmatecknare till

registreringsmyndigheten gör man det närmast omöjligt att

försätta bolaget i konkurs eller att på annat sätt komma åt

bolagets tillgångar. Motionärerna anser det därför mycket

angeläget att regeringen snarast tar initiativ till att

undanröja dessa svagheter i lagstiftningen (yrkande 11).

Riksskatteverket har i sin inledningsvis nämnda skrivelse

framhållit att det allt oftare förekommer att

aktiebolagslagstiftningen missbrukas av oseriösa personer i

syfte att undvika delgivning och därmed undgå de förpliktelser

som åvilar bolaget. Ett sätt att försvåra delgivningen är enligt

Riksskatteverket att underlåta att till Patent- och

registreringsverket anmäla ändringar i styrelsens

sammansättning. Ett annat sätt att försvåra delgivning är att ge

in en ofullständig ansökan om registrering av ny styrelse till

Patentverket. Verkets begäran om komplettering följs sedan inte

utan ärendet blir liggande oavslutat. Enligt Riksskatteverket

uppkommer problem bl.a. när en borgenär som vill komma till sin

rätt skall utverka en exekutionstitel mot en gäldenär liksom i

samband med ansökan om konkurs och vid exekutiv försäljning av

fast egendom. Mot bakgrund av det anförda föreslår

Riksskatteverket att den som är registrerad företrädare för en

juridisk person alltid skall vara behörig att för den juridiska

personens räkning ta emot handlingar som skall delges denna.

Saknar en juridisk person registrerad behörig företrädare skall

delgivning få ske genom kungörelse.

Riksskatteverket föreslår vidare -- i överensstämmelse med

motion L203 -- att en ny bestämmelse införs i 4 kap. 2 §

konkurslagen. Enligt denna blir fristdagen i konkurs dagen för

ansökan om likvidation. Detta skall gälla under förutsättning

att konkursansökan görs inom tre veckor från den dag då beslutet

om likvidation vann laga kraft.

I propositionen ställer sig regeringen bakom grundtanken i

Riksskatteverkets förslag om kungörelsedelgivning. Därvid anförs

att det får anses rimligt att t.ex. ett aktiebolag som i strid

med aktiebolagslagens regler underlåter att till bolagsregistret

anmäla behörig företrädare skall kunna delges genom kungörelse.

Det bör emellertid inte vara möjligt att använda

kungörelsedelgivning om delgivning med den juridiska personen

kan ske på vanligt sätt. För kungörelsedelgivning bör det krävas

att uppgifter saknas i bolagsregistret om vem som är behörig att

företräda bolaget eller att uppgifterna är felaktiga eller

ofullständiga och det av den anledningen inte går att fastställa

vem som är behörig att företräda bolaget. Kungörelsedelgivning

får enligt förslaget inte heller ske om den juridiska personen

har bemyndigat och anmält någon i Sverige bosatt person att ta

emot delgivning på den juridiska personens vägnar. I

propositionen föreslås sålunda en ändring i delgivningslagen med

den angivna innebörden.

Föredragande statsrådet är dock kritisk till Riksskatteverkets

förslag, att den som är registrerad företrädare för en juridisk

person alltid skall vara behörig att för den juridiska personens

räkning ta emot handlingar som skall delges denna. Med

hänvisning till negativa synpunkter som framkommit under

remissbehandlingen av förslaget anför statsrådet att det är

tydligt att en delgivning enligt förslaget i vissa situationer

skulle kunna leda till att den handling som delgivits aldrig når

den verkliga adressaten. Man måste, anförs det, räkna med att en

sådan ordning ibland kan leda till skada även för seriösa

juridiska personer som lojalt har fullgjort sin

registreringsskyldighet. Enligt föredragande statsrådet gör de

nu berörda svagheterna med förslaget i skrivelsen att hon inte

är beredd att föreslå den lösning som Riksskatteverket förordat.

Det alternativ som statsrådet kan tänka sig är att frågan i

stället tas upp av Aktiebolagskommittén (Ju 1990:08). Kommittén

kommer att behandla olika problem med anknytning till aktiebolag

som saknar företrädare och frågor som gäller registrering av

bolagets företrädare. Enligt föredragande statsrådet bör man i

frågan avvakta de förslag kommittén lämnar innan man slutligt

tar ställning till vilka åtgärder som bör sättas in för att

förhindra det missbruk som påtalas i Riksskatteverkets

skrivelse.

Även när det gäller Riksskatteverkets förslag om fristdagen i

konkurs efter likvidation är föredragande statsrådet kritisk.

Hon anför att, om det blir möjligt att på det sätt som föreslås

i propositionen genom kungörelse delge juridiska personer som

saknar registrerad behörig företrädare, kommer den betydligt

omständligare vägen över ett likvidationsförfarande sannolikt

inte alls att utnyttjas eller utnyttjas endast undantagsvis. Det

finns enligt statsrådet redan av detta skäl anledning att ställa

sig tveksam till behovet av en lagändring i enlighet med

Riksskatteverkets förslag. Vidare genomförs likvidation många

gånger av annan anledning än att bolaget saknar behörig

ställföreträdare. Den föreslagna bestämmelsen i konkurslagen gör

emellertid inte undantag för dessa fall, utan skall gälla

generellt. I skrivelsen finns, anförs det, dock inte underlag

för att bedöma om det finns behov av att förändra fristdagen i

konkurs även i dessa senare fall. Med hänsyn till det anförda är

föredragande statsrådet inte beredd att föreslå en sådan ändring

i konkurslagen som Riksskatteverket föreslagit.

Regeringen gav den 11 april 1991 Riksåklagaren och

Rikspolisstyrelsen i uppdrag att i samråd undersöka vilka

åtgärder som bör vidtas för att statsmakternas prioriteringar

och riktlinjer i fråga om bekämpningen av den ekonomiska

brottsligheten skall förverkligas. Uppdraget har den 7 januari

1992 slutredovisats till regeringen i form av en rapport med

förslag till förändringar i syfte att öka effektiviteten i

bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten. I rapporten

lämnas förslag till bl.a. åtgärder mot missbruk av

aktiebolagsformen. I rapporten anförs att en mycket stor del av

den ekonomiska brottsligheten sker genom missbruk av

aktiebolagsformen. Ett spörsmål som särskilt tas upp är frågan

om registrering av ändringar i sammansättningen av styrelsen för

ett bolag. En vanlig invändning mot straffansvar är, anförs det,

att den misstänkte personen lämnat bolaget för länge sedan och

att utträdet inte anmälts till registreringsmyndigheten. Enligt

rapporten bör man överväga skärpta regler om registrering på det

sättet att en ändring i styrelsens sammansättning som inte

anmälts inom viss tid normalt inte skall registreras.

Utskottet har inhämtat att rapporten överlämnats till

Aktiebolagskommittén för att beaktas av denna i det fortsatta

arbetet.

Utskottet konstaterar att missbruk av aktiebolagsformen utgör

ett väsentligt inslag i ekonomisk brottslighet. Åtgärder i syfte

att motverka sådant missbruk framstår som angelägna och övervägs

för närvarande också av Aktiebolagskommittén. De förbättrade

möjligheter till kungörelsedelgivning med juridiska personer

som nu föreslås har efterfrågats av bl.a. skattemyndigheterna

och de brottsbekämpande myndigheterna. Även utskottet välkomnar

förslaget och anser i likhet med propositionen att det är

rimligt att kungörelsedelgivning, under de angivna

förutsättningarna, får användas då t.ex. ett aktiebolag i strid

med aktiebolagslagens regler underlåter att till

aktiebolagsregistret anmäla behörig företrädare. Härigenom torde

det bli betydligt svårare för ett bolag att underlåta att

fullgöra sina förpliktelser. Därmed förbättras också

borgenärers, myndigheters och andras intressen av att bolaget är

tillgängligt för olika ändamål. Utskottet tillstyrker därför

förslaget om kungörelsedelgivning, vilket också ligger i linje

med önskemålen i de aktuella motionerna. I detta avseende får

alltså motionerna anses tillgodosedda.

Som anförs i propositionen måste lagändringen beträffande

kungörelsedelgivning anses minska behovet av den av

Riksskatteverket föreslagna -- och i motion L203 berörda --

ändringen beträffande fristdagen i konkurs. Med hänsyn härtill

och till de tveksamheter som enligt propositionen vidlåder

förslaget anser inte heller utskottet att förslaget bör

genomföras. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att

riksdagen nyligen beslutat om en ändring i ackordslagen

(1970:847) som syftar till att förbättra möjligheterna till

återvinning i konkurs (se bet. 1992/93:LU1, rskr. 8).

Utskottet delar vidare den kritiska bedömning som i

propositionen görs från främst rättssäkerhetssynpunkt

beträffande Riksskatteverkets förslag att den som är registrerad

företrädare för en juridisk person alltid skall vara behörig att

ta emot delgivning för dess räkning. Som anförs i propositionen

bör man avvakta Aktiebolagskommitténs överväganden i hithörande

frågor.

Ändringarna i delgivningslagen med anledning av den föreslagna

utvidgade möjligheten till kungörelsedelgivning föreslås i

propositionen träda i kraft den 1 januari 1993. Härtill vill

utskottet anföra följande. Som en av flera förutsättningar för

att få använda kungörelsedelgivning enligt förslaget anges att

det inte har utsetts någon i Sverige bosatt person att på den

juridiska personens vägnar ta emot delgivning. Bemyndigande av

en sådan person regleras i en ny bestämmelse i 8 kap. 11 §

aktiebolagslagen. Denna ändring, liksom ett flertal av de övriga

ändringar som föreslås i aktiebolagslagen, skall enligt

förslaget träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Med hänsyn

till beröringspunkterna mellan ändringarna i delgivningslagen

och den nyssnämnda ändringen i aktiebolagslagen föreslår

utskottet den ändringen av regeringens förslag, att också lagen

om ändring i delgivningslagen skall träda i kraft den dag

regeringen bestämmer.

Riksdagen har nyligen beslutat vissa ändringar i bl.a.

föreningsbankslagen (1987:620) (prop. 1992/93:69, NU7, rskr.

19). Lagen om ändring i föreningsbankslagen (SFS 1992:1058)

trädde i kraft den 1 december 1992, och innebar bl.a. att ordet

"bankinspektionen" i olika böjningsformer bytts ut mot

"Finansinspektionen" i motsvarande form i ett antal paragrafer i

lagen, däribland 6kap. 3,4 och 14§§. Med anledning härav

bör motsvarande ändring göras i regeringens nu aktuella förslag

till lag om ändring i föreningsbankslagen.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet, med

nämnda justeringar, propositionen i nu berörda delar och

avstyrker motionerna L203 och Ju832 yrkande 11.

Personligt ansvar för styrelseledamöter m.fl.

Aktiebolag är från sina ägare fristående rättssubjekt. Som ett

grundstadgande i aktiebolagslagen är inskrivet att delägarna

inte har något personligt ansvar för bolagets förpliktelser.

Från denna princip finns några i lag angivna undantag. Sålunda

gäller enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen under vissa

förutsättningar ett personligt betalningsansvar för

styrelseledamöter och andra -- t.ex. aktieägare -- som inte

iakttar sina förpliktelser då förutsättningar för likvidation av

bolaget föreligger. Aktiebolagslagen innehåller vidare

bestämmelser om skadeståndsansvar för bland andra

styrelseledamöter och aktieägare gentemot bolaget och dess

borgenärer. För bolagets obetalda skatter kan den som företräder

bolaget bli personligen ansvarig enligt särskilda författningar.

Härjämte finns bestämmelser om skyldighet att återbära från

bolaget olovligt utdelad vinst.

Vid sidan av de nämnda lagreglerna har i rättspraxis ett

personligt betalningsansvar ålagts aktieägare.

Betalningsansvarskommittén tillkallades hösten 1984 på begäran

av riksdagen (bet. LU 1982/83:16) med uppdrag att utreda frågor

om betalningsansvar för skulder i aktiebolag och ekonomiska

föreningar m.m. Kommittén avlämnade sitt betänkande (SOU

1987:59) Ansvarsgenombrott m.m. i december 1987 och föreslog

därvid bestämmelser i aktiebolagslagen som innebar att det

skulle bli möjligt att i vissa undantagssituationer göra avsteg

-- ansvarsgenombrott -- från principen om personlig

ansvarsfrihet.

Något förslag till lagstiftning om ansvarsgenombrott har dock

inte framlagts för riksdagen. För att om möjligt precisera

förutsättningarna för ansvarsgenombrott ytterligare beslutade

den dåvarande regeringen i september 1991 om tilläggsdirektiv

med denna innebörd till Aktiebolagskommittén (dir. 1991:89).

Den nuvarande regeringen har genom ytterligare

tilläggsdirektiv till Aktiebolagskommittén beslutat att frågan

om ansvarsgenombrott inte längre skall ingå i kommitténs uppdrag

(dir. 1991:98). Som motivering anges att i rättspraxis godtagits

ansvarsgenombrott i några få, mycket speciella fall då det inte

har ansetts acceptabelt att upprätthålla principen om frihet

från personligt betalningsansvar. Det finns, anförs det vidare,

för närvarande inget som tyder på att det skulle föreligga behov

av att införa särskilda lagregler om ansvarsgenombrott.

I ett svar i riksdagen den 4 maj 1992 på en interpellation om

åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten hänvisade

justitieministern i frågan om ansvarsgenombrott till att

regeringen, såsom framgår av tilläggsdirektiven till

Aktiebolagskommittén (dir. 1991:98), funnit att det för

närvarande inte finns något behov av att införa särskilda

lagregler om ansvarsgenombrott. I ett interpellationssvar i

samma ämne den 20 november 1992 har justitieministern uttalat

att regeringen härvidlag inte ändrat uppfattning.

I motion L204 av Bengt Silfverstrand och Ingvar Johnsson

(s) om solidariskt betalningsansvar för delägare i aktiebolag

anförs att rättsläget beträffande ansvarsgenombrott är oklart

eftersom antalet rättsfall där ansvarsgenombrott konstituerats

är litet. Enligt motionärerna bör förutsättningarna för

ansvarsgenombrott preciseras i lag så att en enhetlig

rättstillämpning kan komma till stånd. Skälen för att överväga

frågan om ansvarsgenombrott har enligt motionärerna blivit

starkare genom utvecklingen av den ekonomiska brottsligheten. I

motionen föreslås därför att Aktiebolagskommittén ånyo, i

enlighet med tidigare meddelade tilläggsdirektiv, får i uppdrag

att utreda spörsmålet. Detsamma föreslås i motion Ju832 av

Ingvar Carlsson m.fl. (s) (yrkande 12).

Utskottet vill för sin del understryka grundsatsen om

personlig ansvarsfrihet för bolagets förpliktelser och dess

betydelse för företagen och näringslivet. De undantag som finns

från principen är också begränsade och preciserade i lag. De

fall då regeln genombrutits i rättspraxis är få till antalet och

avser speciella situationer. Någon rättsosäkerhet kan enligt

utskottets mening knappast anses föreligga, och utskottet delar

den bedömning regeringen gjort att behov för närvarande saknas

att införa särskilda lagregler om ansvarsgenombrott. Motionerna

L204 och Ju832 (yrkande 12) avstyrks således.

Konkursförvaltningen

Enligt 1 kap. 2 § konkurslagen skall en gäldenär som är på

obestånd efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i

konkurs. Ansökan om konkurs görs hos tingsrätt, som har att

pröva konkursansökan och meddela beslut om gäldenärens

försättande i konkurs om förutsättningar för det föreligger.

Genom konkursbeslutet förlorar gäldenären rådigheten över den

egendom som ingår i konkursboet. Rådigheten tillkommer i stället

förvaltaren, som utses av rätten efter hörande av

tillsynsmyndigheten. Förvaltarens allmänna åligganden är enligt

7 kap. 8 § första stycket konkurslagen att ta till vara

borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de

åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet.

Om förvaltaren finner det nödvändigt får han anlita ett

sakkunnigt biträde för viss förvaltningsåtgärd. Det kan gälla

t.ex. hjälp med bokföringsgranskningen. Förvaltaren har bl.a.

att snarast upprätta en s.k. förvaltarberättelse, innehållande

bl.a. uppgifter om boets tillstånd och orsakerna till

gäldenärens obestånd. Berättelsen skall också innehålla uppgift

i förekommande fall om att misstanke om brott som avses i 11

kap. brottsbalken (brott mot borgenärer m.m.) anmälts till

åklagare.

Förvaltningen skall stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet.

Tillsynsmyndigheter är vissa kronofogdemyndigheter som av

regeringen utsetts därtill. Tillsynsmyndighetens uppgift är

enligt 7 kap. 27 § konkurslagen allmänt att övervaka att

förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i

överensstämmelse med konkurslagen och andra författningar.

Kompletterande bestämmelser i lagrummet anger att myndigheten

särskilt skall tillse att avvecklingen av konkursen inte

fördröjs i onödan och att myndigheten, när den finner det

lämpligt, får inventera boets kassa och övriga tillgångar samt

fordra redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter

motiverar det får myndigheten utse en eller flera revisorer för

granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt. Vid

sidan av de sålunda angivna riktlinjerna finns en mängd

bestämmelser som mera preciserat anger tillsynsmyndighetens

uppgifter och befogenheter i särskilda hänseenden.

En närmare redogörelse för reglerna om konkursförvaltningen

och konkursförvaltarens åligganden och uppgifter finns i

lagutskottets betänkande 1991/92:LU6.

Enligt motion L301 av Britta Bjelle och Lars Sundin (fp)

finns det skäl att överväga en klarare och effektivare

rollfördelning mellan åklagare och konkursförvaltare vid

utredning om ekonomisk brottslighet. Staten skulle kunna

finansiera den ytterligare utredning som konkursförvaltaren

finner nödvändig för att presentera ett bättre beslutsunderlag

för de rättsvårdande myndigheterna. En regel som ger möjlighet

att särskilt förordna konkursförvaltare för ytterligare

utredning i alla slags konkurser bör enligt motionärerna

övervägas. Konkursförvaltarens ställning med avseende på

tjänstemannaansvar, handlingsoffentlighet och sekretess i en

sådan utvidgad roll bör också utredas.

Liknande synpunkter anförs i motion Ju832 av Ingvar

Carlsson m.fl. (s) där det också görs gällande att

tillsynsmyndigheternas verksamhet bör effektiviseras. Vidare bör

enligt motionen det förslag som framställs i Riksåklagarens och

Rikspolisstyrelsens rapport angående vissa frågor om ekonomisk

brottslighet om att konkursförvaltare och åklagare gemensamt

skall kunna utnyttja vissa externa revisorer genomföras (yrkande

13).

En motion med samma innebörd som den nu aktuella motionen L301

behandlades av riksdagen under hösten 1991 (bet. 1991/92:LU6). I

det av riksdagen godkända betänkandet uttalade utskottet bl.a.

att det skulle rimma mindre väl med förvaltarens allmänna

ställning och uppgifter att -- utöver den undersöknings- och

anmälningsplikt beträffande brott som redan åligger förvaltaren

-- införa en skyldighet för honom att närmare utreda ekonomisk

brottslighet med anknytning till konkursen. Utskottet påpekade

också att avvecklingen av konkursboet kan komma att avsevärt

försinkas om förvaltaren i enlighet med motionärernas förslag

skall bistå de rättsvårdande myndigheterna med utredningar. De

problem som finns på området har, fortsatte utskottet,

emellertid inte samband med det konkursrättsliga regelsystemet

utan måste ses mot bakgrund av att det inom polis- och

åklagarmyndigheterna inte i tillräcklig utsträckning finns

personal med sådan utbildning som erfordras vid

förundersökningar om ekonomiska brott. Utskottet hänvisade till

att justitieministern vid besvarandet av en interpellation den

24 oktober 1991 om den ekonomiska brottsligheten framhållit att

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen fått i uppdrag att utreda

olika frågor om sådan brottslighet. Justitieministern var inte

beredd att föregripa Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens

slutsatser och förslag men underströk samtidigt det angelägna i

att den ekonomiska brottsligheten bekämpas. Utskottet ansåg med

hänvisning till det anförda att den då aktuella motionen inte

borde föranleda någon riksdagens vidare åtgärd och avstyrkte

bifall till motionen.

I Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens numera avlämnade

rapport skisseras -- mot bakgrund av att konkursförvaltare ofta

anlitar utomstående revisorer för biträde med granskningen av

bokföringen -- en ordning där en ökad samordning mellan

konkursutredningen och brottsutredningen äger rum. I rapporten

anförs bl.a. att utredningar om ekonomisk brottslighet efter

anmälan av konkursförvaltare skulle kunna effektiviseras om den

granskning som förvaltarna låter privata revisorer utföra

präglades av en större enhetlighet och om brottsaspekten

beaktades i större omfattning än vad som nu är fallet. Detta

torde, anförs det, framförallt kräva ett ökat samarbete mellan

åklagaren och konkursförvaltaren. Enklast skulle enligt

rapporten en sådan ordning kunna genomföras genom att

tillsynsmyndigheten, förvaltarna samt åklagare och polis i

huvudsak utnyttjar samma externa experter. Fördelen med

förslaget är enligt rapporten att man undviker det dubbelarbete

som består i att samma granskning görs vid olika tillfällen.

Enligt rapporten bör Riksåklagaren och Riksskatteverket överväga

tillsättandet av en arbetsgrupp med uppdrag att närmare utreda

den skisserade ordningen och ta fram ändamålsenliga rutiner för

de fall då konkursförvaltare anlitar ett sakkunnigt biträde för

att granska bokföringen.

Regeringen har nyligen, med hänvisning till att det av

Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens rapport framgår att det

finns flera åtgärder som kan vidtas av myndigheterna själva inom

ramen för den ordinarie verksamheten, uppdragit åt

Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket att

redovisa vilka åtgärder som vidtagits med anledning av rapporten

i form av effektiviseringar inom ramen för myndigheternas

ordinarie verksamhet. En preliminär redovisning skall lämnas

senast den 1 december 1992 och en slutlig före utgången av maj

1993.

Utskottet kan till en början konstatera att ekonomisk

brottslighet ligger bakom en stor del av konkurserna och att det

ofta är i samband med konkurser som sådan brottslighet uppdagas.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning (se bet.

1991/92:LU6) att det skulle rimma mindre väl med förvaltarens

allmänna ställning och uppgifter att -- utöver den

undersöknings- och anmälningsplikt beträffande brott som redan

åligger förvaltaren -- införa en skyldighet för honom att

närmare utreda ekonomisk brottslighet med anknytning till

konkursen. Utskottet framhöll därvid också att de problem som

finns beträffande bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten

inte har något samband med det konkursrättsliga regelsystemet

utan måste ses mot bakgrund av att det inom polis- och

åklagarmyndigheterna inte i tillräcklig utsträckning finns

personal med sådan utbildning som erfordras vid

förundersökningar om ekonomiska brott.

Det sagda innebär emellertid inte att effektiviteten i fråga

om utredning av ekonomisk brottslighet i samband med konkurs

inte skulle kunna förbättras. Förslag med denna inriktning har

också framlagts i den ovan redovisade rapporten från

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen. Som framgått av

redogörelsen ovan har regeringen också gett Riksåklagaren,

Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket i uppdrag att redovisa

vilka åtgärder som vidtagits med anledning av rapporten i form

av effektiviseringar inom ramen för myndigheternas egen

verksamhet. Utskottet vill i sammanhanget också hänvisa till att

justitieministern i ett interpellationssvar den 20 november 1992

om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten, som exempel på

åtgärder som regeringen överväger, nämnt bl.a. tillsättandet

inom departementet av en utredning om hur konkursförvaltarens

kunskaper bättre skulle kunna tas till vara vid utredning av

ekonomisk brottslighet.

Med hänvisning till de överväganden som sålunda sker i olika

sammanhang av de i motionerna aktualiserade spörsmålen anser

utskottet att någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av

motionerna nu inte är erforderlig. Utskottet avstyrker således

motionerna L301 och Ju832 (yrkande 13).

Konkursregister m.m.

En konkurs berör praktiskt taget alltid en mängd personer, som

förutsätts i viss utsträckning själva bevaka sina intressen. Det

är viktigt att de får tillräcklig information för att kunna göra

detta. Konkurslagen innehåller också en mångfald bestämmelser om

kungörelser, kallelser och underrättelser. De beslut och

åtgärder som enligt lagen skall kungöras är t.ex.

konkursbeslutet, beslut om bevakningsförfarande och

utdelningsförslag. Kungörelsen sker, med visst undantag, genom

införande i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning.

Vidare finns vissa uppgifter med anknytning till konkurs

intagna i register, nämligen i det s.k redovisningssystemet för

exekutionsväsendet, REX, som är ett gemensamt ADB-system för

alla kronofogdemyndigheter. För närvarande registreras endast

uppgifter om att konkursansökan skett, om konkursbeslutet, när

bevakningsförfarande äger rum och då konkursen avslutats.

Ett annat register med viss anknytning till konkurs är det av

Riksskatteverket förda registret över näringsförbud. Enligt

lagen (1986:436) om näringsförbud skall näringsförbud, om det är

påkallat från allmän synpunkt, meddelas den som grovt åsidosatt

vad som ålegat honom som näringsidkare. Lagen innebär en

utvidgning i förhållande till vad som gällde tidigare, då

näringsförbud var kopplat till att näringsidkaren gått i

konkurs. Den som har ålagts näringsförbud -- allmän domstol

meddelar beslut härom -- får utom annat inte driva

näringsverksamhet och inte vara ledamot av styrelsen för t.ex.

ett aktiebolag. Näringsförbud skall meddelas för en viss tid,

lägst tre och högst fem år. Anteckningarna i det s.k.

näringsförbudsregistret förs manuellt på grundval av

domstolarnas avgöranden om näringsförbud. Registret är

offentligt och utdrag ur detsamma skall fortlöpande sändas till

bl.a. aktiebolagsregistret.

I motion Ju832 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) hänvisas till

att Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i en rapport angående

vissa frågor om ekonomisk brottslighet föreslagit att beslut om

näringsförbud bör kungöras. Enligt motionärerna är förslaget

välgrundat och bör genomföras. Vidare anser motionärerna att ett

centralt konkursregister bör upprättas (yrkande 15).

Utskottet erinrar om att regeringen år 1988 gav

Riksskatteverket i uppdrag att göra en översyn av

utsökningsbalken. I uppdraget ingick bl.a. att överväga en

förbättring av möjligheterna för kronofogdemyndigheterna att med

utnyttjande av ADB-teknik göra efterforskningar i olika

register. Denna del av uppdraget har redovisats i en delrapport

(RSV Rapport 1991:1). Ett av de förslag som därvid förs fram är

inrättandet av ett centralt konkursregister som förs med hjälp

av ADB och som skulle vara tillgängligt inte bara för

exekutionsväsendet utan även för t.ex. polis-, åklagar- och

skattemyndigheter. Enligt förslaget bör det centrala

REX-registret användas och därvid tillföras nya uppgifter såsom

uppgifter om konkursförvaltare samt företrädare i aktiebolag och

andra juridiska personer.

Riksskatteverkets rapport har remissbehandlats och bereds för

närvarande inom regeringskansliet.

I rapporten från Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen angående

vissa frågor om ekonomisk brottslighet understryks -- med

hänvisning till att ett centralt konkursregister enligt

Riksskatteverkets förslag länge efterfrågats av de

brottsbekämpande myndigheterna -- vikten av att ett sådant

register införs. I rapporten anförs också att man bör överväga

frågan om kungörelse av näringsförbud i enlighet med vad som

gäller för andra beslut med anknytning till konkurs.

Utskottet har inhämtat att sistnämnda spörsmål överlämnats

till näringsdepartementet för vidare överväganden.

Med hänsyn till att de av motionärerna aktualiserade

spörsmålen sålunda är föremål för överväganden inom

regeringskansliet anser utskottet att motion Ju832 yrkande 15

inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslagen i propositionen

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

dels lag om ändring i lagen (1975:1386) om införande av

aktiebolagslagen (1975:1385),

dels lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620) med

den ändringen att i 6kap. 3,4 och 14§§ ordet

"bankinspektionen" byts ut mot "Finansinspektionen",

dels lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

dels lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska

föreningar,

dels lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska

filialer m.m.,

dels lag om ändring i aktiekontolagen (1989:827),

dels lag om ändring i lagen (1990:830) om ändring i lagen

(1988:606) om finansbolag,

delslag om ändring i lagen (1990:827) om ändring i

fondkommissionslagen (1979:748),

dels lag om ändring i lagen (1989:831) om ändring i

aktiebolagslagen (1975:1385),

dels lag om ändring i lagen (1992:546) om ändring i

aktiebolagslagen (1975:1385),

dels lag om ändring i lagen (1992:554) om ändring i

bankaktiebolagslagen (1987:618),

dels lag om ändring i lagen (1990:1307) om ändring i

bankaktiebolagslagen (1987:618),

dels lag om ändring i lagen (1990:822) om ändring i

bankaktiebolagslagen (1987:618),

dels lag om ändring i lagen (1989:832) om ändring i

försäkringsrörelselagen (1982:713),

dels lag om ändring i lagen (1980:1103) om

årsredovisning m.m. i vissa företag,

dels lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) med den

ändringen att lagen skall träda i kraft den dag regeringen

bestämmer,

2. beträffande delgivning med juridiska personer m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L203 och 1991/92:Ju832

yrkande 11,

3. beträffande ansvarsgenombrott

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L204 och 1991/92:Ju832

yrkande 12,

res. 1 (s)

4. beträffande konkursförvaltningen

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L301 och 1991/92:Ju832

yrkande 13,

5. beträffande konkursregister m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju832 yrkande 15.

res. 2 (s)

Stockholm den 26 november 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Inger

Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar

Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Lena Boström (s), Stig

Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Hans Stenberg (s), Karin

Pilsäter (fp) och Stina Eliasson (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Ansvarsgenombrott (mom. 3)

Maj-Lis Lööw, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar

Thollander, Lena Boström, Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla

s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "avstyrks således."

bort ha följande lydelse:

Utskottet vill understryka grundsatsen om personlig

ansvarsfrihet för bolagets förpliktelser och dess betydelse för

företagen och näringslivet. Det kan dock i vissa situationer av

uppenbart missbruk vara befogat att personer som står bakom ett

aktiebolag kan göras personligt betalningsansvariga för bolagets

skulder. Högsta domstolen har också tillämpat principen om

ansvarsgenombrott, och liknande regler finns i många andra

länder. Det vore mycket värdefullt om förutsättningarna för

ansvarsgenombrott preciserades och i viss mån utsträcktes när

det gäller kvalificerat missbruk av aktiebolag. Enligt

utskottets mening bör regeringen därför ge tilläggsdirektiv till

Aktiebolagskommittén att låta utreda frågan om

ansvarsgenombrott. Vad utskottet sålunda anfört bör regeringen

med bifall till motionerna L204 och Ju832 yrkande 12 som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande ansvarsgenombrott

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:L204 och

Ju832 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

2. Konkursregister m.m. (mom. 5)

Maj-Lis Lööw, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar

Thollander, Lena Boström, Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla

s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som

börjar med "Med hänsyn" och slutar med "vidare åtgärd." bort ha

följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att Riksskatteverket lagt fram ett

förslag till regeringen om inrättande av ett centralt

konkursregister (RSV Rapport 1991:1). Vidare har frågan om

kungörelse av näringsförbud behandlats i Riksåklagarens och

Rikspolisstyrelsens rapport angående vissa frågor om ekonomisk

brottslighet. Spörsmålen övervägs för närvarande inom

regeringskansliet. Utskottet anser att det är angeläget att ett

centralt konkursregister i enlighet med Riksskatteverkets

förslag inrättas och att det blir möjligt att kungöra

näringsförbud. Regeringen bör därför snarast framlägga förslag

till riksdagen om lagstiftning i dessa frågor. Vad utskottet

sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion Ju832

yrkande 15 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande konkursregister m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Ju832 yrkande 15

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Propositionens lagförslag

Bilaga