Bet. 1992/93:LU16

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU16

Den svenska försäkringsavtalsrättens anpassning till EG:s

regelverk m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1992/93

LU16

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1992/93:222

jämte en med anledning av propositionen väckt motion. I

propositionen föreslås nya lagregler på försäkringsavtalsrättens

område som en följd av EES-avtalet. Förslaget går ut på att

vissa lagvalsregler i EG-direktiven om livförsäkring och

skadeförsäkring införlivas i svensk rätt genom en särskild lag

för vissa försäkringsavtal som har anknytning till stater inom

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vidare föreslås att en

EG-regel om rätt för försäkringstagaren att säga upp avtal om

livförsäkring skall föras in i svensk rätt genom en ny paragraf

i lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Tidsfristen för

uppsägningen skall enligt förslaget uppgå till två veckor. I den

med anledning av propositionen väckta motionen yrkas att

uppsägningstiden i stället skall vara 30 dagar.

Vidare behandlas i betänkandet två under den allmänna

motionstiden väckta motioner, varav den ena gäller diabetikers

rätt att teckna personförsäkring och den andra reglerna om

dödförklaring.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker

bifall till den motion som väckts med anledning av

propositionen. Vidare avstyrker utskottet motionen om

diabetikers rätt att teckna försäkring med hänvisning till

pågående beredningsarbete. När det däremot gäller frågan om

dödförklaring förordar utskottet med anledning av motionen ett

tillkännagivande om en översyn av reglerna härom.

Till betänkandet har fogats en meningsyttring (v) i fråga om

rätt att säga upp avtal om livförsäkring och i fråga om

diabetikers personförsäkringar.

Propositionen

I proposition 1992/93:222 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att

riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal,

2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

Lagförslagen har intagits i bilaga till betänkandet.

Motionerna

Motion väckt med anledning av proposition 1992/93:222

1992/93:L23 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen beslutar att propositionens förslag till lag om

ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal, 97 a § första

stycket första meningen, skall ha följande lydelse:

Försäkringstagaren har rätt att säga upp försäkringen inom

trettio dagar från den dag då han fick kännedom om att avtalet

kommit till stånd.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93

1992/93:L408 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av lagändring avseende dödförklaring.

1992/93:L604 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om diabetikers rätt att teckna

personförsäkring på samma villkor som andra grupper i samhället.

Utskottet

Ändringar i svensk försäkringsavtalsrätt med anledning av

EES-avtalet

Inledning

Genom avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

EES-avtalet (prop. 1991/92:170, bet. 1992/93:EU1, rskr. 18) har

Sverige förbundit sig att införa regler om etableringsfrihet och

om rätt att tillhandahålla tjänster -- bl.a. finansiella

tjänster omfattande försäkringsverksamhet -- motsvarande vad

som enligt Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska

gemenskapen (Romfördraget) gäller för medlemsländerna i EG.

Bland de EG-regler som aktualiserar lagstiftning på

försäkringsområdet märks de regler för försäkringsverksamhet som

återfinns i första och andra skadeförsäkringsdirektiven

(73/239/EEG, 88/357/EEG) samt första och andra

livförsäkringsdirektiven (79/267/EEG, 90/619/EEG). Direktiven

avser huvudsakligen frågor om försäkringsrörelse. Inom

Finansdepartementet pågår nu arbete med att upprätta

erforderliga förslag till ändringar i gällande

försäkringsrörelselagstiftning och en helt ny lag om utländska

EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige. En lagrådsremiss

beslutades den 25 mars 1993, och enligt uppgift kommer en

proposition att överlämnas senare i år.

Från det pågående arbetet inom Finansdepartementet har

undantagits två frågor som hör till Justitiedepartementets

ansvarsområde och som behandlas i föreliggande proposition. Den

ena frågan gäller vilket lands lag som skall tillämpas på avtal

om livförsäkring eller skadeförsäkring som behandlas i det andra

skadeförsäkringsdirektivet och i det andra

livförsäkringsdirektivet. Den andra frågan, som behandlas i det

andra livförsäkringsdirektivet, gäller försäkringstagarens rätt

att säga upp ett avtal om individuell livförsäkring inom viss

tid efter det att han har fått kännedom om att avtalet har

kommit till stånd.

Propositionen grundar sig på en inom Justitiedepartementet

upprättad promemoria (Ds 1992:28) EG-anpassning av svensk

försäkringsavtalsrätt. Promemorian har remissbehandlats.

Avtal om privat försäkring regleras i Sverige i dag i lagen

(1927:77) om försäkringsavtal (FAL). Såvitt gäller

skadeförsäkring för konsumenter har reglerna i den lagen år 1981

ersatts av konsumentförsäkringslagen (1980:38, KFL). Varken FAL

eller KFL innehåller några internationellt privaträttsliga

bestämmelser om till vilket lands rättsordning ett

internationellt försäkringsavtal skall hänföras (avtalsstatut).

I stället blir allmänna rättsprinciper tillämpliga. I brist på

avtalsregler gäller då grundsatsen att lagen där

försäkringsbolaget har sitt säte blir tillämplig som

avtalsstatut. Om avtalet ingåtts via ett fast driftställe

tillämpas i stället lagen på driftsställets ort. Genom avtalet

kan emellertid bestämmas att ett annat lands lag skall vara

avtalsstatut. Den omständigheten att den utländska

rättsordningen inte är förenlig med svensk tvingande

lagstiftning anses i princip inte hindra att en hänvisning till

den utländska lagen slår igenom.

Någon bestämmelse om rätt för en försäkringstagare att säga

upp ett avtal om livförsäkring finns inte enligt svensk rätt.

Direktiven

I EG:s andra skadeförsäkringsdirektiv finns regler för

bestämmande av vilket lands lag som är tillämplig på

försäkringsavtal som avser risker belägna i medlemsstaterna. Den

grundläggande regeln innebär att om risken är belägen i den

medlemsstat där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort

eller centrala förvaltning, lagen i den staten skall tillämpas

(artikel 7.1). Försäkringsbolagets säte har alltså, till

skillnad från vad som gäller i Sverige i dag, inte någon

betydelse i frågan om lagvalet. Parternas möjligheter att avtala

om tillämplig lag är enligt direktivet begränsade så att

parterna kan välja mellan lagarna i de medlemsstater som avtalet

har anknytning till. Valmöjligheterna är beroende av vissa

omständigheter såsom försäkringstagarens vanliga vistelseort och

riskens belägenhet. Av betydelse är också om den försäkrade

risken är hänförlig till näringsverksamhet eller inte (artikel

7.1 a--f). Det finns ingenting som hindrar medlemsstaterna att

tillämpa internationellt tvingande regler, som finns i resp.

lands rättsordning (artikel 7.2 första stycket). I direktivet

finns vidare vissa specialregler för obligatorisk försäkring

(artikel 8).

Direktivets regler är begränsade till själva lagvalet.

Därutöver skall medlemsstaterna tillämpa sina allmänna

internationellt privaträttsliga regler för avtalsförhållanden på

de försäkringsavtal som omfattas av direktivet (artikel 7.3).

Direktivet ger således möjlighet att tillämpa den lag som

gäller i försäkringstagarens hemland beträffande försäkringar

där detta skydd ansetts särskilt angeläget. Ett övergripande

syfte med bestämmelserna är att försäkringstagaren inte skall

bli tvungen att acceptera lagregler som inte är kända för honom.

Endast i fråga om vissa s.k. stora risker, närmast olika former

av transportförsäkringar, har parterna enligt det andra

skadeförsäkringsdirektivet full frihet vid lagvalet. I det

tredje skadeförsäkringsdirektivet (92/49/EEG), som beslutades år

1992 och ännu inte omfattas av EES-avtalet, har dock

avtalsfriheten vid lagvalet utvidgats till att gälla alla stora

risker. Det är i dessa fall fråga om försäkringstagare med viss

ställning eller som har en verksamhet med viss omfattning. För

sådana försäkringstagare har ansetts att något skyddsbehov

motsvarande vad som gäller vid andra risker -- s.k. massrisker

-- inte behövs.

De övergripande syften som ligger bakom reglerna i det andra

skadeförsäkringsdirektivet torde också gälla i fråga om det

andra livförsäkringsdirektivet. Av direktivet framgår att avtal

om livförsäkring skall vara underkastat lagen i den medlemsstat

där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller, om

försäkringstagaren är en juridisk person, lagen i den

medlemsstat där han har det driftställe som avtalet gäller för.

Om den utpekade lagen tillåter det, får parterna välja något

annat lands lag. I de fall försäkringstagaren är en fysisk

person och har sin vistelseort i en annan medlemsstat än där han

är medborgare, får parterna avtala att lagen i sist nämnda stat

skall tillämpas (artikel 4).

Det andra livförsäkringsdirektivet innebär också skyldighet

för medlemsländerna att föreskriva om en rätt för

försäkringstagaren att säga upp avtal om livförsäkring. Enligt

EG-reglerna skall tidsfristen för uppsägningen uppgå till minst

14 dagar och högst 30 dagar (artikel 15).

Reglerna om lagval

I syfte att uppfylla EES-avtalet föreslås i propositionen att

lagvalsreglerna i det andra skadeförsäkringsdirektivet och det

andra livförsäkringsdirektivet skall införlivas i svensk rätt.

Införlivandet föreslås ske genom en särskild internationell

privaträttslig lag -- lag om tillämplig lag för vissa

försäkringsavtal. Av lagens rubrik framgår således att det är

fråga om en internationellt privaträttslig lag samt att den är

tillämplig endast på vissa försäkringsavtal. Tillämpningsområdet

föreslås i enlighet med livförsäkringsdirektivet bli sådana

avtal om livförsäkring som har anknytning till två eller flera

stater inom EES-området, om försäkringstagaren är en fysisk

person som har sin vanliga vistelseort i en EES-stat eller om

försäkringstagaren är en juridisk person och det driftställe som

avtalet gäller för är beläget i en EES-stat. Lagen skall också i

enlighet med skadeförsäkringsdirektivet tillämpas på sådana

avtal om skadeförsäkring som har anknytning till två eller flera

EES-stater, om den försäkrade risken är belägen i en EES-stat.

Ett särskilt spörsmål i sammanhanget gäller parternas

möjlighet att välja tillämplig lag. Reglerna i direktiven är

utformade som minimiregler på så sätt att den nationella lag som

utpekas enligt de grundläggande bestämmelserna kan tillåta

parterna större frihet när det gäller lagvalet. Parterna har

alltså möjlighet att avtala om att ett annat lands lag skall

tillämpas på avtalet i stället för den lag som pekas ut genom

direktivets grundläggande avtalsregler. Fråga uppkommer då om de

svenska lagvalsreglerna för försäkringsavtal skall erbjuda

parterna större avtalsfrihet än vad som framgår av dessa

grundläggande regler i direktiven.

I denna fråga gör föredragande statsrådet bedömningen att

endast om försäkringsavtalet avser s.k. stora risker -- dvs.

fall där försäkringstagaren åtminstone typiskt sett själv kan

tillvarata sina intressen gentemot försäkringsgivaren --

parterna skall ha full frihet att avtala om tillämplig lag.

Härigenom anpassas redan nu den svenska lagstiftningen till det

tredje skadeförsäkringsdirektivet. I övrigt skall enligt

förslaget de svenska lagvalsreglerna bygga på EG-reglernas

miniminivå i fråga om parternas möjligheter att avtala om

tillämplig lag. Några förslag om möjlighet för parterna att

avtala om att något annat lands lag skall tillämpas i stället

för svensk lag, om svensk lag pekas ut som tillämplig enligt

direktivens grundläggande regler, läggs därför inte fram.

Enligt lagförslaget blir huvudregeln för avtal om

livförsäkring att lagen i den EES-stat där försäkringstagaren,

om han är en fysisk person, har sin vanliga vistelseort skall

tillämpas på försäkringsavtalet. Är försäkringstagaren en

juridisk person, tillämpas i stället lagen i den EES-stat där

det driftställe som avtalet gäller för är beläget.

För avtal om skadeförsäkring blir huvudregeln att lagen i den

EES-stat där risken är belägen skall tillämpas på avtalet, om

försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller sin

centrala förvaltning i den staten.

När det gäller tillämplig lag vid obligatorisk skadeförsäkring

föreslås att lagen i den EES-stat som har påbjudit

försäkringsplikten skall tillämpas. Lagvalsreglerna för denna

typ av försäkringar anpassas således till de speciella

förhållandena vid obligatorisk försäkring. I propositionen finns

också förslag till regler som innebär att EG-direktivens

lagvalsregler inte skall hindra tillämpningen av vissa tvingande

regler i domstolslandets lag vid sidan av avtalsstatutet.

Den föreslagna lagen är avsedd att träda i kraft den dag

regeringen bestämmer och att tillämpas endast på avtal som har

ingåtts efter lagens ikraftträdande.

Utskottet har inga erinringar mot propositionen i nu behandlad

del. Såvitt utskottet kan finna svarar lagförslaget i allt

väsentligt väl mot önskemålet om en nära anslutning till

EG-direktiven på ifrågavarande område.

Rätt att säga upp avtal om livförsäkring

EG-regeln om rätt för försäkringstagaren att säga upp avtal om

livförsäkring föreslås i propositionen bli införd i svensk rätt

genom en ny paragraf i FAL. Bestämmelsen, som förutsätts bli

tvingande, innebär en rätt för försäkringstagaren att säga upp

en individuell livförsäkring inom två veckor efter det att han

fått kännedom om att försäkringsavtalet har kommit till stånd.

Den särskilda uppsägningsrätten skall inte gälla försäkringar

med en avtalad giltighetstid om högst sex månader. Om

försäkringstagaren säger upp avtalet, skall han befrias från

alla framtida förpliktelser som annars skulle följa av avtalet.

Bestämmelsen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer

och tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter

ikraftträdandet.

Som redovisats inledningsvis innebär det andra

livförsäkringsdirektivet att tidsfristen för uppsägningstiden

skall uppgå till minst 14 dagar och högst 30 dagar. Fristen

skall räknas från den dag då försäkringstagaren informerades om

att ett försäkringsavtal har kommit till stånd.

I motion L23 av Elisabeth Persson m.fl. (v) anförs att

ångertiden bör vara 30 dagar i stället för de 14 dagar som

föreslås i propositionen. Motionärerna menar att man bör utgå

från försäkringstagarens och konsumentens intressen och att

komplexiteten i försäkringsavtal kräver den längsta betänketiden

som direktivet tillåter.

Som skäl för den föreslagna tvåveckorsfristen anför

föredragande statsrådet att ett avtal om individuell

livförsäkring regelmässigt föregås av flera kontakter mellan

försäkringsbolaget och försäkringstagaren. Vanligtvis får därvid

försäkringstagaren information om försäkringen och avkrävs även

vissa uppgifter om sina personliga förhållanden. Med hänsyn

härtill anser föredragande statsrådet att det får anses räcka

med 14 dagar för att försäkringstagaren skall kunna ta ställning

till om han skall fullfölja det ingångna avtalet. Vid

bedömningen av hur lång frist som erfordras får man också enligt

hennes mening beakta att försäkringstagaren även senare har

möjlighet att upphöra med försäkringen. Enligt 98§ FAL är

försäkringstagaren, om premiebetalningen skall ske periodvis,

inte skyldig att hålla försäkringen vid makt genom betalning av

premie för en senare period. Vidare påpekas att det är av värde

för försäkringsbolaget att utan alltför lång tidsutdräkt få

klart för sig om avtalet blir bestående.

Enligt utskottets mening hade det varit av värde om regeringen

i propositionen redovisat vilken tidsfrist för uppsägningsrätten

som andra EES-länder, åtminstone de nordiska, valt eller ämnar

välja. Utskottet godtar emellertid de skäl som anförts i

propositionen för den föreslagna tvåveckorsfristen. I

sammanhanget vill utskottet också erinra om att det inom en inte

alltför avlägsen framtid kommer att bli anledning för riksdagen

att göra en fördjupad prövning av frågor som gäller

konsumentskydd i samband med personförsäkringar. I sitt

betänkande (SOU 1986:56) Personförsäkringslag har

Försäkringsrättskommittén föreslagit en regel av innebörd att

försäkringstagaren skall ha rätt att när som helst säga upp

försäkringen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna

innehåller också förslag om rätt till återköp och rätt till s.k.

fribrev. Betänkandet har remissbehandlats, och inom

Justitiedepartementet har bildats en särskild arbetsgrupp för

att bereda ärendet vidare. Beredningsarbetet är enligt uppgift

snart avslutat och kommer att redovisas i en

departementspromemoria.

I övrigt kan utskottet inte finna annat än att propositionen

också i denna del väl svarar mot det lagstiftningsbehov som

föreligger med anledning av ifrågavarande EG-direktiv. Med det

anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag också i denna

del och avstyrker bifall till motion L23.

Övriga frågor

Diabetikers personförsäkringar

En fråga som berör bl.a. bestämmelserna i FAL tas upp i motion

L604 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (båda c). I motionen

anförs att diabetiker bör ha rätt att teckna personförsäkring på

samma villkor som andra grupper i samhället. Trots den

medicinska utvecklingen som gjort det möjligt att med ett givet

medicinskt förhållningssätt och uppmärksam kosthållning leva ett

normalt liv har inte särbehandlingen av diabetiker förändrats i

svensk lagstiftning. Skall en diabetiker teckna en sjuk- eller

olycksfallsförsäkring kräver försäkringsbolagen högre premier på

grund av en bedömd ökad risk. Några bärande motiv att inte

likabehandla diabetikerna, utifrån dagens moderna syn på dessa

frågor, finns inte enligt motionärernas mening.

Försäkringsbolagen bör kunna förmås att inte kräva förhöjd

premie. I annat fall borde samhället träda emellan och svara för

den förhöjda andelen av premien. I motionen yrkas

tillkännagivande av det sålunda anförda.

Med anledning av vad som anförts i motionen vill utskottet

erinra om att gällande bestämmelser i FAL inte innebär någon

skyldighet för försäkringsbolag att i enskilda fall meddela

försäkring. I praktiken innebär den nuvarande regleringen i FAL

att försäkringsbolagen när det gäller exempelvis livförsäkringar

och andra personförsäkringar har stora möjligheter att ensamma

bestämma försäkringsvillkoren. Bolagen tillämpar emellertid i

betydande omfattning gemensamma riktlinjer vid den individuella

prövningen av om och i vilken utsträckning försäkring skall

tecknas. I fråga om personförsäkringar gäller detta bl.a.

bedömningen av vilken inverkan den blivande försäkringstagarens

hälsotillstånd skall ha på försäkringsvillkoren. I sammanhanget

bör vidare påpekas att försäkringsvillkoren i betydande

utsträckning också påverkas av reglerna i

försäkringsrörelselagen (1982:713) som innehåller bl.a.

offentligrättsliga bestämmelser om hur försäkringsrörelse skall

bedrivas och om Finansinspektionens tillsyn över

försäkringsbolagen. Denna reglering avser att säkerställa att

försäkringsbolagen kan infria sina förpliktelser enligt ingångna

försäkringsavtal (soliditetsprincipen) samt att bolagen driver

verksamheten under iakttagande av principen om skälighet, dvs.

att försäkringar erbjuds till kostnader som är skäliga med

hänsyn till den risk de skall täcka. Dessa principer innebär att

premierna inom varje försäkringskollektiv måste vara

tillräckliga för försäkringsbolagets riskåtagande, att

kapitalförvaltningen måste ordnas så att försäkringstagarnas

sparade medel inte äventyras samt att någon övervältring av

kostnaderna inte får ske mellan olika försäkringskollektiv eller

riskgrupper.

Som redovisats ovan har FAL varit föremål för översyn av

Försäkringsrättskommittén. Förutom det ovan nämnda betänkandet

(SOU 1986:56) Personförsäkringslag överlämnade kommittén år 1989

betänkandet (SOU 1989:88) Skadeförsäkringslag. I det förstnämnda

betänkandet läggs fram förslag till nya bestämmelser om liv-,

sjuk- och olycksfallsförsäkringar som skall ersätta FAL:s regler

om sådana försäkringar. En nyhet i förslaget är att en

försäkringssökande skall ha en självständig rätt att teckna den

försäkring som försäkringstekniken medger med hänsyn till hans

hälsotillstånd m.m. Avsikten med den nya regeln är dock inte att

påverka den bedömning försäkringsbolagen i dag gör på grundval

av sökandens hälsotillstånd.

Motionsyrkanden om rätten för diabetiker att teckna försäkring

har tidigare prövats av riksdagen flera gånger. Utskottet har

därvid (se senast bet. 1991/92:LU27) utgått från att spörsmålet

ingående kommer att övervägas i samband med beredningen av

Försäkringsrättskommitténs betänkanden. Någon riksdagens åtgärd

i saken har därför inte ansetts påkallad.

Utskottet konstaterar att frågan alltjämt är föremål för

överväganden inom Justitiedepartementet. I avvaktan på

resultatet av det arbete som för närvarande pågår anser

utskottet att motion L604 inte bör föranleda någon riksdagens

åtgärd. Utskottet avstyrker således bifall till motionen.

Dödförklaring

Om en person har varit försvunnen en längre tid utan att höra

av sig har anhörig eller annan vars rätt kan bero av

dödförklaring möjlighet att hos domstol ansöka om att den

bortovarande skall förklaras död. Reglerna härom finns i 25 kap.

ärvdabalken (ÄB). För att en ansökan om dödförklaring skall få

göras krävs att tio år har förflutit sedan den bortovarande

veterligen senast var vid liv. Om den bortovarande skulle vara

över 75 år räcker det dock med fem år. Kortare tid gäller också

om den bortovarande då han veterligen senast befann sig i livet

kan antas ha befunnit sig i livsfara. I sådant fall skall tre år

ha förflutit innan ansökan om dödförklaring får göras. Om det är

utrett att den bortovarande vid försvinnandet befann sig i

livsfara räcker det med ett år.

När de angivna villkoren för dödförklaring är uppfyllda skall

domstolen utfärda en kungörelse med kallelse på den bortovarande

att inom viss tid, dock inte kortare än ett år, anmäla sig hos

rätten. När denna tidsfrist gått till ända skall domstolen

förklara den bortovarande död på viss i ÄB närmare angiven dag.

Dödförklaringens verkan utgörs av en legal presumtion att den

bortovarande avlidit den dag som anges i rättens beslut. Med

presumtionen följer att den dödförklarades egendom får

tillträdas av hans arvingar på samma sätt som om man verkligen

visste att han var död. Vidare medför presumtionen att

efterlevande make får gifta om sig, att förmynderskap för den

dödförklarade upphör, att försäkring på hans liv utfaller och

att pension efter honom börjar utgå.

I fråga om utbetalning av försäkring saknas särskilda regler

för de fall då det är ovisst om en person är död eller inte.

Enligt FAL är försäkringsbolaget skyldigt att betala ut

ersättning först sedan försäkringsfallet inträffat, dvs. då

dödsfall konstaterats eller dödförklaring meddelats. Någon rätt

eller skyldighet för bolaget att göra förskottsutbetalningar

följer inte av lagen utan det ankommer på bolaget självt att

avgöra frågan.

I fråga om uppburen familjepension enligt lagen (1962:381) om

allmän försäkring är läget annorlunda. Rätt till familjepension

(barnpension, omställningspension och särskild

efterlevandepension) kan nämligen föreligga för en försäkrads

efterlevande utan att den försäkrade avlidit eller blivit

dödförklarad. Förutsättningen härför är att den försäkrade

försvunnit och det kan antas att han avlidit. Vidare krävs att

den efterlevande på heder och samvete förklarar att han eller

hon saknar varje underrättelse om den bortovarande. Om den

försvunne sedermera konstateras vara vid liv upphör rätten till

pension. Någon skyldighet att återbära redan uppburen pension

föreligger dock inte (16 kap. 10§).

Nuvarande regler om dödförklaring kritiseras i motion L408 av

Lennart Fridén (m). Enligt motionärens mening innebär

tidsutdräkten för förfarandet i en del fall stora problem för

den efterlevande familjen. I fall där den försvunne varit ende

eller huvudsaklig försörjare kan man hamna i situationer som

innebär att bostaden måste säljas. Vidare kan det i en del fall

finnas tillgångar av inte obetydlig omfattning, men som inte är

åtkomliga utan stora svårigheter om de är den bortovarandes

enskilda egendom. Genom en ändring av de nuvarande reglerna

skulle, enligt motionärens mening, möjligheter skapas att befria

de drabbade familjerna från den ovan beskrivna situationen. Ett

ytterligare skäl att justera reglerna om dödförklaring är enligt

motionären att försäkringsbolag är skyldigt att utbetala

ersättning först sedan försäkringsfallet inträffat, dvs. då

dödförklaring meddelats eller ett dödsfall konstaterats.

Motionären pekar också på att man i Norge sedan länge har en

lagstiftning som ger bättre möjligheter att skydda den enskilde.

I likhet med motionären anser utskottet att det är angeläget

att reglerna om dödförklaring har en utformning som underlättar

situationen för de anhöriga till en försvunnen. Därtill kommer

att dödförklaringen som sådan för de anhöriga i vissa fall kan

ha ett värde som en officiell bekräftelse på deras övertygelse

om att den bortovarande verkligen är död. I linje med vad

utskottet uttalade då den gällande ettårsfristen infördes (se

bet. LU 1980/81:11) vill utskottet emellertid understryka att

det, med hänsyn till att dödförklaringen för med sig alla de

rättsverkningar som inträder när någon har avlidit, är viktigt

att garantier skapas för att den försvunne verkligen avlidit. De

anhörigas behov av att kunna möta de praktiska och ekonomiska

svårigheter som uppstår då en person försvinner måste därför

vägas mot intresset av att oriktiga dödförklaringar inte kommer

till stånd.

Utskottet konstaterar att nuvarande bestämmelser om

dödförklaring i huvudsak varit oförändrade sedan år 1934. Den

ändring som genomfördes år 1981 innebar endast en uppmjukning av

tidigare stränga krav på bevisning om livsfara vid försvinnandet

samt en sänkning av tidfristen från tre till ett år i sådana

fall där livsfara till fullo kunnat styrkas. Huvudregeln om tio

års bortovaro för dödförklaring bibehölls. Enligt utskottets

mening kan tiden nu anses vara mogen för att i lämpligt

sammanhang närmare överväga om gällande tidsfrister och

bestämmelserna i övrigt om dödförklaring fortfarande kan anses

utgöra en lämplig avvägning mellan de motstridiga intressen som

enligt det ovan anförda gör sig gällande. Till en början kan

därvid, enligt utskottets mening, diskuteras om den maximala

tidsfristen fortfarande behöver vara så lång som tio år. Före år

1934 gällde en tjugoårsgräns. Som skäl för införandet av

tioårsgränsen åberopades bl.a. de bättre kommunikationerna och

underrättelseväsendets utveckling (se NJA II 1933 s. 609).

Utskottet vill för sin del väcka frågan om inte delvis samma

skäl nu kan åberopas till stöd för en ytterligare förkortning av

den tioåriga tidsgränsen. Också i fall då det är helt klarlagt

att den bortovarande vid försvinnandet befann sig i livsfara,

t.ex. ombord på ett fartyg som förlist under svåra

väderleksförhållanden långt ute till havs, kan ifrågasättas om

det behöver gå ett år innan ansökan om dödförklaring får göras.

I ett sådant fall synes också kungörelsetiden om minst ett år

onödigt lång. I Norge innebär enligt uppgift motsvarande

bestämmelser att om någon har försvunnit under sådana

omständigheter att det inte finns något rimligt tvivel om att

han är död en domstol utan vidare kan meddela beslut om att den

bortovarande skall anses som avliden. Det förhållandet att

försäkringsbolagen numera i viss utsträckning betalar ut

ersättning efter försvunna, ännu inte dödförklarade personer,

mot att mottagaren förbinder sig att återbetala ersättningen om

den försvunne sedermera skulle befinnas vara vid liv innebär

inte att det saknas skäl att se över reglerna om dödförklaring.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion L408 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffandelagvalsregler på försäkringsavtalsrättens

område

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om tillämplig

lag för vissa försäkringsavtal,

2. beträffande rätt att säga upp avtal om livförsäkring

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:L23 antar

regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om

försäkringsavtal,

men. (v)

3. beträffande diabetikers personförsäkringar

att riksdagen avslår motion 1992/93:L604,

men. (v)

4. beträffande reglerna om dödförklaring

att riksdagen med anledning av motion 1992/93:L408 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 25 maj 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe

Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),

Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m), Richard Ulfvengren (nyd),

Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Per

Erik Granström (s) och Lars Stjernkvist (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Elisabeth Persson (v) anför:

1. Rätt att säga upp avtal om livförsäkring (mom.2)

Ett livförsäkringsavtal innebär ofta långsiktiga åtaganden,

och avtalen kan vara komplicerade att sätta sig in i. Sådana

synpunkter har också framförts under remissbehandlingen av bl.a.

Konsumentverket utan att vinna gehör. De skäl som anförts i

propositionen för att inte välja den från konsumentsynpunkt

bättre ordningen med en uppsägningsfrist på 30 dagar i stället

för 14 dagar bör inte godtas av riksdagen. Från

försäkringsbolagens utgångspunkter torde det knappast ha någon

betydelse om de får vänta ytterligare 14 dagar för att få klart

för sig om ett livförsäkringsavtal blir bestående. Den

omständigheten att riksdagen inom sinom tid kommer att få ta

ställning till andra förslag som gäller konsumentskydd i samband

med personförsäkringar innebär inte att det redan nu finns skäl

att införa en 30-dagarsregel för uppsägning.

Mot bakgrund av det anförda borde utskottet -- i

överensstämmelse med vad som föreslås i motion L23 -- ha

förordat att ångertiden skall vara 30 dagar.

2. Diabetikers personförsäkring (mom.3)

Som konstateras i motion L604 har frågan om diabetikers rätt

att teckna personförsäkring på samma villkor som andra grupper i

samhället tidigare prövats flera gånger av riksdagen med

anledning av motioner. Utskottet har därvid hänvisat till

Försäkringsrättskommitténs betänkande (SOU 1986:56)

Personförsäkringslag, och riksdagen har avslagit motionerna.

Betänkandet överlämnades år 1986, och remissbehandlingen är

sedan länge avslutad. Med hänsyn till frågans stora betydelse

för många diabetiker anser jag att regeringen snarast bör lägga

fram ett erforderligt lagförslag utan att avvakta det fortsatta

beredningsarbetet på försäkringsrättens område.

Det sålunda anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

2 och 3 borde ha hemställt:

2. beträffande rätt att säga upp avtal om livförsäkring

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L23 antar

regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om

försäkringsavtal med den ändringen att ordet "fjorton" i den

nya paragrafen, 97 a§ första stycket, ersätts med "trettio",

3. beträffande diabetikers personförsäkringar

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L604 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.

Propositionens lagförslag

Bilaga