Bet. 1992/93:LU17

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU17

EES-avtalet och immaterialrätten

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

1992/93

LU17

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet dels förslag från regeringen

(proposition 1992/93:48) om ändringar i de immaterialrättsliga

lagarna med anledning av EES-avtalet m.m., dels två fristående

motioner med varumärkesrättslig anknytning som väckts under den

allmänna motionstiden vid riksmötet 1991/92.

I propositionen föreslås de ändringar i den svenska

immaterialrättsliga lagstiftningen som behövs med anledning av

de åtaganden som Sverige har gjort i avtalet om Europeiska

ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet). Förslag läggs fram om

en ny lag om skydd för kretsmönster. Förändringar i

varumärkesrätten föreslås, vilka bl.a. innebär utökade

möjligheter att få grafiska tecken godkända som varumärken och

som skärper användningstvånget för varumärken. I

upphovsrättslagen föreslås ändringar i de regler som rör skyddet

för datorprogram. Ändringarna innebär bl.a. att skyddet för

datorprogram omfattar även programmets förberedande

designmaterial, att alla rättigheter till datorprogram som

utvecklats av arbetstagare övergår till arbetsgivaren såvida

inte annat har avtalats samt att även kopiering för enskilt bruk

skall vara förbjuden. Vissa särskilda ändringar som inte är

föranledda av EES-avtalet föreslås bli införda i

växtförädlarrättslagen. I patentlagen, mönsterskyddslagen,

växtförädlarrättslagen, varumärkeslagen, upphovsrättslagen och

den föreslagna nya lagen om skydd för kretsmönster för

halvledarprodukter förs in bestämmelser som innebär att

ensamrätten på resp. område skall vara föremål för s.k. regional

konsumtion inom EES-området. Ensamrätten skall således inte

kunna användas för att hindra att den skyddade produkten

utnyttjas och säljs vidare sedan den av rättighetshavaren eller

med dennes samtycke har förts ut på marknaden inom det

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Företrädare för Föreningen Svensk Programvaruindustri (SPI)

har inför utskottet framfört synpunkter på propositionen såvitt

avser frågan om straffrättsligt ansvar för kopiering av

datorprogram för enskilt bruk utan tillstånd av upphovsmannen

eller dennes rättsinnehavare.

I en skrivelse från Institutet för Immaterialrätt och

Marknadsrätt vid Stockholms universitet har professorerna Ulf

Bernitz och Lars Pehrson samt tf. professorn Marianne Levin

kritiserat propositionens förslag när det gäller konsumtion av

ensamrätt enligt varumärkeslagen. Samma fråga har tagits upp i

en skrivelse från Magnus Carlsson, Stockholm. I ärendet har

vidare inkommit skrivelser, dels från Claes Uggla,

Västerhaninge, dels från Svenska Patentombudsföreningen, i vilka

framförs kritik mot propositionens förslag till förfarande vid

ansökan om förnyelse av en varumärkesregistrering.

Utskottet förordar två ändringar i den föreslagna lagen om

ändring i varumärkeslagen. Den ena ändringen rör konsumtion av

varumärkesrätten och innebär att utskottet förordar att den

nuvarande principen om global konsumtion tills vidare bibehålls.

Utskottet avstyrker därmed propositionens förslag om införande

av en uttrycklig lagregel om regional konsumtion. Den andra

ändringen gäller övergångsbestämmelserna och innebär -- förutom

en konsekvens av utskottets nyss nämnda ställningstagande -- att

skyddet för varumärken i övergångshänseende behandlas likformigt

oavsett om skyddet uppkommit genom registrering eller

inarbetning.

Utskottet tillstyrker i övrigt bifall till propositionen.

Vidare avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandena, som

dock får anses tillgodosedda med utskottets ställningstagande i

fråga om konsumtion av varumärkesrätten.

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen (Justitiedepartementet)

efter hörande av Lagrådet att riksdagen antar i propositionen

framlagda förslag till

1. lag om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter,

2. lag om ändring i patentlagen (1967:837),

3. lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485),

4. lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1971:392),

5. lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),

6. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till

litterära och konstnärliga verk.

Lagförslagen har tagits in i bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

1991/92:N251 av Bert Karlsson och Bengt Dalström (nyd) vari

yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbud mot att importör stoppar likartade

märkesvaror, parallellimport.

1991:92:N286 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionerna anförts om förbud mot att importör direkt eller

indirekt stoppar eller försöker stoppa importen av likartade

märkesvaror (parallellimport).

Utskottet

Inledning

Immaterialrätt är en sammanhållande beteckning för det

rättsområde inom civilrätten som behandlar skyddet för

intellektuella prestationer och kännetecken. De

immaterialrättsliga reglerna ställer upp skydd mot kopiering och

efterbildning utan samtycke av rättighetshavaren och mot annat

obehörigt utnyttjande. Immaterialrätten är uppbyggd på flera

olika lagar om ensamrätt till vissa slag av intellektuella

prestationer och till kännetecken. I regel finns en särskild

immaterialrättslig lag om varje typ av rättighet. Detta har sin

främsta orsak i att de olika rättighetstyperna uppvisar särdrag

sinsemellan, såväl när det gäller förutsättningarna för skydd

som beträffande skyddets omfattning och varaktighet. På det

immaterialrättsliga området dras en grundläggande skiljelinje

mellan upphovsrätt och industriellt rättsskydd.

Den egentliga upphovsrätten, rätten till litterära,

konstnärliga och musikaliska verk samt rätten till datorprogram,

regleras i upphovsrättslagen. Även vissa upphovsrätten

närstående rättigheter, såsom rättsskyddet för artister,

regleras i upphovsrättslagen. Också rätten till fotografiska

bilder räknas till upphovsrätten, men regleras i en särskild

lag.

Det industriella rättsskyddet behandlas i flera olika lagar.

Patenträtten, dvs. rätten till uppfinningar, regleras i

patentlagen medan rätten till nya växtsorter behandlas i

växtförädlarrättslagen. För mönsterrätten, dvs. rätten till en

varas yttre utseende och ornament, finns regler i

mönsterskyddslagen. I varumärkeslagen regleras skyddet för

varumärken och andra varukännetecken. Bestämmelser om rätten

till firma och andra näringskännetecken finns i firmalagen. När

det gäller regler om annan känneteckensrätt såsom rätten till

egenartade namn och titlar på litterära och konstnärliga verk

återfinns dessa i namnlagen resp. upphovsrättslagen.

Genom lagen om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter har

skapats en särskild immateriell rätt vid sidan av de nuvarande

industriella rättigheterna och upphovsrätten.

Som en övergripande beteckning för varumärkesrätt, firmarätt

och andra typer av rättsskydd för individualiseringsmedel

används begreppet känneteckensrätt. Från flera utgångspunkter

kan en viktig skiljelinje dras mellan skyddet för intellektuella

prestationer (upphovsrätt, patenträtt, växtförädlarrätt och

mönsterrätt) och skyddet för kännetecken. Skyddet för

kretsmönster får i det avseendet hänföras till den förra

kategorin.

Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

undertecknades den 2 maj 1992 och avsikten är att det skall

träda i kraft den 1 januari 1993. När det gäller

immaterialrätten förbinder sig Sverige genom EES-avtalet att på

vissa områden anpassa de inhemska reglerna till vad som gäller

enligt EG-rätten. Genom avtalet förbinder sig Sverige bl.a. att

respektera vissa immaterialrättsliga principer som har betydelse

för de fria rörligheterna för varor, tjänster, kapital och

personer. På det immaterialrättsliga området har Sverige också

åtagit sig att anpassa lagstiftningen till tre direktiv, antagna

av EG:s ministerråd. Det gäller ett direktiv om rättsligt skydd

för kretsmönster i halvledarprodukter från den 16 december 1986,

ett direktiv om tillnärmningen av medlemsstaternas

varumärkeslagar från den 21 december 1988 samt ett direktiv om

rättsligt skydd för datorprogram, antaget den 14 maj 1991. Mot

denna bakgrund föreslås i propositionen att åtagandena i

EES-avtalet skall införlivas med svensk rätt genom ändringar i

de immaterialrättsliga lagarna. Till grund för propositionen

ligger en inom Justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ds

1992:13) Ändringar i de immaterialrättsliga lagarna med

anledning av EES-avtalet m.m. Promemorian har remissbehandlats.

Utskottet kommer nedan -- efter en redovisning av

propositionens huvudsakliga innehåll -- att under skilda

rubriker ta upp de förslag i propositionen som aktualiseras

genom motionerna och som eljest särskilt har tilldragit sig

utskottets uppmärksamhet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslag läggs fram om ändrade konsumtionsprinciper på patent-,

mönsterskydds- och växtförädlarrättens områden. Förslagen

innebär att ensamrätterna på de nämnda rättighetsområdena skall

anses vara konsumerade, om den skyddade produkten, varan eller

materialet förts ut på marknaden inom Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet av rättighetshavaren eller med dennes samtycke.

En ny lag om skydd för kretsmönster föreslås bli införd. I den

föreslås bl.a. att ett uttryckligt nyhetskrav införs, att rätten

till kretsmönster som utvecklas av arbetstagare övergår till

arbetsgivaren såvida inte annat har avtalats, att både juridiska

och fysiska personer med anknytning till EES kan vara innehavare

av ursprunglig rätt till kretsmönster samt att godtroende

förvärvare av skyddade kretsmönster får fortsätta att utnyttja

dessa mot skälig ersättning. För spridningsrätten till exemplar

av skyddade kretsmönster föreslås en bestämmelse om regional

konsumtion.

Förändringar av den svenska varumärkesrätten föreslås. Bl.a.

läggs förslag fram som utökar möjligheten att få olika tecken

erkända som varumärken, som förstärker skyddet för kända

varukännetecken och som skärper användningstvånget för

varumärken. En bestämmelse om regional konsumtion av

varumärkesrätten föreslås.

I upphovsrättslagen föreslås sådana ändringar som behövs för

att anpassa lagen till EG-direktivet om skydd för datorprogram.

De ändringar som föreslås är bl. a. att skydd av datorprogram

även omfattar programmens förberedande designmaterial, att alla

rättigheter till datorprogram som utvecklas av arbetstagare

övergår till arbetsgivaren såvida inte annat har avtalats, att

konsumtionspunkten är den första överlåtelsen av ett exemplar av

ett datorprogram, att kopiering för enskilt bruk blir otillåten

samt att användare av datorprogram får en tvingande rätt att

göra säkerhetskopior och utföra s.k. dekompilering. Även för

datorprogrammen föreslås en bestämmelse om regional konsumtion.

Slutligen föreslås vissa särskilda ändringar i

växtförädlarrättslagen. Ändringarna innebär bl.a. att

ytterligare ett antal växtsläkten och hybrider skall omfattas av

lagreglerna.

Lagändringarna i vad avser ändrade konsumtionsprinciper för de

immateriella ensamrätterna och den nya lagen om skydd för

kretsmönster föreslås träda i kraft den dag regeringen

bestämmer. Övriga lagändringar föreslås träda i kraft den 1

januari 1993.

Konsumtion av immateriella rättigheter

Som ett led i EES-anpassningen av de immaterialrättsliga

lagarna föreslås, som tidigare berörts, ändrade regler för

konsumtion av de olika ensamrätterna. De immateriella

rättigheterna är i princip nationellt begränsade. Varje land

avgör inom sitt område -- med beaktande av de internationella

överenskommelser som landet kan ha anslutit sig till -- vilka

objekt som kan bli föremål för immaterialrättsligt skydd, vilka

rättssubjekt som kan förvärva sådana rättigheter samt

rättigheternas omfattning. En immateriell rätt innebär i regel

en ensamrätt för rättighetshavaren att både sälja och importera

den produkt som omfattas av rättigheten i fråga. I Sverige --

liksom i många andra nationella rättssystem -- gäller som

huvudregel att ensamrätten bara omfattar den första

överlåtelsen. Därefter anses ensamrätten konsumerad (förbrukad).

En viktig förutsättning för att ensamrätten skall konsumeras

är att den skyddade produkten förts ut på marknaden av

rättighetshavaren eller med dennes samtycke. Konsumtionen

innebär att den skyddade produkten i princip kan utnyttjas och

säljas vidare utan hinder av en immateriell ensamrätt sedan den

förts ut på marknaden med rättighetshavarens samtycke. En följd

av immaterialrätternas territoriella begränsning kan vara att

ensamrätten bara anses konsumerad för det land där den

konsumtionsgrundande överlåtelsen ägt rum. Detta betecknas som

nationell konsumtion. I vissa fall har i flera rättsordningar

sedan länge tillämpats principen om global konsumtion. Denna

innebär att ensamrätten anses ha konsumerats när produkten har

förts ut på marknaden, oavsett i vilket land detta har skett. En

mellanform, regional konsumtion, innebär att den

konsumtionsgrundande överlåtelsen anses ha ägt rum om produkten

förts ut på marknaden inom ett område eller en region som

omfattar flera länder. Den praktiska effekten av nationell eller

regional konsumtion är att rättighetshavaren har möjlighet att

motsätta sig att produkter som med hans samtycke har förts ut på

marknaden utanför det land eller den region där han har skydd

återimporteras eller parallellimporteras till det land eller den

region som omfattas av ensamrätten. En rättighetshavare kan

därigenom separera olika nationella eller regionala marknader

från varandra och upprätthålla en prisdifferentiering mellan

dem.

I Sverige tillämpas principen om nationell konsumtion inom

patent-, mönster- och växtförädlarrätten. Principen om global

konsumtion tillämpas däremot inom upphovs- och varumärkesrätten,

liksom beträffande skyddet för kretsmönster i

halvledarprodukter.

Konsumtion av patent-, mönsterskydds- och växtförädlarrätt

I propositionen föreslås att det i patentlagen,

mönsterskyddslagen och växtförädlarrättslagen förs in

bestämmelser som innebär att den genom patent, mönsterskydd

eller växtförädlarrätt förvärvade ensamrätten skall anses vara

konsumerad, om den skyddade produkten förts ut på marknaden inom

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-vid eller regional

konsumtion). Detta innebär att den på dessa områden gällande

principen om nationell konsumtion överges.

Utskottet kan för sin del konstatera att Sveriges åtaganden

enligt EES-avtalet kräver en övergång från nationell till

regional eller EES-vid konsumtion på patent-, mönsterskydds- och

växtförädlarrättsområdena. Utskottet tillstyrker således

propositionen i nu behandlad del.

Konsumtion av rättigheter som är knutna till ett varumärke

I Sverige och i de övriga nordiska länderna, liksom i flera

andra europeiska länder, gäller enligt praxis att

varumärkesrätten konsumeras oavsett var varan med

rättighetshavarens tillstånd har förts ut på marknaden (global

konsumtion). En svensk märkesinnehavare, vars varor har förts ut

på marknaden av honom själv eller med hans samtycke kan alltså

inte åberopa varumärkesrättsliga regler för att hindra varans

vidareförsäljning. Inte heller kan han hindra s.k.

parallellimport, dvs. att någon annan än han själv importerar

varan till Sverige sedan den en gång har förts ut på marknaden i

ett annat land.

I EES-avtalet finns en allmän bestämmelse om konsumtion

(artikel 2 i protokoll 28 om immateriell äganderätt) som innebär

att en immateriell rättighet som erkänns av den lag som gäller

hos en avtalsslutande part inte kan användas för att förhindra

import eller marknadsföring av en vara som innehavaren av

rättigheten eller någon annan med hans samtycke har fört ut på

marknaden i EES. Bestämmelsen återspeglar den princip om

konsumtion av bl.a. varumärkesrätt som har utbildats genom

EG-domstolens praxis. Som en följd av denna bestämmelse kommer

det inte att vara möjligt att använda varumärkesrätten för att

förhindra parallellimport inom EES-området.

Utöver den allmänna bestämmelsen innefattar åtagandet enligt

EES-avtalet på detta område också ett direktiv om tillnärmningen

av medlemsstaternas varumärkeslagar. Direktivet syftar till att

eliminera vissa skillnader i de olika EG-ländernas nationella

varumärkeslagar för att på så sätt minska de handelshinder som

sådana skillnader kan ge upphov till. Direktivet innebär inte

att medlemsländernas varumärkeslagar behöver harmoniseras

helt och hållet. Det har ansetts tillräckligt att begränsa

harmoniseringen till sådana nationella bestämmelser som på ett

mer direkt sätt påverkar den inre marknadens funktion.

Såväl i departementspromemorian som ligger till grund för

propositionen som i lagrådsremissen gjordes bedömningen att

någon regel om konsumtion nu inte bör tas in i varumärkeslagen

eftersom EES-avtalet inte innebär något hinder mot att Sverige

behåller principen om global konsumtion.

Vid sin granskning av förslaget fann Lagrådet att övervägande

skäl talar för att det i varumärkeslagen tas in en

konsumtionsregel i överensstämmelse med direktivet men att det

överlämnas till rättstillämpningen att avgöra om rätten till ett

varumärke konsumeras globalt eller endast EES-regionalt.

Lagrådet hänvisade i det sammanhanget till att en sådan lösning

hade valts i Danmark samt framhöll att ett sådant alternativ

inte behöver innebära annat än att förtydligande av att

åtminstone EES-vid konsumtion gäller samtidigt som det får

överlämnas till rättstillämpningen huruvida anpassningen till EG

innebär att den rådande globala konsumtionen skall begränsas (se

propositionen s. 173).

I propositionen framhåller departementschefen att det är

omtvistat om EG-direktivets bestämmelse om varumärkesrättslig

konsumtion innebär att varumärkesrätten konsumeras bara om varan

förts ut på marknaden inom EG eller om principen om global

konsumtion av varumärkesrätt fortsatt kan tillämpas. Hon

framhåller att direktivet ställer upp två förutsättningar för

konsumtion av varumärkesrätt, dels skall varorna ha förts ut på

marknaden med rättighetshavarens samtycke, dels skall detta ha

skett inom EG. Hon konstaterar att förutsättningarna inte är

uppfyllda om varorna har förts ut på marknaden utanför EG. Härav

drar hon slutsatsen att det är oförenligt med direktivet att

upprätthålla en princip om internationell konsumtion (se

propositionen s. 90). I propositionen föreslås därför att det i

varumärkeslagen införs en uttrycklig regel om regional

konsumtion av varumärkesrätten.

Utskottet har erfarit att man i både Finland och Norge har

valt att behandla direktivets konsumtionsregel på det sätt som

föreslogs i departementspromemorian och i lagrådsremissen. Under

hänvisning till att den nationella rätten innebär global

konsumtion, anses det i dessa länder att någon uttrycklig

lagregel inte fordras. I övriga nordiska länder har man således

-- om än med olika medel-- valt att tills vidare inte överge den

hittillsvarande nordiska rättslikheten i denna fråga.

Utskottet kan konstatera att propositionens förslag om

regional konsumtion -- förutom att det innebär ett avsteg från

den sedan länge gällande nordiska rättslikheten -- inte ligger i

linje med Sveriges strävanden mot att åstadkomma en friare

handel. Med regional konsumtion kommer parallellimport att vara

möjlig för varor som sätts på marknaden inom EES. Däremot

kommer parallellimport från alla länder utanför EES att kunna

stoppas. Näringsfrihetsombudsmannen (NO) framhöll i sitt

remissyttrande över departementspromemorians förslag att det

från konkurrenssynpunkt är av stor vikt att den omfattande

parallellimport som i dag förekommer från länder utanför

EES-området kan fortgå. Enligt utskottets mening är det ett

viktigt konsumentintresse att så kan ske. Att medge enbart

regional konsumtion inom EES-området ligger i första hand i

rättighetshavarnas intresse och skulle uppenbarligen ge

ytterligare näring åt varumärkesrättens redan i dag kraftigt

marknadsstyrande funktioner. En sådan utveckling är inte

önskvärd och vad frågan nu närmast gäller är om Sveriges

åtagande enligt EES-avtalet med nödvändighet innebär att

principen om den globala varumärkesrättskonsumtionen måste

överges. I annat fall talar enligt utskottets mening tungt

vägande sakskäl för att det nuvarande rättsläget i vart fall

tills vidare bör behållas.

Från några håll har hävdats att enligt EG-kommissionens

uppfattning är avsikten med direktivets konsumtionsregel att

åstadkomma en uttrycklig begränsning till regional konsumtion.

Inom EG råder emellertid delade meningar om vad direktivet på

den nu diskuterade punkten innebär. Det får därför anses att

rättsläget inom EG är oklart. Oklarheten kan undanröjas endast

genom ett avgörande av EG-domstolen. EG:s rättsregler får

nämligen -- vid tvist om reglernas rätta innehåll -- sin

innebörd fastställd genom avgöranden och tolkningsbesked från

EG-domstolen. Detta system torde vara en del av EES-paketet som

den svenska rättsordningen måste anpassa sig till.

Utskottet vill vidare erinra om det principiella uttalandet

som föredragande statsrådet gör i propositionen om Europeiska

ekonomiska samarbetsområdet (EES), nämligen att det inte alltid

är givet att en bestämmelse i EES-fördraget under alla

förhållanden för till samma resultat som en likalydande

bestämmelse i Romfördraget. Varje bestämmelse måste nämligen

tolkas i sitt sammanhang (se prop. 1991/92:170 s. 153). Därvid

finns anledning att erinra om att EES, till skillnad från EG,

inte är en tullunion, utan i princip ett förstärkt och utvidgat

frihandelsområde. En tullunion innebär, förutom tullfrihet

internt, även en gemensam tullmur mot omvärlden. I ett

frihandelsområde däremot avvecklar parterna tullarna

sinsemellan men behåller sina nationella tullar i förhållande

till länder som står utanför. Tullar och hinder mot

parallellimport är två olika typer av handelshinder. Argument

som förs fram inom EG till stöd för en begränsning till enbart

regional konsumtion har därför inte nödvändigtvis samma bärkraft

i EES-sammanhang.

Det sagda leder utskottet till bedömningen att det inte finns

tillräckliga skäl för att Sverige nu som enda land i Norden bör

överge principen om global konsumtion. Redan den utbredda

osäkerhet som råder om direktivets rätta innebörd talar i

stället starkt för att man från svensk sida bör avstå från att

göra någon tolkning. Den saken bör överlämnas till EG-domstolens

avgörande. Utskottet har för övrigt erfarit att det i en

pågående rättstvist i Danmark har väckts frågan om att begära

tolkningsbesked från EG-domstolen i just denna fråga.

I den mån EG-domstolen avger ett tolkningsbesked som utvisar att

global konsumtion är oförenlig med direktivet på denna punkt får

frågan för Sveriges del övervägas på nytt.

Utskottets ställningstagande leder till frågan hur ett

bibehållande av principen om global konsumtion skall komma till

uttryck i lagen. Enligt utskottets mening är det uteslutet att

införa en uttrycklig lagregel om regional konsumtion och

samtidigt göra anspråk på att principen om global konsumtion

fortfarande skall kunna upprätthållas. I så måtto delar

utskottet departementschefens bedömning. Förarbetsuttalanden

som står i strid med en klar lagregel skulle nämligen enligt

gängse tolkningsprinciper bli utan betydelse. Valet står då

mellan att införa en uttrycklig lagregel om global konsumtion

eller att inte alls införa någon konsumtionsregel i lagtexten.

Med hänsyn till det oklara rättsläget inom EG är det enligt

utskottets mening ett bättre val att på det sätt som föreslogs i

departementspromemorian och i Lagrådsremissen inte uttryckligen

lagfästa det rådande rättsläget. I det sammanhanget vill

utskottet framhålla att Sveriges förpliktelser enligt

EES-avtalet inte fordrar att lagstiftningsåtgärder ovillkorligen

vidtas om gällande rätt

överensstämmer med direktivets krav.

Sammanfattningsvis förordar utskottet således att det

materiella rättsläget på varumärkesrättens område bibehålls

såvitt gäller principen om global konsumtion. Utskottet

avstyrker därmed propositionens förslag om införandet av en

regel om regional konsumtion i varumärkeslagen.

Frågan om parallellimport tas upp i två likalydande motioner.

I motion N251 av Bert Karlsson och Bengt Dalström (nyd) och N286

av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) pekar motionärerna på att

varumärken används i konkurrenshämmande syfte, och de framhåller

parallellimportens betydelse som en viktig konkurrensfrämjande

och prispressande faktor. Mot den bakgrunden anser motionärerna

att det bör införas ett förbud för en importör att stoppa

parallellimport (yrkande 7).

En följd av att utskottet ovan avstyrkt propositionens förslag

om övergång från global konsumtion till regional konsumtion av

varumärkesrätten är att den som har ensamrätt till ett varumärke

inte kan åberopa den rätten för att hindra att en vara som med

rättighetshavarens samtycke har förts ut på marknaden i ett

annat land importeras till Sverige vid sidan av

rättighetshavarens egna kanaler. Den motsatta situationen skulle

gälla om propositionsförslaget i denna del genomfördes.

Motionärernas intresse är därför -- i den del som berör

lagutskottet -- tillgodosett genom att utskottet förordar att

principen om den globala konsumtionen i varumärkesrätten

bibehålls. Något initiativ från riksdagens sida på grund av

motionerna är därför inte påkallat. Med det anförda avstyrker

utskottet bifall till motionerna N251 (yrkande 7) och N286

(yrkande 7).

Vissa andra förslag på varumärkesrättens område

Svensk rätt skiljer mellan olika slag av varukännetecken.

Särskilda varukännetecken utgörs dels av varumärken, dels av

varje annat särskilt kännetecken för varor eller tjänster med

undantag av naturliga varukännetecken. Med naturliga

varukännetecken avses en näringsidkares namn eller firma när de

används för att särskilja varor. Enligt varumärkeslagen kan i

och för sig alla slag av tecken erhålla skydd som särskilda

varukännetecken. Möjligheten till skydd genom registrering av

kännetecknet som ett varumärke är enligt varumärkeslagen

uttryckligen begränsat till figurer, ord, bokstäver, siffror och

säregna utstyrslar av en vara eller dess förpackning. I

direktivet anges att ett varumärke kan bestå av alla tecken som

kan återges grafiskt, förutsatt att tecknet i fråga är ägnat att

särskilja ett företags varor eller tjänster från andra företags.

I propositionen föreslås att varumärkeslagen ändras i enlighet

med direktivet så enligt varumärkeslagen alla tecken som kan

återges grafiskt och äger särskiljningsförmåga kan utgöra

varumärke.

I enlighet med vad direktivet föreskriver föreslås vidare ett

utökat skydd för kända varukännetecken. Skyddet för varumärken

bygger enligt varumärkeslagen på den s.k.

specialitetsgrundsatsen, som innebär att kännetecken anses ha

skydd mot förväxling endast med avseende på varor eller tjänster

av samma eller liknande slag. Specialitetsgrundsatsen är dock

inte utan undantag. Ett skydd utöver gränserna för

varuslagslikhet ges för två olika situationer. Detta gäller dels

särskilt kända varumärken -- den s.k. Kodakdoktrinen --, dels

till förmån för ett kännetecken som är inarbetat om, med hänsyn

till den särskilda arten av de varor eller tjänster som det är

fråga om, användningen av ett liknande kännetecken uppenbarligen

skulle förringa det inarbetade märkets goodwill. Undantagen är

avsedda att i båda fallen tillämpas restriktivt. Direktivet

innehåller en bestämmelse som kan sägas ge uttryck för en

internationell utveckling mot ett bättre skydd för kända

varumärken än vad som gäller i Sverige. Bestämmelsen är

fakultativ, men föredraganden anser att den internationella

utvecklingen talar för att även Sverige bör anpassa

varumärkeslagen till direktivet i denna del. Utskottet delar den

bedömningen. Ett av de förhållanden som föredraganden pekar på

och som talar för att skyddet för kända varumärken bör utökas är

att ett varukännetecken inte sällan kan bli så känt med avseende

på vissa varor eller tjänster att dess användning i samband med

andra typer av varor eller tjänster kan leda allmänheten att tro

att det finns ett gemensamt ursprung till varorna. Skyddet för

kända varumärken utanför varuslagsgränserna föreslås bli

utformat så att skydd skall föreligga för ett väl ansett

varukännetecken, om användningen av ett annat liknande

kännetecken innebär ett otillbörligt utnyttjande av det väl

ansedda kännetecknets ställning på marknaden eller är skadligt

för kännetecknets särskiljningsförmåga eller goodwill.

Varumärkeslagen innehåller också regler om användningstvång.

Dessa innebär att en registrering får hävas om märket inte har

varit i bruk under de senaste fem åren och innehavaren inte

visar skäl för sin underlåtenhet att använda märket.

Rättighetshavaren måste alltså använda märket för att undgå att

registreringen kan komma att hävas. I enlighet med direktivets

krav i denna del föreslås att det i varumärkeslagen i en

särskild bestämmelse om användning av ett varumärke anges att

ett varumärke inte får upphävas om det står i konflikt med ett

äldre inte använt varumärke, att användningstvånget skärps från

det nuvarande s.k. modifierade användningstvånget till att det

skall ha gjorts verkligt bruk av varumärket för de varor eller

tjänster för vilka det registrerats, att en karenstid vid

begäran av hävning av en registrering av ett varumärke införs

vid påbörjad eller återupptagen användning av ett varumärke samt

att s.k. delhävning av ett varumärke blir möjlig.

Utskottet har inga erinringar mot propositionen i nu

behandlade delar.

Efter förslag av registreringsmyndigheten -- Patent- och

registreringsverket -- föreslås i propositionen också en ändring

i varumärkeslagen som inte föranleds av EES-anpassningen.

Sålunda föreslås ett förenklat förfarande vid vissa ansökningar

om förnyelse av en registrering av ett varumärke. Förslaget

innebär att när enbart en förnyelse av en registrering görs utan

att några särskilda uppgifter skall lämnas i anslutning till

förnyelseansökan, så skall ansökan kunna göras genom att

förnyelseavgiften betalas in till registreringsmyndigheten. En

förenkling av detta slag skulle enligt registreringsmyndigheten

medföra en inte obetydlig resursbesparing.

Utskottet, som kan konstatera att ändringen förefaller att

vara till fördel för såväl registreringsmyndigheten som för

innehavare av en varumärkesregistrering, tillstyrker förslaget.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen om

ändring i varumärkeslagen

Utskottet förordar den ändringen av ikraftträdandebestämmelsen

till lagen om ändring i varumärkeslagen som föranleds av

utskottets ovan redovisade ställningstagande till förslaget om

införandet av en konsumtionsregel i varumärkeslagen. Utskottet

förordar också en ändring i övergångsbestämmelserna, som innebär

att de nya lagreglerna skall tillämpas inte bara på varumärken

som registrerats före lagens ikraftträdande utan också på

varukännetecken som inarbetats före lagens ikraftträdande.

Skydd för kretsmönster för halvledarprodukter

Skyddet för integrerade kretsar, s.k. datachips, regleras i

lagen (1986:1425) om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter

(kretsmönsterlagen) som trädde i kraft den 1 april 1987. Enligt

lagen har den som skapat mönstret ensamrätt att framställa

exemplar av mönstret, att utföra mönstret på eller i ett

materiellt underlag samt att sprida exemplar av mönstret till

allmänheten. Det är alltså fråga om ett formskydd för den

speciella utformningen av ett visst kretsmönster.

EG:s direktiv om rättsligt skydd för kretsmönster för

halvledarprodukter är inte avsett att detaljreglera det skydd

som skall gälla i medlemsstaterna. I inledningen till direktivet

anges således att gemenskapens bestämmelser om skydd för

kretsmönster för halvledarprodukter kan begränsas till vissa

grundläggande principer, i form av bestämmelser som anger vem

som och vad som skall skyddas, vilka ensamrätter skyddade

personer kan stödja sig på när det gäller att tillåta eller

förbjuda vissa handlingar, undantag från dessa rättigheter samt

hur länge skyddet skall vara. Andra frågor överlämnas tills

vidare att avgöras enligt nationella bestämmelser. Som

departementschefen framhåller, är bakgrunden till direktivet

delvis densamma som till den svenska lagstiftningen. Arbetet med

det rättsliga skyddet för kretsmönster för halvledarprodukter

har bedrivits parallellt i EG och i Sverige. Föredraganden

framhåller emellertid att det finns väsentliga skillnader av så

grundläggande karaktär att mindre ändringar av den nuvarande

kretsmönsterlagen inte skulle vara till fyllest. Hon förordar

därför att direktivet implementeras genom införandet av en ny

kretsmönsterlag.

Som nyheter i förhållande till de gällande reglerna föreslås i

propositionen bl.a. att det i lagen tas in ett uttryckligt krav

på att ett kretsmönster, för att åtnjuta skydd, skall uppfylla

vissa krav på originalitet och nyhet. En regel om att rätten

till kretsmönster som har skapats av arbetstagare i

anställningsförhållande tillkommer arbetsgivaren, såvida inte

annat har avtalats, införs. Rätt till kretsmönster skall kunna

tillkomma både fysiska och juridiska personer som har anknytning

till en stat som ingår i EES och rätten skall även innefatta

rätten att förbjuda import. Konsumtion av rätten att sprida

exemplar av skyddade kretsmönster föreslås bli regional och

omfatta EES-området. En särskild regel föreslås för det fall att

någon har förvärvat ett exemplar av ett skyddat kretsmönster i

god tro. Denne skall ha rätt att utnyttja kretsmönstret

kommersiellt även efter det att förvärvaren inte längre är i god

tro. För utnyttjandet skall han utge skälig ersättning. Rätten

till kretsmönster föreslås upphöra femton år efter utgången av

det år då kretsmönstret skapats, om det då ännu inte har

utnyttjats kommersiellt.

Utskottet har för sin del inget att erinra mot den föreslagna

nya kretsmönsterlagen. Utskottet vill dock uppehålla sig något

vid frågan om konsumtion av skyddet för kretsmönster. I likhet

med vad som gäller på varumärkesrättens område finns enligt

gällande svensk rätt en princip om global konsumtion också

beträffande skyddet för kretsmönster. Till skillnad från

EG-direktivet om varumärkesrätt är dock EG-direktivet om

kretsmönsterskydd utformat på ett sådant sätt att någon oklarhet

inte kan anses råda om att direktivet endast medger regional

konsumtion. Till följd av EES-avtalet kan Sverige således inte

upprätthålla principen om global konsumtion beträffande skyddet

för kretsmönster.

Skydd för datorprogram

Ett uttryckligt skydd för datorprogram infördes i lagen om

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

(upphovsrättslagen) först 1989. Innebörden av detta är att

datorprogram åtnjuter i princip samma upphovsrättsliga skydd som

andra litterära verk. Programmen skyddas inte bara mot direkt

kopiering utan också mot framställning av exemplar av programmet

i bearbetat skick utan rättighetshavarens tillstånd. Enligt

gällande rätt är det dock tillåtet att kopiera ett datorprogram

för eget enskilt bruk, under förutsättning att förlagan för

kopieringen inte används i näringsverksamhet eller offentlig

verksamhet.

Ett av syftena bakom EG-direktivet om det rättsliga skyddet

för datorprogram är att förbättra skyddet mot piratkopiering.

Det syftar inte till en fullständig harmonisering av

medlemsstaternas regler om datorprogram. Det har ansetts vara

tillräckligt att begränsa direktivets räckvidd till sådana

nationella bestämmelser som kan utgöra ett hinder mot en väl

fungerande inre marknad.

Enligt propositionen föranleder direktivet vissa ändringar i

upphovsrättslagen. Sålunda föreslås i propositionen att skyddet

utvidgas till att omfatta även förberedande designmaterial för

datorprogram. Vidare föreslås -- i likhet med vad som föreslås

gälla beträffande skyddet för kretsmönster för

halvledarprodukter -- att sådana rättigheter till datorprogram

som utvecklas av en arbetstagare som ett led i hans

arbetsuppgifter eller efter instruktioner av arbetsgivaren skall

övergå till arbetsgivaren såvida inte annat har avtalats. Även

konsumtionsprincipen föreslås bli densamma som för kretsmönster,

nämligen regional med avseende på EES-området. En regel om

rätten att rätta fel i ett program, såvida inte annat har

avtalats, föreslås, liksom en regel om rätten att framställa en

säkerhetskopia. För den som säljer, hyr ut eller i annat

förvärvssyfte innehar hjälpmedel, vars enda syfte är att

underlätta olovligt borttagande eller kringgående av anordning

(kopieringsspärr) som anbringats för att skydda ett program mot

olovlig kopiering föreslås en straffbestämmelse om böter eller

fängelse i högst sex månader. Vidare skall enligt propositionen

kopiering för enskilt bruk inte i något fall vara tillåten.

Någon straffbestämmelse som tar sikte på olovlig kopiering för

enskilt bruk föreslås emellertid inte.

Utskottet vill med anledning av propositionen i denna del

särskilt beröra två frågor. Den ena frågan gäller förbudet mot

enskild kopiering. Föreningen Svensk Programvaruindustri har

inför utskottet framhållit att det för rättighetshavarna är

angeläget att förbudet mot enskild kopiering kompletteras med en

straffbestämmelse. Förbudet kommer, enligt föreningens

uppfattning, inte att respekteras -- eller ens att uppfattas som

ett reellt förbud -- om det inte förenas med en straffsanktion.

Utskottet, som har viss förståelse för föreningens uppfattning,

konstaterar att frågan har övervägts i propositionen. I likhet

med departementschefen anser utskottet att någon sanktion för

kopiering för enskilt bruk nu inte bör införas, men att frågan

bör övervägas inom ramen för den inom Justitiedepartementet

pågående översynen av det immaterialrättsliga sanktionssystemet.

Utskottet vill också i detta sammanhang ta upp frågan om

konsumtion av spridningsrätten i territoriellt hänseende. Också

i fråga om skyddet för datorprogram gäller i Sverige för

närvarande global konsumtion. Det innebär att rättsinnehavarens

ensamrätt när det gäller överlåtelse av exemplar av datorprogram

konsumeras oavsett i vilket land som datorprogrammet utgivits.

Det enda kravet är att utgivningen skett med rättsinnehavarens

samtycke. Enligt propositionen har EG-direktiven om

varumärkesrätt och skydd för datorprogram i allt väsentligt

samma bestämmelser om konsumtion och med samma argument som på

varumärkesområdet föreslås en uttrycklig lagregel om regional

konsumtion också för spridningsrätt till datorprogram. Utskottet

anser för sin del att direktivet om skydd för datorprogram

uppvisar avsevärt större likheter med direktivet om

kretsmönsterskydd än med

direktivet om varumärkesrätt i fråga om

konsumtionsbestämmelserna. I likhet med vad utskottet ovan

framhållit beträffande skyddet för kretsmönster finner utskottet

att direktivet om skydd för datorprogram är utformat på ett

sådant sätt att någon oklarhet inte kan anses råda om att

direktivet endast medger regional konsumtion. Inte heller på

detta område kan Sverige således -- till följd av EES-avtalet --

upprätthålla principen om global konsumtion.

Med det anförda tillstyrker utskottet att EG:direktivets

regler om skydd för datorprogram integreras i upphovsrättslagen

på sätt som föreslås i propositionen.

Mot de delar av propositionen som inte har berörts särskilt

har utskottet ingen erinran.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande varumärkeslagen

att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:N251 yrkande 7

och 1991/92:N286 yrkande 7

dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i

varumärkeslagen (1960:644) såvitt avser 4 § tredje stycket,

dels antar lagförslaget i övrigt, med den ändringen att

ikraftträdande- och övergångbestämmelserna erhåller av utskottet

i bilaga 2 framlagda förslag till lydelse,

2. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter,

dels lag om ändring i patentlagen (1967:837),

dels lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485),

dels lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1971:392),

dels lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt

till litterära och konstnärliga verk.

Stockholm den 3 december 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson(s), Bengt

Harding Olson(fp), Inger Hestvik(s), Bengt Kindbom (c),

Bengt Kronblad(s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander(s),

Lena Boström(s), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Maud

Ekendahl (m) och John Bouvin (nyd).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Propositionens lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagt förslag till ändring av

ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i regeringens

förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)

Bilaga 2

Regeringens förslag 1. Denna lag träder i kraft

Utskottets förslag den 1 januari 1993.

1.Denna lag träder i kraft,

i fråga om 4§ tredje

stycket den dag regeringen

bestämmer, och i övrigt

den 1 januari 1993.

2. Denna lag tillämpas 2. Denna lag tillämpas

även på varumärken även på varumärken

som registrerats före denna som registrerats och

lags ikraftträdande. varukännetecken som

inarbetats före denna lags

ikraftträdande.

3. Ansökan om registrering av varumärke som har kungjorts

enligt 20§ före ikraftträdandet av denna lag skall behandlas

och avgöras enligt lagen i dess äldre lydelse.