Bet. 1992/93:LU2

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU02

Sakrättsliga frågor m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

1992/93

LU2

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner som tar upp

olika sakrättsliga frågor. De frågor som därvid berörs gäller

översyn av svensk sakrätt, reglerna om godtrosförvärv och ansvar

vid fakturaservice. Vidare behandlas i betänkandet en motion om

konsumentfordringar i konkurs samt en motion vari framställs

önskemål om lagstiftning om franchising.

Utskottet har i samband med en studieresa till Australien i

september 1992 inhämtat information om franchising.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.

Motioner

1991/92:L901 av Sven-Olof Petersson och Birger Andersson (c)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

lagstiftningen avseende godtrosförvärv och att erforderliga

förslag till ändringar läggs fram i syfte att motverka handel

med stöldgods samt att förbättra den ursprunglige ägarens

ställning vad gäller förvärv i god tro.

1991/92:L902 av Bengt Harding Olson och Britta Bjelle (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om fakturaservice.

1991/92:L903 av Nic Grönvall (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att analysera behovet av en reformering av svensk sakrätt.

1991/92:L904 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning om

franchising.

1991/92:L905 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen skyndsamt beslutar sådan ändring i

förmånsrättslagen att konsumentens handpenning vid beställning

hos näringsidkare, vilken överstiger en tiondel av basbeloppet,

medger förmånsrätt i konkurs efter särskilda förmånsrätter men

före allmänna förmånsrätter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av reglerna i syfte att

förbättra konsumentens rätt vid näringsidkares konkurser.

Utskottet

Allmän bakgrund

Med termen sakrätt avses rättigheter som är gällande inte

bara mellan parterna i ett rättsförhållande utan också mot

utomstående person -- tredje man. Som exempel på sakrätt kan

nämnas äganderätt och panträtt. Det sakrättsliga regelsystemet

avser i huvudsak frågan i vilken utsträckning och under vilka

förutsättningar parterna i ett avtalsförhållande har skydd mot

tredje man på motpartens sida vid överlåtelse eller upplåtelse

av en rättighet.

Någon allmän bestämmelse om när äganderätten går över från

säljaren till köparen vid överlåtelse av lös egendom och köparen

därigenom blir sakrättsligt skyddad finns inte i svensk

lagstiftning. Huvudprincipen är emellertid att äganderätten

övergår först genom tradition (traditionsprincipen), dvs. då

egendomen överlämnas till köparen som därmed får den i sin

besittning.

Traditionsprincipen kan utläsas av lagen (1845:50 s. 1) om

handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

(lösöreköplagen). Reglerna innebär att den som köper lösöre

men låter det stanna kvar hos säljaren måste iaktta vissa

formföreskrifter för att få sakrättsligt skydd mot säljarens

borgenärer.

Också vid byte, gåva och pantsättning knyts de sakrättsliga

verkningarna till besittningen.

Traditionsprincipen är emellertid förenad med väsentliga

undantag, och på vissa områden erbjuds möjligheter att uppnå

sakrättsligt skydd på annat sätt än genom att besittningen

överförs från säljaren till köparen. Sålunda vinner köparen

sakrättsligt skydd till virke genom att låta märka virket enligt

lagen (1944:302) om köpares rätt till märkt virke. När det

gäller enkla skuldebrev, dvs. skuldebrev som är ställt till viss

man, är själva handlingen inte bärare av rättigheten utan utgör

endast ett bevis om denna, och köparen får enligt lagen

(1936:81) om skuldebrev skydd mot säljarens borgenärer genom

underrättelse -- denuntiation -- till gäldenären om

överlåtelsen. Detsamma gäller andra penningfordringar som inte

är knutna till värdepapper, t.ex. fordringar enligt kontrakt och

s.k. muntliga fordringar. I vissa fall uppnås det sakrättsliga

skyddet genom registrering av förvärvet. I enlighet härmed

gäller t.ex. vid skepp och skeppsbygge att köparen vinner skydd

mot säljarens borgenärer genom att ansöka om inskrivning av

förvärvet enligt sjölagen (1891:35 s. 1). Lagstiftningen om ett

kontobaserat aktiesystem är ett exempel från senare tid där de

sakrättsliga verkningarna i fråga om betydelsefulla grupper av

värdepapper inträder vid registrering av rättighetens övergång.

Översyn av svensk sakrätt

Enligt motion L903 av Nic Grönvall (m) är den svenska

sakrätten dåligt anpassad till internationella civilrättsliga

regler och till nya finansieringsformer, t.ex. leasing, som

utvecklats i Sverige under senare år. Det är bl.a. reglerna för

äganderättens övergång till lös sak i svensk rätt som enligt

motionen inte följt med i utvecklingen. En reformering av svensk

sakrätt bör därför övervägas.

Frågan om en översyn av det sakrättsliga regelsystemet har

behandlats av riksdagen flera gånger under senare år med

anledning av bl.a. motioner med liknande innehåll som den nu

aktuella. Motionerna har därvid avslagits av riksdagen på

hemställan av utskottet (se bet. LU 1987/88:1, 1989/90:LU5, LU27

och LU35 samt 1991/92:LU7).

När spörsmålet behandlades hösten 1987 (bet. LU 1987/88:1)

anförde utskottet att ett frångående av kravet på besittning för

äganderättens övergång till lös sak kunde få vittgående och

svåröverblickbara konsekvenser, bl.a. för kreditväsendet. Det

måste därför enligt utskottet krävas tungt vägande skäl för att

en ändrad ordning skulle kunna övervägas. Utskottet kunde inte

finna att en så genomgripande översyn som begärts i motionen var

motiverad. Det kunde dock finnas anledning att närmare överväga

om de problem som kravet på besittningsöverföring medför kunde

lösas på annat sätt än genom uppluckring av nuvarande regler. En

lösning kunde därvid enligt utskottet vara att ersätta

lösöreköplagen med en mera tidsenlig och för köparen användbar

reglering.

I samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till

konsumentköplag (prop. 1989/90:89, bet. LU35) tog utskottet med

anledning av ett motionsyrkande upp spörsmålet om sakrättsligt

skydd vid konsumentköp. Utskottet hänvisade återigen till

tidigare ställningstaganden angående behovet av en översyn av

svensk sakrätt. Utskottet ansåg sig vidare -- mot bakgrund av

ett uttalande av departementschefen i nyssnämnda proposition --

kunna utgå från att spörsmålet om en modernisering av

lösöreköplagen kommer att övervägas ytterligare inom

regeringskansliet.

Samma inställning hade utskottet då riksdagen hösten 1991

senast behandlade frågan om en översyn av det sakrättsliga

regelsystemet med anledning av ett motionsyrkande om bättre

sakrättsligt skydd för konsumenter (bet. 1991/92:LU7). Utskottet

underströk därvid -- med hänsyn till att de flesta konsumenter

saknar kännedom om kravet på besittningsöverföring -- också

vikten av att informationsarbete kommer till stånd i syfte att

göra klart för konsumenterna vilka risker de kan löpa när en

betald vara lämnas kvar hos säljaren och om vilka åtgärder de

bör vidta för att förhindra rättsförluster.

Som utskottet tidigare uttalat måste, vid en bedömning

huruvida en översyn av svenska sakrättsliga regler bör komma

till stånd, beaktas den betydelse som kravet på besittning har

på många olika rättsområden och att kravet utgör en väl

förankrad rättsregel som i flertalet fall är enkel att tillämpa

i det praktiska rättslivet. Utskottet vill mot bakgrund härav än

en gång understryka att det måste krävas tungt vägande skäl för

att en ändrad ordning skall kunna övervägas. Utskottet anser att

det inte heller nu finns sådana skäl och att därför en allmänt

inriktad översyn av det sakrättsliga regelsystemet inte är

motiverad. En sådan översyn föranleds inte heller av Sveriges

anslutning till avtalet om det Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES-avtalet). I artikel 125 av avtalet stadgas

nämligen att avtalet inte i något hänseende skall ingripa i de

avtalsslutande parternas egendomsordning. Enligt utskottets

mening torde innebörden härav vara att EES-avtalet över huvud

taget inte berör sakrättsliga principer i de nationella

rättsordningarna.

Utskottets ställningstagande utesluter emellertid inte att det

på särskilda rättsområden kan finnas anledning att överväga om

kravet på besittningsöverföring alltjämt bör upprätthållas.

Utskottet förutsätter därvid att frågan om att ersätta den

nuvarande lösöreköplagen med tidsenliga och för köparen

praktiskt hanterbara bestämmelser nu kommer att tas upp till

närmare övervägande inom regeringskansliet.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L903.

Godtrosförvärv

Den omständigheten att en person fått besittning till en sak

har även betydelse för hans möjligheter att skydda sina

rättigheter vid förvärv från någon som saknar rätt att förfoga

över egendomen, t.ex vid förvärv av stöldgods. Skydd inträder

här mot rätte ägarens anspråk på att få tillbaka egendomen om

förvärvaren fått egendomen i sin besittning och var i god tro

(exstinktionsprincipen). Bestämmelser härom finns i lagen

(1986:796) om godtrosförvärv av lösöre.

Lagen innefattar i huvudsak en kodifiering av de rättsregler

på området som utbildats i rättspraxis. Lagen innebär emellertid

också en skärpning och precisering av de krav som ställs på en

förvärvare av lösöre för att denne skall anses vara i god tro.

Sålunda skall enligt 3§ en förvärvare anses ha varit i god tro

endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de

förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i

övrigt var sådana att han inte borde ha insett att överlåtaren

saknade rätt att förfoga över egendomen. Regeln, som kom till

bl.a. i syfte att motverka handeln med stöldgods, kan sägas

innebära att, om situationen vid köpetillfället på något sätt

avviker från vad som kan anses normalt, krav ställs på särskild

försiktighet hos förvärvaren.

I samband med lagens tillkomst uttalade lagutskottet i sitt av

riksdagen godkända betänkande LU 1986/87:4 (s. 5) att

bestämmelsen i 3§ om innebörden av kravet på god tro

tillgodosåg de önskemål riksdagen tidigare framställt om en

lagstiftning som försvårar möjligheterna till förvärv av

stöldgods. Samtidigt konstaterade utskottet att regeln inte

innebär någon inskränkning av möjligheterna att göra legitima

godtrosförvärv.

Lagen om godtrosförvärv av lösöre innehåller också regler om

att den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat

äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka

egendomen mot lösen. Den som vill lösa till sig egendomen skall

kräva tillbaka den från innehavaren inom tre månader från det

att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes

innehav. Gör han inte det är rätten att kräva tillbaka egendomen

förlorad (4§). Lösenbeloppet skall motsvara innehavarens

kostnader för förvärvet av egendomen och dess förbättring.

Vidare skall hänsyn tas till förändringar i penningvärdet.

Beloppet behöver dock aldrig överstiga sakens värde i den

allmänna handeln (5§). Rätten till lösen torde ha störst

betydelse när det gäller personliga värdeföremål med andra

värden än rent ekonomiska, museiföremål och andra saker där

utgiven försäkringsersättning inte medger ersättningsköp.

Om förvärvaren inte har gjort ett godtrosförvärv måste han

lämna ifrån sig saken utan lösen men har alltid rätt att återfå

erlagd köpeskilling från den obehöriga överlåtaren.

I motion L901 av Sven-Olof Petersson och Birger Andersson

(s) anförs att reglerna om godtrosförvärv bör ses över i syfte

att stärka den ursprunglige ägarens rättsställning vid

godtrosförvärv och att motverka handeln med stulet gods. Därvid

bör bl.a. ställas strängare krav på förvärvarens

undersökningsplikt.

Även frågan om en översyn av bestämmelserna

om godtrosförvärv har med anledning av motioner i ämnet prövats

tidigare av riksdagen, senast hösten 1991 (se bet. 1991/92:LU7).

Utskottet framhöll därvid att lagen om godtrosförvärv innebär en

skärpning och precisering av de krav som ställs på en förvärvare

för att denne skall anses vara i god tro. Det fanns enligt

utskottet inte någon anledning att då ompröva de principer och

skäl som ligger bakom lagen, och motionerna avstyrktes.

Utskottet påpekade vidare att ett frångående av huvudprincipen i

lagen om godtrosförvärv skulle innebära att det vid exempelvis

överlåtelse av stöldgods blev den godtroende förvärvaren som

drabbades av en ekonomisk förlust i stället för den ursprunglige

ägaren. Med nuvarande försäkringssystem finns, anförde

utskottet, i allmänhet goda möjligheter för den enskilde att

försäkra sig mot skador som uppkommer på grund av stölder m.m.,

medan några motsvarande möjligheter inte torde stå till buds för

den som i god tro förvärvat något som tillhör en annan person.

Enligt utskottet utgjorde detta förhållande ett starkt skäl för

gällande ordning.

Utskottet anser att det inte heller nu, knappt ett år efter

det att frågan senast behandlades, föreligger skäl att se över

reglerna om godtrosförvärv på sätt motionären önskar. Utskottet

förutsätter emellertid att reglerna följs upp och att regeringen

ser till att en utvärdering av lagen kommer till stånd i

lämpligt sammanhang. Med det anförda avstyrker utskottet bifall

till motion L901.

Ansvar vid fakturaservice

Betydelsen av de sakrättsliga reglerna är särskilt stor när

det gäller den ena avtalspartens möjligheter att freda sitt

anspråk mot den andra partens borgenärer vid utmätning eller

konkurs som riktar sig mot den sistnämnde. Detta sakrättsliga

skydd vid utmätning eller konkurs mot motparten brukar kallas

separationsrätt.

I lagen (1944:181) om redovisningsmedel anges

förutsättningarna för att separationsrätt skall föreligga till

redovisningsmedel. I grova drag krävs för separationsrätt att

medlen skall ha mottagits för huvudmannen med

redovisningsskyldighet och att mottagaren har avskilt ett

motsvarande belopp, dvs. han skall i princip inte ha

sammanblandat dem med sina egna medel. Redovisningsskyldighet

anses föreligga om medlen inte får riskeras.

Lagen om redovisningsmedel föreskriver ingen skyldighet att

hålla medlen avskilda utan anger förutsättningarna för att ett

sakrättsligt skyddat anspråk på redovisningsmedel -- en

separationsrätt -- skall kunna göras gällande i gäldenärens

konkurs eller vid utmätning hos honom.

Beträffande uppdragsavtal i allmänhet gäller bl.a. att

uppdragstagaren har en allmän -- obligationsrättslig --

skyldighet att visa omsorg vid fullgörandet av uppdraget. Häri

ligger att uppdragstagaren anses skyldig att behandla de

tillgångar han får ta hand om för sin huvudmans räkning som

främmande värden i sin ekonomi. För penningmedel innebär detta

bl.a. att uppdragstagaren måste avskilja medlen från sina egna.

En bristande uppfyllelse av uppdragstagarens förpliktelser

gentemot huvudmannen i detta hänseende kan leda till att denne

häver uppdragsavtalet eller kräver skadestånd.

För viss uppdragsverksamhet är en skyldighet för

uppdragstagaren att avskilja egendom för huvudmannens räkning

särskilt föreskriven, t.ex. för advokater, mäklare och i

inkassoverksamhet.

Ytterst garanteras efterlevnaden av de civilrättsliga

förpliktelserna i uppdragsförhållandet av det straffrättsliga

ansvaret för förskingring och olovligt förfogande.

I motion L902 av Bengt Harding Olson och Britta Bjelle

(fp) behandlas en särskild form av uppdragsavtal, nämligen

fakturaservice. Enligt motionärerna innebär fakturaservice sådan

uppdragsverksamhet som avser enbart administration av fakturor

och mottagande av betalning för redovisning till uppdragsgivaren

utan -- och häri ligger en skillnad i förhållande till factoring

-- något inslag av finansiering. I motionen framhålls att det

vid fakturaservice saknas regler till skydd för uppdragsgivaren.

Någon separationsrätt för denne vid uppdragstagarens konkurs

finns t.ex. inte. Genom lagstiftning bör det enligt motionärerna

åläggas en skyldighet för uppdragstagaren vid fakturaservice att

hålla medlen avskilda.

Utskottet vill framhålla att även vid fakturaservice gäller de

allmänna förutsättningar för sakrättsligt skydd --

separationsrätt -- som ställs upp i lagen om redovisningsmedel.

Dessa civilrättsliga förutsättningar -- däribland att

redovisningsmedlen måste vara avskilda -- förfogar parterna

själva över, och de är således något annat än en särskilt i lag

föreskriven skyldighet att hålla redovisningsmedel avskilda. En

skyldighet av sistnämnda slag utgör i allmänhet ett inslag i en

offentligrättslig reglering av en verksamhet. Ett åsidosättande

av skyldigheten kan sålunda leda till att den auktorisation

genom godkännande, registrering eller liknande som meddelats för

verksamheten i fråga återkallas. Vid fakturaservice förekommer

inte något sådant offentligrättsligt inslag, utan

uppdragsförhållandet får bedömas från privaträttsliga

utgångspunkter. Uppdragsgivarens yttersta garantier för att

uppdragstagaren uppfyller sina förpliktelser enligt avtalet

utgörs därvid, som nämnts, av de allmänna möjligheterna att göra

gällande påföljder för kontraktsbrott och av uppdragstagarens

straffrättsliga ansvar om han förskingrar medlen eller annars

olovligen förfogar över dem. Något skäl att nu ändra på denna

ordning och, på samma sätt som för t.ex. advokater eller

fastighetsmäklare, införa en lagreglerad skyldighet att vid

fakturaservice hålla redovisningsmedlen avskilda föreligger

enligt utskottets mening inte. Med hänvisning till det anförda

avstyrker utskottet bifall till motion L902.

Konsumentfordringar i konkurs

I motion L905 av Bert Karlsson (nyd) pekas på att antalet

konkurser ökar kraftigt. Ett fall som enligt motionären särskilt

uppmärksammats under senare tid är husfabrikanten Boros konkurs.

Företaget tillverkar och levererar nyckelfärdiga hus. Vid en

husbeställning betalas som regel en hög handpenning, och

handpenningen riskeras vid en konkurs hos husfabrikanten. Även i

andra branscher förekommer enligt motionären höga handpenningar

vid beställningar. Mot denna bakgrund bör enligt motionen

konsumentfordringar få en bättre ställning i konkurs än vad som

gäller i dag (yrkande 2). I avvaktan på att denna fråga utreds

mer allmänt bör skyndsamt en ändring göras i förmånsrättslagen

så att konsumenter som betalat en handpenning i vissa fall får

förmånsrätt i konkurs för sin fordran med ställning mellan

särskild förmånsrätt och allmän förmånsrätt. Av praktiska skäl

bör det emellertid sättas ett gränsbelopp för vilka fordringar,

grundade på handpenning, som skall vara förmånsberättigade.

Enligt motionen är det lämpligt att knyta an detta gränsbelopp

till basbeloppet och bestämma det till en tiondel av basbeloppet

(yrkande 1).

År 1988 tillkallades utredningen (Ju 1988:02) med uppdrag att

utreda vissa konkursrättsliga frågor. Utredningen, som har

namnet Insolvensutredningen, har enligt sina direktiv (dir.

1988:52) till uppgift bl.a. att utreda ett nytt

rekonstruktionsförfarande för företag i ekonomisk kris. I

direktiven anges att frågan om rekonstruktion av

näringsverksamhet har samband med förmånsrättslagstiftningen på

det sättet att borgenärer som anser sig ha betryggande säkerhet

för sina fordringar ofta saknar intresse av att ta initiativ

till åtgärder när de ser att gäldenären har hamnat i en

besvärlig ekonomisk situation. Mot den angivna bakgrunden finns

det enligt direktiven anledning att mer förutsättningslöst se

över i första hand de delar av förmånsrättsordningen som berörs

av rekonstruktionsfrågorna. Utredaren bör dock vara oförhindrad

att -- i den mån utredningsarbetet ger anledning till det --

komma in på även andra delar av förmånsrättsordningen.

Utredningen beräknas avsluta sitt arbete under hösten 1992.

Utskottet kan konstatera att det ingår i Insolvensutredningens

uppgifter att se över förmånsrättsordningen, och utskottet

förutsätter att de spörsmål om konsumentfordringars ställning i

konkurs som motionären tar upp därvid kommer att övervägas. Med

hänsyn härtill bör motion L905 inte nu föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Franchising

Franchising är en form för samverkan mellan två näringsidkare,

franchisegivaren och franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter

genom ett franchiseavtal åt en eller flera franchisetagare

rätten att mot ersättning sälja varor eller tjänster under ett

visst namn och ett visst kännetecken som tillhandahålls av

franchisegivaren. Franchising utmärks av ett gemensamt

uppträdande utåt från franchisegivarens och hans

franchisetagares sida. Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock

i eget namn och för egen räkning. Villkoren för verksamheten

regleras vanligen genom ett standardavtal mellan parterna. Det

finns ingen svensk lagstiftning om franchising.

Svenska Franchiseföreningen är en ideell sammanslutning med

uppgift att sprida kunskap om franchising och att verka för att

franchising bedrivs på ett klanderfritt sätt. Föreningen har

såväl franchisegivare som franchisetagare som medlemmar. Den har

utarbetat etiska regler för franchising. Föreningen är vidare

huvudman för en etisk nämnd som skall verka för upprättande och

vidmakthållande av god affärssed inom svensk franchising.

Nämnden fullgör sin uppgift genom uttalanden och består av

ordförande, vice ordförande och ytterligare fyra ledamöter.

Ordföranden och vice ordföranden skall vara jurister med erkänd

kompetens, fristående från huvudmannen men med kännedom om

franchising. De övriga ledamöterna skall hämtas från föreningens

medlemsföretag, två från givare- och två från tagaresidan.

Samtliga ledamöter utses av huvudmannen. Nämnden kan ta upp

ärende efter framställning från myndighet, företag, organisation

eller enskild person som har ett berättigat intresse av frågan.

Nämnden kan också ta upp ett ärende på eget initiativ.

Med anledning av ett riksdagsbeslut om att regeringen borde

utreda de frågor och problem av juridisk natur som kan

aktualiseras i samband med franchising (bet. NU 1983/84:3)

tillsattes år 1984 Franchiseutredningen med uppdrag att utreda

frågor om franchising. Utredningen presenterade betänkandet (SOU

1987:17) Franchising vari framlades ett förslag till lag om

franchising. Lagförslaget innehöll en definition av vad som

avses med franchising samt vidare bestämmelser om bl.a.

uppsägningstidens längd, informationsskyldighet i förhållande

till tredje man och förhandlingsskyldighet för franchisegivaren.

Regeringen har hösten 1991 beslutat att lägga utredningen till

handlingarna.

I motion L904 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén

(s) anförs att det är en allvarlig olägenhet att företagsformen

franchising inte är lagreglerad. En lag på området skulle utgöra

ett skydd för franchisetagarna. Motionärerna hänvisar till

Franchiseutredningens betänkande från år 1987 och anser att en

lagstiftning bör bygga på förslagen i betänkandet. Motionärerna

hänvisar också till att det bl.a. inom Europarådet pågår ett

arbete som syftar till att reglera franchising.

Utskottet kan konstatera att franchising är en samverkansform

som, att döma av bl.a. ett kraftigt växande antal

franchisesystem, uppenbarligen ligger i tiden och verkar

tilltalande på näringsidkare. Detta gäller såväl i Sverige som

internationellt. Frågan om franchising berörs också i

EES-avtalet genom bestämmelserna om konkurrens. Avtalets

bestämmelser härom sammanfaller i huvudsak med EG:s gällande

konkurrensregler. Konkurrensbestämmelserna i EES-avtalet är

tillämpliga endast om handeln mellan länder berörs och innebär

bl.a. förbud mot avtal mellan företag, beslut av

företagssammanslutningar och samordnade förfaranden, om de kan

påverka den gränsöverskridande handeln och om de har till syfte

eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida

konkurrensen.

För vissa grupper av avtal har i EES-avtalet undantag gjorts

från det generella förbudet mot ovannämnda konkurrensbegränsande

förfaranden. Detta har skett genom att förordningar från

EG-kommissionen om s.k. gruppundantag kommit att utgöra del av

EES-avtalet. Grunden för dessa undantag är att de avtal som

avses i allmänhet anses förbättra varudistributionen och utbudet

av tjänster samt ge även konsumenter och andra slutanvändare en

skälig andel av de fördelar som uppnås. Sålunda skall enligt

EES-avtalet en EG-förordning om gruppundantag för franchiseavtal

tillämpas med viss anpassning. I denna förordning anges de

förpliktelser som ett franchiseavtal får innehålla och under

vilka förutsättningar.

I regeringens proposition om EES-avtalet (prop. 1991/92:170

Del III Bilaga 11) föreslås att avtalets konkurrensregler skall

vara tillämpliga i Sverige. Enligt förslaget skall de regler som

kräver lagform vid införlivandet inkorporeras i svensk rätt

genom den särskilda EES-lag som också föreslås i

EES-propositionen. När det gäller de s.k.

gruppundantagsförordningarna är avsikten att de skall införlivas

i svensk rätt genom särskilda författningar.

Utskottet vill också erinra om att en proposition med förslag

om en ny konkurrenslag, som skall ersätta bl.a. den nuvarande

konkurrenslagen från år 1982, är aviserad under hösten 1992.

Enligt lagrådsremissen i ärendet föreslås att de materiella

konkurrensreglerna i lagen utformas efter förebild från EG:s

konkurrensregler i Romfördraget och EES-avtalets

konkurrensregler. Det innebär principiella förbud mot dels

samarbete mellan företag som har till syfte att begränsa

konkurrensen på den svenska marknaden eller som ger detta

resultat, dels missbruk från ett eller flera företags sida av en

dominerande ställning på den svenska marknaden. Från förbudet

mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag skall

undantag kunna medges i enskilda fall av Konkurrensverket.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer den aviserade propositionen

att innehålla en regel av innebörd att undantag från nyssnämnda

förbud också skall gälla för grupper av avtal som uppfyller

förutsättningarna för enskilda undantag. Särskilda

tillämpningsföreskrifter avseende gruppundantag kommer att

utfärdas av regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer.

Vidare har inom Europarådet antagits en rekommendation om

franchising som innebär bl.a. att medlemsregeringarna anmodas

att utarbeta och harmonisera lagstiftning på området.

Rekommendationen innebär också att regeringarna, i avbidan på

lagstiftning, bör verka för frivillig anslutning till etiska

regler för franchising som utfärdats av berörda

branschorganisationer.

I samband med utskottets studieresa till Australien i

september 1992 gavs utskottet tillfälle till information om

franchising i Australien av företrädare för den australiensiska

regeringen. Av informationen framgick att berörda parter och

regeringen anser att lagstiftning om franchising inte är

påkallad och att regeringen inte har för avsikt att ta initiativ

till sådan lagstiftning. Utvecklingen av en frivillig reglering

på området i form av en särskild uppförandekod bör i stället

avvaktas under en tid av två år. Uppförandekoden innebär bl.a.

att bankerna i Australien åtagit sig att inte bevilja lån till

franchisetagare, om franchisegivaren inte anslutit sig till

uppförandekoden. Koden innefattar även vissa administrativa

inslag. Sålunda skall ansvarig minister etablera ett råd för

administrering av uppförandekoden (Franchising Code

Administration Council). Rådet skall bestå av representanter för

bl.a. franchisegivare, franchisetagare, rådgivare och minst en

representant för regeringen. Rådets uppgifter är bl.a. att

bestämma uppförandekodens närmare innehåll samt att upprätta ett

register över personer som förbundit sig att ansluta sig till

densamma och avregistrera personer som inte handlar i enlighet

med koden. Rådet skall vidare, där parterna i ett

franchiseförhållande inte själva kunnat lösa en konflikt mellan

sig eller komma överens om en medlare, utse en "Conciliator" med

uppgift att söka en lösning på tvistefrågan. Ett inslag i

uppförandekoden är vidare att vissa närmare angivna slag av

franchiserådgivare, t.ex. advokater och affärsmäklare, bör

ansluta sig till etiska regler. Till dessa regler hör t.ex. att

endast sådana franchisesystem där franchisegivarna samtyckt till

att ansluta sig till uppförandekoden skall rekommenderas för

potentiella franchisetagare. Över huvud taget har man i

Australien en positiv syn på franchising. Några nackdelar av

franchising från konsumentskyddssynpunkt eller från

arbetsrättslig synpunkt har enligt vad som uppgavs inte kunnat

förmärkas.

Enligt utskottets mening torde det vara ett flertal faktorer

som bidrar till den positiva utvecklingen av franchising. En

viktig, bidragande orsak är säkerligen den omständigheten att

ett franchiseförhållande allmänt sett innebär fördelar genom att

franchisetagaren kan utnyttja sin större samarbetspartners namn,

erfarenhet och tekniska kunnande samt få del av fortlöpande

rådgivning och annat bistånd av denne. Särskilt i

inledningsskedet av en verksamhet måste dessa möjligheter

framstå som mycket värdefulla, inte minst för en småföretagare

med i allmänhet begränsad erfarenhet, små resurser och snävare

marginaler för verksamheten.

Som den ovan nämnda Franchiseutredningen närmare utvecklat är

franchising emellertid inte okontroversiell eller problemfri; en

omständighet som utredningen särskilt pekat på är

franchisetagarens bundenhet till franchisegivaren och de

konsekvenser detta kan ha för bl.a. franchisetagarens anställda.

På franchiseområdet har, som framgått av redogörelsen ovan, en

relativt noggrant reglerad självsanerande verksamhet uppkommit

med inslag av bl.a. uppföranderegler och förekomsten av en etisk

nämnd med uppgift att verka för god affärssed på området. Några

olägenheter till följd av denna ordning synes inte ha

framkommit. Utskottet kan vidare konstatera att regeringen inte

funnit anledning att framlägga förslag om lagstiftning om

franchising på grundval av Franchiseutredningens betänkande.

Enligt utskottets mening föreligger det inte nu skäl till en

annan bedömning av behovet av lagstiftning på området.

Utvecklingen bör emellertid följas uppmärksamt, och inte minst

bör förhållandena utomlands studeras närmare. Genom studieresan

till Australien har utskottet sålunda redan erhållit värdefull

information om franchising i ett land där företeelsen utvecklats

mycket. Som utgångspunkt måste enligt utskottets mening gälla

att frågan skall hanteras i Sverige på ett sätt som står i

överensstämmelse med den internationella utvecklingen. Skulle

mot denna bakgrund förhållandena påkalla lagstiftningsåtgärder

får regeringen på nytt överväga behovet av sådana åtgärder och

eventuellt förelägga riksdagen förslag i ämnet.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att någon

lagstiftning om franchising i enlighet med önskemålen i motion

L904 nu inte bör införas, och utskottet avstyrker bifall till

motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av svensk sakrätt

att riksdagen avslår motion 1991/92:L903,

2. beträffande godtrosförvärv

att riksdagen avslår motion 1991/92:L901,

3. beträffande ansvar vid fakturaservice

att riksdagen avslår motion 1991/92:L902,

4. beträffande konsumentfordringar i konkurs

att riksdagen avslår motion 1991/92:L905,

5. beträffande franchising

att riksdagen avslår motion 1991/92:L904.

Stockholm den 20 oktober 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Bengt

Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Gunnar

Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Lena Boström (s), Stig

Rindborg (m), Maud Ekendahl (m), Peeter Luksep (m), Widar

Andersson (s) och Lars Stjernqvist (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.