Bet. 1992/93:LU21

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU21

Paketresor

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

1992/93

LU21

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet dels förslag från regeringen

(proposition 1992/93:95) om lag om paketresor m.m., dels en med

anledning av propositionen väckt motion, dels ock två fristående

motioner som väckts under den allmänna motionstiden vid

riksmötet 1991/92.

Den föreslagna lagen om paketresor innebär ett förstärkt

konsumentskydd på reseområdet och är ett led i det pågående

arbetet med att uppfylla de åtaganden som Sverige har gjort i

avtalet om det Europeiska samarbetsområdet (EES-avtalet). Ett

EG-direktiv om paketresor ingår såväl i EES-avtalet som i ett

särskilt luftfartsavtal som har slutits mellan Sverige, Norge

och EG. Lagförslaget innehåller bl.a. regler med krav på

information till resenären såväl vid marknadsföring av

paketresor som i samband med att avtal träffas och inför avresa.

Det innehåller också regler som begränsar researrangörers

möjlighet att höja priset för en resa. Priset får inte höjas de

sista dagarna före avresan, även om arrangören drabbas av

kostnadsökningar. Resenärens rättigheter vid ändringar i

avtalsvillkoren och vid fel i de avtalade tjänsterna preciseras.

Resenären får bl.a. rätt att utan kostnad avbeställa en resa vid

väsentliga ändringar i avtalsvillkoren och i vissa fall en rätt

till omedelbar och kostnadsfri hemtransport när arrangemangen

väsentligt avviker från vad som har utlovats. Regler föreslås

vidare beträffande resenärens rätt att överlåta resan och om

skyldighet för arrangören att snabbt vidta åtgärder när

resenären framför klagomål som inte är obefogade. För att

uppfylla EG-direktivets krav föreslås resegarantilagens

tillämpningsområde bli utvidgat så att det överensstämmer med

vad som skall gälla för lagen om paketresor. En följdändring i

sjölagen föreslås.

Lagen om paketresor och ändringen i sjölagen föreslås träda i

kraft den 1 januari 1993, medan ändringarna i resegarantilagen

avses träda i kraft den 1 juli 1993.

I en skrivelse har AFS Interkulturell Utbildning (AFSIU) och

Youth For Understanding (YFU) -- organisationer som är

verksamma inom internationellt ungdomsutbyte -- framhållit att

organisationernas kostnader för de säkerheter som skall ställas

enligt resegarantilagen utgör ett hot mot deras verksamhet.

Utskottet gör vissa förtydliganden avseende begreppet

paketresa. Vidare förordar utskottet en viss ändring i förslaget

till lag om ändring i resegarantilagen. I övrigt tillstyrker

utskottet propositionens förslag samt avstyrker bifall till

samtliga motionsyrkanden.

Propositionen

I proposition 1992/93:95 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att

riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. Lag om paketresor,

2. Lag om ändring i resegarantilagen (1972:204),

3. Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1).

Lagförslagen återfinns i bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motion väckt med anledning av propositionen

1992/93:L9 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

begreppet paketresor och den föreslagna lagens tillämpning för

färjetrafiken mellan Sverige och Finland.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92

1991/92:L709 av Martin Nilsson och Ulrica Messing (s) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att tolkningen av SFS 1972:204 med

ändringar SFS 1985:859, SFS 1986:1162 och SFS 1988:204 ses över

med hänsyn till främjandet av internationellt ungdomsutbyte,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ungdomsorganisationer som sysslar med

internationellt ungdomsutbyte ges större möjlighet att befrias

från att ställa resegarantier enligt resegarantilagen.

1991/92:L721 av Dan Ericsson i Kolmården (kds) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till justering i

resegarantilagen så att det internationella ungdomsutbytet

underlättas.

Utskottet

I Sverige finns inget lagreglerat konsumentskydd på

reseområdet. Behovet av sådana regler har i stället fyllts genom

Allmänna Resevillkor för sällskapsresor. Dessa villkor har

tillkommit efter förhandlingar mellan å ena sidan

Konsumentverket och å andra sidan de stora

researrangörsföreningarna. De nuvarande villkoren gäller sedan

den 15 november 1991 och omfattar i huvudsak samma frågor som

berörs i det framlagda förslaget till lag om paketresor.

EG:s ministerråd antog den 13 juni 1990 ett direktiv om

paketresor. Det syftar till att samordna medlemsländernas

lagstiftning om paketresor på en hög konsumentskyddsnivå.

EG-direktivet är ett minimidirektiv, vilket innebär att

medlemsländerna måste uppnå minst den konsumentskyddsnivå som

direktivet föreskriver men att de har frihet att behålla eller

införa regler som ligger över denna nivå, dvs. regler som är

förmånligare för konsumenterna. Den enda begränsningen härvidlag

är att medlemsländerna måste följa sina åtaganden enligt

Romfördraget, vilket innebär att bestämmelserna inte får komma i

konflikt med den grundläggande principen i EG om fri rörlighet

för varor och tjänster.

EES-avtalet undertecknades den 2 maj 1992 och avsikten är att

det skall träda i kraft den 1 januari 1993. Avtalet innebär att

Sverige, i likhet med övriga EFTA-länder, åtar sig att anpassa

sin lagstiftning på en rad områden till det regelverk som gäller

inom EG. Stora delar av denna regelanpassning, som bl.a.

omfattar direktivet om paketresor, skall vara genomförda när

EES-avtalet träder i kraft. Mellan Sverige, Norge och EG

träffades under våren 1991 ett avtal om civil luftfart. Parterna

åtar sig genom det avtalet bl.a. att samordna viss lagstiftning,

däribland att anpassa ländernas bestämmelser om paketresor med

flyg till EG:s direktiv om paketresor. Till följd härav skall

direktivet -- oavsett om EES-avtalet skulle komma att träda i

kraft vid en senare tidpunkt -- i vart fall delvis ha

införlivats med svensk rätt senast den 1 januari 1993. Avsikten

är att luftfartsavtalet skall upphöra att gälla när EES-avtalet

träder i kraft. Mot denna bakgrund föreslås i propositionen att

direktivets regler om paketresor skall införlivas med svensk

rätt genom en särskild lag om paketresor, vilken ansluter nära

till direktivet. Till grund för propositionen ligger en inom

Justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ds 1992:50) Lag om

paketresor. Promemorian har remissbehandlats.

Utskottet kommer nedan -- efter en redovisning av

propositionens förslag -- att ta upp de förslag i propositionen

som aktualiseras genom motionerna och som eljest har tilldragit

sig utskottets uppmärksamhet.

Propositionens förslag

Lagen avser paketresor som arrangörer, själva eller genom

återförsäljare, säljer eller marknadsför. Begreppet paketresa

ges i lagen ett något vidare innehåll än motsvarande uttryck i

EG-direktivet. Lagen skall -- i likhet med direktivet -- gälla

även utanför det traditionellt konsumenträttsliga området. Den

skall vara tvingande när en resenär ingår avtal för

huvudsakligen enskilt ändamål med en näringsidkare i dennes

yrkesmässiga verksamhet. I övrigt skall lagen vara dispositiv.

Det är arrangören som genomgående skall ha det primära

ansvaret gentemot resenären. En återförsäljare skall ha samma

ansvar i de fall han är part i avtalet. För skador som uppkommer

vid transporter där reglerna om skadeståndsansvar i sjölagen,

luftfartslagen, järnvägstrafiklagen eller lagen om

internationell järnvägstrafik är tillämpliga, skall arrangören

ansvara gentemot resenären enligt dessa regler.

Regler om arrangörens skyldighet att informera resenären tas

in i lagen, liksom en regel om att alla avtalsvillkor skall

anges i en skriftlig handling.

Resenären skall ha rätt att överlåta resan till en person som

uppfyller alla villkor för att få delta i den. För att få

utnyttja denna rätt skall resenären dock i skälig tid före

avresan ha underrättat arrangören eller återförsäljaren om sin

avsikt.

Överenskomna avtalsvillkor skall få ändras till resenärens

nackdel endast om det framgår tydligt av avtalet att detta får

ske. För prishöjningar skall även vissa ytterligare villkor

gälla. Det skall t.ex. tydligt framgå av avtalet hur det nya

priset skall fastställas. Ett villkor om prisändringar skall

inte få vara ensidigt till konsumentens nackdel. Under de sista

tjugo dagarna före avtalad avresedag skall prishöjningar över

huvud taget inte få ske. Om arrangören avser att bryta avtalet

och avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för resenären eller

om avtalsvillkoren ändras väsentligt till resenärens nackdel,

skall resenären ha rätt att frånträda avtalet. Om arrangören

avser att bryta mot avtalet eller om han vill ändra villkoren,

skall han underrätta resenären snarast och därvid lämna besked

om rätten för denne att frånträda avtalet. När en resenär har

frånträtt avtalet av något av de angivna skälen, skall han ha

rätt till en ersättningsresa av likvärdig eller högre kvalitet

eller -- om han föredrar det -- att få tillbaka vad han har

betalat. Därjämte skall han ha rätt till skadestånd, om det är

skäligt. Arrangörens skadeståndsansvar förslås bli relativt

strängt och bygga på samma grunder som i konsumentköplagen och

konsumenttjänstlagen, s.k. kontrollansvar.

Om resan har påbörjats och en väsentlig del av de avtalade

tjänsterna inte kan tillhandahållas, skall arrangören vara

skyldig att ordna lämpliga ersättningsarrangemang. Kan han inte

göra detta, kan resenären få rätt till fri hemtransport och

också rätt till prisavdrag och skadestånd. Även vid andra fel i

arrangörens prestation skall resenären ha rätt till prisavdrag

och skadestånd. Arrangörens skadeståndsansvar skall omfatta

såväl ren förmögenhetsskada som person- och sakskada.

Resenären skall vara skyldig att inom skälig tid reklamera ett

fel eller en brist i ett researrangemang. Gör han inte det, går

han miste om rätten att åberopa omständigheten i fråga. När

arrangören eller hans representanter har tagit emot en

reklamation som inte är obefogad, skall de vara skyldiga att

genast vidta rättelse.

Enligt en uttrycklig regel skall Konsumentverket utöva tillsyn

över att lagen följs. I tillsynsarbetet skall Konsumentverket ha

rätt att bl.a. kräva in vissa uppgifter från arrangörer och

återförsäljare.

I resegarantilagen föreslås en ändring som innebär att den

lagens tillämpningsområde anpassas till vad som kommer att gälla

beträffande lagen om paketresor.

Begreppet paketresa

För att utgöra en paketresa måste ett arrangemang -- enligt

2§ i den föreslagna lagen -- innehålla minst två av följande

moment: 1) transport, 2) inkvartering eller 3) en annan

turisttjänst som utgör en väsentlig del av arrangemanget, men

som inte är direkt knuten till transport eller inkvartering. Som

ytterligare villkor gäller att arrangemanget skall vara minst 24

timmar eller inbegripa övernattning samt att arrangemanget skall

säljas eller marknadsföras till ett gemensamt pris. I

propositionen förs ett ingående resonemang om i vilka fall ett

arrangemang som består av en resa jämte inkvartering på

transportmedlet skall anses som en paketresa i lagens mening. I

departementspromemorian kommenterades endast det nyss nämnda

kravet på övernattning, varvid angavs att för att kravet på

övernattning skall vara uppfyllt torde inkvartering behöva ske

någon annanstans än på transportmedlet. Ändamålssynpunkter

åberopades för den tolkningen. Några remissinstanser anmärkte

mot den gjorda tolkningen att bedömningen borde bli en annan när

det gäller kortvariga kryssningsresor med båt. Föredragande

statrådet anför i propositionen att det stämmer väl med både

normalt språkbruk och en naturlig uppfattning att se

övernattning på ett kryssningsfartyg som "inkvartering". Dessa

resor bör därför enligt hennes mening betraktas som paketresor i

lagens mening. I det sammanhanget anför statsrådet att medan

inkvartering på båten framstår som i huvudsak åtskild från

själva resan -- främst eftersom den sker på en annan plats än

den där resenären i övrigt avses befinna sig under transporten

-- ter sig övernattning i sovvagn som en del av transporten. Hon

tillägger emellertid att transporter med båt inte alltid har

karaktär av kryssningsresa, eftersom en båtresa med övernattning

på samma sätt som en resa i sovvagn kan framstå som en enda

transporttjänst. För tydlighets skull föreslås i propositionen

att lagen preciseras i enlighet med det sagda. Förtydligandet

innebär att det tas in en förklarande regel i lagen om att

inkvartering -- i det nu diskuterade sammanhanget -- avser logi

som inte är att anse som enbart ett led i en transporttjänst.

Att logi erbjuds ombord på transportmedlet hindrar i och för sig

inte -- framhålls i specialmotiveringen till regeln -- att det

är fråga om inkvartering i lagens mening. Transport och logi

sägs framstå som en enda tjänst, när resenären normalt

uppehåller sig på samma plats under i princip hela resan. Men om

även andra utrymmen står till resenärens förfogande och

inkvarteringen sker på en annan plats än den där resenären i

övrigt förväntas befinna sig under resan -- såsom fallet är vid

kryssningsresor med båt -- skall logi och transport anses som

två olika tjänster, och arrangemanget således anses vara en

paketresa. I anslutning till bestämmelsen anförs vidare att

alla båtresor med övernattning i hytt självfallet dock inte kan

ses som paketresor. Om resenären exempelvis tar en nattbåt

mellan Stockholm och Helsingfors och köper bara färdbiljett och

hyttplats för natten, torde enligt föredraganden likheterna med

en resa i sovvagn vara så stora att det finns anledning att

behandla båda slagen av resor på samma sätt vid tillämpningen av

lagen.

Frågan om vilken omfattning begreppet paketresa bör ha tas upp

i en motion, L9, av Wiggo Komstedt (m). Motionären framhåller

att resor eller kryssningar under 24 timmar i inget fall borde

anses som en paketresa med de krav på särskilda garantier som

följer. När övernattning sker i hytt på grund av resans längd

eller tiden på dygnet, är denna endast en nödvändig del av

resan, vilket innebär att rekvisiten för en paketresa, för

vilken det utmärkande är att två tjänster ingår, inte är

uppfyllda. Det är i båda fallen samma transportör/researrangör

som tillhandahåller samtliga i resan ingående tjänster och detta

avviker från flertalet av de normala paketresorna, där de i

resan ingående olika tjänsterna oftast tillhandahålls av två

eller flera olika arrangörer.

Motionären pekar på att detsamma gäller även för de något

längre båtresor eller kryssningar som är vanliga t.ex. mellan

Stockholm och Helsingfors. Resorna kan vara av olika karaktär,

beroende på resenärens avsikt med resan. Medan en resenär ser

båtresan som ett av de alternativ som föreligger för resan till

destinationsorten, kan för en annan resenär själva båtresan

utgöra det viktigaste motivet för valet av det transportmedlet.

Enligt motionärens mening bör båtresor eller båtkryssningar av

denna typ inte omfattas av paketreselagen.

Utskottet kan konstatera -- mot bakgrund av uttalandena i

propositionen -- att det inte framstår som helt klart hur lagen

är avsedd att tillämpas med avseende på den typ av båtresor som

motionären tar upp. Bland annat har framgått att en faktor som

skall beaktas är huruvida resenären tillbringar hela resan i en

hytt, eller om han under en tid av resan vistas i andra utrymmen

på båten. Detta synsätt förefaller leda till att frågan huruvida

resan omfattas av lagen kan utfalla olika i fråga om samma

resrutt, beroende på om resan påbörjas sent på kvällen eller i

sådan tid att resenären före sänggåendet hinner tillbringa viss

tid i andra utrymmen på båten. Det kan möjligen även sättas i

fråga om bedömningen blir olika beroende på i vilken omfattning

den enskilde resenären väljer att utnyttja sin hyttplats under

resan.

En avgränsning av lagens tillämpningsområde, utformad så att

den förorsakar tillämpningssvårigheter av angivet slag bör,

enligt utskottets mening, om möjligt undvikas. En tolkning av

vad direktivet kräver i nu berört hänseende leder inte heller

till att avgränsningen nödvändigtvis måste göras på det sätt som

föreslås. Enligt utskottets uppfattning är det angeläget inte

bara att lagen är tydlig och blir lätt att tillämpa. Det är

också viktigt att samma regler kommer att gälla i Sverige som i

den närmaste omvärlden. Särskilt angeläget är att de svenska och

finländska reglerna inte står i konflikt med varandra, med tanke

på den mycket omfattande färjetrafik som förekommer mellan de

båda länderna.

Enligt den finländska propositionen med förslag till lag om

paketresor är den motsvarande regeln utformad på ett likartat

sätt, bortsett från preciseringen i det svenska förslaget,

vilken saknas i det finska förslaget. Av motiven till det finska

förslaget framgår att lagförslaget är avsett att omfatta "de

egentliga båtkryssningarna", medan utanför tillämpningsområdet

skall de båtresor falla, som innebär att passagerare

transporteras från en plats till en annan, även om resenären

övernattar i en hytt under resan. Det konstateras att

båttransporterna till Sverige och till övriga stater kring

Östersjön till följd av Finlands geografiska läge i regel varar

så länge och infaller så att transporten också sker nattetid. I

propositionen utsägs klart att sådana båtresor inte kan

jämställas med en paketresa, trots att resenären eventuellt har

en hytt till sitt förfogande under resan.

Utskottet har inhämtat att arbetet med implementeringen av

paketresedirektivet i Danmark inte har kommit så långt som i

Sverige och Finland. I ett nyligen framlagt utredningsbetänkande

sägs att inkvartering kan avse logi på hotell, i sommarstuga

eller annan feriebostad, medan övernattning i exempelvis båthytt

eller sovvagn inte i sig innebär att både transport- och

inkvarteringsförutsättningarna är uppfyllda i så måtto att det

blir tal om en paketresa. Däremot skall kryssningar eller

speciellt arrangerade tågresor, som innebär en attraktion i sig,

omfattas av paketresebegreppet.

Utskottet kan konstatera att man i Finland och i Danmark avser

att avgränsa paketresebegreppet i nu berört hänseende på ett

likartat sätt och med en snävare innebörd än vad som föreslås

gälla enligt den svenska lagen. Som redan framhållits ligger det

ett egenvärde i att de nordiska lagarna om paketresor kan

tillämpas på likartat sätt. Det är ingen acceptabel ordning att

exempelvis en båtresa mellan Stockholm och Helsingfors skulle

vara en paketresa enligt svenska regler men inte enligt

finländska.

Utskottet vill i fråga om motivuttalanden i allmänhet erinra

om att utrymmet för sådana är begränsat på de

lagstiftningsområden som omfattas av EES-avtalet. Som

EES-utskottet anförde i sitt av riksdagen nyligen godkända

betänkande om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (se

1992/93:EU1 s. 170 f.) hindrar avtalet i och för sig inte att

lagstiftaren i framtiden gör uttalanden till ledning för

rättstillämpningen. I den mån sådana motivuttalanden inte

stämmer överens med EG-domstolens praxis kan de emellertid inte

beaktas av domstolar och andra myndigheter. Enligt EES-utskottet

finns det därför anledning för lagstiftaren att avhålla sig från

uttalanden som kan visa sig oförenliga med relevanta avgöranden

av EG-domstolen. Samtidigt påpekade dock utskottet att i fråga

om direktiv som är av minimikaraktär finns det skäl för mera

utförliga motivuttalanden i anslutning till bestämmelser som är

mer långtgående än direktivets föreskrifter.

Utskottet anser i likhet med föredragande statsrådet att den i

lagen föreslagna preciseringen av begreppet inkvartering utgör

en sådan bestämmelse som är mer långtgående än direktivet genom

att vissa företeelser som kan betraktas som gränsfall förs in

under lagens tillämpningsområde. Utskottet har ingen erinran mot

den föreslagna preciseringen. Som framgår av vad utskottet nyss

anfört är det också helt följdriktigt att en sådan bestämmelse

förenas med motivuttalanden till ledning för rättstillämpningen.

Som utskottet ovan konstaterat är emellertid de uttalanden som

görs i propositionen i denna fråga inte helt klarläggande.

Det finns därför skäl för utskottet att göra vissa

förtydliganden.

Utskottet anser för sin del att sådana resor som i huvudsak

innebär en transport från en plats till en annan, oavsett om

hyttplats eller sovvagn ingår i resan, bör falla utanför lagens

tillämpningsområde. I princip skall således traditionell

linjetrafik vara undantagen. Utskottet vill dock inte utesluta

att vissa researrangemang, trots att resan går mellan två

bestämda orter, ändå skall omfattas av lagen, därför att de

typiskt sett är avsedda att tillfredsställa intressen av turist-

eller rekreationskaraktär. Kryssningsresor i traditionell

bemärkelse, dvs. sådana båtresor där resan i sig utgör en

betydande attraktion och som ofta innefattar kortare besök på

flera platser, skall självfallet omfattas av lagen.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag

till lag om paketresor. Utskottet finner att motion L9 -- utöver

vad utskottet anfört -- inte bör föranleda någon riksdagens

vidare åtgärd. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Resegarantilagen

Enligt gällande resegarantilag skall den som yrkesmässigt

anordnar sällskapsresa till något annat land än Danmark,

Finland, Island, Norge eller Sverige, innan han marknadsför

resan, ställa säkerhet hos Kommerskollegium. Detsamma gäller den

som yrkesmässigt tillhandahåller eller på annat sätt förmedlar

en sådan resa som anordnas av annan. Säkerheten skall gälla för

ett belopp som Kommerskollegium bestämmer med hänsyn till

reseverksamhetens art och omfattning. Beloppet skall uppgå till

minst 200 000 kronor för den som anordnar sällskapsresa eller

förmedlar en utanför landet anordnad sällskapsresa och till

minst 50 000 kronor för den som förmedlar inom landet anordnad

sådan resa.

Säkerheten får tas i anspråk för återbetalning av medel som

betalats för en resa som inte blir av. När en resa har påbörjats

men inte slutförts, får säkerheten tas i anspråk för resenärens

uppehälle, återresa samt skälig ersättning för värdet av

förmåner som resenären gått miste om till följd av att resan

avkortats.

I propositionen föreslås -- till följd av ett i EG-direktivet

om paketresor intaget krav på att arrangör och återförsäljare

skall ha tillräcklig säkerhet för återbetalning av erlagda

belopp och för hemtransport av resenären -- att

tillämpningsområdet för resegarantilagen anpassas så att det

överensstämmer med tillämpningsområdet för lagen om paketresor.

Detta betyder bl.a. att lagen blir tillämplig på resor inom

Norden och att begränsningen till yrkesmässig verksamhet tas

bort. Ändringarna innebär att fler researrangörer än tidigare

kommer att omfattas av kravet på resegaranti.

I de båda motionerna L709 av Martin Nilsson och Ulrica Messing

(s) och L721 av Dan Ericsson i Kolmården (kds) tas upp frågan om

kravet på resegaranti för bl.a. ideella organisationer som har

som huvudsaklig uppgift att förmedla internationella

ungdomsutbyten. Det framhålls att kravet på resegaranti för

dessa organisationer är starkt hämmande på deras verksamhet. Mot

denna bakgrund anser motionärerna att det krävs en översyn av

resegarantilagen i berört hänseende. I motion L709 anförs

dessutom att ungdomsorganisationer som sysslar med

internationellt ungdomsutbyte bör ges större möjligheter att

befrias från att ställa resegarantier.

Utskottet kan konstatera att den typ av researrangörer som

avses i motionerna genom propositionens förslag i större

omfattning än tidigare träffas av lagens krav på garantier.

Detta är en effekt av anpassningen av den aktuella

lagstiftningen med anledning av Sveriges åtaganden i

EES-avtalet. Att resegarantilagen skall omfatta även ideella

organisationers förmedling av ungdomsutbyten är därför inget som

Sverige självständigt kan ändra på. En annan fråga är emellertid

om garantifrågorna kan lösas på annat sätt än för närvarande så

att de berörda organisationerna inte får större kostnader för

garantierna än de kan bära, samtidigt som skyddet för ungdomarna

inte försämras. Svenska Resebranschens Riksförbund har -- under

hänvisning till att resegarantilagen är otidsenlig och att

resegarantisystemet är onödigt kostsamt -- ställt krav på att

lagen skall ses över. Civildepartementet har tagit vissa

initiativ med anledning av framställningen. Enligt vad utskottet

erfarit har inom Civildepartementet uppmärksammats de särskilda

problem som ideella organisationer och andra researrangörer med

verksamhet i mindre omfattning ställs inför med avseende på

lagens krav på säkerhet. Utskottet förutsätter därför att även

frågan om formerna för de nämnda organisationernas resegarantier

kommer att övervägas i lämpligt sammanhang. Under hänvisning

härtill avstyrker utskottet bifall till motionerna L709 och

L721.

Beträffande resegarantilagen föreslås i propositionen vissa

följdändringar med anledning av lagens vidgade

tillämpningsområde. I den delen har förslaget till ny lydelse av

fjärde paragrafen utformats på ett sätt som innebär en saklig

ändring som inte har varit avsedd. Utskottet föreslår därför en

ändrad lydelse av lagförslaget i den delen.

Utskottet tillstyrker i övrigt regeringens förslag till

ändring i resegarantilagen. Utskottet har inte heller någon

erinran mot den föreslagna följdändringen i sjölagen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande paketresor

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:L9

dels antar regeringens förslag till lag om paketresor,

dels godkänner vad utskottet anfört om begreppet

paketresor,

2. beträffande resegarantier

att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:709 och

1991/92:721 antar regeringens förslag till lag om ändring i

resegarantilagen (1972:204) med den ändringen att 4§ erhåller

av utskottet i bilaga 2 framlagda förslag till lydelse,

3. beträffande sjölagen

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

sjölagen (1891:35 s. 1).

Stockholm den 3 december 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson(s), Bengt

Harding Olson(fp), Inger Hestvik(s), Bengt Kindbom (c),

Bengt Kronblad(s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander(s),

Lena Boström(s), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Maud

Ekendahl (m) och John Bouvin (nyd).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Propositionens lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagt förslag till ändring i regeringens

förslag till lag om ändring i resegarantilagen (1972:204)

Bilaga 2

Regeringens förslag Utskottets förslag

4 §

Säkerhet skall gälla det Säkerhet skall gälla det

belopp, som Kommerskollegium belopp som Kommerskollegium

med hänsyn till med hänsyn till

reseverksamhetens art och reseverksamhetens art och

omfattning bestämmer. omfattning bestämmer.

Beloppet skall uppgå till Beloppet skall uppgå till

minst 200000 kronor för minst 200000 kronor för

arrangörer. Samma belopp arrangörer. Samma belopp

skall gälla för skall gälla för

återförsäljare av återförsäljare av

utlandsresor. För utom riket anordnade

återförsäljare av paketresor. För

paketresor inom landet skall återförsäljare av

beloppet vara minst 50000 inom riket anordnade

kronor. Om det finns paketresor skall beloppet vara

särskilda skäl, får minst 50000 kronor. Om det

kollegiet fastställa finns särskilda skäl,

säkerheten till ett får kollegiet fastställa

lägre belopp eller helt säkerheten till ett

efterge kravet på lägre belopp eller helt

säkerhet. efterge kravet på

säkerhet.