Bet. 1992/93:LU22

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU22

Olovliga bortföranden av barn samt vårdnad och umgänge m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Innehållsförteckning

1992/93

LU22

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett förslag från regeringen

(prop. 1992/93:139) som gäller olovligt bortförande och andra

övergrepp mot barn. I propositionen föreslås ändringar dels

i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska

vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, dels i

en bestämmelse i föräldrabalken (FB) om umgänge. Ändringarna i

1989 års lag syftar till att -- med bibehållande av skyddet för

barnen -- effektivisera förfarandet när det gäller barn som

olovligen förts till eller kvarhållits i Sverige. Ändringen i FB

innebär att en uttrycklig bestämmelse införs i 6 kap. 15§om

att domstolen när den bedömer en umgängesfråga skall beakta

risken för att barnet i samband med utövande av umgänget utsätts

för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars

far illa. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april

1993.

Vidare behandlas i betänkandet 21 motioner, varav 3 har väckts

med anledning av propositionen, 3 under den allmänna

motionstiden 1991/92 och 15 under den allmänna motionstiden

1992/93. Förutom frågor om olovligt bortförande av barn i

internationella förhållanden tas i motionerna upp spörsmål som

gäller umgängesreglerna i FB, barns ställning i vårdnads- och

umgängesmål, åtgärder för att undvika processer om vårdnad och

umgänge, processuella frågor i vårdnads- och umgängesmål,

underhållsbidrag och kostnader för umgänge med barn,

sekretesskydd för barn, faderskapspresumtion vid

samboförhållanden samt ytterligare utredningsarbete när det

gäller familjerättsliga frågor rörande barn.

Som ett led i beredningen av de år 1992 väckta motionerna,

vilka samtliga gäller olovligt bortförande av barn i

internationella förhållanden, anordnade utskottet den 5 maj 1992

en offentlig utskottsutfrågning med deltagande av företrädare

för berörda departement, myndigheter, domstolar och

organisationer. En bandutskrift över vad som framfördes vid

utskottsutfrågningen finns tillgänglig i ärendet.

I ärendet har inkommit en skrivelse från Bortförda Barns

Förening.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag med den ändringen

att ikraftträdandedagen bestäms till den 1 juni 1993. Samtliga

motionsyrkanden avstyrks.

Propositionen

I proposition 1992/93:139 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) efter hörande av Lagrådet att riksdagen

antar i propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och

verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om

överflyttning av barn,

2. lag om ändring i föräldrabalken.

Lagförslagen har tagits in i bilaga till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:139

1992/93:L14 av Sten Söderberg (-) vari hemställs att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om olovligt bortförande och andra övergrepp mot barn.

1992/93:L15 av Elisabeth Fleetwood (m) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att inhämta synpunkter från UD i anslutning

till vissa mål rörande umgängesrätten.

1992/93:L16 av Lena Öhrsvik och Margareta Israelsson (s) vari

hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behov av preciseringar av uttrycket

"annars far illa" i 6 kap. 15§ föräldrabalken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om helhetsbedömning och barns ställning i

umgängesärenden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av kunskap om barn,

4. att riksdagen beslutar ändra 15§ lagen om ändring i lagen

(1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska

vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, i enlighet

med vad som anförts i motionen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92

1991/92:L409 av Ulla-Britt Åbark och Kent Carlsson (s) vari

hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av stöd och hjälp till kvinnor

vilkas barn kidnappats och förts utomlands,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nödvändigheten av konventioner med andra

länder i dessa frågor.

1991/92:L419 av Barbro Westerholm (fp) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder mot kidnappning av barn.

1991/92:L424 av Liisa Rulander (kds) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om barns behov av skydd i svensk lag i samband

med umgänge efter separation.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93

1992/93:L401 av Bengt Harding Olson (fp) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om familjerättsdomstolar.

1992/93:L402 av Ulla Tillander och Rune Backlund (c) vari

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att medling alltid bör erbjudas

människor som är på väg att skiljas i de fall där barn är

inblandade.

1992/93:L403 av Sven-Olof Petersson (c) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en översyn av reglerna för

resekostnader i samband med umgängesrätt.

1992/93:L404 av Nils Nordh och Kent Carlsson (s) vari

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av ett förstärkt skydd mot

bortrövande av barn.

1992/93:L405 av Ulrica Messing (s) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av åtgärder som ökar möjligheterna

för frånskilda föräldrar att utöva umgängesrätt med sitt barn.

1992/93:L410 av Gustaf von Essen (m) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om familjenämnd.

1992/93:L412 av Eva Zetterberg m.fl. (v, s, m, fp, c, kds,

nyd) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ändrad lagstiftning så att det

vid separationer tas mer hänsyn till barns vilja när det gäller

umgängesrätten,

2. att riksdagen hos regeringen begär att Domstolsverket i

samarbete med Advokatsamfundet anordnar fortbildningskurser med

inriktning på barn enligt vad i motionen anförts om behovet av

psykologisk utbildning för domare och advokater.

1992/93:L415 av Birgit Henriksson och Maud Ekendahl (m) vari

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om gemensam vårdnadsrätt.

1992/93:L417 av Karin Pilsäter (fp) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om försöksverksamhet med övergripande

samarbetsteam vid familjeseparationer där barn är inblandade,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillämpning av sekretesslagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om socialförsäkringar och umgängesföräldrars

möjlighet att utöva föräldraansvar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om reseavdrag för umgängesresor.

1992/93:L418 av Karin Israelsson och Rune Backlund (c) vari

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av en utredning som belyser

barnens rätt till båda föräldrarna i umgänges- och

vårdnadstvistärenden.

1992/93:L419 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vari hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om barns talerätt.

1992/93:L420 av Kaj Larsson och Åke Selberg (s) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sekretesskydd för barn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förändring av underhållsbidraget,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av talerätt för mor- och

farföräldrar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att gemensam

familjelagstiftning utreds.

1992/93:Ju802 av Margareta Viklund (kds) vari hemställs

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

incestfall inte bör bedömas som vårdnadstvister.

1992/93:So247 av Christer Lindblom m.fl. (fp) vari hemställs

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en man som är stadigvarande

sammanboende utan att vara gift med barnets mor inte skall

behöva erkänna faderskapet, utan antas vara far till barnet.

1992/93:So610 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari hemställs

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utformning

av bidrag till umgängesresor,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att öka möjligheterna att utse

kontaktman/ombud för barn.

Utskottet

Inledning

Den svenska familjerätten har sedan början av 1970-talet varit

förmål för en fortlöpande reformering. Utvecklingen på området

har präglats av bl.a. strävanden att tillgodose barnets

intressen i relationen till föräldarna. År 1973 ändades FB:s

regler om vårdnad om barn (prop. 1973:32, bet. LU20). Reformen

innebar bl.a. att frågan om vem av makarna som bär skulden till

att deras äktenskap söndras inte får tillmätas betydelse vid

avgörande av vem av dem som efter skilsmässan skall få vårdnaden

om barnen. Samtidigt med dessa ändringar infördes bestämmelser

som syftade till att stärka fäders möjlighet att få vårdnaden om

sina barn i de fall föräldrarna inte är gifta med varandra.

Bestämmelserna innebär att föräldrarna likställs när det gäller

rätten att efter särskild prövning få vårdnaden om sina barn.

En annat viktigt steg i reformarbetet togs år 1976 då det

infördes en möjlighet för föräldrar, som inte är gifta med

varandra eller som har skilt sig, att efter prövning av domstol

få gemensam vårdnad om sina barn.

I början av år 1983 fattade riksdagen beslut om ändring i FB:s

bestämmelser om vårdnad och umgänge (prop. 1981/82:168, bet. LU

1982/83:17). Ett av syftena med lagändringarna var att stärka

barnens rättsliga ställning. Genom lagändringarna blev det bl.a.

möjligt för makar att utan särskilt domstolsbeslut efter en

skilsmässa gemensamt utöva vårdnaden om sina barn. Vidare

förenklades förfarandet i fall då ogifta föräldrar som bor

tillsammans med sina barn vill få gemensam vårdnad om barnen. I

de ändrade bestämmelserna slogs också fast att barnets

vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av umgänge

med den andra föräldern tillgodoses.

Ett ytterligare steg i reformarbetet togs hösten 1990 då

riksdagen fattade beslut om vissa ändringar i bl.a. FB:s regler

om vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13).

Lagändringarna, som trädde i kraft den 1 mars 1991, syftar

särskilt till att underlätta en utveckling mot att föräldrarna i

större utsträckning skall ta ett gemensamt ansvar för barnet och

själva komma överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall

lösas. De nya reglerna innebär att s.k. samarbetssamtal i

vårdnads- och umgängestvister skall erbjudas föräldrar i alla

kommuner. Vidare kan domstolen i ett mål om vårdnad eller

umgänge ta initiativ till att samarbetssamtal kommer till stånd.

Även FB:s bestämmelser om gemensam vårdnad har ändrats. Gemensam

vårdnad skall numera komma i fråga inte bara när föräldrarna är

ense om det utan också då ingen av dem utesluter denna

vårdnadsform. Ogifta föräldrar kan få gemensam vårdnad genom en

anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet

fastställs. För sådana fall då gemensam vårdnad inte är aktuell

utan endera föräldern skall anförtros vårdnaden skall domstolen

liksom tidigare avgöra frågan om vem av föräldrarna som skall ha

vårdnaden efter vad som är bäst för barnet. Reglerna om umgänge

har kompletterats med en föreskrift om att vårdnadshavaren skall

lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget.

Samtliga nu redovisade regler gäller när mål om vårdnad och

umgänge skall avgöras av svensk domstol. I FB finns också regler

om verkställighet av dessa avgöranden i Sverige.

När det gäller vårdnads- och umgängesavgöranden som meddelats

av utländsk domstol gäller som grundprincip att dessa endast kan

verkställas i det land vari domen meddelats. Den ökade

rörligheten över gränserna har emellertid medfört ett allt

större behov av samarbete mellan länderna för att motverka att

föräldrar eller andra personer obehörigen för med sig barn till

ett annat land eller olovligen håller dem kvar där och på så

sätt skiljer barnen från deras vårdnadshavare. Mot denna

bakgrund antog Europarådet år 1980 en konvention

(Europarådskonventionen) om erkännande och verkställighet av

avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård

om barn. Samma år tillkom ytterligare en konvention i ämnet då

Haagkonferensen för internationell privaträtt antog en

konvention (Haagkonventionen) om de civila aspekterna på

internationella bortföranden av barn. Dessa båda konventioner

har införlivats i svensk rätt genom lagen (1989:14) om

erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden

m.m. och om överflyttning av barn (1989 års lag).

I det följande behandlar utskottet frågor om olovligt

bortförande av barn i internationella förhållanden ur olika

aspekter. Efter en allmän bakgrund behandlas motioner från såväl

föregående års som innevarande års allmänna motionstid om ett

utökat internationellt samarbete. Därefter behandlar utskottet

propositionens förslag om ändringar i 1989 års lag, vilka syftar

till att Sverige bättre skall kunna uppfylla sina åtaganden

enligt konventionerna. I anslutning därtill behandlas också

vissa motionsyrkanden som föranletts av propositionen.

Utskottet övergår därefter till att under skilda rubriker

behandla olika frågor rörande FB:s regler om vårdnad och umgänge

m.m. Denna del av betänkandet inleds med utskottets behandling

av ett i propositionen framlagt förslag om ändring i

umgängesreglerna jämte med anledning därav väckta motioner.

Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om att

utskottet -- som ett led i beredningen av de år 1992 väckta

motionerna rörande frågor om olovligt bortförande av barn i

internationella förhållanden -- anordnade en offentlig

utskottsutfrågning den 5 maj 1992. Vid utfrågningen deltog

företrädare för Justitiedepartementet, Utrikesdepartementet,

Kulturdepartementet, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen,

Länsrätten i Uppsala, Stockholms socialnämnd, Sveriges

advokatsamfund, Rädda barnen, Föreningen BRIS, Bortrövade barns

förening, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige,

Umgängesrättsföräldrarnas förening, Söndagsföräldrarna i

Stockholm förening och Organisationen Mullvadarna. -- Vad som

framkom vid utfrågningen redovisas i betänkandet i relevanta

delar.

Olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden

Allmän bakgrund

Med olovligt bortförande av barn i internationella

förhållanden avses framför allt fall då en förälder utan lov för

med sig sitt barn till ett annat land. Hit hör också fall då en

förälder olovligen håller kvar barnet i ett annat land efter

utgången av en umgängestid eller efter det att en domstol

bestämt att den andra föräldern skall ha vårdnaden om barnet. I

båda fallen är ändamålet att hindra den andra föräldern från att

ha vårdnaden om barnet eller att utöva umgängesrätten.

Som inledningsvis nämnts tillkom år 1980 två konventioner,

Europarådskonventionen och Haagkonventionen, för

att få till stånd ett internationellt samarbete för att motverka

olovliga bortföranden och kvarhållanden av barn i

internationella förhållanden. En bärande tanke bakom de båda

konventionerna är att hänsynen till barnets bästa skall sättas

främst när man bedömer frågor rörande vårdnaden. Huvudprincipen

enligt konventionerna är att det inte skall löna sig för en

förälder eller någon annan person att föra bort ett barn från

dess hemland eller hålla kvar ett barn i ett främmande land.

Enligt konventionerna skall därför ett beslut om vårdnad i

barnets hemland normalt verkställas och barnet skall enligt

huvudregeln flyttas dit. Med barn avses i båda konventionerna

den som är under 16 år. Till skydd för barnet innehåller båda

konventionerna bestämmelser om när erkännande, verkställighet

och överflyttning kan vägras.

Både Europarådskonventionen och Haagkonventionen förutsätter

att varje fördragslutande stat har en centralmyndighet som

skall ta emot och förmedla framställningar enligt konventionerna

samt samarbeta med centralmyndigheterna i övriga stater som har

tillträtt konventionerna. Myndigheten skall vidare hjälpa till

med att leta efter barn som olovligen har förts till det egna

landet eller olovligen hålls kvar där samt att söka få till

stånd lösningar på frivillighetens väg. Dessutom skall

centralmyndigheten stå till tjänst med upplysningar om gällande

lagstiftning om vårdnad m.m. i det egna landet.

I fråga om anslutning till de båda konventionerna gäller

att Europarådskonventionen är öppen för anslutning för

Europarådets medlemsstater. Europarådets ministerkommitté kan

dessutom inbjuda andra stater att ansluta sig till konventionen.

Beslut om detta fattas av ministerkommittén. Haagkonventionen är

öppen för de stater som var medlemmar i Haagkonferensen för

internationell privaträtt vid tidpunkten för dess fjortonde

session. Varje annan stat kan i och för sig ansluta sig till

Haagkonventionen, men en sådan anslutning får verkan endast i

förhållande till de konventionsstater som förklarat sig godta

denna anslutning. Initiativet till en anslutning måste givetvis

komma från den stat som önskar ansluta sig till ifrågavarande

konvention.

Sverige har som ovan nämnts anslutit sig till de båda

konventionerna och dessa har införlivats med svensk rätt genom

1989 års lag (prop. 1988/89:8, bet. 1988/89:LU10). För Sveriges

del är Europarådskonventionen i kraft i förhållande till

Belgien, Cypern, Danmark, Frankrike, Irland, Luxemburg,

Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien

och Nordirland, Tyskland, Ungern samt Österrike.

Haagkonventionen är i kraft mellan Sverige och Amerikas

förenta stater, Argentina, Australien, Belize, Canada, Danmark,

Frankrike, Jugoslavien, Irland, Israel, Luxemburg, Mexico,

Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Portugal, Schweiz, Spanien,

Storbritannien och Nordirland, Tyskland, Ungern samt Österrike.

Av betydelse i detta sammanhang är också den av Förenta

nationernas generalförsamling år 1989 antagna konventionen om

barnets rättigheter (FN:s barnkonvention). Konventionen

godkändes av riksdagen våren 1990 (prop. 1989/90:107, bet.

SoU28) och trädde för svenskt vidkommande i kraft hösten 1990.

Hittills har konventionen ratificerats av omkring 100 stater med

eller utan reservationer. FN:s barnkonvention innehåller

bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn grundläggande

rättigheter och att bereda barn skydd mot övergrepp och

utnyttjande.

När det gäller förekomsten av olovliga bortföranden eller

kvarhållanden där Sverige är inblandat framkom vid

utskottsutfrågningen den 5 maj 1992 i huvudsak följande.

Utrikesdepartementet har i sin egenskap av

centralmyndighet under tiden den 1 januari 1990 -- 31 december

1991 handlagt 37 ärenden, med sammanlagt 52 barn inblandade,

avseende överflyttning enligt Haagkonventionen. Därav avser 18

ärenden sådana fall där barn har förts till eller kvarhållits i

Sverige. Av de ärenden som avser barn som har förts till Sverige

har överflyttning kunnat ske endast i fem fall och först efter

avsevärd tidsutdräkt. Förlikning har träffats i fem fall medan

det i fyra ärenden pågår förlikningsförhandlingar. När det

gäller barn som har förts från Sverige har överflyttning skett i

tio fall, förlikning har träffats i tre fall, överflyttning har

vägrats i ett fall och förfarande pågår i sju fall (december

1992). Antalet ärenden enligt Europarådskonventionen är mycket

få såväl när det gäller barn som har förts till Sverige som när

det gäller barn som har förts från Sverige.

Vidare upplystes att Utrikesdepartementet saknar kännedom om

hur många barn som förs till Sverige från länder som inte är

konventionsbundna. Varje år får emellertid departementet

påstötningar från ambassader i Stockholm med begäran om hjälp

med att få tillbaka barn till sådana länder. Under det senaste

decenniet har departementet varje år fått kännedom om 15--20

fall. Det poängterades från företrädarna för

Utrikesdepartementet att det mycket väl kan finnas både

"konventionsfall" och andra fall som departementet inte känner

till. Någon skyldighet att anmäla mål enligt 1989 års lag till

Utrikesdepartementet finns inte. I sammanhanget påpekades att

det finns vissa svårigheter att definitionsmässigt avgöra när

det föreligger ett olovligt bortförande. I en del fall

förekommer det att den ena föräldern efter en separation reser

till ett annat land och tar barnen med sig, och frågan är när

ett sådant fall skall anses ha utvecklat sig till ett olovligt

bortförande.

Enligt vad företrädare för Sveriges advokatsamfund

redovisade är det inte ovanligt att barn förs till Sverige från

Amerikas Förenta Stater av svenska mödrar efter separationer

från amerikanska män. Även om modern oftast får vårdnaden om i

vart fall yngre barn i USA brukar regelmässigt sådana beslut

vara förenade med ett förbud att föra barnet utanför landets

gränser. Ofta beror sådana bortföranden på att modern efter en

skilsmässa i USA inte har möjligheter att där försörja sig själv

och barnen.

Från Bortförda barns förening gjordes gällande att antalet

olovligt bortförda barn från Sverige uppgår till mellan 100 och

200 varje år. Det finns, enligt föreningens mening, ett stort

antal mödrar som över huvud taget inte anmäler till svenska

myndigheter att deras barn har rövats bort med hänsyn till att

de anser att en sådan anmälan skulle försvåra ett återförande.

Enligt föreningen uppmanar Utrikesdepartementet också i vissa

fall dessa mödrar att inte göra någon polisanmälan. I så gott

som samtliga fall som föreningen känner till har barnen förts

till länder som inte är konventionsbundna. Det är nästan alltid

fäder som fört bort barn från mödrar som varit ensamma

vårdnadshavare. Enligt föreningens uppfattning finns det ett

flertal fall där fadern efter bortförandet återvänt till Sverige

och åter bosatt sig här medan barnet lämnats till faderns

anhöriga i hans hemland. Andra exempel finns på fall där modern

rest till det land dit barnet bortförts och stannat där i flera

år i hopp om att få kontakt med barnet. I andra fall, som

föreningen känner till, har fadern stannat kvar och arbetat i

Sverige medan modern och barnet efter en separation tvingats att

bosätta sig i faderns hemland. Syftet med ett sådant agerande

från faderns sida är att barnet skall få sin uppfostran i

enlighet med de principer som gäller i hans hemland. Mamman har

ingen möjlighet att återvända till Sverige tillsammans med

barnen. Om hon ensam skulle lämna landet riskerar hon att för

alltid förlora vårdnaden om sina barn.

Fortsatt internationellt arbete m.m.

Nödvändigheten av internationellt arbete för att få till stånd

ytterligare överenskommelser med andra länder i syfte att

förhindra bortförande av barn i internationella förhållanden tas

upp i tre motioner.

I motion 1992/93:L404 (delvis) begär Nils Nordh och Kent

Carlsson (båda s) tillkännagivande från riksdagens sida om

behovet av förstärkt skydd mot bortrövande av barn. Ett sätt att

förstärka skyddet är enligt motionärerna att tillskapa

internationella överenskommelser om hur staterna och deras

rättsystem skall hantera frågor som syftar till att förhindra

olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden.

Enligt motionärerna borde FN kunna spela en stor roll i denna

fråga. Motionärerna vill också ha till stånd ett

tillkännagivande från riksdagens sida om ökat stöd från bl.a.

Utrikesdepartementets sida till föräldrar vars barn kidnappats.

Barbro Westerholm (fp) begär i motion 1991/92:L419

tillkännagivande om att Sverige i framtiden bör arbeta för en

samordning av den internationella familjerätten så att

kidnappning av barn kan undvikas i framtiden.

Också i motion 1991/92:L409 av Ulla-Britt Åbark och Kent

Carlsson (båda s) framhålls att det är nödvändigt att regeringen

tar initiativ till konventioner med andra länder när det gäller

kidnappade barn. Enligt motionärerna är det viktigt att skapa

konventioner kring umgängesrätten så att kvinnor får möjlighet

att träffa sina barn. I motionen yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts om

nödvändigheten med konventioner med andra länder i dessa frågor

(yrkande 2). I motionen anförs vidare att det behövs mer

information och utbildning till olika myndigheter för att hjälpa

de kvinnor vars barn kidnappats av utländska pappor.

Motionärerna menar att förståelsen från svenska myndigheters

sida för sådana kvinnor är alltför liten. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet härmed (yrkande 1).

I samband med att riksdagen antog 1989 års lag underströks att

det är angeläget att Sverige verkar för att få till stånd ett

samarbete med de stater som står utanför konventionerna (prop.

1988/89:8, bet. LU10). En möjlighet som bör prövas är, framhöll

utskottet, att träffa avtal om samma regler som gäller enligt

någon av de båda konventionerna. Utskottet såg därför positivt

på att, enligt vad som föreslogs i den då aktuella

propositionen, regeringen skall ha möjlighet att förordna att

bestämmelserna i 1989 års lag, under förutsättning av

ömsesidighet, skall tillämpas även i förhållande till en stat

som inte är ansluten till Europarådskonventionen eller

Haagkonventionen. Skulle det visa sig svårt att uppnå godtagbara

lösningar förhandlingsvägen ansåg utskottet att andra vägar

måste prövas. Utskottet underströk vikten av att Sverige tar

till vara de möjligheter som finns att inom olika

internationella organisationer verka för att olovligt bortförda

eller kvarhållna barn återförs. Viktigt är också, fortsatte

utskottet, att svenska myndigheter på olika sätt bistår

vårdnadshavarna i deras strävan att återfå sina barn. Med hänsyn

bl.a. till de uttalanden som gjordes i den då aktuella

propositionen utgick utskottet från att regeringen även

framdeles fortlöpande ägnar uppmärksamhet åt problemet med de

internationella barnaroven.

Frågan om ett fortsatt internationellt arbete ha därefter

aktualiserats bl.a. i ett frågesvar i riksdagen den 25 februari

1992 (prot. 1991/92:69). Utrikesministern förklarade därvid att

Sverige, när tillfälle ges, undersöker möjligheterna att få till

stånd överenskommelser med länder som inte anslutit sig till

konventionerna. Hon underströk vidare att det krävs ömsesidiga

ansträngningar för att avtal av detta slag skall fungera, vilket

bl.a. innebär att vi i Sverige måste vara beredda att sända barn

som olovligen förts hit tillbaka till det andra landet och att

erkänna det andra landets domar och beslut när det gäller

vårdnad och umgänge.

Vidare väcktes under våren 1992 flera interpellationer som

gällde olovligt bortförande av barn i internationella

förhållanden. Interpellationerna besvarades av justitieministern

den 4 maj 1992 (prot. 1991/92:104), varvid hon poängterade att

regeringen tar mycket allvarligt på förekomsten av olovliga

bortföranden av barn. Det pågår ständigt arbete inom regeringen

med dessa frågor som är så viktiga för dem som direkt berörs.

När det gäller möjligheten att sluta konventioner med

ytterligare länder framhöll justitieministern att sådana avtal

också innebär att vi måste vara beredda att sända barn som

olovligen har förts hit tillbaka till det land varifrån barnet

förts samt att erkänna det landets domar och beslut rörande

vårdnad och umgänge. Detta är inte utan problem eftersom många

av de länder som det här är fråga om bygger sin familjerätt på

helt andra traditioner och värderingar än dem som styr vår

reglering.

Vid den av utskottet den 5 maj 1992 anordnade utfrågningen

angående olovligt bortförande av barn väcktes frågor om vad som

görs från regeringens sida för att få till stånd

överenskommelser med andra länder och vilken hjälp och stöd som

drabbade föräldrar får.

Enligt Utrikesdepartementet finns särskilt tillsatta

kommittéer för samarbete mellan de stater som är anslutna till

Europarådskonventionen respektive Haagkonventionen som har till

uppgift att följa upp arbetet i de anslutna länderna. I dessa

kommittéer diskuteras främst tillämpningsproblem men också

frågor om man skall få ytterligare länder att ansluta sig till

konventionerna. Bl.a. har frågor om vissa öststaters anslutning

till konventionerna varit uppe till diskussion. FN:s

barnkonvention kan gentemot de länder som anslutit sig till

konventionen utnyttjas som ett argument för att få till stånd

bilaterala avtal eller anslutning till de konventioner som

finns. Däremot torde det vara mycket svårt att i ett så brett

sammanhang som FN åstadkomma en handlingskraftig konvention av

samma slag som Europarådskonventionen eller Haagkonventionen. De

länder som Sverige har mest problem med har inte heller anslutit

sig till FN:s barnkonvention. För vissa länder gäller att de

sätter sin religiösa trosuppfattning framför internationella

konventioner. Genom att Tunisien nyligen anslutit sig till FN:s

barnkonvention har det dock lämnats en liten öppning för

framtiden när det gäller en överenskommelse med det landet. När

det gäller arbetet med att få till stånd bilaterala avtal är

arbetet särskilt inriktat mot länder som har stora

invandrargrupper i Sverige. Svårigheten att få till stånd

önskade överenskommelser redovisades särskilt. I länder där

Koranen är rättesnöret för familjelagstiftningen anses fadern

helt enkelt ha en rätt att bestämma över hustru och barn. I

vissa länder vägrar man över huvud taget att använda eller ens

förstå sådana uttryckssätt som att "en far har rövat bort sitt

barn".

Även om det förekommer att de som företräder respektive land i

dessa förhandlingar kan acceptera och förstå den svenska

inställningen hänvisar de ofta till att landets parlament aldrig

kommer att godta en sådan överenskommelse som man från svensk

sida vill ha till stånd. Liksom utrikesministern gjort i det

ovan redovisade frågesvaret påpekades att konventioner på detta

område, vare sig de är bilaterala eller multilaterala, alltid är

ömsesidiga. Detta innebär bl.a. att vi i Sverige alltid måste

vara beredda att sända barn som olovligen förts hit tillbaka

till det andra landet och att erkänna det andra landets domar

och beslut när det gäller vårdnad och umgänge.

Frågor som gäller olovligt bortförande av barn i

internationella förhållanden har under senare år alltmer kommit

i blickpunkten för Utrikesdepartementets arbete. Resurserna på

rättsavdelningens enhet för internationell rättshjälp m.m. har

också omdisponerats så att man numera i högre grad än tidigare

kan ta sig an dessa frågor. Även om resultaten i en del enskilda

fall inte alltid är så uppmuntrande läggs i alla fall ned ett

betydande arbete från Utrikesdepartementets sida i syfte att få

tillbaka bortförda barn.

För en förälder vars barn förts från Sverige erinrades om

möjligheten att söka bidrag enligt socialtjänstlagen (1980:620)

för bl.a. resa till det land dit barnet förts. När det gäller

hjälp som kan ges i utlandet påpekades att de svenska

utlandsmyndigheterna har en skyldighet att bevaka svenska

medborgares intressen. Denna skyldighet är inskriven i

Utrikesdepartementets instruktion och i handböckerna för

utlandsmyndigheternas verksamhet. I handböckerna understryks

särskilt skyldigheten att bistå föräldrar som vill ha hem sina

barn som rövats bort. Utrikesministern har själv också

understrukit hur allvarligt hon ser på de här frågorna, och det

har även utlandsmyndigheterna underrättats om. När det sedan

gäller den hjälp som kan ges i det främmande landet kan givetvis

svenska beskickningar och konsulat av folkrättsliga skäl inte

medverka till att svensk verkställighet eller handräckning

kommer till stånd. Man är således hänvisad till rättsordningen

och myndigheterna i det land dit barnet förts. Detta förhållande

står tyvärr inte alltid klart för alla. De svenska

utlandsmyndigheterna kan däremot lämna anvisningar på lämpliga

advokater, som kan agera som ombud vid den utländska domstolen.

Ambassaderna kan också försöka ta reda på var barnet finns, om

man inte känner till det. Vidare kan utlandsmyndigheterna, om de

får reda på att barnet far illa, i den mån det finns lokala

myndigheter som agerar i sådana fall, fästa deras uppmärksamhet

på förhållandena. På ambassaderna och konsulaten finns också

kunskaper om lokala förhållanden, och de kan i vissa fall bistå

en förälder med upplysningar och tips om hur man t.ex.

lämpligast uppträder i förbindelser med myndigheter. Från

utlandsmyndigheternas sida måste man emellertid alltid tänka på

att man inte agerar på ett sådant sätt att det uppfattas som ett

försök till inblandning i domstolarnas eller myndigheternas

verksamhet. Den hjälp som man kan ge i ett enskilt fall är också

beroende av i vilket handläggningsskede ett visst ärende

befinner sig.

Trots de insatser som faktiskt görs finns det givetvis fall

där ett återförande av barnet inte kan komma till stånd. Som

exempel nämndes ett fall där en mor med utlandsmyndighetens

hjälp lyckats få till stånd ett domstolsutslag som innebar att

hon skulle få vårdnaden om det bortförda barnet. Trots detta har

ett återförande inte kunnat ske på grund av att polismyndigheten

och andra myndigheter i det landet inte lyckats hitta barnet,

som uppenbarligen hålls gömt. Ibland förekommer det också att

utlandsmyndigheterna inte hålls informerade av den förälder som

begärt hjälp. I ett fall hade en svensk utlandsmyndighet

föranstaltat om efterforskningar av ett barn som, enligt vad som

senare visade sig, redan hade återförts till Sverige och bott i

Stockholm en längre tid utan att någon underrättat ambassaden om

detta.

I en del länder anser myndigheter och domstolar, enligt vad en

av företrädarna för Sveriges advokatsamfund anförde, att en

rättsordning såsom den svenska är direkt skadlig för barn. Att

barnet får växa upp och uppfostras enligt de normer som gäller i

det land dit det har bortförts ses ofta som en fördel för

barnet, och att återföra barnet till det land varifrån det

bortförts betraktas som direkt felaktigt och stridande mot

barnets bästa.

Från företrädare för Bortförda barns förening hänvisades

till ett flertal fall där man anser att den hjälp och det stöd

som svenska utlandsmyndigheter gett svenska kvinnor vars barn

olovligen förts från Sverige varit helt otillräckligt. Vidare

framfördes klagomål mot att handläggningen i många fall varit

alltför långsam. Bland föreningens 50 medlemmar har endast en

lyckats få sitt barn tillbaka. Återförandet kunde ske först

efter tre års processande i det land dit barnet förts och

genomfördes genom att barnet rymde till sin mor i Sverige. I

övrigt finns det inte inom föreningen kännedom om något fall där

ett återförande skulle ha kommit till stånd som resultat av

insatser från en svensk utlandsmyndighet.

Vid utskottsutfrågningen upplyste företrädare för

Stockholms socialnämnd om att i en tredjedel av de

vårdnads- och umgängesärenden som nämnden har att utreda på

uppdrag av domstol en eller båda föräldrarna kommer från ett

annat land än Sverige. I många av dessa ärenden uttalar ofta en

av föräldrarna oro för att den andra föräldern skall föra barnet

ur landet. Från nämndens sida kan i sådana fall inte göras så

mycket annat än att rent allmänt ge föräldern stöd och råd.

Från företrädare för Socialstyrelsen betonades betydelsen

av att man inom ramen för socialtjänsten i större utsträckning

än för närvarande uppmärksammar dessa frågor. Från

Socialstyrelsens sida har man under senare år sett ett allt

större behov av att ute i landet skapa mer kunskap om problem

som kan uppstå i vårdnads- och umgängesfrågor i familjer där

makarna har olika kulturell bakgrund. Under år 1993 ämnar

Socialstyrelsen att närmare undersöka vad som kan göras från

styrelsens sida i syfte att höja kunskapsnivån på detta område.

Mot bakgrund av vad som framkommit vid utskottsutfrågningen

vill utskottet åter understryka angelägenheten av att arbetet i

syfte att nå ytterligare konventionsanslutningar bedrivs med

oförminskad styrka. I sammanhanget vill utskottet också peka på

att enligt uppgift har nu ytterligare länder -- bl.a. Polen och

Rumänien -- anslutit sig till Haagkonventionen. Frågan om

Sverige skall godta dessa anslutningar är emellertid ännu inte

avgjord.

I sammanhanget måste emellertid beaktas att problemet med

bortföranden av barn i internationella förhållanden inte alltid

kan lösas genom internationella överenskommelser. Som

justitieministern varit inne på i det ovan redovisade

interpellationssvaret och som också poängterades av företrädarna

för Utrikesdepartementet vid utskottsutfrågningen innebär

internationella avtal att vi från svensk sida måste vara beredda

att erkänna och verkställa andra länders domar och beslut

rörande vårdnad och umgänge även om de grundats på en

rättsordning som är helt främmande från svenska värderingar. En

ordning som innebär att vi från svensk sida skulle vara skyldiga

att medverka till att verkställa domar som enligt svenskt

synsätt är klart olämpliga för barnet kan enligt utskottets

mening inte komma i fråga.

När det sedan gäller stödet till de föräldrar vars barn

undanhålls i andra länder har utskottet förståelse för att de

insatser som görs i de fall där något utlämnande av barnet inte

kommer till stånd kan upplevas som otillräckliga. Genom de

uppgifter som lämnades vid utskottsutfrågningen har utskottet

emellertid fått en bild av de svårigheter som kan föreligga i

enskilda fall för de svenska utlandsmyndigheterna att nå en

lösning. Enligt utskottets mening är det angeläget att föräldrar

som drabbas av att deras barn olovligen bortförs även

fortsättningsvis får stöd i olika former från de svenska

utlandsmyndigheternas sida. Utskottet vill också understryka

vikten av att myndigheternas arbete fortsätter i de fall där

någon lösning ännu inte uppnåtts.

Enligt vad utskottet erfarit har det arbete som

Socialstyrelsen aviserade vid utskottsutfrågningen nyligen

påbörjats. Vad som närmast är aktuellt är en kartläggning av på

vilket sätt socialnämnderna skall kunna hjälpa de föräldrar som

vänder sig till socialtjänsten med farhågor om bortförande av

barn. Vidare planerar Socialstyrelsen att få till stånd ett

erfarenhetsutbyte med andra nordiska länder i dessa frågor.

Sammanfattningsvis kan utskottet konstatera att arbetet med

att på detta viktiga område få till stånd ytterligare

internationella överenskommelser, där sådana utgör en lämplig

lösning, redan pågår inom regeringskansliet. Även frågan om stöd

till de föräldrar vars barn undanhålls utomlands är som framgått

ovan uppmärksammad i olika sammanhang. Mot denna bakgrund kan

utskottet inte finna att någon riksdagens åtgärd nu är påkallad.

Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna 1991/92:L409,

1991/92:L419 och 1992/93:L404 i denna del.

Ändringar i 1989 års lag

Allmänna överväganden

I både Europarådskonventionen och Haagkonventionen framhålls

vikten av en snabb handläggning. Enligt Europarådskonventionen

artikel 14 skall varje fördragsslutande stat tillämpa ett enkelt

och snabbt förfarande för erkännande och verkställighet av

avgöranden rörande vårdnad om barn. I Haagkonventionen artikel 2

föreskrivs att de fördragsslutande staterna skall vidta alla

lämpliga åtgärder för att inom sina landområden säkerställa att

ändamålet med konventionen uppfylls. I detta syfte skall de

använda de snabbaste förfaranden som finns tillgängliga. Enligt

artikel 11 skall de judiciella eller administrativa

myndigheterna i de fördragsslutande staterna iaktta en snabb

handläggning för att få barnet återlämnat. Om den berörda

judiciella eller administrativa myndigheten inte har fattat ett

avgörande inom sex veckor från den dag förfarandet inleddes, har

sökanden eller centralmyndigheten i den anmodade staten, på eget

initiativ eller på begäran av centralmyndigheten i den ansökande

staten, rätt att kräva en redogörelse för orsakerna till

dröjsmålet. Även om detta inte innebär en absolut skyldighet att

målet skall vara slutligt avgjort inom sex veckor understryks

genom artikel 11 vikten av ett snabbt och effektivt förfarande.

Riktpunkten anses i alla fall vara att ett mål om verkställighet

eller överflyttning i normalfallet skall kunna avslutas inom en

sexveckorsperiod.

Enligt 1989 års lag skall ansökan om verkställighet eller om

överflyttning av barn göras hos länsrätten (13§). Sådana mål

skall handläggas skyndsamt, och om ett mål om överflyttning av

barn inte har avgjorts inom sex veckor från det att ansökan

gjordes måste rätten på sökandens begäran redogöra för orsaken

till dröjsmålet (15§). Förfarandet inför länsrätten följer i

stora delar 21 kap. FB, vilket innebär att förfarandereglerna i

stora delar är desamma som gäller vid verkställighet av inhemska

vårdnads- och umgängesavgöranden.

I propositionen föreslås att särskilda verkställighetsregler

införs i 1989 års lag i syfte att effektivisera förfarandet.

Tillämpningen av 1989 års lag är nämligen, enligt vad som anförs

i propositionen, inte problemfri. Handläggningstiden i

förvaltningsdomstolarna blir ofta lång på grund av

skriftväxling, eventuellt inhämtande av barnpsykiatriskt

utlåtande, medling, ett eller flera vitesförelägganden samt

hämtningsbeslut. Därutöver följer tidsutdräkt på grund av

överklaganden, inhibitionsbeslut och prövning av frågor om

utdömande av försuttna viten. Ett ärende kan på detta sätt

passera de olika instanserna flera gånger. I propositionen anför

föredragande statsrådet att de långa handläggningstiderna kan

komma i konflikt med syftet med konventionerna samt kravet på

snabb handläggning. Det finns därför enligt hennes mening

anledning att, med beaktande av skyddet för barnen,

effektivisera förfarandereglerna.

Utskottet har ingen annan uppfattning än föredragande

statsrådet om behovet av åtgärder som går ut på att vi från

svensk sida medverkar till att vi snabbare än vad som kan ske i

dag kan återföra olovligt hitförda barn till andra

konventionsstater. Reformbehovet har också bekräftats från olika

håll i samband med den offentliga utskottsutfrågning som

lagutskottet anordnade den 5 maj 1992. Särskilt från

företrädarna för Sveriges advokatsamfund uttrycktes missnöje med

att handläggningstiden i mål av förevarande slag varierar stort

mellan olika länsrätter. Enligt vad som därvid anfördes kan i

vissa domstolar handläggningen vara avslutad inom någon vecka

medan det i andra kan ta ända upp till ett år innan

handläggningen är avslutad och barnet kan återföras till det

land varifrån det bortförts.

Utskottet konstaterar att det förslag som nu läggs fram

innebär att vi i större utsträckning än för närvarande kan leva

upp till de folkrättsliga förpliktelser som vi åtagit oss genom

ratificeringen av Europarådskonventionen och Haagkonventionen.

Eftersom vi från svensk sida förutsätter att andra

konventionsstater medverkar till att barn som olovligen har

förts från Sverige snabbt återförs hit är det rimligt att vi i

Sverige också har en lagstiftning som tillgodser motsvarande

önskemål från andra länder. Behovet av åtgärder ifrågasätts inte

heller i någon av de i ärendet behandlade motionerna. De förslag

som läggs fram i propositionen tillgodoser enligt utskottets

mening i huvudsak det reformbehov som föreligger. Utskottet

noterar också med tillfredsställelse att det i samband med

utskottsutfrågningen av företrädare för Justitiedepartementet

förutskickades att de föreslagna ändringarna i 1989 års lag

skall kombineras med särskilda informationsåtgärder till

domstolarna. Det finns därför skäl att utgå från att man skall

komma till rätta också med de missförhållanden som påtalats av

Sveriges advokatsamfund.

Utskottet behandlar i detta sammanhang också ett i motion

1992/93:L14 av Sten Söderberg (-) framlagt förslag om att det

bör övervägas att införa motsvarande bestämmelser med krav på

skyndsam handläggning också i FB.

Utskottet anser för sin del -- i likhet med föredragande

statsrådet -- att behovet av ändringar i föräldrabalkens

verkställighetsregler för inhemska fall får övervägas i ett

annat sammanhang. Motion 1992/93:L14 i denna del avstyrks

följaktligen.

Utskottet övergår därmed till att behandla de konkreta

förslagen till ändringar i 1989 års lag.

Medling

Nuvarande ordning innebär att länsrätten, innan den förordnar

verkställighet, får uppdra åt ledamot eller suppleant i

socialnämnden eller tjänsteman inom socialtjänsten att verka för

att den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra vad som

åligger honom eller henne (medling). Ett sådant uppdrag får

även lämnas åt någon annan lämplig person. Den som har fått ett

medlingsuppdrag skall inom den tid länsrätten bestämmer lämna

denna en redogörelse för de åtgärder som har vidtagits och vad

som i övrigt har kommit fram. Tiden får inte sättas längre än

två veckor, men länsrätten får förlänga tiden, om det finns

förutsättningar att nå en frivillig överenskommelse (17§ 1989

års lag och 21 kap. 2§ FB). Motivet till bestämmelsen är

främst att man i verkställighetsmål alltid velat sträva efter

att i första hand få till stånd ett frivilligt överlämnande av

barnet och så långt som möjligt nedbringa antalet

hämtningsärenden (se bet. LU 1982/83:41).

I propositionen föreslås en särskild bestämmelse i 1989 års

lag som innebär att innan länsrätten förordnar om verkställighet

eller överflyttning skall medlingsuppdrag få lämnas endast om

det kan antas att detta kommer att leda till att barnet

överlämnas utan att ärendets behandling onödigt fördröjs. Tiden

för medlingsuppdraget skall inte utan synnerliga skäl få sättas

längre än två veckor. Beträffande kretsen av de personer till

vilka länsrätten kan lämna ett medlingsuppdrag överensstämmer

förslaget med vad som gäller i dag enligt 21 kap. 2§ första

stycket FB (16§).

Sten Söderberg (-) anser i motion 1992/93:L14 (delvis) att

medling bör vara obligatorisk i syfte att i så stor utsträckning

som möjligt åstadkomma frivilliga överlämnanden. I motionen

yrkas ett tillkännagivande därom.

I motion 1992/93:L16 yrkar Lena Öhrsvik och Margareta

Israelsson (båda s) att bestämmelsen skall utformas så att

medlingsuppdrag inte skall kunna lämnas till ledamot eller

suppleant i socialnämnd (yrkande 4). Motionärerna anför bl.a.

att det vore bättre med en neutral formulering som enbart tar

sikte på lämpligheten hos den person som får ges

medlingsuppdrag. Motionärerna påpekar att det beträffande

förtroendevalda i socialnämnd inte uppställs något särskilt krav

på kunskap om barn.

Det förslag som tas upp i motion 1992/93:L14 har tidigare

framförts av Uppsala universitets juridiska fakultetsstyrelse i

samband med remissbehandlingen av den promemoria som ligger till

grund för propositionen. Förslaget bemöts i propositionen, och

föredragande statsrådet anför därvid att det givetvis är

önskvärt att barnet överlämnas frivilligt. Vid internationella

bortföranden av barn torde emellertid motsättningarna mellan

parterna ofta vara så djupgående att utsikterna är små att

barnet överlämnas frivilligt. I sådana fall kan medling leda

till onödig tidsutdräkt. Av denna anledning anser föredragande

statsrådet att medling inte bör vara obligatorisk utan att en

prövning skall ske i varje enskilt fall om ett sådant förfarande

skall inledas.

Också den fråga som tas upp i motion 1992/93:L16 har framförts

tidigare. Föreningen BRIS -- Barnens Rätt I Samhället -- ansåg i

sitt remissvar att ledamot eller suppleant i socialnämnden inte

bör få medlingsuppdrag med hänsyn till att de är politiskt valda

och sällan har de kunskaper inom t.ex. barnpsykologi,

konfliktbearbetning och kulturmotsättningar, vilka behövs för

dessa mycket svåra uppdrag. I propositionen anför föredragande

statsrådet att det enligt hennes mening inte finns anledning att

i detta hänseende ha en annan reglering i 1989 års lag än i FB.

Hon framhåller emellertid att det är väsentligt att den person

som utses till medlare -- förutom de allmänna kunskaper som en

medlare skall ha -- även har kunskap om olika kulturmönster och

annat som har särskild betydelse när det gäller tvister mellan

parter med olika nationellt ursprung.

Enligt utskottets mening är de överväganden som gjorts i

propositionen i frågan om medling ändamålsenliga. En skyldighet

för länsrätten att besluta om medling även i fall då en sådan

åtgärd redan på förhand kan bedömas inte komma att leda till ett

frivilligt överlämnande är knappast meningsfull.

När det sedan gäller kretsen av de personer till vilka

länsrätten kan lämna ett medlingsuppdrag har den nuvarande

ordningen, såvitt utskottet känner till, inte medfört några

olägenheter. Utskottet vill understryka vikten av att det är

lämpligheten som skall vara avgörande för detta viktiga uppdrag.

Något närmare underlag för utskottet att nu förorda den av

motionärerna begärda ändringen finns inte. Om det skulle visa

sig att den personkrets som bör komma i fråga för

medlingsuppdrag enligt 1989 års lag behöver inskränkas utgår

utskottet från att regeringen återkommer till riksdagen med

erforderliga förslag till ändringar.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet regeringens

förslag i nu behandlad del och avstyrker bifall till motion

1992/93:L14 i denna del och till motion 1992/93:L16 yrkande 4.

Vite

När det gäller möjligheten för länsrätten att förelägga

vite innebär propositionens förslag vissa inskränkningar i

förhållande till vad som gäller i dag. Enligt nuvarande regler i

21 kap. 3§ FB finns inga särskilda begränsningar för

länsrätten i detta avseende, utan har rätten förordnat om

verkställighet får den också förelägga vite. I propositionen

pekar föredragande statsrådet på att vitesinstitutet inte är

ägnat att främja en snabb verkställighet. Den som

vitesföreläggandet riktas mot har stora möjligheter att förhala

hela verkställighetsförfarandet genom bl.a. överklaganden.

Dessutom kan partens ekonomiska situation vara sådan att ett

vitesföreläggande blir verkningslöst. Vidare är, framhåller

statsrådet, situationen nog oftast sådan i mål enligt 1989 års

lag att man inte kan räkna med att den som ett vitesföreläggande

riktas mot skulle komma att rätta sig efter det. I propositionen

föreslås en särskild bestämmelse i 1989 års lag som innebär att

länsrätten när den förordnar om verkställighet eller

överflyttning får förelägga vite endast om detta kan antas komma

att leda till att barnet överlämnas utan onödigt dröjsmål

(18§).

I motion 1992/93:L14 (delvis) vill Sten Söderberg (-) att

riksdagen skall ge regeringen till känna att vite inte bör

förekomma annat än då det är fråga om verkställighet av en dom

eller ett beslut om umgänge.

Också i denna del överensstämmer yrkandet i motion 1992/93:L14

med vad som tidigare framförts i ärendet av Uppsala universitet.

I propositionen förklarar föredragande statsrådet att hon inte

vill gå så långt som universitetet har föreslagit och helt

avskaffa möjligheten till vitesföreläggande när det gäller

verkställighet av ett vårdnadsavgörande eller överflyttning av

ett olovligt bortfört barn.

Utskottet är av samma uppfattning och anser att det i vart

fall inte kan uteslutas att det kan finnas fall där ett

vitesföreläggande kan vara effektivt. Eftersom utgångspunkten är

att vite skall få meddelas endast när detta kan leda till att

barnet överlämnas utan onödigt dröjsmål har länsrätten att i

varje särskilt fall göra en bedömning av utsikterna till

framgång med ett vitesföreläggande innan ett sådant beslutas.

Utskottet utgår därför från att vitesförelägganden som onödigt

förlänger processen och fördjupar konflikten mellan parterna

till skada för barnet inte längre kommer att meddelas. Med det

anförda tillstyrker utskottet förslaget i propositionen och

avstyrker bifall till motion 1992/93:L14 även i denna del.

Polishämtning m.m.

När det gäller förutsättningarna för att besluta om

polishämtning innebär nuvarande bestämmelser, om det är

fråga om dom eller beslut om vårdnad eller överlämnande av barn,

att länsrätten får besluta om hämtning av barnet om

verkställighet annars inte kan ske eller om hämtning är

nödvändig för att undvika att barnet lider allvarlig skada. Är

det fråga om dom eller beslut om umgänge mellan barnet och en

förälder som inte är vårdnadshavare, får länsrätten besluta om

hämtning av barnet, om verkställighet annars inte kan ske och

barnet har ett särskilt starkt behov av umgänge med föräldern

(21 kap. 3§ FB).

Om det i ett verkställighets- eller överflyttningsmål

föreligger fara för att barnet förs ur landet eller om saken av

annan anledning brådskar, kan länsrätten enligt 21 kap. 10§

första stycket FB omedelbart förordna att barnet skall tas om

hand på lämpligt sätt. Om ett sådant beslut inte kan avvaktas,

får polismyndigheten enligt andra stycket samma lagrum, oavsett

om något mål pågår, vidta sådana omedelbara åtgärder som kan ske

utan skada för barnet.

Förutsättningarna för polishämtning föreslås i propositionen

bli särskilt reglerade i 1989 års lag. Förslaget innebär att när

länsrätten förordnar om verkställighet eller överflyttning skall

den få besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighetens

försorg. Är det fråga om umgänge, skall länsrätten få besluta om

hämtning av barnet endast om det finns särskilda skäl att anta

att verkställighet annars inte kan ske (18§).

Också när det gäller åtgärder för att säkerställa

verkställighet eller överflyttning föreslås en särreglering i

1989 års lag. Enligt förslaget skall länsrätten omedelbart kunna

förordna att barnet skall tas om hand på lämpligt sätt.

Länsrätten skall därvid kunna meddela föreskrifter om villkor

eller tidpunkt för umgänge med barnet. Länsrätten skall också i

samband med dom eller beslut om verkställighet eller

överflyttning kunna föreskriva att barnet tillfälligt skall tas

om hand på lämpligt sätt för att underlätta att barnet

överflyttas. Om länsrättens beslut inte kan avvaktas, skall

polismyndigheten omedelbart kunna omhänderta barnet eller vidta

andra omedelbara åtgärder som kan ske utan skada för barnet

(19§).

Propositionens förslag i dessa delar har inte föranlett något

motionsyrkande, och utskottet tillstyrker förslagen. I

sammanhanget vill utskottet peka på att förslagen inte innebär

några förändringar i bestämmelserna om hur hämtningen skall

utföras. Sålunda skall även i framtiden någon som kan vara till

stöd för barnet närvara vid hämtningen. Finns det en

kontaktperson för barnet enligt socialtjänstlagen (1980:620) bör

denne anlitas. Om möjligt skall också en barnläkare,

barnpsykiatriker eller barnpsykolog medverka. Om barnet på grund

av sjukdom inte bör flyttas eller om det möter något annat

särskilt hinder, skall hämtningen uppskjutas (21§ 1989 års lag

och 21 kap. 9§ FB). Vidare skall rätten fortfarande kunna

förordna att barnet skall undersökas av läkare (21§ 1989 års

lag och 21 kap. 11§ FB). Det effektiviserade förfarandet leder

således inte till att skyddet för barnet försämras vid

hämtningen.

I likhet med vad utskottet uttalade i samband med tillkomsten

av de nu gällande bestämmelser om hämtning i 21 kap. FB (se bet.

LU 1982/83:41) vill utskottet också understryka vikten av att

ett beslut om hämtning verkställs så snart som möjligt.

Fördröjningen av själva verkställigheten måste nämligen enligt

utskottets mening vara synnerligen påfrestande både för parterna

och, inte minst, för barnet. Ett snabbt genomförande av

hämtningsbesluten ligger också i linje med syftet med de

föreslagna ändringarna i övrigt.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag

också i denna del.

I propositionen föreslås att lagändringarna skall träda i

kraft den 1 april 1993. Riksdagsbehandlingen har emellertid

krävt längre tid än vad som förutsattes i propositionen.

Utskottet föreslår att ikraftträdandedagen bestäms till den

1 juni 1993.

Sten Söderberg (-) anser i motion 1992/93:L14 (delvis) att

domstolarna skall vara skyldiga att underrätta

Utrikesdepartementet om mål enligt 1989 års lag eller att

Utrikesdepartementets medverkan i sådana mål skall vara

obligatorisk. En sådan ordning skulle enligt motionären bl.a.

bidra till en enhetlig rättstillämpning.

Utskottet utgår från att Utrikesdepartementet i sin egenskap

av centralmyndighet följer rättsutvecklingen och tar de

initiativ till författningsåtgärder som kan visa sig

erforderliga. Däremot kan det inte komma i fråga att

Utrikesdepartementet skulle ges möjlighet att påverka

domstolarnas handläggning av enskilda mål enligt 1989 års lag.

En sådan ordning skulle strida mot 11 kap. 2 § regeringsformen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion

1992/93:L14 också i denna del.

Föräldrabalkens regler om vårdnad och umgänge m.m.

Ändring i umgängesreglerna

Av 6 kap. 15§ FB framgår att barnets vårdnadshavare har

ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som inte

är vårdnadshavare så långt som möjligt tillgodoses. Barnet har

dessutom rätt till umgänge med annan som står barnet särskilt

nära. Vårdnadshavaren är också skyldig att lämna bl.a.

umgängesföräldern sådana upplysningar om barnet som kan främja

umgänget, såvida inte särskilda skäl talar mot det. Om barnets

vårdnadshavare motsätter sig det umgänge som begärs av en

förälder som inte är vårdnadshavare, skall rätten på begäran av

den föräldern besluta i umgängesfrågan efter vad som är bäst för

barnet. I syfte att motverka s.k. umgängessabotage infördes den

1 mars 1991 också en särskild regel, 6 kap. 6 a§ FB, som slår

fast att frågan om barnets behov av kontakt med båda föräldrarna

skall ges en särskilt framträdande plats vid valet av

vårdnadshavare (prop. 1990/91:8, bet. LU13).

I propositionen påstås att bestämmelsen i 6 kap. 6 a§ FB

felaktigt kommit att uppfattas så att vårdnadshavaren skulle

vara skyldig att medverka till umgänge även när detta riskerar

att skada barnet. I propositionen föreslås mot denna bakgrund

att det i 6 kap. 15§ FB skall föras in ett nytt fjärde stycke

som uttryckligen anger att rätten vid bedömande av en

umgängesfråga skall beakta risken för att barnet i samband med

umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller

kvarhålls eller annars far illa. Den föreslagna bestämmelsen

syftar till att i vissa avseenden precisera när umgänge bör

komma till stånd. Bestämmelsen kan därmed enligt föredragande

statsrådets mening bidra till att undanröja missförstånd om

räckvidden av 6 kap. 6 a§ FB.

Lena Öhrsvik och Margareta Israelsson (båda s) anser i motion

1992/93:L16 att uttrycket "annars far illa" bör preciseras

ytterligare. I motionen yrkas tillkännagivande härom (yrkande

1). Enligt motionärerna föreligger det en stor skillnad mellan

lagstiftarens mening och vad som i psykologisk mening avses med

att fara illa. I vissa situationer kan barn fara illa av

tillfälliga umgängen utan att den person som barnet skall umgås

med behöver ses som en risk eller fara för barnet. Bara det

faktum att barnet flyttas från sin invanda miljö till en okänd

omgivning kan, menar motionärerna, verka skrämmande och

hämmande, särskilt när det gäller små barn. I motionen yrkas

vidare tillkännagivande om att en helhetsbedömning av samtliga

omständigheter skall göras vid beslut i umgängesfrågor (yrkande

2 delvis).

Behovet av en helhetsbedömning poängteras också i motion

1992/93:L14 (delvis) av Sten Söderberg (-). Motionären menar att

umgängesfrågor liksom vårdnadsfrågor skall avgöras efter en

noggrann bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda

fallet. Att framhålla vissa omständigheter i lagtexten måste mot

denna bakgrund anses som mindre lämpligt. De missförstånd hos

allmänheten som 6 kap. 6 a§ FB kan ha föranlett bör i stället,

anser motionären, åtgärdas genom en ändring av den bestämmelsen.

Om regler motsvarande de föreslagna ändå kommer att införas är

det enligt motionären av vikt att det i lagtexten klargörs att

omständigheterna endast är en del av en helhetsbedömning och att

de angivna omständigheterna skall beaktas som en del i denna

bedömning. Det ifrågasätts vidare i motionen om inte ett

klarläggande bör placeras i nära anslutning till den bestämmelse

som påstås ha orsakat missförstånd, nämligen 6 kap. 6 a§.

I samband med tillkomsten av bestämmelsen i 6 kap. 6 a§ FB

framförde utskottet i sitt betänkande 1990/91:LU13 viss kritik

mot den praktiska tillämpningen av umgängesreglerna. Således

uttalade utskottet förståelse för att schablonmässiga

umgängesbeslut -- såsom att barnet skall umgås med den inte

vårdnadshavande föräldern varannat veckoslut, varannan storhelg,

vartannat sportlov och viss angiven tid under sommaren -- kan

orsaka svårigheter i praktiken. Stereotypa beslut av denna natur

medger inte, påpekade utskottet, att umgänget anpassas till

barnens under åren växlande förhållanden. Det är inte heller

säkert att ett sådant umgänge alltid är det bästa för barnet.

Utskottet såg också en risk för att en schabloniserad bedömning

av umgängesfrågor leder till att ett barn någon gång får umgänge

med en förälder trots att något umgänge över huvud taget inte

bör förekomma med hänsyn till barnets bästa. I likhet med vad

som anfördes i några då aktuella motioner ansåg utskottet att en

större flexibilitet och anpassning av förhållanden i det

enskilda fallet var önskvärd vid avgörande av umgängesfrågor.

Det finns därför starka skäl för att vikten av en individuell

prövning bör komma till klarare uttryck, framhöll utskottet. Med

hänvisning till att Högsta domstolen i ett rättsfall år 1988

(NJA 1988 s. 559) tagit avstånd från schablonmässigt bestämda

umgängestider och framhållit betydelsen av att prövningen

företas under beaktande av omständigheterna i det särskilda

fallet ansåg utskottet att den fortsatta utvecklingen borde

avvaktas innan spörsmålet om en mera allmän ändring av

umgängesreglerna tas upp till prövning. Utskottet utgick vidare

från att en utvärdering av rättspraxis i umgängesfrågor skulle

komma till stånd i lämpligt sammanhang.

Även om det i den nu aktuella propositionen inte görs någon

närmare utvärdering av utvecklingen i praxis i umgängesmål efter

Högsta domstolens avgörande år 1988 anser utskottet att de skäl

som anförs för förslaget är tillräckliga för att det bör

genomföras. Bara det förhållandet att den praktiska

tillämpningen av umgängesreglerna hos många inblandade inte

upplevs som tillfredsställande -- trots de uttalanden om

önskvärdheten av en individualiserad prövning som utskottet

gjorde hösten 1990 -- talar för att ett förtydligande behövs.

Den föreslagna bestämmelsen innebär också en uppmaning till

domstolar, föräldrar och andra inblandande att fästa direkt

uppmärksamhet på betydelsen av att barn inte kommer till skada i

samband med utövande av umgänge.

Enligt utskottets mening ger bestämmelsen med den föreslagna

lydelsen en tillräckligt vid ram för att kunna begränsa

umgängesrätten i de fall där det finns behov därav. Som

framhålls i propositionen behöver det inte vara ställt utom allt

tvivel att förhållanden kommer att inträffa som kan leda till

att barnet far illa för att det skall inverka på beslutet om

umgänge. Det räcker med att det föreligger konkreta

omständigheter som talar för att det finns en risk för det. Den

föreslagna bestämmelsen medför också att det är möjligt för

domstolen att vid bestämmande av umgänge också väga in sådana

omständigheter som framhålls i motion 1992/93:L16. Något

särskilt förtydligande av uttrycket "annars far illa" anser

utskottet därför inte erforderligt. Att i lagtexten ange alla de

omständigheter som skall beaktas i samband med ett

umgängesavgörande torde inte vara möjligt.

Tanken bakom det nu föreslagna tillägget i 6 kap. 15§ FB är

att direkt fästa uppmärksamheten på vissa omständigheter som

skall beaktas i samband med umgängesavgörandet. Lagändringen får

däremot inte innebära att önskvärt umgänge inte kommer till

stånd. Utskottet vill åter understryka att det skall vara fråga

om konkreta omständigheter som talar för att barnet kan komma

till skada. Behovet av en noggrann helhetsbedömning i varje

enskilt fall -- med utgångspunkt i vad som är bäst för barnet --

kvarstår i allra högsta grad också med den föreslagna nya

lydelsen av 6 kap. 15§ FB. Enligt utskottets mening ger

lagtexten klart utrymme för ett sådant betraktelsesätt. Någon

annan placering av den föreslagna bestämmelsen än i 6 kap. 15§

FB anser utskottet inte kan komma i fråga.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till den

föreslagna ändringen i FB och avstyrker motion 1992/93:L14 i

denna del och motion 1992/93:L16 yrkande 1 och yrkande 2 i denna

del.

Av samma skäl som ovan redovisats -- i anslutning till

utskottets behandling av föreslagna ändringar i 1989 års lag --

förordar utskottet att ikraftträdandedagen för den föreslagna

ändringen i FB bestäms till den 1 juni 1993.

Utskottets ovan gjorda ställningstagande till propositionen

får anses innebära att den del av yrkandet i motion 1992/93:L404

av Nils Nordh och Kent Carlsson (båda s) om ett tillkännagivande

från riksdagen om att domstol skall kunna vägra umgängesrätt i

fall där det föreligger risk för olovligt bortförande är

tillgodosett. I motionen begärs också ett tillkännagivande om

att fängelsestraff skall utdömas för den som för bort ett barn

till ett annat land i strid med vårdnadsbeslut. Utskottet vill

med anledning härav erinra om att den som obehörigen skiljer ett

barn under 15 år från någon som har vårdnaden om barnet kan

dömas för egenmäktighet med barn till fängelse.

Justitieutskottet har nyligen i betänkandet 1992/93:JuU16

tillstyrkt regeringens förslag i proposition 1992/93:141 om en

skärpning av fängelsestraffet för egenmäktighet med barn. I

betänkandet anför justitieutskottet att det är angeläget -- inte

minst mot bakgrund av den ökade förekomsten av internationella

familjebildningar -- att föräldrar och andra inte själva tar sig

rätt genom att obehörigen bemäktiga sig barn. Straffskärpningen

är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1993. -- Med det anförda

avstyrks motionen i nu behandlade delar.

Utskottet behandlar i detta sammanhang också motion

1992/93:Ju802 av Margareta Viklund (kds) om vissa frågor som

gäller sexuella övergrepp på barn. I motionen anförs bl.a.

att det måste anses fel och ur barnets synpunkt helt

rättsvidrigt att se på och bedöma incest som en vårdnadstvist.

Det går inte enligt motionären att dölja de svåra problem som

incest innebär genom att se förbi de uppenbara signaler och

vittnesmål som bl.a. barnet, den andra föräldern,

daghemspersonal, lärare och andra ger. En fråga om incest får i

rättsliga sammanhang inte göras till en fråga om vårdnad. I

motionen yrkas tillkännagivande om det sålunda anförda (yrkande

4).

Utskottet kan konstatera att i de fall där det genom en

lagakraftägande dom är klarlagt att den ena föräldern gjort sig

skyldig till ett sexuellt övergrepp mot barnet innebär redan

nuvarande regler att såväl vårdnad som umgänge är uteslutet för

en sådan förälder. Med den ovan förordade ändringen av 6 kap.

15§ FB kommer också fall där det föreligger konkreta

omständigheter som talar för att det finns en risk för sådana

övergrepp att påverka umgängesbesluten.

I sammanhanget vill utskottet också peka på att det under de

senaste åren skett en utveckling i arbetet med barn som varit

eller misstänks ha varit utsatta för sexuella övergrepp.

Kunskaperna om övergrepp har ökat, vilket lett till en ökad

benägenhet att göra anmälningar både till polis och

socialtjänst. Vidare har bildats samarbetsgrupper med

socialsekreterare, läkare, psykologer, kuratorer, poliser,

åklagare och socialkonsulenter, vilka bl.a. utarbetat

riktlinjer, gett ut informationsbroschyrer, ordnat utbildningar

och på annat sätt strävat till att utveckla det svåra arbetet

med att handlägga ärenden och hjälpa barn och ungdomar där det

finns en misstanke om övergrepp. Socialstyrelsen har också gett

ut Allmänna råd (1991:3) om handläggningen av ärenden rörande

sexuella övergrepp mot barn, som i första hand riktar sig till

personal som i sitt arbete möter barn som utsatts för eller

misstänks ha varit utsatta för sexuella övergrepp. Råden

innehåller bl.a. en kunskapsöversikt samt råd och

rekommendationer när det gäller handläggning och utredning. En

arbetgrupp inom Brottsförebyggande rådet (BRÅ) med företrädare

för bl.a. berörda myndigheter har utrett frågor om sexuella

övergrepp mot barn. Arbetsgruppens huvuduppgift har varit att

mot bakgrund av bl.a. resultaten från BRÅ:s forskningsprojekt ge

en förbättrad information i syfte att upptäcka övergrepp, se

över handläggningen av övergreppsärenden och samordningen av

insatser samt bedöma om alternativa behandlingsmodeller för

förövare av övergrepp bör prövas i Sverige. Gruppens

arbetsresultat har redovisats i ett antal rapporter och

promemorior (se bl.a. BRÅ-PM 1992:4, Domare, läkare, poliser,

socialtjänstemän m.fl. om sexuella övergrepp mot barn).

Även om det ovan redovisade arbetet inte är direkt inriktat på

handläggning av vårdnads- och umgängesmål där det görs

påståenden om övergrepp mot barn kommer arbetsresultatet

givetvis till nytta också vid handläggningen av sådana mål.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det inte är

påkallat med något tillkännagivande från riksdagens sida med

anledning av vad som anförts i motion 1992/93:Ju802 yrkande 4.

Barns ställning i vårdnads- och umgängesmål

Frågor som gäller barns ställning och inflytande i vårdnads-

och umgängesmål tas upp i flera motioner. Lena Öhrsvik och

Margareta Israelsson (båda s) vill i motion 1992/93:L16 (yrkande

2 delvis) ha till stånd ett tillkännagivande från riksdagens

sida om att barnets egen uppfattning bör tillmätas stor

betydelse vid sådana avgöranden.

I motion 1992/93:L412 anför Eva Zetterberg m.fl. (v, s, m, fp,

c, kds, nyd) att domstolarna inte i tillräcklig omfattning tar

hänsyn till barns integritet och uttalade vilja. Motionärerna

yrkar att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

behovet av ändrad lagstiftning så att det vid separationer tas

mer hänsyn till barns vilja när det gäller umgängesrätten

(yrkande 1).

Gudrun Schyman m.fl. (v) anser i motion 1992/93:So610 bl.a.

att möjligheten att utse kontaktperson eller ombud för barn bör

utökas. Flera tragiska händelser under senare tid gör att

motionärerna nu är än mera övertygade än tidigare om att en

person skall utses med uppdrag att se till barnets bästa i

krislägen, t.ex. vid föräldrarnas separation. I motionen yrkas

tillkännagivande härom (yrkande 9).

I motion 1992/93:L419 yrkar Maj-Inger Klingvall m.fl. (s)

tillkännagivande om att barn bör ha talerätt i vårdnads- och

umgängesmål. Motionärerna pekar bl.a. på att frågan har

övervägts ända sedan år 1977 utan att något förslag har

förelagts riksdagen.

Som tidigare redovisats fattade riksdagen hösten 1990 beslut

om vissa ändringar i FB:s regler om vårdnad och umgänge (prop.

1990/91:8, bet. LU13). I samband därmed behandlades frågor om

barns ställning i mål om vårdnad och umgänge med anledning av

flera motionsyrkanden. Utskottet redovisade därvid ett förslag

om barns talerätt samt rätt till ombud och biträde som hade

lagts fram år 1987 av Utredningen om barnets rätt i betänkandet

(SOU 1987:7) Barnets rätt 3. Utredningens förslag innebar att

barn fr.o.m. 12 års ålder skall få talerätt i mål om vårdnad och

umgänge, dvs. bli en med föräldrarna i princip likvärdig part i

sådana mål, och att barn även under 12 år skall kunna få

offentligt biträde som i egenskap av dess särskilda

ställföreträdare får föra barnets talan inför domstolar och

andra myndigheter. Enligt utskottet hade det varit önskvärt om i

propositionen hade redovisats vilken inställning regeringen hade

till de förslag om talerätt m.m. som lagts fram av utredningen

om barnets rätt. Även om förslagen i propositionen var inriktade

på samförståndslösningar ansåg utskottet att man inte kunde

avskriva de synpunkter som utredningen om barnets rätt framfört,

i vart fall inte förrän man närmare kan överblicka

erfarenheterna av tillämpningen av de då föreslagna nya reglerna

i FB. I linje med vad som framhölls i en av de då aktuella

motionerna ansåg därför utskottet att det fanns anledning att

överväga en ordning som medger att barnets uppfattning och

synpunkter i vårdnads- och umgängesmål kan tas till vara på ett

mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder. Vidare borde

barnets möjligheter att få ett grundläggande inflytande i

vårdnads- och umgängesprocesser öka. Enligt utskottets mening

var det emellertid inte givet att en talerätt för barnet med

formell partsställning i processen och tillgång till offentligt

biträde och ombud var den enda tänkbara lösningen. Det kunde

också, framhöll utskottet, finnas andra sätt att ge barnet en

starkare och mer framskjuten position i vårdnads- och

umgängestvister. Utskottet var emellertid inte berett att ta

ställning till hur frågan närmare skulle lösas. Spörsmålet borde

därför övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang. Enligt

utskottet borde det ankomma på regeringen att bestämma formerna

härför.

Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen regeringen till

känna, och frågan om att stärka barns ställning i mål om vårdnad

och umgänge övervägs för närvarande inom Justitiedepartementet.

Enligt vad regeringen har redovisat kommer frågan att behandlas

i en departementspromemoria under år 1993 (skr. 1992/93:15). Med

hänsyn härtill anser utskottet att något nytt tillkännagivande

från riksdagens sida nu inte är erforderligt.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna

1992/93:L16 yrkande 2 i denna del, 1992/93:L412 yrkande 1,

1992/93:L419 och 1992/93:So610 yrkande 9.

Åtgärder för att undvika processer om vårdnad och umgänge

I tre motioner, som väckts under den allmänna motionstiden

1992/93, begärs tillkännagivanden som går ut på åtgärder för att

undvika processer om vårdnad och umgänge. I motion 1992/93:L402

uttrycker Ulla Tillander och Rune Backlund (båda c) oro över den

höga skilsmässofrekvensen i vårt land. Enligt motionärerna

skulle många av de hinder för en någorlunda dräglig gemenskap i

äktenskapet kunna undanröjas om samhället kunde ge hjälp till

makarna i form av rådgivning och samtal. Motionärerna påstår att

samarbetssamtal vid skilsmässa är obligatoriskt i Norge fr.o.m.

år 1993, vilket skall stärka barnens rätt och förhindra att

äktenskapet upplöses utan grundlig eftertanke. Det svenska

samhällets passivitet inför påfrestningar i familjer som hotas

av splittring kan inte försvaras. I motionen yrkas

tillkännagivande om att medling alltid bör erbjudas människor

som är på väg att skiljas i de fall där barn är inblandade.

Gustaf von Essen (m) anser i motion 1992/93:L410 att man bör

överväga tillskapande av en familjenämnd med kommunalt

huvudmannaskap inom socialtjänsten. När en ansökan om

äktenskapsskillnad lämnas in till tingsrätten skall rätten

förordna att familjenämnden skall avge yttrande i vårdnads- och

umgängesfrågan. I familjenämnden skall ingå familjeterapeut,

barnpsykolog, ekonom och jurist, vilka skall lotsa föräldrarna

fram till ett gemensamt beslut som skall föreläggas tingsrätten.

Utgångspunkten för familjenämndens arbete skall, menar

motionären, vara gemensam vårdnad om barn, att föräldrarna tar

ett gemensamt ansvar, reglerar sina rättigheter och skyldigheter

i ett avtal och att båda föräldrarnas resurser tas till vara. Om

familjenämnden inte lyckas ena föräldrarna får saken avgöras av

tingsrätten sedan familjenämnden avgett ett yttrande. I motionen

yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts om

familjenämnd.

Liknande tankegångar förs fram av Karin Pilsäter (fp) i motion

L417. Hon anser att det i kommunal regi bör tillskapas särskilda

samarbetsteam, med socialtjänstemän, psykologer, jurister och

ekonomer, dit familjer som står inför en separation kan vända

sig. När föräldrarna tillsammans och i samråd med

samarbetsteamet kommit fram till en lösning upprättas ett avtal,

vilket skall godkännas av tingsrätten. Motionären menar att en

sådan ordning skulle innebära att man i större utsträckning än

för närvarande kan undvika för barnet skadliga vårdnadstvister.

I motionen yrkas tillkännagivande om införande av en

försöksverksamhet i enlighet med det anförda (yrkande 1).

Utskottet vill erinra om att den obligatoriska medlingen vid

äktenskapsskillnad avskaffades år 1973 och då ersattes med ett

system som ger möjlighet till frivillig medling (prop. 1973:32,

bet. LU20, rskr. 256). Enligt förarbetena till ändringen hade

den obligatoriska medlingen betydande nackdelar. I jämförelse

med medlingen ansågs frivillig familjerådgivning kunna erbjuda

väsentliga fördelar när det gällde att förebygga förhastade

skilsmässor. Motioner om återinförande av den obligatoriska

medlingen har därefter avslagits vid flera tillfällen på

utskottets hemställan (se bl.a. bet. 1990/91:LU21). När frågan

om återinförande av obligatorisk medling behandlades senast

våren 1992 med anledning av en motion från samma motionärer som

nu står bakom motion 1992/93:L402 erinrade utskottet bl.a. om

den år 1991 införda möjligheten till s.k. samarbetssamtal i

vårdnads- och umgängesfrågor. Utskottet såg sådana samtal som en

viktig åtgärd när det gäller att åstadkomma

samförståndslösningar för barnets bästa och därmed förhindra för

barnet skadliga konsekvenser av föräldrarnas separation.

Under senare delen av 1980-talet och senast hösten 1992 har

riksdagen vid flera tillfällen gett regeringen till känna att

frågan om hur familjerådgivningen skall kunna tryggas i

framtiden skyndsamt bör tas upp av regeringen (se bet. SoU

1986/87:22, SoU 1987/88:14, 1990/91:SoU7 och 1992/93:SoU2). I

årets budgetproposition (prop. 1992/93:100, bil. 6) uttalar

socialministern att han delar riksdagens bedömning att

familjerådgivningen är en viktig del av det förebyggande sociala

arbetet. Han avser att senare återkomma till regeringen med

förslag om familjerådgivningens framtida organisation och

finansiering.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att en frivillig

familjerådgivning har betydande fördelar framför återinförande

av obligatorisk medling. Vidare förutsätter utskottet, med

hänsyn till de uttalanden som socialministern gör i årets

budgetproposition, att möjligheter till familjerådgivning för

dem som så önskar kommer att tryggas i framtiden. Mot bakgrund

av det anförda finner utskottet inte skäl till något

tilkännagivande i enlighet med vad som begärs i motion

1992/93:L402.

Med anledning av vad som föreslås i motionerna 1992/93:L410

och 1992/93:L417 vill utskottet erinra om att

Domstolsutredningen i betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna

inför 2000-talet har diskuterat om det -- efter finländsk

förebild -- går att ändra på arbetsfördelningen mellan domstolen

och socialnämnden i vårdnadsmål. Enligt finländsk rätt kan

föräldrarna, efter en lagändring år 1984, i stor utsträckning

lösa vårdnads- och umgängesfrågor genom avtal, som fastställs av

socialnämnden. Föräldrarna kan avtala att vårdnaden skall vara

gemensam, att barnet skall bo hos den ena föräldern, om

föräldrarna inte bor tillsammans, att den ena föräldern ensam

skall ha vårdnaden och att barnet har rätt till umgänge med den

förälder som barnet inte bor hos. Ett avtal angående vårdnad om

barn och umgängesrätt skall ingås skriftligt och det skall för

fastställelse föreläggas socialnämnden i den kommun där barnet

har sin hemvist. När socialnämnden prövar om avtalet skall

fastställas, skall den beakta barnets bästa och barnets egna

önskemål. Ett avtal som fastställs av socialnämnden är gällande

och kan verkställas såsom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande.

Socialnämnden åtar sig att i samband med avtal om vårdnad eller

umgängesrätt hjälpa föräldrarna att avtala om underhållsbidrag.

Däremot hjälper inte nämnden till med frågor om bodelning i

samband med föräldrarnas separation eller om underhåll till

make.

Domstolsutredningen anser att ett system sådant som det ovan

beskrivna har vissa fördelar. Det öppnar enligt utredningen en

möjlighet att lösa vårdnadsfrågor utan att gå via domstolarna.

Härigenom kan man, framhåller utredningen, skapa större

förutsättningar för lösningar som är grundade på frivilliga

överenskommelser. Samtidigt kan det medföra en avlastning för

domstolarna. Det finns därför enligt Domstolsutredningens mening

mycket som talar för att en lösning baserad på den finländska

förebilden skulle vara en framkomlig väg också i Sverige. Men

det krävs viss ytterligare utredning. Framför allt måste man

skaffa sig en uppfattning om de konsekvenser som skulle uppstå

för kommunerna när det gäller personalbehov. Det kan knappast

enligt utredningens mening komma i fråga att tillskapa en

lösning som medför avsevärda kostnader för kommunerna. Samtidigt

är att beakta att det torde vara en förutsättning för att

systemet skall bli lika användbart som i Finland att

socialnämnderna hjälper till med att räkna ut underhållsbidrag.

Domstolsutredningen har inte kunnat göra den ytterligare

utredning som behövs utan framhåller att frågan får övervägas i

annat sammanhang.

Utredningens betänkande har remissbehandlats, och många

remissinstanser har varit positiva till ett fortsatt

utredningsarbete i enlighet med utredningens förslag. Se

Remissammanställningen (Ds 1993:5), Del A s. 204. Enligt vad

utskottet erfarit övervägs frågan om det fortsatta

utredningsbehovet för närvarande inom Justitiedepartementet.

Utskottet kan konstatera att ett fortsatt utredningsarbete på

sätt som Domstolsutredningen förordat skulle innebära ett

tillgodoseende av vad som föreslås i motionerna 1992/93:L410 och

1992/93:L417. De pågående övervägandena inom regeringskansliet

bör dock enligt utskottets mening inte föregripas. Utskottet

avstyrker därför bifall till motionerna 1992/93:L410 och

1992/93:L417 yrkande 1.

Processuella frågor m.m.

Mål om vårdnad och umgänge samt om överflyttning av vårdnaden

handläggs av de allmänna domstolarna, dvs. i första hand

tingsrätt med möjlighet för den förlorande parten att överklaga

avgörandet till hovrätt och därefter, under vissa

förutsättningar, till Högsta domstolen. Frågor om verkställighet

av allmän domstols avgörande i vårdnads- och umgängesmål

handläggs, såsom tidigare framgått, av förvaltningsdomstolarna,

dvs. i första instans av länsrätt vars avgörande kan överklagas

till kammarrätt och därefter, under vissa förutsättningar, till

Regeringsrätten.

I gällande rätt finns inga särskilda behörighetskrav eller

krav på speciella kunskaper för domare i vårdnads- och

umgängesmål. Av förordningen (1979:572) med

tingsrättsinstruktion framgår emellertid att sådana

arbetsuppgifter som kräver särskild erfarenhet inte får

tilldelas en tingsfiskal.

Den gängse metoden för att tillföra en domstol särskild

sakkunskap i ett tvistemål är att domstolen utser en sakkunnig

enligt 40 kap. rättegångsbalken. Den sakkunnige fullgör sin

uppgift först och främst genom att avge ett yttrande till

domstolen, men han kan också delta vid de muntliga förhandlingar

som förekommer och höras vid dessa. Den sakkunniges utlåtande

och hans eventuella muntliga uppgifter utgör bevisning i målet.

I mål om vårdnad och umgänge har rätten en skyldighet enligt 6

kap. 19§ FB att se till att frågorna blir tillbörligt utredda.

Innan rätten avgör ett sådant mål eller ärende skall

socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden

tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse för frågans

bedömning är nämnden skyldig att lämna rätten sådana

upplysningar. Om det behövs ytterligare utredning, får rätten

uppdra åt socialnämnden att verkställa sådan. Rätten får

fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en viss tid

inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om det behövs får

rätten förlänga denna tid. Rätten skall se till att utredningen

bedrivs skyndsamt. Barnet får höras inför rätten, om det är

uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

Bengt Harding Olson (fp) anser i motion 1992/93:L401 att vi i

Sverige bör fånga upp de fördelar som finns bl.a. i den

australiska rättsordningen med särskilda familjedomstolar,

som har tillgång till egna utredningsresurser och specialister i

bl.a. sociala frågor och psykologi, vilket leder till att det

övervägande antalet mål inte behöver gå till process. Hög

domarkompetens och breda beslutsunderlag leder till goda

slutresultat, vilket utgör en förstärkt garanti för att barnet

sätts i centrum och de rättsliga avgörandena tillgodoser barnets

bästa. Den föreslagna ordningen behöver, enligt motionären, inte

innebära tillskapande av specialdomstolar. Syftet kan enligt vad

som anförs uppnås genom inrättande av specialavdelningar på

allmänna domstolar och genom regionala "specialinstanser", vilka

även bör handlägga mål om verkställighet. I motionen yrkas ett

tillkännagivande om vad som sålunda anförts om

familjerättsdomstolar.

Utskottet vill med anledning av motionen erinra om att

utskottet i samband med en studieresa till Australien i

september 1992 gavs tillfälle till information om de australiska

familjedomstolarna. En sådan domstol består av en chefsdomare

samt andra domare. Till domare i en familjedomstol får utses

endast domare i andra federala eller delstatsdomstolar eller

vissa advokater. Som ett ytterligare kvalifikationskrav gäller

att domaren genom sin utbildning, erfarenhet och personliga

läggning skall vara lämpad att handlägga familjemål. Vid

domstolen skall vidare finnas anställda familjerådgivare

(trained counsellors), som i regel har akademiska examina i

ämnen såsom psykologi och socialkunskap. Vid domstolen tjänstgör

också notarier (registars). Reglerna för handläggningen av

vårdnadsmål utgår från att parterna så långt det är möjligt

skall försöka komma överens i vårdnadsfrågan. Rådgivning och

medling är därför obligatorisk i alla tvistiga vårdnadsmål.

Intentionerna i lagstiftningen synes ha uppnåtts, och i omkring

95 % av alla mål enas föräldrarna om vem av dem som skall ha

vårdnaden om barnen. Rådgivningen och medlingen utförs av de vid

familjedomstolen anställda familjerådgivarna. Vid sammanträdena

deltar också i regel parternas juridiska ombud. Vid medlingen

får parterna först information om gällande regler på området.

Sex veckor därefter träffar parterna familjerådgivaren på nytt,

varvid man påbörjar själva förhandlingsarbetet. I de fall där

parterna inte kan komma överens om vårdnaden kommer målet att

handläggas av en domare, som innan han avgör tvisten kan besluta

om en vårdnadsutredning. En sådan utredning utförs i regel av en

vid domstolen anställd notarie.

Enligt utskottets mening finns det onekligen vissa fördelar

med det australiska systemet med specialdomstolar för

familjemål. Det är emellertid ytterligt tveksamt om systemet kan

passas in i den svenska domstolsorganisationen. Därtill kommer

att det australiska systemet bygger på en delvis annan

rättstradition än det svenska. De tankegångar som förs fram i

motionen ligger inte heller i linje med de ställningstaganden

riksdagen tidigare gjort beträffande den framtida svenska

domstolsorganisationen. Våren 1990 uttalade justitieutskottet

vid behandlingen av proposition 1989/90:71 om några

processrättsliga frågor i sitt av riksdagen godkända betänkande

1989/90:JuU32 att man vill slå vakt om principen om de allmänna

domstolarnas breda sakliga kompetens och den därmed

sammanhängande tanken att en domare bör ha så djup kunskap och

god överblick över hela det juridiska fältet som möjligt. Under

senare år har justitieutskottet vid ett stort antal tillfällen

behandlat frågan om specialdomstolar, senast våren 1992 (bet.

1991/92:JuU20). Justitieutskottets ställningstaganden innebär

att man i princip har den uppfattningen att antalet

specialdomstolar bör minska.

Enligt vad som anges i årets budgetproposition (prop.

1992/93:100, bil. 3) kommer inom kort en departementspromemoria

med en närmare utredning om specialdomstolar att sändas ut på

remiss. Inriktningen är att antalet specialdomstolar skall bli

så litet som möjligt. Vidare framgår av budgetpropositionen att

det inom regeringskansliet pågår ett omfattande arbete som

gäller förändringar av de allmänna domstolarnas och de allmänna

förvaltningsdomstolarnas framtida organisation. I

budgetpropositionen förklarar justitieministern att den

fortsatta inriktningen för arbetet är att förbereda ett

genomförande av huvuddelarna av Domstolsutredningens förslag,

och åtgärder förbereds för att bl.a. överföra uppgifter som inte

består i rättskipning från domstolar till

förvaltningsmyndigheter samt göra en bättre fördelning av

måltyper mellan de allmänna domstolarna och

förvaltningsdomstolarna.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion

1992/93:L401.

I två motioner framställs yrkanden som gäller utbildning av

domare som handlägger familjemål. I motion 1992/93:L16 av Lena

Öhrsvik och Margareta Israelsson (båda s) anförs att det är

viktigt att domare som handlägger mål om vårdnad och umgänge får

adekvat utbildning. I den typ av mål som det är fråga om måste,

enligt motionärerna, krav ställas på att särskild kunskap om

barn och barns utveckling finns hos domarna, vilket riksdagen

som sin mening bör ge regeringen till känna (yrkande 3).

Liknande synpunkter förs fram i motion 1992/93:L412 av Eva

Zetterberg m.fl. (v, s, m, fp, c, kds, nyd). Motionärerna gör

gällande att det är ett problem att domare, advokater och andra

som har med barn att göra i vårdnadsärenden har så dålig

utbildning när det gäller psykologiska samband,

utvecklingspsykologi och hur barn fungerar. I motionen yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att Domstolsverket i samarbete

med Sveriges advokatsamfund anordnar fortbildningskurser med

inriktning på barn enligt vad som anförts om behovet av

psykologisk utbildning av domare och advokater (yrkande 2).

Som utskottet anförde hösten 1990 (bet. 1990/91:LU13) vid

behandlingen av liknande motionsyrkanden är det sjävfallet

viktigt att domare som handlägger mål om vårdnad och umgänge har

erforderlig kompetens och erfarenhet, men frågan om

kvalifikationskraven måste lösas inom ramen för vad som är

möjligt med utgångspunkt i varje domstols organisation.

Utskottet vill vidare peka på att Domstolsverket kontinuerligt

anordnar kurser och seminarier som riktar sig till

domstolspersonal. Vid verket finns en särskild

utbildningssektion som fastställer utbildningsprogram för varje

budgetår. På programmen står bl.a. seminarier om vårdnadsmål som

vänder sig till domare vid allmän domstol och vid

förvaltningsdomstol samt till advokater med erfarenhet av

vårdnadsmål. Syftet med ett sådant seminarium kan t.ex. vara att

ge deltagarna tillfälle att utifrån sina olika erfarenheter

diskutera handläggningen av vårdnadsmål samt ge en orientering

om bl.a. förslag till ändrad lagstiftning och handläggningen av

sådana mål i andra nordiska länder.

Av ett programförslag till ett seminarium våren 1993, som

utskottet tagit del av, framgår att det vid seminariet kommer

att behandlas frågor om vårdnadsutredningar och samarbetssamtal,

psykiaterns erfarenheter om barn och föräldrar vid skilsmässa,

handläggningen av vårdnadsmål i Finland och Norge samt den

framtida handläggningen av vårdnadsmål m.m. med utgångspunkt

från Domstolsutredningens förslag. Vidare kommer deltagarna att

orienteras om islamsk familjerätt. Bland de medverkande märks

företrädare för psykiatrisk sjukvård, socialförvaltning och

Socialstyrelsen. Vidare medverkar erfarna domare från såväl

allmän domstol som förvaltningsdomstol, en advokat med mångårig

erfarenhet av familjerätt och en professor i ämnet islamologi.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det är

angeläget att domare som handlägger mål om vårdnad och umgänge

har erforderlig kompetens. Som ovan redovisats görs dock olika

utbildningsinsatser. Det av Domstolsverket under våren anordnade

seminariet utgör ett bra exempel på sådan verksamhet. Utskottet

förutsätter att liknande seminarier och annan värdefull

utbildning också fortsättningsvis kommer till stånd. Mot

bakgrund av det anförda finner utskottet att motionerna

1992/93:L16 yrkande 3 och 1992/93:L412 yrkande 2 inte påkallar

någon riksdagens åtgärd. Beträffande sistnämnda yrkande vill

utskottet tillägga att det inte ankommer på vare sig riksdagen

eller regeringen att göra några uttalanden om den verksamhet som

Sveriges advokatsamfund bedriver.

En fråga som gäller utredningen i vårdnads- och

umgängesmål tas upp i motion 1992/93:L15. Elisabeth Fleetwood

(m) anser att det trots föreliggande förslag till ändring i 6

kap. 15§ FB fortfarande finns risk för felaktiga bedömningar

på grund av domstolars ringa kompetens i vissa trosfrågor. För

att minska och i möjligaste mån utesluta risken för

felbedömningar bör domstolen enligt motionären inhämta

Utrikesdepartementets synpunkter i fall där tveksamhet kan råda,

särskilt i mål där ena parten bekänner sig till islamsk

trosuppfattning. I motionen yrkas tillkännagivande om det

sålunda anförda.

Utskottet vill erinra om att domstolen i vårdnads- och

umgängesmål har en skyldighet att se till att frågorna blir

tillbörligt utredda. I den mån domstolen anser att ett yttrande

från t.ex. en myndighet behövs i en viss fråga kan domstolen

alltid besluta om att ett sådant skall inhämtas i målet. Vidare

står det parterna fritt att inge och åberopa i målet relevanta

yttranden från exempelvis en expert på ett visst område. Någon

obligatorisk skyldighet för domstolen att begära yttrande från

en viss myndighet är utskottet inte berett att förorda. Det

förtjänar att också i detta sammanhang peka på att en

orientering i islamsk familjerätt ingår som en del i det av

Domstolsverket planerade seminariet under våren 1993 för

domstolspersonal. Med det anförda avstyrker utskottet bifall

till motion 1992/93:L15.

Enligt 6 kap. 15§ FB kan allmän domstol besluta om ett barns

umgänge inte bara i förhållande till en förälder, som inte är

vårdnadshavare, utan också i förhållande till någon annan som

står barnet nära. Frågor om barns umgänge med någon annan än en

förälder prövas av domstolen endast på talan av socialnämnd.

Kaj Larsson och Åke Selberg (båda s) anför i motion

1992/93:L420

att det sedan den nuvarande bestämmelsens tillkomst inte

förekommit ett enda fall där socialnämnd väckt talan.

Motionärerna begär därför i yrkande 3 ett införande av en

självständig talerätt för mor- och farföräldrar i

umgängesfrågor.

Utskottet erinrar om att ett likalydande motionsyrkande

avslogs våren 1992. I sitt av riksdagen godkända betänkande

1991/92:LU30 anförde utskottet att bestämmelsen i 6 kap. 15§

FB utgår från synsättet att vårdnadshavaren skall se till att

barnet får sitt behov av umgänge med olika personer

tillfredsställt. Härmed åsyftas inte bara att barnet bör få

träffa olika personer som det längtar efter utan att barnet

skall få träffa anhöriga m.fl. som det är berikande för barnet

att vara tillsammans med. I vårdnadshavarens ansvar ligger,

anförde utskottet vidare, att han eller hon på olika sätt skall

uppmuntra barnet att träffa inte bara den förälder som inte har

vårdnaden utan också andra personer som står barnet särskilt

nära, t.ex. mor- och farföräldrar. Reglerna på området innebär,

framhöll utskottet, givetvis också att vårdnadshavaren skall ta

större hänsyn till barnets egen inställning i umgängesfrågor i

takt med barnets utveckling.

Vid bedömningen av den då aktuella motionen anförde utskottet

vidare att det måste beaktas att umgängesreglerna i FB

tillkommit i barnets intresse. Det är således uteslutande

barnets intresse och behov av att träffa t.ex. mor- och

farföräldrar som skall tillgodoses, inte mor- och

farföräldrarnas intresse av att träffa sitt barnbarn. Enligt

utskottets mening är nuvarande ordning, som innebär att

socialnämnden genom stämning -- efter utredning och bedömning om

det är till fördel för barnet -- får ta upp frågan om

umgängesrätt med annan person än en förälder, till fyllest. Det

behov som ett barn i ett enskilt fall kan ha av att träffa sina

mor- och farföräldrar torde i regel, anförde utskottet, kunna

tillgodoses i samband med att den umgängesberättigade föräldern

har barnet hos sig. En särskild talerätt för mor- och

farföräldrar skulle dessutom, framhöll utskottet, komma att stå

i strid med strävandena mot att i så stor utsträckning som

möjligt begränsa processandet när det gäller vårdnad och

umgänge.

Vad utskottet sålunda uttalade för mindre än ett år sedan äger

fortfarande giltighet. Utskottet motsätter sig således att en

självständig talerätt för mor- och farföräldrar i fråga om

umgänge med barn införs, och utskottet avstyrker därför bifall

till motion 1992/93:L420 yrkande 3.

Liisa Rulander vill i motion 1991/92:L424 ha till stånd ett

tillkännagivande från riksdagen att umgängesrätt i större

utsträckning än för närvarande skall förenas med föreskrift om

att kontaktperson skall finnas med när umgängesrätten

utövas. Motionären menar att det finns anledning att påtala

behovet av utökade möjligheter att döma till umgänge med barn

under överinseende av en kontaktperson. I fall där man kan

förutse att det föreligger kulturkrockar eller andra uppenbara

problem som skadar relationerna mellan föräldrar och barn skulle

det, menar motionären, vara en trygghet för alla parter att ha

en neutral person som garanterar barnets möjlighet till umgänge

med båda föräldrarna.

Utskottet erinrar om att gällande rätt innebär att domstolen

när den beslutar om umgänge kan föreskriva att umgänget skall

ske i närvaro av t.ex. en av socialnämnden utsedd person. Likaså

kan rätten föreskriva att umgänge får utövas endast i Sverige

(se som exempel rättsfallen NJA 1969 s. 455 och NJA 1981 s.

916). Den föreslagna ändringen i 6 kap. 15§ FB syftar, som

ovan framgått, till att umgängesbeslut i framtiden skall

utformas med särskilt beaktande av risken för att barnet t.ex.

förs utomlands av den umgängesberättigade föräldern. Det finns

därför skäl att utgå från att umgängesbesluten i framtiden i än

större utsträckning kommer att förenas med särskilda villkor med

krav på närvaro av annan person. Utskottet förutsätter att en

utvärdering av rättspraxis i umgängesfrågor kommer till stånd i

lämpligt sammanhang med anledning av den nu föreslagna ändringen

i FB:s umgängesregel. Om det därvid skulle visa sig att det

föreligger behov av lagändringar i syfte att möjliggöra att

umgänget i större utsträckning förenas med särskilda

föreskrifter utgår utskottet från att regeringen återkommer till

riksdagen med erforderliga förslag.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion

1991/92:L424.

Underhållsskyldighet och kostnader för umgänge med barn m.m.

Enligt 7 kap. 2§FB skall förälder fullgöra sin

underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till

barnet, om föräldern inte har vårdnaden om barnet eller har

vårdnaden om barnet gemensamt med den andra föräldern, men

barnet varaktigt bor tillsammans med endast den andra föräldern.

Underhållsbidrag fastställs genom dom eller avtal. Talan om

underhållsbidrag tas upp av tingsrätten i den ort där den

underhållsskyldige har sin hemvist. Finns inte någon behörig

domstol tas målet upp vid Stockholms tingsrätt. Fråga om

underhållsbidrag kan väckas även i samband med mål om

fastställande av faderskap till barn, äktenskapsmål eller mål om

vårdnaden om barn.

När underhållsbidrag bestäms får den bidragsskyldige

förbehålla sig ett belopp för eget eller annans underhåll

(förbehållsbelopp) enligt bestämmelserna i 7 kap. 3§ FB.

Förbehållsbeloppet för den bidragsskyldiges eget underhåll

innefattar alla vanliga levnadskostnader. Bostadskostnaden

beräknas för sig efter vad som är skäligt. De andra

levnadskostnaderna beräknas med ledning av ett normalbelopp som

per år utgör 120 % av gällande basbelopp. Om det finns särskilda

skäl får ett belopp förbehållas för underhåll åt make som den

bidragsskyldige bor tillsammans med. Med make jämställs annan

som den bidragsskyldige varaktigt bor tillsammans med, om de har

gemensamma barn. Ett sådant förbehållsbelopp skall normalt vara

60 % av basbeloppet. Om den bidragsskyldige har hemmavarande

barn får han vidare förbehålla sig ett belopp som tillsammans

med vad som utges till barnet av den andre föräldern eller för

dennes räkning per år utgör 40 % av gällande basbelopp. Rätten

kan dock i särskilda fall om det är motiverat bestämma ett annat

förbehållsbelopp.

Dom eller avtal om underhållsbidrag kan jämkas av rätten, om

ändrade förhållanden föranleder det. Avtal om underhåll kan

också jämkas om avtalet är oskäligt med hänsyn till

omständigheterna vid dess tillkomst och förhållandena i övrigt

(7 kap. 10§ FB).

För underhållsberättigade barn kan utgå bidragsförskott av

allmänna medel enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott.

Bestämmelserna innebär att staten förskotterar det

underhållsbidrag som den underhållsskyldige föräldern har att

utge. Om detta bidrag understiger en viss del av basbeloppet

utgår ett särskilt utfyllnadsbidrag. Bidragsförskott lämnas inte

om vårdnashavaren uppenbarligen utan giltigt skäl underlåtit att

vidta eller medverka till åtgärder för att få underhållsbidrag

fastställt. Bidragsförskottet inkl. utfyllnadsbidraget uppgår

vid det nuvarande basbeloppet 34 400 kr till maximalt 13 760 kr

per år. Antalet barn för vilka bidragsförskott lämnas har för

budgetåret 1993/94 beräknats till 291 000, och medelsbehovet är

beräknat till 3 110 miljoner kronor. Ärenden om

bidragsförskott handhas av Riksförsäkringsverket och de allmänna

försäkringskassorna.

Gällande regler om bidragsförskott och underhållsbidrag har i

praktiken ett nära samband. I departementspromemorian Ds 1992:53

Ensamförälderstöd har de beskrivits som kommunicerande kärl. I

många fall är möjligheten att få bidragsförskott lika angelägen

för den bidragsberättigade föräldern som att få

underhållsbidrag. Det som vårdnadshavaren inte får som

underhållsbidrag ges i flertalet fall i stället ut som

bidragsförskott. Endast om det underhållsbidrag som blivit

fastställt uppenbarligen understiger vad den underhållsskyldige

bör erlägga i bidrag lämnas inte bidragsförskott med högre

belopp än underhållsbidraget.

När en umgängesberättigad förälder är bosatt på annan ort än

barnet kan utövande av umgängesrätten vara förenat med särskilda

kostnader. Sådana kostnader kan endast i begränsad utsträckning

beaktas vid bestämmandet eller betalandet av underhållsbidraget.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1990 s. 219 uttalat att

även om domstolarna endast i undantagsfall bör meddela beslut om

på vilken plats ett umgänge skall påbörjas och avslutas och hur

umgängeskostnaderna skall fördelas, föreskrifter av detta slag

kan vara påkallade, om en utebliven reglering skulle innebära

att det önskvärda umgänget inte kommer till stånd eller minskas

i en utsträckning som går ut över barnets intressen. Någon

generell möjlighet för en umgängesberättigad förälder att få

ersättning för umgängeskostnader från staten, en kommun eller

från den förälder som har vårdnanden om barnet finns inte. En

förälder som är skyldig att betala underhållsbidrag har

emellertid rätt till avdrag på bidraget, om han eller hon haft

barnet hos sig under en sammanhängande tid av minst fem hela

dygn. Avdraget är en fyrtiondel av underhållsbidraget för varje

helt dygn som barnet vistas hos föräldern. Om det finns

särskilda skäl kan domstolen bestämma andra villkor för denna

avdragsrätt (7 kap. 11§ FB). Föräldrarna kan naturligtvis

också själva avtala om andra villkor.

Kaj Larsson och Åke Selberg (båda s) anser i motion

1992/93:L420 att reglerna för beräkning av underhållsbidrag

är krångliga och ger upphov till en skiftande praxis.

Föräldrarnas osäkerhet om vad som skall vara ett "rätt"

underhållsbidrag för att bidragsförskott skall utgå har medfört

att föräldrarna i stor omfattning överlåtit beräkningen av

underhållsbidraget till domstol. Vidare anser motionärerna att

möjligheten för den umgängesberättigade föräldern att göra

avdrag på underhållsbidraget bör utvidgas. Underhållsbidraget

bör betalas i förhållande till det faktiska antalet dagar barnet

vistas hos den underhållsskyldige. Den som inte utövar umgänge

med sitt barn bör betala ett högre underhållsbidrag för att

kompensera vårdnadshavaren för de merutgifter som uppkommer.

Reglerna om underhållsbidrag bör enligt motionärernas mening

kunna göras betydligt enklare och mera rättvisa för alla

inblandade parter. I motionen yrkas tillkännagivande därom

(yrkande 2).

Frågor som gäller kostnader för umgängesresor m.m. tas upp

i fyra motioner. I motion 1992/93:L403 av Sven-Olof Petersson

(s) pekas på att barnet har rätt till umgänge med båda

föräldrarna och att det därför är orimligt att direkta

ekonomiska skäl skall försvåra och förhindra denna självklara

rättighet. Motionären menar att reglerna bör ses över så att

inte den enskilde förälderns ekonomi blir det som fäller

avgörandet om umgänge skall komma till stånd. Ett sätt kan,

enligt motionärens mening, vara att medge skatteavdrag för

umgängesresor. I motionen yrkas tillkännagivande om behovet av

en översyn av reglerna för resekostnader i samband med umgänge.

Ulrica Messing (s) anför i motion 1992/93:L405 att det är

viktigt att barnen inte förlorar kontakten med någon av

föräldrarna efter en skilsmässa. Vid en skilsmässa är det

vanligt att en av föräldrarna flyttar till en annan ort, vilket

medför att förutsättningarna för att upprätthålla kontakten med

barnen försämras. Det måste vara en rättighet för barnen, anser

motionären, att ha möjlighet att träffa och ha kontakt med båda

sina föräldrar även efter en skilsmässa. I motionen yrkas

tillkännagivande om behovet av åtgärder som ökar möjligheten för

frånskilda föräldrar att utöva umgängesrätt med sitt barn.

I motion 1992/93:So610 anser Gudrun Schyman m.fl. (v) att det

behövs fria resor för barn som skall träffa en förälder som inte

bor på samma ort för att umgängesrätten skall fungera.

Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen skall begära ett

förslag till utformning av bidrag till umgängesresor (yrkande

7).

Karin Pilsäter anför i motion 1992/93:L417 att det borde vara

rimligt att en umgängesberättigad förälder, som av

arbetsmarknadsskäl bosatt sig på en annan ort än barnet, bör få

göra avdrag i deklarationen för umgängesresor på samma sätt som

vid dubbel bosättning. I motionen yrkas tillkännagivande om det

anförda (yrkande 4).

Frågor om underhållsbidrag har behandlats av riksdagen flera

gånger tidigare med anledning av motioner med samma syften som

den nu aktuella 1992/93:L420. Senast behandlades spörsmålet

våren 1992, och utskottet erinrade då i sitt av riksdagen

godkända betänkande 1991/92:LU30 om att frågorna var föremål för

överväganden inom regeringskansliet. Med hänsyn härtill ansåg

utskottet att de då aktuella motionerna inte påkallade någon

riksdagens åtgärd.

Också frågor om kostnader för umgänge och umgängesresor har

behandlats av riksdagen flera gånger tidigare med anledning av

motioner. Vid riksdagsbehandlingen hösten 1990 ansåg utskottet

(bet. 1990/91:LU13) att regeringen skyndsamt borde ta upp frågan

till närmare övervägande och därefter återkomma med förslag till

riksdagen. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av

motionerna gavs regeringen till känna. Motioner om kostnader för

umgängesresor har därefter behandlats av utskottet våren 1991

och 1992 (bet. 1990/91:LU29 och bet. 1991/92:LU30). Utskottet

hade då ingen annan uppfattning i saken än vad som tidigare

redovisats. Enligt utskottets mening var det således fortfarande

mycket angeläget att frågan om umgängeskostnaderna får en

lösning. Med hänvisning till riksdagens tidigare uttalanden

utgick utskottet också från att regeringen så snart det kan ske

återkommer till riksdagen med ett förslag. Med det anförda

avstyrkte utskottet bifall till de då aktuella motionerna.

Våren 1992 presenterade Socialdepartementet en

departementspromemoria (Ds 1992:53) Ensamförälderstöd med

förslag till förändringar av samhällstödet till ensamstående

föräldrar. Förslagen gick i korthet ut på att det nuvarande

utfyllnadsbidraget i bidragsförskottssystemet skulle ersättas

med ett inkomstprövat bidrag till de berörda föräldrarna. I

promemorian pekades också på behov av regelförändringar för

fastställande av underhållsbidrag med anledning av det

föreslagna nya samhällsstödet. Vidare erinrades i promemorian om

riksdagens uttalanden om resekostnader för underhållsskyldiga

vid umgänge med barn. I promemorian föreslogs att den särskilda

beredningsgrupp inom regeringskansliet med företrädare för

Socialdepartementet, Finansdepartementet, Justitiedepartementet,

Civildepartementet, Statrådsberedningen samt

Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen, som medverkat vid

utarbetandet av förslaget, skulle få i uppdrag att arbeta vidare

med problemen som rör underhållsbidrag och kostnader för

umgängesresor. Promemorian har remissbehandlats.

I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100, bil. 6)

konstaterar socialministern att promemorian fått ett övervägande

negativt mottagande av remissinstanserna. Mot den bakgrunden

förklarar han sig inte beredd att på grundval av promemorian

lämna några förslag till långtgående förändringar av

samhällsstödet till ensamstående föräldrar. I samband med

remissbehandlingen av departementspromemorian har dock allmänt

framhållits att nuvarande system för bidragsförskott har

allvarliga brister, framför allt vad gäller den nära kopplingen

till underhållsbidragssystemet. Mot den bakgrunden måste, enligt

socialministerns mening, arbetet med att åtgärda bristerna och

att göra bidragsförskottet enklare att förstå och administrera

bedrivas vidare inom regeringskansliet.

Utskottet förutsätter att de frågor om underhållsbidrag och

resekostnader för umgängesresor m.m. som tas upp i de nu

aktuella motionerna kommer att behandlas inom ramen för det

fortsatta arbetet inom regeringskansliet som socialministern har

aviserat i årets budgetproposition. Som utskottet tidigare

uttalat är det angeläget att frågan om umgängeskostnaderna får

en lösning. Utskottet utgår från att arbetet inom

regeringskansliet bedrivs med erforderlig skyndsamhet.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

1992/93:L403, 1992/93:L405, 1992/93:L417 yrkande 4, 1992/93:L420

yrkande 2 och 1992/93:So610 yrkande 7.

Sekretesskydd för barn m.m.

I motion 1992/93:L417 anser Karin Pilsäter (fp) att

lagstiftningen inte bör lägga hinder i vägen för en

umgängesberättigad förälder att utöva sitt föräldraskap och ta

föräldraansvar, och i motionen begärs ett tillkännagivande i

enlighet härmed (yrkande 3). Vidare anser motionären att

sekretesslagen innebär att en umgängesförälder hindras från att

delta i skolans och barnomsorgens åhörardagar eller medverka vid

s.k. kvartssamtal. Sekretesslagen bör därför ändras och i

motionen begärs ett tillkännagivande därom (yrkande 2).

Av liknande skäl anser Kaj Larsson och Åke Selberg (båda s) i

motion 1992/93:L420 att en översyn av sekretesslagen är

påkallad. Motionärerna menar att sekretesslagen utestänger

umgängesföräldern att ta del av barnets skolgång eller besöka

det vid sjukhusvistelse. I motionen yrkas tillkännagivande av

det anförda (yrkande 1).

Utskottet erinrar om att riksdagen våren 1989 prövade ett

motionsyrkande om sekretessreglerna med samma inriktning som de

nu aktuella. I sitt av riksdagen godkända betänkande

1988/89:LU33 erinrade utskottet därvid om att

konstitutionsutskottet hösten 1988 hade behandlat en motion vari

begärdes en översyn av sekretessreglerna för hälso- och

sjukvården i syfte att förbättra möjligheterna för en förälder

som inte har vårdnaden om sitt barn att få upplysningar om

barnet när det är intaget för vård. I sitt av riksdagen godkända

betänkande 1988/89:KU14 hade konstitutionsutskottet -- med

hänvisning till ett av Socialstyrelsen avgivet yttrande --

framhållit att det på området får anses föreligga ett visst

utrymme för uppgiftslämnande av aktuellt slag till den förälder

som inte har vårdnaden om sitt barn, även om vårdnadshavarens

samtycke skulle saknas. Vidare framhöll konstitutionsutskottet

att det självfallet är angeläget att åtgärder vidtas om

nuvarande ordning medför olägenheter i praktiken för den

förälder som endast har umgängesrätt. Enligt

konstitutionsutskottet hade det dock inte framgått att

situationen skulle vara sådan att det var påkallat att ta det i

motionen begärda initiativet. Konstitutionsutskottet avstyrkte

därför motionen. Lagutskottet ansåg för sin del att riksdagen

inte borde frångå sitt tidigare ställningstagande i frågan och

avstyrkte den då aktuella motionen.

Som tidigare redovisats infördes den 1 mars 1991 (prop.

1990/91:8, bet. LU13) en särskild regel i 6 kap. 15§ FB av

innebörd att vårdnadshavaren skall vara skyldig att lämna

umgängesföräldern bl.a. sådana upplysningar rörande barnet som

kan främja umgänget, såvida inte särskilda skäl talar emot det.

I lagstiftningsärendet behandlade utskottet ett liknande

motionsyrkande som de nu aktuella om ändringar i sekretesslagen,

varvid utskottet ansåg att det inte fanns skäl för riksdagen att

ändra ståndpunkt i frågan. I sammanhanget påpekade utskottet

också att den då föreslagna regeln i 16 kap. 5§ FB om

vårdnadshavarens upplysningsskyldighet i viss mån tillgodosåg

motionens syfte.

Våren 1992 behandlades frågan på nytt med anledning av

motioner. Utskottet fann då inte skäl att frångå sina tidigare

gjorda ställningstaganden (se bet. 1991/92:LU30). Således ansåg

utskottet att effekterna av den nya bestämmelsen i 6 kap. 15§

FB, som då varit i kraft i endast ett drygt år, fortfarande

borde avvaktas. Det informationsbehov som en umgängesberättigad

förälder kan ha om sitt barn torde i allmänhet, framhöll

utskottet, kunna tillgodoses genom att vårdnadshavaren ger den

information som bestämmelsen förutsätter. När det gäller

bestämmelserna i sekretesslagstiftning underströk utskottet att

dessa kommit till för att skydda barnet och att inte ens

vårdnadshavaren har en oinskränkt rätt att få ta del av alla

sekretessbelagda uppgifter som gäller om barnet. Utskottet var

således inte berett att förorda några ändringar i sekretesslagen

som innebär att en umgängesberättigad förälder skulle få

möjlighet att få ut sekretessbelagda uppgifter. Med det anförda

avstyrkte utskottet de då aktuella motionerna.

Några nya omständigheter som bör föranleda ett ändrat

ställningstagande från riksdagens sida när det gäller

sekretesslagstiftningen har inte framkommit under det år som

gått från det att frågan senast prövades. Utskottet avstyrker

därför bifall till motionerna 1992/93:L417 yrkande 2 och

1992/93:L420 yrkande 1.

Som utskottet tidigare framhållit är det viktigt att

umgängesföräldern hålls underrättad om barnets förhållanden.

Bestämmelsen i 6 kap. 15§ FB tar sikte på upplysningar om

förhållanden som på ett mera ingripande eller betydelsefullt

sätt påverkar barnets nuvarande eller framtida situation. Det

kan exempelvis vara fråga om barnets hälsa, skolgång,

uppehållsort, feriearbete eller särskilda fritidsintressen.

Genom denna bestämmelse har skyldigheten för vårdnadshavaren att

lämna upplysningar om barnet till umgängesföräldern tydligt

markerats. Bestämmelsen har nu varit i kraft i drygt två år

och enligt utskottets mening bör en utvärdering komma till

stånd. Utskottet förutsätter att regeringen vid lämplig tidpunkt

tar initiativ härtill. Mot bakgrund av det anförda finner

utskottet att motion 1992/93:L417 yrkande 3 inte nu bör

föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Faderskapspresumtion vid samboförhållanden

Är vid barns födelse modern gift skall enligt 1 kap. 1§ FB

mannen anses som barnets far (den s.k. faderskapspresumtionen).

Detsamma gäller om modern är änka och barnet föds inom sådan tid

efter mannens död att det kan vara avlat dessförinnan.

Faderskapspresumtionen kan brytas av domstol i vissa i 1 kap.

2§ FB närmare angivna fall. Är modern ogift vid barnets

födelse eller har en faderskapspresumtion brutits skall

faderskapet fastställas genom bekräftelse eller dom. Bekräftelse

av faderskap är en formbunden rättshandling, som skall ske

skriftligen och vara bevittnad av två personer. Dessutom skall

erkännandet godkännas av socialnämnden och av modern. Enligt 1

kap. 4§ FB kan en faderskapsbekräftelse ske även före barnets

födelse. Visar det sig senare att den som lämnat bekräftelsen

inte är far till barnet skall rätten förklara att bekräftelsen

saknar verkan mot honom. Enligt 6 kap. 4§ FB kan föräldrarna

få gemensam vårdnad genom registrering hos skattemyndigheten

efter anmälan av dem båda till socialnämnden i samband med att

nämnden skall godkänna en faderskapsbekräftelse.

I motion 1992/93:So247 anför Christer Lindblom m.fl. (fp) att

en man som stadigvarande bor tillsammans med barnets mor borde

behandlas på samma sätt som om han var gift. Enligt motionärerna

skall således inte någon faderskapsbekräftelse behöva förekomma

i sådana fall. Nuvarande system upplevs som både krångligt och

förnedrande. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall

ge regeringen till känna att en man som är stadigvarande

sammanboende utan att vara gift med barnets mor inte skall

behöva erkänna faderskapet, utan antas vara far till barnet

(yrkande 4).

Motioner om införande av faderskapspresumtion vid

samboförhållanden har åtskilliga gånger tidigare behandlats av

riksdagen, och därvid avslagits på hemställan av utskottet (se

bl.a. bet. 1988/89:LU33). Utskottet har som skäl för

ställningstagandena anfört att hänsynen till barnets bästa

kräver att i de aktuella fallen faderskapet fastställs under

medverkan av socialnämnden. Utskottet har också pekat på vikten

av att faderskapsärenden handläggs på ett så enkelt sätt som

möjligt med hänsyn till barnets intressen och under former som

inte behöver uppfattas som integritetskränkande.

Utskottet kan inte finna några nya omständigheter som

motiverar att riksdagen skulle frångå sin tidigare inställning.

Liksom när frågan prövades senast hösten 1990 (bet.

1990/91:LU13) har utskottet fortfarande den uppfattningen att

utgångspunkterna för reglerna om fastställande av faderskap

måste, liksom när det gäller reglerna om vårdnad och umgänge,

vara omtanken om barnets bästa. Bestämmelserna får därför inte

utformas på ett sådant sätt att risker kan uppkomma för att

barnets rättigheter på något sätt blir åsidosatta. Den nuvarande

ordningen för fastställande av faderskap erbjuder betryggande

garantier för att det verkligen är den biologiske fadern och

inte någon annan som fastställs som fader.

Med den ordning som förespråkas av motionärerna uppkommer

praktiska problem. Vid samboförhållanden finns inte såsom vid

äktenskap någon helt entydig och för alla synlig markering att

ett sådant förhållande föreligger. Sålunda är folkbokföringen

inte tillräcklig i detta avseende, och vid tillämpning av lagen

(1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen) får frågan om

ett samboförhållande föreligger eller har förelegat ytterst i

varje särskilt fall prövas i efterhand av domstol. Enligt

utskottets mening kan det inte gärna komma i fråga med ett

regelsystem för faderskapspresumtion vid samboförhållanden som

innebär att det inte med säkerhet går att vid varje givet

tillfälle enkelt avgöra om någon verkligen är far till barnet.

Sambolagen har dessutom en begränsad räckvidd och, som utskottet

uttalat tidigare (se bet. LU 1986/87:25), tillhandahåller den

juridiska lösningar endast på ekonomiska problem. I samband med

riksdagsbehandlingen av förslaget till sambolag underströk

utskottet (se bet. LU 1986/87:18) att man inte bör skapa så

utförliga regler för sambor att man därigenom åstadkommer vad

som skulle kunna betecknas som äktenskapsliknande system av

lägre dignitet. De som vill att ett mer heltäckande juridiskt

system skall tillämpas på deras samlevnadsform får därför även i

fortsättningen ingå äktenskap. Till detta kommer att det numera

sedan den 1 mars 1991, som ovan redovisats, är möjligt för

ogifta föräldrar att få gemensam vårdnad om sina barn också

genom en anmälan till socialnämnden i samband med att

faderskapet fastställs.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion

1992/93:So247 yrkande 4.

Ytterligare utredningsarbete

Yrkanden om att riksdagen skall ta initiativ till nya

utredningar på den svenska familjerättens område förs fram i två

motioner. I motion 1992/93:L418 vill Karin Israelsson och Rune

Backlund (båda c) att en utredning som belyser barnens rätt

till båda föräldrarna i umgänges- och vårdnadstvister skall

komma till stånd. Vad motionärerna vill ha utrett gäller

kostnader för umgängesresor, kontaktmannens roll och utbildning,

handläggningen av vårdnadstvister i syfte att undvika

processande både i tingsätt och i länsrätt, ökad möjlighet till

avdrag på underhållsbidrag när barnet vistas hos

umgängesföräldern samt barnens situation i vårdnads- och

umgängestvister.

Birgit Henriksson och Maud Ekendahl (båda m) anför i motion

1992/93:L415 att den gemensamma vårdnaden i vissa fall leder

till att barnen slits mellan två olika vuxenvärldar. Det kan

enligt motionärernas mening inte vara rimligt att tro att barn

alltid känner sig harmoniska och lyckliga med en sådan krånglig

vuxenvärld. Motionärerna anser att det finns skäl att se över

vad den gemensamma vårdnaden av barn egentligen har

inneburit.

Utskottet vill erinra om att FB under de senaste 20 åren har

varit föremål för en fortlöpande reformering med strävanden mot

ett allt större hänsynstagande till barnets intressen och

barnets bästa. Som ett led i detta arbete tillsattes år 1977 en

parlamentarisk utredning om barnets rätt med uppdrag att

överväga olika åtgärder för att stärka barnets rättsliga

ställning. Utredningen skulle enligt sina direktiv kartlägga

problemområden och ange i vilka ämnen lagändringar borde komma i

fråga. Utredningen bedrev sitt arbete fram till år 1987. Under

den tioårsperiod som utredningen om barnets rätt bedrev sitt

arbete avgav utredningen betänkanden (SOU 1978:10) Om förbud mot

aga, (SOU 1979:63) Om föräldraansvar m.m. och (SOU 1987:7)

Barnens rätt 3 Om barn i vårdnadstvister -- talerätt för barn

m.m.

Utredningens förslag har delvis lett till lagstiftning.

Sålunda bygger bl.a. en del av de senaste ändringarna i FB, som

genomfördes hösten 1990 (prop. 1990/91:8, bet. LU13) på förslag

som ursprungligen lagts fram av utredningen om barnens rätt.

I sammanhanget vill utskottet också, liksom utskottet gjorde

våren 1992 när motionsyrkanden om ytterligare utredningar som

gäller vårdnad och umgänge prövades senast (bet. 1991/92:LU30),

peka på FN:s barnkonvention. Även om det svenska tillträdet till

konventionen hösten 1990 inte föranlett någon ändrad

lagstiftning innebär konventionen i sig en ständig påminnelse

för såväl myndigheter som enskilda om barnens rättigheter i

olika sammanhang. Som redovisats tidigare har också regeringen i

en särskild rapport redovisat i vad mån svensk lagstiftning

svarar mot konventionen. Vidare har regeringen nyligen

föreslagit inrättande av en Barnombudsman med uppgift bl.a. att

ta initiativ till utredningar om barnrättsfrågor (prop.

1992/93:173). Ombudsmannen skall ha rätt att exempelvis driva

vissa frågor, anordna seminarier, debatter, hearings, initiera

utredningar m.m. Enligt vad som anförs i propositionen skall

ombudsmannen årligen avge en rapport över sin verksamhet till

regeringen. I rapporten bör lyftas fram frågor som ombudsmannen

anser att regeringen behöver överväga. Det kan vara förslag i

lagstiftningsfrågor eller andra åtgärder. Särskilt bör sådana

uttalanden tas upp som behandlar författningars överensstämmelse

med FN:s barnkonvention och vilka åtgärder som kan behöva

övervägas i fall det brister i överensstämmelsen.

Vad först gäller motion 1992/93:L418 vill utskottet påminna om

att huvuddelen av vad motionärerna vill ha utrett, såsom

framgått ovan, redan är eller kommer att bli föremål för

överväganden i olika sammanhang. I övrigt kan utskottet för sin

del inte finna att det för närvarande finns något omedelbart

behov av utredningar i enlighet med vad som begärs i motionerna

1992/93:L418 och 1992/93:L415. Utskottet utgår från att

regeringen följer den fortsatta utvecklingen på området och

föranstaltar om de åtgärder som kan anses vara påkallade. Om

regeringens förslag om en Barnombudsman antas av riksdagen

skapas enligt utskottets mening utomordentliga förutsättningar

för regeringen att kontinuerligt följa åtgärdsbehovet.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna

1992/93:L415 och 1992/93:L418.

Frågan om ytterligare utredningsarbete i ett mer

internationellt perspektiv tas upp i motion 1992/93:L420 av Kaj

Larsson och Åke Selberg (båda s). I motionen anförs att flera

intresseföreningar i Norden och i EG-länderna arbetar för en

gemensam familjelagstiftning när det gäller vårdnad och

umgänge. Motionärerna påstår att föreningarna har svårt att

förstå Sveriges svala intresse för frågan. Inom Norden har vi

haft en fri arbetsmarknadspolitik i många år. Detta har medfört

att familjer bildats och upplösts över gränserna och borde ha

fört med sig en samordning av dessa frågor inom Norden. Då vi nu

står inför ett EG-inträde, bör, anser motionärerna, en utredning

om en samordning av lagstiftningen snarast ske.

Utskottet har nu, liksom när ett liknande motionsyrkande

prövades våren 1992 (se bet. 1991/92:LU30), ingen annan

uppfattning än motionärerna om betydelsen av gemensamma nordiska

regler på familjerättens område. Enligt utskottets mening ligger

det ett särskilt värde i att de nordiska länderna samarbetar i

civilrättsliga lagstiftningsfrågor och har en i huvudsak

likartad lagstiftning. Stora delar av den svenska lagstiftningen

på centrala områden har också tillkommit i nordiskt samarbete,

vilket resulterat i att det på flera områden råder

överensstämmelse mellan lagreglerna i de nordiska länderna. Vad

särskilt gäller familjerätten vill utskottet erinra om att

familjelagssakkunniga under sitt arbete med äktenskapsbalken

hade ett flertal överläggningar med motsvarande kommittéer i de

andra nordiska länderna. En väsentlig utgångspunkt för

samarbetet var därvid att eftersträva så stor nordisk

rättslighet som möjligt, och införandet av äktenskapsbalken år

1987 innebar att vi kom att närma oss vad som gäller i andra

nordiska länder på detta område.

Även om metoden att tillsätta parallella kommittéer i de

nordiska länderna, som tillämpats sedan början av 1900-talet,

numera inte alltid kan tillämpas i det nordiska

lagstiftningsarbetet på familjerättens område håller sig varje

nordiskt land ständigt informerat om vad som sker i de övriga

nordiska länderna i syfte att få till stånd så likartade regler

som möjligt. Vidare förekommer så gott som regelmässigt i varje

lagstiftningsärende på familjerättens område överläggningar

mellan de nordiska länderna. Sålunda föregicks 1982 och 1990 års

ändringar i FB:s regler om vårdnad och umgänge av överläggningar

med företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och

Norge (se prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17 och prop.

1990/91:8, bet. LU13). Enligt vad som redovisas i årets

budgetproposition (prop. 1992/93:100, bil. 3) pågår

reformarbeten på familjerättens område när det gäller den

internationellt privaträttsliga regleringen, bl.a. ett nordiskt

samarbete rörande en översyn av den internordiska

familjerättsliga regleringen.

Utrikesutskottet har nyligen också behandlat ett

motionsyrkande som går ut på ett tillkännagivande om ett

intensifierat nordiskt samarbete i lagstiftningsfrågor. I sitt

av riksdagen godkända betänkande 1992/93:UU9 har

utrikesutskottet bl.a. pekat på att de nordiska

justitieministrarna vid möten bekräftat avsikten att

intensifiera det nordiska lagstiftningsarbetet genom bättre

planering och koordinering av förberedelsearbetet. På det

internationella planet har, enligt vad utrikesutskottet anför,

ett intensivt nordiskt samarbete blivit regel inför viktiga

möten, vilket lett till att de nordiska länderna i många fall

har kunnat ge varandra erforderligt stöd och haft möjligheter

att inta gemensamma ståndpunkter i de behandlade frågorna. Även

inom ramen för det framtida samarbetet inom EG, EFTA och EES kan

de nordiska ländernas regionala och politiska intressen

tillvaratas vid utformningen av regelverk och andra avgöranden i

bredare europeiska fora. Utrikesutskottet förutsätter därför att

det värdefulla nordiska samarbetet kommer att fortsätta.

Även lagutskottet utgår från att det värdefulla nordiska

samarbetet kommer att fortsätta. Någon särskild utredning om

samordningen av lagstiftningen på familjerättens område är

enligt utskottets mening inte motiverad. Vad gäller påståendet i

motionen om behovet av samordning med EG:s regler på området

vill utskottet erinra om att frågor om familjerätten inte faller

inom ramen för det nuvarande arbetet inom EG. Inte heller torde

en ratificering av Maastrichtavtalet innebära att familjerätten

blir en fråga för en europeisk union. Med det anförda avstyrker

utskottet motion 1992/93:L420 yrkande 4.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande internationellt arbete m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:L409, motion 1991/92:L419

och motion 1992/93:L404 i denna del,

2. beträffande ändringar i 21 kap. föräldrabalken

att riksdagen avslår motion 1992/93:L14 i denna del,

3. beträffande medling

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:L14 i denna del och

motion 1992/93:L16 yrkande 4 antar regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av

utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn

såvitt avser 16§,

4. beträffande vite

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:L14 i denna del

antar 18§ i regeringens förslag till lag om ändring i lagen

(1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska

vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn,

5. beträffande övriga ändringar i 1989 års lag

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1984:14) om erkännande och verkställighet av utländska

vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn i den mån

det inte omfattas av vad utskottet hemställt under mom. 3 och 4

med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms

till den 1 juni 1993,

6. beträffande utrikesdepartementets medverkan

att riksdagen avslår motion 1992/93:L14 i denna del,

7. beträffande ändring i 6 kap. 15§ föräldrabalken

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:L14 i denna del,

motion 1992/93:L16 yrkandena 1 och 2 i denna del samt motion

1992/93:L404 i denna del antar regeringens förslag till lag om

ändring i föräldrabalken med den ändringen att tidpunkten för

ikraftträdandet bestäms till den 1 juni 1993,

8. beträffande sexuella övergrepp på barn

att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju802 yrkande 4,

9. beträffande barns ställning i vårdnads- och umgängesmål

att riksdagen avslår motion 1992/93:L16 yrkande 2 i denna del,

motion 1992/93:L412 yrkande 1, motion 1992/93:L419 och motion

1992/93:So610 yrkande 9,

10. beträffande åtgärder för att undvika processer om

vårdnad och umgänge

att riksdagen avslår motion 1992/93:L402, motion 1992/93:L410

och motion 1992/93:L417 yrkande 1,

11. beträffande särskilda familjedomstolar

att riksdagen avslår motion 1992/93:L401,

12. beträffande utbildning av domare

att riksdagen avslår motion 1992/93:L16 yrkande 3 och motion

1992/93:L412 yrkande 2,

13. beträffande utredningen i vårdnads- och umgängesmål

att riksdagen avslår motion 1992/93:L15,

14. beträffande talerätt för mor- och farföräldrar

att riksdagen avslår motion 1992/93:L420 yrkande 3,

15. beträffande kontaktperson

att riksdagen avslår motion 1991/92:L424,

16. beträffande underhållsskyldighet och kostnader för

umgänge med barn m.m.

att riksdagen avslår motion 1992/93:L403, motion 1992/93:L405,

motion 1992/93:L417 yrkande 4, motion 1992/93:L420 yrkande 2 och

motion 1992/93:So610 yrkande 7,

17. beträffande sekretesskydd för barn m.m.

att riksdagen avslår motion 1992/93:L417 yrkandena 2 och 3

samt motion 1992/93:L420 yrkande 1,

18. beträffande faderskapspresumtion vid samboförhållanden

att riksdagen avslår motion 1992/93:So247 yrkande 4,

19. beträffande utredningar

att riksdagen avslår motion 1992/93:L415 och motion

1992/93:L418,

20. beträffande gemensam nordisk familjelagstiftning

att riksdagen avslår motion 1992/93:L420 yrkande 4.

Stockholm den 25 mars 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe

Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),

Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s),

Richard Ulfvengren (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m),

Carin Lundberg (s) och Stina Eliasson (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

I propositionen framlagda lagförslag

Bilaga

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 2

Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:139

2

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92 2

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93 3

Utskottet 5

Inledning 5

Olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden

7

Allmän bakgrund 7

Fortsatt internationellt arbete m.m. 9

Ändringar i 1989 års lag 14

Föräldrabalkens regler om vårdnad och umgänge m.m. 20

Ändring i umgängesreglerna 20

Barns ställning i vårdnads- och umgängesmål 24

Åtgärder för att undvika processer om vårdnad och

umgänge 25

Processuella frågor m.m. 28

Underhållsskyldighet och kostnader för umgänge med barn

m.m. 33

Sekretesskydd för barn m.m. 37

Faderskapspresumtion vid samboförhållanden 38

Ytterligare utredningsarbete 40

Hemställan 43

Bilaga I propositionen framlagda lagförslag 46