Bet. 1992/93:LU23

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU23

Enskild egendom genom förmånstagarförordnande

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

1992/93

LU23

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition

1992/93:148 om enskild egendom genom förmånstagarförordnande. I

propositionen föreslås att reglerna i 7 kap. 2 §

äktenskapsbalken om vad som är enskild egendom ändras så att

egendom som en make förvärvar genom ett förmånstagarförordnande

vid livförsäkring, olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring,

som tecknas av någon annan än den andra maken, skall vara

enskild, om försäkringstagaren har föreskrivit det. Vidare

föreslås att 103 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal ändras

bl.a. så att försäkringsgivaren skall vara skyldig att

underrätta förmånstagaren om ett sådant villkor i samband med

att han fullgör sin betalningsskyldighet. Lagändringarna

föreslås träda i kraft den 1 april 1993.

Någon motion har inte väckts i ärendet.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen.

Propositionen

I proposition 1992/93:148 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) att riksdagen antar i propositionen

framlagda förslag till

1. lag om ändring i äktenskapsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

Lagrådets yttrande har inhämtats över lagförslagen.

Lagförslagen återfinns i bilaga till betänkandet.

Utskottet

Äktenskapsbalken (ÄktB) utgår från att makar kan ha två slag

av tillgångar, giftorättsgods och enskild egendom. Frågan vilken

karaktär som tillgången har får betydelse vid bodelning mellan

makarna. Giftorättsgods skall -- med vissa undantag, se 10 kap.

2 och 3 §§ ÄktB -- ingå i en sådan bodelning, medan enskild

egendom i princip inte skall göra det. Enligt 7 kap. 1 § ÄktB är

en makes egendom giftorättsgods i den mån den inte är enskild

egendom.

I vilka fall en makes egendom kan vara enskild anges i 7 kap.

2 § ÄktB. Egendom kan göras enskild genom ett äktenskapsförord

mellan makarna. Egendom kan också bli enskild genom att en

givare, som inte är den andre maken, uppställer ett villkor om

att den egendom som ges bort skall vara mottagarens enskilda

egendom. På motsvarande sätt kan egendom som mottagaren har

fått i arv eller genom testamente vara enskild egendom till

följd av ett villkor i ett testamente av arvlåtaren resp.

testatorn. Vidare är egendom som har kommit i stället för

enskild egendom också enskild, om inte annat har föreskrivits

genom den rättshandling på grund av vilken egendomen är enskild.

Avkastning av enskild egendom är däremot giftorättsgods, om inte

annat har bestämts genom ett äktenskapsförord, ett gåvovillkor

eller ett testamente.

En livförsäkring kan tecknas på försäkringstagarens eget

liv eller på annans liv. Försäkringen tecknas antingen för

livsfall eller för dödsfall (97 § försäkringsavtalslagen). Om en

försäkring har tecknats för livsfall, utbetalas

försäkringsbeloppet till försäkringstagaren när den försäkrade

har uppnått viss ålder. Har försäkringen tecknats för dödsfall,

utbetalas försäkringsbeloppet till försäkringstagaren när den

försäkrade har avlidit. Har en dödsfallsförsäkring tecknats på

försäkringstagarens eget liv, tillfaller försäkringsbeloppet som

huvudregel försäkringstagarens dödsbo. En livförsäkring tecknas

ofta mellan en försäkringsgivare och en försäkringstagare som en

individuell försäkring. Livförsäkringar kan också tecknas i form

av gruppförsäkring. Ett exempel härpå är

tjänstegrupplivförsäkring där en arbetsgivare tecknar försäkring

för de anställda (kollektivavtalsgrundad försäkring).

Den som har tecknat en livförsäkring har möjlighet att genom

ett förmånstagarförordnande bestämma att försäkringsbeloppet

skall betalas ut till en annan person, förmånstagaren (102 §

försäkringsavtalslagen). Denne kan vara försäkringstagarens make

eller någon annan person. Ett förordnande av en förmånstagare

och en återkallelse av ett förmånstagarförordnande skall

meddelas skriftligen till försäkringsgivaren eller genom dennes

försorg antingen tas in i försäkringsbrevet eller antecknas på

detta (103 § försäkringsavtalslagen). I vissa fall kan även

själva försäkringen tillfalla en förmånstagare genom ett

förmånstagarförordnande (110 § försäkringsavtalslagen). Även den

som har tecknat en olycksfalls- eller sjukförsäkring kan

bestämma att försäkringsbeloppet skall betalas ut till en

förmånstagare. Bestämmelserna i 102--106 §§

försäkringsavtalslagen om förmånstagare tillämpas också vid

sådana försäkringar (122 § försäkringsavtalslagen).

Ett förmånstagarförordnande kan utformas på olika sätt. Vid

t.ex. individuell försäkring förordnar försäkringstagaren som

regel om förmånstagare i samband med att försäkringen tecknas. I

livförsäkringar som tecknas för dödsfall intas så gott som

alltid ett förmånstagarförordnande. Ett förmånstagarförordnande

kan göras oåterkalleligt. I så fall kan försäkringstagaren inte

utan förmånstagarens samtycke förfoga över försäkringen genom

att överlåta eller pantsätta den (108 § försäkringsavtalslagen).

Försäkringstagaren kan vidare meddela föreskrifter som begränsar

förmånstagarens möjligheter att fritt förfoga över

försäkringsbeloppet. En sådan föreskrift kan innebära att

beloppet skall användas för ett visst ändamål eller att beloppet

skall sättas in på bankkonto under en viss tid.

Har en förmånstagare utsetts, ingår ett försäkringsbelopp som

betalas ut i anledning av försäkringstagarens död inte i dennes

kvarlåtenskap (104 § försäkringsavtalslagen). Om någon

förmånstagare inte har utsetts, ingår försäkringsbeloppet

däremot i försäkringstagarens kvarlåtenskap.

I den aktuella propositionen anför föredragande statsrådet att

det enligt nuvarande ordning inte torde vara möjligt för en

försäkringstagare att göra ett belopp som utbetalas i enlighet

med ett förmånstagarförordnande vid livförsäkring till

mottagarens enskilda egendom. I skilda sammanhang har det

emellertid rests krav på en lagändring som gör det möjligt att

tillskapa enskild egendom genom en föreskrift i ett

förmånstagarförordnande vid livförsäkring. Också i riksdagen har

motioner väckts med förslag till sådana ändringar.

Mot bakgrund av det anförda föreslås i propositionen att en

bestämmelse införs i ÄktB om att egendom som har förvärvats

genom förmånstagarförordnande vid livförsäkring,

olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring som har tecknats av

någon annan än den andra maken skall vara mottagarens enskilda

egendom, om försäkringstagaren har föreskrivit det.

Propositionen bygger på en departementspromemoria i ämnet, Ds

1992:33, Enskild egendom genom förmånstagarförordnande, som har

remissbehandlats.

I föredragande statsrådets överväganden redovisas

inledningsvis de skäl som tidigare åberopades till stöd för

uppfattningen att det inte är möjligt för en försäkringstagare

att göra ett belopp som utbetalas i enlighet med ett

förmånstagarförordnande vid livförsäkring till mottagarens

enskilda egendom. I förarbetena till ÄktB anfördes sålunda att

det skulle föreligga en risk för att sådana föreskrifter

slentrianmässigt skulle komma att tas in i förordnanden och att

därav skulle följa åtskilliga tillämpningssvårigheter, t.ex. när

det efter en tid gällde att avgöra om en viss penningsumma

motsvarade den en gång utbetalade eller om något som förvärvats

för pengarna i sin tur var att betrakta som enskild egendom.

Vidare anfördes att man måste beakta att

förmånstagarförordnanden ofta är standardförordnanden enligt

vilka någon eller några i en krets av personer kan komma i fråga

vid ett framtida försäkringsfall och att man i regel inte vet

vem som sist kan komma att få beloppet (SOU 1981:85 s. 358 f.,

prop. 1986/87:1 s. 128).

När det gäller risken för att förordnanden skulle göras

slentrianmässigt anser föredragande statsrådet nu, mot bakgrund

av att syftet med en livförsäkring till vilken förmånstagare har

insatts oftast är att trygga de efterlevandes försörjning, att

det finns anledning att anta att försäkringstagaren i de flesta

fall väl sätter sig in i innebörden av såväl ett

förmånstagarförordnande som ett villkor om att

försäkringsbeloppet skall vara mottagarens enskilda egendom. Det

kommer, anförs det, att krävas ett initiativ från den enskilde

försäkringstagaren för att försäkringsbeloppet skall bli

mottagarens enskilda egendom.

Enligt föredragande statsrådet bör, vad gäller risken för

tillämpningssvårigheter, beaktas att också det som mottas genom

gåvor och testamenten många gånger avser kontanta medel eller

banktillgodohavanden. Oavsett på vilket sätt mottagaren har fått

beloppet kan det, när det gäller pengar, vara svårt att visa om

den enskilda egendomen finns i behåll eller vad som har trätt i

stället. Föredragande statsrådet anser därför att det i dessa

situationer knappast föreligger några sakliga skäl att göra

skillnad mellan ett försäkringsbelopp som betalas ut enligt ett

förmånstagarförordnande eller pengar som förvärvas genom gåva,

arv eller testamente.

Även genom förordnande i testamente, anförs det vidare i

propositionen, kan den situationen inträffa att man inte vet vem

av flera personer som slutligen kommer att få ett penningbelopp.

Inte heller från denna synpunkt finns det enligt föredragande

statsrådet några skäl att göra skillnad mellan förvärv genom

förmånstagarförordnande och förvärv genom testamente.

Enligt föredragande statsrådet finns det också skäl som kan

anföras till stöd för en ordning som gör det möjligt att

tillskapa enskild egendom genom förmånstagarförordnanden.

Sparande genom livförsäkring har blivit allt vanligare under

senare år, bland annat i form av frivillig pensionsförsäkring.

Inte sällan förhåller det sig på det sättet, anförs det, att

försäkringstagaren har valt att teckna en livförsäkring som ett

alternativ till andra former av sparande. Försäkringsbeloppet

kan mycket väl komma att bli den mest betydande egendom som

försäkringstagaren efterlämnar, och försäkringstagaren kan ha

samma intresse av att försäkringsbeloppet blir mottagarens

enskilda egendom som att så blir fallet med annan egendom.

Därtill kommer enligt propositionen att ett

förmånstagarförordnande, liksom en gåva och ett testamente, är

en benefik rättshandling. Utgångspunkten bör därför vara att

villkor som har föreskrivits i rättshandlingen skall

respekteras.

De angivna omständigheterna talar enligt föredragande

statsrådet för att lagstiftningen på detta område bör vara

neutral och inte resa hinder mot villkor om enskild egendom när

det gäller förmånstagarförordnanden vid livförsäkring.

Bestämmelsen i 7 kap. 2 § ÄktB bör därför ändras så att egendom

som har förvärvats genom förmånstagarförordnande skall vara

mottagarens enskilda egendom, om försäkringstagaren har

föreskrivit detta i förordnandet. Detta bör gälla inte bara vid

livförsäkring utan även vid olycksfalls- och sjukförsäkring och

vidare inte bara försäkringsbeloppet utan även själva

försäkringen när den tillfaller förmånstagaren enligt 110 §

försäkringsavtalslagen. Vad som sålunda anförts bör enligt

föredragande statsrådet tydligen gälla i fråga om förordnanden

av någon annan än förmånstagarens make. Beträffande möjligheten

för en make att ensidigt göra försäkringsbelopp som tillfaller

andra maken till dennes enskilda egendom framhålls att det

knappast finns skäl att betrakta ett förvärv genom ett

förmånstagarförordnande annorlunda än annan

förmögenhetsöverföring mellan makarna under äktenskapet. Vad

maken förvärvar genom förmånstagarförordnandet bör därför,

anförs det, inte kunna göras till dennes enskilda egendom enbart

genom ett villkor om detta i ett förmånstagarförordnande. För

att egendomen skall bli enskild bör också krävas

äktenskapsförord mellan makarna.

I propositionen föreslås att ett villkor om enskild egendom

skall föreskrivas och återkallas på samma sätt som nu gäller för

förmånstagarförordnanden. Vidare skall det enligt förslaget

föras in en bestämmelse i försäkringsavtalslagen om att

försäkringsgivaren skall underrätta förmånstagaren om att

försäkringsbeloppet är hans enskilda egendom. Bestämmelser med

nu angiven innebörd föreslås intagna i 103 §

försäkringsavtalslagen.

Lagändringarna skall enligt förslaget träda i kraft den 1

april 1993. Enligt en särskild övergångsbestämmelse föreslås att

de nya reglerna skall tillämpas endast beträffande villkor om

enskild egendom som har tillkommit efter ikraftträdandet.

Utskottet instämmer i de skäl som anförs i propositionen till

stöd för en ordning som gör det möjligt att tillskapa enskild

egendom genom förmånstagarförordnanden. Som framhålls i

propositionen bör lagstiftningen på detta område vara neutral

och inte resa hinder mot villkor om enskild egendom när det

gäller förmånstagarförordnanden vid livförsäkring,

olycksfallsförsäkring och sjukförsäkring. Utskottet tillstyrker

sålunda propositionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i äktenskapsbalken,

dels lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

Stockholm den 9 februari 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Bengt Harding

Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad

(s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Stig Rindborg

(m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Hans Stenberg (s),

Maud Ekendahl (m), Kenneth Lantz (kds), John Bouvin (nyd) och

Lars Stjernkvist (s).

Propositionens lagförslag

Bilaga