Bet. 1992/93:LU29

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU29

Anslag till Patentverket m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1992/93

LU29

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag till

anslag till Patent- och registreringsverket samt

Patentbesvärsrätten för budgetåret 1993/94. Vidare behandlas tre

motioner. En motion (fp) rör de patenträttsliga reglerna med

avseende på möjligheten att meddela patentskydd på den s.k.

andra medicinska indikationen. I en motion (fp) framhålls

behovet av ett förstärkt skydd och bättre ersättning för

arbetstagares uppfinningar. Den tredje motionen (v) syftar till

ändrad lagstiftning om skydd för företagshemligheter.

Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag samt

avstyrker bifall till motionerna.

TOLFTE HUVUDTITELN

Propositionen

I proposition 1992/93:100 bilaga 13 föreslår regeringen

(Näringsdepartementet)

dels under punkt G 8 (s. 108--110) att riksdagen till

Patent- och registreringsverket för budgetåret 1993/94

anvisar ett anslag på 1 000 kr,

dels under punkt G 9 (s. 110--112) att riksdagen till

Patentbesvärsrätten för budgetåret 1993/94 anvisar ett

ramanslag på 10 500 000 kr.

Motionerna

1992/93:L802 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ett förtydligande av patentskyddet.

1992/93:L805 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn i syfte att ge uppfinnare

bättre skydd och utbyte för idéer/uppfinningar i färdig

produktion eller vid annan merkantil användning.

1992/93:K207 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny lag om

skydd för företagshemligheter enligt vad i motionen anförts om

uppluckring av den "munkavlelag" som nu finns.

Utskottet

Anslagsfrågor

Patent- och registreringsverket (PRV) handlägger ärenden

angående patent, varumärken, mönster, utgivningsbevis för

periodisk skrift, namn och kommunala vapen samt ärenden om

aktiebolag. Enligt riksdagens beslut övertar PRV successivt med

början den 1 januari 1993 ansvaret från länsstyrelserna för

handels- och föreningsregistren. Samtliga länsstyrelseregister

skall vara överförda till utgången av 1994 (se prop. 1992/93:27

och bet. 1992/93:LU10). PRV tar emot anmälningar om utgivare av

vissa radioprogram i trådsändningar m.m. Kostnaderna för PRV:s

verksamhet skall täckas av de avgifter som verkets kunder

erlägger. PRV kommer att uppbära registreringsavgifterna för

handels- och föreningsärendena vid resp. länsstyrelse fr.o.m.

att en länsstyrelses register övertas av verket. Det medelsbehov

som kommer att uppstå hos PRV innan registeravgifterna täcker

kostnaderna skall finansieras genom lån i Riksgäldskontoret. PRV

räknar med att med oförändrade avgifter uppnå full

kostnadstäckning i den verksamheten under budgetåret 1994/95.

Patentbesvärsrätten (PBR) utgör en självständig

förvaltningsdomstol som prövar överklaganden av beslut som

meddelats av PRV i bl.a. patent-, varumärkes-, mönsterskydds-

och namnärenden. PBR föreslås för budgetåret 1993/94 få

disponera ett ramanslag om 10 500 000 kr.

I samband med att utskottet behandlade frågan om anslagen till

PRV och PBR för det innevarande budgetåret tog utskottet -- som

ett led i den förändrade budgetprocessen -- också ställning till

regeringens förslag om övergripande målsättningar för de båda

myndigheternas verksamheter under budgetåren 1992/93--1994/95

(se 1991/92:LU20). Regeringens förslag till medelsanvisning till

PRV och PBR för budgetåret 1993/94 föranleder inte någon

erinran från utskottets sida. Utskottet tillstyrker därför

bifall till propositionens förslag i den delen.

Patent på läkemedel

I motion L802 av Bengt Harding Olson (fp) yrkas

tillkännagivande om behovet av ett visst förtydligande av

patentskyddet. Frågan gäller möjligheten att ge produktskydd för

förut kända kemiska föreningar eller blandningar för användning

i ett nyuppfunnet medicinskt syfte. I motionen hävdas att den

praxis som tillämpas av det europeiska patentverket i München

(EPO) -- och som innebär att patentskydd meddelas för denna s.k.

andra medicinska indikation -- inte är förenlig med patentlagens

och den europeiska patentkonventionens regler. Motionären, som

framhåller att det är en angelägen uppgift att åstadkomma

harmoni mellan regelsystemen och praxis, pekar på att vissa

artiklar i den europeiska patentkonventionen bör revideras och

att motsvarande ändringar därefter bör vidtas i patentlagen.

Den gällande patentlagen från 1967 har ändrats vid flera

tillfällen med anledning av den internationella utvecklingen. År

1978 tillträdde Sverige den europeiska patentkonventionen

(European Patent Convention, EPC). Samma år tillträdde Sverige

också den s.k. samarbetskonventionen (Patent Cooperation Treaty,

PCT). Europapatentkonventionen innebär en långtgående

harmonisering på patentområdet. Genom EPC har skapats en ordning

som medger att en patentsökande samtidigt kan erhålla

patentskydd i flera länder, s.k. europeiskt patent. Sådant

patent meddelas av det europeiska patentverket (EPO), som har

sitt säte i München. I den svenska patentlagen har tagits in de

särskilda regler som föranletts av Sveriges tillträde till EPC.

Ett patent med giltighet i Sverige kan således numera meddelas

-- förutom av det svenska patentverket -- av EPO. Den europeiska

patentkonventionen innehåller en fullständig reglering av

förutsättningarna för att få europeiskt patent och

handläggningsordningen vid EPO, dvs. formella regler.

Regleringen i konventionen är fristående från

konventionsstaternas lagstiftning. När det gäller

rättsverkningarna -- patenträttens s.k. materiella del -- gäller

att ett europeiskt patent i det hänseendet har samma

rättsverkningar i den stat för vilken patent beviljas som ett

nationellt patent. För svenskt vidkommande skall alltså svensk

rätt tillämpas i fråga om patentets rättsverkningar även när det

är fråga om ett europeiskt patent med giltighet i Sverige.

Det bör framhållas att den formella delen av patenträtten inte

endast behandlar förfaranderegler utan i själva verket är

avgörande för vilka uppfinningar som kan patentskyddas genom

att den anger gränserna för patenträttens skyddsbara område. EPC

gäller -- med undantag för Irland -- i samtliga EG-stater. Bland

EFTA-staterna deltar, förutom Sverige, Schweiz, Österrike och

Lichtenstein.

Utöver de grundläggande patenträttsliga reglerna som återfinns

i EPC och patentlagen har en rad viktiga administrativa

bestämmelser utfärdats av EPO och PRV. Trots det omfattande och

tämligen detaljerade regelverket finns utrymme för utfyllnad av

reglerna, och de får i viss omfattning sin närmare innebörd

bestämd genom utvecklingen i praxis. I och med att alla

viktigare uppfinningar blir föremål för patentskydd i ett stort

antal länder är det internationella samarbetet välutvecklat på

detta område. Man talar om den internationella patenttraditionen

som en viktig rättskälla och som ett komplement till

regelverket. Sverige kan självfallet inte hävda några

patenträttsliga principer som väsentligt skiljer sig från

industrivärlden i övrigt. Efter Sveriges inträde i det

europeiska patentsamarbetet har EPO:s praxis blivit normgivande

för PRV:s praxis för meddelande av patent. Det finns visserligen

ingen formell skyldighet för den svenska patentmyndigheten att

följa EPO:s praxis, men något alternativ härtill finns i

praktiken inte. Eftersom en uppfinnare som vill ha patentskydd i

Sverige fritt kan välja om han vill göra sin ansökan hos PRV

eller EPO, vore det olämpligt om den svenska patentmyndigheten

vägrade att meddela patent som kan erhållas vid den europeiska

myndigheten. Det skulle inte heller vara meningsfullt att här i

landet meddela patent som inte kan föras vidare internationellt.

Läkemedel och andra kemiska föreningar kan patenteras på olika

sätt och med skilda rättsverkningar. Patentskydd kan ges i form

av produktpatent, metodpatent eller användningspatent. Ett

produktpatent på ett läkemedel ger ett oinskränkt produktskydd i

och med att en bestämd användning inte anges i patentlagens

patentkrav när det gäller kemiska föreningar. Ett metodpatent

kan ges även med avseende på ett känt ämne och även om dess

användning som läkemedel är känt. Patentet omfattar endast den

närmare angivna framställningsmetoden. Med användningspatent

avses patent på en ny användning av ett känt ämne.

I Sverige gällde länge att produktpatent på läkemedel inte

medgavs, medan det däremot var möjligt att få metodpatent, dvs.

endast framställningssättet kunde patenteras. Först vid den

lagändring som skedde 1978 med anledning av Sveriges

ratificering av EPC och PTC togs steget fullt ut. Det är sedan

dess möjligt att också i Sverige meddela produktpatent på

läkemedel.

Under arbetet med den europeiska konventionen formades en

doktrin om "den första medicinska indikationen". Doktrinen

formulerades i artikel 54(5) i konventionen, och den anses

innebära att det är möjligt att patentskydda den först uppfunna

medicinska användningen av en redan känd produkt, men inte

därefter uppfunna nya medicinska användningar. Konstruktionen

var resultatet av en kompromiss mellan de skilda ståndpunkter

som företräddes i konventionsarbetet.

Vid implementeringen av konventionens regler 1978 preciserades

möjligheterna att få patent på vissa förfaranden inom det

medicinska området. Som uppfinning anses inte sådant förfarande

för kirurgisk eller terapeutisk behandling eller för

diagnostisering som skall utövas på människor eller djur. Enligt

en särskild bestämmelse av undantagskaraktär skall detta dock

inte hindra att patent meddelas på alster, däribland ämnen och

blandningar av ämnen, för användning vid förfarande av sådant

slag. Kravet på nyhet gavs efter förebild i EPC en särskild

innebörd i fråga om uppfinning som avser känt ämne eller känd

blandning av ämnen för användning vid sådana förfaranden på det

medicinska området som inte är patenterbara. Villkoret att

uppfinningen skall vara ny skall inte utgöra hinder mot att

patent meddelas på ett känt ämne eller en känd blandning av

ämnen för användning vid dylikt förfarande, om användning av

ämnet eller blandningen inte är känd vid något förfarande av

detta slag, dvs. behandling eller diagnostisering som utförs på

människa eller djur. Detta innebär att den som först uppfinner

en medicinsk användning av ett i och för sig känt ämne kan få

patent på ämnet som läkemedel för viss medicinsk användning.

Därmed skulle möjligheterna till patent på ämnet inom det

medicinska området vara uttömda. Vid meddelande av patent enligt

denna undantagsregel uppkommer frågan huruvida patent skall

meddelas i form av patent på ämnet som sådant -- produktpatent

avsett för viss användning -- eller på den nya användningen av

alstret. Föredragande statsrådet uttalade i förarbetena till

lagstiftningen att han ansåg den europeiska patentkonventionen

avse ett användningsbundet produktskydd. Enligt hans bedömning

borde detsamma gälla patent som meddelas av den svenska

patentmyndigheten i motsvarande fall. När det gäller frågan om

ett patent, som avser ett känt ämne eller känd blandning i viss

användning, i övriga fall skall meddelas i form av

användningsbundet produktpatent eller i form av patent på

användningen av produkten anslöt sig föredraganden till den

förhärskande uppfattningen att endast patent på användningen

borde meddelas när uppfinningen gäller ett förut känt ämne eller

blandning. I sammanhanget erinrade föredraganden om att den

svenska patentmyndigheten bör beakta den praxis som utvecklas

vid EPO (prop. 1977/78:1 del A, s. 179).

Praxis från EPO och dess besvärsorgan visar att det numera är

möjligt att få patent på den andra medicinska indikationen -- i

form av patent på metoden för att framställa ett känt ämne för

den nya användningen. Om det finns ett produktpatent på ämnet,

blir det fråga om ett beroendepatent i förhållande till detta.

Också i svensk rättspraxis finns numera genom Regeringsrättens

avgörande den 13 november 1991 ett prejudicerande rättsfall (RÅ

1991 not. 483). Frågan gällde en ansökan om patent på

användningen av vissa kemiska föreningar för framställning av

cerebralt verksamma läkemedel. Det konstaterades att

uppfinningen föll utanför det direkta tillämpningsområdet för

den bestämmelse enligt vilken patentskydd i form av ett

användningsbundet produktskydd kan meddelas för den första men

ej en senare medicinsk indikation av ett förut känt ämne eller

blandning av ämnen. Till följd av denna ståndpunkt befanns att

formellt hinder inte borde möta mot att med tillämpning av de

allmänna patentbarhetsvillkoren i patentlagen medge patent på

den andra medicinska indikationen vid patentkrav, utformade på

det sätt som skett i ansökan.

I sina skäl pekade Regeringsrätten särskilt på dels att

patentkrav med den utformning som det var fråga om hade prövats

i ett antal mål av det europeiska patentverkets stora

besvärskammare och därvid hade godtagits vid tillämpningen av

bestämmelserna i den europeiska patentkonventionen, dels att

motsvarande svenska bestämmelser om patentbarhet var utformade

på ett sådant sätt att de skulle överensstämma med

konventionens. Vidare erinrades om ett principuttalande i ett

tidigare plenimål från Regeringsrätten om tolkningen av

närliggande bestämmelser om patentbarhet (RÅ 1990 ref. 84).

Under hänvisning till lagförarbeten slog Regeringsrätten därvid

fast att Sveriges anslutning till den europeiska

patentkonventionen gör det nödvändigt att i den interna

rättstillämpningen, inom ramen för vad som är förenligt med

svensk lagstiftning, beakta den praxis som vid tillämpningen av

motsvarande bestämmelser i konventionen kommer till uttryck inom

det europeiska patentverket. Med detta synsätt som grund för

sitt avgörande fann Regeringsrätten att den tolkning som det

europeiska patentverkets stora besvärskammare gjort av

konventionsbestämmelserna i och för sig kan anses förenlig med

den svenska lagstiftningen.

Utskottet kan konstatera att frågan om meddelande av patent

med avseende på den s.k. andra medicinska indikationen numera

har fått en lösning i praxis både när det gäller tillämpningen

av EPC:s regler och motsvarande bestämmelser i patentlagen. Det

kan vidare konstateras att den valda lösningen av de

rättstillämpande myndigheterna har ansetts vara förenlig med de

regler som gäller i resp. fall. Utskottet kan därför för sin del

inte finna att det föreligger en sådan diskrepans mellan de

patenträttsliga regelsystemen och rättstillämpningen som hävdas

i motionen. Något behov av förtydligande av det slag som

motionären efterlyser behövs därför inte. Med det anförda

avstyrker utskottet bifall till motion L802.

Arbetstagares uppfinningar

I motion L805 av Kenth Skårvik (fp) framhålls att uppfinnare

klagar över att framför allt större företag tillämpar kärva

principer gentemot denna grupp. Det sker enligt motionären en

exploatering av idéer och projekt som motverkar fortsatt

idégivande. I motionen begärs (yrkande 1) att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om en

översyn i syfte att ge uppfinnare bättre skydd och utbyte för

idéer och uppfinningar i färdig produktion eller vid annan

merkantil användning.

Regler på området finns i lagen (1949:345) om rätten till

arbetstagares uppfinningar. Lagen tar sikte på uppfinningar som

är patenterbara i Sverige och som gjorts av arbetstagare i

allmän eller enskild tjänst. Utgångspunkten för lagstiftningen

är att en arbetstagare har samma rätt till sina uppfinningar som

andra uppfinnare, om inte annat framgår av lagen. Lagen

innehåller en uttömmande genomgång av de skilda situationer när

arbetsgivare i olika omfattning har rätt till anspråk på en

arbetstagares uppfinning. Om arbetstagarens huvudsakliga uppgift

är forsknings- eller uppfinnarverksamhet och en uppfinning har

tillkommit i sådan verksamhet har arbetsgivaren, om

uppfinningens utnyttjande faller inom hans verksamhetsområde, i

regel rätt att helt eller delvis inträda som arbetstagarens

rättsinnehavare med avseende på uppfinningen. Har en

arbetstagare däremot i sin anställning gjort en uppfinning som

visserligen faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde, men

som inte ingick i hans arbetsuppgifter, har arbetsgivaren rätt

att utnyttja uppfinningen i sin produktion (licens). Om en

arbetstagare slutligen har gjort en uppfinning som visserligen

faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde, men har tillkommit

på annat sätt än i samband med anställningen, har arbetsgivaren

rätt till företräde framför annan att genom överenskommelse med

arbetstagaren förvärva rätt till hela eller delar av

uppfinningen (option). Den arbetstagare som gör en patenterbar

uppfinning som faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde är

skyldig att underrätta arbetsgivaren. Arbetsgivaren har efter en

sådan anmälan en frist på fyra månader för att ta ställning till

om han önskar utnyttja sin rätt. Utnyttjar arbetsgivaren sin

rätt till en arbetstagares uppfinning har denne rätt till skälig

ersättning. När det gäller en uppfinning som är gjord som ett

led i tjänsten har den anställde dock endast rätt till skälig

ersättning utöver sina egna kostnader, om värdet av uppfinningen

överstiger vad han med hänsyn till anställningsförhållandet

kunde förväntas prestera. Lagens regler är i huvudsak

dispositiva, dvs. parterna kan träffa överenskommelser om andra

lösningar än de lagen tillhandahåller. Kollektivavtal är slutna

på både den offentliga och den privata sektorn och utöver dessa

avtal finns utrymme för olika företagsanpassade

överenskommelser.

De svenska reglerna överensstämmer i huvudsak med vad som

gäller i många andra länder. Enligt utskottets mening är det

ofrånkomligt att en rimlig avvägning av de skilda intressen som

gör sig gällande måste innebära att företagen ges förhållandevis

stora möjligheter att förvärva och utnyttja uppfinningar som

görs av anställda. Detta torde vara en förutsättning för att det

skall kunna bedrivas ett planmässigt forsknings- och

utvecklingsarbete i företagen. Till följd av lagstiftningens

dispositiva karaktär är det möjligt för parterna på

arbetsmarknaden att avvika från lagreglerna och överenskomma om

andra lösningar. Några omständigheter som skulle tyda på att

frågorna inte skulle kunna hanteras genom frivilliga

överenskommelser även i fortsättningen har, såvitt lagutskottet

har sig bekant, inte framkommit. Några lagstiftningsåtgärder är

därför enligt utskottets mening för närvarande inte påkallade.

Utskottet avstyrker därför bifall till motion L805, yrkande 1.

Skydd för företagshemligheter

På förslag av den dåvarande regeringen i proposition

1987/88:155 fattade riksdagen våren 1990 (bet. 1989/90:LU37,

rskr. 289) beslut om en lagstiftning rörande skyddet för

företagshemligheter. Lagen (1990:409) om skydd för

företagshemligheter trädde i kraft den 1 juli 1990. Den är

tillämplig på information om affärs- och driftsförhållanden i en

näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars

röjande kan medföra skada för honom. Den som med uppsåt

olovligen tillgriper en företagshemlighet kan enligt lagen dömas

till straff. Straffansvar kan vidare -- under vissa

förutsättningar -- drabba den som anskaffar en

företagshemlighet. Den som gör sig skyldig till brott kan också

bli skadeståndsskyldig. Även vid andra angrepp på

företagshemligheter än sådana som utgör brott kan skadestånd

utdömas. Så är fallet när exempelvis en anställd som i sin

tjänst har tillgång till en företagshemlighet utnyttjar eller

avslöjar hemligheten. Regleringen i lagen innebär emellertid

inte att det införts en lagstadgad tystnadsplikt för anställda.

Endast om en anställd uttryckligen eller underförstått genom

avtal förpliktigat sig att inte till skada för arbetsgivaren

röja information eller då lagstadgad tystnadsplikt föreskrivs i

sekretesslagen eller andra författningar blir reglerna i lagen

om skydd för företagshemligheter tillämpliga. Såvitt angår de

anställda är det huvudsakliga syftet med lagen att det --

utanför kollektivavtalssammanhang -- öppnas en möjlighet att

tillämpa lagens särskilda regel om beräkning av skadeståndet.

Det innebär att skadeståndet kan beräknas på ett för den

skadelidande förmånligare sätt än vad som i allmänhet gäller.

Skadeståndet kan emellertid sättas ned eller helt bortfalla om

det är skäligt. Jämkningsregeln tar särskilt sikte på anställda.

Utöver de nu nämnda stadgandena finns i lagen en särskild

bestämmelse, 2 §, som innebär att straff- och

skadeståndsreglerna inte blir tillämpliga när någon anskaffar,

utnyttjar eller röjer en företagshemlighet för att offentliggöra

eller inför en myndighet eller annat behörigt organ avslöja

något som skäligen kan misstänkas utgöra brott, på vilket

fängelsestraff kan följa, eller som kan anses utgöra annat

allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse.

I motion K207 av Gudrun Schyman m.fl. (v) framhålls att det

finns ett behov av skydd för företagshemligheter men att den

nuvarande lagen på ett orimligt sätt inskränker de anställdas

rätt att sprida kännedom om olika missförhållanden i företagen.

I motionen begärs (yrkande 7) att riksdagen hos regeringen begär

förslag till ny lag om skydd för företagshemligheter.

Ett motionsyrkande med samma innehåll som det nu aktuella

behandlades av utskottet i det av riksdagen godkända betänkandet

1991/92:LU20. Utskottet erinrade därvid om att regeringens år

1988 framlagda förslag till lag om skydd för företagshemligheter

blev föremål för en synnerligen ingående prövning vid

riksdagsbehandlingen. Utskottet framhöll vidare att sedan lagen

trädde i kraft har det, såvitt utskottet hade sig bekant, inte

framkommit något som tyder på att reglerna skulle vara

otillfredsställande i det av motionärerna uppgivna avseendet.

Utskottets uppfattning var därför att lagen, såsom den slutligen

utformades, innebär en väl avvägd lösning som tillgodoser både

intresset av en fri opinionsbildning och företagens legitima

behov av att kunna skydda betydelsefull information. Utskottet

avstyrkte därmed motionsyrkandet.

Utskottet har nu -- ett år senare -- ingen annan uppfattning i

frågan. Utskottet avstyrker således bifall till motion K207,

yrkande 7.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till Patent- och registreringsverket

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till

Patent- och registreringsverket för budgetåret 1993/94 under

tolfte huvudtiteln anvisar ett anslag på 1 000 kr,

2. beträffande anslag till Patentbesvärsrätten

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till

Patentbesvärsrätten för budgetåret 1993/94 under tolfte

huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 10 500 000 kr,

3. beträffande patent på läkemedel

att riksdagen avslår motion 1992/93:L802,

4. beträffande arbetstagares uppfinningar

att riksdagen avslår motion 1992/93:L805,

5. beträffande skydd för företagshemligheter

att riksdagen avslår motion 1992/93:K207 yrkande 7.

Stockholm den 9 mars 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Bengt Harding Olson (fp),

Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil

Persson (m), Gunnar Thollander (s), Hans Stenberg (s), Stig

Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m) och Per

Erik Granström (s).