Bet. 1992/93:LU32

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU32

Konsumentpolitiska frågor m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1992/93

LU32

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag

(proposition 1992/93:100) till anslag och övergripande

målsättning beträffande Marknadsdomstolen (bilaga 13) samt

anslag till Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, stöd

till konsumentorganisationer och bidrag till miljömärkning av

produkter (bilaga 14).

Vidare behandlas 15 motioner som tar upp olika

konsumentpolitiska frågor, varav 13 väckts under den allmänna

motionstiden 1992/93 och 2 under den allmänna motionstiden

1991/92. Motionsspörsmålen gäller reformering av

konsumentpolitiken, användningen av stödet till

konsumentorganisationer, miljö- och miljöfarlighetsmärkning,

allergimärkning av kläder, djurtestad kosmetika, åtgärder mot

viss reklam och artikelprismärkningen enligt

prisinformationslagen.

I ärendet har inkommit ett utdrag ur protokoll fört vid

Konsumentverkets styrelsemöte den 3 december 1992, vari

styrelsen gör ett uttalande om betydelsen av verkets deltagande

i standardiseringsarbetet.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen i förevarande

delar. Vidare förordar utskottet två tillkännagivanden, ett med

bifall till två motionsyrkanden (s resp. v) om en utvärdering av

den frivilliga miljömärkningen, och ett med bifall till två

motionsyrkanden (s resp. c) om obligatorisk

miljöfarlighetsmärkning. Övriga motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats två reservationer och ett särskilt

yttrande (m, fp, c, kds).

TOLFTE HUVUDTITELN

Propositionen

I proposition 1992/93:100 bilaga 13 (Näringsdepartementet)

föreslår regeringen under punkt D 1 (s. 52)

1. att riksdagen godkänner att den övergripande målsättningen

för verksamheten inom Marknadsdomstolens ansvarsområde skall

vara i enlighet med vad som i propositionen förordats,

2. att riksdagen till Marknadsdomstolen för budgetåret 1993/94

anvisar ett ramanslag på 6080000 kr.

TRETTONDE HUVUDTITELN

Propositionen

I propositionen bilaga 14 (Civildepartementet) föreslår

regeringen vidare

dels under punkt D 1 (s. 91) att riksdagen till

Konsumentverket för budgetåret 1993/94 anvisar ett ramanslag på

75100000 kr,

dels under punkt D 2 (s. 92) att riksdagen till Allmänna

reklamationsnämnden för budgetåret 1993/94 anvisar ett ramanslag

på 13400000 kr,

dels under punkt D 3 (s. 93) att riksdagen till Stöd till

konsumentorganisationer för budgetåret 1993/94 anvisar ett

reservationsanslag på 2100000 kr,

dels under punkt D 4 (s. 94) att riksdagen, i avvaktan på

särskild proposition om inriktningen av den framtida

forskningspolitiken, till Konsumentforskning för budgetåret

1993/94 anvisar ett reservationsanslag på 1939000 kr,

dels under punkt D 5 (s. 96) att riksdagen till Bidrag

till miljömärkning av produkter för budgetåret 1993/94 anvisar

ett anslag på 5000000 kr.

Motioner

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92

1991/92:L715 av Knut Wachtmeister och Inga Berggren (m) vari

yrkas att riksdagen beslutar upphäva 11 § prisinformationslagen.

1991/92:L719 av Carl B Hamilton och Ulla Orring (fp) vari

yrkas att riksdagen beslutar om en sådan ändring i

prisinformationslagen att de särskilda föreskrifterna i 11 §

prisinformationslagen, om hur priset skall anges när dagligvaror

marknadsförs genom självbetjäning, snarast slopas, och att de

specifika lagändringar genomförs som angavs i proposition

1991/92:55 s. 6.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93

1992/93:L701 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en förstärkning av

den konsumentpolitiska verksamheten och konsumentforskningen.

1992/93:L703 av Birger Andersson och Rune Thorén (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om oönskad faxreklam.

1992/93:L704 av Berit Oscarsson och Margareta Israelsson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om märkning av textilier m.m. för

undvikande av allergier.

1992/93:L706 av Inga Berggren m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en ny konsumentpolitik.

1992/93:L707 av Ulf Melin och Göte Jonsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om märkning

av kosmetika med uppgift om huruvida den testats på djur eller

ej kan genomföras,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur en aktiv

konsumentinformation kan genomföras i enlighet med vad i

motionen anförts.

1992/93:L710 av Lisbet Calner m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av att i kompletteringspropositionen

lösa de akuta konsumentfrågor som uppkommer genom EES-avtalet.

1992/93:L711 av Harry Staaf och Rose-Marie Frebran (kds) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en förändrad konsumentpolitik syftande

till att främja det enskilda engagemanget i konsumentpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de frivilliga konsumentorganisationernas

behov av stöd.

1992/93:L712 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om tilläggsdirektiv till den konsumentpolitiska

utredningen.

1992/93:L715 av Lars Stjernkvist m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om stöd till ekonomisk rådgivning i

folkbildningsregi m.m.

1992/93:L716 av Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (c)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en obligatorisk märkning av miljöfarliga

ämnen.

1992/93:So289 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

4. att riksdagen begär att regeringen utreder frågan om

lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam och reklam som

direkt eller indirekt uppmuntrar till hälsofarligt beteende

enligt vad i motionen anförts,

5. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning

med uppgift att se över reklamens effekter på barn och ungdomar

och lämna förslag på eventuellt motverkande åtgärder enligt vad

i motionen anförts.

1992/93:Jo630 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det nuvarande miljömärkningssystemet.

1992/93:Jo707 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att förbättra

och påskynda arbetet med miljömärkning.

Utskottet

1 Inledning

I betänkandet behandlar utskottet under skilda rubriker dels

regeringens förslag till anslag m.m. på konsumentområdet, dels

ett flertal motionsyrkanden om olika konsumentpolitiska frågor.

När det gäller anslaget till konsumentforskning kan utskottet

konstatera att det i budgetpropositionen (bilaga 14 punkt D 4)

endast upptagits med ett beräknat belopp. Förslag till

medelsberäkning under ifrågavarande anslag framläggs i den

nyligen avlämnade propositionen 1992/93:170 om forskning för

kunskap och framsteg. Utskottet kommer därför att behandla

förevarande anslag i ett särskilt betänkande (1992/93:LU48) med

anledning av forskningpropositionen i denna del.

2 Anslaget till Marknadsdomstolen m.m.

Enligt 1§ lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.

handlägger Marknadsdomstolen (MD) ärenden enligt konkurrenslagen

(1982:729), marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1971:112)

om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen (1984:292) om

avtalsvillkor mellan näringsidkare, produktsäkerhetslagen

(1988:1604) och lagen (1992:138) om avtal mellan Sverige, Norge

och EEG om civil luftfart.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen skall godkänna

att de övergripande målen för MD:s verksamhet skall vara att på

ett rättssäkert sätt och inom rimlig tid avgöra de mål och

ärenden som den har att handlägga samt att leda

rättsutvecklingen och främja en enhetlig rättstillämpning inom

det marknadsrättsliga området. Vidare föreslås att riksdagen

till MD för budgetåret 1993/94 skall anvisa ett ramanslag på

6080000 kr. I propositionen gör näringsministern bedömningen

att medel för MD:s verksamhet bör anvisas över ett treårigt

ramanslag. Planeringsramen för perioden 1993/94--1995/96 har

beräknats till 18240000 kr.

Utskottet har inga erinringar mot att riksdagen fastställer de

i propositionen angivna övergripande målen för MD:s verksamhet.

Förslaget till medelsberäkning för MD det kommande budgetåret

föranleder inte heller några erinringar från utskottets sida.

Utskottet tillstyrker därför bifall till regeringens förslag i

dessa delar.

3 Anslaget till Konsumentverket och Allmänna

reklamationsnämnden

Konsumentverket (KOV) är den centrala förvaltningsmyndigheten

för konsumentfrågor med uppgift att stödja hushållen i deras

strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka

konsumenternas ställning på marknaden. I anslutning till detta

fullgörs de uppgifter som ankommer på Konsumentombudsmannen (KO)

enligt lagen (1971:112) om avtalsvillkor i

konsumentförhållanden, marknadsföringslagen (1975:1418) och

produktsäkerhetslagen (1988:1604). KOV fullgör vidare uppgifter

enligt lagen (1971:1081) om bestämning av volym och vikt,

konsumentförsäkringslagen (1980:38), prisinformationslagen

(1991:601) och konsumentkreditlagen (1992:830) samt

förordningen (1990:643) om glesbygdsstöd.

Allmänna reklamationsnämnden (ARN) har till uppgift att pröva

tvister mellan konsumenter och näringsidkare rörande varor,

tjänster och andra nyttigheter som tillhandahålls huvudsakligen

för enskilt bruk (konsumenttvister) samt ge rekommendationer om

hur tvisterna bör lösas. Nämnden skall dessutom på begäran av

domstol yttra sig i konsumenttvister. Vidare skall nämnden

stödja kommunernas medling i sådana tvister genom bl.a.

utbildning och rådgivning till konsumentvägledare på lokal nivå.

ARN skall också informera konsumenter och näringsidkare om

nämndens praxis.

I maj 1992 beslutade regeringen om en konsumentpolitisk

översyn. En kommitté (C 1992:04) tillkallades med uppgift att se

över den statliga konsumentverksamheten och bedöma arten,

omfattningen och inriktningen på det statliga engagemanget (dir.

1992:63). Den organisatoriska strukturen på området skall också

ses över, och såväl KOV och KO som ARN omfattas av

översynsarbetet. Mot den bakgrunden föreslås i

budgetpropositionen i stort sett oförändrade ettåriga ramanslag

för budgetåret 1993/94, till KOV på 75100000 kr och till ARN

på 13400000 kr.

Förslagen till medelsberäkning för KOV och ARN föranleder inga

erinringar från utskottets sida. Regeringens förslag tillstyrks

således också i dessa delar.

4 Reformering av konsumentpolitiken

Utskottet övergår härefter till att behandla fyra motioner som

tar upp frågor som gäller reformering av konsumentpolitiken i

olika hänseenden. Vidare behandlas i detta avsnitt en motion med

förslag till framtida finansiering av konsumentupplysning och

konsumentforskning.

I motion L710 vill Lisbet Calner m.fl. (s) ha till stånd ett

tillkännagivande från riksdagens sida om att regeringen redan i

den kommande kompletteringspropositionen skall redovisa förslag

till lösningar av vissa, enligt motionärerna, akuta

konsumentproblem som uppkommer genom EES-avtalet. De frågor som

motionärerna vill ha lösta gäller bl.a. ett EG-godkännande av

Sveriges konsumentråd, CE-märkningen av leksaker,

marknadsbevakningen och s.k. gränsöverskridande

konsumenttvister. Enligt motionärernas mening bör dessa frågor

rimligtvis vara lösta innan EES-avtalet träder i kraft.

Inga Berggren m.fl. (m) förespråkar i motion L706 en ny

konsumentpolitik som skall leda till kunnigare konsumenter, fler

frivilliga konsumentorganisationer och ett större frivilligt

ansvarstagande från företagens sida.

Liknande synpunkter förs fram i motion L711 av Harry Staaf och

Rose-Marie Frebran (båda kds). I motionen yrkas tillkännagivande

om en förändrad konsumentpolitik syftande till att främja det

enskilda engagemanget (yrkande 1) och om behovet av stöd till

frivilliga konsumentorganisationer (yrkande 2).

I motion L712 anser Marianne Carlström m.fl. (s) att vi med

den pågående internationaliseringen och privatiseringen av den

offentliga sektorn behöver mer statlig och kommunal

konsumentpolitik, kraftfullare konsumentorganisationer och en

bättre mediabevakning samt inte minst mer medvetna konsumenter.

Det är också nödvändigt, anser motionärerna, att analysera hur

marknadsföringslagen kan användas när det gäller skolor,

sjukvård, hemtjänst och annat som i dag tillhandahålls av den

gemensamma sektorn. I motionen yrkas tillkännagivande om att

regeringen skall besluta tilläggsdirektiv till

Konsumentpolitiska kommittén i enlighet med det anförda.

I likhet med motionärerna i motion L710 anser utskottet att

det givetvis är viktigt att de konsumentfrågor som EES-avtalet

ger upphov till får en lösning snarast möjligt. Vad särskilt

gäller frågan om möjligheten för Sveriges konsumentråd att delta

i EG:s rådgivande konsumentkommitté utgår utskottet från att

regeringen med kraft verkar härför. Beträffande de spörsmål som

i övrigt tas upp i motionen kan utskottet konstatera att dessa i

allt väsentligt ryms inom det uppdrag som regeringen gett

Konsumentpolitiska kommittén. Som framgår av direktiven (dir.

1992:63) är en av kommitténs huvuduppgifter att belysa de

konsekvenser som närmandet till EG för med sig för svenskt

vidkommande. Kommitténs uppgifter i dessa avseenden är inriktade

på frågor som gäller kraven på insatser i fråga om bl.a.

marknadsbevakning och svenskt deltagande i internationellt

arbete, och kommittén skall lämna förslag på hur dessa krav

lämpligen bör tillgodoses. Det gäller då inte bara de mer

utpräglade myndighetsfunktionerna i fråga om bl.a.

produktsäkerhet, utan också operativt inriktade uppgifter, såsom

deltagande i det gemensamma regelverkets utveckling i det

viktiga standardiseringsarbetet. I direktiven pekas särskilt på

behovet av att undersöka hur marknadsövervakningen bör

organiseras. En annan väsentlig uppgift för kommittén är att

finna metoder och former för hur man skall hantera

konsumentfrågor som sträcker sig över nationsgränserna.

Enligt utskottets mening får det ankomma på kommittén att

avgöra i vad mån vissa frågor kan behöva behandlas med förtur.

Med hänsyn härtill anser utskottet att motion L710 inte bör

föranleda någon riksdagens åtgärd.

När det gäller de frågor som tas upp i motionerna L706 och

L711 kan utskottet konstatera att också dessa ingår i det

uppdrag som regeringen gett till Konsumentpolitiska kommittén. I

direktiven framhålls att det vid övervägandena kring en

avgränsning av det statliga engagemanget är naturligt att

analysera möjligheterna att i skilda former privatisera det

konsumentinriktade arbete som i dag bedrivs av

konsumentmyndigheterna. Härvidlag är det, såsom framhålls i

direktiven, angeläget att sträva efter att konsumenterna i

större utsträckning engagerar sig i konsumentfrågorna och tar

ansvar för dessa både individuellt och i grupp. Kommittén skall

också belysa de ekonomiska och administrativa insatser som i ett

inledningsskede kan behövas från statens sida för att underlätta

bildandet av frivilliga konsumentorganisationer i Sverige.

Mot denna bakgrund finner utskottet att motionerna L706 och L711

inte påkallar någon riksdagens åtgärd.

Inte heller kan utskottet finna att någon riksdagens åtgärd är

erforderlig med anledning av vad som begärs i motion L712.

Enligt direktiven skall Konsumentpolitiska kommittén belysa om

det konsumentpolitiska arbetet i större utsträckning än för

närvande bör innefatta kommunala och andra offentliga tjänster

på de områden som inte är avreglerade. Det står kommittén fritt

att även i andra hänseenden än dem som särskilt berörts i

direktiven ta upp frågor som kan vara av betydelse för den

statliga verksamheten på det konsumentpolitiska området. Med

anledning av vad som i motionen anförts om behovet av en analys

av marknadsföringslagen vill utskottet erinra om att i den mån

t.ex. skolverksamhet och sjukvård marknadsförs av enskilda

näringsidkare är lagen givetvis tillämplig.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna

L706, L710, L711 och L712.

Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda s) gör i motion

L701 en jämförelse mellan näringslivets utgifter för reklam och

statens utgifter inom olika områden. Med hänvisning till

jämförelsen konstaterar motionärerna att statens och kommunernas

anslag till läromedel i grundskolan är lägre än kostnaderna för

olika reklamkataloger år 1991. I motionen anförs att det ter sig

utmanande att, samtidigt som näringslivet och däribland stora

multinationella företag kan satsa miljarder för att övertala

konsumenterna att köpa deras produkter, en seriös och opartisk

konsumentupplysning och konsumentforskning sätts på undantag.

Motionärerna anser det därför rimligt att reklamen till någon

del får bidra till kostnaderna för konsumentupplysning och

konsumentforskning. Frågan om hur en ökning av reklamskatten

kunde utformas och hur medlen lämpligen kan användas för

konsumentupplysning borde, enligt motionärernas uppfattning,

övervägas i lämpliga former. I motionen yrkas ett

tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med vad som

sålunda anförts om behovet av en förstärkning av den

konsumentpolitiska verksamheten och konsumentforskningen.

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om

önskvärdheten av en förstärkt konsumentupplysning och

konsumentforskning. I fråga om den av motionärerna förordade

finansieringen har dock utskottet samma uppfattning nu som år

1986 och år 1991 (bet. LU 1985/86:34 och 1990/91:LU21) då

liknande motionsyrkanden behandlats, nämligen att en höjning av

reklamskatten inte bör komma i fråga för finansieringen av

konsumentupplysning och konsumentforskning. Motionsförslaget

står inte heller i överensstämmelse med pågående strävanden att

finansiera konsumentverksamheten på annat sätt än över

statsbudgeten. Skatteutskottet har också i återkommande

sammanhang tagit avstånd från den typ av specialdestinerade

skatter som föreslås i motionen.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L701.

5 Stöd till konsumentorganisationer

Genom riksdagens beslut om livsmedelspolitiken våren 1990

(prop. 1989/90:146, bet. JoU25, rskr. 327) infördes ett särskilt

stöd till ideella konsumentorganisationer. För innevarande

budgetår har 2080000 kr anvisats för ändamålet. Syftet med

stödets införande var att stimulera och stärka konsumenternas

inflytande på livsmedelskedjans olika led i frågor som rör

livsmedelspolitiken. Medlen, som disponeras av KOV, har använts

bl.a. som stöd till ideella organisationer som bedriver projekt

med anknytning till livsmedels- och konsumentpolitiska frågor.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till stöd till

konsumentorganisationer för budgetåret 1993/94 skall anvisa ett

reservationsanslag på 2100000 kr. Av propositionen framgår

att anslagsmedlen skall kunna användas för stöd både till sådana

ideella konsumentorganisationer som främst är engagerade på det

livsmedelspolitiska området och till organisationer med

verksamhet på andra konsumentområden. Medlen skall också, enligt

vad civilministern anför, kunna användas för att i ett

initialskede stödja och stimulera uppbyggande av nya

organisationer. Som skäl för det utvidgade användningsområdet

för medlen anför civilministern att konsumentorganisationerna

måste få en större plats i konsumentpolitiken, vilket innebär

att fler människor engageras och att de som berörs får möjlighet

att påverka den. Detta bör gälla även andra områden än

livsmedelssektorn.

Utskottet har inte någon erinran mot den medelsberäkning som

gjorts i budgetpropositionen. Inte heller när det gäller medlens

användning har utskottet några invändningar. Utskottet

tillstyrker därför regeringens förslag också i denna del.

I motion L715 av Lars Stjernkvist m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om möjligheter till ekonomiskt stöd för

ekonomisk rådgivning till konsumenter i folkbildningsregi.

Med det utvidgade användningsområde som medlen under

förevarande anslag kommer att få fr.o.m. nästa budgetår torde

enligt utskottets mening inte något formellt hinder föreligga

mot att medlen används för att stödja konsumentverksamhet på

sätt som begärs i motion L715. Någon riksdagens åtgärd med

anledning av motionen är således inte påkallad.

6 Bidrag till miljömärkning av produkter m.m.

Med anslaget Bidrag till miljömärkning av produkter

finansieras sedan hösten 1989 ett system för frivillig och

enhetlig positiv miljömärkning. Systemet har kommit till i

nordisk samverkan och bygger på enhetliga nordiska kriterier,

vilka fastställs av ett särskilt samordningsorgan under Nordiska

ministerrådet (prop. 1989/90:25, bet. LU13, rskr. 81).

Den frivilliga miljömärkningen i Sverige, inom ramen för detta

system, organiseras och bedrivs av

SIS-Standardiseringskommissionen i Sverige och leds av

Miljömärkningsstyrelsen. Verksamheten med miljömärkningen avsågs

i huvudsak bli finansierad genom avgifter och ersättningar från

de företag som vill miljömärka sina produkter. Under

uppbyggnadsskedet förutsattes emellertid att medel

tillhandahölls över statsbudgeten. Medlen skall återbetalas när

systemet ekonomiskt kan bära detta. När anslaget inrättades

beräknade regeringen det totala behovet av medelstillskott under

de fem första åren till omkring 6000000 kr. Av årets

budgetproposition framgår att sammanlagt 8600000 kr

anslagits till verksamheten t.o.m. budgetåret 1992/93 och att

ytterligare statsbidrag erfordras för verksamheten kommande

budgetår.

I propositionen anför civilministern att en enhetlig officiell

miljömärkning är av så stort allmänintresse att verksamheten

tills vidare bör få statligt stöd. Hon förklarar sig därför

beredd att engångsvis anslå extra medel för budgetåret 1993/94

så att insatserna för marknadsföring och kriteriearbetet kan

utökas. Hon föreslår därför att SIS under det kommande

budgetåret skall få ett engångsbidrag på 5000000 kr för

miljömärkning av produkter.

Utskottet har ingen annan uppfattning och tillstyrker bifall

till förslaget.

Arbetet med den frivilliga miljömärkningen tas upp i två

motioner. I motion Jo707 anser Gudrun Schyman m.fl. (v) att det

går alltför trögt med arbetet med att miljömärka produkter. I

motionen yrkas att riksdagen skall begära förslag från

regeringen om att förbättra och påskynda arbetet med

miljömärkningen (yrkande 6).

Ingvar Carlsson m.fl. (s) föreslår i motion Jo630 att

regeringen skall göra en utvärdering av det arbete som hittills

har bedrivits med miljömärkningen och redovisa sina bedömningar

och förslag till riksdagen (yrkande 19 delvis).

Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att regeringen

i budgetpropositionen inte gjort någon närmare utvärdering av

det arbete som hittills bedrivits med miljömärkningen. Som

utskottet konstaterade våren 1992 (se bet. 1991/92:LU24) har det

förelegat betydande svårigheter att få i gång systemet med den

frivilliga miljömärkningen, och det är nu uppenbart att de

ursprungligen fastställda ekonomiska ramarna för verksamheten

inte håller. Utgångspunkten för den ursprungliga

överenskommelsen mellan staten och SIS var att miljömärkningen

efter en igångsättningsperiod om fem år och ett villkorligt

återbetalningsskyldigt statsbidrag skulle vara självbärande.

Enligt vad som redovisas i budgetpropositionen anser

Miljömärkningsstyrelsen att denna förutsättning visat sig

orealistisk. Miljömärkningsstyrelsen konstaterar att staten även

i fortsättningen måste stå för huvuddelen av kostnaderna för

kriterieutvecklingen och informationsverksamhet. För budgetåret

1993/94 har styrelsen bedömt behovet av statsbidrag för

verksamheten till närmare 7,5 miljoner kr. Utskottet har inte

tillgång till något närmare underlag för att kunna bedöma om den

kritik mot systemet som framställts i massmedia är befogad. Att

arbetet försenats har emellertid lett till att konkurrerande

märkningssystem kommit till stånd på grund av att vissa

branscher inte ansett sig kunna invänta Miljömärkningsstyrelsens

beslut.

Mot denna bakgrund framstår det enligt utskottets mening som

ytterst angeläget att den i motion Jo630 förordade utvärderingen

kommer till stånd och därefter redovisas till riksdagen. Att

inleda ett samarbete med EG:s miljömärkningssystem innan en

ordentlig utvärdering av det svenska systemet genomförts anser

utskottet äventyrligt.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion Jo630 yrkande 19 i denna del och Jo707 yrkande 6 ge

regeringen till känna.

7 Miljöfarlighetsmärkning och annan märkning av

konsumentprodukter

I två motioner begärs initiativ från riksdagens sida som går

ut på att regler om obligatorisk miljöfarlighetsmärkning

skall införas i Sverige. I motion Jo630 anför Ingvar Carlsson

m.fl. (s) att regeringen bör se till att obligatorisk

miljöfarlighetsmärkning nu kan genomföras i praktiken. I

motionen yrkas ett tillkännagivande därom (yrkande 19 delvis).

Också Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (båda c) anser

att samtliga produkter bör ha en obligatorisk

miljöfarlighetsmärkning. I motion L716 yrkas ett

tillkännagivande därom (yrkande 1).

I likhet med motionärerna ser utskottet det som ytterst

positivt om produkter i större omfattning än för närvarande kan

märkas med avseende på innehållet av miljöfarliga ämnen, och

enligt utskottets mening är tiden nu mogen för att överväga

föreskrifter därom. Utskottet anser det ingalunda självklart att

sådana föreskrifter skulle uppfattas som tekniska handelshinder,

och inom EG har miljöintressen godtagits som grund för

särbestämmelser. De förslag om märkning som regeringen nyligen

lagt fram i proposition 1992/93:180 om riktlinjer för en

kretsloppsanpassad samhällsutveckling motsvaras inte heller av

några gällande EG-direktiv. Vad som nu anförts leder utskottet

till den uppfattningen att frågan kräver ytterligare

överväganden. Det bör ankomma på regeringen att föranstalta om

en utredning som får i uppdrag att närmare belysa frågan om

obligatorisk miljömärkning och lämna erforderliga förslag.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L716 yrkande 1 och Jo630 yrkande 19 i denna del som sin

mening ge regeringen till känna.

Berit Oscarsson och Margareta Israelsson (båda s) vill i

motion L704 ha till stånd ett tillkännagivande från riksdagens

sida som gäller allergimärkning av textilier. I motionen

anförs att det är rimligt att konsumenterna informeras huruvida

de varor de köper innehåller allergiframkallande ämnen. Enligt

motionärerna bör det prövas om textilier och möbler skall förses

med en innehållsdeklaration om vilka kemiska ämnen som använts i

framställningsprocessen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av att

information lämnas om allergiframkallande ämnen i textilier.

Emellertid uppställs inte inom EG -- såvitt utskottet kunnat

utröna -- några generella krav på att textilier skall vara

allergimärkta. I linje med vad utskottet redovisat ovan torde

därför möjligheter för närvarande saknas att genom föreskrifter

tillskapa sådan information. Liksom när det gäller obligatorisk

miljöfarlighetsmärkning hindrar dock inte EES-avtalet industrin

och handeln att frivilligt förse sina varor med den information

som t.ex. allergiker efterfrågar. I sammanhanget vill utskottet

också erinra om att frågan varit föremål för behandling av

Allergiutredningen. I betänkandet (SOU 1989:76) Allergi,

överkänslighet har utredningen uppmanat tillverkare och

importörer av konsumentprodukter att ta fram redovisningar av

innehållet i sina produkter. För att göra en

innehållsdeklaration begriplig för den vanlige konsumenten är

det också enligt utredningen angeläget att det görs en

"allergideklaration" med uppgift om i vilken mån produkten

innehåller allergiframkallande ämnen och hur produkten skall

hanteras. Vidare bör enligt utredningen tillverkare och

importörer förse textilier som innehåller formaldehyd med

upplysningar om hur de bör tvättas före användning om de kommer

i kontakt med huden. Vidare har allergiutredningen föreslagit

att KOV går ut till allmänheten med information om

allergiframkallande produkter och att gränsvärden fastställs för

formaldehydavgivning från kläder och andra textilier.

Allergiutredningens förslag innebär också att KOV och

Kemikalieinspektionen skall följa den fortsatta utvecklingen av

konsumentprodukters allergiframkallande effekter.

Efter det att Allergiutredningen överlämnat sitt betänkande

har Kemikalieinspektionen låtit genomföra en

stickprovsundersökning rörande förekomsten av formaldehyd i

textilier på den svenska marknaden (PM 1992-01-15,

Kemikalieinspektionen, dnr 15-976-91). Resultatet av

undersökningen tyder på att textilier som säljs i Sverige sällan

överskrider de gränsvärden för formaldehyd som finns uppställda

i Finland. Av promemorian framgår att inspektionen kommer att

följa upp att vissa av företagen som omfattats av undersökningen

vidtar erforderliga åtgärder.

I sammanhanget vill utskottet också peka på att både

Kemikalieinspektionen och KOV ger värdefulla upplysningar på

området (se bl.a. Kemikalieinspektionens broschyr Kemikalier i

textilier och Råd & Rön nr 2, 1992). Erfarenheten visar att

sådan typ av information ofta citeras i dagspressen varför man

kan utgå från att informationen också sprids till en bredare

krets konsumenter.

Utskottet utgår från att såväl Kemikalieinspektionen som KOV

inom ramen för tillgängliga resurser fortsätter och

intensifierar detta för många allergiker värdefulla arbete.

Enligt utskottets mening är det angeläget att berörda branscher

så långt det är praktiskt och ekonomiskt rimligt tillhandahåller

den information som konsumenterna efterfrågar. Utskottet anser

sig också beträffande allergimärkningen kunna utgå från att

förbättringar kommer till stånd mot bakgrund av att allt fler

konsumenter nödgas ha tillgång till sådan information.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L704.

I motion L707 anför Ulf Melin och Göte Jonsson (båda m) att

det finns ett mycket starkt och brett förankrat konsumentkrav

för en aktiv information i syfte att öka efterfrågan på icke

djurtestade produkter och att påskynda utvecklingen mot att

djur utnyttjas för så futila ändamål som testning av kosmetiska

preparat. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall

begära dels en utredning om märkning av kosmetika med uppgift om

huruvida den testats på djur eller ej kan genomföras (yrkande

1), dels förslag om hur en aktiv konsumentinformation kan

genomföras i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande

2).

Utskottet erinrar om att frågan om märkning av kosmetiska och

hygieniska produkter med uppgift om eventuellt djurtest har

behandlats av riksdagen flera gången tidigare med anledning av

motioner. Senast behandlades frågan av jordbruksutskottet våren

1988 i samband med regeringens förslag om djurskyddslag m.m.

(prop. 1987/88:93). I sitt av riksdagen godkända betänkande JoU

1987/88:22 uttalade utskottet som sin principiella uppfattning

att djurförsök inte bör få förekomma vid framställning och

testning av kosmetika, varmed utskottet avsåg skönhetsmedel och

liknande produkter av -- objektivt sett -- lägre nyttighetsgrad.

Frågan om innehållsmärkning av kosmetika kan, framhöll

jordbruksutskottet vidare, i viss utsträckning bli inaktuell

sedan det av utskottet förordade förbudet genomförts, i vart

fall när det gäller svensktillverkade produkter. I avvaktan på

en sådan prövning förklarade jordbruksutskottet ansluta sig till

ett i ärendet avgivet yttrande av lagutskottet (yttr. LU

1987/88:10y). I yttrandet hade lagutskottet förklarat att det är

angeläget att en varudeklaration på kosmetiska förpackningar om

utförda djurtester kommer till stånd och att regeringen till

förnyat övervägande bör ta upp spörsmålet om hur regler om sådan

produktinformation skall utformas. Vad som sålunda uttalades om

förbud mot kosmetikatester på djur och märkning av kosmetika gav

riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr. 327).

Med anledning av riksdagens tillkännagivande våren 1988 gav

regeringen KOV i uppdrag att utreda hur ett system för märkning

i fråga om djurtest på kosmetiska produkter kan utformas samt

redovisa hur förslaget förhåller sig till Sveriges

handelspolitiska förpliktelser. KOV redovisade sitt uppdrag till

regeringen i slutet av år 1990 (PM 1990-12-19, dnr 90/K2754). I

promemorian avvisas tanken på en obligatorisk märkning. KOV kan

inte heller, enligt vad som anförs i promemorian, förorda ett

system med frivillig märkning. I stället föreslår verket att en

allmän information, som på ett klart och kortfattat sätt belyser

frågan om kosmetiska produkter, tillhandahålls konsumenterna i

detaljhandeln. I informationen kan beskrivas hur och i vilken

utsträckning djurtester ingår i säkerhetsvärdering vid

produktion av kosmetika samt vad uppgifter om förekomst av

djurtester i marknadsföringen kan innebära. KOV bedömer det vara

möjligt att ta fram sådant material genom samarbete mellan

branschen och berörda myndigheter. Enligt verket finns det skäl

att tro att en sådan information skulle efterfrågas av många

konsumenter. Informationsmaterialet skulle också underlätta för

företag att informera om sina produkter utan att löpa risken att

vilseleda. Indirekt kan därigenom produktspecifik information om

förekomst av djurtester bli vanligare.

I början av år 1991 fick Centrala försöksdjursnämnden

regeringens uppdrag att undersöka de praktiska och principiella

förutsättningarna för ett förbud mot djurtester vid

framställning av kosmetika. I uppdraget ingick även att föreslå

de eventuella åtgärder som bör vidtas. Uppdraget redovisades

till regeringen i juni 1991 i rapporten Redovisning av de

praktiska och principiella förutsättningarna för ett förbud mot

djurtester vid framställning och testning av kosmetik (CFN:s

skriftserie Nr 14). Av rapporten framgår att djurtester av

kosmetiska produkter inte förekommer i Sverige. Några

laboratorier som har resurser för sådan testverksamhet finns

inte heller här i landet. Den toxikologiska testningen av

kosmetiska produkter och råvaror till sådana produkter syftar

till att om möjligt säkerställa att produkterna inte orsakar

ögon- eller hudirritationer eller allergier. De regler som

gäller för sådan testning av de i de kosmetiska och hygieniska

produkter ingående kemiska ämnena skiljer sig enligt nämnden

inte från de regler som gäller andra kemikalier. Ett förbud, som

bör gälla såväl tillverkning som import av kosmetiska produkter

vars råvaror testats på djur, kan enligt vad som anförs i

rapporten antas utgöra ett visst incitament för

kosmetikabranschen att använda alternativa testmetoder. Nämnden

ifrågasätter dock hur stor betydelse ett förbud som bara gäller

Sverige kan få. Större framgång i detta hänseende skulle enligt

nämndens mening vinnas om vårt land i stället ökade sina

insatser i arbetet med att nationellt och internationellt främja

forsknings- och utvecklingsarbete med alternativa metoder och

särskilda utvärderingsstudier för att få sådana metoder

accepterade.

Enligt vad utskottet erfarit är såväl KOV:s promemoria som

Centrala försöksdjursnämndens rapport fortfarande föremål för

överväganden inom regeringskansliet. Något behov av ytterligare

utredningsarbete kan utskottet inte finna föreligga. En

väsentlig fråga också i detta sammanhang är vilka åtgärder som i

framtiden kan vidtas från svensk sida med hänsyn till våra

åtaganden enligt EES-avtalet. Utskottet vill i detta sammanhang

erinra om att EG-kommissionen nyligen antagit ett förslag till

direktiv om kosmetika. Förslaget syftar till att förbättra och

harmonisera information för konsumenter och tillsynsmyndigheter

beträffande kosmetika som marknadsförs inom Gemenskapen och

därigenom eliminera de sista hindren för den fria rörligheten

för sådana produkter på den gemensamma marknaden. Förslaget

berör också förbud mot djurförsök inom kosmetikaindustrin. På

informationsområdet går förslaget ut på tillskapandet av en

förteckning över de ingredienser som används i kosmetiska

produkter i syfte att få till stånd en gemensam terminologi på

området. Dessutom kommer det att krävas att producenterna märker

ingredienserna på varans förpackning och att de förser

tillsynsmyndigheterna med erforderlig information. Den

gemensamma ståndpunkten beträffande djurtester av kostmetika är

att medlemsstaterna skall införa föreskrifter med förbud mot

marknadsföring av kosmetiska produkter vars ingredienser testats

på djur. Utgångspunkten är att förbudet skall vara genomfört år

1998, dock med möjlighet för Kommissionen att besluta ett senare

ikraftträdande om det då inte finns tillgång till alternativa

testmetoder (Bulletin of the European Communities, No 11, 1992).

Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats konstaterar

utskottet att de frågor som tas upp i motion L707 är föremål för

överväganden på såväl nationell som internationell nivå. Något

nytt tillkännagivande från riksdagens sida synes därför nu

knappast meningsfullt. Utskottet vill vidare peka på att det

numera i inte oväsentlig omfattning förekommer i Sverige att

kosmetika samt hud- och hårvårdsprodukter är försedda med

märkning som upplyser om att ingredienserna inte är djurtestade.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L707.

8 Åtgärder mot viss reklam

I motion So289 anser Gudrun Schyman m.fl. (v) att det är dags

att införa lagstiftning mot bl.a. könsdiskriminerande

reklam. En sådan lagstiftning anser motionärerna bör föregås

av en särskild utredning där man studerar reklamens effekter på

barn och ungdom. I motionen yrkas att riksdagen skall begära att

regeringen utreder lagstiftningsfrågan (yrkande 4) samt

tillsätter en utredning med uppgift att se över reklamens

effekter på barn och ungdom och lämna förslag till eventuellt

motverkande åtgärder (yrkande 5).

Som utskottet redovisat i tidigare betänkanden (se bl.a. bet.

1991/92:LU24) med anledning av liknande motionsyrkanden har

frågan om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam

aktualiserats i KOV:s rapport 1988/89:5 Könsdiskriminerande

reklam -- Nu skall den bort! och en inom Civildepartementet

upprättad promemoria (dnr MA 581/89) Lagstiftning mot

könsdiskriminerande reklam, som har remissbehandlats. Något

behov av att ytterligare utreda lagstiftningsfrågan kan mot

denna bakgrund inte anses föreligga. De förslag som finns är,

enligt vad utskottet erfarit, fortfarande föremål för

överväganden inom regeringskansliet. I sammanhanget vill

utskottet också erinra om att näringslivet vidtagit s.k.

egenåtgärder i syfte att motverka könsdiskriminerande reklam. År

1989 inrättades för detta ändamål Näringslivets etiska råd mot

könsdiskriminerande reklam (ERK) med ett flertal

branschorganisationer som huvudmän. Rådets ställningstaganden

som innebär att viss reklamåtgärd befunnits diskriminerande mot

ettdera könet -- s.k. fällande uttalanden -- offentliggörs genom

underrättelser till pressen. Med hänsyn till de egenåtgärder som

sålunda vidtagits är utskottet för sin del inte övertygat om

att behovet av lagstiftning numera är så stort. Enligt

utskottets mening vore det dock värdefullt om regeringen i ett

lämpligt sammanhang för riksdagen redovisar sina överväganden i

frågan.

När det sedan gäller yrkande 5 i motion So289 vill utskottet

peka på att, såsom framgår av KOV:s anslagsframställning

1993/94, verket under de två sista budgetåren från anslaget

konsumentforskning beviljat medel på sammanlagt 280000 kr till

olika projekt med anknytning till barn och reklam (Barn och

TV-reklam, Ungdomars tolkning och förståelse av livsstilsreklam

samt Otraditionella marknadsföringsmetoder mot barn och unga --

Barn i TV3). I den mån dessa projekt skulle påvisa behov av

särskilda åtgärder från riksdagens sida utgår utskottet från att

regeringen tar erforderliga initiativ härtill.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion So289

yrkandena 4 och 5.

Birger Andersson och Rune Thorén (båda c) anför i motion L703

att problemet med oönskad faxreklam har uppmärksammats i USA

och att lagstiftningsåtgärder redan vidtagits där. Även i vissa

europeiska länder har enligt motionärerna nu påbörjats

diskussioner om vilka konkreta möjligheter som allmänheten bör

ha för att välja bort den reklam som via fax tränger in i

hemmen. Även om problemen med oönskad faxreklam ännu inte är

särskilt stora i Sverige anser motionärerna att det bör

tillsättas en arbetsgrupp eller utredning med uppgift att följa

utvecklingen och komma med förslag till eventuella åtgärder.

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om att

frågan bör följas mot bakgrund av att det numera finns en

tendens till att spridningen av reklambudskap via fax ökar.

Utskottet utgår från att KOV inom ramen för verkets instruktion

(1988:61) och tillgängliga resurser följer utvecklingen på

området och vidtar de åtgärder som kan befinnas erforderliga.

Från utskottets sida förutsätts därvid att KOV tar upp problemet

med reklambranschen i lämpligt sammanhang. Något initiativ i

saken från riksdagens sida kan emellertid inte nu anses

påkallat. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion

L703.

9 Artikelprismärkning

Enligt prisinformationslagen (1991:601), som trädde i kraft

den 1 april 1992, är näringsidkare i detaljistledet skyldiga att

lämna information om priset på de varor och tjänster som de

tillhandahåller konsumenterna. Prisinformationen skall i regel

lämnas när näringsidkare marknadsför bestämda varor och

tjänster. I 11§ prisinformationslagen föreskrivs att i butiker

som tillhandahåller dagligvaror genom självbetjäning priset i

regel skall anges på varan eller dess förpackning

(artikelprismärkning). Priset får dock anges på hyllkantsetikett

eller skylt om det finns praktiska hinder mot prismärkning på

varan eller dess förpackning. Prismärkning med hyllkantsetikett

eller med skylt är också tillåten om prisinformationssystemet i

butiken gör det möjligt för konsumenten att på ett enkelt sätt

beräkna den sammanlagda kostnaden för varorna före betalning och

kontrollera att det pris som betalas stämmer överens med

prisangivelsen i butiken, om inte detta redan är tekniskt

säkerställt. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer

meddelar föreskrifter om vad som skall anses utgöra praktiska

hinder mot att priset anges på varan eller dess förpackning och

om kraven för kontroll skall vara obehövliga. KOV har genom

föreskrifter om prisinformation (KOVFS 1992:1) föreskrivit att

praktiska hinder mot att lämna prisinformation på varan eller

dess förpackning finns för följande varuslag: Varor i

mejerikylutrymmen, öl, läskedrycker och bordsvatten, djupfrysta

varor, prisgrupperade varor, varor som exponeras på pall eller

liknande, lösvikts-, plock- och småvaror, mjöl, socker och ägg

samt tobaksvaror och kaffe (dock inte snabbkaffe).

I motion 1991/92:L715 av Knut Wachtmeister och Inga Berggren

(båda m) samt i motion 1991/92:L719 av Carl B Hamilton och Ulla

Orring (båda fp) begärs på närmare angivna skäl att riksdagen

skall upphäva 11§ prisinformationslagen.

Utskottet erinrar om att riksdagen hösten 1991 avstyrkt ett

förslag från regeringen om att slopa den särskilda bestämmelsen

om artikelprismärkning av dagligvaror som tillhandahålls genom

självbetjäning (prop. 1991/92:55, LU15). Detta ställningstagande

bör inte nu frångås. Enligt utskottets mening kan det finnas

skäl att avvakta erfarenheterna av tillämpningen av den

förhållandevis nya bestämmelsen under en tid. Utskottet

förutsätter emellertid att en utvärdering av bestämmelsens för-

och nackdelar från konsumentsynpunkt kommer till stånd när man

bättre kan överblicka dess konsekvenser.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

1991/92:L715 och 1991/92:L719.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande Marknadsdomstolens verksamhet

att riksdagen godkänner att den övergripande målsättningen för

verksamheten inom Marknadsdomstolens ansvarsområde skall vara i

enlighet med vad som förordats i proposition 1992/93:100 bilaga

13, punkt D 1,

2. beträffande anslaget till Marknadsdomstolen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag under tolfte

huvudtiteln till Marknadsdomstolen för budgetåret 1993/94

anvisar ett ramanslag på 6080000 kr,

3. beträffande anslaget till Konsumentverket

att riksdagen med bifall till regeringens förslag under

trettonde huvudtiteln till Konsumentverket för budgetåret

1993/94 anvisar ett ramanslag på 75100000 kr,

4. beträffande anslaget till Allmänna reklamationsnämnden

att riksdagen med bifall till regeringens förslag under

trettonde huvudtiteln till Allmänna reklamationsnämnden för

budgetåret 1993/94 anvisar ett ramanslag på 13400000 kr,

5. beträffande reformering av konsumentpolitiken m.m.

att riksdagen avslår motion 1992/93:L701, motion 1992/93:L706,

motion 1992/93:L710, motion 1992/93:L711 och motion

1992/93:L712,

6. beträffande stöd till konsumentorganisationer

att riksdagen med bifall till regeringens förslag under

trettonde huvudtiteln till Stöd till konsumentorganisationer

för budgetåret 1993/94 anvisar ett reservationsanslag på

2100000 kr,

7. beträffande ekonomisk rådgivning till konsumenter

att riksdagen avslår motion 1992/93:L715,

8. beträffande bidrag till miljömärkning av produkter

att riksdagen med bifall till regeringens förslag under

trettonde huvudtiteln till Bidrag till miljömärkning av

produkter för budgetåret 1993/94 anvisar ett anslag på

5000000 kr,

9. beträffande utvärdering av miljömärkningen

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Jo630 yrkande 19

i denna del och motion 1992/93:Jo707 yrkande 6 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 1 (m, fp, c, kds)

10. beträffande obligatorisk miljöfarlighetsmärkning

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L716 yrkande 1

och motion 1992/93:Jo630 yrkande 19 i denna del som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 2 (m, fp, c, kds)

11. beträffande allergimärkning av kläder

att riksdagen avslår motion 1992/93:704,

12. beträffande djurtestad kosmetika

att riksdagen avslår motion 1992/93:L707,

13. beträffande könsdiskriminerande reklam m.m.

att riksdagen avslår motion 1992/93:So289 yrkandena 4 och 5,

14. beträffande faxreklam

att riksdagen avslår motion 1992/93:L703,

15. beträffande artikelprismärkning

att riksdagen avslår motion 1991/92:L715 och motion

1991/92:L719.

Stockholm den 9 mars 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Bengt Harding Olson (fp),

Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil

Persson (m), Gunnar Thollander (s), Hans Stenberg (s), Stig

Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m) och Per

Erik Granström (s).

Reservationer

1. Utvärdering av miljömärkningen (mom. 9)

Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Bengt Harding

Olson (fp), Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m) Stig Rindborg

(m) och Lennart Fridén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar

med "Enligt utskottets" och på s. 10 slutar med "till känna"

bort ha följande lydelse:

Som utskottet konstaterade våren 1992 (se bet. 1991/92:LU24)

med anledning av liknande motionsyrkanden har det uppenbart

initialt förelegat svårigheter med miljömärkningen. Bl.a. har

arbetet med att ta fram kriterier tagit längre tid än beräknat.

Den hittillsvarande verksamheten synes emellertid, såvitt

utskottet kan finna, nu ha gett resultat. Enligt vad som framgår

av budgetpropositionen har också kriterier hittills fastställts

för 11 produktgrupper såsom pappersprodukter, textila

tvättmedel, båtmotorer samt oljepannor och brännare. Under år

1992 har omkring 150 miljömärkta produkter introducerats på den

svenska marknaden. Enligt vad utskottet erfarit har också

förhållandevis nyligen ett visst utvärderingsarbete ägt rum inom

ramen för Nordiska ministerrådet (se Rapporten Nordisk

Miljømærkning, Status og tidsplan for arbejdet, Køpenhamn, 15

december 1992). Vidare har ett informellt samarbete med EG:s

miljömärkningsverksamhet inletts, och en överenskommelse om

samarbete på expertnivå mellan EG:s och Nordens kriteriegrupper

har träffats. I budgetpropositionen upplyser civilministern att

EG:s förordning (EEG nr 880/92) om miljömärkning kommer att

omfattas av förhandlingarna mellan EFTA och EG om integrering av

nya regler i EES-avtalet.

Enligt utskottets mening är det viktigt -- särskilt mot

bakgrund av de svårigheter som hittills förelegat och att de

ursprungliga ekonomiska ramarna uppenbarligen inte håller -- att

regeringen noga följer verksamheten och med jämna mellanrum gör

erforderliga utvärderingar samt redovisar resultaten till

riksdagen i lämpligt sammanhang. Utskottet utgår emellertid från

att detta kommer till stånd utan att det behövs något särskilt

tillkännagivande från riksdagens sida.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Jo707

yrkande 6 och Jo630 yrkande 19 i denna del.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha

följande lydelse:

9. beträffande utvärdering av miljömärkningen

att riksdagen avslår motion 1992/93:Jo630 yrkande 19 i denna

del och motion 1992/93:Jo707 yrkande 6.

2. Obligatorisk miljöfarlighetsmärkning (mom. 10)

Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Bengt Harding

Olson (fp), Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m), Stig Rindborg

(m) och Lennart Fridén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "I likhet" och på s. 11 slutar med "till känna" bort

ha följande lydelse:

Ett motionsyrkande med krav på obligatorisk miljömärkning

behandlades av utskottet våren 1992. I sitt av riksdagen

godkända betänkande 1991/92:LU24 ansåg utskottet, i likhet med

motionärerna, det som positivt om produkter i större omfattning

än för närvarande kan märkas med avseende på innehållet av

miljöfarliga ämnen. Enligt utskottets mening måste emellertid

frågan om obligatorisk miljöfarlighetsmärkning lösas inom ramen

för det regelverk som det förestående EES-avtalet ställer upp.

Ett väsentligt förhandlingsmål på varuområdet har varit,

framhöll utskottet, att så långt som möjligt avveckla

existerande tekniska handelshinder som uppstår till följd av

skiljaktiga tekniska föreskrifter och förhindra uppkomsten av

nya. En allmän bedömning som utskottet gjorde är att Sverige kan

behålla sina miljökrav i de fall de är mer långtgående än EG:s

motsvarande regler. EFTA-länderna har, framhöll utskottet

vidare, inom ramen för EES-avtalet generellt åtagit sig att

följa EG:s harmoniserade regler på varuområdet. För sådana

områden där de svenska reglerna bedömts motsvara en högre

skyddsnivå har särlösningar utarbetats. När det gäller

kemikalier, anförde utskottet, har en sådan lösning utarbetats

som innebär att parterna är ense om syftet att EFTA-länderna

skall acceptera EG:s regler om klassificering och märkning av

farliga kemikalier som de är utformade den 1 januari 1995. Under

tiden skall EG och EFTA samarbeta för att minska skillnaderna.

Skulle Sverige eller något annat EFTA-land finna att man den 1

januari 1995 ändå inte kan acceptera EG:s regler skall dessa

inte tillämpas av landet i fråga. Ett sådant land kommer då,

framhöll utskottet, att stå utanför samarbetet i denna del

såvida inte annat överenskoms. Såvitt utskottet kunde finna

uppställs inte inom EG sådana krav som innebär obligatorisk

miljöfarlighetsmärkning av konsumentprodukter. Om Sverige skulle

besluta om föreskrifter om obligatorisk märkning som inte

motsvaras av någon EG-regel kan det, framhöll utskottet, inte

uteslutas att detta skulle uppfattas som ett tekniskt

handelshinder. Det har visserligen förekommit, anförde utskottet

vidare, att miljöintressen godtagits som grund för

särbestämmelser i ett EG-land. Frågan om huruvida sådana

intressen skulle godtas som skäl för svenska föreskrifter kunde

dock utskottet inte besvara inom ramen för det då aktuella

ärendet. Det anförda ledde utskottet till den uppfattningen att

riksdagen inte borde ta några initiativ till en obligatorisk

miljöfarlighetsmärkning. Utskottet avstyrkte därför bifall till

den då aktuella motionen.

Utskottet är lika lite nu som för ett år sedan berett att

förorda något riksdagsinitiativ som går ut på att föreskrifter

om obligatorisk miljöfarlighetsmärkning skall införas i Sverige.

Enligt utskottets mening bör man nu först och främst avvakta

resultatet av de överläggningar om frivillig miljömärkning som

kommer att äga rum mellan EFTA och EG i samband med

förhandlingarna om integrering av nya regler i EES-avtalet. I

sammanhanget vill utskottet också understryka angelägenheten av

att berörda branscher så långt det är praktiskt och ekonomiskt

rimligt genom märkning och på annat sätt tillhandahåller den

information som konsumenterna efterfrågar. Eftersom information

om vad en viss produkt innehåller kan vara ett konkurrensmedel i

likhet med annan varuinformation som konsumenterna önskar anser

sig utskottet kunna utgå från att erforderliga åtgärder kommer

att vidtas. Utskottet konstaterar också att miljöargument redan

nu används i en inte obetydlig omfattning vid marknadsföring av

vissa konsumentprodukter, t.ex. rengöringsmedel och

bilvårdsprodukter. Enligt uppgift planerar också vissa

textilföretag att i samarbete med Svenska naturskyddsföreningen

förse sina konsumentprodukter med miljömärkning (se

Konsumentnytt nr 2, 1993).

Vidare vill utskottet peka på vad som redovisats i den nyligen

framlagda propositionen 1992/93:180 om riktlinjer för en

kretsloppsanpassad samhällsutveckling. Av propositionen framgår

att regeringen kommer att föreläggas ett förslag som innebär att

Kemikalieinspektionen skall få i uppdrag att i samråd med

Naturvårdsverket kartlägga användningen av kemiska ämnen i

tvätt-, disk- och rengöringsmedel. Med utgångspunkt i denna

kartläggning bör inspektionen, enligt vad som anförs i

propositionen, göra en analys av vilka hälso- och miljörisker

som användningen av sådana medel orsakar, redovisa vilken

produktutveckling mot mindre skadliga produkter som är på gång

samt ge förslag till åtgärder inkl. begränsningar som behövs

för att påskynda utvecklingen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

Jo630 yrkande 19 i denna del och L716 yrkande 1.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande obligatorisk miljöfarlighetsmärkning

att riksdagen avslår motion 1992/93:L716 yrkande 1 och motion

1992/93:Jo630 yrkande 19 i denna del.

Särskilt yttrande

Artikelprismärkning

Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Bengt Harding

Olson (fp), Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m), Stig Rindborg

(m) och Lennart Fridén (m) anför:

Som vi framhöll hösten 1991 i en reservation till utskottets

betänkande 1991/92:LU15 bör en lagstiftning om prisinformation

inte vara mer ingående och detaljerad än vad som är erforderligt

med hänsyn till lagens ändamål. En avvägning måste också göras

gentemot handelns behov av rationell hantering och ökad

effektivitet. Viktigt är också att en lagreglering inte utformas

så att framtagandet av tekniska lösningar för prisinformation

motarbetas. Vid bestämmandet av kraven på prisinformation måste

också kostnaderna ställas i relation till informationsbehovet.

Kraven får inte utformas så att de leder till att konsumenterna

drabbas av negativa effekter i form av prisökningar m.m.

Redan innan prisinformationslagen trädde i kraft ingick

prisinformation till konsumenterna som en mycket viktig del i

dagligvaruhandelns marknadsföring. Det var en naturlig och

rationell åtgärd för dagligvaruhandeln att så tydligt och

effektivt som möjligt informera konsumenterna om priset på de

varor som den tillhandahåller. Prisinformationen i sig utgör

också ett konkurrensmedel.

Vi anser därför fortfarande att den principiella

utgångspunkten är att det med förtroende kan överlämnas åt

företagen själva att utifrån kundernas efterfrågan och behov

avgöra hur prisinformationen skall vara utformad i detalj. Såsom

utskottet framhållit kan det dock finnas skäl att avvakta

erfarenheterna av tillämpningen av den förhållandevis nya

bestämmelsen under en tid. Vi förutsätter -- i likhet med

utskottet -- att en utvärdering av bestämmelsens för- och

nackdelar från konsumentsynpunkt kommer till stånd när man

bättre kan överblicka dess konsekvenser. Efter det att en sådan

utvärdering slutförts kommer vi på nytt att i sak ta ställning

till det forsatta behovet av 11§ prisinformationslagen. Med

hänsyn härtill avstår vi från att i detta sammanhang framställa

något särskilt yrkande i frågan.