Bet. 1992/93:LU33

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU33

Livsmedelskontroll m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1992/93

LU33

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag

(propositionen 1992/93:100, bilaga 10) till anslag för statens

livsmedelsverk och täckande av vissa kostnader för

köttbesiktning m.m. samt tre motioner som väckts under den

allmänna motionstiden och som tar upp olika frågor som berör

livsmedelspolitiken.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionens förslag i

förevarande delar och avstyrker bifall till samtliga

motionsyrkanden.

NIONDE HUVUDTITELN

Propositionen

I proposition 1992/93:100 föreslår regeringen

(Jordbruksdepartementet) under punkterna H 1 och H 2 (s. 85)

dels att riksdagen till Statens livsmedelsverk för

budgetåret 1993/94 anvisar ett ramanslag på 94305 000kr,

dels att riksdagen till Täckande av vissa kostnader för

köttbesiktning m.m. för budgetåret 1993/94 anvisar ett anslag

på 1000kr.

Motionerna

1992/93:L705 av Stina Gustavsson och Rosa Östh (c) vari

hemställs

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att samma regler som svenska slakterier

ställs inför vid export också bör gälla de länders slakterier

varifrån Sverige importerar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att oförpackade livsmedel, även frukt och

grönsaker, bör ursprungsmärkas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ursprungsmärkning bör avse det

verkliga ursprungslandet och inte ett "mellanland" där varan

förpackats eller råvaran beretts.

1992/93:L713 av Hans Karlsson (s) vari hemställs att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet att se över viss lagstiftning och de straff som

utmäts vid förseelser mot dessa lagar.

1992/93:L714 av Stina Eliasson (c) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om överförande av Livsmedelsverkets uppgifter

främst till Konsumentverket.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag till

anslag för budgetåret 1993/94 till Statens livsmedelverk (SLV)

och täckande av vissa kostnader för köttbesikting m.m. Vidare

behandlas fem motionsyrkanden på livsmedelspolitikens område,

nämligen frågor om SLV:s arbetsuppgifter, importslakterier,

ursprungsmärkning av livsmedel samt straffbestämmelsen i

livsmedelslagen (1971:511).

SLV är den centrala förvaltningsmyndigheten för

livsmedelsfrågor samt chefsmyndighet för

besiktningsveterinärorganisationen. De huvudsakliga

arbetsuppgifterna för verket är att bevaka konsumentintresset

inom livsmedelsområdet, utöva tillsyn enligt livsmedelslagen

samt leda och samordna livsmedelskontrollen, verkställa

utredningar och praktiskt vetenskapliga undersökningar om

livsmedel och kostvanor, medverka till att statsmakternas

riktlinjer i fråga om kost och hälsa fullföljs, informera om

sådana förhållanden på livsmedelsområdet som är viktiga för

konsumenterna samt godkänna laboratorier för

livsmedelsundersökningar.

SLV:s inkomster består bl.a. av avgifter för köttbesiktning

m.m., kontroll av läkemedelsrester och bekämpningsmedelsrester i

animaliska och vegetabiliska livsmedel, avgiftsmedel för central

tillsyn som överförs till verket från kommunerna, avgifter för

provtagning och undersökning vid större livsmedelsanläggningar

samt avgifter för tillstånd m.m. Dessutom erhålls inkomster för

uppdragsverksamhet, publikationer och kursverksamhet.

Inkomsterna utgör omkring 70 % av verkets finansiering.

SLV utvecklar för närvarande resultatmått för olika

prestationer, bl.a. produktivitet och styckkostnad. Avsikten är

att tillföra resultatredovisningen sådana beräkningar kommande

år.

Verksamhetens inriktning och verkets budgetram för budgetåren

1991/92--1993/94 fastställdes av riksdagen våren 1991 (prop.

1990/91:100, bil. 11, JoU22, rskr. 202). Beslutet innebär i

fråga om verksamhetsinriktningen att SLV ytterligare skall

stärka sin tillsynsroll samtidigt som livsmedelskontrollen i

övrigt i högre grad skall bygga på företagens egentillsyn.

Enligt beslutet bör SLV ge ökad tyngd åt arbetet med att

utveckla nya metoder för analysverksamhet samt vara återhållsam

med normer. Informationsinsatserna gentemot den lokala och

regionala livsmedelskontrollen, livsmedelsbranschen, konsumenter

m.m. skall förstärkas. För treårsperioden fastställde riksdagen

en budgetram för SLV på 257243000 kr. Verkets anslag för

budgetåret 1991/92 uppgick till 89959000 kr. För innevarande

budgetår är anslaget 88486000 kr (se bet. 1991/92:LU25).

I budgetpropositionen anför jordbruksministern att de

riktlinjer som lades fast år 1991 också bör gälla för budgetåret

1993/94. Riktlinjerna för SLV bör enligt hans mening även

omfatta budgetåret 1994/95. Skälet härtill är att det på så sätt

är möjligt för regeringen att, med utgångspunkt i ett underlag

omfattande SLV:s årsredovisning, under våren 1993 utarbeta nya

direktiv för verket inför en fördjupad prövning från regeringens

sida i 1995 års budgetproposition. När det gäller anslaget

föreslås att riksdagen anvisar ett ramanslag på 94305000 kr.

Förslaget till medelsberäkning för SLV föranleder inga

erinringar från utskottets sida, och utskottet tillstyrker

bifall till regeringens förslag i denna del.

En fråga som gäller SLV:s arbetsuppgifter tas upp av Stina

Eliasson (c) i motion L714. Motionären anser att en samordning

av SLV:s och Konsumentverkets uppgifter bör komma till stånd. I

motionen anförs att det är anmärkningsvärt att ett så viktigt

konsumentområde som livsmedelsfrågorna inte helt och hållet

ingår i Konsumentverkets ansvarsområde. Frågor om mat,

matkvalitet, livsmedlens ursprung och behandling tilldrar sig

allt större intresse och får i det utvidgade europeiska

samarbetet allt större betydelse. Konsumentverket borde -- som

expert på att företräda konsumenterna -- rimligen ha de bästa

förutsättningarna för att företräda konsumentintressena också på

livsmedelsområdet. För att få både en effektivare

konsumentpolitik vad gäller livsmedel och en effektivare och

mindre kostsam statlig verksamhet anser motionären att riksdagen

bör uttala sig för att frågan om överförande av SLV:s uppgifter

till Konsumentverket prövas. Samtidigt bör, enligt motionären,

prövas om några av SLV:s uppgifter bör överföras till

Jordbruksverket, Socialstyrelsen eller Folkhälsoinstitutet.

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionären när det

gäller angelägenheten av att den statliga verksamheten på det

konsumentpolitiska området bedrivs effektivt och att berörda

myndigheter inte utför något onödigt dubbelarbete. Som på så

många andra områden kan det också på livsmedelsområdet finnas

skäl att med jämna mellanrum pröva om gällande organisation för

verksamheten är den mest ändamålsenliga för att uppnå önskat

resultat till minsta möjliga kostnad. I ärendet finns inte

tillgång till något närmare underlag för att utskottet nu skall

kunna ta ställning till de förslag som väcks i motionen.

Utskottet förutsätter emellertid att regeringen redan i samband

med direktiven till SLV:s fördjupade anslagsframställning år

1994 kommer att beröra frågan huruvida SLV:s bevakning av

konsumentfrågorna på livsmedelsområdet i större utsträckning än

för närvarande kan samordnas med andra myndigheter i syfte att

få till stånd effektiviseringsvinster.

Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om det arbete

som för närvarande bedrivs av den Konsumentpolitiska kommittén

(C 1992:04). I kommitténs uppdrag ingår att göra en samlad

översyn av det statliga engagemanget på det konsumentpolitiska

området. Beträffande Konsumentverket anges i direktiven (dir.

1992:63) att kommittén bl.a. bör pröva de möjligheter som kan

stå till buds för att minska verkets anslagsbehov utan att för

den skull de väsentliga konsumentpolitiska uppgifter som verket

bör ha träds för när. I detta syfte bör bl.a.

ansvarsfördelningen mellan Konsumentverket och andra statliga

organ ses över. Det står också kommittén fritt att i andra

hänseenden ta upp frågor som kan vara av betydelse för den

statliga verksamheten på det konsumentpolitiska området.

Utskottet utgår från att den Konsumentpolitiska kommittén, om

den så skulle finna erforderligt, också lägger fram

samordningsförslag när det gäller bevakningen av konsumentfrågor

på livsmedelsområdet. Konsumentpolitiska kommitténs uppdrag

skall vara slutfört under år 1993.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att något

tillkännagivande i enlighet med vad som begärs i motion L714 nu

inte bör ske. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Från anslaget Täckande av vissa kostnader för köttbesiktning

m.m. avlönas personal som utför köttbesiktning vid

kontrollslakterierna m.m. Statens utgifter för ändamålet täcks

av bl.a. slakteriföretagen enligt en särskild taxa. Under

anslaget föreslås i budgetpropositionen ett formellt belopp om

1000kr.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag också i denna del.

I motion L705 tas upp en fråga som gäller slakterier.

Motionärerna anser att de krav som svenska slakterier ställs

inför vid export också måste gälla för de länders slakterier

varifrån Sverige importerar produkter. I motionen yrkas

tillkännagivande härom (yrkande 2).

En motion med samma yrkande som den nu aktuella behandlades av

riksdagen under hösten 1992 i samband med avtalet om Europeiska

ekonomiska samarbetsområdet (EES) (se bet. 1992/93:EU1 och yttr.

LU1y). Därvid framhölls att de svenska slakterier som exporterar

till EG, de s.k. EG-godkända slakterierna, har en hantering som

överensstämmer med EG:s regler. Införandet av EG:s bestämmelser

på detta område innebär att alla slakterier och

förädlingsanläggningar efter en övergångstid skall ha anpassat

sig till de nya, i många hänseenden högt ställda kraven. Såväl

EES-utskottet som lagutskottet utgick från att de krav som

sålunda ställs på svenska exportslakterier också kommer att

gälla för de slakterier inom EES som skall exportera sina

produkter till Sverige. EES-utskottet ansåg därför att

önskemålet i den då aktuella motionen var tillgodosett.

Enligt vad lagutskottet erfarit tillåts inte import till

Sverige från slakterier som inte uppfyller EG-kraven. Detta

gäller oberoende av i vilket land slakteriet ligger. Till saken

hör också, som även påpekats tidigare av bl.a. EES-utskottet i

det ovan nämnda betänkandet, att det kontrollsystem som infördes

i Sverige den 1 juli 1990 bibehålls även med ett EES-avtal.

Möjlighet finns således att stoppa produkter från utländska

slakterier som inte uppfyller uppställda krav. Något

tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med vad som

begärs i motionen kan mot bakgrund av det anförda inte anses

erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L705

yrkande 2.

Två frågor som gäller märkning av livsmedel tas upp av

Stina Gustavsson och Rosa Östh (båda c) i motion L705. I

motionen erinras om att det i samband med ändringar i

livsmedelslagen år 1989 beslutades om märkning av ursprungsland

på förpackade livsmedel. Motionärerna anser att även oförpackade

livsmedel skall märkas med ursprungsland. Det är enligt

motionärernas uppfattning otillfredsställande att t.ex. varor

som säljs över disk skall vara undantagna från

ursprungsmärkningen. I de flesta fall finns ju uppgifter om

pris. Det bör därför vara lätt att samtidigt ge information om

varans ursprungsland. Även frukt och grönsaker bör omfattas av

kravet på ursprungsmärkning. Efterlevnaden av den

branschöverenskommelse på området som finns i dag är enligt

motionärerna bristfällig. När det gäller vissa varor, t.ex. sylt

och marmelad, förekommer att man som ursprungsland anger det

land där varan förpackats eller beretts. Detta är enligt

motionärerna inte godtagbart. Om det egentliga syftet med

märkningen av ursprungsland skall nås måste märkningen avse det

verkliga ursprungslandet och inte ett s.k. mellanland. I

motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen

till känna vad i motionen anförts om att oförpackade livsmedel,

även frukt och grönsaker, bör ursprungsmärkas (yrkande 3) och

att ursprungsmärkning bör avse det verkliga ursprungslandet

(yrkande 4).

Som påpekas i motionen innebär gällande föreskrifter krav på

märkning med produktionsland (ursprungsland) endast för

färdigförpackade livsmedel (SLVFS 1984:8, ändrade senast genom

SLVFS 1991:22). Märkning med uppgift om produktionsland kan ske

genom att tillverkarens namn, hemort och land anges. Om hemorten

är allmänt känd och otvetydig får uppgiften om landet utelämnas.

Produktionslandet skall dock alltid anges om förpackarens namn

och hemort anges i stället för tillverkarens. Kraven torde vara

mer långtgående än de regler som gäller inom EG. Beträffande

bär, frukt, grönsaker, potatis, rotfrukter och svamp som

saluhålls färska i lös vikt genom självbetjäning eller i

förpackningar som inte är tillslutna har SLV beslutat allmänna

råd (SLVFS 1991:22), som innebär att information om

produktionsland bör lämnas också för sådana varor antingen på

själva förpackningen eller på skylt eller anslag intill

livsmedlet. Dessutom finns, som motionärerna själva påpekar, en

branschöverenskommelse som innebär att handeln åtagit sig att

informera om ursprungsland när det gäller oförpackade livsmedel

vid s.k. självplock. Beträffande oförpackade livsmedel som

saluhålls genom manuell betjäning finns däremot varken

föreskrifter, allmänna råd eller någon överenskommelse som

innebär krav eller rekommendationer om märkning av i vilket land

livsmedlet är producerat. Information om produktionsland för

sådana livsmedel medföljer emellertid enligt uppgift

regelmässigt storförpackningen till försäljningsstället, varför

det kan förutsättas att man i butiken på begäran kan ge

konsumenterna upplysningar om en varas ursprungsland.

I fråga om beredda livsmedel avses, enligt SLV:s föreskrifter,

med produktionsland det land där beredningen -- dvs. tillagning,

blandning, värmebehandling och liknande behandling av livsmedlet

samt malning av köttfärs (däremot inte styckning, skivning eller

delning i bitar) -- utförts. Något krav på märkning med uppgift

om ursprunget av de enskilda ingredienserna i ett sammansatt

livsmedel finns inte. De flesta färdigförpackade beredda

livsmedel är i dag, enligt vad utskottet erfarit, märkta med

uppgift om tillverkarens namn och hemort. Eftersom livsmedlets

ursprung framgår av denna uppgift behöver märkningen inte

kompletteras med angivande av produktionslandet. Om ett

livsmedel som tillverkats i Sverige av i huvudsak importerade

råvaror, t.ex. köttfärs som malts av importerat kött, skulle

märkas som "svensk köttfärs" torde detta vara direkt

vilseledande och otillåtet enligt marknadsföringslagen

(1975:1418), eftersom konsumenterna då skulle uppfatta produkten

som tillverkad av svenska råvaror.

Utskottet vill vidare erinra om att EES-avtalet innebär att

Sverige tillsammans med övriga EFTA-länder åtagit sig att

anpassa sina regelverk till ett stort antal tekniska

föreskrifter, standarder m.m. som gäller inom EG. I åtagandena

ingår även en rad EG-bestämmelser på livsmedelsområdet, bl.a. de

som gäller märkning av livsmedel. De ändringar som genomfördes i

livsmedelslagen hösten 1992 innebär att SLV fr.o.m. att

EES-avtalet träder i kraft kommer att ha det samlade ansvaret

för att meddela föreskrifter i överensstämmelse med EG:s

direktiv (prop. 1992/93:119, bet. LU11). EG:s bestämmelser om

ursprungsmärkning bygger på internationella rekommendationer

från Codex Alimentarius, som är ett samlingsnamn för FAO:s och

WHO:s gemensamma program, Food Standards Programme. Enligt denna

märkningsstandard krävs märkning med uppgift om tillverkarens,

förpackarens eller säljarens namn och adress. Dessutom skall

ursprungslandet anges i de fall ett utelämnande av uppgiften kan

vilseleda konsumenterna om livsmedlets ursprung. EG:s

bestämmelser innebär att "ursprungsland" ersatts med begreppet

"ursprungsplats". Reglerna i EG:s märkningsdirektiv om

ursprungsmärkning är inte helt tydliga. I direktivet sägs att

färdigförpackade livsmedel skall märkas med ursprungsplatsen i

det fall ett utelämnande av denna uppgift kan vilseleda

konsumenterna om livsmedlets ursprung. SLV har, enligt uppgift,

tolkat denna bestämmelse så att ursprungsmärkning är

obligatorisk för livsmedel som är märkta med uppgift om

förpackarens namn och hemort i stället för tillverkarens.

Som både jordbruksutskottet och lagutskottet konstaterat

tidigare när liknande motionsspörsmål behandlats (se bet.

1988/89:JoU14, 1991/92:JoU4 och 1991/92:LU25) saknas möjligheter

att genom föreskrifter -- dvs. lagar, förordningar eller

myndighetsföreskrifter -- tillskapa sådan information som

motionärerna begär i huvudsak på grund av att sådana skulle

komma att anses som tekniska handelshinder och därmed oförenliga

med Sveriges internationella åtaganden. I den mån det saknas

bestämmelser inom EG har vi endast möjlighet att upprätthålla

krav på märkning när det är nödvändigt med hänsyn till bl.a.

konsumentskydd och skydd för allmän hälsa. Sådana åtgärder måste

dock stå i proportion till det önskade resultatet och måste

rikta sig både mot inhemska och utländska produkter.

Utskottet vill vidare understryka att EES-avtalet inte hindrar

livsmedelsindustrin och handeln att frivilligt lämna information

som är värdefull för konsumenterna. Som både lagutskottet och

EES-utskottet framhållit tidigare vid behandlingen av liknande

motionsyrkanden (yttr. 1992/93:LU1y och bet. 1992/93:EU1) kan

med ett ökat varuutbud konsumenterna i än högre grad än för

närvarande komma att efterfråga uppgifter om t.ex.

produktionsland eller varifrån ingredienserna i ett sammansatt

livsmedel kommer. Eftersom en tillfredsställande märkning -- i

likhet med annan varuinformation som konsumenterna önskar -- är

ett konkurrensmedel förutsätter utskottet att enskilda företag

i branschen kommer att utnyttja denna möjlighet. Enligt vad

utskottet erfarit har Jordbruksdepartementet kallat till

överläggningar om ursprungsmärkning av livsmedel -- främst på

kött- och charkområdet -- den 22 mars 1993 med deltagande av

företrädare för konsumenter, detaljister, grossister och

producenter. Utskottet utgår från att regeringen därefter vidtar

erforderliga åtgärder.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L705

yrkandena 3 och 4.

I motion L713 begär Hans Karlsson (s) ett tillkännagivande om

en översyn av bl.a. livsmedelslagens straffbestämmelser i

syfte att i större utsträckning kunna beivra överträdelser med

penningböter i stället för som nu med dagsböter. Som skäl för

yrkandet redovisar motionären ett fall där en föreståndare för

en livsmedelsaffär åtalats för att inte ha förvarat salubjudna

semlor under lock och ett annat där en restaurangidkare startat

sin verksamhet innan han fått alla erforderliga tillstånd.

Enligt motionärens mening skulle en hantering som inneburit

penningböter i stället för dagsböter i dessa två fall bättre stå

i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet.

Livsmedelslagens straffbestämmelse (30§) innebär att den som

med uppsåt eller oaktsamhet bryter mot vissa i lagen angivna

föreskrifter eller föreskrifter som har meddelats med stöd av

lagen kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Om en

förpliktelse av betydelse från hälsosynpunkt eller för

konsumentintresset uppsåtligen åsidosätts i större omfattning

eller annars på ett allvarligt sätt, är maximistraffet fängelse

i högst två år.

Av 25 kap. brottsbalken framgår att med böter menas dagsböter,

vilka med utgångspunkt i brottets art kan bestämmas till minst

30 och högst 150. Dagsbotens storlek bestäms till minst 30 kr

och högst till 1000 kr beroende på den tilltalades inkomst-

och förmögenhetsförhållanden. Om brottet förskyller lägre straff

än 30 dagsböter döms böterna ut i penningböter, vilka bestäms

till lägst 100 kr och högst 2000 kr.

Av det redovisade framgår att gällande rätt innebär att

penningböter kan komma i fråga för lindrigare brott mot

livsmedelslagen. Däremot kan strafföreläggande eller

ordningsbot, som utfärdas av åklagare resp. polisman för

godkännande av den misstänkte, inte komma i fråga för brott mot

livsmedelslagen. Strafföreläggande får nämligen utfärdas endast

beträffande brott för vilket böter ingår i straffskalan och för

vilket inte är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader.

Ordningsbot får ges endast för sådana brott för vilka inte

stadgas annat än penningböter (48 kap. rättegångsbalken).

Gällande bestämmelser innebär således att straff för

överträdelser av livmedelslagen, även i bagatellartade fall,

måste utdömas av domstol. I detta sammanhang bör dock erinras om

att Åklagarutredningen i sitt betänkande (SOU 1992:61) Ett

reformerat åklagarväsende har föreslagit att möjligheterna till

strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot utvidgas.

Enligt förslaget skall åklagare få förelägga påföljd bl.a. när

brottet förskyller böter, oavsett vilket högsta straff som är

stadgat för brottet. Vidare skall enligt förslaget polisman

under vissa förutsättningar få utfärda bötesföreläggande i de

fall brottet förskyller penningböter. Betänkandet

remissbehandlas för närvarande.

Utskottet konstaterar att vad Åklagarutredningen föreslagit

ligger helt i linje med vad motionären vill åstadkomma. I

avvaktan på remissinstansernas och regeringens

ställningstaganden till utredningens förslag anser utskottet att

något tillkännagivande från riksdagens sida inte är

erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motion

L713.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till Livsmedelsverket

att riksdagen med bifall till regeringens förslag under nionde

huvudtiteln till Statens livsmedelsverk för budgetåret

1993/94 anvisar ett ramanslag på 94305000 kr,

2. beträffande köttbesiktning

att riksdagen med bifall till regeringens förslag under nionde

huvudtiteln till Täckande av vissa kostnader för

köttbesiktning m.m. för budgetåret 1993/94 anvisar ett anslag

på 1000 kr,

3. beträffande Livsmedelsverkets arbetsuppgifter

att riksdagen avslår motion 1992/93:L714,

4. beträffande slakterier

att riksdagen avslår motion 1992/93:L705 yrkande 2,

5. beträffande märkning av livsmedel

att riksdagen avslår motion 1992/93:L705 yrkandena 3 och 4,

6. beträffande livsmedelslagens straffbestämmelse

att riksdagen avslår motion 1992/93:L713.

Stockholm den 9 mars 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Bengt Harding Olson (fp),

Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil

Persson (m), Gunnar Thollander (s), Hans Stenberg (s), Stig

Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m) och Per

Erik Granström (s).