Bet. 1992/93:LU34

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU34

Lagstiftningsåtgärder beträffande stiftelser m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1992/93

LU34

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner som väckts under den allmänna

motionstiden vid riksmötet 1992/93. En motion gäller lagstiftning om stiftelser

och en gäller lagstiftning om franchising. Den tredje motionen rör frågan om

avveckling av ekonomiska föreningar i vissa fall.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Motionerna

1992/93:L206 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär att en stiftelselag utan ytterligare dröjsmål framläggs för

riksdagen.

1992/93:L207 av Elving Andersson och Stina Gustavsson (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

förenklat förfarande för omvandling från ekonomisk till ideell förening i vissa

fall.

1992/93:L208 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av lagstiftning om franchising.

Utskottet

Stiftelser

Någon särskild civilrättslig lagstiftning om stiftelser finns inte. Däremot

finns en viss offentlig kontroll över stiftelser enligt lagen (1929:116) om

tillsyn över stiftelser (tillsynslagen). Enligt denna lag skall stiftelser med

vissa undantag anmälas till länsstyrelsen, och anmälningsskyldiga stiftelser är

underkastade länsstyrelsens tillsyn om de främjar ett allmännyttigt ändamål.

Allmännyttiga stiftelser är under vissa förutsättningar befriade från inkomst-

och förmögenhetsskatt.

I motion L206 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) framhålls inledningsvis att

det finns ett mycket stort antal stiftelser i Sverige som tillsammans förvaltar

stora värden. Stiftelserna är ofta undantagna från offentlig tillsyn och

befriade från skattskyldighet. Motionärerna pekar på att förslag till en

stiftelselag sedan länge har aviserats från Justitiedepartementet. Avsaknaden

av en heltäckande civilrättslig lagstiftning har enligt motionärerna lett till

bl.a. ett omfattande missbruk av stiftelsen som organisationsform. Dröjsmålet

med att skapa moderna och ändamålsenliga regler för det svenska

stiftelseväsendet är därför oacceptabelt, och motionärerna anser det vara

ytterst angeläget att riksdagen begär att regeringen utan ytterligare dröjsmål

lägger fram förslag om en heltäckande civilrättslig lagstiftning avseende

stiftelseinstitutet.

Utskottet kan konstatera att arbetet med en lagstiftning för stiftelser har

pågått under många år. Stiftelseutredningen (Ju 1975:01) tillkallades 1975 på

riksdagens begäran, och den fick i uppdrag att företa en översyn av

lagstiftningen om stiftelser. Efter ett regeringsbeslut 1983 upphörde

utredningen med sitt arbete, och lagstiftningsarbetet har sedan dess bedrivits

inom Justitiedepartementet. Det arbetet resulterade i att ett förslag till en

lag om stiftelser lades fram i departementspromemorian (Ds Ju 1987:14)

Stiftelser. Efter remissbehandling av promemorieförslaget har -- mot bakgrund

av bl.a. vad som därvid framkom -- lagstiftningsärendet beretts vidare inom

departementet. Beredningsarbetet har resulterat i att regeringen den 28 januari

1993 fattat beslut om att överlämna ett förslag till en stiftelselag för

Lagrådets yttrande. Förslaget innebär en omfattande civilrättslig reglering av

stiftelseinstitutet samt bestämmelser om tillsyn.

De civilrättsliga reglerna i förslaget innehåller en grundläggande definition

av stiftelsebegreppet, vilken bygger på stiftelsebegreppet i tillsynslagen. I

den föreslagna lagen regleras också två särskilda former av stiftelser,

insamlings- och kollektivavtalsstiftelser. Förslaget innehåller åtskilliga

bestämmelser om förvaltningen av en stiftelse. Den föreslagna lagen skiljer

mellan två former av förvaltning -- egen förvaltning och anknuten förvaltning.

Lagförslaget innebär vidare att stiftelser även i fortsättningen skall ha rätt

att bedriva näringsverksamhet. Alla stiftelser som driver näringsverksamhet

skall enligt förslaget vara bokföringsskyldiga samt skyldiga att upprätta

offentlig årsredovisning och att ha kvalificerad revisor. Samma regler föreslås

gälla även för stiftelser som är moderstiftelse i en koncern eller har

tillgångar till ett värde överstigande tio basbelopp. Förslaget innehåller

vidare bestämmelser om skadeståndsskyldighet för ledamöter i en

stiftelsestyrelse resp. stiftelsens förvaltare. När det gäller ändring av

föreskrifter i ett stiftelseförordnande motsvarar förslaget i huvudsak de

nuvarande reglerna i permutationslagen (1972:205).

Alla stiftelser skall enligt förslaget stå under tillsyn. Tillsynen skall dock

vara koncentrerad till de stiftelser som är bokförings- och

redovisningsskyldiga. Sådana stiftelser skall vara registrerade i ett

stiftelseregister. Registrerings- och tillsynsmyndighet skall vara

länsstyrelsen i det län där stiftelsens styrelse eller dess förvaltare har sitt

säte. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1994, och den skall

med vissa undantag tillämpas även på de stiftelser som finns vid

ikraftträdandet.

Enligt vad utskottet har erfarit kommer en proposition på grundval av

lagrådsremissen att föreläggas riksdagen senast till hösten 1993. Utskottet kan

därför för sin del nu konstatera att det angelägna och mångåriga arbetet med

att ta fram förslag till en tidsenlig stiftelselag inom en snar framtid kan

vara slutfört. Mot denna bakgrund är något särskilt uttalande från riksdagens

sida inte erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L206.

Avveckling av en ekonomisk förening

Föreningar delas i juridiskt hänseende in i ekonomiska föreningar och ideella

föreningar. De ekonomiska föreningarna regleras i den sedan år 1988 gällande

lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar som ersatte en lag från 1951, vilken

i sin tur ersatte en lag från 1921 i samma ämne. En ekonomisk förening skall

enligt lagen registreras. För registrering fordras enligt den nya lagen --

liksom enligt 1951 års lag -- att föreningen har till ändamål att främja

medlemmarnas ekonomiska intressen genom ekonomisk verksamhet i kooperativ form.

Om någon av de för en ekonomisk förening grundläggande förutsättningarna

saknas, kan i stället en ideell förening föreligga. En förening kan vara ideell

antingen därför att den har ett ideellt ändamål eller för att den inte driver

näringsverksamhet. Är ändamålet ideellt, betraktas föreningen som ideell, även

om den för att främja ändamålet bedriver näringsverksamhet. Näringsdrivande

ideell förening kan införas i handelsregistret, och om näringen är sådan att

den skulle varit bokföringspliktig enligt 1929 års bokföringslag, skall

registrering sökas innan verksamheten börjar.

Ideella föreningar är inte lagreglerade, och det saknas över huvud taget

rättsregler som är speciellt inriktade på dem. För att en ideell förening skall

anses som en juridisk person och ha rättskapacitet krävs enligt de principer

som har vuxit fram i rättspraxis att det finns en styrelse och att stadgar av

viss fullständighet har antagits.

En ekonomisk förening kan upplösas på olika sätt. Vanligen sker det genom

likvidation. Genom likvidationsförfarandet skall tillgångarna realiseras,

skulderna betalas och nettobehållningen utskiftas, varefter föreningen

upplöses. Andra sätt på vilka en ekonomisk förening kan upplösas är fusion

eller konkurs. I vissa fall kan en ekonomisk förening upphöra utan något av

dessa förfaringssätt. Registreringsmyndigheten har nämligen befogenhet att --

efter viss undersökning huruvida föreningen består -- från registret avföra

sådana föreningar som inte inkommit med någon anmälan till registret under de

tio senaste åren.

Det finns olika anledningar till likvidation. En är frivillig likvidation, då

medlemmarna inte längre vill fortsätta verksamheten. Vidare uppkommer på grund

av vissa händelser skyldighet för föreningen att träda i likvidation. Även

utan ett medlemsbeslut kan en ekonomisk förening försättas i likvidation.

Domstol kan i vissa fall förordna att föreningen skall träda i likvidation,

tvångslikvidation.

Ett beslut om frivillig likvidation fattas av föreningsstämman. För ett

giltigt likvidationsbeslut krävs att samtliga röstberättigade har deltagit i

beslutet eller att detta har fattats på två på varandra följande

föreningsstämmor och på den senare stämman har biträtts av minst två

tredjedelar av de röstande. När stämman har fattat beslut om likvidation skall

detta genom stämmans försorg genast anmälas till rätten, som har att utan

dröjsmål utse en eller två likvidatorer. Dessa har att som första åtgärd

utfärda kallelse på föreningens okända borgenärer. De skall vidare så snart det

kan ske genom försäljning eller på annat lämpligt sätt realisera föreningens

tillgångar samt betala föreningens skulder. När den i kallelsen på okända

borgenärer bestämda anmälningstiden har gått ut och alla kända skulder har

betalats, skall föreningens behållning skiftas. När likvidatorerna har

fullgjort sitt uppdrag, skall de så snart det kan ske avge slutredovisning för

sin förvaltning genom en förvaltningsberättelse över likvidationen i dess

helhet och innehållande en redogörelse för skiftet. Berättelsen och

redovisningshandlingarna skall avlämnas till revisorerna, som inom en månad

därefter skall avge en revisionsberättelse över slutredovisningen och

förvaltningen under likvidationen. När likvidatorerna har lagt fram

slutredovisningen är föreningen upplöst, vilket anmäls till

registreringsmyndigheten.

I motion L207 av Elving Andersson och Stina Gustavsson (c) framhålls att

allmänna samlingslokalföreningar som t.ex. bygdegårdsföreningar enligt 1911

års lag om ekonomiska föreningar registrerades som ekonomiska föreningar.

Enligt nu gällande lagstiftning skulle däremot sådana föreningar inte

registreras, eftersom de inte bedriver någon ekonomisk verksamhet. I de

övergångsregler som beslutades i samband med såväl 1951 års lag som gällande

lag utgör dock angivna föreningar även i fortsättningen ekonomiska föreningar.

För föreningar som vill byta karaktär från ekonomiska föreningar till ideella

fordras att föreningen går i likvidation. Ett sådant förfarande är enligt

motionärerna ganska krångligt, och det kan också skapa problem för föreningar

som avser att fortsätta sin verksamhet. Mot denna bakgrund föreslår

motionärerna att ett förenklat omregistreringsförfarande införs för

ifrågavarande föreningar.

Likvidation, som är ett i detalj formaliserat förfarande, är den enda modell

som lagen tillhandahåller för upplösning av en ekonomisk förening på

frivillighetens grund. Utskottet kan ha viss förståelse för motionärernas

uppfattning att likvidation i vissa fall framstår som ett onödigt komplicerat

förfarande när det gäller föreningar av det slag som omnämns i motionen.

Utskottet vill dock erinra om att frågan om ett särskilt ombildningsförfarande

för sådana föreningar som registrerats som ekonomiska föreningar enligt 1 §

andra stycket i 1911 års lag, trots att de hade annat ändamål än att främja

medlemmarnas ekonomiska intressen, övervägdes i samband med tillkomsten av

gällande föreningslag. En sådant särskilt förfarande hade nämligen föreslagits

i det till grund för propositionen i ärendet (prop. 1986/87:7) liggande

utredningsbetänkandet (SOU 1984:9) Kooperativa föreningar. I propositionen

framhölls dock flera skäl mot en sådan ordning. Ett av skälen var att eftersom

lagregler om bundet kapital saknas för de ideella föreningarna skulle

borgenärernas rätt kunna äventyras om de berörda föreningarna tilläts att utan

föregående lividation ombilda sig till ideella föreningar. Därtill kom att det

kunde medföra svårigheter att med ledning av uppgifterna i föreningsregistret

konstatera huruvida en förening har registrerats med stöd av ifrågavarande

bestämmelse i 1911 års lag. Mot denna bakgrund föreslogs inte några särskilda

regler för ifrågavarande föreningar. Propositionen i denna del föranledde inga

uttalanden från riksdagens sida.

Enligt utskottets mening har de skäl som anfördes i proposition 1986/87:7

alltjämt bärkraft. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion L207.

Franchising

Franchising är en form för samverkan mellan två näringsidkare,

franchisegivaren och franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter genom ett

franchiseavtal åt en eller flera franchisetagare rätten att mot ersättning

sälja varor eller tjänster under ett visst namn och ett visst kännetecken som

tillhandahålls av franchisegivaren. Franchising utmärks av ett gemensamt

uppträdande utåt från franchisegivarens och hans

franchisetagares sida. Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock i eget namn

och för egen räkning. Villkoren för verksamheten regleras vanligen genom ett

standardavtal mellan parterna. Det finns ingen svensk lagstiftning om

franchising.

Svenska Franchiseföreningen är en ideell sammanslutning med

uppgift att sprida kunskap om franchising och att verka för att

franchising bedrivs på ett klanderfritt sätt. Föreningen har

såväl franchisegivare som franchisetagare som medlemmar. Den har utarbetat

etiska regler för franchising. Föreningen är vidare huvudman för en etisk nämnd

som skall verka för upprättande och vidmakthållande av god affärssed inom

svensk franchising. Nämnden fullgör sin uppgift genom uttalanden och består av

ordförande, vice ordförande och ytterligare fyra ledamöter. Ordföranden och

vice ordföranden skall vara jurister med erkänd kompetens, fristående från

huvudmannen men med kännedom om franchising. De övriga ledamöterna skall hämtas

från föreningens medlemsföretag, två från givare- och två från tagaresidan.

Samtliga ledamöter utses av huvudmannen. Nämnden kan ta upp ärende efter

framställning från myndighet, företag, organisation eller enskild person som

har ett berättigat intresse av frågan. Nämnden kan också ta upp ett ärende på

eget initiativ.

Med anledning av ett riksdagsbeslut om att regeringen borde utreda de frågor

och problem av juridisk natur som kan aktualiseras i samband med franchising

(bet. NU 1983/84:3) tillsattes år 1984 Franchiseutredningen med uppdrag att

utreda frågor om franchising. Utredningen presenterade betänkandet (SOU

1987:17) Franchising, vari framlades ett förslag till lag om franchising.

Lagförslaget innehöll en definition av vad som avses med franchising samt

vidare bestämmelser om bl.a. uppsägningstidens längd, informationsskyldighet i

förhållande till tredje man och förhandlingsskyldighet för franchisegivaren.

Regeringen har hösten 1991 beslutat att lägga utredningen till handlingarna.

I motion L208 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) anförs att det

är en allvarlig olägenhet att företagsformen franchising inte

är lagreglerad. En lag på området skulle utgöra ett skydd för franchisetagarna.

Motionärerna hänvisar till Franchiseutredningens betänkande från år 1987 och

anser att en lagstiftning bör bygga på förslagen i betänkandet. Motionärerna

hänvisar också till att det bl.a. inom Europarådet pågår ett arbete som syftar

till att reglera franchising.

Ett motionsyrkande med samma innehåll som det nu aktuella blev föremål för en

utförlig behandling av utskottet hösten 1992 i det av riksdagen godkända

betänkandet 1992/93:LU2. Utskottet, som ansåg att någon lagstiftning om

franchising i enlighet med motionen inte bör införas, erinrade om att en

relativt noggrant reglerad självsanerande verksamhet uppkommit med inslag av

bl.a. uppföranderegler och förekomsten av en etisk nämnd med uppgift att verka

för god affärssed på området. Några olägenheter till följd av denna ordning

syntes inte ha framkommit. Utskottet konstaterade vidare att regeringen inte

funnit skäl att lägga fram förslag om franchising på grundval av

Franchiseutredningens betänkande. Utskottet fann för sin del inte skäl till

annan bedömning av behovet av lagstiftning på området. Enligt utskottets mening

borde emellertid utvecklingen följas uppmärksamt, och inte minst borde

förhållandena utomlands studeras närmare. Utskottet framhöll också att som

utgångspunkt måste gälla att frågan skall hanteras i Sverige på ett sätt som

står i överensstämmelse med den internationella utvecklingen. Skulle mot den

bakgrunden förhållandena påkalla lagstiftningsåtgärder får regeringen på nytt

överväga behovet av sådana åtgärder och eventuellt förelägga riksdagen förslag

i ämnet. Utskottet avstyrkte således bifall till motionen.

Utskottet har nu -- fem månader senare -- ingen annan uppfattning i frågan.

Utskottet avstyrker därför bifall till motion L208.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande stiftelser

att riksdagen avslår motion 1992/93:L206,

2. beträffande avveckling av en ekonomisk förening

att riksdagen avslår motion 1992/93:L207,

3. beträffande franchising

att riksdagen avslår motion 1992/93:L208.

Stockholm den 16 mars 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per

Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson

(fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson

(m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Stig Rindborg (m), Carin

Lundberg (s) och Per Erik Granström (s).